Färdig :-)

Vad fan håller man på med egentligen?

Att skriva känns ibland som under Vätternrundan 2004; spöregnade en stor del av loppet, frös som en hund och det var tidigt eller väldigt sent beroende på hur man ser på det.
Men ju hårdare det blir desto skönare är det att komma in på upploppet. Likadant som att skriva, åtminstone för en icke etablerad författare (något annat vet jag ju inte om 😉 ), man vet ju faktiskt inte om någon kommer läsa det man lagt månaders, ja kanske års jobb på.

Men nu var det alltså klart, ett tredje manus. Å det var ju inte riktigt sant. Men ett första utkast i allafall. Nu finns historien där. Svart på vitt. Nu ska bara yxan och filen fram 🙂
Att läsa igenom det man skrivit för första gången i ett sammanhang, en av de bättre stunderna med att skriva tycker jag. Under tiden jag skriver blir det inte så, bara brottsstycken då och då. Men än så länge kan jag leva i tron att det  blev riktigt bra… kanske…

Det handlar om brott och straff, mörka minnen, saknad och spökande samveten. Och en Minotaur 😉

Liksom de två föregående manusen så utspelar det sig runt en verklig och mycket dramatisk händelse.  Det var inte meningen till en början men jaja, jag verkar ju hamna där ändå liksom… 🙂

Men dåså berätta, var kan jag hämta Augustpriset???

Den härliga känslan av att inte vara klar

Jag förmodar att det är så här det kommer vara. ”Ska vara”. Är inne på min tredje bok nu och precis samma maniska känsla har uppstått vid ungefär samma tillfälle alla gångerna. När slutet närmar sig, när trådarna börjar knytas ihop och ljuset i tunneln är sådär nära och nästan greppbart.

Det bästa ögonblicket. Ungefär som att gå ut på sista löpslingan på Järnmannen, man är helt utmattad och vill bara komma i mål. Gång på gång frågar man sig varför man egentligen håller på???
Men man vet att man kommer komma dit trots allt, man vet att man inte kommer ge upp och man kommer klara det där långsiktiga målet man kämpat för. Man vill att det ska ta slut men ändå inte. Det har blivit ett antal långlopp genom åren och det är alltid likadant, efter målgång kommer en enorm lättnad och tillfredställelse men sedan blir det liksom lite tomt. Luften går ur en på något (skönt) sätt. Men man drömmer sig tillbaka till den där känslan när målet är inom räckhåll, när man nästan är där men ändå inte.

Och det är där jag är med min tredje bok nu. Jag ser ljuset därframme. Jag har ännu inte läst det jag skrivit och kan fortfarande drömma om min storhet och framtida Augustpriser (hehe). Har vaknat tidigt och skrivit mer eller mindre hela dagen och kvällen både lördag och söndag och är nu helt mentalt utmattad 🙂

Men jag vill ändå fortsätta. Fram till det där ljuset.


©Maths Nilsson 2012

Ibland måste man ju få drömma lite…

Tänk om Själseld skulle råka emigrera till UK. Visst vore det coolt, men jaja…

Hur som helst så är Frida på Mörkersdottir Förlag (som alltså ger ut Själseld) i London på bokmässa. I länken kan ni läsa om hennes dag där, har bland annat träffat Jo Fletcher som driver ett förlag i UK med ungefär motsvarande utgivningsfack som Mörkersdottir. Visst är det väl mycket begärt att det ska bli något men vad vore livet om man inte fick glida bort i spännande drömmar ibland? Och vem vet, för det är ju bara om man försöker man kan lyckas annars är det ju definitivt tvärkört.

Och så en nyhet till, säljföretaget Stevali ska marknadsföra Mörkersdottirs böcker. Ett mycket bra initiativ tycker jag, för det spelar knappt någon roll hur bra en bok är, den kommer ändå inte bli en bästsäljare om den inte säljs in av någon.
Gjorde förresten själv en heroisk insats i det syftet i förra veckan 😉 Tagit fram en plansch med lite blurbar från recensionerna och skickat ner till Borgholms bokhandel och Dillbergs i Kalmar. Vet inte om det berodde på det men Borgholm har nu i alla fall köpt in tre ex. Men det blir väl en hel pall ganska snart förmodar jag. På tal om att drömma menar jag…

🙂

 

PS Och Borgholms Bokhandel tackade just för planschen och meddelade att den nu finns uppsatt i deras butik 🙂

Ett bra refuseringsbrev…

Nu när man faktiskt fått ut boken på marknaden kan man väl kosta på sig att offentliggöra ett refuseringsbrev. Det handlar om Själseld som jag bl a skickade till Piratförlaget vars lektör skrev så här om Lågor som tär (det initiala arbetsnamnet på Själseld).

Visst blir man besviken att refuseras men tyckte ändå det var en ganska ”bra refusering” för ett förstlingsverk. Vore kul att höra vad de som läst boken tycker om detta omdöme (visst har Själseld redigerats en del sedan den versionen lektören läste men inte så våldsamt mycket). Håller ni med? Man vill ju trots allt utvecklas och ta lärdom av den feed-back man får… Övriga recensioner kan läsas här.

”Författaren till Lågor som tär har ett ovanligt vackert språk och förtjänar allt beröm för hur han lyckas fånga ögonblicksbilder som går rakt genom huden.

Här finns en författartalang att tas på allvar. Problemet som jag ser med Lågor som tär är att de två tidsplanen inte fungerar i en och samma bok, även om författaren gör sitt bästa för att länka dem samman.

Jag tycker inte heller att rysare-aspekten av det hela riktigt fungerar, här behöver det dramatiska skruvas åt några snäpp. Vad författaren verkligen kan är däremot att skildra människor och han besitter dessutom en imponerande känsla för detaljer. Det är detta han ska bygga vidare på, jag tycker att författaren helst ska skriva något nytt, eller kanske välja att bara skildra det ena tidsplanet? Det är få som klarar av att skriva historiskt så som han gör och det tycker jag att han ska våga ta ett steg till och lägga mer energi på att skapa en sammanhängande historia, för här är en historia som förtjänar att berättas, än att väva in för mycket och lämna läsaren en aning förvirrad över vad jag just har läst. Hitta spänningen i historien och låt det vackra språket sköta resten.”

Det maniska slutet…

Det har känts likadant båda gångerna tidigare. Den där maniska viljan att skriva klart. Mitt tredje projekt börjar alltmer hitta fram, trådarna börjar sys ihop, finalen är nära. En härlig känsla och jag vill inget annat än att bli klar. Eller klar och klar förresten, vet med mig att det är många saker som måste justeras, strykas och kompletteras/skrivas om efter det jag skrivit ”sista ordet”. Men ändå; när man har lyckats få  ihop det, när man har en helhet och ska ordna till det. Den första redigeringsrundan. Jag tycker den är kul och jag längtar tills jag är där… snart… (men det verkar vara många som inte alls gillar att redigera har jag förstått).

Skrev HELA dagen igår men idag bidde det inget, spenderade istället dagen ute vid Torö (utanför Nynäshamn), fotade och skådade fågel under en strålande sol. En kanondag helt enkelt. Det var det fler som verkade ha ;-):

Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón

Då har jag läst Zafóns andra bok från 20-talets Barcelona; Ängelns lek (den första var Vindens Skugga).

Den här handlar om en ung författare som är på väg att slå igenom men blir då satt under ett rent slavkontrakt på ett förlag där han bara får skriva under pseudonym. Hålögd och utarbetad får han efter ett tag ett märkligt erbjudande från en förläggare som säger sig komma från Paris. Han ska skriva en speciell bok åt honom, i gengäld får han en jättesumma pengar och den mystiske förläggaren  ”tar dessutom hand om” det slavkontrakt han är satt under. En rad märkliga och alltmer hotfulla händelser följer, och han börjar undra vem den där förläggaren egentligen är, en ängel eller rent av Djävulen?

Precis som i hans första bok är Zafón ohyggligt skicklig på att skapa stämning och måla upp bilder av staden. Man vill verkligen veta hur det ligger till, vem ligger bakom allt som händer och vet man verkligen vem huvudpersonen är…? Riktigt bra bok som jag kan rekommendera.

Om man ska ta upp något negativt kan jag ibland tycka att det blir lite väl många ord och utsvävande beskrivningar, men det är en balansgång för det är ju samtidigt en stor behållning. Se där en liten paradox . Han är som sagt mästerlig på att få fram den där mystiska stämningen men när det kommer till ”actionscenerna” är det inte lika träffande… Och utan att avslöja för mycket så kändes det som slutet kom lite hastigt och inte lyckades få ihop alla trådarna enligt mig. Men samtidigt är det en bra egenskap i en bok när man får fundera lite över hur saker och ting egentligen ligger till.

Som sagt, rekommenderas starkt.