I hennes blick av Theodor Kalifatides

Har alltid velat läsa herr Kalifatides som till och med ”fått konungens personliga medalj, 8:e storleken i Serafimerordens band för sina insatser i samhällsdebatten.” Tycker det är ganska fascinerande med författare som skriver på ett annat språk än det man ”föddes med”.

I hennes blick är en kriminalroman där en kvinnlig kommissarie Kristina Vendel har sporadisk kontakt med en man från den undre världen, dagen innan de ska träffas blir han mördad. Samme kriminalkommissarie har själv blivit utsatt för något som tär på hennes psyke, men hon kommer inte ihåg vad som har hänt för hon blev drogad. En annan manlig polis som utreder ett annat mord hittar ett foto på Kristina med ett könsorgan i munnen och det verkar en stund som att Kristina rent utav är den som går runt och hämnas. Och ja, allt hör ju förstås ihop.

Hmm, en lättläst och ganska tunn bok. Korta och koncisa meningar men det flyter bra. Det är uppenbart att Kalifatides velat skriva en samhällskritisk bok, om förändringar, ensamhet, invandring och så vidare. Men det berör aldrig riktigt. Det vimlar av karaktärer som har allehanda problem i sina kärleksliv (alla bedrar alla typ), vilket beskrivs i några korta meningar per person. Jag känner mig mer som en åskådare än en som får uppleva boken. Det rinner liksom bara förbi. Det blir heller aldrig riktigt spännande tycker jag, visst man vill veta vad som ska hända men inte sådär att jag bara måste läsa vidare.

Det blir bara en svag trea av fem möjliga för den här boken. Hade nog förväntat mig mer. Enligt en kommentar från DN på bokens baksida så sägs det ”Det viktigaste är att han skriver så oändligt mycket bättre.” (syftar på en jämförelse med andra kriminalförfattare). Nu har jag inte läst så våldsamt mycket deckare men nåja, så fantastiskt vet jag inte om jag tycker att det är… Men det är ju förstås bara min subjektiva bedömning.

Re-writing history och glad att det är över

Jahopp, en första version av Minotauros tårar är klar och skickad till brorsan för testläsning samtidigt som den lagts i byrålådan att  mogna till sig för att kunna göra en mer objektiv bedömning senare (helt omöjligt efter det intensiva slutarbetet med den, allt känns bara så banalt och tjatigt…). Frågan är då vad man ska göra härnäst? Har en hel del nya manusidéer, men det blev som så att jag tog upp Det som blir över igen. Jag tycker den känns så angelägen och värd ett försök till. Re-writing history alltså. Blir ett lite annorlunda upplägg, framförallt inledning och uppbyggnad av storyn. Bara att testa och se…

Men ibland är det är lite svårt att prioritera skrivandet fullt ut när våren är här… Ute och fotade lite igår:

 Och på tal om vår. Tiden för hockey VM. Om man nu kan kalla det för VM, de bästa är ju inte med och spelar. Igår åkte Tre Kronor ur i kvarten mot Tjeckien. Trist, javisst. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite skadeglad. Hela alltet har ju blivit till en kommersiell fars, och då syftar jag inte bara på den parodi som utspelar sig i TV4 med avbrott i spelet för att kunna visa reklam (!).

Allvarligt talat. Ett hockey VM i Sverige, med Tre Kronor i kvartsfinal och det inte är slutsålt. Är det inte något som är fel då?

Dags att se över hela arrangemanget? Dags att inse att det inte går att kräma ur mer pengar ur ett pseudomsästerskap?  TV-rättigheter, reklamrättigheter och allt vad det är. Är det här den fantastiska valfriheten kapitalismen erbjuder oss? Visst är det helt fantastiskt att någon på fullt allvar trodde man skulle köpa biljetter för tretusen spänn för en Sverigematch i grundserien inkl två blåbärsmatcher. Men när man läser vad som försegår bakom kulisserna är det inte så konstigt kanske. Se artikel i SvD här.

Duma Key av Stephen King

Duma Key

Edgar råkar ut för en olycka vilket leder till en del personlighetsförändringar som i sin tur leder till att han inte kan fortsätta med sin framgångsrika byggfirma. Dessutom leder till att han separerar från sin fru. Han mer eller mindre flyr sitt gamla liv och lämnar sin fru och två barn för att bege sig ut till en ö utanför Floridas kust (Duma Key). Där börjar han teckna och måla och det är då det börjar, det han målar blir mer än bara bilder kan man säga….

Det var länge sedan jag läste en roman av herr King nu, men tidigare var det en av mina absolut favoritförfattare. Och jag förstår fortfarande varför. Det han skriver blir så levande och man är så närvarande på något sätt. Gestaltningen (jo man blir väl miljöskadad när man skriver själv 🙂  ) av Edgar är fantastisk liksom uppbyggnaden av historien. Gillar boken mycket, den är spännande och man vill gärna veta vad det  är som egentligen pågår därute på ön och vad som kommer att hända.

Men, och det är inte första gången när jag läser skräckböcker, när ”monstret” ska avslöjas om man ska uttrycka det så, så blir det lite… ja, inte helt bra. Slutet känns lite som att han helt plötsligt kom på att, hmmm nu är det nog dags att avsluta boken. Lite synd för det är annars en riktigt bra bok.

Klart läsvärd dock.

Vad göra med alla pengar?

Haha, då var man författare då! Eller ja, en bit på vägen i allafall. Det finns ju många åsikter om när man kan kalla sig författare, för mig är det någon som till stor del försörjer sig på det som ett yrke i någon bemärkelse. Och tänka sig, idag har jag fått mitt första författararvode (Själseld) 🙂
Nu räcker det inte ens till hyran men ändå, ett steg på vägen, så oändligt långt från då jag började skriva mina första rader…

Tänket jag skulle investera dem i den text jag håller på med nu, köpa lektörstjänst för pengarna. Kostar dyrt men det kanske det är värt? Rekommendationer mottages tacksamt…

Annars har helgen och veckan som gått varit en enda stor frustrationsblobb. Får inget gjort och huve´t är full med gröt. Konstant svintrött. Extrema pollennivåer. Bläh! (så Anna, den där bloggutmaningen får vänta ett par dagar, just nu hittar jag inte åtta positiva punkter om mig själv 😉 )

Symptomatiskt var kanske det som hände nu ikväll. Åkte iväg för att fota månen över Stockholm stad (den skulle tydligen vara 14% större än någon annan gång på året nu). Allt såg stjärnklart och fint ut. Men icke, där månen borde vara låg en j-a molnbank. Ingen måne. Bara ett rått djur…

 

Det är aldrig för sent att ge upp…

Hmm, då var det däringa problemet här igen. Läst ca 140 sidor av Margaret Atwoods Syndaflodens år, en framtidsdystopi om en tjej som hamnar i ett fanatiskt sällskap som dyrkar allt biodynamiskt… typ…  och ja… hmm… känns som om jag inte riktigt bryr mig om vad som kommer hända. Jo, en liten aning kanske, någonstans känns det ändå som att det kanske kan bli något av det till slut, många verkar ju också tycka den var bra…

Det som stör mig är att det är så fruktansvärt mycket berättande om vad som har hänt och hur världen ser ut, inte så att man ”får uppleva” det själv utan man får det upptryck i ansiktet. Och det blir ganska tråkigt i längden. Sen blir det lätt överdrivet i framtidsvisioner; gensplajs, man har korsat ett lejon med ett lamm och allt vad det är….

Att ge upp eller inte, det är frågan…

Nåja, kanske ska skylla bristen på entusiasm på alla dessa björkpollen i luften, är ju som en zombie…

Världspremiär!

Ja världen skakar av nyfikenhet 🙂
För nu är det officiellt, projekt X är döpt, kanske inte den slutliga titeln men jag är ganska nöjd, passar väldigt bra med boken och det kan väl vara bra 😉 : Minotauros tårar.

Under sidan med samma namn (se meny ovan eller klicka på länken) kan man dessutom se några förslag på framsidor, nedan ett av dem. Vad sägs? 
Man hittar dessutom även prologen på samma sida under bilderna.