Trygghet…

En kort reflektion om hur saker och ting förändras.

Har ju på senare år gått och blivit konsult och vi hade ett litet personalmöte häromveckan (notera att jag har inget att klaga på varken det företag jag jobbar på eller min arbetsgivare dvs konsultfirman). Vi är en hel del konsulter hos min uppdragsgivare som nu fått förlängt kontrakt med 6 eller 12 månader (själv har jag till året ut).

Det är ju skönt att få så långa kontrakt så man kan känna lite trygghet. Det är ytterst sällan något företag i branschen som anställer någon (konsult) på längre kontrakt än 3 månader nu för tiden.”

Ungefär så kommenterade min chef det. Och visst, man ska väl vara tacksam antar jag…

För bara någon vecka sedan fick min kompis ett jobb; en projektanställning på ett år. Han hade redan blivit erbjuden tjänsten och kontraktet var i princip påskrivet när de ändrade sig. De fick inte längre anställa någon på längre tid än tre månader och sedan förlänga det i tremånadsetapper… Hepp!

För inte så länge sedan innebar trygghet ett fast jobb, nu att man har inkomst i åtminstone sex månader. Välfärd? Effektivitet? Que?

Alltså jag förstår inte. Visst, ett fast jobb är bara en skenbar trygghet men ändå. Tror någon att man presterar och lägger ner sin själ i något som kanske tar slut om en månad eller två? Managment by fear! Att man ska kämpa sig blodig i skräcken av att förlora jobbet? I en kreativ forskningsmiljö som jag jobbar i? Eller vilken miljö som helst för den delen.

För det är ju förstås inte billigare. Man måste ju betala ett led till i kedjan. Till och med städpersonal hyrs in fastän man vet att byggnaderna måste städas så länge företaget existerar oavsett aktiekurs.

Och framförallt, tror man så lite på sitt företag att man inte vågar anställa folk längre än tre månader (för nej det handlar inte om någon engångsföreteelse)? Planerar man inte över längre horisont än så nu för tiden?

Tror någon på detta. Jag menar på riktigt? Bortom aktiekursernas fantasivärld? Är det verkligen så vi vill ha det? Gör omvärldens krav det tvunget att ha det så här? Personligen är jag helt övertygad om att det enda vi kan konkurrera med är kvalité,  effektivitet och kreativitet. Kort och gott att ha kul på jobbet. Tremånaders uppdrag passar kanske en del men i stort tror jag inte ett skit på det. Men det är ju jag det.

Marknaden, det ansiktslösa monstret som numera har alla svaren, säger ju uppenbarligen att det är det bästa. Men den säger ju också att Brennan (f d vd på AZ) är värld en halv miljard på sex jobbade år trots att han inte åstadkommit ett skit mer än skapat kaos.

Sådärja, en liten måndagsreflektion helt i klass med dagens väder 🙂

Hörrni förlagen, kolla in det här lektörsutlåtandet… ;-)

Då har jag fått lektörsutlåtandet på mitt tredje manus Minotauros tårar (av Jenny Bäfving). Efter att ha läst den inledande sammanfattningen kan jag förstås inget annat än att le med hela ansiktet… Eller vad sägs om det här:

”Det var fängslande läsning; en episk, tankeväckande, gripande historia. Det finns en stark tematik med myten om Minotauros som du lyckas gestalta och genomföra väldigt lyckosamt, utan övertydligheter. Hela manuset arbetar sig långsamt men (i alla fall oftast) förtätat och avsmalnande fram mot sin dramaturgiska slutpunkt, precis som tunnlarna i labyrinterna leder in längre och längre in i mörkret mot en sorts nollpunkt. På flera sätt har du lyckats överföra symboliska, mytologiska och även psykoanalytiska tankar till gestaltad form. Det är ett sådant manus man vill läsa flera gånger och prata om med andra. Det kommer helt klart till liv på ett väldigt explosivt sätt i de imponerande och tekniskt otroligt skickligt skrivna krigsscenerna. Det är verkligen här du som författare kommer till din rätt.”

Vilken fantastisk lektör eller hur 😉

Allvarligt talat så är jag jättenöjd med utlåtandet även bortsett från det ovanstående. För allt är ju förstås inte helt utan anmärkningar.   Utlåtandet är på 6-7 sidor och Jenny återkopplar på ett tydligt och bra sätt angående en del lösa trådar som behöver tas tag i, några luckor som skulle behöva fyllas igen, reflektioner över ditten och datten i stort och smått.  Och viktigast av allt är väl att jag tror mig fått svar på de frågor och funderingar jag själv hade angående manuset.

Och lite kul är det ju att båda de lektörer jag nu anlitat (på olika manus dock) har kommenterat att man inte bör förvandla manuset till en debattartikel (dvs några av mina egna åsikter lyser igenom i  långa textsjok som blir för mycket). Hehe, de skulle ha sett hur det såg ut innan första redigeringsrundan…

En verklig injektion av inspiration och lust – ytterst välbehövligt för tillfället….

Glad midsommar på er! Kan inte låta bli att lägga till videon om det svenska midsommarfirandet…

 

Film: Martha Marcy May Marlene

 

En film jag inte hört talas om tidigare men hade fått bra betyg och fått festivalpriser i Cannes, Sundance och Toronto.

Och jag gillade den verkligen.

Martha rymmer från en isolerad lantgård där hon levt två år med en grupp människor med ekologisk odling och självförsörjning osv. Det framgår dock snart att det inte är så idylliskt som det kan verka, sexuellt förtryck, hot och våld.  Martha hamnar hos sin syster och hennes man där hon har svårt att skaka av sig det som trängt sig under skinnet på henne under sin tid sekten. Det är inte lätt att anpassa sig till ett normalt liv och hela tiden finns skräcken att de ska komma efter henne där.

En stillsamt berättad historia, långa tagningar med en stillastånde kamera. Men jag tycker ändå inte det blir tråkigt, nä jag gillar det verkligen och hela filmen har en creepy känsla av att sväva mellan en otäck dröm och verklighet. Elizabeth Olsen gör en grym roll och Sean Durkins debutfilm får klart godkänt.

Och John Hawkes sång Marcy’s Song är ju grym:

 

Lektörsutlåtande

Sådär, då har man fått sitt första lektörsutlåtande; har skickat ut mina två senaste alster till två olika lektörer, detta inlägg avser Det som blir över (se separat sida i menyn ovan) och det är Leffe Delo (skrivsidan.com) som tittat på det.

Min egen känsla om mitt manus var att det inte riktigt klickade men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad. När jag skickade det till brorsan för testläsning sa jag tydligt att jag inte var riktigt nöjd och menade det (brorsan tyckte dock det var bra). Skrivit om en del sedan dess men ändå kändes det inte sådär genombra. Men vad?

Måste säga att Leffe nog lyckats ganska bra med att säga vad det är som inte fungerar. Blev inte direkt chockad över det han skrev, såklart att jag haft en hel del funderingar men det är märkligt att det ska behövas någon annan för att föra fram det i ljuset.

Gestaltning: man lär inte riktigt känna karaktärerna (och de är lite för lika varandra allihop). Lite kul att jämföra med Själseld, min debutroman som i ett litet omdöme från Piratförlagets lektör tyckte att just gestaltning och miljöbeskrivningar var riktigt bra (”en författartalang att ta på allvar” hette det hehe, vissa saker lägger man på minnet 🙂 ). Och när jag tänker efter så har jag en helt annan känsla för Jerry i Själseld än för Olle och Max i Det som blir över, jag har inte riktigt krupit lika långt under skinnet. En kommentar jag köper. 
Men uppenbarligen så kan jag, bara att göra om och göra rätt, hur svårt kan det va??? 🙂

Dialog. Fick pluspoäng där, han ville ha mer. Haha, jag som avsiktligt dragit in på dem…

Handling etc. Historien är intressant och ”hyfsat unik”, problemet är att jag vill ha med för mycket. Man är runt och härjar lite här och där (Elfenbenskusten, Etiopien, Somalia, Sicilien, Stockholm, Nynäshamn osv…) det blir för splittrat och är förmodligen en av anledningarna till att man inte lär känna karaktärerna(?). Och det är helt sant, jag har ofta detta problem för det är ju så mycket som är intressant och berör liksom… 🙂 Ganska talande är ju att jag haft svårt att på några meningar beskriva handlingen i boken, det spänner över för mycket.

Har en del att jobba med och jag har fått en del bra förslag till ändringar, men det är inget som kommer avslöjas här hehe.

Nedslående? Visst hoppas man väl på att manuset ska vara alldeles lysande och man ska få ett förlagskontrakt kryddat med några millar i förskottsbetalning tillbaka men det är ju faktiskt inte så troligt…
Men nej, känns inte alls nedslående faktiskt, har tvärtom givit mig ny energi och hjärnan har redan börjat spotta fram nya idéer.

Och till sist så säger han ju att jag har talang för det här 🙂 🙂 
E
n storyteller, behöver bara slipa till en del färdigheter. Och det är ju inte så konstigt, säg den talang som blir något utan hårt arbete.

Som sagt, är nöjd och kan rekommendera Leffe (www.skrivsidan.com). Har förutom utlåtandet som förstås rymmer mer än det ovan sagda också ett manus fullt med kommentarer som jag inte hunnit kolla igenom ännu. Och svaret fick jag på under en vecka -det är bra det.

Tillägg i efterhand:
Och ska man då böja sig helt för lektörens ord och vilja? Absolut inte, klart att saker och ting alltid har en subjektiv klang och jag är övertygad om att varje lektör har sina saker de alltid letar efter. Och den som söker skall finna…

Men det är ju inte själva poängen, om man inte är beredd att ta åt sig av kritik och anser sig veta bäst själv kan man ju allvarligt fråga sig varför vedebörande anlitar en lektör överhuvudtaget… Man får ju sålla en del och ta åt sig av det man tycket låter vettigt, klart som fanken att det måste kännas rätt för en själv, det är ju ens eget verk man pysslar med. Men själv anser jag att myten om den ensamme konstnären/elitidrottaren/entreprenören/forskaren eller vad det nu må vara är ganska patetisk. Ingen tar sig till toppen på egen hand. Om man nu anser man har gjort det så är man bara ganska blind och otacksam…

Personligen tycker jag att annars att jag har gjort rätt i att först skriva några manus innan jag anlitat lektör för att hinna experimentera och känna mig fram i den litterära skogen lite. Men det där är ju helt olika på vem man är och hur man vill ha det.

Prometheus

Hamnade på en ”spontanbio” igår, Prometheus, en film som berättar om det som hände innan Alien, Ridley Scotts klassiska rymdskräckis -en av mina favoriter (även om uppföljarna bara blev sämre och sämre i min mening).
Prometheus Poster

Prometheus som  betyder ”den som tänker före” är förresten hämtat från den gamla grekiska mytologin och var namnet på en titan  (nu när jag blandat in grekisk mytologi i mitt senaste alster Minotauros tårar menar jag 😉 ). Hans bror var Epimethreus, ”den som tänker efteråt”. Prometheus stal elden från gudarna och Zeus lät straffa honom genom att binda honom vid en klippa och låta en örn hacka i sig hans lever gång på gång… (allt enligt Wikipedia).

Och namnet är nog inte taget av en slump, utan att säga för mycket. För det handlar om guddomar och mänsklighetens ursprung. Filmen handlar om en expedition till en avlägsen planet där två forskare (Noomi Rapace, gör ett bra jobb) hävdar att de ska hitta tecken på liv. Och det gör de….

Spännande och mäktigt gjord, 3D var grymt häftigt till denna film (haha, blev ett par gånger irriterad över att någon ställde sig ivägen innan jag insåg att det bara var i själva filmen… så nog funkar det 🙂 ).
En del orimligheter får man väl ta med en sådan här film men det är absolut inget som stör (och inte var det mycket heller). Klart godkänd.

Lite tröttsamt att alla storfilmer nu för tiden ska lämna en stickare till en uppföljare dock…

Nu händer det grejjer…

Som vanligt går mitt liv i intervaller, ena stunden inaktiv och handfallen för att sedan gå på högvarv ett tag. Haft beslutsångest över det hör med att anlita lektör, eller kanske egentligen inte, på något sätt har jag bestämt mig -om jag ska ta mig vidare i utvecklingen så måste man ha någon som bedömmer det man skrivit. Inte för att en lektörs ord är lag men det är definitivt så att man själv tappar perspektivet på sin egen text efter ett tag.
Nä, det var väl bara pengarna som gjorde att jag tvekade, det är trots allt en del tusenlappar i arvode som gäller.  

 

Men nu är det gjort 🙂

Skrev om en del på Det som blir över och den är nu inne hos lektör, ska få min dom ikväll eller imorgon. Lite nervöst faktiskt.

Och nu har även Minotauros tårar gått iväg till en annan lektör (båda har jag fått bra rekommendationer på). Men usch, det är inte billigt det här, varje utskrift darr en bläckpatron och frakten kostar sjuttio spänn. Till det här känns det inte så farligt, nu vet jag ju att det kommer bli läst. Värer är det att skicka in det till förlagen där de kanske på sin höjd skummar igenom förstasidan…

Jaja, det känns ändå bra att fått iväg dem. Nu är det bara att vänta då 🙂 …