Lektörsutlåtande

Sådär, då har man fått sitt första lektörsutlåtande; har skickat ut mina två senaste alster till två olika lektörer, detta inlägg avser Det som blir över (se separat sida i menyn ovan) och det är Leffe Delo (skrivsidan.com) som tittat på det.

Min egen känsla om mitt manus var att det inte riktigt klickade men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad. När jag skickade det till brorsan för testläsning sa jag tydligt att jag inte var riktigt nöjd och menade det (brorsan tyckte dock det var bra). Skrivit om en del sedan dess men ändå kändes det inte sådär genombra. Men vad?

Måste säga att Leffe nog lyckats ganska bra med att säga vad det är som inte fungerar. Blev inte direkt chockad över det han skrev, såklart att jag haft en hel del funderingar men det är märkligt att det ska behövas någon annan för att föra fram det i ljuset.

Gestaltning: man lär inte riktigt känna karaktärerna (och de är lite för lika varandra allihop). Lite kul att jämföra med Själseld, min debutroman som i ett litet omdöme från Piratförlagets lektör tyckte att just gestaltning och miljöbeskrivningar var riktigt bra (”en författartalang att ta på allvar” hette det hehe, vissa saker lägger man på minnet 🙂 ). Och när jag tänker efter så har jag en helt annan känsla för Jerry i Själseld än för Olle och Max i Det som blir över, jag har inte riktigt krupit lika långt under skinnet. En kommentar jag köper. 
Men uppenbarligen så kan jag, bara att göra om och göra rätt, hur svårt kan det va??? 🙂

Dialog. Fick pluspoäng där, han ville ha mer. Haha, jag som avsiktligt dragit in på dem…

Handling etc. Historien är intressant och ”hyfsat unik”, problemet är att jag vill ha med för mycket. Man är runt och härjar lite här och där (Elfenbenskusten, Etiopien, Somalia, Sicilien, Stockholm, Nynäshamn osv…) det blir för splittrat och är förmodligen en av anledningarna till att man inte lär känna karaktärerna(?). Och det är helt sant, jag har ofta detta problem för det är ju så mycket som är intressant och berör liksom… 🙂 Ganska talande är ju att jag haft svårt att på några meningar beskriva handlingen i boken, det spänner över för mycket.

Har en del att jobba med och jag har fått en del bra förslag till ändringar, men det är inget som kommer avslöjas här hehe.

Nedslående? Visst hoppas man väl på att manuset ska vara alldeles lysande och man ska få ett förlagskontrakt kryddat med några millar i förskottsbetalning tillbaka men det är ju faktiskt inte så troligt…
Men nej, känns inte alls nedslående faktiskt, har tvärtom givit mig ny energi och hjärnan har redan börjat spotta fram nya idéer.

Och till sist så säger han ju att jag har talang för det här 🙂 🙂 
E
n storyteller, behöver bara slipa till en del färdigheter. Och det är ju inte så konstigt, säg den talang som blir något utan hårt arbete.

Som sagt, är nöjd och kan rekommendera Leffe (www.skrivsidan.com). Har förutom utlåtandet som förstås rymmer mer än det ovan sagda också ett manus fullt med kommentarer som jag inte hunnit kolla igenom ännu. Och svaret fick jag på under en vecka -det är bra det.

Tillägg i efterhand:
Och ska man då böja sig helt för lektörens ord och vilja? Absolut inte, klart att saker och ting alltid har en subjektiv klang och jag är övertygad om att varje lektör har sina saker de alltid letar efter. Och den som söker skall finna…

Men det är ju inte själva poängen, om man inte är beredd att ta åt sig av kritik och anser sig veta bäst själv kan man ju allvarligt fråga sig varför vedebörande anlitar en lektör överhuvudtaget… Man får ju sålla en del och ta åt sig av det man tycket låter vettigt, klart som fanken att det måste kännas rätt för en själv, det är ju ens eget verk man pysslar med. Men själv anser jag att myten om den ensamme konstnären/elitidrottaren/entreprenören/forskaren eller vad det nu må vara är ganska patetisk. Ingen tar sig till toppen på egen hand. Om man nu anser man har gjort det så är man bara ganska blind och otacksam…

Personligen tycker jag att annars att jag har gjort rätt i att först skriva några manus innan jag anlitat lektör för att hinna experimentera och känna mig fram i den litterära skogen lite. Men det där är ju helt olika på vem man är och hur man vill ha det.

Prometheus

Hamnade på en ”spontanbio” igår, Prometheus, en film som berättar om det som hände innan Alien, Ridley Scotts klassiska rymdskräckis -en av mina favoriter (även om uppföljarna bara blev sämre och sämre i min mening).
Prometheus Poster

Prometheus som  betyder ”den som tänker före” är förresten hämtat från den gamla grekiska mytologin och var namnet på en titan  (nu när jag blandat in grekisk mytologi i mitt senaste alster Minotauros tårar menar jag 😉 ). Hans bror var Epimethreus, ”den som tänker efteråt”. Prometheus stal elden från gudarna och Zeus lät straffa honom genom att binda honom vid en klippa och låta en örn hacka i sig hans lever gång på gång… (allt enligt Wikipedia).

Och namnet är nog inte taget av en slump, utan att säga för mycket. För det handlar om guddomar och mänsklighetens ursprung. Filmen handlar om en expedition till en avlägsen planet där två forskare (Noomi Rapace, gör ett bra jobb) hävdar att de ska hitta tecken på liv. Och det gör de….

Spännande och mäktigt gjord, 3D var grymt häftigt till denna film (haha, blev ett par gånger irriterad över att någon ställde sig ivägen innan jag insåg att det bara var i själva filmen… så nog funkar det 🙂 ).
En del orimligheter får man väl ta med en sådan här film men det är absolut inget som stör (och inte var det mycket heller). Klart godkänd.

Lite tröttsamt att alla storfilmer nu för tiden ska lämna en stickare till en uppföljare dock…