En välförtjänt klapp på axeln till svenska politiker…

Gillar du amerikanska rättegångsfilmer?

Då kan jag rekommendera denna: En idealisk misstänkt. Tyvärr är det en dokumentär även om det känns som hämtat från Hollywood. Ett rånmord och polisen jagar en ung svart man… Ja ni kan väl gissa vad som händer sedan? Skrämmande var ordet?

Och när vi ändå är inne på skrämmande saker så ta och kolla på Big Boys Gone Bananas

Handlar om efterspelet till filmen Bananas av Fredrik Gertten som i sin tur handlar om det gigantiska bananföretaget Dole som använde giftiga bekämpningsmedel vilket gjorde arbetarna sjuka. Dole gjorde verkligen allt för att tysta ner denna film och var nära att lyckas. Och faktum är att vi faktiskt har svenska politiker att tacka en del för att David vann mot Goliat denna gång (de kan väl behöva en klapp på axeln i tider som denna…).

Det är mycket snack om statligt förmynderi men detta är precis lika skrämmande, enorma företag med i princip obegränsade resurser kan fullständigt krossa allt motstånd. Se den.

SVT Play rocks!!! 🙂

Ironman Kalmar 2013 it is…

Jahopp då var man anmäld då 🙂 Ironman Kalmar 2013

Ockerdyrt men enda alternativet i Sverige. Och ett kanon-arrangemang enligt dem som var med i år. Körde ju Järnmannen för ett par år sedan och tog mig runt men inte riktigt som det var tänkt. Min jävla struma satte käppar i hjulet, nästan hela juni månad var jag däckad och läkarna tyckte inte jag skulle köra tävlingen. Nu har jag dock varit problemfri från struman i ett år och då kan det väl vara dags att köra på igen. Känns lite obehagligt att jag har problem med knät just nu men det vore väl fan om det inte ska ordna sig 🙂

Ska bli kul som fan.  

Bellman o Lisa

Så blev det ytterligare ett år med Bellmanstafett, elfte i ordningen tror jag. Sveriges största löpstafett med 5x5km ute vid Stockholms Universitet. Hoppade in i ett av mina gamla kollegors från AstraZenecas lag. Och det var väl sista gången för den avdelningen finns snart inte mer… Kul att träffa dem igen dock.

Och loppet. Jodå, sprang om chefen (för mitt nuvarande jobb) och lyckades med mitt mål att komma under 22 min med goooood marginal (21:59:93 🙂  ). Och sen slog jag ju polar’n med oceaner av sekunder…. eller om det var tjugo?

Åkte sen in till stan för att saluföra världens bästa triathlonklubb, Stockholm City Triathlon (i alla fall Sveriges största). Det var ju världcup i Stockholm idag med banan i Gamla Stan, tunt slottet. Lisa Nordén krossade motståndet och publikstödet var fantastiskt.

Kul som fan. Propaganda. Vackert väder, TV för 50 miljoner tittare, och svensk segrare. 🙂

Inkasso o refusering…

Vissa veckor är inte som andra. Varit grymt hektiskt på jobbet, åkte en tur ner till Amsterdam. Riktigt kul men också jobbigt, sovit dåligt som fan o så kom man hem igår vid elvatiden bara för att sticka tidigt till jobbet. Men som sagt, inte bara jobbigt, kul när det händer saker….

Men i posten låg det ett inkassobrev (ooups, tillhör inte vanligheterna) och ett refuseringsbrev från Norstedts förlag. Ett standardsvar utan kommentar. Inget oväntat, har full förståëlse för att man inte har tid att kommentera allt som skickas in. Lite märkligt tycker jag dock det är att man inte ens bryr sig om att skriva under det. Jag vet, det betyder ju inte ett skit i det stora hela, men ändå, det handlar ju om varumärket osv. man kan ju åtminstone låtsas som att man bryr sig… Jaja, jag betvivlar inte att de har ordentligt att göra så här efter sommaren.

Snabba Cash II

Ja, det har väl knappast undgått någon att Snabba Cash I och II är filmatisering av Jens Lapidus böcker. Den första, Snabba Cash, var riktigt bra både som bok och film tycker jag. Aldrig fucka upp, som del nummer två heter i serien om JW, stekar’n wanna-been, och Jorge och alla de andra i den undre världen, orkade jag inte ta mig igenom. Hela boken var fylld av ofullständiga meningar och löjligt slangspråk; det som varit bra i Snabba Cash blev bara för mycket.

Men filmen då? Ettan följde ju inte boken helt slaviskt och eftersom jag inte orkade med Aldrig fucka upp så vet jag vet inte hur manuset följder boken nu (ett filmmanus som förresten är skrivet av Peter Birro och Maria Karlsson).

Det börjar med att Jorge tar in en ny knarkleverans värt tio miljoner som han sedan förstås ska avyttra. Juggomaffian är målet. Och det inträffar en del komplikationer kan man väl säga utan att avslöja för mycket.
Samtidigt lämnar JW fängelset för sin första obevakade permission, han planerar att träffa polarn Nippe för att avsluta en deal med en affärsplan JW arbetat ut. Allt blir inte riktigt som det var tänkt här heller.

Och det blir riktigt bra. Spännande. Svart så det förslår, så långt ifrån feel good-film man kan komma (någon enstaka gång kändes det nästan för mycket). En stor tumme upp till Babak Najafi (regissör). Spännande och realistiskt (säger jag som knappt sett ett slagsmål 😉  ). Rått som fan. Och tänkvärt.

Och en ännu större tumme upp till fotograf Aril Wretblad, bland det bästa jag sett från en svensk film.

Klart sevärd med andra ord.

Men inte om det gäller din dotter av Guillou

Jag läste och gillade Hamiltonserien när det begav sig. Men inte om det gäller din dotter är sista delen i denna serie om vår älskade svenska spion. Och ska jag vara ärlig så känns det ganska bra för detta var en ganska trött historia…

Men inte om det gäller din dotter

Visst är det tankeväckande och intressant ämne men det blir mer en debattartikel än en spännande roman. Det handlar förstås om terrorism och det som hänt i världen efter 11 september och följderna av de lagar som instiftas i kriget mot terrorn.

Boken är på ca 400 sidor och de första 300 går ut på att få ihop någon trovärdighet i varför Hamilton och Pierre (f d överste i Främlingslegionen) ska ingripa när hela världen står handfallen efter ett terrorbrott (avslöjar inte mer av handlingen för det behövs inte).  Och nej Guillou lyckas inte direkt. Faktum är att jag kan inte få bort bilden av att istället för elitsoldaterna så är det Guillou och Leif GW Persson som sitter där och pimplar vinare efter vinare medan de planerar fritagningar med militärisk disciplin, samtidigt som de förstås ser ner på alla andras kompetens… (sorry, elakt förmodar jag men jag fick inte bort bilden). Och vurmen för elitsoldater blir nästan också lite löjjeväckande (jag lovar, inget jag tyckte var jättepåfrestande i hans tidigare böcker).

(och jo, det dricks så ininhelvete med vin. (Och lite finvodka faktiskt). I nästan varje scen. Och det lagas finmat, man bara väntar att Mat-Tina ska dyka upp med ett käckt skånskt jättegott följt av Carl Jan med en enorm vinkupa i handen).

Karaktärerna känns ganska platta och livlösa, vilket kanske beror på att det var så länge sedan jag läste Hamiltonseriens övriga böcker? Upplägget känns också ganska förutsägbart, i princip allt du förväntar dig ska hända händer utan några överraskningar…

Det Guillou gör riktigt bra är som vanligt när det väl börjar hända saker, ja då blir det spännande om än bara för de sista 50-60 sidorna…. Hela boken andas trötthet, det mräks att han ville uttrycka sin frustration över det som händer men det leder ju inte automatiskt till en bra bok.

Tycker jag.