Men inte om det gäller din dotter av Guillou

Jag läste och gillade Hamiltonserien när det begav sig. Men inte om det gäller din dotter är sista delen i denna serie om vår älskade svenska spion. Och ska jag vara ärlig så känns det ganska bra för detta var en ganska trött historia…

Men inte om det gäller din dotter

Visst är det tankeväckande och intressant ämne men det blir mer en debattartikel än en spännande roman. Det handlar förstås om terrorism och det som hänt i världen efter 11 september och följderna av de lagar som instiftas i kriget mot terrorn.

Boken är på ca 400 sidor och de första 300 går ut på att få ihop någon trovärdighet i varför Hamilton och Pierre (f d överste i Främlingslegionen) ska ingripa när hela världen står handfallen efter ett terrorbrott (avslöjar inte mer av handlingen för det behövs inte).  Och nej Guillou lyckas inte direkt. Faktum är att jag kan inte få bort bilden av att istället för elitsoldaterna så är det Guillou och Leif GW Persson som sitter där och pimplar vinare efter vinare medan de planerar fritagningar med militärisk disciplin, samtidigt som de förstås ser ner på alla andras kompetens… (sorry, elakt förmodar jag men jag fick inte bort bilden). Och vurmen för elitsoldater blir nästan också lite löjjeväckande (jag lovar, inget jag tyckte var jättepåfrestande i hans tidigare böcker).

(och jo, det dricks så ininhelvete med vin. (Och lite finvodka faktiskt). I nästan varje scen. Och det lagas finmat, man bara väntar att Mat-Tina ska dyka upp med ett käckt skånskt jättegott följt av Carl Jan med en enorm vinkupa i handen).

Karaktärerna känns ganska platta och livlösa, vilket kanske beror på att det var så länge sedan jag läste Hamiltonseriens övriga böcker? Upplägget känns också ganska förutsägbart, i princip allt du förväntar dig ska hända händer utan några överraskningar…

Det Guillou gör riktigt bra är som vanligt när det väl börjar hända saker, ja då blir det spännande om än bara för de sista 50-60 sidorna…. Hela boken andas trötthet, det mräks att han ville uttrycka sin frustration över det som händer men det leder ju inte automatiskt till en bra bok.

Tycker jag.

Lycka till då!

Lita på att det är många som går omkring med nervösa magar i Kalmar just nu. Imorgon går Sveriges första Ironman-tävling av stapeln (3860m simning – 180km cykling – 42km löpning). Vet ju av egen erfarenhet att man känner sig fylld av skräckblandad förtjusning inför debuten.

Nu är det iofs inte första gången denna distans körs här (tidigare hette tävlingen Järnmannen) men nu är det den amerikanska organisationen Ironman som arrangerar, vilket också innebär att det står kvalplatser till ”riktiga Ironman” på Hawaii på spel till de bästa i varje åldersgrupp. (Ett faktum som gjorde att självaste cykellegendaren Lance Armstrong ryktades ställa upp men han är avstängd för tävlande pga dopingmisstankar i sitt tidigare liv).
Amerikansk TV kommer vara där mm. Tyvärr fick det ju också anmälningsavgiften att skjuta ordentligt i höjden, ca 4000 pengar att starta… Hoppas det blir värt det.

Ångrar att jag inte är därnere, nu när det hastigt o lustigt blev långledigt denna helgen dessutom. Känner ju en massa klubbmedlemmar som ska köra. Kan bara önska Lycka Till uppifrån Hufvudstaden 🙂

 

Pappa staten slaskhink igen…

Jag har egentligen ingen aning om hur skolan fungerar idag, det var längesedan jag gick där och jag har inga barn där. Men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite farsartat med den privatiseringsvåg som nu pågår. SvD har en artikel om det idag och det är en mening som fastnar:

Om en enskild skola går i konkurs är kommunen skyldig att erbjuda den berörda eleven en annan gymnasieplats.”

Det är som vanligt alltså, det privata kan hämta in vinster men när det barkar åt h-e ja då ska pappa staten (eller kommunerna i detta fall) rycka in med pengapåsen. Och visst det är väl bra men det måste ju vara ett helvete att planera utbildningsplatser idag även om man vet i mycket lång förväg hur många det totala antalet elever kommer bli. Men framförallt, är det rättvist mot eleverna som hamnar i kläm? Ska man verkligen behöva göra en ekonomisk research av den skola man ska söka till och sedan gissa om det ska räcka ända fram till utbildningen är klar?

Och är all den där valfriheten som är så oantastelig verkligen bara till godo? Jag menar, det är ju inte konstigt att bli stressad över livet när man måste börja välja redan i sexan…

Nu tror jag inte för ett ögonblick att kommunla skolor skulle vara bättre än privata eller tvärtom men man borde ju fundera på om skolan är rätt område att BARA tänka i ekonomiska termer i? Såg filmen Best film ever sold där det visas att företag i amerikanska skolor tydligen kan köpa in sig för reklam i utbildningsmaterialet (bland annat). DET är i alla fall en utveckling jag INTE vill ha.

Man kan ju jämföra med elitidrotten (eller kanske inte), storklubbarna har intäkter som aldrig förr men går ändå med brakförluster varje år för att de måste betala fantasilöner till spelarna. Men det går ju alltid att ta ett lån, skjuta problemen på framtiden.
Nu senaste var det ju guldkandidaterna i dam-fotbollen som nog inte kan skjuta den mycket längre, framtiden alltså. Konkurs. Bye-bye.

Nu lockas det med egna lap-tops och gud-vet-vad för att få dit elever. Och finns det täckning är det väl bra. Men så verkar ju inte alltid vara fallet. Uppenbarligen.