Förlagsbranschens utveckling utarmar utbudet

En intressant artikel i Fokus om hur förlagsbranschen går åt samma håll som all annan verksamhet när kapitalismen tar tag i tyglarna. Man satsar allt på storsäljare på bekostnad av de som säljer medel och mindre bra. En utveckling som är logisk och förståbar med de premisser som gäller i ekonomin, men ganska tråkig i mitt tycke, det stora utbudet är ganska likformat.

http://www.fokus.se/2012/09/mastarnas-marknad/

Vredens Druvor av John Steinbeck

Vredens druvor

Bild och baksidetext är hämtat från Adlibris

1930-tal och depression i USA. När Tom Joad återvänder efter fyra år i fängelset finner han att hans familj vräkts från gården. De svåra tiderna tvingar familjen att packa allt de äger i sin skraltiga bil och ge sig av till Kalifornien. Dit har de lockats av löften om jobb på bomullsfällt och persikoplantager, men drömmen om ett bättre liv finns bara i reklambladen. Västkusten är översvämmad av fattiga familjer som söker arbete, och giriga arbetsgivare som hänsynslöst utnyttjar deras utsatta situation. Fattigdomens mödor tär hårt på familjen, men till slut är det ändå solidaritet och lojalitet som är det viktiga.”

Då och då får jag för mig att läsa någon gammal klassiker och allt som oftast handlar det om att tvinga sig igenom texten på en megatjock rysk historia jag inte alls gillar 🙂 Numera har jag dock slutat tvinga mig genom böcker om de är för tråkiga.

Till en början fick jag samma känsla av Vredens Druvor, det tog ett tag att vänja sig vid språket som är speciellt. Inte att det är trögt och svårläst, absolut inte, men den är skriven på en bonnig dialekt, inte riktigt lika ”snabbt” skrivet som dagens böcker så att säga (dvs ungefär som den tidens filmer går i lugnare tempo än dagens) och så är den ju från slutet av 30-talet med uttryck från den tiden. Efter ett tag kändes det faktiskt helt tvärtom, ett riktigt skönt tugg.

Vad det gäller handlingen tar den sig också ju mer man kommer huvudpersonerna in på livet och nu efteråt saknar jag familjen Joad och man undrar lite, hur gick det sen? För det är ingen bok med en ”klar plott”, inget brott som ska lösas eller så, man får helt enkelt följa familjen Joad när de i desperation flyr mot Kalifornien för att leta jobb och överleva.

Och faktum är att det är en hel del som är skrämmande likt dagens läge. Livet efter en stor börskrasch (då som nu), en svår torka drabbar USA som ofta kallas the Dust Bowl (då som nu), många människor har hamnat i en svår fattigdom. Steinbeck har skildrat det hela grymt bra och man är verkligen där och upplever allt. Banker och storföretag får sig några rejäla kängor (gäller ju även idag det också). Man kan förstå att boken väckte uppmärksamhet på den tiden då kommunister var hatade (ja, det har väl kanske inte ändrats helt det heller….).

På det hela taget en bok som växte ju mer man läste och om man ska läsa en klassiker så kan jag rekommendera denna. Steinbeck fick Nobelpris 1962.

 

 

En drömmares vardag

Kanske någon försöker säga mig något?

Råkade läsa horoskopet i Metro igår som sa typ: ”fokusera på det som realistiskt att uppnå”. Det kryddades sedan med en refusering.

Jaja, kan inte säga att jag tyckte fallskärmshopp eller Ironman var särskilt realistiskt för några år sedan heller (särskilt inte efter att ha varit helt utslagen av en skenande sköldkörtel). Upptäckte sen att det svåraste var att hitta modet att anmäla sig (nåja 😉 ).

Så jag fortsätter nog drömma ett tag till…. Bita ihop, visa tänderna och bara fortsätta  (Ibland måste man präkighetspeppa sig själv lite  🙂  )

Mattias Klum

Var på ett föredrag av Mattias Klum idag. Grymt bra, att han kan fota visste jag men han var duktig på att snacka också, kan rekommendera det om ni får möjlighet någon gång.

Fotade lite i väntan på föredraget, nu är det väl synd o skam att publicera sina egna bilder i samma andetag som Mattias Klum men vafan, likväl som jag inte jämför mig med eliten när jag springer behöver man ju inte göra det när man fotar heller…

Hamnade mitt i en (misslyckad) sparvhöksattack, ganska coolt men han bara fota när den seglade i skyn efteråt…

 

 

 

Stockholm Halvmarathon

Då var årets förmodligen enda race avklarat. Hade inga egentliga förväntningar och jag med världens sämsta tävlingsnerver var faktiskt inte ett dugg nervös innan 🙂

Kändes sådär i början dessutom, ganska stum redan efter ett par km men det höll sig ganska bra, landade på 1:43:28 (4:55 min/km), vilket jag är mer än nöjd med. Trodde inte jag skulle gå under 1:45.

5 km  23:31   4:43 min/km  (per 5 km)
10 km  48:07   4:56 min/km
15 km  1:12    4:43 min/km
20 km  1:38   5:12 min/km

Som synes tappade jag en del på slutet, fick lite hybris på Södermälarstrand som sedan satte sig i benen… Också ett symptom på att jag inte har så mycket mängd/längdträning i kroppen.

Otäckast: ett litet barn föll in på vägen och hamnade med sitt lilla huvud en bit in i strömmen av löpare, bara någon decimeter från mina fötter. Gick bra dock.

Trevligast: Vädret och att jag hamnade jämte en studiekompis från sjutton år sedan, hur stor är sannolikheten bland över 16000 löpare? Hoppas det gick bra sedan Sara.

Märkligast: En provisorisk bro har byggts på Södermälarstrand pga arbetet med citybanan. En asfalterad sak som rörde på sig!!! Låg väl på vattnet på något sätt. Kändes som lustiga huset…

Ondast???: Sprang om en snubbe som sprang helt barfota….

Resistenta bakterier och kapitalet…

Kommentar i efterhand, har fått en artikel publicerat på Newsmill i ämnet som kanske kan nases vara lite mer välformulerad, finns här. 

För ungefär 100 år sedan visste man att leukemi var en sjukdom i blodet. Snart upptäckte man att det fanns två olika varianter och nu har vetenskapen identifierat ett hundratal olika orsaker till sjukdomen.

År 2006 dog ett ammande barn sedan mamman ätit vanlig värkmedicin som innehöll kodein. Kodein bryts ned av ett enzym i kroppen och bildar morfin som i sin tur är smärtlindrande. Man vet att knappt 10% av alla vita människor saknar detta enzym och får därför ingen effekt av kodein. Men å andra sidan har t ex 30% av alla etiopier istället en ultrasnabb nedbrytning av kodein och riskerar därför bieffekter pga för hög halt av morfin. Den ammande mamman hade just denna enzymuppsättning och hennes morfinhalter blev därför alldeles för höga vilket överfördes till barnet som senare dog.

Och vad har det med resistenta bakterier att göra? Ingenting direkt. Däremot med kapitalet. För ju mer vi lär oss om sjukdomsförlopp desto mer kan vi specialisera behandlingar och bota diverse sjukdomar med färre biverkningar. Men det innebär också sannolikheten att hitta ett ”one-size-fits-all-läkemedel” blir mindre, chansen att hitta ett läkemedel man kan sälja till ”alla” minskar.  Det leder också till att varje behandling förmodligen kommer att bli dyrare (men kanske går det på ett ut med den ökade effekten?).

Men redan idag går ju sjukvården på knäna med överbeläggningar, stress och låga löner. Ja, även dödsfall förekommer. Läste en artikel i SvD idag att man skulle dra in på kaffet till personalen för att spara (tror det var i Jämtland)!!!

Jag kan inte låta bli att fundera på vem som ska betala de ökade kostnaderna i framtiden? Och för vad? Vi lägger ohyggliga pengar på att behandla och utveckla mediciner mot våra välfärdssjukdomar som fetma, diabetes och hjärt- kärlsjukdomar. Mycket som skulle kunna botas med en ”enkel (nåja)livsstilsändring”. Är det verkligen DET vi vill lägga pengar på? Göra allt för att friheten att mosa is sig skumbananer och sitta som en blobb framför TV:n istället för att lägga pengarna på t ex att hitta nya antibiotika? För det är ett verkligt problem.

År 2009 gjorde EU (Emea) en undersökning som visar att ca 25 000 människor i Europa dör pga resistenta bakterier varje år. Man beräknar att kostnaden och produktivitetsbortfallet det medför (för det är ju som vi alla vet bara ekonomin som är viktig) ligger på en 14 miljarder SEK eller så och det är lågt räknat. Och utvecklingen verkar ju accelerera åt fel håll…
Den naive människan skulle väl tro att läkemedelsindustrin nu laddar till tänderna för att möta detta hot.
Tyvärr är verkligheten en helt annan. På 80-talet fanns det 36 större företag som producerade antibiotika men numera på sin höjd 7 stycken. (AstraZeneca är en av de större)

In 1980, 36 U.S. and European companies were in the antibiotic business, said Dr. Karen Bush, an Indiana University professor who recently left antibacterial development at Johnson & Johnson. ”Today there are somewhere between four and seven large companies, depending on how you count,” she said.”

Till exempel hoppade läkemedelsgiganten Pfizer av antibiotika-racet förra året (2011). I den undersökning Emea gjorde fann man 66 st läkemedelskanditater höll på att testas men mer än hälften av dessa avsåg  behandling enligt metoder som redan finns (dvs de kommer förmodligen inte ha någon effekt mot resistenta bakterier). Vad värre är att de allra flesta befann sig i mycket tidig fas i utvecklingen. Sannolikheten att det blir ett läkemedel av de substanser som går in i klinisk fas varierar mellan 5-20% ungefär (beroende på sjukdom).

Normalt tar det MINST 8-10 år (oftast mer) att få fram ett fungerande preparat efter det att man hittat en lämplig molekyl men de allra flesta sorteras bort på vägen pga biverkningar eller för dålig verkan.
Det mest alarmerande var dock att mot resistenta gram-negativa bakterier (som enkelt uttryckt har dubbla membran som skyddar dem) finns det knappt några preparat alls idag och endast två nya substanser fanns i utveckling, men de var i mycket tidig fas.

Men varför jagar då inte företagsjättarna nya preparat när det ser mer och mer akut ut i världen?

Det är ganskla enkelt. Och precis som vanligt handlar det om pengar….

För det är helt enkelt så att läkemedelsjättarna jagar ”blockbusters” som säljer för mångmiljardbelopp. Och tvärtemot vad man kan tro så kommer inte ens ett lyckosamt antibiotikum komma i närheten av de inkomster man kan göra på att behandla en av alla dessa välfärdsjukdomar som fetma och diabetes. En antibiotikakur är relativt kortvarig medan t ex kolesteroldämpande mediciner ofta ges under flera år (Lipitor, en kolesterolsänkare, sålde för 10,7 miljarder USD 2010 medan en storsäljande antibiotikum på sin höjd kan ge 1 miljard USD).
En ny antibiotikamedicin med ett nytt angreppssätt på bakterier kommer förmodligen också bara sättas in när inget annat hjälper.

Kort sagt. Jättarna vill ha mer pengar än vad man kan få in på antibiotika. Och det ska väl tilläggas att det inte är helt snutet ur näsan att plocka fram ett nytt läkemedel…

Samtidigt matas man med hur läkemedelsbranschen står inför en växande kris. Inte minst blev det konkret när AstraZeneca (AZ) la ner sin forskning i Södertälje och till och med Jan Björklund konstaterade att AZ befann sig i kris i en Rapportsändning…

Så man undrar ju, vem ska betala utvecklingen av ny antibiotika?

Staten? Den som vill betala högre skatt räcker upp en hand. Tänkte det… Och faktum är att mycket av den grundforskning som görs i området sker ju på universitet så staten är redan med och finansierar en del.

Men kanske man ska titta på den däringa läkemedelsbranschen och dess kris en gång till? Hur mycket kris är det egentligen?

Jodå, branschen står inför rejäla utmaningar det är helt klart. Mycket info kan hämtas ur AZ egna årsredovisning. Ökade regleringar och högre krav från myndigheter, prispress från generikatillverkare och patentutgångar mm. Men framförallt är det kostnaden för forskningsverksamheten (FoU) som skenar (det är inte bara AZ som stänger ner sina forskningsanläggningar).

Lite siffror kanske kan ge en bättre bild på hur allvarligt läget faktiskt är:

Investeringarna i Forskning o Utvecklings-verksamheter gjorda av topp 500 pharma-företag låg år 2002 på 69 mdr USD och år 2011 på 133 mdr USD (enligt AZ årsredovisning 2011). Samtidigt har inte antalet nya läkemedel som registrerats (i USA) ökat alls (ca 25 st/år). Det skrivs överallt om hur dyr forskningen är och hur dåligt det går och AZ är sämst i klassen med 11 mdr USD per nytt läkemedel. Klart man måste göra något eller hur?

(Själv funderar jag lite över varför så dåliga resultat inte får någon som helst effekt på ägare och ledning. Jag menar AZ underkänner hela sin forskning och lägger över det på andra. En rejäl sågning av sig själv (och det är ju faktiskt ägarna som är ansvariga…)
Om det nu är så krisigt kanske man inte skulle höja aktieutdelningen (i år igen?)  Kanske spara lite till de kommande svåra åren? Eller är det bara mina småländska gener som gör sig påminda? För det är inget nytt som plötsligt har uppstått . Trenden har varit tydlig länge och att patenten går ut vet man med 20 års förvarning…

Eller kanske det är så att det krisen inte är så farligt ändå?

Det som inte nämns i AZ årsredovisning eller i flertalet ekonomiska tidningsartiklar och TV-inslag är att under samma tid som FoU-kostnaderna bevisligen har skenat så har inkomsterna skenat ännu mer.

”And, yes, research and development costs have risen significantly for drug companies (by an estimated $34.2 billion between 1995 and 2010), but revenues have risen faster (by $200.4 billion within that same time period).”

Till exempel tjänar AZ 1,6 miljoner SEK per anställd, mer än någonsin tidigare. År 2004 var det 512 000 SEK per anställd. Världsmarknaden beräknas till i runda slängar 1 000 miljarder USD och förväntas öka med 5-8% fram till åtminstone 2014. Det finns branscher som har det värre kan man säga…

Men visst, forskningen ÄR svindyr hur man än vänder och vrider på det. För om man återigen tittar ner i AZ årsredovisning så spenderar man 5,5 mdr USD i FoU varje år. Enorma belopp, jajjemän. Det är förmodligen mer än vad all svensk biotechverksamhet omsätter på många många år.

Samtidigt återköper man egna aktier för 5,6 mdr USD år 2011… (vilket förstås bara är ett sätt att öka utdelningen). Hoppla.

Big Pharma verkar dessutom lägga två gånger så mycket pengar på reklam än forskning (även om det verkar vara en stridbar uppgift…)

Låter det som en bransch i kris? Njaee…
Och AZ är långt ifrån störst eller vinstrikast så det finns pengar så det förslår i branschen.

Nu är det ju vinstdrivande företag så de gör väl som de vill kan man tycka. Varken du eller jag vill ju satsa pengar i något som inte ger något tillbaka. Men det är faktiskt svårt att tycka synd om dem och någon kris är det inte tal om, kanske lite hälsosam konkurrens…

Och frågan kvarstår. När inte en sådan ohyggligt penningstinn bransch vill satsa pengar på ny antibiotika vem ska då göra det?

Nu finns det mindre företag som forskar på det här, t ex har svenska Medivir nyligen inlett ett samarbete med SLU med mål att hitta nya antibiotika. Men det är ju långsiktiga planer och småföretag har inte råd att genomföra alla de studier som krävs för att få ut det på marknaden. Och vi pratar tio-tjugo år i framtiden innan det kommer ge något läkemedel.

Men en positiv nyhet kom ut idag, forskare i Uppsala har kommit på att en blandning av gamla antibiotikum kan ta död på en del resistenta baggar.

Små ljuspunkter i ett mörker, för det ser inte speciellt bra ut. Den strategi där flera storbolag lägger ner sin egen forskning och litar på att småbolag gör jobbet och sedan köps upp med jättesummor är i realiteten bara ett sätt att få mer och mer forskning att ske baserat på lånade pengar. Samtidigt som man plockar ut absurda vinster uppblåsta av konstgjorda loopar som verkar vara legio i ekonomins maniska tillväxtjakt. Är det så vi vill ha det? Är det en tillväxt vi vill ha? Ska man bara kunna plocka ut vinster under de goda åren och sen sjappa när det börjar bli jobbigt (nåja, sååå jobbigt är det inte för läkemedelsbolagen direkt…)

Lika illa är det på användarsidan, visst verkar förskrivningen av antibiotika minska något i Sverige men kommer det hjälpa? I USA går 70% av all antibiotikaanvändning till boskap främst för att det ger en ökning i köttillväxt med 4-5%… Och så gäller det ju där som i all form av djurhållning om man nu är människa, fisk eller ko; föser man ihop oss på en vidrigt liten yta kommer bakterier att frodas, det är deras variant av skumbananer och TV-soffa. Det förefaller omöjligt att producera så billigt kött som görs idag utan denna behandling…

Så frågan lyder ännu en gång: Vem fanken ska betala? När marknaden, jag menar förstås ägarna (någon marknad som kan tänka och agera finns ju förstås inte) inte levererar, snarare tvärtom, ja vad ska man göra? För nya medel vill vi ju alla ha eller hur? Helt klart verkar ju vara att den heliga fria marknaden inte kommer lösa det helt utan vidare. Så vem?

Och varför kan jag inte få bort känslan av att det är Miracle Mike som styr vår ekonomiska värld..? USA:s statsskuld 16 000 miljarder USD and counting…

”Trisslott” gav dödsfall i klinisk studie

I början av året köpte läkemedelsjätten Bristol-Meyers Squibb (BMS) upp forskningsbolaget Inhibitex för 2,5 miljarder USD, dvs lite drygt 17 miljarder SEK. En ganska rejäl summa för ett företag med 33 anställda… Ändå tyckte ett par investerare/ägare att det var för lite och skickade in en stämningsansökning för att bl a ”it does not represent Inhibitex’s intrinsic value”.

Och bakgrunden till det får väl ses i en annan helt sjuk affär som gjordes strax innan. Gileads köp av Pharmasset (typ 65 anställda)  för närmare 80 miljarder SEK (Sveriges statsbudget för vård och omsorg ligger på en sådär 70 miljarder). Båda småföretagen hade lovande molekyler för behandling av Hepatit C på gång men framförallt Inhibitex hade mycket lång väg kvar till målet.

Det är också denna strategi AstraZeneca nu gett sig inpå när man lägger ner stora delar av sin egen forskning och satsar på att köpa in av andra via deras ”virtuella forskningshub”. Billigare? När alla Big Pharma gör likadant så blir det knappast så… I ren panik köper man vad som helst till vilket pris som helst verkar det som…

Det tragiska i historien uppdagades för bara någon vecka sedan. Den lovande molekyl Inhibitex tagit fram hade bara testats i en s k fas I-studie dvs de första testerna på människa som görs på ett mycket litet antal människor. Den fas II-studie som påbörjats av BMS avbröts hastigt och väldigt olustigt på grund av ett dödsfall (hjärtproblem) och nio andra som behövde läggas in på sjukhus.

Tack och lov är det ohyggligt ovanligt att detta händer (och jag hävdar inte att det skulle ha något med uppköp och strategier att göra, är övertygad om att alla inblandade gjort vad de kunnat) men det visar på hur svårt det här med framtagande av läkemedel är. För man är ju inne och pillar med kemiska/biologiska processer i kroppen.

De 17 miljarder BMS köpte Inhibitex för kan man driva Medivir, ett av Sveriges största biotechföretag, i över 20 år. Men av dem blev det inget mer än en djup tragedi för alla inblandade.

Den strategi AstraZeneca (bland andra) nu riktar in sig på behöver med andra ord inte alls bli billigare, kanske till och med tvärtom. Det är som att köpa Trisslotter i miljardklassen. Men anledningen är ju uppenbar, istället för att binda upp pengar i personal, byggnader och annat kan man dra ner kostnaderna. En nödvändighet för att kunna öka aktieutdelningarna. Vilket också innebär att mer och mer forskning måste drivas för lånade pengar trots att pengar finns i överflöd. AstraZeneca ropar högt om kris och lägger ner till höger och vänster men inte mer än att man kunde höja aktieutdelningen i år igen. Och köpa egna aktier för över 30 miljarder…

Genom alla de goda år man haft har ägarna kunnat dra in astronomiska belopp men nu när marginalerna börjar krympa så blir det panik och någon annan måste ta smällen. Att kämpa är inget som verkar passa in i vår ekonomiska värld. Om man inte heter staten förstås. Slasktratten.