Förlagsbranschens utveckling utarmar utbudet

En intressant artikel i Fokus om hur förlagsbranschen går åt samma håll som all annan verksamhet när kapitalismen tar tag i tyglarna. Man satsar allt på storsäljare på bekostnad av de som säljer medel och mindre bra. En utveckling som är logisk och förståbar med de premisser som gäller i ekonomin, men ganska tråkig i mitt tycke, det stora utbudet är ganska likformat.

http://www.fokus.se/2012/09/mastarnas-marknad/

Vredens Druvor av John Steinbeck

Vredens druvor

Bild och baksidetext är hämtat från Adlibris

1930-tal och depression i USA. När Tom Joad återvänder efter fyra år i fängelset finner han att hans familj vräkts från gården. De svåra tiderna tvingar familjen att packa allt de äger i sin skraltiga bil och ge sig av till Kalifornien. Dit har de lockats av löften om jobb på bomullsfällt och persikoplantager, men drömmen om ett bättre liv finns bara i reklambladen. Västkusten är översvämmad av fattiga familjer som söker arbete, och giriga arbetsgivare som hänsynslöst utnyttjar deras utsatta situation. Fattigdomens mödor tär hårt på familjen, men till slut är det ändå solidaritet och lojalitet som är det viktiga.”

Då och då får jag för mig att läsa någon gammal klassiker och allt som oftast handlar det om att tvinga sig igenom texten på en megatjock rysk historia jag inte alls gillar 🙂 Numera har jag dock slutat tvinga mig genom böcker om de är för tråkiga.

Till en början fick jag samma känsla av Vredens Druvor, det tog ett tag att vänja sig vid språket som är speciellt. Inte att det är trögt och svårläst, absolut inte, men den är skriven på en bonnig dialekt, inte riktigt lika ”snabbt” skrivet som dagens böcker så att säga (dvs ungefär som den tidens filmer går i lugnare tempo än dagens) och så är den ju från slutet av 30-talet med uttryck från den tiden. Efter ett tag kändes det faktiskt helt tvärtom, ett riktigt skönt tugg.

Vad det gäller handlingen tar den sig också ju mer man kommer huvudpersonerna in på livet och nu efteråt saknar jag familjen Joad och man undrar lite, hur gick det sen? För det är ingen bok med en ”klar plott”, inget brott som ska lösas eller så, man får helt enkelt följa familjen Joad när de i desperation flyr mot Kalifornien för att leta jobb och överleva.

Och faktum är att det är en hel del som är skrämmande likt dagens läge. Livet efter en stor börskrasch (då som nu), en svår torka drabbar USA som ofta kallas the Dust Bowl (då som nu), många människor har hamnat i en svår fattigdom. Steinbeck har skildrat det hela grymt bra och man är verkligen där och upplever allt. Banker och storföretag får sig några rejäla kängor (gäller ju även idag det också). Man kan förstå att boken väckte uppmärksamhet på den tiden då kommunister var hatade (ja, det har väl kanske inte ändrats helt det heller….).

På det hela taget en bok som växte ju mer man läste och om man ska läsa en klassiker så kan jag rekommendera denna. Steinbeck fick Nobelpris 1962.

 

 

En drömmares vardag

Kanske någon försöker säga mig något?

Råkade läsa horoskopet i Metro igår som sa typ: ”fokusera på det som realistiskt att uppnå”. Det kryddades sedan med en refusering.

Jaja, kan inte säga att jag tyckte fallskärmshopp eller Ironman var särskilt realistiskt för några år sedan heller (särskilt inte efter att ha varit helt utslagen av en skenande sköldkörtel). Upptäckte sen att det svåraste var att hitta modet att anmäla sig (nåja 😉 ).

Så jag fortsätter nog drömma ett tag till…. Bita ihop, visa tänderna och bara fortsätta  (Ibland måste man präkighetspeppa sig själv lite  🙂  )

Mattias Klum

Var på ett föredrag av Mattias Klum idag. Grymt bra, att han kan fota visste jag men han var duktig på att snacka också, kan rekommendera det om ni får möjlighet någon gång.

Fotade lite i väntan på föredraget, nu är det väl synd o skam att publicera sina egna bilder i samma andetag som Mattias Klum men vafan, likväl som jag inte jämför mig med eliten när jag springer behöver man ju inte göra det när man fotar heller…

Hamnade mitt i en (misslyckad) sparvhöksattack, ganska coolt men han bara fota när den seglade i skyn efteråt…

 

 

 

Stockholm Halvmarathon

Då var årets förmodligen enda race avklarat. Hade inga egentliga förväntningar och jag med världens sämsta tävlingsnerver var faktiskt inte ett dugg nervös innan 🙂

Kändes sådär i början dessutom, ganska stum redan efter ett par km men det höll sig ganska bra, landade på 1:43:28 (4:55 min/km), vilket jag är mer än nöjd med. Trodde inte jag skulle gå under 1:45.

5 km  23:31   4:43 min/km  (per 5 km)
10 km  48:07   4:56 min/km
15 km  1:12    4:43 min/km
20 km  1:38   5:12 min/km

Som synes tappade jag en del på slutet, fick lite hybris på Södermälarstrand som sedan satte sig i benen… Också ett symptom på att jag inte har så mycket mängd/längdträning i kroppen.

Otäckast: ett litet barn föll in på vägen och hamnade med sitt lilla huvud en bit in i strömmen av löpare, bara någon decimeter från mina fötter. Gick bra dock.

Trevligast: Vädret och att jag hamnade jämte en studiekompis från sjutton år sedan, hur stor är sannolikheten bland över 16000 löpare? Hoppas det gick bra sedan Sara.

Märkligast: En provisorisk bro har byggts på Södermälarstrand pga arbetet med citybanan. En asfalterad sak som rörde på sig!!! Låg väl på vattnet på något sätt. Kändes som lustiga huset…

Ondast???: Sprang om en snubbe som sprang helt barfota….