På att igen då…

För några dagar sedan skrev jag ett uppgivet inlägg om att mitt senaste alster Minotauros tårar har blivit refuserat. Nu har jag som jag skrev mycket riktigt tjurat ett tag men helt plötsligt sitter man där och redigerar i manuset igen 🙂 Det är väl lite så jag fungerar, jag brukar ”ge upp” lite då och då, sura och svära och tycka synd om mig själv… En liten ventil för att släppa ut övertrycket. Och vore det omvända inte värre? Att man inte bryr sig över huvud taget.?

Jaja, de två icke-standard-mässiga refuseringarna (se förra inlägget) är ju faktiskt ganska positiva återkopplingar om man tänker på det. Går igenom manuset igen med kommentaren att ”less is more” osv i åtanke. Förstår nog vad som åsyftas men är inte riktigt klar över hur jag ska åtgärda det. Likaså funderar jag på hur det fungerar om man efter omarbetning vill göra ett nytt inskick. Är det någon mening att skicka in till de förlag som refuserat den i första vändan? Bör man döpa om den? Och vilka pållar vinner egentligen V75 till helgen? Det är saker jag faktiskt funderar över just nu 🙂

En anledning till den återfunna energin är definitivt den stundande Indienresan, ska bli riktigt skoj. Som uppladdning har vi dessutom varit ute och fotat som dårar de senaste helgerna, heldagar ute i skog och mark, regn och väta. Energigivande så det förslår 🙂 I helgen blev det Läskär nere vid Torö utanför Nynäshamn. En aning bökigt att ta sig ut på udden men väl värt mödan…

Svar från förlagen

Det var ett tag sedan jag skrev något om skrivandet här märker jag och anledningen är ganska enkel; har helt enkelt inte haft tillräckligt med energi till att författa de senaste månaderna (och på något magiskt sätt har de stunder där jag faktiskt satt mig ner för att skriva sammanfallit med en refusering och effektivt tagit bort lusten igen…)

Nåväl, nu är i alla fall alla svar från förlagen inkomna angående mitt manus Minotauros tårar. Och nej, nästa års Augustpristagare heter inte Maths Nilsson den här gången heller 😉
Det blev 0-10. Fick i alla fall två skott i stolpen och bollen studsade tillbaka med mer än ett standardsvar. Tycker själv det är ganska kul att läsa svar som andra har fått förlagen så jag kan väl bjussa på mina också:

Första:
”Ditt manus är mycket välskrivet, välstrukturerat och genomarbetat men tyvärr passar det inte xxx utgivningslinje.”

Och det andra:
”Du skriver riktigt bra, och du kan hålla samman en handling på flera plan. (En svårare konst än vad de flesta tror …) Det är en bra historia du har att berätta. Stark.
Och kanske är det också ditt problem – för ditt patos och din iver att förmedla berättelsen lyser liksom igenom. Det – eller rättare sagt du som författare, dina ord – lägger sig emellan mig och läsupplevelsen. Sånt här är alltid svårt att sätta fingret på, att förklara exakt vad det är som inte känns helt bra … Men det är som om du hela tiden har en ödesmättat trumma bakom texten. Du laddar dina ord med sentimentalitet (ursprungsbetydelsen av ordet), du väljer tunga adjektiv och berättar med utgångspunkt av det hemska som hänt. Huvudpersonen skulle vinna mycket på om vi inte hela tiden mötte honom genom ångern över det han gjort. Om vi fick se honom i ett lite annat ljus ibland – som den skickliga företagsledare han tydligen varit, till exempel.

Less is more, är mitt råd. Jag tror att texten skulle vinna massor på om du gick igenom din text med det i tankarna.”

Det är väl nu man ska vara storsint och ta till sig det positiva som faktiskt finns i svaren. Och det gör jag väl men … jag tycker faktiskt det är helt på sin plats att få tjura ett tag. Ge upp litegrand. Fundera på om det är värt att hålla på …

Men med lite eftertanke är det ju faktiskt en bra resa jag gjort på ganska kort tid; det var inte särskilt länge sedan jag inte ens vågade nämna att jag skrev över huvudtaget. Nu kan jag till och med själv tro på att jag kan få ihop en historia… För jag har ju trots allt fått en bok utgiven (Själseld, Mörkersdottir förlag 2011) och fått en hel del positiva kommentarer, även från folk jag inte känner… liksom från lektörer och förlag. Så det är väl bara att träna på antar jag …

Jaja, vi får la’ se vad som händer. Först ska jag tjura lite i alla fall. Och åka till Indien och fota tiger 🙂 Men i brist på tigrar fick det bli ett lejon som illustration:

Serengeti, 2008

Stendörrens Naturreservat (Äspskär)

Imorse undrade man vad man egentligen håller på med, 05:30 rimgde klockan. En lördag :-S Men vad gör man inte för konsten… Drog ner till Stendörrens naturreservat (lite söder om Trosa). Vi fick väl inte så mycket för att vi var tidiga ur “ljussättningssynpunkt” men desto fler timmar ute :-)

Producerade en hel uppsjö med skitkort men det var så fantastiskt fint därute att det känns som det kvittar. Några kort blev ju i alla hyfsade för bloggbruk… Såg dessutom Tallbitar (eller vad det nu heter i plural). Ja, Tallbit är en fågel alltså :-)  Första gången jag såg en.

Fler foton finns här.

 

 

Termodynamikens huvudsats Ib…

\mathrm{d}U = T\mathrm{d}S - P\mathrm{d}V\,

Termodynamikens första huvudsats = Summan av energin i ett system är konstant typ… (En gång i forntiden kunde jag till och med använda formeln 🙂 )

Kände av en variant av den idag, för första gången på mycket länge blev löppasset mer än två timmar. Slitsamt för framförallt  vaderna men helt klart är att när den fysiska energin försvinner ersätts den med mental energi (efteråt). Tillsammans med gårdagens energigivande fototur till Marvikarna så har jag nästan börjat författa lite (har legat nere ett bra tag nu). Måste kanske dra ur sladden till internet först… och kanske stänga ner Photoshop… sen så…. 🙂

En dag i skogen…

Vi fortsätter att leta efter nya coola ställen att fota på. Idag blev det Marvikarna men i ärlighetens namn bommade vi nog de bästa ställena. Blev inte så många bilder tagna och de flesta var inget vidare, ett par som duger efter lite lek i PS nedan. Men en trevlig dag ändå 🙂

Torö

Vi var en sväng neråt Torö idag, tog dock lite längre tid att köra än vi räknat med och ljuset försvann alldeles for fort. Hann inte riktigt med, lyckades dessutom med konst-stycket att inte ha tillräckligt laddat batteri… Plurrade lite och pendeltåget gick inte på vägen hem pga en nedriven ledning.

Men det blev en ganska trevlig dag ändå. Skönt att kommma ut, lugnt och alldeles tyst när vi väl var där ute. Även om bilderna inte blev särskilt bra är det riktigt kul att experimentera med långa slutartider osv, man försvinner in i sin egen lilla värld (därav råkade vattnet helt plötsligt nå över stövelkanten 🙂 )

Men även en felexponerad bild har väl rätt att leva, så here ya go  😉