”Det bästa jag läst …”

Jäpp, som det står i bannern ovan, det här är en lätt narcissistisk sida om mig och mitt författande, då får man gotta sig lite i ego-glansen, så det så 🙂

Haft ett par grymt dåliga skrivdagar (inte dåliga dagar men just skrivandet har gått ofantligt trögt). Vad-håller-jag-på-med-typen-av-dagar… Och ibland får man svaret ganska snabbt hehe

Fick ett inlägg på min facebooksida :

”Jag har avnjutit ”Minotauros tårar” och det är dags lämna ett omdöme – eller hur?

Bland det bästa jag läst i pocket format. Jag gillar inte WWII. Känns uttjatat. Men din vinkel blev ändå lysande! Någon tår blev det också…Jag vill se filmen!! Bara nu inte storyn snuttifieras. Lycka till med dina framtida projekt”

Tack Jörgen, och ja, jag vill också se filmen 🙂

Vad gör jag för fel..?

Efter att ha gottat sig i att ha varit en av de fem finalisterna i Selmapriset (och till och med fått känna på livet som kulturnörd och för första gången läsa högt ur min egen bok vid prisceremonin) kan jag inte låta bli att fundera på det där med att bli utgiven. Ja, att bli utgiven och inte ge ut själv. Minotauros Tårar har jag skickat in till tjugo olika förlag…

För även om priset gick till bästa egenutgivna bok så är jag, om jag ska vara ärlig, en ofrivillig egen utgivare. Jag vill bli utgiven av ett förlag, få slipa på texten med en redaktör, uppleva hur det går till med allt bakom scenen innan den hamnar på bokhyllorna i butik. För det är ju där jag vill vara… Det går att köpa in alla dessa tjänster men det lockar också att vara en del av ett team som man vet kan sin sak. Att vara författare är ganska ensamt som det är…

Det har varit kul att fixa allt med utgivningen själv (att t ex göra omslag är lika kul som att skriva, om inte lite roligare…). Men allt det där med säljeri, distribution och så vidare, ja det är kanske inte min grej…

I och med nomineringen fick jag ett kvitto på att jag uppenbarligen kan skriva, även om jag har ganska lätt för att tro annorlunda. ”En oerhört välskriven spänningsroman” var hedersomnämnandet. Det värmer på riktigt. Och ändå, jag har skickat in manuset till tjugo olika förlag.

Fick några svar (Ordfront tyckte t ex att den stod ut ur massan och de läste med intresse men… nej tack) men det var mest standardrefuseringar. Klart man måste fundera på varför?

Var den för dålig? Storyn inte kommersiellt gångbar? Hur många förlag hade läst överhuvudtaget? Var resten av bidragen till Selmapriset så dåliga att jag gick vidare ”i brist på annat” (utan att ha läst mina medtävlares verk så tror jag faktiskt inte det)? Är alla de böcker som faktiskt ges ut så mycket bättre än min? Funderingarna dyker upp… vad krävs egentligen för att komma genom nålsögat?

Om jag är bitter? Nej faktiskt inte. Men frustrerad, ja. Man vill ju så gärna…

Uppenbarligen har jag inte gjort tillräckligt bra reklam för den, inte sålt in mig och min berättelse tillräckligt bra. Jag betvivlar inte att varje förlag skulle ta in en bok de tror på och det går ju inte att bli förbannad på att de inte bedömer mitt manus som gångbart. Det är ingen välgörenhetsverksamhet. Och i vilken annan bransch kan man ”ansöka” om att få delta direkt i elitserien utan någon som helst utbildning, erfarenhet eller liknande. Och ändå ha en, liten men ändå befintlig, chans att faktiskt komma med?

Och det är väl där problemet ligger, att man drunknar i mängden. Förhoppningsvis ska väl det här ta mig ett steg närmre utgivning. En sak att lägga till CV:t som kan få en att sticka ut ur mängden.

Jaja, några söndagsfunderingar. Oavsett vilket har nomineringen till Selmapriset givit mig en behövlig puff i ryggen. Något att tänka på i de där stunderna då jag undrar varför jag håller på … Återigen, tack Lavaförlag för nomineringen.

Jag får ta med mig det 🙂 Och rikta blicken framåt…

MNIL1017_1

Hedersomnämnande i Selmapriset

Conny Palmkvist fick det nyinstiftade Selmapriset för bästa egenutgivna bok med sin De flyende skyldiga. Hatten av och grattis!

Själv var jag en av de fem finalisterna och är oerhört glad för det. Fick ett hedersomnämnande som värmde: ”Slutligen förtjänar Maths Nilsson med bidraget Minotauros tårar också ett omnämnande för sin oerhört välskrivna spänningsroman.”

Ikväll är det prisceremoni på Lava Förlag (som ihop med Tidningen Skriva står bakom priset). Ska presentera mig själv och mitt författarskap … och läsa lite ur min bok. Haha, en ny erfarenhet, känns lite … hmm … underligt. Vad ska jag läsa? Hur mycket? och så vidare … Och så kommer de där Jantetankarna in när jag börjar läsa det jag skrivit: men herregud hur många adjektiv jag fick in där, varför skrev jag inte så … och så vidare … trots utlåtandet… men det hör väl till antar jag 🙂 Det blir nog bra, och det ska bli kul att träffa dem som står bakom liksom de andra finalisterna förstås 🙂

Vidare i Selmapriset, nu fem bidrag kvar…

Yay!!!!

Då har juryn i Lava Förlags nyinstiftade Selmapris (bästa egenutgivna bok) plockat ut fem av de arton bidrag som gick till final. Och Minotauros Tårar var en av dem.

Motivering:

”Ett annat bidrag som kvalificerar sig för ”Topp 5” är Minotauros tårar skriven av Maths Nilsson. I denna historiska och oerhört välskrivna spänningsroman ställs läsaren inför frågor om godhet och ondska. Vilka känns aktuella …”

Så jääädra glad 🙂

Klimatet och hockeyklubban

Den som följt med något sånär i klimatfärändringssnacket kan knappast ha undgått allt rabalder om hockeyklubban. Ett ganska talande exempel på hur man kan plocka ut det man vill tro på och sen säga att allt annat är en konspiration.

I det här fallet används en graf som togs fram för jättelänge sedan som visar temperaturens utveckling från något tusental år tillbaks i tiden (man har mätt på trädringar etc). Den säger att det minsann var varmare på vikingatiden än det är nu. Alltså har människans aktiviteter inget med saken att göra, allt är bara naturliga svängningar i klimatet.

Senare gjordes en mer modern variant av grafen med data från betydligt fler platser. Grafen hade nu formen av en hockeyklubba med temperaturen som sköt i höjden under de sista åren, som bladet på en hockeyklubba.

Flera år efter grafen publicerats och det började pratas ekonomi i samband med klimatförändringarna och kanske till och med att införa regleringar attackerades publikationen av grafen som fabricerad. Flera utredningar har visat att så inte är fallet och efter det har en mängd olika grupper tagit fram andra grafer som visar samma sak. Men ”klimatförnekare” (som t ex senator James Inhofe i USA men även en rad hjältar hemma i Sverige) väljer att bara tro på den äldsta grafen. Läs mer här Den medeltida värmeperioden.

Här är en bra sammanfattning av historien:

Sorgligt att den här människan leder USA:s miljöarbete…

Senator James Inhofe är ordförande för den kommitté som driver miljöarbetet i USA (Senate Environment and Public Works Committee). En mer energisk motståndare till allt som stavas mänsklig inblandning i klimatförändringar får man leta efter.

I 2012 gav han ut en bok The Greatest Hoax: How the Global Warming Conspiracy Threatens Your Future.  I den presenterade han bland annat en graf som han hävdade var tagen från IPCC:s rapport, vilket den bevisligen inte var utan från en artikel i Wall Street Journal. Dels stämde den inte och dels var den helt tagen ur sitt sammanhang. Nu står han i senaten och föreläser varför mänsklig påverkan på klimatförändringarna inte existerar med precis samma graf.

Han citerar bibeln i sin argumentation:
Inhofe refuted climate change science in 2012 by citing the Bible. “[T]he Genesis 8:22 that I use in there is that ‘as long as the earth remains there will be seed time and harvest, cold and heat, winter and summer, day and night.’ My point is, God’s still up there. The arrogance of people to think that we, human beings, would be able to change what He is doing in the climate is to me outrageous.”

Han har drivit en i det närmaste häxliknande process mot sjutton amerikanska klimatforskare och vill ställa dem inför rätta.

Han bjöd in Michael Crichton till ett senatorförhör för att diskutera fakta om klimatförändringar. Crichton är en science fictionförfattare (som skrivit State of Fear, som hör och häpna handlar om konspirationen i klimatforskningen…). Och den boken är obligatrisk läsning för hans kommitté.

Jävla mörker…

Här är en hjälte till: