Äntligen: Bisfenol ofarligt enligt ny studie. Eller..?

Inside

Bisfenol A är ofarligt! Äntligen har nya studier klargjort saken enligt pressmeddelande från amerikanska FDA. Eller …?

Undrar om det finns någon bittrare kamp om kemikalier än den om Bisfenol A:s (BPA) farlighet. Tusentals artiklar har publicerats under åren men det har snarast lett till en allt mer polariserad bild av vad som är sant. Det finns en lång rad märkliga turer i den här historien (som jag tar upp i min bok Tvivel), men för att hårdra det ordentligt kan man säga att på ena sidan står industrisponsrad forskning som säger att det inte är farligt medan en rad akademiska forskare (långt ifrån alla) säger precis tvärtom.

Det stora problemet är att de oftast använder sig av olika metodik: industrin applicerar vad som kallas GLP-rutiner som är ett regelverk som beskriver hur försöksdjur ska behandlas, vilka utvärderingskriterier och analysmetoder som ska används osv. Det gör systemet en aning trögt men det finns en mycket god anledning till att det är så: Det uppstod efter en av tidernas största vetenskapliga skandaler i USA där det bl a fabricerades data så det stod härliga till.

Riktlinjerna gör också att det går att jämföra resultaten mellan olika labb men samtidigt att gamla analys- och utvärderingsmetoder används. Den största stötestenen vad det gäller Bisfenoler (och andra misstänkt hormonstörande ämnen) är att de gängse metoderna för att bedöma farligheten görs med antagandet att en högre dos av kemikalien ger en starkare effekt och att man kan sätta en gräns för vad som är en säker exponering. De akademiska forskarna hävdar är att detta inte stämmer, deras studier visar att doser som ligger långt under de som normalt undersöks ger betydligt värre effekter än de höga doserna.

För att lösa den gordiska knuten om BPA beslutade USA:s myndigheter att starta en studie (CLARITY) där man gick ”båda sidor” till mötes. T ex skulle endast ett gemensamt labb ansvara för analyser och utvärdering av försöken utan att de fick veta vilka prover som var vilka och därmed inte skulle kunna ha några förutfattade meningar om vad resultatet skulle bli.

Upplägget var uppdelat i två program, ett där man undersökte saken enligt de gällande GLP-reglerna och ett där ett antal forskargrupper fick utföra försök enligt de ”akademiska kriterierna”. Och nu i vår meddelade alltså FDA att försöken visade att BPA var helt ofarligt för de applikationer det var godkänt för. Äntligen!!!

Eller …

Nja, riktigt så enkelt var det inte …

Det var bara ena delen av studien som var klar, den som utfördes enligt GLP på ”industrins vis”. Likaså gick FDA ut med sitt pressmeddelande innan rapporten hunnit granskats vetenskapligt (s k peer-review).  Den andra delen där ”akademikerna” ska publicera sina resultat får vi vänta på till nästa år …

Oavsett vad man anser i sakfrågan känns det som hål i huvudet att efter år av undersökningar för att äntligen klargöra denna infekterade fråga gå ut med pressmeddelande innan det har granskats ordentligt.

Så här säger en av de mest tongivande akademiska forskare i ämnet om saken.
Och så här säger en ”på andra sidan”.

Fortsättning lär följa …

Replik Uvells SvD-artikel

Kunde inte låta bli att skriva en replik på Uvells artikel om att myndigheterna agerar politiska opinionsbildare (snart börjar jag väl skriva sura lappar i tvättstugan också, man måste jobba på sin image som bitter surgubbe…). Men SvD ville inte publicera den  då de tyckte Mattias Öberg redan besvarat den(jag antar att det nu jag ska gnälla på bristen på yttrandefrihet och att jag tystas av PK-etablissemanget 😉  Och inte köper alla bibliotek in mina böcker heller. Nord-Korea-förtryck!) 

Men eftersom jag redan skrivit kan jag ju slänga upp den här:

I en debattartikel 23/4 presenterar Uvell en undersökning finansierad av Svenskt Näringsliv om huruvida svenska myndigheter sysslat med politisk opinionsbildning under senaste 10 åren. Resultatet verkar vara ett rungande nej även om Uvell försöker få det att låta tvärtom och syftar t ex på att ett alltmer ”aktivistiskt språk” används med grövsta exemplet att kemikalier kallas för gift.

Ett av Sveriges miljömål heter Giftfri miljö och har beslutats av riksdagen, det torde vara en självklar uppgift för myndigheter att driva igenom dem. Det är förstås valfritt att förfasas över att de ska ”förbättra kommunikationen av forskningsresultat” men Uvell lyfter ändå en viktig fråga om myndigheternas oberoende, särskilt i en tid då lobbyorganisationernas inblandning i demokratiska beslut blir allt mer påtaglig.

Ett tydligt exempel på problematiken fick vi när EU-kommissionen 2009 fick i uppdrag att ta fram vetenskapliga kriterier för att klassa ämnen som hormonstörande. Det skulle varit klart 2013 men samma år råkade (?) information läcka ut som satte igång ett idogt lobbyarbete. ”Industrin” krävde att en ekonomisk konsekvensanalys skulle tas fram trots att det uttryckligen inte ingick i uppdraget. Men lobbyn fick som de ville och projektet drog ut flera år på grund av detta. Varken dom i EU-domstolen eller resolution i parlamentet rådde på saken. Lobbyverksamhet segrade över demokratin.

Problematiken stannar inte där, konsultfirmor omsätter idag miljarder på att meriterade akademiker skriver vetenskapliga artiklar på uppdrag. ”Industrin” både finansierar och granskar innan publikation av artiklar som sen används i myndighetsbedömningar. Det mesta är säkert helt legitimt men det finns gott om exempel på motsatsen. En problematik som rör alla frågor där ekonomi ställs mot hälsa och miljö.

Så ja, Uvell har rätt i att frågan om myndigheternas oberoende borde diskuteras mer. Men i sammanhanget känns det gnälligt att klaga på ordval som ”giftfri miljö”, särskilt som det inte är svårt att hitta exempel på det motsatta, generaldirektören på Skogsstyrelsen konstaterade t ex i radio att kalhyggen inte längre existerar.