State of the Climate 2019

Det är förstås naturligt att de flesta inte orkar bry sig om klimatfrågan i dessa COVID-19-tider. Även om utsläppen nu gått ner på grund av det tror jag inte det är en bra grej i längden, omställning och investeringar i ny teknik gynnas knappast av hårda ekonomiska tider … Men förhoppningsvis kanske det kan ge nya kunskaper om hur aerosoler och liknande påverkar klimatsystemen (?).

World Meteorological Organization sammanfattar varje år kunskapsläget om klimatet  i ett State of the Climate (och har gjort så i mer än 25 år).

Temp: 1,1 ± 0,1°C över förindustriell tid, dvs jämfört med baslinjen 1850-1900, baserat på fem olika mätserier. Men temperaturen är bara en del av helheten, isarna fortsätter smälta, energin i haven fortsätter öka, pH och syrehalten i haven sjunker och så vidare:

 

WMO global climate 2015-2019

Även amerikanska NOAA ger ut en rapport med samma namn varje år och även om smådetaljer skiljer sig är budskapet detsamma.

 

Det mystiska miljögiftet

I spåren av Coronaviruset (COVID-19) blir det uppenbart hur vi numera tar för givet att vetenskapliga svar ska finnas tillgängliga på studs och många verkar också ha svårt att acceptera osäkerheter och att det ibland inte finns raka och entydiga svar (även om man säkert skulle reagera likadant om det drabbar en själv …).

Ta bara det här med analysmetod för att avgöra om man är smittad eller inte, det är bara några månader sen första fallet konstaterades i Kina och nu verkar en del kräva att alla som vill ska kunna testa sig utan en tanke på vad som ligger bakom för att ta fram metoderna och de resurser som krävs för att analysera och utvärdera, CSI är liksom inte på riktigt.

(Vi har dessutom sen länge ”optimerat” vården för att den ska vara så ”effektiv” som möjligt där varenda minut ska vara planlagd, då kan man knappast förvänta sig att det finns oändliga resurser att sätta in när det väl smäller…).

Jaja, det fick mig i alla fall att tänka på nedanstående historia om hur ett envetet detektivarbete avslöjade hur omfattande spridningen av ett av vår tids värsta miljögifter var.

[Jag skrev det här inlägget för Natursidan för ett par år sen och eftersom jag inte varit på humör att efterforska ett nytt inlägg (pollenkoma bl a) så fick det bli lite recycling 🙂 ].


MNIL0914

Vi är idag ganska bortskämda med känsliga analysmetoder för att upptäcka miljögifter som sen kan användas för att åstadkomma förbättringar, men så har det inte alltid varit. Kartläggningen av olika miljöhot liknar många gånger en deckargåta och flera svenska forskare har lett utvecklingen genom åren. Så här gick det till exempel till när pusslet angående ett av våra värsta miljögifter fick sin lösning. Gamla havsörnar från Naturhistoriska museet i Stockholm visade sig spela en avgörande roll.

Under sextiotalet började allt fler problem dyka upp som många misstänkte ha sitt ursprung i alla de nya bekämpningsmedel som användes. DDT var särskilt ”i ropet” och när Sören Jensen, en kemist vid dåvarande Stockholms Högskola, försökte ta reda på hur mycket DDT det fanns i fettvävnaden hos människor stötte han på problem.
Det verkade finnas några andra kemikalier i proven som störde de så kallade GC-analyserna. Analyssvaren kan liknas vid ett diagram med olika toppar där varje topp motsvarar en kemikalie, se bild.

pcb-diagram

Exempel på kromatogram taget från: Aoki et al, Membranes 2014, 4, 764-777.

(GC: proven löses upp i lösningsmedel och hettas blixtsnabbt upp så det förångas och förs in i ett gasflöde som går genom en lång kolonn. Olika ämnen kommer ta olika lång tid på sig att passera kolonnen och efter den finns en detektor som registrerar när ”de kommer ut”. I verkligheten är det ett himla meck att få substanser att separera från varandra så det kommer ut i en fin rad som på bilden ovan och det går inte att enbart från detta avgöra vad det är för något. GC=gas chromatography, finns även LC=liquid chromatography, samma sak men provet förs då in i ett vätskeflöde istället för gasflöde)

 

Men Jensen kunde inte utifrån dessa analyser avgöra vad det var för substanser, bara att något fanns där. Han såg alltid fjorton extra toppar i sina analyser och frågan var om det handlade om spöktoppar från provbehandlingen eller om det faktiskt var nya substanser han hittat?

Han började ta prover från allt och alla och såg att topparna fanns i hårstrån från sin fru och barn, i gäddor från norr till söder men med en klar gradient där de i söder var betydligt mer kontaminerade än i norr. Halterna tycktes öka med faktor tio för varje steg uppåt i näringskedjan man tog, med andra ord predatorer som havsörn innehöll avsevärt mer än fiskyngel och mindre fiskar.

En hypotes var, som sagt, att det rörde sig om klorerade bekämpningsmedel men ett avgörande bevis för motsatsen hittade Jensen på Naturhistoriska riksmuseet. Där fanns uppstoppade havsörnar sparade ända från år 1888 och genom att analysera prover från deras fjädrar upptäckte han att de fjorton olika substanserna fanns i alla prover från och med 1934 men inte innan. Klorerade bekämpningsmedel började användas långt efter det årtalet och substanserna var med andra ord inte några nedbrytningsprodukter från DDT eller liknande. Men på den här tiden fanns det inga möjligheter att ta reda på vad det var för något.

Men den analytiska kemin avancerade snabbt och på Karolinska Institutet utvecklade docent Ragnar Ryhage en helt ny typ av instrument, en så kallad masspektrometer som kan ge ledtrådar till hur en molekyl är uppbyggd. Jensen gick på den första kursen som hölls på detta och tog med sig egna prover från en död havsörn som innehöll extremt höga halter av de okända substanserna. Med det nya instrumentet kunde man till slut bestämma vad det var.

Eftersom grundmolekylen verkade se ut som en bifenyl med olika antal kloratomer på kallade Jensen dem för polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB (PolyChlorinated Biphenyls). Det slutgiltiga beviset fick han när analysen jämfördes med ett referensprov av PCB från en tysk tillverkare. Resultaten om ”den nya” miljöboven publiceras 1966.

pcb-ddt

PCB och DDT (Cl)n avser att det finns olika antal (n) klor på molekylen och att de kan sitta på olika kol av molekylen (varje hörn är ett kol). Det gör att det finns över tvåhundra olika varianter av PCB (så kallade congener).

 

Omfattningen av problemet visade sig vara gigantiskt, PCB fanns överallt och efter en rad olyckor och allvarliga hälsorisker förbjöds kemikalien 1978 i Sverige, Men det är en extremt stabil kemikaliegrupp och finns än idag vida spritt i världen. Här är statistik från Naturvårdsverket:

pcb

Grafen visar att åtgärder ger förbättringar men också att det kan ta mycket lång tid, vilket är en av anledningarna till att applicera den så kallade försiktighetsprincipen. Några år efter Jensens resultat publicerats visade en amerikansk studie hur illa ställt det var med amerikanska pilgrimsfalkar. Tillverkningsindustrin bemötte det på samma sätt som många andra miljöhot:

”De svenska och amerikanska forskarna … påstår att polyklorerade bifenyler är ’mycket giftiga’ kemikalier. Det är helt enkelt inte sant. Källan till det som identifierats som PCB är ännu inte känt. Det kommer behövas omfattande forskning världen över för att bekräfta eller förneka de initiala vetenskapliga slutsatserna.”

Alla våra klassiska miljöfrågor innehåller denna typ av problematik, vägen fram är sällan spikrak varken på det vetenskapliga eller på det politiska planet. Diverse intressekonflikter blandar sig gärna i besluten vilket också belyser vikten av att ha självständiga forskare och myndigheter.

Det som slår mig mest av att läsa (och prata med kollegor som träffat honom) om Jensen är den enorma vetgirigheten. Vad jag förstår sprang han fortfarande på labbet långt efter han fyllt 80 år. Det är inga välformulerade måltal och strikta planer som gäller utan viljan att lösa problem på hans eget sätt. För att det är kul. Det har blivit allt svårare idag där minsta steg ska effektiviseras, struktureras och mätas. Det är som alltid en balansgång.

Källor: Jensen, S. , New Sci., 32, 612 (1966) och ”Livaktig Forskning – 25 års forskning vid Wallenberglaboratoriet” Stockholms universitet 1971-1996 ISBN 91 7540 114 2 och Sierra Club,

 

 

Var DDT-förbudet en katastrof?

Det var någon på Twitter som hävdade att USA:s förbud mot att använda DDT innebar en katastrof och att Rachel Carsons bok Tyst Vår var en gullig liten essä men inte mycket mer (typ). Hade tänkt att svara (har tagit upp det i min bok Tvivel) men när jag fick tid att göra det hade jag glömt bort vem det var som skrivit det 🙂

Lägger ett längre utlägg här istället.

Jo, det är ett stående tema på nätet att DDT-förbudet orsakat miljontals dödsfall bland världens fattiga och likaså att det skulle vara Rachel Carsons fel efter att ha skrivit sin välkända bok Tyst vår (Silent Spring) 1962, vilket många anser var startskottet för en organiserad miljörörelse som ledde fram till förbudet 1972.

-Nej, Carson krävde inget stopp för användandet av bekämpningsmedel men däremot en hel del om att ett överanvändande ger upphov till resistens :

”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre.

Praktiska råd ska vara ”Spraya så lite som du bara kan” istället för ”Spraya till gränsen för vad du kan”. … Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”

-Carson må ha dragit igång miljörörelsen men det var vetenskap som låg bakom besluten. Året efter hennes bok tillsatte Kennedy en utredning av frågan och flera följde (och nej, varken den eller Tyst Vår handlade enbart om DDT). Det var t ex först på 60-talet man lyckades ta fram ordentliga analysmetoder för att hitta substanser som DDT och PCB i naturen, och ja, en hel del av dessa initiativ hade kanske aldrig blivit av om det inte vore för miljörörelsens framväxt.

-Förbudet kom 1972, men användandet i USA hade minskat med 85% från 1959 fram till början av 70-talet (1959 användes ca 40 milj ton per år i bara USA) , det vill säga det hade börjat innan Carsons bok hade publicerats. En stor anledning till det var att dess effektivitet hade minskat på grund av resistens.

-Förbudet gällde användning inom jordbruk, inte att använda mot malariabekämpning. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT fram till 80-talet.

-Lobbyisten Milloy har på sin sida Junk Science lagt upp en klocka som räknar hur många som dör av malaria och ger DDT-förbudet skulden för det. Han har även listat ett hundratal punkter som ”bevisar” att DDT varken är hälsofarligt för människa, djur eller påverkar fåglars äggskal osv. Det är en HELT MEDVETEN propaganda för det går inte att sätta ihop en sådan lista utan att stöta på den mängd vetenskapliga artiklar som finns i ämnet som motsäger det han vill framföra (ja, han hävdar även att asbest är ofarligt, att kol är rent och att klimathotet inte existerar osv).

-Competetive Enterprice Institute startade en sida som hette rachelwaswrong och kryddade den med bilder på fattiga afrikanska barn som avlidit pga malaria och stämmer in i kören som kallar Carson en massmördare. Ja, på riktigt, så här uttryckte sig Delingpole, välkänd även inom klimatförvilleriet, på Breitbart, när Google uppmärksammade att det var 50 år sen hon dog:

Will Google be paying tribute to any of the other mass killers of the 20th century? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot?

Som sagt, 1972 klubbades förbudet igenom. 1975 följde EPA upp den vetenskapliga statusen och fann att all nytillkommen forskning gav stöd/stärkte de slutsatser som legat till grund för beslutet.


Det går alldeles säkert hitta fall där förbudet kan ha varit en starkt bidragande orsak till att antalet malariafall sköt i höjden på många håll efter att nästan ha varit utrotat (ett fall i Sydafrika t ex där en myggart utvecklade resistens mot alternativet pyrethroid), men DDT är absolut inte den gemensamma nämnaren här. Inget land har lyckats bli av med malaria ENBART genom besprutning, det måste till övergripande program med sjukvård, kontroller, mediciner och så vidare. Till exempel lyckades Mexiko utan att använda DDT.

Indien hade på 60-talet sett en radikal minskning av antalet malariafall men det ökade plötsligt lavinartat och det sammanföll med bland annat brist på DDT. Det berodde i sin tur på att USAID hade tagit bort sin hjälpande hand och de indiska myndigheterna klarade inte av att hålla programmet igång.

Sri Lanka var nära att utrota malaria på 60-talet men slutade hålla efter sitt kontrollprogram med resultat att malariafallen sköt i höjden igen. De utökade sin besprutning med DDT utan att det hjälpte då insekternas resistens hade blivit så spridd. De fick inte bukt med det förrän de övergav DDT och de använder nu olika medel som de regelbundet varierar (bland annat).

Det här var långt innan USA införde sitt förbud. Länder som Indien införde inget förbud men har än idag stora problem med malaria.

En artikel i Malaria Journal (Cohen et al 2012) har gått igenom vetenskaplig litteratur och bedömt orsakerna bakom 75 fall där malaria hade ”kommit tillbaka” efter lyckade bekämpningsprogram. Det involverade 61 länder mellan 1930 och 2000:

9 av 10 gånger var orsaken till återfallen att man inte hade hållit fast vid de pågående kontrollprogrammen, i en majoritet av fallen var det på grund av bristande resurser. En tredjedel berodde på resistens.

Malariafall i Latin- och Sydamerika

Malaria Latinamerika

Blå linje antal fall och staplarna visar antalet hus som hade besprutats (s k IRS).
The blue line represents slide positivity (left axis) and the pink bars depict the number of houses sprayed with IRS per 1,000 population. Gray bars represent averages of surrounding years where no data on IRS was available in a particular year (otherwise the lack of a bar indicates zero houses sprayed).

 

Malariafall i Asien

Malaria Asien

 

Malariafall i Afrika

Malaria Afrika

Bilderna ovan är hämtade från: Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

 

Attaran, Nature 2004: på 1960-talet fanns det tillräckliga finansiella resurser att bekämpa malaria även i fattiga länder men hjälpen drogs till stora delar in.

Klausner Alonso, Nature 2004: Spraying continues to play a major role in malaria control in much of Latin America and in parts of Asia. But its cost, logistical complexity and moderate efficacy make it poorly suited for controlling malaria in rural areas of sub-Saharan Africa.

 

Det finns massor att säga om det här, det är ett otroligt komplext problem och därför är det också lätt att sprida propaganda genom att plocka ut saker ur sitt sammanhang och liknande. Krydda det med miljömuppalarmism och lite socialistskräck så verkar all källkritik försvinna…

Men DDT är inte den magiska kulan som skulle ha löst problemet, det handlar om så mycket mer. Vid millenniumskiftet ökades till exempel resurserna för malariabekämpning vilket också fick en dramatiskt positiv effekt under det följande decenniet.

På Zanzibar lyckades man t ex minska smittspridningen med 96% mellan 2000-2015  (Björkman et al BMC Medicine 2019) och barnadöendet med 70% (men nu verkar insekterna ändra beteende och sticker i större utsträckning folk utomhus än inomhus).

Ja, det finns i mina ögon anledning att kritisera de som anser att det inte finns något mellanting mellan att vräka ut miljontals ton DDT inom jordbruket och ett totalförbud. Men det behöver ju inte innebära att man köper de fundamentalistiska konservativa frihandelsfrämjande tankesmedjornas propaganda rakt av.

2001 skrev mer än hundra länder på för att sluta använda 12 utvalda kemikalier (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POPs)), DDT var en av dem men det var fortfarande tillåtet att använda för att bekämpa sjukdomar som malaria. Sedan 2006 inkluderar WHO även DDT i sina rekommendationer för inomhusbesprutning (tror det finns 12 olika medel, men DDT har många fördelar då det är billigt och får myggor att undvika besprutade ytor även om de är resistenta).

Här en review av DDT:s hälsoaspekter från 2009: The Pine River Statement: Human Health Consequences of DDT Use Environmental Health Perspectives 117:9  https://doi.org/10.1289/ehp.11748

Men det krävs även mediciner, nuvarande är utvecklade av kommunisterna i Kina och resistensen sprider sig. Ja, jag lovar att varenda läkemedelsbolag skulle vilja forska om det här men den enkla sanningen är att det knappast finns större ekonomiska incitament att göra det. Det går att tycka illa om dem för det men det handlar om deras överlevnad, och det handlar även om dina pensioner -vi kräver alla att deras aktiekurser ska växa och det får man inte genom att sälja saker med förlust.

Det är exakt samma mekanismer som ligger bakom att snudd på varenda ett av de stora läkemedelsbolagen (men inte alla) lagt ner sina forskningsprogram om antibiotika. Likaså att USA:s bönder överanvänder antibiotika så det står härliga till, deras myndigheter har upprepade gånger vädjat om att de ska minska på användandet på frivillig väg (åtminstone de preparat som är viktiga för människan) men det har inte haft någon som helst effekt.

Att tro att DDT skulle lösa problemet är inget annat än ren och skär populism. Och nej, förbudet i sig var inte den katastrof som många vill ge sken av och det var inget förbud mot att använda det för att bekämpa malaria, däremot har det säkert räddat många liv genom att minska resistenstrycket mot bekämpningsmedel.

Och undrar om vi hade haft kvar några havsörnar, fiskgjusar eller pilgrimsfalkar om vi inte hade upphört gödsla naturen med det?