Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt

Att diskutera klimatfrågan har blivit nästan omöjligt och den danske statsvetaren Lomborg är väl ett ganska bra exempel på det. Jag har skrivit om honom tidigare här och här. Han anser att kostnaderna för åtgärder enligt Parisavtalet är oförsvarbart höga och att hastigt minska fossilanvändandet bara skulle skicka fler människor in i fattigdom. Helt i onödan med tanke på att avtalets effekt på en framtida temperatur är försumbara menar han.

Han tycker att en ökning med 3,75°C är optimalt vilket är helt på kant med Parisavtalet som siktar på under 2°C. Jag hamnade i ännu en twitter-ähum-diskussion om det häromdagen. Ett par repliker:

Jag: Visst, själv har jag dock svårt att orka ta någon på allvar som om och om igen använder forskningsresultat och siffror lite som han känner för.

En annan: Om det vore så, absolut. Nu är det snarare så att hans siffror sitter fast i kulturkrigets klimatfront och där är saker som bekant ganska oklara.

Det är faktiskt jävligt tröttsamt och symtomatiskt för hela diskussionen om klimatet att alla som vill hitta bättre lösningar än de som föreslås av de mest radikala är ”bekväma” eller ”skeptiker”.

Som så många gånger förr så handlar det väl att man pratar förbi varandra och kanske en brist i förståelse för vad som egentligen kritiseras. Jag kan ibland hålla med om det tröttsamma i att vissa bemöter all kritik mot ”klimathysterin” som förnekelse. Det finns definitivt överdrifter att kritisera.

Men nej, Lomborgs siffror sitter inte fast i ”kulturkriget klimatfront”, det är en lång rad av världens främsta forskare i sina områden som framför kritiken.

Utan tvivel har Lomborg utsatts för mycket orättfärdig kritik, en av IPCC:s ordförande jämförde honom till exempel med Hitler även om jag inte kommer ihåg sammanhanget. Samtidigt tycks han söka konflikter och uttalar sig ofta bergsäkert om saker han uppenbarligen inte har koll på. En liten historik.


Lomborg är alltså statsvetare och enligt egen utsago fick han lite av en uppenbarelse när han i USA började läsa Julian Simons böcker (professor i ekonomi och även senior fellow vid liberterianska Cato Institute). Simons menade att allt gick till det bättre och att miljöhoten bara var skrämselpropaganda. Hemma vid sitt universitet i Danmark satte Lomborg några studenter på att leta fram statistik och fann att Simons hade rätt.

Under 1998 skrev han en serie krönikor om dessa ”myter” i en av Danmarks största tidningar och rörde upp en våldsam debatt i landet. En av hans främsta kritiker, biologen Kåre Fog, beskrev det som att Lomborg helt vägrade att acceptera ett enda fel och misskrediterade sina opponenter:

”During all this debate, Lomborg never admitted to a single flaw or error. This was astonishing. It was less than a year since he had started to read critically about the global environment, and he was already claiming to know better than all the experts on every subject concerning every kind of environment on the whole of the globe. Instead of admitting flaws, he made counterattacks on his opponents, not only by slating them, but also by questioning their personal motives. Many opponents became very frustrated.

Lomborg skrev ner sina tankar i boken Verdens Sande Tilstand  som gavs ut 1998 där han precis som Simons drog slutsatsen att allt gick mot det bättre och att all data tydde på att miljö- och hälsohoten överdrevs.

Det fick Danska Ekologiska Rådet att samla 18 forskare från olika discipliner och skriva boken Fremtidens Pris som visade alla de fel som fanns i Lomborgs bok. Han kontrade i sin tur med ”boken” Godhedens Pris och erkände inte ett enda misstag utan menade att ”goda personer” var väldigt dyra för samhället.

En loop som skulle komma att upprepa sig många gånger…


Hans bok översattes till engelska och gavs ut 2001 med titeln The Skeptical Environmentalist, nu med en expanderad del om klimatet. Enligt uppgift hade han i princip inte ändrat några av de felaktigheter som påvisats i den danska upplagan.

Boken fick en våldsam uppmärksamhet och både hyllades (nästan uteslutande av ickevetenskaplig media) och sågades (av forskare inom särskilt naturvetenskap och medicin):

“I would fail one of my undergraduate students if they were to write such trash”.

“There is nothing original or unique in Lomborg’s book”, but “what is new, perhaps, is the scope and variety of errors he makes”.

Svidande recensioner publicerades t ex i både Science och Nature. Union of Concerned Scientists lät några experter gå igenom boken som kom till slutsatsen att den inte höll måttet:

”These separately written expert reviews unequivocally demonstrate that on closer inspection, Lomborg’s book is seriously flawed and fails to meet basic standards of credible scientific analysis.

Ytterligare några exempel i mängden: en i The Economic Journal och en annan i International Journal of Hygiene and Environmental Health som menade att den infekterade debatten hade undvikits om boken genomgått en vetenskaplig granskning/peer review värd namnet innan publicering (förlaget påstod att det hade gjorts dock) :

The central short-coming of TSE is failure to apply the scientific method in a rigorous, reliable, and logical manner.

Indeed, the vitriolic nature of the debate over TSE in the scientific and popular presses, which so offended some observers, occurred primarily because there had apparently been no serious peer review before publication during which such frank discussion would have occurred in private.

Men den kanske mest omtalade kritiken publicerades i Scientific American och var på 11 sidor, skrivna av några experter i de områden Lomborg skrivit om. Det handlar inte bara om direkta felaktigheter, utan att han varit extremt selektiv i den vetenskap han tar upp att han drar slutsatser som inte låter sig göras baserat på tillgänglig data:

”Selective citations of the literature allow Lomborg to make statements that are correct but unrepresentative of the best, full state of environmental scientific knowledge.

Det gör det väldigt arbetsamt att bemöta och klimatdebatten är nerlusad av sådant här. Ovanstående är bara några exempel där alla säger samma sak. Lomborg har skrivit ett flertal svar-på-tal-texter, Scientific American fick ett på 32 sidor… se länken ovan där även Lomborgs svar bemöts.

Det ledde slutligen till att Lomborg anmäldes för oredlighet i forskning i Danmark. Vissa menade att han blev utsatt för en ren hatkampanj. En kommitté påbörjade en utredning som involverade totalt 24 forskare som kom fram till en fällande dom (tydligen blev det officiellt på hans fördelsedag). Länkar till dokument finns här:

Objectively speaking, the publication of the work under consideration is ”deemed to fall within the concept of scientific dishonesty.

In view of the subjective requirements made in terms of intent or gross negligence, however, Bjørn Lomborg’s publication cannot fall within the bounds of this characterization. Conversely, the publication is deemed clearly contrary to the standards of good scientific practice.

  • Fabrication of data;
  • Selective discarding of unwanted results (selective citation);
  • Deliberately misleading use of statistical methods;
  • Distorted interpretation of conclusions;
  • Plagiarism;
  • Deliberate misinterpretation of others’ results.

Men de ansåg inte att det var medvetet gjort då han inte bedömdes ha vetenskaplig expertis i de frågor han skrivit om (!).

Det gav upphov till ett protestupprop med signaturer från ca 300 forskare (främst samhällsvetare, men det handlade inte om stöd i sakfrågan utan i felaktigheter om hur ”processen hade gått till”). Som i sin tur följdes av ett annat med drygt 600 forskare som ansåg att beslutet var rätt (nästan uteslutande medicinare och andra naturvetare).

Lomborg överklagade och friades då det fanns så många felaktigheter i hur utredningen hade utförts (en sammanfattning av domen finns här), det ansågs heller inte visat att boken skulle ses som en vetenskaplig publikation (vilket Lomborg själv ansåg) och att den därmed inte kunde bedömas för oredlighet, språkbruket var ”känslodrivet” (”dålig vetenskap” etc). Huvudpunkten var relevant och ganska märklig, den utredande kommittén hade inte redovisat explicita exempel på de fel Lomborg skulle ha begått!

Länkar till dokument finns här.

Ärendet gick tillbaka den utredande kommittén men det togs inte upp igen eftersom de ansåg att felen inte hade gjorts medvetet och att det därför inte fanns någon större mening att ta upp fallet igen. De ansåg heller inte att slutsatsen skulle bli annorlunda eller allvarligare än förra gången och att de då enligt gällande regler inte ens kunde ta upp det.

Men det var inte så att felaktigheterna hade ”försvunnit” eller bedömts i sig. I en kommentar från kommittén (DCDS) (sid 28):

”Such renewed scrutiny could not be expected to lead to any result other
than that set out in DCSD’s decision of 6 January 2003.

Man kan ha åsikter om processen var berättigad eller inte. Men oavsett vad man tycker om just det så innebar frikännandet inte att Lomborg hade haft rätt, felaktigheterna och de vinklade slutsatserna kvarstod och de hade inte bedömts i sak (även om det ofta påstås).

Som gjort för att spä på förvirringen om vem man kan lita på förstås.


Lomborg har som redan nämnts kommit med ihärdiga bemötanden men det är tydligt att han oftast inte rör vid själva grunden i kritiken. Det finns en lång rad exempel i artikeln som nämns nedan. En i mina ögon mycket relevant åsikt som framförs där belyser varför den här debatten aldrig kommer framåt:

In the few cases where he selectively responds to a criticism, he often avoids going to the core of it, or in many cases the quality (substantial content) of his responses is very low. This not only suggests Lomborg’s awareness of some mistakes, but also it explains why Lomborg’s responses have not led to much understanding between him and his critics about the validity of certain points.

Lomborg kan inte för en sekund erkänna att han har fel (utom några mindre saker) trots att han är överbevisad. Det översätts ofta i samhällsdebatten som att sanningen därför måste ligga någonstans mitt emellan. Det handlar om kunskapsområden som Lomborg själv inte har någon bakgrund i, ”på andra sidan” står en lång rad av världsledande experter som för fram saklig kritik.

Det är ytterst vanligt i klimatdebatten.

Det finns säkerligen vettiga saker i en så pass omfattande bok. Samtidigt, det han framför om att man måste prioritera, riskbedöma och tänka på kostnadseffektivitet är ju inget nytt eller revolutionerande och görs hela tiden. Men en riskbedömning värd namnet görs inte utifrån körsbärsplockade data (från vilket håll de nu än plockas).

Men boken blev en språngbräda till Lomborgs kändisskap och Times har listat honom som en av de hundra mest inflytelserika människorna i världen.


En vetenskapligt publicerad genomgång av historien runt boken finns i:

  • Jeroen C.J.M. van den Bergh (2010) An assessment of Lomborg’s The Skeptical Environmentalist and the ensuing debate, Journal of Integrative Environmental Sciences, 7:1, 23-52, DOI: 10.1080/19438150903533730

Cool it! kanske …

Med denna bakgrund kan man kanske tycka att Lomborg i fortsättningen skulle börja agera lite försiktigare och hantera sina påståenden/källor mer varsamt men det har knappast blivit fallet.

Ett känt exempel är en artikel i Guardian 2008 där han menar att larmen är överdrivna och att data visar att det inte alls är värre än väntat utan helt enligt ”plan”. T ex pekar han på att havsnivåökningarna är precis som förväntat så varför larma så förbannat? Det går ju inte annat än att hålla med om det, eller hur?

Men, Rahmstorf, som till skillnad från Lomborg, jobbar med detta visade i en replik att Lomborg faktiskt hade fel, modellerna låg inte spot-on och han hade vetenskapligt publicerade data att backa upp det med. Lomborg svarade med att flytta målstolparna.

Jag kan hålla med Lomborg och ”pseudoskeptiker” att det ibland larmas i överkant och att enbart worst-case scenarier lyfts fram utan nyansering. Men det gör inte hans närmast löjeväckande falska motsättningar, populistiska utspel och förenklingar försvarbara. När han t ex besökte Bangladesh 2015 rådde han dem att inte oroa sig för havsnivåökningarna utan fokusera på att lyfta befolkningen ur fattigdom (som om det behöver vara motsättningar). Det är relativt billigt att förebygga översvämningar precis som i Holland menade han.

Men Holland och Bangladesh är två helt olika verkligheter och faktum är att Bangladesh redan tidigare försökt att minska havets effekter på holländskt manér, men resultatet blev att det förvärrade situationen (vilket var precis vad ”alarmistiska ingenjörer” hade varnat för).

Det finns en lång rad exempel på hur han körsbärsplockar data och lyfter fram minsta fluktuation i mätserier för att få det till att allt bara handlar om alarmism. Ofta basuneras det ut det med överdrivna siffror (om t ex om klimatmodellerna här).


Hans efterföljande böcker går i samma spår. T ex Cool It! bemöttes med samma sorts vetenskaplig kritik som hans första bok, tre exempel i mängden: Ackerman, Stockholm Environmental Institute, O’Neill forskare, huvudförfattare till IPCC-rapport, Friel, The Lomborg Deception.

Lomborg hävdade till exempel att uppvärmningen kommer leda till att färre dör eftersom fler dör av kyla än värme. Men tre av de fem källor han hänvisar till kommer fram till det motsatta. De två som stöder hans tes anger dock inte de siffror han påstår att de gör och de är långt ifrån heltäckande studier. Han citerar vidare en rapport från WHO om antalet dödsfall i Europa pga kyla men den rapporten nämner inte ens det.

Och när Lomborg konfronteras med detta blir svaren bortförklarande och konfrontativa precis som tidigare. En del av kritiken är oberättigad men faktum kvarstår att en ohygglig mängd av det han påstår inte håller vatten ens om man går till de källor han själv anger. En återkommande åsikt hos de kritiker som faktiskt är experter på de områden Lomborg uttalar sig om är som sagt att han aldrig tycks ta åt sig av bevisade felaktigheter:

“[F]ellow conservation biologists attending a Lomborg talk would correct his science, only to find the same assertions made in subsequent talks as if the corrections had never occurred.


Vilket leder oss till hans senaste bok, False Alarm som i hög grad handlar om hans huvudargument: det är för dyrt att satsa på en snabb avveckling av fossila bränslen (föga förvånande fick han lansera den på SvD:s ledarsida).

I Twitterdiskussionen jag nämnde ovan framfördes att det är tröttsamt att man inte kan lyssna på Lomborgs alternativa lösningar för i grunden vill ju alla samma sak. Men så är inte fallet. Medan en samlad expertis anser att de stora riskerna gör att vi borde försöka stoppa CO2-utsläppen och sikta på max 2°C:s uppvärmning så menar Lomborg att det dubbla är mer optimalt. Det är en snudd på astronomisk skillnad i sammanhanget.

I boken skriver Lomborg nämligen att en global uppvärmning med 3,75°C är det ”optimala” med tanke på kostnad i % av världens BNP kontra vad man får för pengarna så att säga. Likaså skulle Parisavtalet knappt ge någon effekt på den globala medeltemperaturen även om det efterlevdes. Men budskapet han främst vill sprida är att larmen är överdrivna och att vi vaskar hutlöst med pengar på åtgärder helt i onödan.

Och ja, du vet precis hur den har bemötts i klimatdebattens skyttegravar.

”Nobelpris”-ekonomen Stiglitz förde fram sin kritik i New York Times och Lomborg svarade på LinkedIn.

Lomborgs resonemang runt kostnader i False Alarm bygger på Nordhaus ekonomiska modell:

If we are to address climate change successfully, we need to listen to William Nordhaus, the first climate economist to win the Nobel prize.

Stiglitz och Lomborg diskuterar detaljer om detta som jag har nollkoll på men Nordhaus har likt Lomborg påstått att ett ”optimalt” policymål vore att sikta på 3,5°C, vilket bara skulle ge bara några procents påverkan på världens BNP och att det bästa är att skjuta åtgärder på framtiden. Något han fått rejäl kritik för:

It’s interesting that Nordhaus’ theories create polarisation in a question where science recommends without any shadow of doubt that the temperature rise be limited to 1.5-2 degrees. It’s also interesting to see so many people rushing to his defence”, says Anders Hansson.

Ekonomiprofessor Keen har studerat vad som ligger bakom Nordhaus modellparametrar och det är rätt anmärkningsvärt: 90% av BNP anses inte påverkas av klimatförändringarna för de aktiviteterna sker inomhus (!) och tas därför inte med i kostnaderna för att inte göra något. Modellen bygger tydligen också på en korrelation mellan BNP för USA:s olika stater och dess medeltemperatur som sen används för att extrapolera en ökad global medeltemperatur och dess påverkan på BNP.

Vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta om sådant får Ekonomipris till Nobels minne!

Lomborg hävdar som sagt att Parisavtalet inte skulle ge någon effekt på temperaturen fram till 2100, men t ex en ny svensk studie som använt samma modell men med uppdaterad kunskap inom både ekonomi och klimatologi visar att 2°C ligger väl inom det ”optimala” policymålet (t ex Hänsel et al 2020).


Undergång eller en blomstrande framtid?

Ekonomen Bob Ward har gått igenom False Alarm och kontrollerat de källor som används och även kontaktat dess författare. Precis som i Lomborgs tidigare böcker visar Ward hur han använder utdaterade studier och rent utav hittar på uppgifter. Han har t ex dubblerat kostnaderna för att införa ”klimatåtgärder” än vad som sägs i de studier han baserar det på (utan att motivera det närmare än att i noten påpeka att det är mer realistiskt). Nedan ett utdrag:

Dr Lomborg also misapplies his misinterpretation of the findings of Professor Böhringer and co-authors to other studies, including a 2013 paper by Dr Brigitte Knopf and co-authors. Dr Lomborg claims that that paper found that “the average estimated cost of the EU 80 percent greenhouse gas emissions reduction by 2050 is a loss of 5.14 percent of GDP as estimated by seven regional models”. This percentage figure is invented by Dr Lomborg – nowhere does it appear in the paper by Dr Knopf and co-authors. Previously, Dr Lomborg claimed that the study found that the cost by 2050 would be equivalent to 11.9 per cent of GDP, another figure that he made up without any explanation.

In fact, the paper by Dr Knopf and co-authors concluded: “Nearly all the models can achieve the long-term target of reducing [greenhouse gas] emissions by 80%, with only a moderate reduction in GDP (less than 0.7% by 2030 and below 2.3% by 2040). However, in some models, costs increase considerably after 2040, while others show costs increasing in a linear manner.” This is ignored by Dr Lomborg.

Furthermore, there is no justification for Dr Lomborg’s decision to double the costs he purportedly derived from the study by Knopf and co-authors. When I asked Dr Knopf, the lead author of the study, about this, she replied in an email message: “Concerning the doubling of costs: this is clearly not appropriate, because as I said it mixes model reality in an arbitrary way. This is similar as if I would claim: Model results show costs of x% but we know that models always underestimate progress in renewable deployment, so we can assume that is only costs half. These claims are clearly not based on solid ground and have nothing to do with the model results.”


Med andra ord tycks själva grunden i hans huvudargument stå på ganska ostadiga ben. Och så där fortsätter det.


Så har Lomborg alltid fel? Har jag ”debunkat” alla hans påståenden?

Nej, så klart inte. Nog är det bra att någon vågar vara motsvals men det innebär inte att man behöver bli naiv. Lomborg har genom hela sin karriär (medvetet eller inte) förvrängt fakta och tar varje tillfälle att plocka saker ur sitt sammanhang (”kolla, nu har havsnivån inte höjts på två år, de är bara alarmister!”).

Lomborg är en tvättäkta populist och försörjer sig på att skapa kontroverser, förenkla och komma med ibland löjeväckande argumentation. Det är ingen tillfällighet att han är kritiserad och det handlar inte om ”alarmister” som står bakom det eller att det skulle vara någon ”kulturdebatt”.

Det betyder som sagt inte att han alltid har fel men varför ge honom så förbannat med uppmärksamhet när det finns gott om seriösa ekonomer och statsvetare att lyssna på (men de är förstås inte är lika skickliga kommunikatörer och mediekåta som Lomborg).

Att undvika problem kräver också att man faktiskt agerar. De flesta av de åtgärder som gett en bättre miljö som Lomborg lyfter fram motarbetades i decennier innan de blev verklighet. Och det av exakt samma argument som Lomborg ständigt påpekar: det kostar för mycket. Kostnader som visat sig vara grymt överskattade.

Nej, jag skrev inte att man ska strunta i kostnader.

Att personer som Nordhaus och Lomborg ens redovisar effekter på världens BNP vid 7C:s uppvärmning är för mig helt bisarrt. Men en not till alla ”doomists”: tänk på att varje överdrivet katastrofbudskap, oavsett om det är välment eller inte, är en stoppad peng i Lomborgs speldosa, vilket leder till att fler personer börjar tycka att Lomborg är den vettige (nej, jag sa inte att man ska underskatta allvarligheten).

[Svar på fråga: Ex: IPCC förespår inte jordens eller mänsklighetens undergång (vad de säger är att vi har x år på oss att få ner koldioxidutsläppen för att undvika en uppvärmning till 2C). Och återigen: jag skrev inte att man ska tona ner riskerna.]


Carbom Brief om ett föredrag av Lomborg: Similarly, the work of scientists who work in the relevant areas – the ecologists, geochemists, marine biologists, paleoclimatologists, geologists and a host of other disciplines – are mysteriously absent. Anyone listening to Lomborg’s talk could be forgiven for thinking that the only person who’s on the record as thinking that climate change is a serious problem is Al Gore. The studies on which Lomborg choses to rest his case are remarkably selective – he has a particular fondness for quoting Roger Pielke Jr., and William Nordhaus.