Vad geologin säger oss om nuvarande och framtida klimat

Lars Bern, Klimatsans och andra påstår att IPCC inte undersöker om det finns naturliga variationer som påverkar klimatet. Det är naturligtvis inte sant och alla som brytt sig om att öppna en IPCC-rapport vet om detta. I dagarna publicerade Geological Society of London ett vetenskapligt uttalande angående vad tidigare händelser under en geologisk tidshorisont kan säga oss om ett framtida klimat.

Geological Society of London Scientific Statement: what the geological record tells us about our present and future climate | Journal of the Geological Society (lyellcollection.org)

De konstaterar att koldioxidhalten i atmosfären inte har varit högre än nu sedan åtminstone 3 miljoner år tillbaka. De temperatur- och koldioxidförändringar vi nu upplever sker också snabbare än vid något annat tillfälle under hela den geologiska tidsåldern. Undantaget är då meteoriten som tog kål på dinosaurerna slog ner för 66 miljoner år sedan.

Temperatur och koldioxidhalt har i sin tur påverkat havsnivåer, ekologiska system, den hydrologiska cykeln, pH i haven och så vidare. Intressant nog visar de geologiska fynden att klimatmodellerna faktiskt oftast underskattar många av de förändringar som en högre koldioxidhalt medför.

Ett stående argument i klimatdebatten är att den ökade halten av koldioxid inte beror på våra utsläpp utan bara är en effekt av att haven avger CO2 då de blir varmare – det vill säga koldioxiden är inte orsaken till uppvärmningen utan bara en följdeffekt/återkoppling av densamma. Även IPCC-kritiker som Roy Spencer avfärdar dessa argument som nonsens men de lyfts ändå fram av the ususal suspects... Det påstås också att det inte finns något samband mellan koldioxiden och temperaturen. Detta tas också upp i rapporten:

Sambandet mellan CO2-temp är tydligt, men vid snabba förändringar kan trögheten i återkopplingsmekanismer ge sken av att så inte är fallet. Exempelvis vid skiftning mellan istiderna. I borrkärnor från Antarktis syns att ibland har CO2-halten sjunkit efter det att glaciärisen vuxit till. Noterbart är att denna fördröjning aldrig har setts vid uppvärmning:

For example, during the last deglacial transition (between c. 20 000 and 10 000 years ago) the rise in atmospheric CO2 occurred in tandem with increasing temperature over Antarctica (Parrenin et al. 2013) and well before warming across the Northern Hemisphere (Shakun et al. 2012).

De påpekar också att sambandet mellan temperatur och CO2 inte är 1:1, det varierar över tid och beror på en rad mekanismer som biologiska processer, havsströmmar, interaktioner mellan hav och bottensediment med mera. Men det står nu helt klart att sedan 1950-talet har växthuseffekten blivit en så pass betydande faktor att den dominerar över andra faktorer som solens variationer och aktivitet.

De geologiska händelserna ger också stöd för så kallade tipping points i klimatet. Det brukar ofta beskrivas som abrupta klimatförändringar men det är inte hela sanningen. Det finns en matematisk/statistisk definition av detta och innebär att vi hamnar i ett nytt ”jämviktsläge” som systemet inte utan vidare kan lämna för att återgå till det som rådde innan förändringen. Exempelvis när temperaturen har blivit så pass hög att det blir omöjligt att stoppa enorma isavsmältningar.

Kort sagt, det är en intressant rapport som är populärvetenskapligt skriven. Den tar upp många frågor utöver det ovan nämnda som brukar dyka upp i debatten. Rekommenderas. Exempelvis den om att vulkaner skulle vara orsaken till dagens höga CO2-nivåer, vilket inte stämmer:

Large eruptions by individual volcanoes can also inject particles into the stratosphere, causing temporary cooling for up to 5–10 years (Sigl et al. 2015). Although climatically important in the past and on geological time-scales, volcanic activity on land and in the ocean provides only a fraction of CO2 globally – 135 times less than all human emissions (in 2010) and about as much annually as all human activities in Florida (Gerlach 2011).

The Common Era geological record reveals that climate anomalies of significance have occurred on multi-decadal time-scales in the recent past, chiefly the Little Ice Age (LIA; Matthews and Briffa 2005), Medieval Climate Anomaly (MCA; Bradley et al. 2003), the Dark Ages Cold Period (DACP; Helama et al. 2017) and the Roman Warm Period (RWP; Ljungqvist 2010). These globally asynchronous anomalies were forced by a combination of solar and volcanic changes, stochastic variability in the Earth’s climate system and associated feedbacks (Mann et al. 2009). Common Era climate anomalies, occurring before the period of human enhancement of the greenhouse effect, are characterized by a lack of global coherence (Neukom et al. 2019). Within the Common Era, volcanic and solar climate forcing has, at no point, been strong enough to produce globally synchronous extremes of temperature at multi-year time-scales. Human-induced changes to the Earth’s atmosphere have, in the twentieth and twenty-first centuries caused spatially consistent warming not seen at any other point in the last 2000 years (Neukom et al 2019).