Oberoende forskare?

Klimatdebatten är komplex och ofta svårbegriplig – inte bara ur en teknisk synvinkel. Ett led i att försöka förstå är att det faktiskt råder ganska stora skillnader i hur vissa ser på vilka forskare som är oberoende. Jag skulle tro att de allra flesta associerar oberoendet med att man är fri från ideologiska och ekonomiska kopplingar till företag som har ekonomiska intressen i ens slutsatser.

I klimatdebatten – och miljöfrågor överlag – anser vissa dock att det är forskare vid statliga akademiska institutioner som inte är oberoende eftersom de får anslag från staten. Ett tydligt exempel kan hämtas från amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA. När Trump blev president utsågs Scott Pruit till dess chef. Han är en republikans politiker som fått mångmiljoner i kampanjbidrag av fossilindustrin. I sin roll som statsåklagare (om det nu heter så på svenska) i Oklahoma stämde han EPA inte mindre än 14 gånger och beskrev sig själv som ”a leading advocate against the EPA’s activist agenda.”

När han tillträdde som EPA:s chef påbörjade Pruitt arbetet med att omforma dess vetenskapliga råd. Han ansåg att forskare som fick forskningsanslag från myndigheten inte skulle få vara med i dessa råd eftersom de skulle vara jäviga. Däremot hade han inga problem med att forskare med kopplingar till de verksamheter som EPA ska reglera satt med. Andelen industrianknutna forskare i rådet ökade markant under Trumps administration.

Pruitt fick sparken för en rad oegentligheter och ersattes med Andrew Wheeler – lobbyist för kolindustrin! Han verkar ha fortsatt arbetet med att krympa det vetenskapliga rådets inflytande.


Under 2011 genomfördes ett forskningsprojekt på Berkley under ledning av den ”skeptiske” Richard Muller. Han skulle en gång för alla visa hur det låg till med temperaturökningen under det senaste seklet. Metodiken hyllades av Watts på den pseudoskeptiska bloggen WUWT. Han skulle dessutom acceptera resultatet från studien alldeles oavsett utgången:

I’ve seen some of the methodology, and I’m pleased to say that their design handles many of the issues skeptics have raised and has done so in ways that are unique to the problem. And, I’m prepared to accept whatever result they produce, even if it proves my premise wrong.

Värt att notera med tanke på oberoende forskare så såg Watts inga ”besvärande intresseproblem” när det kom till finansiering av projektet.

That lack of strings attached to funding, plus the broad mix of people involved especially those who have previous experience in handling large data sets gives me greater confidence in the result being closer to a bona fide ground truth than anything we’ve seen yet.

En av de mest tongivande ”skeptikerna” genom åren, Fred Singer, uttryckte samma sak. Vad de syftade på var nog att projektet var ”frikopplat” från staten. På Berkelys hemsida deklarerades dock att en stor finansiär var Koch Foundation (Koch Industries är en av de största bolagen inom fossilindustrin). Intressekonflikt?

Nu blev resultatet så här (vilket väl också visar att ekonomiska intressekonflikter inte alltid påverkar resultaten):

Men ni kan säkert gissa vad som hände med den utlovade acceptansen…


Och på tal om Singer. Han var hjärnan bakom bildandet av NIPCC och i dess regi skrev han boken Why Scientists Disagrree About Global Warming tillsammmans med Craig Idso och Bob Carter. Här ser vi återigen hur de anser att kopplingar till staten är ”den stora boven i dramat”:

Rather than rely exclusively on IPCC for scientific advice, policymakers should seek out advice from independent, nongovernment organizations and scientists who are free of financial and political conflicts of interest.

NIPCC och författarna av deras rapporter lyfts gång på gång fram som att vara just denna oberoende part. Idso har exempelvis jobbat för koljätten Peabody och har avlönats av tankesmedjor som fått enorma belopp av oljeindustrin. Även Carter och Singer har jobbat för dessa tankesmedjor och i mångt och mycket levt på dessa antiregleringsdebatter (framförallt Singer).

Oberoende? De anser säkert sig vara det men tja …

Besvärande intressekonflikter är just besvärande, men egentligen inga direkta bevis för att man begår felaktigheter. Därför är det också viktigt att påpeka att dessa skeptiker inte direkt lyckats publicera vetenskapliga artiklar som avfärdar IPCC:s slutsatser.

Det finns många liknande exempel. De ideologiska aspekterna på den här debatten går inte att bortse ifrån. Genom åren har argument om att IPCC och klimatlarmen bara är ett förtäckt sätt att införa världssocialism varit standard. Likaså att forskarna bara producerar alarmistiska data för att de ska få behålla sina statliga forskningsanslag (en imponerande internationell samordning av forskningsresultat inom en lång rad områden får man medge …)

Ibland känns det dock som att problemen med kontakterna mellan forskning och näringsliv överdrivs. Som att alla helt tappar intresset av sanning så fort de får en anställning eller beviljat forskningsanslag. Problemen finns definitivt, och det är i mina ögon stort (jag har ju själv skrivit två böcker om saken), men debatten bör ibland nyanseras kan jag tycka. Just detta blir svårt när man lyfter fram exempel på exempel på bevisade fall som mest kan liknas vid korruption.

Jaja, det var några tankar som dök upp efter att ha läst denna artikel: How US chemical industry lobbying and cash defeated regulation in Trump era | Pollution | The Guardian handlar mycket om flourerade kemikalier och hur regleringar av utsläppen har motarbetats:

”Senate armed forces committee member Thom Tillis cast the deciding vote against it, and within days he received $4,000 in donations from DuPont and Honeywell.”

Naturvetenskap versus ekonomi i klimatdebatten

Jag har flera gånger påpekat att det kan vara svårt att veta om vissa klimatdebattörer pratar om samma sak. Och nästan alltid handlar det då om (vissa) ekonomers syn på framtiden kontra naturvetenskapliga forskare. Fick syn på en artikel som också beskriver en enorm skillnad i det ”akademiska intresset” att studera klimatförändringarnas effekter. Skillnaden är tydlig även i IPCC-rapporterna. Så här skrevs det i IPCC:s andra summerande rapport från 1996:

Bild
Bild

En ökning av jordens medeltemperatur på 10°C påstås här bara åsamka världen kostnader om 6% av världens BNP – inte bra, men ingen undergång. Det här används som stöd för att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att införa drastiska åtgärder.

Men för de naturvetenskapliga forskarna är 10°C helt utanför skalan. Det skulle innebära rena rama katastrofen för en stor del av både jordens flora och fauna.

Geologic temperature record - Wikipedia

Ingen tror att vi är på väg mot dessa temperaturer (worst-case scenario brukar ligga på strax över 4 °C till år 2100) men bara det att kostnaden vid 8-10 °C räknas fram och på allvar används i vetenskapliga artiklar än idag. Är inte det lite, tja … konstigt? (som referens: förra istiden hade bara 5-6 °C lägre temperatur än nu). Här Lomborg t ex:

Bild

Jag har skrivit om detta förut, sifforna bygger på ekonomiska modeller utvecklade av exempelvis Richard Tol men kanske framförallt Ted Nordhaus, ekonomiprisvinnare till Nobels minne 2018. Enligt ekonomiprofessor Steve Keen har deras modeller varken med verklighet eller vetenskap att göra då de bedömer att 90% av de branscher som bidrar till BNP inte påverkas alls av klimatförändringarna. Utöver det görs en del häpnadsväckande antaganden om diskontering och svaga korrelationer mellan temp och BNP (se bild nedan), läs mer här. Keen menar att dessa herrars teorier har fått dominera den klimatekonomiska debatten alldeles för mycket.

Samband med denna urusla korrelation används i Nordhaus modell enligt Keen.

Men alla ekonomer håller naturligtvis inte med. 2006 släppte ekonomen Stern en mycket omtalad rapport som ”uppskattar att kostnaden för en 5 graders medeltemperaturökning fram till år 2100, skulle uppgå till mellan 5 och 20 procent av den globala bruttonationalprodukten. Däremot hävdar rapporten att det bara skulle kosta 1 procent av världens samlade bruttonationalprodukt fram till år 2050 att bromsa de skenande växthusgasutsläppen om det görs i god tid. Rapporten drar slutsatsen att samhällskostnaderna är mycket högre än vad som uppskattats av andra undersökningar.” (Wikipedia).

Stern och en kollega har också visat vilken enorm skillnad det har varit i det akademiska intresset mellan naturvetenskapen och ekonomin. Idag räknas de naturvetenskapliga studierna i tiotusentals och det finns en lång rad vetenskapliga tidskrifter som enbart publicerar klimatrelaterade artiklar. På ekonomisidan ser det annorlunda ut.

De gjorde en sökning efter artiklar som handlade om klimatförändringarna i nio av de största ”generella” ekonomiska vetenskapliga tidskrifterna. Av totalt cirka 77 000 artiklar berörde 57 klimatet! Alltså, femtiosju ekonomiska vetenskapliga studier genom alla dessa år fram till 2019! Hur är det ens möjligt?

Why are economists letting down the world on climate change? | VOX, CEPR Policy Portal (voxeu.org)

Ja, jag får allt oftare känslan av att vår ekonomiska verklighet inte riktigt har kontakt med den verkliga verkligheten… Men vad vet jag, en ekonomisk analfabet? Läs mer från de som kan lite mer här: Why has climate economics failed us? – Noahpinion (substack.com)

Att lösa problem kan ha sina problem

Det finns något tragiskt med kemisten Thomas Midgley Jr:s livsöde. Han var en briljant uppfinnare, men några av hans största framgångar visade sig ha allvarliga baksidor. Det var han som tillsatte bly i bensinen för att förhindra knackande motorer, och det var han som tog fram freoner för att ersätta farliga kemikalier som kylmedia. Midgley Jr hade därmed löst två dåtida problem på ett briljant sätt – men idag vet vi vad följderna blev.

Under hösten 1983 uppmätte brittiska forskare på Antarktis så låga värden för ozonhalten att de tvivlade på om mätningarna stämde. Då fanns varken mejl eller data tillgängliga på nätet som idag. Forskarna skrev i stället ett brev till NASA för att höra om deras satellitmätningar kunde bekräfta resultaten. Men brevet kom bort i byråkratin och de fick inget svar. Mätvärdena fortsatte dock att sjunka och 1985 publicerade forskarna de alarmerande resultaten.

Farman et al 1985 figure showing decreases in ozone to Oct 1983
Mätningar av freon- (CFC) och ozonhalter över Antarktis. Bild Real Climate

Även om britternas brev inte nådde forskarna på NASA så hade även de noterat märkligt låga ozonhalter över Antarktis. Men då mätvärdena låg under det som satellitens detektor var kalibrerad för misstänktes instrumentella problem. Det var det dock inte, och 1985 kunde de, oberoende av britterna, bekräfta deras resultat: det fanns ett ozonhål över Antarktis!

En enorm forskarinsats senare kunde det fastställas att det var freoner som låg bakom nedbrytningen av ozonlagret. Men industrin och deras lobbyorganisationer var inte nöjda. De startade intensiva kampanjer för att så tvivel om de nya vetenskapliga rönen med avsikt att förhindra regleringar. Men när de vetenskapliga bevisen inte längre gick att bestrida, drev även nitton av de största freontillverkarna på om införandet av regleringar.

1987 signerades Montrealprotokollet som trädde i kraft 1989 (men har uppdaterats många gånger sedan dess). Halten freoner i atmosfären minskar nu sakta (de är mycket beständiga) och man beräknar att det kommer dröja till runt år 2070 innan ozonlagret över Antarktis är tillbaka till 1980 års nivåer.

Den här historien är i det närmaste identisk med den om koldioxidens verkan på klimatet, om än att denna ännu inte fått sin lösning. Även här har industrin och deras lobbyorganisationer fördröjt regleringar genom intensiva kampanjer för att så tvivel om vetenskapen bakom problemen. Det är inte bara samma argument som används då som nu (”det är bara naturliga variationer”), det är till stor del även samma människor och organisationer som framför dem.

Det är alltså ingen slump att tvivel om vetenskapen bakom klimatförändringarna har fått fäste i samhällsdebatten, många har aktivt jobbat för att uppnå just detta. Idag hyllar vi effekten av de åtgärder som vidtagits för att förbättra miljön på många områden, som när freoner reglerades med Montrealprotokollet. En förutsättning för detta har varit att samhället har agerat på vetenskapliga insikter, trots protester från särintressen. Det är en viktig insikt som alla beslutsfattare dagligen bör påminna sig om.

Och Midgley Jr? Han drabbades av polio och fick svårt att röra sig. Han konstruerade då en ”sele” som gjorde att han kunde ta sig ner och upp ur sängen för egen maskin. Det slutade inte bättre än att han snodde in sig i sin uppfinning och ströps till döds 1944.


I torsdag blev det alltså debut för mig i tevesammanhang när jag blev intervjuad om Spelet om klimatet i TV4 Nyhetsmorgon. En kul upplevelse. Dagen innan blev jag intervjuad per telefon och det vi pratade om sammanfattades ihop med förslag på tänkbara frågor som hjälp till programledarna (Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist). Så visst var jag förberedd men det blev ändå väldigt pang-på. Och programledarna hade jag inte träffat innan det var live.

Intrycket efteråt var precis vad de flesta tydligen brukar säga: Oj, vad snabbt det gick och vad sa jag egentligen 🙂 ?

Efter ett par längre intervjuer och denna korta får man en viss sympati för de som ständigt har media i knäet och vars uttalande och formuleringar övertolkas in absurdum flera år efteråt …

För ett ögonblick rusade Spelet om klimatet upp på Adlibris tredje plats över mest populära böcker även om det var kortvarigt 🙂 :

Recension, podd och TV – Spelet om klimatet

Det är en ganska skräckblandad förtjusning att ge ut en bok och vänta på reaktionerna. Men man blir ju glad när man läser Bokdjurets recension: 4 av 5 i betyg. Värmer så klart. Varför upplåter nyhetsmedia sina plattformar till desinformation? – Bokdjuret

Intervju på Dagens ETC här (låst artikel): Krossar klimatskeptikernas argument – med vetenskap | ETC

Jag har även blivit intervjuad om boken på Lära från lärda – Sveriges största podd för fackböcker som drivs av Fredrik Hillerborg. (Gillar verkligen inte att lyssna på mig själv men det är ändå kul 🙂 ).

(Och ja, jag vet vad IPCC står för, råkade säga International i stället för Intergovernmental … Efter några timslånga intervjuer inser man hur jobbigt personer som lever med media tätt inpå kan ha det. Vi (allmänhet, media, opposition osv) analyserar och tolkar enstaka meningar som sagts flera år tillbaka i tiden …)

På torsdag (8/4) blir det även Nyhetsmorgon på TV4 (runt 7.45 nånting tror jag det var). Spännande 🙂

(Om du vill ha en inblick i hur den här så kallade debatten bedrivs på nätet och varför den aldrig kommer ta slut, kan du titta på förlagets (Roos & Tegnér) Facebookinlägg om boken. Nu mer än 500 kommentarer och ingen har läst boken… https://www.facebook.com/roostegner/posts/10158899177475915 ).

Klimatdebattens mest skrämmande artikel?

Klimatdebatten känns ibland helt obegriplig. Å ena sidan: ett enormt tryck för att begränsa utsläppen så att den globala medeltemperaturen ska hålla sig under 2ºC (helst 1,5ºC ) till år 2100 – allt för att klara oss undan potentiellt katastrofala följder. Å andra sidan: uppvärmningen kommer ha en rätt marginell påverkan på världens BNP och människans vardag, det optimala är att ”sikta på” en temperaturökning om 3,5-4ºC – dubbelt så högt jämfört med Parisavtalets ambitioner!

Det senare är vad exempelvis Nordhaus, som fick ekonomipriset till Nobels minne 2018, menar. Likaså Lomborg (som bygger mycket av sina resonemang på Nordhaus slutsatser). Motsättningarna åskådliggörs tydligt i detta replikskifte mellan Wijkman och Lomborg på SvD:s ledarsida. Det märkliga är att båda hänvisar till IPCC!

Hur är det möjligt?

Ekonomiprofessor Steve Keen anser sig ha svaret på den frågan. Och kanske är hans artikel där han förklarar detta en av de mer skrämmande i hela klimatdebatten? Full article: The appallingly bad neoclassical economics of climate change (tandfonline.com)

Först en titt på några av de faror som kan ligga och skvalpa där i framtiden enligt ”alarmisterna”. IPCC gav ut en specialrapport SR15 år 2018 som beskrev riskerna med att bara gå från 1,5C till 2C:s global uppvärmning, här en av bilderna Graphics — Global Warming of 1.5 ºC (ipcc.ch):

Flera studier visar att djur och växtliv riskerar att drabbas hårt av uppvärmningen. Vid 3,2°C ökning av den globala medeltemperaturen förväntas hälften av alla insekter, växter samt en fjärdedel av alla ryggradsdjur ha förlorat mer än hälften av sina utbredningsområden. The projected effect on insects, vertebrates, and plants of limiting global warming to 1.5°C rather than 2°C | Science (sciencemag.org).

Naturligtvis finns det osäkerheter i sådana här analyser men det är inte de exakta siffrorna som är viktiga, det handlar om trender och riskhantering. Ovanstående effekter förväntas alltså uppstå vid en lägre temperatur än den både Nordhaus och Lomborgs anser vara ett optimum då man tar hänsyn till kostnader för klimatåtgärder.

När temperatur och fuktighet blir för hög klarar vår kropp inte längre av att svettas (vätskan avdunstar inte). Då handlar det bara om timmar innan kroppen kollapsar av överhettning. Många människor har dock svårt att överleva i förhållanden innan denna tröskel överskrids – några kända värmeböljor som orsakat stor överdödlighet är Paris år 2003 med 4870 dödsfall och Moskva år 2010 med 10 860 dödsfall.

Enligt Mora et al 2017 innebär en global medeltemperaturökning på 3,8C att exempelvis Jakarta kommer få detta klimat året runt (PDF) Global risk of deadly heat (researchgate.net). Nedan visas resultatet från deras beräkningar över hur många dagar av ”dödligt klimat” som kan förväntas i en framtid vid olika koncentrationer av koldioxid i atmosfären (olika RCP). Lomborgs optimum ligger på 3,75 °C och det motsvarar nästan bilden RCP8.5 nedan. Notera att det inte innebär att hela befolkningen kommer trilla ihop under dessa dagar!

Climate Change, Public Health, Social Peace | SpringerLink

Här är en annan studie på samma tema: Deadly heat waves projected in the densely populated agricultural regions of South Asia | Science Advances (sciencemag.org) Och här en till: An adaptability limit to climate change due to heat stress | PNAS

Nu finns det stora osäkerheter även i dessa projektioner och de olika studierna kommer inte till identiska slutsatser om när detta kommer inträffa, men ändå.

Det finns alltså en lång rad risker med att temperaturen ökar mer än 2°C (långt fler än vad som redovisat ovan, jordbrukets produktivitet tycks t ex redan nu ha påverkats negativt: Climate change has cost 7 years of ag productivity growth | Cornell Chronicle).

Det finns dock ytterligare en väsentlig sak som behöver läggas till:

Forskarna – i alla fall de naturvetenskapliga – tycks ganska ense om att klimateffekterna inte kommer att ske linjärt. Det finns uppenbara risker att diverse jämviktsförhållande rubbas så att jorden hamnar i ett ”nytt läge” som vi inte utan vidare kan ta ett steg tillbaka ifrån. Att sluta släppa ut CO2 är för sent och kommer inte hjälpa. Dessa abrupta klimatförändringar brukar kallas tipping points, se t ex denna studien Tipping elements in the Earth’s climate system | PNAS:

En sådan punkt handlar om att Arktis sommar-is helt försvinner. När isen är borta absorberar havet mer solljus istället för att reflektera bort det och havet värms upp – och det blir lite av en självförstärkande spiraleffekt. Enligt studien är det tänkbart att vi redan passerat denna tipping point. Mer om detta i populärvetenskaplig form: As Climate Change Worsens, A Cascade of Tipping Points Looms – Yale E360.

Forskarna verkar vara rörande överens om att riskerna för att passera dessa gränser ökar dramatiskt om den globala medeltemperaturen kryper över 2°C. (Naturligtvis är det inget speciellt som händer vid just gränsen 2°C, det hela handlar om riskbedömningar och det mänskliga behovet av att sätta siffror och absoluta gränser på allt 😉 .)


Men, som sagt, IPCC:s rapporter innehåller även andra delar som behandlar kostnader och tänkbara åtgärder. Kapitlet ”Key Economic Sectors and Services” från 2014 inleds så här:

For most economic sectors, the impact of climate change will be small relative to the impacts of other drivers (medium evidencehigh agreement). ”

I mina öron rimmar detta illa med vad som presenteras i övriga kapitel, men vad vet jag. Bedömningen bygger förstås på resultaten från ekonomiska modeller. Här var, vad jag förstår, Nordhaus pionjär i att utvärdera klimatförändringarna. Hans modell kallas DICE och man kan fråga sig om den tar hänsyn till effekterna av minskad mängd krill, förstörda korallrev och allt vad som förväntas påverkas av uppvärmningen? Ingen enkel uppgift, jag undrar om ens biologer med någon större säkerhet kan förutspå vad som kommer hända när/om diverse bestånd kollapsar.

Ekonomiprofessor Keen har som sagt granskat vad Nordhaus DICE-modell bygger på:

Till att börja med konstaterade Nordhaus i en artikel 1991 att nära 90% av USA:s ”ekonomiska verksamheter” inte påverkades av klimatförändringar och därför kunde bortses ifrån. Det var enbart saker som jordbruk och annat som skedde utomhus som påverkades av väder och behövde tas med i beräkningarna:

Our estimate is that approximately 3% of United States national output is produced in highly sensitive sectors, another 10% in moderately sensitive sectors, and about 87% in sectors that are negligibly affected by climate change. (Nordhaus, 1991)

Mer än tjugo år senare gäller detta antagande fortfarande och användes i IPCC:s rapport AR5 (2014) enligt Keen.

Vidare antar man att det finns ett kausalt samband mellan BNP och medeltemperatur. Skillnaden i BNP mellan stater ska alltså kunna förklaras av deras medeltemperatur. Långsökt och förenklat? Ja, det anser även Keen… I bilden nedan visas detta samband för USA:s stater – ju större temperaturförändring från ett optimum (dvs ju längre ut åt kanterna) man rör sig, desto mer sjunker BNP.

De antar också att detta samband håller över tid, det vill säga utvecklingen av BNP versus temperatur kommer fortsätta på samma sätt även i framtiden. Inga abrupta förändringar tas med i beräkningarna.

Som synes ligger datapunkterna ganska huller om buller och det finns inget jättetydligt mönster. Korrelationen är usel (korrelationsfaktor = 0,31), vilket också innebär att förmågan att förutsäga en framtida utveckling med hjälp av denna modell blir usel. Enligt Keen har Nordhaus använt liknande data som ovan i sin modell DICE, men med en till och med lägre korrelationsfaktor.

The parameter used in the model was an equation with a parameter of 0.227 percent loss in global income per degrees Celsius squared with no linear term. This leads to a damage of 2.0 percent of income at 3°C, and 7.9 percent of global income at a global temperature rise of 6°C”. (Nordhaus, 2018)

Lomborg är med på samma tåg (förstås). Här är en bild från hans senaste artikel:

Bild

Och denna ”skadeberäkning” är symmetrisk, det vill säga även en avkylning på 6°C skulle ge en minskning av världens BNP med 6-7% på samma sätt som en uppvärmning med 6°C. Vi hamnar då på förhållanden som rådde under senaste istiden. Sverige låg då under ett kilometertjockt lager av is!

Är det verkligen sådana här lösa antaganden som ligger till grund för beslut som kan få ganska ödesdigra konsekvenser? Jag vill verkligen inte tro det, jag menar, han fick trots allt pseudo-Nobelpriset för detta. Alla modeller och vetenskaper kräver visserligen att man gör antaganden och förenklingar av verkligheten, här har dock själva grundantagandet (att BNP beror av temperaturen) också blivit själva slutsatsen!

Jag är inte ekonom och jag förmedlar bara vad Keen har redovisat i sin vetenskapligt publicerade artikel. Jag letade halvhjärtat efter en kommentar från t ex Nordhaus men hittade inget. Keen menar att denna ovetenskapliga metodik beror på att ekonomer, skolade i den neoklassiska ekonomin, har fått dominera inom den ekonomiska klimatforskningen. Själv vet jag inte ens vad det betyder eller innebär…

(Det ska sägas att inte alla ekonomer viftar bort klimatfrågan som en trivialitet, Nordhaus har fått en hel del kritik. Och googla t ex vad World Economic Forum har att säga i frågan).


Ekonomiprofessor Richard Tol ligger bakom en annan ekonomisk modell (FUND) som legat till grund för IPCC:s kostnadsberäkningar av klimatförändringarna: Jag har skrivit om denna kontroversiella person tidigare.

Bara det att man ens pratar om BNP vid 10°C ökning av den globala medeltemperaturen känns i mina ögon som att man inte ens gjort en grundläggande sanity check på resultatet från sina modeller.

Sen har vi Lomborg som inte drar sig för att bolla lite med andras studieresultat som han känner för så att de passar in i hans resonemang: A closer examination of the fantastical numbers in Bjorn Lomborg’s new book – Grantham Research Institute on climate change and the environment (lse.ac.uk)

Som sagt, det känns som att det finns en avgrundsdjup spricka mellan de flesta naturvetenskapliga forskare och dessa ekonomers syn på verkligheten. (som sagt, inte alla ekonomer osv).


Och ja, jag inser naturligtvis hur det kommer låta: Vad var det vi sa, modeller är bara trams! Men det finns inget bättre tillfälle att använda uttrycket skit in – skit ut. De fysikaliska modellerna har presterat bra: Klimatmodeller och uppdaterad temperaturserie – Maths Nilsson, författare