Till topps bestefar… Yalung Ri 5630 m

MNIL5568

-10C och sovsäcken är uppdragen till max. Bara en minimal glipa att andas genom. Vaknar och får inte luft. Allt sitter åt, buffen, mössan, sovsäcken. Fan. Kan inte röra mig. Kippar efter andan. Efter en stunds lätt panikartad förvirring sitter jag där och flämtar. Snart dags för ”toppattacken”.

Vi är på Yalung Ri Base Camp som ligger på 5000 m. Det är ingen svår bestigning, ursprungsplanen var att inte använda sele utan bara  köra med ”spikskorna”. Nu var det en del is så vi använde fasta rep och jumar, Chhiring är noga med safety first 🙂 (Ri betyder dessutom bara ”kulle” -vilket kanske säger en del om omgivningarna). Hur som helst, det är inte det tekniska som är utmaningen, och man behöver inte heller vara extremtränad för att pallra sig upp. Om det hade varit på havsnivån vill säga, det spelar ingen roll hur vältränad du är om du inte acklimatiserar dig till höjden och det är ganska personligt hur man tar den biten.

MNIL5580

(Berget på bilden ville vara anonymt, men det är inte Yalung Ri)

Själv hade jag inte varit uppe på mer en strax under 4000m och åkt skidor och visste inte riktigt vad som väntade. Hela trekkingturen var upplagd för att vänja kroppen vid det lägre lufttrycket med i princip samma höjdprofil som vid vandringen upp till Everests BC. Kathmandu ligger på ca 1200 m, symptomen på höghöjdsjuka kan dyka upp på allvar redan vid 3000 m (läste någonstans att trycket i flygkarbinen motsvarar 2500m). Huvudvärk, aptitlöshet, trötthet och svårigheter att sova tillhör väl de vanligaste tecknen, ffa huvudvärk som beror på att hjärnan svullnar upp, även om man inte riktigt verkar veta mekanismerna bakom.

Doktor Pompe höll dock koll på oss, kontrollerade blodets syremättnad och lärde oss rätt andningsteknik (med världsrekord i fridykning (hon kan hålla andan i sex minuter…)och genomförd 7-summit så har hon ”ganska” bra koll). Det är väldigt vanligt att man andas för snabbt och ytligt och därmed får sämre syresättning av blodet vilket förstås bidrar till sämre acklimatisering. (det är sorgligt nog ganska vanligt för den moderna människan överlag, vi andas snabbare nu liksom vi går snabbare rent generellt än förr några årtionden sedan… vi måste ju stressa för att hinna med allt…)

Och så kissar man, ett bra tecken på acklimatisering. Chhiring tvångsmatade oss med ginger tea jämt och ständigt 🙂 Lite jobbigt på natten när man krupit ner i sin sovsäckskokong bara…

MNIL5585

Björn och Sebastian på väg upp, base camp syns långt därnere…

Själv hade jag inga problem med höjden förrän just sista natten uppe på BC som jag beskrev i inledningen. Det är tydligen inte helt ovanligt att vakna på det sättet jag gjorde. Problemet är att bristen på syre får oss att andas snabbare, vilket samtidigt gör att kroppen vädrar ut bildad koldioxid snabbare än normalt. Man skulle kunna tro att andningen styrs av syrehalten men så är det inte (det är bara indirekt). En viktig parameter är istället pH. Koldioxid, som alltså bildas när syret har använts i kroppen, gör att pH sjunker i blodet och det blir surare (koldioxid reagerar med vatten och ger kolsyra/bikarbonat). Det skickar i sin tur signaler till kroppen att andas mer eftersom det är ett tecken på att det behövs mer syre.

Men när vi då börjar andas mer på grund av ett lägre lufttryck och brist på syre  får det också effekten att man vädrar bort koldioxiden från blodet. Men utan att för den skull tillföra syre i samma grad och det blir det lite knas i styrsystemet. Kroppen tycker att pH:t är okej eftersom koldioxiden är borta och tar därmed fikapaus och reglerar ner andningen trots att den egentligen inte borde göra det. Andningen kan bli periodisk vilket främst är märkbart när man sover och inte medvetet andas på. Därav kan man vakna av upplevd andnöd som jag gjorde.

För att motverka detta kan man käka Diamox, en medicin mot grön starr, som gör att njurarna utsöndrar bikarbonat i blodet dvs gör blodet surare (jag använde det inte men flera i gruppen gjorde).

Vi spenderade några nätter i byn Na på lite över 4000m och gjorde ett par dagsturer upp på högre höjder innan det var dags att vandra upp till base camp på 5000m. Jag kände mig hur pigg som helst och trots förmaningar att ta det lugnt och spara på krafterna så går det ju inte att missa fototillfällen när de dyker upp…. Bara kila upp lite snabbt och knäppa av några kort … och så sa det dunk. Oj, vad snabbt man nådde maxpuls och fick mjölksyra och oj vilken tid det tog att återhämta sig (jag upprepade det förstås några gånger för att validera saken 🙂  ).

Vid 5000m är kroppens ämnesomsättning dubbelt så hög mot vad kroppen kan tillgodogöra sig genom kost (en bra bantningskur m a o). Går man ännu högre än vad vi gjorde är det dessutom bara snabba kolhydrater som gäller, kroppen klarar inte av att använda något annat.

Så här ser en Gott&Blandat-påse ut på 5000m höjd:

MNIL5564

Toppattack var det ja. Att gå där på glaciären i strålande sol med toppen alldeles framför sig. Sherpas. Himalaya. Det var stort på något sätt. Och förstås höjdrekord på min egen lilla nivå. Yalung Ri 5630 m.

MNIL5652

Tyvärr fick jag lite soppatorsk och mådde lite kasst när jag kom upp, hade varken druckit eller ätit tillräckligt eftersom jag hade lite småproblem med magen under hela dagen. Fick inte den där riktiga kicken jag hoppats på även om det förstås var fantastiskt ändå. Men det betyder väl bara att man måste göra det igen, någon sa att det fanns högre toppar att ta sig upp på … 🙂

Hade det ganska kämpigt på vägen ner då vi beslutade att inte sova kvar vid base camp utan fortsätta ner till Na igen (var faktiskt dålig i magen resten av resan tills Immodium och penicillin gjorde sitt… eller om det var champagnen i business class på flyget hem som gjorde det (vi blev uppgraderade, hehe) .

Jag kan bara säga det igen, en så jädra häftig dag. Ja, hela resan var fantastisk faktiskt. Helt bortkopplad från internet i dryga två veckor, inget jag saknade alls (okejdå, får erkänna att jag ibland ville kolla efter ett särskilt mejl… mitt senaste manus har klarat den första stora tröskeln hos ett stort förlag som meddelade att de skulle skicka det till extern lektör för bedömning och skulle återkomma inom några veckor… Fortfarande inte hört något och har ingen aning om det är bra eller dåligt … eller inte betyder något alls…)

Bilderna ses bäst i gallery mode… dvs klicka på någon och bläddra sen på…

 

 

 

Yeti, Gollum och jag i Nepal

Det är något speciellt med att flyga till en ny kontinent: efter timmar i en flygstol och några steg genom en sunkig flygplatsbyggnad så står man plötsligt bara där i en helt ny värld. Restrött men upprymd och nyfiken. Ord man inte begriper, ett myller av människor, lukter man känner igen men ändå inte, trafik, värme. Och när det handlar om en plats som Kathmandu blir det en lätt surrealistisk omställning, stan är inte är helt liktydig med räta linjer, partikelfri atmosfär och tysta bilköer…

Mötte upp med resten av gänget, vi var åtta pers, alla svenskar varav bara två kände varandra sedan innan (far och dotter). Ett gäng sköna människor från ”all walks of life”, från dryga tjugo till dryga femtio år. Kändes direkt att det skulle bli bra, särskilt med sådana fantastiska  guider som Chhiring och Annelie.

MNIL4771_1

Annelie, en toppenguide (ja, hon där bak alltså…)

Men det var ju inte Kathmandu som var målet med resan utan bergen. Närmare bestämt Rolwaling med toppen Yalung Ri 5630 m som pricken över i:t. Det började dock med en åtta timmars jeep-färd som bevisade att allt det man lärt sig om omkörningar här i Sverige inte stämmer.  Men det bjöds på fantastiskt fina vyer, även om det bara var början…

Vi kom dock inte riktigt ända fram till den tänkta startpunkten för trekkingen, en lastbil hade brutit ihop och blockerade vägen. Vi fick med andra ord börja gå lite tidigare och första natten blev inte att sova i tält utan på ett teahouse (typ enkelt vandrarhem).

Men det blev tyvärr ingen skönsömn, vaknade mitt i natten och fick rusa ner till hålet i marken och kräkas. Jag och Marcus hade dragit på oss magsjuka även om jag fick en mildare släng än vad han fick. Första riktiga vandringsdagen blev mest till att existera i sin egen bubbla:

Tvinga i sig lite energi – försöka låta bli att kräkas -må bra när energin tog skruv – må dåligt när energin tog slut – repeat

Det gick väl bra så länge det var någorlunda platt men sen kom trappan. Ni vet den där Frodo, Sam och Gollum klättrade uppför när den skulle in i Mordor. Den ligger tydligen i Nepal. Går flera kilometer rätt upp i skyn faktiskt. Någonstans däruppe fanns även nästa lodge och där fanns också jättespindeln (antagligen den största jag sett). Känner en eller två som inte hade somnat på den lodgen … Själv däckade jag direkt.

Dagen efter var allt frid och fröjd igen. Det var inte Mordor vi kommit till, tvärtom. Himalaya för tankarna till snötäckta jätteberg men vägen dit var otroligt vacker även den. John Bauer-liknande skogar, hängande lavar, fåglar, blommande rhododendron, syrsor, terrass-plantager, fåglar, fjärilar, vattendrag, spångar, broar, getter, uppför, nerför. Fantastiskt vackert.

MNIL4954

Och snart var vi i det mytomspunna Rolwaling. Där Yeti bor. En varelse som funnits i den tibetanska mytologin i århundraden. Stora spår i snön har hittats och många ögonvittnen finns, bland annat säger sig Hillary (ni vet han som först besteg Everest ihop med Tenzing Norgay 1953) ha sett dem. Flera andra bergsbestigare vittnar om samma sak, Eric Shapton tog ett foto på ett av fotspåren 1951. Man har faktiskt även DNA-testat hårprover från en påstådd yeti, det verkade härstamma från ett numera utdött djur. I Bhutan ska det tydligen finnas en nationalpark för att skydda yetin.

Religion, bergsgudar och så vidare är i allra högsta grad en del av vardagslivet i de här trakterna. Det är till exempel mer eller mindre obligatoriskt att be bergsgudarna om lycka och få en välsignelse av Laman innan man ger sig iväg på en expedition. Chhirings mormor (eller nåt sånt) hade sett yetin, något som kan betyda antingen tur eller otur (därför är det säkrast att inte få syn på honom…).

Vi såg dock ingen yeti men däremot något nästan lika sällsynt, en röd panda. Ett utrotningshotat djur som man ska ha en väldig tur att få syn på i det vilda (bilden är ordentligt ”croppad”):

MNIL5197

Vi tog oss sakta men säkert allt högre upp för att acklimatisera oss till den allt tunnare atmosfären. Men mer om det och bestigningen av Yalung Ri i nästa inlägg.

(Hmm, hade hoppats på en höghöjdseffekt i träningen när jag kom hem men det blev precis tvärtom, benen känns helt förtvinade och första joggingturen på trekvart gav träningsvärk som aldrig förr (!). Men det är klart, 5000m och magsjuka är kanske inte bästa altituden för den typen av laddning 🙂  )

En och annan bild blev det. Det är ganska utmanande att fota i bergen nära ekvatorn. Skymning och gryning är väldigt korta och när ljuset väl når ner i dalarna är kontrasterna stenhårda och färgerna fräter lät ut, men kul är det. Klicka på en av bilderna nedan för att kolla på bilderna i ”Gallery Mode”:

 

 

 

 

 

 

Objektiv ångest…

 

Nja, någon objektiv ångest är det inte, snarare objektivångest under avdelningen oplanerade utgifter…

Ska ju till Nepal i slutet på denna månaden och det känns som att ett vidvinkelobjektiv är ett måste. Haft ett Tamron 17-50/2.8 och varit helnöjd med det men det mår inte så bra längre. Ganska dött faktiskt. Zoomen har lagt av/låst sig och likaså är autofokusen ur funktion.

Köpte ett Pentax 18-135/3,5-5,6 istället, läste en hel del recensioner som verkade ok. Men FAN!

Okej, zoomomfånget 18-135 mm är det bästa och mest användbara jag någonsin haft som ”låta-sitta-på-objektiv”. Men värre är det med skärpan, jag vet inte om det är autofokusen som inte hittar rätt eller om det är optiken i sig. Det blir oftast inte särskilt bra i alla fall. Och så här i efterhand så verkar det vara fler än jag som har samma problem.

Och Himalaya då… Åka ner dit med ett objektiv som suger? Näfan, jag vägrar. Men så var det pengarna … det är ju inte så att det saknas grejor att lägga ut pengar på en sån här resa…  Allt jag egentligen vill ha kostar mer än vad jag vill lägga ut  😉

Nåväl, precis beställt ett Sigma 17-50/2.8, verkar vara good bang for the buck. Bara blunda för utgiften, hoppas på den däringa V75-vinsten och hålla tummarna för att objektivet håller vad det lovar. Fått bra plus både på Cyberphoto och Pentax forums.

Hepp. Nu blir det författande istället… (där handlar ångesten mest om vilken av alla mina påbörjade historier jag ska ta tag i…)