Svar från förlagen

Det var ett tag sedan jag skrev något om skrivandet här märker jag och anledningen är ganska enkel; har helt enkelt inte haft tillräckligt med energi till att författa de senaste månaderna (och på något magiskt sätt har de stunder där jag faktiskt satt mig ner för att skriva sammanfallit med en refusering och effektivt tagit bort lusten igen…)

Nåväl, nu är i alla fall alla svar från förlagen inkomna angående mitt manus Minotauros tårar. Och nej, nästa års Augustpristagare heter inte Maths Nilsson den här gången heller 😉
Det blev 0-10. Fick i alla fall två skott i stolpen och bollen studsade tillbaka med mer än ett standardsvar. Tycker själv det är ganska kul att läsa svar som andra har fått förlagen så jag kan väl bjussa på mina också:

Första:
”Ditt manus är mycket välskrivet, välstrukturerat och genomarbetat men tyvärr passar det inte xxx utgivningslinje.”

Och det andra:
”Du skriver riktigt bra, och du kan hålla samman en handling på flera plan. (En svårare konst än vad de flesta tror …) Det är en bra historia du har att berätta. Stark.
Och kanske är det också ditt problem – för ditt patos och din iver att förmedla berättelsen lyser liksom igenom. Det – eller rättare sagt du som författare, dina ord – lägger sig emellan mig och läsupplevelsen. Sånt här är alltid svårt att sätta fingret på, att förklara exakt vad det är som inte känns helt bra … Men det är som om du hela tiden har en ödesmättat trumma bakom texten. Du laddar dina ord med sentimentalitet (ursprungsbetydelsen av ordet), du väljer tunga adjektiv och berättar med utgångspunkt av det hemska som hänt. Huvudpersonen skulle vinna mycket på om vi inte hela tiden mötte honom genom ångern över det han gjort. Om vi fick se honom i ett lite annat ljus ibland – som den skickliga företagsledare han tydligen varit, till exempel.

Less is more, är mitt råd. Jag tror att texten skulle vinna massor på om du gick igenom din text med det i tankarna.”

Det är väl nu man ska vara storsint och ta till sig det positiva som faktiskt finns i svaren. Och det gör jag väl men … jag tycker faktiskt det är helt på sin plats att få tjura ett tag. Ge upp litegrand. Fundera på om det är värt att hålla på …

Men med lite eftertanke är det ju faktiskt en bra resa jag gjort på ganska kort tid; det var inte särskilt länge sedan jag inte ens vågade nämna att jag skrev över huvudtaget. Nu kan jag till och med själv tro på att jag kan få ihop en historia… För jag har ju trots allt fått en bok utgiven (Själseld, Mörkersdottir förlag 2011) och fått en hel del positiva kommentarer, även från folk jag inte känner… liksom från lektörer och förlag. Så det är väl bara att träna på antar jag …

Jaja, vi får la’ se vad som händer. Först ska jag tjura lite i alla fall. Och åka till Indien och fota tiger 🙂 Men i brist på tigrar fick det bli ett lejon som illustration:

Serengeti, 2008

Hörrni förlagen, kolla in det här lektörsutlåtandet… ;-)

Då har jag fått lektörsutlåtandet på mitt tredje manus Minotauros tårar (av Jenny Bäfving). Efter att ha läst den inledande sammanfattningen kan jag förstås inget annat än att le med hela ansiktet… Eller vad sägs om det här:

”Det var fängslande läsning; en episk, tankeväckande, gripande historia. Det finns en stark tematik med myten om Minotauros som du lyckas gestalta och genomföra väldigt lyckosamt, utan övertydligheter. Hela manuset arbetar sig långsamt men (i alla fall oftast) förtätat och avsmalnande fram mot sin dramaturgiska slutpunkt, precis som tunnlarna i labyrinterna leder in längre och längre in i mörkret mot en sorts nollpunkt. På flera sätt har du lyckats överföra symboliska, mytologiska och även psykoanalytiska tankar till gestaltad form. Det är ett sådant manus man vill läsa flera gånger och prata om med andra. Det kommer helt klart till liv på ett väldigt explosivt sätt i de imponerande och tekniskt otroligt skickligt skrivna krigsscenerna. Det är verkligen här du som författare kommer till din rätt.”

Vilken fantastisk lektör eller hur 😉

Allvarligt talat så är jag jättenöjd med utlåtandet även bortsett från det ovanstående. För allt är ju förstås inte helt utan anmärkningar.   Utlåtandet är på 6-7 sidor och Jenny återkopplar på ett tydligt och bra sätt angående en del lösa trådar som behöver tas tag i, några luckor som skulle behöva fyllas igen, reflektioner över ditten och datten i stort och smått.  Och viktigast av allt är väl att jag tror mig fått svar på de frågor och funderingar jag själv hade angående manuset.

Och lite kul är det ju att båda de lektörer jag nu anlitat (på olika manus dock) har kommenterat att man inte bör förvandla manuset till en debattartikel (dvs några av mina egna åsikter lyser igenom i  långa textsjok som blir för mycket). Hehe, de skulle ha sett hur det såg ut innan första redigeringsrundan…

En verklig injektion av inspiration och lust – ytterst välbehövligt för tillfället….

Glad midsommar på er! Kan inte låta bli att lägga till videon om det svenska midsommarfirandet…