Är den exponentiellt växande ekonomin hållbar? Frågan har en central roll i många miljödebatter, inte minst den om klimatet. Ett samhälle som följer de nyliberala tankegångarna förutsätter att den ekonomiska tillväxten bara fortsätter medan tillväxtkritiker menar att en exponentiell tillväxt inte är tillämpbar i en värld med begränsade tillgångar.

Problemet handlar om att när man applicerar en procentuell ökning varje år kommer tillväxtkurvan se ut som nedan, oavsett om det handlar 0m 1 eller 10% tillväxt per år, det tar bara olika lång tid till den branta stigningen inträffar.

Vårt samhälle är ju betydligt mer komplext än vad som kan beskrivas med en alarmerande graf likt den ovan och involverar både fysikaliska, politiska och socio-ekonomiska parametrar. På 1970-talet ljöd undergångsretoriken särskilt hög gällande befolkningsutvecklingen och att den ökade konsumtion denna medförde skulle leda till katastrof. Förr eller senare.

I detta sammanhang fick rapporten Tillväxtens gränser mycket uppmärksamhet när den gavs ut i regi av tankesmedjan Romklubben år 1972. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier. Den har varit ett ständigt diskussionsämne sedan dess. 

Modellen inkluderade en lång rad parametrar som befolkningsutveckling, resursåtgång, markanvändning, utsläpp och föroreningar, teknikutveckling och så vidare. De påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.

De gjorde ett antal olika scenarier och resultaten var nedslående, inom närmsta århundradet inträffade en kollaps nästan hur man än vände och vred på det. Kollaps ska här inte tolkas som mänsklighetens undergång, däremot ett kraschat system där välfärd och annat blev dramatiskt sämre. Det gjordes dock ingen detaljerad analys av vad detta exakt skulle innebära.

En lång rad parametrar som brukar användas som argument för att ”det kommer ordna sig” testades; såsom att stora fyndigheter av råvaror skulle upptäckas, att tekniska lösningar kunde effektivisera och lösa problem, kärnkraft kunde ersätta fossila bränslen och så vidare. Men de kom fram till att allt som då åstadkoms var att förflytta tidpunkten för kollapsen framåt några år eller decennier. Orsaken till att systemet kollapsade var olika för de olika scenarierna men det bakomliggande problemet var att den exponentiella tillväxten snabbt åt upp vinsterna.

Flera uppdateringar har gjorts under åren och slutsatserna om att vårt system inte är hållbart har stått sig. Nyligen kommer ytterligare en där de uppdaterat/omkalibrerat modellen utifrån empiriska resultat: Recalibration of limits to growth: An update of the World3 model – Nebel – 2024 – Journal of Industrial Ecology – Wiley Online Library

De konstaterade att den ursprungliga slutsatsen fortfarande håller. Och att empiriska data visar tecken på att situationen börjat bli instabil…

”Faktum är att den omkalibrerade modellen återigen visar möjligheten av en kollaps av vårt nuvarande system. Samtidigt har BAU-scenariot [Business As Usual] för 1972 års modell visat sig vara oroväckande överensstämmande med de senast insamlade empiriska data.”

Hur ska man förhålla sig till det här? Skeptiskt förstås 🙂 – men samtidigt behöver man inte vara forskare för att inse att om exempelvis fiskerikvoterna vida överstiger reproduktionstakten så kommer det förr eller senare få dramatiska effekter. Newfoundlandborna blev ju av med hela sin fiskeindustri och vi ser samma tecken i Östersjön nu som de gjorde då utan att reagera…

Forskarna bakom Tillväxtens gränser ansåg alltså att det var kritiskt att få bort samhällets beroende av en exponentiell tillväxt. Utvecklingen måste ske inom biologins och fysikens gränser. Det handlade dock inte om att avveckla vår välfärd för att leva som man gjorde på stenåldern. Tvärtom menade de. Istället för att krascha in i gränser som verkligheten förr eller senare satte åt oss, skulle vi själva välja gränserna.

Men hela vårt marknadsdrivna system bygger på denna exponentiella tillväxt och rapporten Tillväxtens gränser går förstås helt på tvärs med rådande samhällsparadigm. Och då inte enbart hos de mer extrema marknadsliberala tankesmedjorna.

Och mycket riktigt fick Tillväxtens gränser hård kritik redan på sin tid för att vara ogrundad alarmistisk. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats 1988 (om det var en slump låter jag vara osagt). Det var Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, som skrev en artikel i Forbes där han bland annat upprepade en felaktighet från tidigare kritiker. Han påstod att:

”Tillväxtens gränser förutspådde att vid 1972 års tillväxttakt skulle världen få slut på guld 1981, kvicksilver 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992, koppar, bly och naturgas 1993.”

Men det är siffror från en kolumn i en tabell, tagna ur sitt sammanhang. Det framgår i texten att det inte var vad som förutspåddes. Siffrorna angavs för att ge en bild av hur länge dåvarande kända fyndigheter skulle räcka med dåvarande förbrukningstakt, jämfört med en fortsatt exponentiellt ökande takt (som då hade setts under lång tid). Men de skrev uttryckligen att inget av dessa alternativ var realistiskt i verkligheten:

Limit of growth sid 63

Men Baileys påstående blev till ”fakta” och sorterades in i facket ”ännu en misslyckad alarmistisk spådom” att använda i populistdebatten. Den infanns sig till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009. Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021.

---

Texten och argumenterandet i Tillväxtens gränser är ödmjukt, förnekar inte okända parametrar eller svårigheterna i att åstadkomma en förändring. Man vill uppmana till en diskussion om systemgränser. Och det råder idag verkligen ingen brist på forskare som vill lyfta den aspekten och det finns en hel del vetenskapliga studier i ämnet.

I mars 2023 gjordes en annan uppföljning av Tillväxtens gränser på uppdrag av tankesmedjan Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School. Befolkningsutvecklingen hade skrivits ner, vilket sätter framtidsutsikterna i en ljusare dager vad det gäller en hållbar utveckling menade de. Deras befolkningsprognoser låg lägre än de flesta andras beroende på att de i högre grad räknat in den ekonomiska utvecklingens effekt på hur många barn folk skaffar i ett samhälle.

De konstaterade samtidigt att sex av nio så kallade planetära gränser redan har överskridits. Det gällde klimat, biologisk mångfald, markanvändning, kväve- och fosforflöden, utsläpp av föroreningar samt tillgången till färskvatten. Det fanns inte tillräckligt med data för att fastställa exakt status för ekosystemens stabilitet.

Men det är lätt att bli stämplad som lite eljest om man ens funderar i banor utanför rådande system. Jag vet inte hur det praktiskt ska gå till att få igenom dessa drastiska förändringar, men det känns som att även denna diskussion är full av halmgubbeargument. Som att dessa forskare skulle argumentera för att den fattiga delen av världen ska förvägras de moderniteter vi har.

Tillväxtens gränser argumenterar för att konsekvensen av att hålla den exponentiella tillväxten vid liv till slut blir att det inte längre finns medel kvar att investera i välfärden. Många menar att vi redan ser tecknen på att systemet håller på att krackelera på olika fronter. Växande privata skuldberg och (tidigare) minusräntor. Det rapporteras om brist på resurser inom sjukvård och skola i många västländer liksom bristande underhåll av infrastruktur och liknande. Urbaniseringen gör att utmärkt odlingsjord bebyggs. Förutsättningarna för småskaliga bönder och fiskare blir allt kärvare, ja för landsbygden som sådan.

Forskare har likaså bekräftat signifikanta minskningar i hälften av världens vattenreservoarer, orsakat av en kombination av överanvändning och klimatförändringar. Ungefär en fjärdedel av jordens befolkning bor i områden med uttorkande sjöar. Allt fler studier visar också på en negativ utveckling för världens biologiska mångfald.

Det kan förstås handla om bekräftelsebias – man ser de mönster man vill se. Men nog är det nyttigt att försöka tänka över systemfrågorna. Hur rimlig är den exponentiella tillväxten som vår ekonomi bygger på, driven av finansindustrin. Vad är det som ska växa? Alla de stora valutorna som euro och dollar är så kallade fiatpengar utan egentlig koppling till någon fysisk tillgång i den verkliga världen. Hur gångbart är detta frikopplade system i längden? Vad händer om vi slutar tro på det?

Kanske är det just svårigheterna i att hitta en väg framåt som gör att många känner en hopplöshet? För oavsett vilken sida man lyssnar på, vare sig om vi väljer att agera eller inte, så finns det larm om att en katastrof lurar runt hörnet.

---

Det får vara hur det vill med det, om några timmar drar jag norrut, till detta:

Berget Akka i bakgrunden

2008 var första gången jag hängde med några kompisar med rötter i Boden och sen har blivit (nästan) en resa vare år. I år blir det till samma ställe som då.