Det som blir över

Det som blir över är min fjärde roman som egentligen är min andra… Första versionen  blev nämligen inte särskilt bra (riktigt kass om jag ska vara ärlig). Gjort en rejäl omskrivning av den under en distanskurs på Ölands Folkhögskola.

Boken (”Storpocket”) köps på Bokus, Adlibris eller Publit (priserna kan variera något).

det-som-blir-over-omslag-tryck-publit

 

En natt anlöper ett tankfartyg hamnen i Abidjan, Elfenbenskustens största stad. Ombord finns tonvis med frätande kemikalier som dumpas på stadens soptippar där många fattiga tillbringar sina liv bland det som blivit över. Tiotusentals får uppsöka sjukhus och många dör.

Jakten på de skyldiga börjar. Företaget som ägde lasten finns i Europa och är ett av världens största oljetradingbolag med en omsättning tre gånger så stor som hela Elfenbenskustens BNP. De tar inget ansvar för det som hänt och skyller på andra.

Olle är definitivt inblandad i katastrofen men känner sig lurad, det som fanns i lasten var inte vad de hade kommit överens om. Han förstår att han ligger illa till och flyr hem till Sverige. Han inser även att han måste ta reda på vem som lurat honom innan det är för sent.

Hemma i Sverige får journalisten Linda ett kryptiskt tips om att det som hänt i Abidjan har sitt ursprung i Sverige och att verksamheten pågår helt öppet men ingen gör något.

På var sitt håll och på var sin sida om lagen söker Olle och Linda sanningen om det som hänt men de har helt olika syften med sina försök att hitta de ansvariga. Mitt i allt hamnar Max som gör ett naivt misstag på sitt nya jobb på ett riskkapitalbolag som försätter honom i en större fara än han kan föreställa sig.

De rör sig i en värld där stora värden står på spel, mäktiga intressen ser gärna att sanningen bakom det som hänt stannar i det fördolda. Hot och pengar ställs mot etik och lojalitet i händelser där det är svårt att veta vem som går att lita på. Och vem som ska fruktas. 

 

Nedan berättar jag lite om boken och vad det var som fick mig att skriva den.

 
Min berättelse är helt fiktiv men har inspirerats av nedanstående händelser. Det finns två sidor av den här historien, en kan du hitta på Trafiguras hemsida och en annan version hittas hos Greenpeace, Amnesty International liksom i media. De journalister som utrett affären har belönats med Daniel Pearl Award for Outstanding International Investigative Reporting. Meiron Jones, Liz MacKean från BBC Newsnight, David Leigh från The Guardian, Synnove Bakke och Kjersti Knudssom från Norsk TV (NRK) och Jeroen Trommelen från holländska De Volkskrant.

Motivering:  ”which exposed how a powerful offshore oil trader tried to cover up the poisoning of 30,000 West Africans”

Trafigura skandalen i Elfenbenskusten

Det hela börjar i Amsterdams hamnområde 2 juli 2006. Ett tankfartyg vid namn Probo Koala börjar pumpa bort det vatten man normalt sköljer rent tankarna mellan lasterna (så kallat slop-water). Ganska snart inser  hamnpersonalen att det inte alls handlar om den relativt ofarliga last som hävdas, det luktar fan kort och gott. En första grovanalys av innehållet visar att det innehåller en sisådär 250 gånger mer organiskt material än det Trafigura har angett och fått offert på. Det går visserligen att hantera ändå men det kräver specialbehandling och priset blir då också ett helt annat: 500 000 euro, 37 gånger mer än vad det skulle kostat om det bara hade handlat om vanligt sköljvatten.

Och det var alldeles för mycket ansåg de som leasade fartyget; Trafigura, världens tredje största oljetradingbolag. Så istället för att betala pumpas sörjan tillbaka till fartyget och de försöker istället bli av med det någon annanstans. I augusti månad hamnar de i Abidjan, den största staden i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) och en av Afrikas största hamnar där de kan bli av med det för 18 500 euro. En nätt liten besparing på 481 500 euro. Över 500 000 liter av lasten pumpas över till tankbilar och dumpas sedan lite här och var i Abidjan, framförallt på soptipparna där åtminstone femton människor dör och upp mot hundra tusen andra drabbas (frätskador, andningsbesvär med mera). Trafigura hävdar att detta inte alls kan härledas till den last som dumpats där, de har i själva verket ingen aning om att det skulle vara en särskilt farlig last överhuvudtaget. En FN-rapport (A/HRC/12/26/Add.2, 3 September 2009) hävdar motsatsen.

Trafigura gör allt för att kämpa ner hela affären. Man lyckas få till en så kallad super-injunction från den brittiska domstolen rörande ett dokument som påvisar att ledningen för Trafigura var väl medvetna om vad som fanns i lasten. I Storbritannien kan man få ett domstolsbeslut på att pressen inte får offentliggöra saker som varit uppe i rätten om det kan leda till ekonomiska förluster för ett företag om det kommer ut. Jag pratade med en brittisk advokat som berättade att själva grundtanken med tystnadsförläggandena (injunctions) egentligen är god, den brittiska pressen är ju allt annat än timid och det kan ju vara ganska olyckligt om man blir oskyldigt anklagad för något i tidningarna som sedan sänker företaget eller personen helt, det går ju inte riktigt att i efterhand försvara sig emot sådana saker. Men Trafigura-affären visar med all tydlighet att det nästan alltid finns en avigsida med de godaste av intentioner. Trafigura anlitade en välrenommerad advokatfirma Carter-Ruck som hotade media till höger och vänster om rättsliga åtgärder om de rapporterade om det som har hänt, bland annat hotade de att stämma BBC för förtal som tog tillbaka ett nyhetsinslag från nätet.

Man lyckades dessutom få till en sådan här injunction rörande ett dokument som kom att kallas Mintonrapporten. Där finns i klartext beskrivet vad som finns i lasten. Men det var inte nog med det, det blev vad som kom att kallas en super-injunction av det hela, man fick inte ens offentligöra att det existerade någon injunction överhuvudtaget.

En annan brittisk presstradition är att pressen får fritt rapportera om allt som sägs i parlamentet och Paul Farrelly, en ledamot, tar upp frågan om denna injunction i parlamentet. En reporter på The Guardian, Alan Rusbridger, skickar iväg ett frustrerat Twittermeddelande: ”Now Guardian prevented from reporting parliament for unreportable reasons. Did John Wilkes live in vain?”

(John Wilkes var en politiker och journalist på 1700-talet som kämpade för öppenheten i parlamentet). Skådespelaren Steven Fry re-Twittrar detta meddelande och snart är det uppror på nätet. Mintonrapporten hamnar på Wikileaks och bara timmar innan Guardian ska möta Trafigura i rätten kastar Trafigura in handduken, deras försök att tysta ner affären misslyckades.

En del intern mejlkorrespondens läcker också ut på nätet, som visar klart och tydligt att Trafigura visste vad de hade i fartygstankarna. Man hade försökt bli av med lasten i flera hamnar innan Abidjan. En av de som deltar i mejl-diskussionerna är Claude Dauphin som är företagets president i London. Trafigura hävdar att Mintonrapporten bara var en draft-version och inte alls var baserad på riktiga analyser utan ett teoretiskt resonemang över vad som egentligen kunde ha gått snett nere i Abidjan.
Senare publicerades ändå resultaten från riktiga analyser utförda av Netherlands Forensic Institute (NFI) på prover från den aktuella lasten tagna i Amsterdam av District Environmental Police (DEP). I de 528 000 litrarna fanns förutom vatten; 40 ton lut, 25 ton svavel, 2 ton vätesulfid och 12 ton merkaptaner (en typ av ohyggligt illaluktande svavelprodukter, skunkar utsöndrar t ex etylmercaptan). Dessutom fanns där 24 kg av en katalysator (ARI-100 EXL) som används till så kallade Merox-processer (MERcaptan Oxidation), som i det här fallet handlar om att destruera farliga svavelhaltiga biprodukter. En kemikalie som inte alls förekommer i bensin eller råolja.

Men Trafigura köper sig ut ur krisen, för ett bidrag om 100 miljoner pund till den ivorianska regeringen slipper de undan vidare rättsliga åtgärder i landet och de direktörer som blivit fängslade i landet släpps. Trafigura betalar men hävdar fortfarande sin oskuld. Man betalar även en summa pengar (2300 euro) till några av lastbilschaufförerna, Greenpeace hävdar att det är mutor för att de ska hålla tyst medan Trafigura säger att det är kompensationspengar för vad de gått igenom. Det är väl fritt till upp till var och en att avgöra vilket …

Trafigura köper sig även ut ur de engelska domstolarna och betalar 2009 ytterligare 30 miljoner pund för kompensation till de drabbade för att slippa rättsliga åtgärder (min tolkning). Fortfarande utan att medge att de gjort något fel.

De hade kontrakterat det ivorianska företaget Compagnie Tommy för att ta hand om avfallet på lagligt sätt. Ett företag som startades bara någon månad innan den aktuella lasten dök upp i Abidjan och de hade heller inga tillstånd att ta emot denna typ av laster. Trafigura hävdar att om något fel har begåtts så är det av C Tommy. De hävdar dock bestämt att avfallet omöjligen kan ha orsakat problemen folk sökte sjukhusvård för. Flera experter vittnar till deras fördel.

2010 dömer en holländsk domstol Trafigura att betala 1 miljon euro i böter för att ha skeppat ut avfallet från EU, vilket bryter mot Baselkonventionen. Trafigura hävdar att detta är fel, eftersom avfallet skapats ombord på skeppet faller det istället under MARPOL (Marine Pollution) och att inget brott har begåtts.

Kaptenen, Sergey Chertov, för fartyget Probo Koala döms till ett fem månaders fängelsestraff och en Trafiguraanställd i Amsterdam vid namn Naeem Ahmed döms till 25 000 pund i böter och sex månaders fängelse . Detta överklagas men fastställs återigen hösten 2011.

I Elfenbenskusten döms Salomon Ugborugbo till 20 års fängelse, det var han som var chef för Compagnie Tommy och ytterligare en person, Essoin Kouao, döms till fem års fängelse. Det är de enda rättsliga domarna som faktiskt fallit i denna affär, som jag har hittat i alla fall. Nu är kanske inte sista ordet sagt i denna process dock.

Tragiskt nog verkar de pengar som skulle betalas ut till de drabbade ha försnillats av det ombud pengarna betalats ut till…

Trafigura har alltså fått betala i runda slängar 1,5 miljarder SEK i böter och uppgörelser. Är det mycket? De hade 2010 en omsättning på cirka 80 miljarder och en ren vinst på 440 miljoner, men då pratar vi US-dollar, på svenska blir det över 500 miljarder i omsättning och nästan tre miljarder i vinst. Med andra ord är det bara en lite darrning i deras balansräkning. Är det inte märkligt att detta kan pågå gång efter gång utan att de ansvariga får något straff överhuvudtaget. Exxon Valdez i Alaska, Union Carbide i Bhopal, Shell som förstört Nigerdeltat för att ta några andra välkända exempel. Särskilt när man läser sådant här...

Amnesty har lämnat in dokument till de brittiska myndigheterna som omfattar upp mot 5000 sidor med, vad de hävdar, bevis för att Trafigura brutit mot lagen. Myndigheterna håller med om att det som beskrivs skulle innebära allvarliga brott om det stämde men de erkänner dessutom att de varken har kompetens eller resurser att ge sig i kast med Trafiguras jurister … I princip handlar det om att helt ge upp kampen mot stora internationella bolagsjättar!

Mer om Trafigura finns förstås att läsa på nätet, varför inte börja på wikipedia.

Men det slutar inte där, spåren leder ända upp till Norge…

Explosion i Norge

Vad som dock hör till denna affär är en explosion på företaget Vest Tank i Norge 2007.  Det visade sig att man höll på med samma sak som Probo Koala hade gjort i sina tankar. Givetvis var det just Trafigura som låg bakom även detta (vill inte avslöja för mycket innan du läst boken 🙂  )

Norsk TV Brennpunkt har gjort ett inslag om det hela och kan ses här http://www.nrk.no/nett-tv/klipp/379545/ Vd:n Jostein Oddvar Berland blev dömd till ett och ett halvt års fängelse för miljöbrott, det strängaste någonsin i Norge. Företaget fick böter på tio miljoner kronor. Ironiskt nog blev Vest Tank uppköpt av ett estniskt bolag Alexela efter denna händelse. Det ironiska ligger i att de själva var inblandade i hela den här affären, efter upprening gick nämligen bensinen till detta företag där kemikalier tillsattes för att höja oktantalet innan det gick att använda. Alexela är dessutom delvis ägt av Trafigura…

Amnesty International och Greenpeace har gett ut  ”The Toxic Truth” (2012) och finns här.

10 reaktioner på ”Det som blir över

    1. Det var meningen så i allafall 🙂
      Funderar på att skriva om de första kapitlen dock, tror det kan behövas lite mer driv efter en del tankeverksamhet (och några refuseringar 😉 )

  1. Pia

    Jag har inte läst det du skrivit, men har boken blivit refuserad utan att du fått några kommentarer så är det nog för att den inte blivit läst och då kan det vara en idé att skriva om början. Lycka till.

    Kram Pia

  2. Pingback: Väntar på min dom… | Maths Nilsson

  3. Hej Roger!
    Det är faktiskt en ren slump att det blev Roger Wingstedt. Har inte googlat eller så efter det (tyckte inte det lät så ovanligt…) men det kanske man ska göra med sina karaktärsnamn i fortsättningen. Ska ändra till nästa version (håller på att skriva om den nu), det var inte meningen att peka ut någon…

    1. Roger Wingstedt

      Hej Maths.
      Känner mig inte utpekad, men tyckte det var lustigt att se mitt namn i en bok.
      Du behöver inte ändra något för min skull.

  4. Pingback: Piratkopiering värre än massmord « Nurret Skriver

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s