Anmärkningsvärt vetenskapligt upprop

Några av världens mest prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter har i veckan skickat ut en andra nödraket angående konsekvenserna av att det amerikanska miljöskyddsverket, EPA, är på gång att införa nya regler om vilken vetenskap som ska få ligga till grund för myndighetens regleringar (Strengthening Transparency in Regulatory Science).

Vid en första anblick tycker jag ambitionen verkar vara ganska tilltalande där all data måste vara offentligt tillgänglig, men som alltid är det inte riktigt så enkelt. Och det får väl sägas vara ganska anmärkningsvärt att redaktörerna går ut med ett gemensamt uttalande för att lufta sina farhågor (och det är inte bara dom).

Det publicerades i Science i veckan och det är representanter för följande tidskrifter som står bakom det: Science, NatureProceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) of the United States of America, Public Library of Science (PLOS) Journals, Cell Press och The Lancet.

Så vad gäller det? Det kan nog behövas en liten bakgrund för att förstå misstänksamheten…


Ingen har förstås missat att Trump vill hoppa av Parisavtalet och trots att han, liksom flera andra republikaner, en gång skrivit på upprop för klimatåtgärder så gjorde de helt om i den frågan. Utbildade, eller övertalade, av de lobbyfirmor vars finansiärer även bekostar en stor del av deras valkampanjer… Se gärna Climate of Doubt.

Det märktes tydligt att Trump hade kommit till makten bara genom att titta på myndigheternas hemsidor där det mesta som hade skrivits om klimatförändringar ändrades. Man tänker inte osökt på Orwell…

Det går inte att hålla reda på alla märkliga utspel från Trump och ibland känns det som att det är ett skådespel för att dölja det som sker i bakgrunden. Det pratas ibland om att Trump-administrationen för ett krig mot vetenskapen och det nämns bland annat att presidentens vetenskapliga råd, White House Office of Science and Technology Policy (OSTP), fick vänta i två år innan de fick en ny chef efter att Trump tillträdde. Obama hade 135 anställda där medan Trump bara har 45. Om det betyder något låter jag vara osagt…

Det är ju heller ingen hemlighet att Trump vill skala bort mycket av de myndigheter som ”ställer till besvär” för näringslivet och EPA är en av dem. Nerdragningarna har varit dramatiska och för år 2020 föreslås att budgeten minskas med 31%. Det tillsammans med en banting av Office of Energy Efficiency and Renewable Energy med 70% gör att en del undrar över motiven bakom.

Trump utsåg Scott Pruitt till att leda EPA. Han hade tidigare var delstatsåklagare i Oklahoma och stämt EPA mer än ett dussintal gånger för att de infört regleringar som kostade olje- och gasindustrin pengar. Läckta mejl visar att han under sin tid som åklagare mer eller mindre gick i fossilindustrins ledband och använde sig i det närmaste ordagrant av deras argumentation. Vid ett par tillfällen råkade till och med brevhuvudet från ett av dessa bolag slinka med i en klagan mot hårdare regleringskrav. Industrin tyckte det var effektivare om kritiken mot EPA kom från ”staten” istället för från dem själva. Det tyckte tydligen Pruitt också.

Det var alltså denne man som ledde EPA men efter bara ett år och en lång rad skandaler, där han bland annat slösat rejält med skattebetalarnas pengar (ni vet, ”det är okej när vi gör det”, drain the swamp och så vidare), som föranlett en radda federala utredningar så avgick han.

Pruitt drev starkt på att Trump skulle lämna Parisavtalet (nej, Pruitt tror inte att koldioxidutsläppen påverkar klimatet i någon större utsträckning). Under sin tid på EPA drev han även på för att lätta på kraven (alternativt fördröja införande) för 24 olika regleringar, t ex:

Clean Power Plan (koldioxidutsläpp), metanutsläpp, bekämpningsmedel, Clean Water Rule, luftkvalitet med avseende på ozon och så vidare. EPA har även lättat på regleringar vad det gäller utsläpp av 189 olika ämnen under Trumps tid.

Efter Pruitt avgick tillsatte Trump Andrew Wheeler som chef för EPA. Han hade tidigare jobbat som lobbyist för kolindustrin och vill själv lätta på regleringar vad det gäller utsläpp till luft, det gäller bland annat kvicksilver, genom att införa ett nytt sätt att beräkna hälsonyttan för människan (i dollar räknat) med att minska utsläppen (i USA måste myndigheter ta hänsyn till ekonomin på ett helt annat sätt än i EU).

Sedan Trump tillträdde har även sammansättningen av det vetenskapliga råd (Science Advisory Board) som EPA använder sig av förändrats markant. Man har beslutat att de forskare som får forskningsanslag av EPA inte längre får vara med och de har till stor del ersatts med representanter för industrin och konsultgrupper (Wheeler återanställde i alla fall några av de experter som Pruitt hade sparkat):

sab20172019

Bild härifrån

 

Forskare med forskningsanslag skulle alltså ha intressekonflikter men inte de som representerar dem som kommer bli utsatta för eventuella regleringar?

Myndigheten Government Accountability Office som granskat det här kom fram till att EPA inte följt de processer som finns för att säkerställa att bästa möjliga expertis tillsätts och kritiker hävdar att Trump-administrationen har pressat fram det.

I det nya rådet finns t ex en som fått pengar av American Chemistry Council’s formaldehyde panel (bildades för att motarbeta regleringar), en som jobbar för konsultfirman Gradient och aktivt motarbetat regleringar av bly och PFAS (jag har skrivit om ett par andra bisarra fall där Gradient-konsulter medverkat).


Det var alltså under Pruitts tid som ett nytt lagförslag presenterades, Strengthening Transparency in Regulatory Science. Enligt den ska alla studier som ligger till grund för några regleringar vara helt offentliga och det inkluderar även all rådata men även vilka som har deltagit i försöken.

Många av de studier som har använts och kommer användas för att studera hälsorisker tar data från sjukvården och anonymiserar försökspersonerna innan publicering för att skydda deras integritet (kan innehålla en hel del medicinsk information man kanske inte vill offentliggöra). Det skulle enligt kritikerna diskvalificera en stor mängd studier som ligger till grund till många regleringar.

Sedan det första lagförslaget presenterades har de fått in 590 000 kommentarer från allmänhet, juridiska, medicinska och vetenskapliga organisationer och så vidare. Uttalandet i Science hävdar bestämt att precis allt i en studie inte alls behöver offentliggöras för att den ska vara tillförlitligt. Deras uttalande kommer bland annat efter ett offentligt förhör om saken och de låter ganska oroade över vad det här kommer innebära.

Vidare har EPA:s vetenskapliga råd ständigt skjutit på möten där detta ska ha diskuteras med enligt vissa oacceptabla bortförklaringar. Många fruktar att de nu inte ska hinna gå igenom allt tills ett finalt förslag ska läggas fram tidigt nästa år.

New York Times skrev en artikel om detta och EPA svarade på sin hemsida och hävdade att mycket av kritiken gäller gamla läckta versioner och inte det nya förslag som kommer komma.

Vad det här kommer sluta vet jag inte och jag kan som sagt se en del goda ambitioner men med tanke på historiken ovan, är det verkligen bara mer transparens de är ute efter? För det kan onekligen få en del obehagliga konsekvenser.

Det låter hur som helst som det kokar bland många forskare inom akademin rörande hur Trump-administrationen förhåller sig till vetenskap. Och visst får det väl ses som anmärkningsvärt att till och med de största tidskrifterna nu börjar protestera?

Jaja, vi får väl helt enkelt vänta och se, nytt förslag skulle komma i början på 2020. Det känns i alla fall inte som allt står helt rätt till i USA för tillfället. Men med tanke på hur det ser ut i opinionsmätningar och låter på nätet även här hemma är det många som verkar tycka det är bra…

Effekten av att prioritera ekonomiska faktorer för företagen framför demokratiska beslut visades väl om inte annat när ett australiensiskt gruvbolag nu stämmer Sverige på 17 miljarder. Det efter att uranprospektering/brytning förbjöds förra året. Det inkluderar även spekulativa framtida inkomster som vi ska betala. Statsbudgetposten för miljö- och naturvård är 10,2 miljarder som jämförelse.

Innebär det att varje godkänd prospektering som påvisar brytbara fynd men inte leder till ett godkännande för att starta en gruva nu riskerar att pungslå landets ekonomi?


Se där, jag fick ihop ett inlägg i alla fall trots koman jag befinner mig i.

Men visst är det kul med uppmuntran, fick det här omdömet:

”Jag har följt den här inavlade (ölänningar är det av naturen ) killen. … Kul att se hur han är köpt. Han liksom fattar inte det hela utan han rabierar som de flesta. Han är farlig i mina ögon.”

Tack för det, innebär att jag verkar göra något vettigt för en gångs skull.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alarmism

Det enklaste knepet i propagandaleken (oavsett fråga och politisk åskådning) är väl att plocka ut enstaka märkliga uttalanden och argumentera mot det och på så sätt glida undan själva grundproblemet. Ulf Kristersson (M) blev t ex intervjuad om klimatet i Expressen häromdagen och sa så här om klimatalarmister:

– Jag är rädd för att de egentligen säger åt oss att sluta leva. Det landar ibland i att avskaffa demokratin för miljöns skull. Det är livsfarligt.

Liknande hörs på SvD:s ledarsida:

”Klimatfrågan tycks ha potential att genom somligas försorg bli lika fundamentalistisk som hederskulturen.”

Eftersom jag ständigt blir kallad fundamentalistisk alarmist bara för att jag tycker man ska hålla sig till IPCC och publicerad vetenskap kan jag inte låta bli att ana en hundvissla i Kristerssons sätt att prata om alarmister. (Nej, jag kallade varken moderaterna, Kristersson eller SvD ”klimatförnekare” här).

Men naturligtvis finns det uttalanden som går i denna riktningen. T ex filosofen Torbjörn Tännsjö skrev på DN Kultur om sina tankar om demokrati och klimatproblemen:

”Vi står här inför ett kollektivt beslutsproblem, som vi inte kan hantera med hjälp av existerande institutioner.”

Och visst finns det alarmister som ropar på vargen utan täckning. Ett exempel jag brukar får höra: En FN-anställd uttalade sig t ex 1989 om att de mest konservativa bedömningarna var att temperaturen skulle öka 1-7°C under de kommande 30 åren och vi har bara några år på oss. Men det var förstås inte vad vetenskapen sa. Jim Hansen, av många ansedd som en av de mest alarmistiska forskarna, hade bara året innan publicerat resultat från sin klimatmodell där worst-case scenariot visade ca 1°C efter 30 år.

Forskare som Mann och Schmidt ger inte heller mycket för den här typen av undergångsartiklar och det finns alldeles säkert miljöhot som dras fram av vissa som inte har fullt stöd i vetenskapen, men klimathotet är inte ett av dem. Men hänvisar man till IPCC blir man inte sällan hopbuntad med varenda märkligt uttalande som luskats fram från tidningsklipp sedan decennier tillbaka (kommer oftast från den väljarbas som M verkar vilja dra väljare ifrån).

Det är lätt att svepa bort tusen och åter tusentals vetenskapliga artiklar med ”jävla alarmist” och det går som sagt igen i Kristerssons intervju där han först säger sig vara rädd för alarmisterna och sen, förmodligen helt omedvetet, applåderar och tar cred för just denna typ av alarmism, se nedan.

För det finns en annan typ av undergångsalarmister vars argument personer som Kristersson ofta använder sig av, men de ställs i princip aldrig mot väggen hur uppåt väggarna deras undergångsprofetior än visat sig vara…


Kristersson hänvisar bland annat till att andra miljöproblem har blivit så mycket bättre som någon sorts bekräftelse på att saker och ting löser sig utan denna miljöalarmism:

– Titta på havsmiljöer och nedsmutsning som är bättre. Mälarens vatten, där jag bor, har blivit bättre. Vi har ett ozonskikt som återhämtar sig. Vi har mer gröna miljöer i dag och fler träd i Sverige.

Det tragikomiska i detta ligger i att en av de vanligaste hånfulla kommentarerna om alarmism brukar åskådliggöras med detta utklipp från DN 1972:

Klipp Expressen FN-möte 72

Alltid lika pålästa Samhällsnytt (gamla Avpixlat om jag inte är fel ute) refererar till detta som: ”Redan vid klimatkonferensen i Stockholm 1972 menade klimathetsarna att vi hade tio år på oss att förhindra växthuskatastrofen – det som man nu tvingats ändra till klimatförändringen.”

Det enda som blev rätt i den meningen var stad och årtal. Det var en miljökonferens och de 26 punkter som avhandlades kan du se här. Upprinnelsen kan väl sägas vara en alarmistisk insändare i DN 1967 av forskaren Svante Odén som hade visat att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp och innebar allvarliga hot mot flora och fauna. Konferensen handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträcker sig över nationsgränser.

Trots att en lång rad studier (tex här) visade att försurningen slog ut fiskbestånd i Sverige och Norge räckte inte det för att införa regleringar av den tunga industrin i framförallt Tyskland och Storbritannien, som stod för de största problemen.

Argumenten liknade de vi nu ser i klimatdebatten, det skulle krävas enorma kostnader att göra något åt det, elen skulle bli dyrare och massarbetslöshet hotade. Så trots att vetenskapen var enig om att svavelutsläppen borde minska hände inte mycket. USA tillsatte en Acid Rain Panel som sammanställde det vetenskapliga läget och rekommenderade att regleringar skulle införas i en rapport från 1984.

Alla i panelen var överens om saken utom en person, Fred Singer, visserligen fysiker men den enda som inte var expert på området (han var tillsatt av Reaganadministrationen). Han fick delge sin avvikande åsikt i ett appendix till rapporten: han tyckte inte det fanns fog för att slänga miljarder på åtgärder när man inte hade en aning om vilka kostnader utsläppen egentligen medförde.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Reagan gick på Singers linje.

Ironiskt nog krävdes en alarmistisk rörelse om en omfattande skogsdöd i Europa för att åtgärder skulle vidtas. Ironiskt eftersom det sannolikt inte var surt regn som låg bakom just det. Läs mer t ex i rapport från IVL.

Utvärderingar visar att kostnaderna för åtgärder hade överskattats något enormt, elpriset steg inte, det blev ingen massarbetslöshet och vinsterna för samhället blev betydligt större än väntat. Se siffror och länkar i ett av mina tidigare inlägg.

Utsläppen har sedan detta sjunkit drastiskt (men tvärtom i Kina-Indien), ändå får sydvästra Sverige ta emot 4 ggr (sist jag kollade) så mycket surt nedfall som marken kan hantera, vilket gör att jordarna sakta lakas ut på buffrande mineraler. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan det får allvarliga konsekvenser i vattendrag och liknande. Största utsläppen står numera fartygstrafiken för och därför infördes strängare krav på dessa utsläpp 2015 i norra Europa.

Moderaternas EU-rep Christoffer Fjellner var väldigt missnöjd med beslutet att länderna i norra Europa skulle gå före när de sydligare länderna (där problemen är störst) vägrade. Det ger allvarliga nackdelar för vår industri. Argument vi känner igen. En utvärdering gjordes 2017:

”Två år senare visar Trafikanalys utvärdering att de avsedda positiva effekterna på luftkvalitet har infriats. Samtidigt har befarade negativa konsekvenser för transportmönster och näringsliv på det stora hela uteblivit.”

En kort tid som gått men ändå… Visst kan jag förstå argumentationen men urlakningen kommer fortsätta alldeles oavsett anledning till fortsatta utsläpp och ideologiska orsaker till varför man inte vill stoppa dem. Men det blir man alarmist för att påpeka.


Och Kristersson nämnde ett läkande ozonlager. När vetenskapen började larma om att freoner bröt ner ozonlagret startade tillverkare, handels- och lobbyorganisationer intensiva PR-kampanjer för att så tvivel om dessa nya rön. Det var samma argument som mot klimathotet nu och det kom från samma grupperingar. Envetna alarmister och forskare (köpta förstås) fick kämpa mot en brutal högermotvind med påståenden om att det inte fanns några belägg för saken och att det skulle innebära enorma fördyringar av både det ena och det andra.

”Vi vet inte vad som pågår, vi vet inte om det vi mäter har något att göra med problemet, men vi är säkra på att inget kommer att hända oavsett vilket inom de närmsta åren.”

The Ozone War, Dotto and Schliff

“Maybe acid rain isn’t the villain” asserted that it “could eventually cost Americans about $100 billion … to achieve a major reduction in sulfur dioxide emissions.”

Hudson Institute (tankesmedja)

Till slut blev det dock omöjligt att gå emot vetenskapen och även 19 av världens största freontillverkare propagerade för en reglering och införandet av Montrealprotokollet. Kostnaderna visade sig sen inte alls bli så stora som ”realisterna” hade skrämt allmänheten med, se mitt tidigare inlägg.

Samme Singer som var ”pseudoakademisk expert” när det gällde svavelutsläppen satt nu i amerikanska kongressförhör som ”freon/ozonexpert” och drog offerkoftan på sig över att man inte tog hänsyn till hans publikationer i de vetenskapliga sammanställningar som då gjordes (motsvarande IPCC-rapporterna).

Men det hade man, de kunde till och med ge honom en sidangivelse. Och det var ingen vetenskaplig studie Singer hade gjort utan det handlade om en kommentar till en studie och den var 20 år gammal redan då.

DR SINGER: ”I fallet om ozonnedbrytningen så har mitt arbete ignorerats. Mina artiklar har blivit ignorerade och ni kommer inte hitta en referens till något jag har publicerat här, oavsett när det var publicerat.

DR ALBRITTON: “Ja, jag är förvirrad av Dr Singers uttalande om att hans artiklar har ignorerats. Hans enda artikel som refererats till, kommentaren [artikeln var en kommentar till en artikel och ingen egen publikation av forskningsresultat], finns upptagen på sida 9.21 i den aktuella bedömningen [av forskningsläget]. Där finns även svaret från de författare vars artikel han kommenterade.”

 

Och Kristersson, du ska veta att de som hårdast driver att klimathotet är alarmistiskt tycker fortfarande att Montrealprotokollet är ett enormt misslyckande. Ingemar Nordin på Klimatupplysningen skrev 2014:

”Men all forskning som kan grumla framgångssagan kommer naturligtvis inte att nämnas av vare sig politiker, stormedia eller de gröna lobbygrupperna. Det är viktigt att framställa Montrealfördraget som en succé för global centralstyrning.”

Han kunde dock inte nämna en enda artikel som mörkades. Den han refererade till hade visat sig vara felaktig pga föroreningar, vilket hade bevisats av flera olika forskargrupper inklusive de som utfört ursprungsstudien. Det enda Nordin bevisade var att Nature faktiskt publicerar artiklar som går emot ”mainstream” forskning om man har täckning för det.

Samme Singer är också ”klimatexpert” och huvudförfattare till NIPCC-rapporterna som dissar klimathotet. Rapporter som t ex Lennart Bengtsson sågat vid fotknölarna och säger att det handlar om medvetet förvillande av fakta.

Ja, och samme Singer var även ”akademisk expert” på passiv rökning som han hävdade att det inte fanns belägg för att det skulle vara hälsoskadligt.

Men visst är det IPCC som är alarmisterna.


Och det där med renare vatten och natur. Vad tror du Kristersson, skulle vi fått klorfri blekning av papper utan ihärdiga forskare, de uppmärksammade Greenpeace-aktionerna och den kraftiga opinionen?

Pappersindustrin tog ju inte emot forskningsresultaten med förståelse och vilja till alltför kraftiga åtgärder direkt (för det innebar miljardkostnader). Det var Greenpeace som 1991 tryckte upp en tidning på klorfritt papper, vilket inte skulle gå enligt industrin. Lyssna på denna historia på P3 Dokumentär.

Samma visa gäller PCB, dioxiner, DDT och en mängd andra klorerade föreningar. Ja, det krävdes ofta alarmister för att det skulle hända något. Och alla ni som hånfullt skrattar åt tidningsklippet ovan, vilka av alla dessa miljöproblem vill ni ha tillbaka?

Är vi så förbannade bortskämda att vi nu kan sitta och påstå att miljön är så mycket bättre idag för att det liksom löste sig av sig självt och alla som vill åstadkomma förändringar bara är några jävla alarmister?

Om det finns överdrifter? Klart det gör. Är företagare onda och dumma? Klart de inte är.


När EU (med Margot Wallström i spetsen) la fram ett nytt förslag om en ny omfattande kemikalielagstiftning satte en enorm lobbyapparat igång där till och med USA:s regering gjorde gemensam sak med de amerikanska kemikaliejättarna och protesterade på alla nivåer.

Den mest övergripande förändringen med REACH innebar att de som ville sälja kemikalier skulle behöva presentera bevis för att de inte var (alltför) farliga istället för att det skulle vara upp till myndigheter att bevisa dess farlighet.

Konservativa/liberterianska tankesmedjor drämde till med att det skulle innebära självmord för EU och dessutom få hela världens utveckling att knäa:

REACH suicidal

REACH infördes 2007 och vad hände? En utvärdering från 2015 säger att det inte går att se att REACH skulle ha påverkat handeln.

Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.

EC Chemistry 1.1 (2015): 15-24).

Men visst kostar det (å andra sidan omsatte EU:s kemiindustri €558 miljarder redan 2012) men det ger också väldiga fördelar för samhället. EU gjorde en utvärdering 2018:

Kostnaderna har varit högre än väntat (1,7 miljarder euro), särskilt för den första tidsfristen för registrering. Ytterligare kostnader tillkommer i samband med utvärdering, godkännande och begränsning. De potentiella fördelarna för människors hälsa och miljön uppskattas vara i storleksordningen 100 miljarder euro under 25–30 år.

Naturligtvis är det svårt att beräkna fördelarna i kronor och ören men är det helt självklart att ”frihet” innebär att samhället ska betala de här 100 miljarder euro för att några ska få släppa ut i princip vad som helst och tjäna grymt med pengar på det?

Och funkar det att gå före? Tja, länder som Sydkorea och Kina har uppdaterat sina lagar i riktning mot REACH efter EU.

Den absolut tydligaste nedgången för kemiföretagen orsakades av finansbranschens krasch (”Imports of organic chemicals were heavily impaired by the 2008/2009 worldwide financial and economic crisis”), men att vilja reglera den är väl ”sådant man inte får säga i det här jävla landet” om man inte vill bli stämplad som kommunistalarmist.

I USA har man inte ens lyckats förbjuda asbest på grund av att de måste väga in ekonomiska aspekter för företagen. Och som en bieffekt läggs enorma pengar på att inför rättegångar (efter stämningar från insjuknade anställda etc) ta fram studier som ska bevisa att det inte är farligt. Läs den här skruvade historien t ex.

Självmord för EU? Nej, knappast. Får libertianerna äta upp sin alarmism? Nej, knappast, ekonomisk undergångsretorik verkar aldrig kunna klassas som alarmism.


Ja, jag skulle kunna fortsätta (läs till exempel mitt inlägg om blytillsatser i bensin) men jag tror poängen borde framstå. Nej, jag är inte så naiv att man bara kan glömma de ekonomiska effekterna och att lösningar är enkla, men fysikaliska lagar kommer alltid trumfa de kortsiktiga ekonomiska principerna i slutänden, vare sig vi vill eller inte.

Kunskapen om klimatförändringarna och nödvändigheterna att agera om vi vill undvika de värsta konsekvenserna har varit kända länge. Största anledningen till att åtgärder fördröjdes i alla ovanstående frågor ovan (liksom nu med CO2-utsläppen) är alarmister som hävdar att alla andra är alarmister.

Klimatförändringarna innebär väldiga affärsmöjligheter för de som hänger med i utvecklingen men det kräver så klart investeringar. Det är också en ypperlig möjlighet att slippa ifrån beroendet av några av planetens värsta skurkstater och på köpet skulle vi få bort en lång rad av de allra värsta hälsoriskerna vi har som kostar enorma belopp.

Men på tal om alarmism.

Kristersson, du kanske skulle ta en titt på några av dina partivänners Twitterkonton (det gäller även SD:are som väl är de som är mest frekventa med att tjata om klimatalarmister). Man skulle kunna tolka deras meddelanden som att det är ingen mening att oroa sig för miljöproblem eftersom Sverige kommer upphöra att existera inom de närmsta veckorna. Bara försök lyfta fram World Economic Forums åsikter om läget i Sverige och du kommer få veta hur jävla uselt Sverige är att leva i…

Men sådant är förstås inte alarmism.

 

 

Årsdag för miljöskandal ”utan ansvarig”

19 augusti 2006. Ett tankfartyg från Europa har angjort en av kajerna i Abidjan, Elfenbenskustens största stad, och femhundratusen liter av lasten förs över till tankbilar. Det töms vidare på stadens soptippar och andra ställen där många av stadens fattiga livnär sig på saker som blivit över. Ett internationellt jättebolag gör därmed en mångmiljonbesparing jämfört med om avfallet skulle ha tagits om hand i Europa på ett säkert sätt. Det blir till priset av femton avlidna och upp till hundra tusen personer som fick uppsöka sjukhus.

Efterspelet avslöjar en ljusskygg verksamhet med förgreningar ända upp till Skandinavien och en kamp om att mörklägga saken och friskriva sig från ansvar. I mina ögon ett lysande exempel på hur svårt det är för lagstiftare att hålla jämna steg med multinationella bolag med enorma omsättningar.

Det är en lika skrämmande som fascinerande historia som fick mig att skriva Det som blir över, en helt fiktiv roman som dock tar avstamp i denna händelse och anspelar på mycket av det som hände efteråt.

bild-det-som-blir-over-provtryck

Den var på vippen att bli utgiven på ett av de stora förlagen efter toppbetyg från deras lektör, men det föll på målsnöret ”inte på grund av kvaliteten – inte alls! – utan på vilken sorts bok det är och vad vi redan fattat beslut att ge ut.” Efter liknande svar på min bok Tvivel slutade det med att jag gav ut båda böckerna själv. En tid då jag mådde ”ganska” kasst, så det slutade med att efter jag gett ut dem la ner allt vad som hade med skrivande, marknadsföring och liknande att göra …


Nåväl, här är historien om Trafiguraskandalen:


Det hela börjar i Amsterdams hamnområde 2 juli 2006. Ett tankfartyg vid namn Probo Koala börjar pumpa bort det vatten man normalt sköljer rent tankarna mellan lasterna (så kallat slop-water). Ganska snart inser  hamnpersonalen att det inte alls handlar om den relativt ofarliga last som hävdas, det luktar fan kort och gott. En första grovanalys av innehållet visar att det innehåller en sisådär 250 gånger mer organiskt material än det Trafigura har angett och fått offert på. Det går visserligen att hantera ändå men det kräver specialbehandling och priset blir då också ett helt annat: 500 000 euro, 37 gånger mer än vad det skulle kostat om det bara hade handlat om vanligt sköljvatten.

Och det var alldeles för mycket ansåg de som leasade fartyget: Trafigura, världens tredje största oljetradingbolag med rötter i London och Schweiz. Så istället för att betala, pumpas sörjan tillbaka till fartyget och de försöker istället bli av med det någon annanstans. I augusti månad hamnar de i Abidjan, den största staden i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) och en av Afrikas största hamnar där de kan bli av med det för 18 500 euro. En nätt liten besparing på 481 500 euro. Över 500 000 liter av lasten pumpas över till tankbilar och dumpas sedan lite här och var i Abidjan, framförallt på soptipparna där åtminstone femton människor dör och upp mot hundra tusen andra drabbas (frätskador, andningsbesvär med mera).

Trafigura hävdar att detta inte alls kan härledas till den last som dumpats där, de har i själva verket ingen aning om att det skulle vara en särskilt farlig last överhuvudtaget. En FN-rapport (A/HRC/12/26/Add.2, 3 September 2009) hävdar motsatsen.

Trafigura gör allt för att kämpa ner hela affären. Man lyckas få till en så kallad super-injunction från den brittiska domstolen rörande ett dokument som påvisar att ledningen för Trafigura var väl medvetna om vad som fanns i lasten. I Storbritannien kan man få ett domstolsbeslut på att pressen inte får offentliggöra saker som varit uppe i rätten om det kan leda till ekonomiska förluster för ett företag om det kommer ut.

Jag pratade med en brittisk advokat som berättade att själva grundtanken med tystnadsförläggandena (injunctions) egentligen är god, den brittiska pressen är ju allt annat än timid och det kan ju vara ganska olyckligt om man blir oskyldigt anklagad för något i tidningarna som sedan sänker företaget eller personen helt, det går ju inte riktigt att i efterhand försvara sig emot sådana saker.

Men Trafigura-affären visar med all tydlighet att det nästan alltid finns en avigsida med de godaste av intentioner. Trafigura anlitade en välrenommerad advokatfirma Carter-Ruck som hotade media till höger och vänster om rättsliga åtgärder om de rapporterade om det som har hänt, bland annat hotade de att stämma BBC för förtal som tog tillbaka ett nyhetsinslag från nätet.

Man lyckades dessutom få till ett föreläggande/injunction rörande ett dokument som kom att kallas Mintonrapporten. Där finns i klartext beskrivet vad som finns i lasten. Men det var inte nog med det, det blev vad som kom att kallas en super-injunction av det hela, man fick inte ens offentliggöra att det existerade någon injunction överhuvudtaget.

En annan brittisk presstradition är att pressen får fritt rapportera om allt som sägs i parlamentet och Paul Farrelly, en ledamot, tar upp frågan om denna injunction i parlamentet. En reporter på The Guardian, Alan Rusbridger, skickar iväg ett frustrerat Twittermeddelande: ”Now Guardian prevented from reporting parliament for unreportable reasons. Did John Wilkes live in vain?” (John Wilkes var en politiker och journalist på 1700-talet som kämpade för öppenheten i parlamentet).

Skådespelaren Steven Fry re-Twittrar detta meddelande och snart är det uppror på nätet. Mintonrapporten hamnar på Wikileaks och bara timmar innan Guardian ska möta Trafigura i rätten kastar Trafigura in handduken, deras försök att tysta ner affären misslyckades.

En del intern mejlkorrespondens läcker också ut på nätet, som visar klart och tydligt att Trafigura visste vad de hade i fartygstankarna. Man hade försökt bli av med lasten i flera hamnar innan Abidjan. En av de som deltar i mejl-diskussionerna är Claude Dauphin som är företagets president i London. Trafigura hävdar att Mintonrapporten bara var en draft-version och inte alls var baserad på riktiga analyser utan ett teoretiskt resonemang över vad som egentligen kunde ha gått snett nere i Abidjan.

Senare publicerades ändå resultaten från riktiga analyser utförda av Netherlands Forensic Institute (NFI) på prover från den aktuella lasten tagna i Amsterdam av District Environmental Police (DEP). I de 528 000 litrarna fanns förutom vatten; 40 ton lut, 25 ton svavel, 2 ton vätesulfid och 12 ton merkaptaner (en typ av ohyggligt illaluktande svavelprodukter, skunkar utsöndrar t ex etylmercaptan). Dessutom fanns där 24 kg av en katalysator (ARI-100 EXL) som används till så kallade Merox-processer (MERcaptan Oxidation), som i det här fallet handlar om att destruera farliga svavelhaltiga biprodukter. En kemikalie som inte alls förekommer i bensin eller råolja.

Men Trafigura köper sig ut ur krisen, för ett bidrag om 100 miljoner pund till den ivorianska regeringen slipper de undan vidare rättsliga åtgärder i landet och de direktörer som blivit fängslade i landet släpps. Trafigura betalar men hävdar fortfarande sin oskuld. Man betalar även en summa pengar (2300 euro) till några av lastbilschaufförerna, Greenpeace hävdar att det är mutor för att de ska hålla tyst medan Trafigura säger att det är kompensationspengar för vad de gått igenom. Det är väl fritt till upp till var och en att avgöra vilket …

Trafigura köper sig även ut ur (min tolkning) de engelska domstolarna och betalar 2009 ytterligare 30 miljoner pund för kompensation till de drabbade för att slippa rättsliga åtgärder (min tolkning). Fortfarande utan att medge att de gjort något fel.

De hade kontrakterat det ivorianska företaget Compagnie Tommy för att ta hand om avfallet på lagligt sätt. Ett företag som startades bara någon månad innan den aktuella lasten dök upp i Abidjan och de hade heller inga tillstånd att ta emot denna typ av laster. Trafigura hävdar att om något fel har begåtts så är det av C Tommy. De hävdar dock bestämt att avfallet omöjligen kan ha orsakat problemen folk sökte sjukhusvård för. Flera experter vittnar till deras fördel.

2010 dömer en holländsk domstol Trafigura att betala 1 miljon euro i böter för att ha skeppat ut avfallet från EU, vilket bryter mot Baselkonventionen. Trafigura hävdar att detta är fel, eftersom avfallet skapats ombord på skeppet faller det istället under MARPOL (Marine Pollution) och att inget brott har begåtts. De nederländska myndigheterna går också med på att inte ställa bolagets vd inför rätta om de går med på att böta ytterligare 67 000 euro.

Kaptenen, Sergey Chertov, för fartyget Probo Koala döms till ett fem månaders fängelsestraff och en Trafiguraanställd i Amsterdam vid namn Naeem Ahmed döms till 25 000 pund i böter och sex månaders fängelse . Detta överklagas men fastställs återigen hösten 2011.

I Elfenbenskusten döms Salomon Ugborugbo till 20 års fängelse, det var han som var chef för Compagnie Tommy och ytterligare en person, Essoin Kouao, döms till fem års fängelse.

Trafigura har alltså fått betala i runda slängar 1,5 miljarder SEK i böter och uppgörelser. Är det mycket? De hade 2010 en omsättning på cirka 80 miljarder och en ren vinst på 440 miljoner, men då pratar vi US-dollar, på svenska blir det över 500 miljarder i omsättning och nästan tre miljarder i vinst. Med andra ord är det bara en lite darrning i deras balansräkning.

Är det inte märkligt att detta kan pågå gång efter gång utan att de ansvariga får något straff överhuvudtaget. Exxon Valdez i Alaska, Union Carbide i Bhopal, Shell som förstört Nigerdeltat för att ta några andra välkända exempel. Särskilt när man läser sådant här:

Amnesty har lämnat in dokument till de brittiska myndigheterna som omfattar upp mot 5000 sidor med, vad de hävdar, bevis för att Trafigura brutit mot lagen. Myndigheterna håller med om att det som beskrivs skulle innebära allvarliga brott om det stämde men de erkänner dessutom att de varken har kompetens eller resurser att ge sig i kast med Trafiguras jurister … I princip handlar det om att helt ge upp kampen mot stora internationella bolagsjättar!

Mer om Trafigura finns förstås att läsa på nätet, varför inte börja på wikipedia.

Men det slutar inte där, spåren leder ända upp till Norge och en explosion på företaget Vest Tank i Norge 2007.  Det visade sig att man höll på med samma sak som Probo Koala hade gjort i sina tankar. Givetvis var det just Trafigura som låg bakom även detta (vill inte avslöja för mycket innan du läst boken 🙂  )

 

skull

 

 

 

 

Världens miljöfarligaste man …

 Solgenombrott Stenshuvud MNI_5894 1000pxl

”[Thomas Midgley Jr] had more impact on the atmosphere than any other single organism in Earth’s history.”

 McNeill, J.R, historiker.

 

Det ligger något tragiskt, eller kanske tragikomiskt, i amerikanen Thomas Midgley Jr:s livsöde. Han var ett snille av rang och löste problem på löpande band men ändå … saker som till en början verkade vara alldeles lysande visade sig senare bara vara … hmm .. sådär. Ja, ganska galet om man ska vara ärlig. Så till den grad att Midgleys sista finurliga apparat tog hans liv på ett sätt som skulle passa in i en Monthy Python-sketch. Ni vet en sådan där man egentligen inte får skratta åt …

Midgley föddes 1889 och blev senare ingenjör under en tid då kemin tog jättekliv i utvecklingen och han var definitivt en av dem drivande bakom detta. Intelligent och påhittig som han var hade han samlat ihop över hundra olika patent innan han gick bort 1944.

Samtidigt fick hans påhitt konsekvenser som gjort att många utsett honom till en av tidernas största miljöförstörare, även om han själv aldrig levde tillräckligt länge för att bli medveten om det.

Han var nämligen en av männen bakom idén att tillsätta bly till bensinen för att få motorn att sluta knacka  (motorn knackar för att bränslet antänds för tidigt, bly stoppar en reaktionskedja av så kallade fria radikaler och förhindrar därmed detta).

Det var bly i formen av tetraetylbly (TEL) som tillsattes (men man valde att kalla den enbart för Etyl, bly lät inte särskilt bra i reklamen ens på 1920-talet…). Det var dock inte tillräckligt eftersom motorn snart kläggade igen av blyresterna det förde med sig. Men Midgley löste det problemet också genom att tillsätta dibrometan eller dikloretan. Kemikalierna reagerar med bly och bildar då blybromid alternativt blyklorid som är lättflyktiga ämnen som följer med avgaserna ut. Perfekt. Problemet löst. Ur en ren teknisk synvinkel.

Ur en annan synvinkel: alldeles tokfel.

Att bly inte är särskilt nyttigt har man vetat om i evigheter även om mycket inte var riktigt känt på den tiden. Det kan ge bland annat nervskador och njurproblem redan vid väldigt låga doser, barn är särskilt känsliga. (År 2012 fanns det dock 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet).

Undrar om det går att komma på ett mer effektivt sätt att sprida bly än att låta det sväva ut i atmosfären via bilavgaserna?  Med tanke på att bly inte förbjöds i bensin i Sverige förrän 1995 är det närmast oändliga mängder som spritts ut i atmosfären under det senaste århundradet. Halterna bly i vårt grundvatten har sjunkit avsevärt sedan nittiotalet men mängden i sjöar och vattendrag har varit oförändrad de senaste tio åren enligt Naturvårdsverket.

Men Midgleys miljödåd slutade inte där…

På 20-talet användes riskfyllda kemikalier som ammoniak, propan, svaveldioxid och klormetan till köldmedia i kylskåp och liknande. Midgley löste även detta problem då han blev den första att tillverka diklorodifluorokarbon som hade perfekta egenskaper för ändamålet utan att vara farligt. Det var freon han hade tillverkat och ganska snart hade det ersatt det mesta av de gamla kemikalierna. Lysande ju. Faktiskt.

Men …

Många år senare gjordes oroande upptäckter som ledde till Nobelprisad kemi (1995) vilken visade hur freoner reagerade med och bröt ner ozonlagret som skyddar oss mot viss skadlig UV-strålning. Efter mycket forskning förbjöds freoner i och med Montrealprotokollet, något som även de allra flesta av de största freontillverkarna stod bakom. Men det är först nu, +25 år senare som tecken på förbättringar syns då freonerna är så beständiga och finns kvar i atmosfären så länge.

Midgley Jr  drabbades sedermera av polio och fick mycket svårt att röra sig och behövde hjälp med de mest vardagliga av saker. Att ta sig ner och upp ur sängen blev ofattbart svårt men det var förstås något som kunde underlättas av fiffiga tekniska lösningar. Han lät konstruera en anordning med rep och öglor som skulle hjälpa folk med just denna övning men det slutade inte bättre än att han snodde in sig i sin uppfinning och ströps till döds 1944.

Sorgligt öde för en så briljant människa …

MNI_8625

 

 

 

 

 

När det omöjliga blev möjligt! TTIP #4

 

Inside

TTIP och kemikalierna:

Del 1: Naivt om TTIP och kemikalierna.
Del 2: Så blev asbest ofarligt igen
Del 3: Vår klorerade värld. vad Monsanto visste men inte ville berätta

 

Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen:  finns det ett problem överhuvudtaget?

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Ungefärlig översättning: Varför lägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?

(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

 

Surt regn och reglering av svavelutsläpp

Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.

Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)

Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.

Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?

global-so2-emissions-jsmithFrån: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.

 

Påstådda kostnader för reglering enligt industrin (USA): $100 mdr  [1]
Verklig kostnad USA: $3-9 mdr  [2], [3]
Beräknad vinst USA: $101-119 mdr       [2]
Kostnad luftföroreningar enligt EU: €330-940 mdr     [4]
Kostnad luftföroreningar OECD: $1,7 triljoner (2010).    [5]

Tid från vetskap till åtgärd: 15-20 år
(med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)

Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …

[1]   Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2]   8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003;  [3]   3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266;  [4]   Utredning från EU
[5]   Rapport från OECD 2014

Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs…  Frågan är vem som ska betala och för vad?  Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)

__________________________

Freoner och ozonnedbrytning

Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.

1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.

Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).

1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.

Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).

Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:

”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.” 

Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)

Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?

Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:

ton freoner

http://www.theozonehole.com/cfc.htm

En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.

 ozone_figure3http://www.skincancer.org/prevention/uva-and-uvb/ozone-and-uv-where-are-we-now

Tid från vetskap till åtgärd: ungefär 10-15 år …

Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner):  650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997):  40-400 dollar/bil

EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg
Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg
(
1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).

Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år
Verklig tid: 2 år

Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect

Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.

____________________________________

Bly i bensin

Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:

”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”

Wall Street Journal, Sept. 9, 1965

När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.

Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…

Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.

Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995  (notera enhet, risknivån för barn är  50µg/L):

Bly-i-blod_FigSVE_2

 

_____________________________

Klorerade och bromerade organiska föreningar

1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.

Chart_ikey2156_pl1_lSE_tLand_sL

dioxiner i blod

Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.

(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).

Att märka upp farliga kemikalier

Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.

Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.

“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”

Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985

 

Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier

_______________________________

Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).

Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).

I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?

Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.

 

2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar

Nepal, utsläpp och annat …

Jag råkade boka en trekkingresa till Nepal i april, ska bli så jädra häftigt. Den är arrangerad av äventyraren Annelie Pompe som precis genomfört the 7th Summit dvs bestiga högsta berget på varje kontinent.

I trekkingresan ingår en topptur på Yalung Ri på 5600m så det blir en del traskande med ryggsäck här hemma nu. Bestigit de skräckinjagande höjderna Nybyhov och Hammarbybacken flera gånger 🙂 Hinner bli en del filosoferande när man är ute och går 3-5 h. Förra helgen var det kallt och det vällde ut rök från alla skorstenar.

MNIL3780

Fossila bränslen innehåller en hel del svavel som vid förbränning bildar svaveldioxid som i sin tur blir till svavelsyra när det reagerar med vatten. Det är en av de starkaste syrorna som finns (samma som finns i bilbatterierna). Bara Kinas svavelutsläpp motsvarar i runda slängar 40 Globenarenor fyllda med koncentrerad svavelsyra!

MNIL3807

USA hade en gång i tiden lika stora svavelutsläpp som Kina nu har men de har mer än halverats (liksom i EU) efter regleringar och innovationer. Det tog dock typ 20 år från det man i stora drag visste vad det ställde till med i naturen innan regleringar infördes (tragikomiskt var det skogsdöden på 80-talet som fick politikerna att agera, en skogsdöd som man nu vet förmodligen inte orsakades av just svavelutsläppen…).

Men det var stort motstånd att göra något med argument som: vi vet inte säkert att det är ett problem, kostnaderna blir astronomiska, företag skulle gå i konkurs, jobben skulle försvinna, energipriserna skjuta i höjden.

Men det blev inte så, energipriserna sjönk till och med. Visst kostar det en del att investera i ny utrustning etc men det blev inte så dyrt som konservativa krafter larmade om.

Känns mönstret igen?

Samma skiva har spelats upp vad det gäller DDT, freoner, bly, klimatförändringarna, klorerade produkter osv osv. Det har gått mycket snabbare och blivit mycket billigare än beräknat i alla dessa fall. Och det är samma människor som protesterar, de sitter inte sällan i näringslivets toppskikt.

Jag är för frihet och nyskapande. Att drivna människor ska bli belönade. Men i mina ögon är det inte vad storföretagen står för. Bara se på läkemedelsbranschen, trots astronomiska vinster har antalet nya intressanta strukturer från storbolagen minskat med hälften sedan 1997. Bonusar och aktieutdelningar har ändå stigit som raketer medan forskning läggs ner världen över och istället utförs av småbolag med lånade pengar. Som allting annat nuförtiden.

Människor som blint tror på en evig exponentiell tillväxt. Nej, det är inte dem som står för nytänkande och innovationslusta (bortsett från diverse finansiella instrument) i min bok. Och det är inte dem som jag vill ska sitta ensamma i förarsätet.

Världens skuldberg är 2,5 ggr större än världens BNP. Och derivathandeln (läs förflytta risker med hjälp spel och dobbel…) på det är uppe i 553 triljoner dollar. Ungefär samma förhållanden som vid bolånekraschen när det smällde sist, fast nu i större skala. Kejsarens nya kläder i kubik.

Nej, jag har inte förtroende för människor som på allvar tycker att läkemedelsbranschen är i kris och att politikerna måste göra något. En kris som ser ut så här: GlaxoSmithKline omsätter 180 miljarder kronor med en vinst på 30 miljarder, Roche 376 miljarder/80 miljarder i vinst, Bayer 376 miljarder/22 miljarder i vinst, Novartis 464 miljarder/100 miljarder i vinst och så vidare.

Och ändå är det ”den enda vägen”. Och politiker måste göra något. Sänk skatterna. Sänk minimilönerna och öka utdelningarna. Skapa fler jobb när mångmiljardföretag sparkar på löpande band.

Därför tycker jag det är skrämmande när hela sociala mediehavet och näringslivstopparna stormar när Wallström kritiserar Saudiarabien för bristen på mänskilga rättigheter, samtidigt som ingen reagerar när det enda som krävdes för att dåvarande regering (moderaterna) skulle ändra åsikt i vapenavtalet med Saudi var ett brev från herr Wallenberg.

Vem sitter på den egentliga makten?

Ja, lite sånt där flyger omkring i min hjärna när jag är ute och går. Skadad, javisst 🙂

Nu ska jag packa och dra iväg till Trysil och åka skidor:

MNI_6778 web