Etikett: utsläpp

Vilken risk ska vi ta? del 3/3 – Utsläppen och ekonomin

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap8 kommentarer

I efterdyningarna av IPCC:s senaste WG1-rapport om fysiken bakom klimatförändringarna har den förlöjligats och anklagats för att vara fokuserad på helt orimliga och överdrivna utsläppsscenarier. Kända debattörer som Lomborg hävdar med emfas att kostnaden för klimatförändringarna inte kommer bli så farliga – och även han hänvisar till IPCC! Hur är det möjligt och vad ska man egentligen tro?

I del 1 skrev jag om nuvarande kunskapsläge och de observationer som gjorts. I del 2 om klimatmodellerna och deras osäkerheter. Här följer en diskussion om utsläppsscenarier och en framtida ekonomi (OBS, ur en naturvetares perspektiv), helt nödvändiga faktorer för att göra en riskutvärdering inför eventuella åtgärder. Men ack så svårt…

IPCC anger i WG1-rapporten att det ligger stor säkerhet i klimatmodellernas utfall avseende jordens framtida medeltemperatur vid ytan. Men det syftar på de ”fysikaliska beräkningarna” utifrån givna förutsättningar. Det är dock en annan femma att bestämma hur stora de framtida utsläppen kommer att bli, vilket även kräver svar på både politiska och ekonomiska frågeställningar.

Ingen vet naturligtvis vad framtiden har i sitt sköte, men för att ge politiker något att förhålla sig till när de ska fatta beslut har olika scenarier tagits fram (och självklart för att forskare ska kunna jämföra resultat utan att ha en miljard olika varianter att pyssla med). I IPCC:s förra rapport, AR5 från 2013, användes fyra olika så kallade Representative Concentration Pathways, RCP. Varje RCP har en siffra bakom sig och värstascenariot heter RCP8.5, där 8.5 står för den ”strålningseffekt” i W/m2 som växthuseffekten kommer ge år 2100.

I den senaste rapporten, AR6, från i somras användes sex olika så kallade Shared Socioeconomic Pathways (SSP). De är mer komplexa och involverar hur de framtida nivåerna uppstår och liknande, men principen är densamma. Värstascenariot benämns här SSP5-8.5. Detta är dock inga prognoser över hur det kommer att bli, utan projektioner utifrån givna parametrar.

Tanken med RCP8.5 var att det skulle vara ett mycket högt utsläppscenario men inget business-as-usual-scenario, det vill säga inte en beskrivning av det mest sannolika scenariot om vad som händer om inget görs. Men det har ofta, även i många vetenskapliga artiklar, benämnts så. Läs mer på t ex Carbon Brief.

För bara ett decennium sedan ökade utsläppen med 3% per år och det var många som ansåg att RCP8.5 – med en temperaturökning på 5ºC till 2100 – var fullt realistiskt. År 2015 skrev till exempel Roger Pielke Jr en artikel som beskrev varför ett ännu värre värstascenario behövdes för att täcka in tänkbara framtidsutsikter. (Nu är Pielke Jr en av de som starkast protesterar mot detta och tar varje tillfälle att förlöjliga de som fortfarande använder det.)

Men kolanvändningen toppade runt 2013 och utsläppen ökar numera ”bara” med 1% år. De allra flesta, inklusive IPCC, anser att SSP5-8.5 är ett osannolikt scenario tack vare förändringar i energisektorn. Till exempel har kolmarknaden i princip kollapsat på bara några år, ca 80% av den planerade utbyggnaden har avbrutits sen 2015 (och som vanligt, när något åtgärdats efter enorma påtryckningar som Parisavtalet, så är det sen som att problemet aldrig funnits och lösningen kom av sig självt bara för att vi blivit rikare).

Många forskare vill ta bort användningen av SSP5-8.5, men alla håller inte med; de anser att det finns faktorer vi kan för lite om (som t ex kolcykeln) som gör att det inte kan avfärdas helt, även om det är osannolikt, se t ex brevväxling i PNAS här.

Det finns också andra anledningar till att RCP8.5-scenariot används. Man kan behöva det för att få kläm på hur saker och ting fungerar utan att forskarna för den skull anser att scenariot är sannolikt, se twittertråd av Andrew Dessler.

De som faktiskt har bläddrat i IPCC-rapporten vet att den inte alls bara ägnar sig åt RCP8.5, även om det är sant att många vetenskaplig studier har använt detta scenario. Men hur vet man att det är orimligt?

Framtida scenarier

Det finns flera studier som har försökt räkna fram vilken framtida uppvärmning vi kan räkna med, här är några (bild och uppgifter härifrån):

Figure 1: Estimates of 2100 warming in current policy scenarios relative to preindustrial (1850-1900) temperatures from Hausfather and Riche 2019, Rogelj et al 2016, Climate Action Tracker (May 2021 update), Liu and Raftery 2021, and the integrated assessment models (MESSAGE, REMIND, and GCAM) participating in the 2021 NGFS Climate Scenarios.

Enligt dessa studier (som använt olika metodiker) leder rådande politik till att vi går mot en uppvärmning på cirka 3ºC vid 2100 (2-4,4ºC med hänsyn taget till osäkerheterna i klimatkänslighet) – och är mest jämförbart med IPCC:s SSP4-6.0 scenario och på inget sätt värstascenariot.

Om de mål som satts upp till 2030 uppfylls, leder det mot 2,4ºC och med netto-nollutsläpp till 2050 hamnar vi runt 2ºC (tagit siffrorna från forskaren Zeke Hausfather). Men detta är i dagsläget bara siffror på ett papper.

En ny FN-rapport visar dock att de planer länderna har redovisat kommer ge en ökning av utsläppen med 16% fram till 2030 och att vi tycks gå mot 2,7ºC:s uppvärmning till 2100 (har bara läst artikel, ej rapporten och det anges där inget intervall).

Men allt detta bygger förstås på att utöver att få fysiken rätt måste man förutspå vilka utsläpp vi kommer få. Utsläppsscenarierna måste vara något sånär rimliga för att kunna göra en riskanalys värd namnet. Det är de alldeles säkert, även om alla förstår att det måste finnas enorma osäkerheter inbakat i uppgiften (av en helt annan karaktär än de naturvetenskapliga problemen).

Roger Pielke Jr är ju som sagt den som ljudligast förlöjligar RCP8.5-scenariot. Därför läste jag en av hans senare artiklar (Environ. Res. Lett. 16, publicerad dec 2020) där han och några andra beskriver varför IPCC:s utsläppsscenarier har hamnat fel.

De undersöker fyra faktorer som används för att beräkna framtida utsläpp (Kayaidentitet):

CO2-utsläpp = befolkningsmängd x BNP per capita x energiintensitet x kolintensitet

… där energiintensitet = primärenergi/BNP och
kolintensitet = CO2-utsläpp/primärenergi

De har jämfört tillväxten i dessa faktorer från 2005 och framåt. Startåret är valt för att då började de flesta modeller i AR5 sina projektioner. Deras slutsats är att främsta orsaken till att IPCC:s scenarier är felaktiga beror på att de antagit en högre BNP per-capita-tillväxt än vad som sen har observerats i verkligheten. Så här har BNP per-capita-utvecklingen sett ut enligt artikeln:

Man kan diskutera om en evig exponentiell tillväxt är realistisk men det får vi ta en annan gång 🙂 . Energiförbrukning och utsläpp är starkt korrelerat med BNP (även om en del länder tycks ha brutit detta samband på senare år) och som synes i formeln ovan är BNP också en av de viktigaste faktorerna att bestämma för att bedöma om ett framtida scenario är realistiskt eller inte.

Pielke Jr och hans kollegor konstaterar alltså att bedömningen/prediktionen av BNP per-capita mellan åren 2005 och 2017 varit usel (för högt värde antaget). De räknar sen ut vilken tillväxt som skulle krävas för att ”komma ifatt” IPCC:s uppskattade BNP-tillväxt fram till 2100. De menar att denna komma-ifatt-tillväxt blir för hög för att vara realistisk och därmed är också värstascenarierna orealistiska.

En vetenskaplig artikel ska sätta sina resultat i ett sammanhang, det vill säga belysa slutsatserna i jämförelse med vad andra studier har kommit fram till, och då kanske i synnerhet de som kommit till en annorlunda slutsats. En artikel som tas upp är skriven av Christensen, Gillingham och Nordhaus (den sistnämnde fick Ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete med klimatet (se mer nedan)), PNAS 2018.

De hade gjort en sammanställning av expertutlåtande samt en econometric approach (nej, jag vet inte vad det innebär) om hur en framtida BNP-tillväxt beräknas. Båda metoderna visade att osäkerheterna var så stora att det fanns en 35% sannolikhet att även de värsta utsläppscenarierna (RCP8.5) kommer överskridas fram till 2100. Två andra studier kom fram till osäkerheter i samma storleksordning (Müller et al 2019, Startz 2020). Osäkerheter som alltså innebär att framtida utsläpp i IPCC:s scenarier är möjliga även med Pielkes Jr:s ”komma-ifatt-beräkningar”.

Pielke Jr och kompani kommentar är att dessa ändå är osannolika och lyfter fram sex punkter för att belysa detta:

However, we argue that this magnitude of catch-up may be unlikely, in light of: headwinds such as aging and debt, the likelihood of unanticipated economic crises, the fact that past economic forecasts have tended to over-project, the aftermath of the current pandemic, and economic impacts of climate change unaccounted-for in the baseline scenarios.

Det ligger säkert mycket i deras resonemang (artikeln är öppen att läsa för alla), men det handlar trots allt om en riskutvärdering, är deras resonemang säkra nog att förkasta flera studier eller starkt nog att ignorera konsekvenserna om de har fel? De har konstaterat att man inte kunnat förutsäga BNP på kort sikt, ändå ska vi lita på att denna uppskattning har ett värde för att bestämma det närmare hundra år framåt i tiden? Vi ska alltså förutsätta att en stor del av utvecklingsländerna inte kommer få fart på sin ekonomi och så vidare?

Är det rimligt? Kanske. Jag har faktiskt ingen aning. Men är det inte lite väl många antaganden som måste göras här? Som dessutom mest kan anses som åsikter och inte vetenskap? Eller?

Observera att detta naturligtvis inte är en hel genomgång av vad som är gjort på detta område, jag vill bara lyfta fram några av alla de osäkerheter som faktiskt lyfts fram i vetenskaplig artiklar.

Framtida kostnader

Medan en stor del av världen, inklusive IPCC, håller på att oja sig över att en uppvärmning om +2°C kommer få mycket allvarliga konsekvenser, så menar debattörer som Lomborg att en uppvärmning på 3,75°C är det optimala målet med tanke på kostnad och nytta i klimatåtgärder. Och slår man upp IPCC AR5 WG2 kapitel 10 kan man läsa att den ekonomiska påverkan beräknas vara ganska begränsad:

”… estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement). ”

Lomborg skriver i sin bok False Alarm att även om vi inte gör något alls kommer kostnaden inte vara katastrofal enligt ”den bästa tillgängliga forskningen”:

”The best current research shows that the cost of climate change by the end of the century, if we do nothing, will be less than 4 percent of global GDP. This includes all the negative impacts; not just the increased costs from stronger storms, but also the costs of increased deaths from heat waves and the lost wetlands from rising sea levels.”

Jo, det är utan tvekan Lomborgs åsikt, däremot är det inte alls vad alla ekonomer kommer fram till. Här en artikel som varnar för enormt mycket större kostnader för att inte göra något. Det finns fler. Jag kan inte bedöma riktigheten och jag har verkligen inte koll på allt om detta men det kan nämnas att även personer som Pielke Jr förordar drastiska klimatåtgärder.

Men hur har det blivit så här?

Nordhaus, som nämndes ovan, var först med att försöka uppskatta klimatförändringarnas framtida kostnader. Hans arbete har också fått stor tyngd i det som presenteras i IPCC:s rapporter i detta ämne. Hans modell DICE har fått mycket kritik under åren, särskilt har hans bedömning av discount rate diskuterats. Det vill säga hur ska man värdera kostnaden för en klimatåtgärd som görs idag jämfört med den nytta den kommer att ge, kanske långt, i framtiden?

Men det är långt ifrån det enda som ifrågasätts. Ekonomiprofessor Steve Keen är en av Nordhaus bittraste kritiker och i en artikel har han helt sågat de antaganden Nordhaus (och andra, som han kallar det, neoklassiska ekonomer) gjort. Bland annat har de antagit att endast de ekonomiska ”aktiviteter” som pågår utomhus och direkt drabbas av väder (jord- och skogsbruk etc) kommer påverkas av klimatförändringarna. Det innebär att ca 90% av alla ekonomiska branscher som bidrar till BNP inte alls ingår i beräkningarna. Det är antaganden från 1990-talet som fortfarande hänger med i IPCC:s WG2-rapporter. Här citat från AR5 (2014):

”Economic activities such as agriculture, forestry, fisheries, and mining are exposed to the weather and thus vulnerable to climate change. Other economic activities, such as manufacturing and services, largely take place in controlled environments and are not really exposed to climate change.”

I modellen används också mycket diskutabla antaganden som bygger på en svag korrelation mellan länders medeltemperatur och BNP. Jag har skrivit om detta tidigare, läs mer här. Lomborg och andra verkar inte heller göra en sanity check på sina resultat. När ”fysiken” spår att stora delar av världen kommer vara obeboeliga vid t ex 6C anses BNP bara påverkas, i sammanhanget, marginellt. Lomborg bygger sitt resonemang i hög grad på Nordhaus modell (PAGE och FUND är två andra ekonomiska modeller):

Bjorn Lomborg on Twitter: "Three main models estimating costs of climate (these are the ones used by Obama Admin): DICE, PAGE + FUND Global warming has real cost, but even strong temp

Här finns ett litet föredrag om beräkning av ekonomi vs klimatförändringar.

Så vad ska man som lekman tro? Jag är ingen ekonom och är dessutom långt ifrån insatt i IPCC:s WG2 och 3-rapporter (de kommer f ö i början på nästa år), men efter att ha bläddrat i den senaste IPCC WG2-rapporten från 2014 är det uppenbart att Lomborg gärna citerar valda delar från den men tycks helt bortse från de osäkerheter som lyfts fram i där. Några citat från kapitel 10, jag har fetat stilen:

–Climate change will have impacts, positive and negative and varying in scale and intensity, on water supply infrastructure and water demand (robust evidence, high agreement), but the economic implications are not well understood.

Och angående den där 2% påverkan på BNP som jag citerade ovan så var det inte hela texten, den ser ut så här:

–Global economic impacts from climate change are difficult to estimate. Economic impact estimates completed over the past 20 years vary in their coverage of subsets of economic sectors and depend on a large number of assumptions, many of which are disputable, and many estimates do not account for catastrophic changes, tipping points, and many other factors. With these recognized limitations, the incomplete estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement).

En par andra punkter:

-The impacts of climate change may decrease productivity and economic growth, but the magnitude of this effect is not well understood (limited evidence, high agreement). Climate could be one of the causes why some countries are trapped in poverty, and climate change may make it harder to escape poverty.

–Not all key economic sectors and services have been subject to detailed research. Few studies have evaluated the possible impacts of climate change on mining, manufacturing, or services (apart from health, insurance, and tourism).

-Summary: The literature on the impact of climate and climate change on economic growth and development has yet to reach firm conclusions. There is agreement that climate change would slow economic growth, by a little according to some studies and by a lot according to other studies. Different economies will be affected differently.

Mycket har så klart hänt sedan 2014 även inom den ekonomiska forskningen, men min uppfattning är att även bland världens ekonomer så har Lomborgs argument allt mindre stöd. (Eller?)

Återigen vill jag påpeka att jag inte är ekonom men jag har ändå en förutfattad mening om att det är snudd på omöjligt att beräkna BNP på ett relevant sätt 100 år fram i tiden. Jag har dock full förståelse att det görs och att man på något sätt måste göra en uppskattning, det är trots allt en riskutvärdering som ska göras utifrån den kunskap vi har idag. Jag tycker det är slående hur stora osäkerheter det finns i de ekonomiska spörsmålen jämfört med de fysikaliska (även om det så klart även finns osäkerheter där).

Jag anser också att det i ett riskutvärderingssyfte är värre att presentera felaktiga siffror än att göra mer generella bedömningar och bestämma sig för vad man vill ha gjort eller inte. Kostnad/nytta-beräkningar har historiskt sett också varit effektiva medel för att skjuta på miljöåtgärder, som när de sen gjordes inte alls kostade så mycket som man trott medan vinsterna överskreds enormt.

Jag vill bara avsluta med att säga att de allra flesta forskare tycks anse att RCP8.5-scenariot är osannolikt. Det finns ingen anledning att sprida överdriven undergångsretorik. Men att sprida idén och diverse förlöjliganden om att senaste IPCC-rapporten bara bygger på osannolika värstascenarier är direkt ovärdigt och verklighetsfrånvänt. Det är knappast så att de osäkerheter som finns bara är ”på vår sida”.

Men vad vi ska göra åt saker och ting kommer förstås alltid handla om åsikter. Det finns många sätt att lösa problem och inget behöver vara fel.

Vilken risk ska vi ta? del 2/3 – Den Osäkra Framtiden

Den Av Mathsi Klimat, Uncategorized7 kommentarer

Klimatfrågan är minst sagt komplex och det blir inte enklare av att IPCC-rapporternas ”fysikaliska del” (WG1) stundtals tycks beskriva en helt annan planet än den som beskrivs i den ”ekonomiska delen” (WG2). IPCC:s stora rapporter är i princip en riskutvärdering i tre delar och i mitt förra inlägg beskrev jag de förändringar som har observerats. Vad säger IPCC AR6 om framtiden?

Det enda vi vet om framtiden är att ingen exakt kan förutspå den. Däremot vet vi att den koldioxid som släpps ut kommer ha effekt under mycket lång tid framöver, och det finns idag ingen verklighetsförankrad väg tillbaka (dvs att i stor skala ”plocka bort” CO2 från atmosfären). Det står dock klart att vi är på väg in i förhållanden som ingen människa någonsin upplevt vad det gäller både koldioxidhalt och temperatur. Sist jorden höll en temperatur på 2,5°C över 1850-1900 var för 3 miljoner år sedan (medium säkerhet /IPCC AR6).

För att få lite perspektiv på skalan: människan har sedan 1850 orsakat CO2-utsläpp som är större än de vi skulle få om vi högg ner alla nu levande växter på jorden och brände upp dem. Och hälften av dessa utsläpp är gjorda efter 1990. Osäkra siffror förstås, men ändå.

Det har tagit ett par år att ta fram IPCC AR6 WG1-rapporten som bygger på 14000 vetenskapligt publicerade studier. Flera remissrundor har gjorts, alla med relevant kunskap har kunnat delta om de velat, kommentarer och svar är också offentliga. För att citera meteorologprofessor Lennart Bengtsson (som ”skeptiker” brukar lyfta fram): ”WG1-rapporten är så trovärdig en vetenskaplig rapport kan vara” (från intervju i SwebbTV i somras).

Men bara några dagar efter att den 3000-sidiga rapporten hade offentliggjorts kom en ström av mer eller mindre förlöjligande av densamma. Ingemar Nordin (prof emeritus i vetenskapshistoria) skrev inlägg på Klimatupplysningen och konstaterade att rapporten var ett ”ovetenskapligt hafsverk.” För det hade de ”riktiga experterna” bedömt, han hänvisar här till ett blogginlägg av ”tankesmedjan” Clintel.

Nordin hänvisar också, liksom många andra, till ett blogginlägg av statsvetaren Roger Pielke Jr. som konstaterade att rapporten är vinklad mot ett orealistiskt värstascenario (SSP5-8.5). Slutsatsen är byggd på att han räknat antal gånger de olika scenarierna är nämnda i rapporten! Det vill säga, även när IPCC skriver att detta scenario är osannolikt (vilket de skriver) så blir det en bekräftelse på det motsatta i hans analys. Helt makalöst att professorer kan ägna sig åt sådana här sandlådeanalyser.

Torsten Sandström, en annan professor emeritus men i civilrätt, lyfter fram Nordins inlägg, konstaterar att han inte kan bedöma det vetenskapliga innehållet men fortsätter:

”Men jag anser att man måste lyssna på olika forskarläger. Deras åsikter måste öppet i offentligheten brytas mot varandra. Men det vill inte SPCC [sic] veta av. 

Detta medför att jag bedömer risken som stor att SPCC [sic] bedriver politik utan full täckning i fakta. Varför undrar du kanske? Min förklaring är FN:s ambition om politiskt världsherravälde. För att få makt och pengar presenteras hafsverk i syfte att skrämma upp världens folk.”

”Intressant” att se professorer rata denna enorma mängd vetenskapligt publicerade studier i en transparent process som saknar like i forskarvärlden, till förmån för blogginlägg från icke-experter i ämnet och diverse konspirationsteorier.

Kontentan i kritiken är i alla fall att allt är alarmism; klimatmodeller spår alldeles för höga temperaturer och framtidsscenarierna är överdrivna. Och precis som vanligt går det att hitta uns av sanning men budskapet förvanskas sen till oigenkännlighet.

Klimatmodellerna

Det är helt sant att några av de modeller som var tänkta att inkluderas i CMIP6, dvs AR6-rapporten, visade sig ge oväntat höga temperaturer. Klimatkänsligheten (temperaturförändring efter en fördubbling av CO2-halten i atmosfären) hamnade upp mot 5ºC när den mesta forskningen annars pekat på att den är ca 3ºC (2,5-4ºC). När resultaten validerades mot historiska data stod det klart att modellerna inte presterade särskilt bra där heller.

Det var förstås mumma för ”skeptikerna”. Ett uttalande i Science används som ett medgivande av att modellerna bara är ett falsarium:

Gavin Schmidt – director of NASA’s Goddard Institute for Space Studies said: “You end up with numbers for even the near-term that are insanely scary – and wrong.”

Självklart skapade detta huvudbry hos forskarna och man letade febrilt efter orsaken. Allt detta har skett öppet och är redovisat i vetenskapliga publikationer. Läs mer till exempel på Yale Climate Connections.

Grejen är dock att detta inte handlade om alla modeller, vilket Nordin med flera låter påskina (inför IPCC AR6 beräknades att ett hundratal modeller skulle inkluderas, men jag vet inte hur många det sen blev till slut).

IPCC har viktat resultaten från de olika modellerna utifrån hur bra de kan reproducera historiska data, de modeller som Nordin lyfter fram har alltså inte haft någon inverkan på IPCC:s projektioner. Läs Gavin Schmidt själv på Real Climate.

Bilden nedan är från Sammanfattningen för beslutsfattare (SPM), där visas inte heller hela vidden av värstascenariot som går upp till 5,7ºC. Nu tar jag från minnet men det mest sannolika verkar vara att vi är på väg mot strax under 3ºC uppvärmning med nuvarande politik, och ca 2,4ºC om alla länder gör vad de lovat.

RealClimate: #NotAllModels
Bild 8a från IPCC AR6 SPM

Några andra prediktioner:

Textexempel från IPCC AR6:

”The magnitude of expected change scales with emissions scenarios (high confidence) but even under low-emissions trajectories, large changes in drought and aridity are expected to occur (high confidence) with consequences for regional water availability. In the Mediterranean, central Chile, and western North America, future aridification will far exceed the magnitude of change seen over the last millennium (high confidence)”

Vad detta i sin tur får för effekter på samhälle och ekosystem hanteras i IPCC:s kommande rapport WG2 som publiceras i början på nästa år. Men som jag nämnde i mitt föregående inlägg så förväntas saker som skyfall och värmeböljor öka mer åt det exponentiella hållet med en ökande temperatur. Och det är inte alls bara värstascenariot rapporten fokuserar på.

I riskutvärderingen bör man också vara medveten om att så kallade tipping points blir betydande om vi går över ca 2ºC: https://www.nature.com/articles/d41586-019-03595-0

Modellosäkerheter

Om man ska generalisera så finns det två huvudproblem med klimatmodellering; man måste kunna beskriva de fysikaliska processerna rätt men man måste också göra en relevant bedömning av framtida utsläpp.

Det förstnämnda utgör miljontals rader kod i dagens modeller som ingår i IPCC AR CMIP6 (det finns en uppsjö mindre modellvarianter med andra applikationsområden). Även med superdatorer tar det en månad att simulera ett 100-årsförlopp med ett utsläppsscenario.

Exempelvis moln/aerosolförloppen kan man ännu inte fullt ut modellera, men man har genom åren visat att man har koll på ”de stora dragen i energiflödena”. IPCC redovisar att modeller som använts sedan 1980-talet presterat mycket bra och hamnar varken för varmt eller för kallt.

En studie som gått igenom 17 av de modeller som använts sen 1970-talet visade att 10 hamnade rätt vad det gäller yttemperaturen idag. När de kompenserade för de utsläpp som faktiskt hänt (dvs inte de som användes i ursprungliga körningen) visade 14 rätt (dvs inom ”felintervallet”).

forecast evaluation for models run in 2004
Models that were used in the IPCC 4th Assessment Report can be evaluated by comparing their approximately 20-year predictions with what actually happened. In this figure, the multi-model ensemble and the average of all the models are plotted alongside the NASA Goddard Institute for Space Studies (GISS) Surface Temperature Index (GISTEMP). Climate drivers were known for the ‘hindcast’ period (before 2000) and forecast for the period beyond. The temperatures are plotted with respect to a 1980-1999 baseline. Credit: Gavin Schmidt

IPCC anger att det är hög säkerhet i utfallet av modellernas projektioner, vilket innebär att det är 90% sannolikhet att temperaturen hamnar inom det angivna intervallet under de givna förutsättningarna. Det är en klar förbättring sedan senaste rapporten (66%) och beror till stor del att man nu har kunskap nog att krympa det sannolika intervallet för klimatkänsligheten.

Självklart finns det fortfarande osäkerheter och det handlar enligt forskaren Zeke Hausfather främst om två saker (utöver utsläppsscenarier): klimatkänsligheten men framförallt återkopplingar i den så kallade kolcykeln (det vill säga hur kol ”transporteras runt” i olika former (exempelvis i fotosyntesen)). Hausfather är för övrigt en av forskarna som helt vill ta bort värstascenariot RCP8.5 då det är osannolikt.

Idag tas ungefär hälften av den koldioxid vi släpper ut upp i hav och land. Men detta kommer sannolikt att ändras vid en fortsatt uppvärmning, exempelvis förväntas ett varmare hav ta upp mindre koldioxid och likaså den mängd kol som lagras i jordmånen. Det finns också en risk att skogsdöd och bränder kan öka halterna och sen har vi effekten från tinande permafrost som kan avge mer kol till atmosfären. Kort sagt, detta utgör betydande osäkerheter i modellerandet.

Hausfather menar att sammantaget gör osäkerheterna i klimatkänsligheten och ”kolcykeleffekterna” att det inte helt går att utesluta temperaturer på 2-7,7ºC i värstascenariot och 2-5,5ºC om vi fortsätter som vi gör nu eller 1,7-4ºC om länder inför de regleringar de lovar. Med tanke på sannolika utsläppsscenarier (mer om det i nästa inlägg) kan vi med stor sannolikhet bortse från uppvärmning med >5ºC, men det är däremot svårare att helt utesluta +4ºC:s uppvärmning med nuvarande policys (nu pratar vi alltså inte om värstascenarier).

Det är inte de mest sannolika utfallen, men allt handlar om en riskutvärdering och hur man ska hantera en verklighet där kombinationen av osäkerheter hamnar på fel ände av vad vi vill ha. Inget magiskt händer heller år 2100, så länge nettoutsläppen är positiva kommer uppvärmningen att fortsätta. Å andra sidan kommer den sluta när den är 0 eller negativ…

”This means that even if our estimate of 2100 warming is 3ºC (2ºC to 5ºC) under current policies and 2.4ºC (1.7ºC to 4ºC) under stated policies, the world will continue to warm after that point as these emission pathways do not get us to net-zero.”

Frågan handlar också om hur långt fram vi ska blicka, är det etiskt försvarbart att fortsätta släppa ut även om vi vet att det kan bli katastrof om några hundra år? Eller förlita sig på att det ordnar sig?

En sak som dock har tagits hänsyn till i framtida scenarier är den om vad minskade aerosoler kommer att få för effekt. I IPCC-rapporten syns tydligt att aerosoler har en avkylande effekt på planeten och farhågorna är att när vi minskar utsläppen så minskar också aerosolerna och därmed också dess avkylande effekt. Detta är som sagt medtaget i beräkningarna:

Bild

För att sammanfatta, de fysikaliska modellerna har presterat mycket bra än så länge (om du förväntar dig att minsta variation från år till år exakt ska förutses är det fel på dina förväntningar). Det finns betydande osäkerheter men det innebär inte att man har noll-koll, den sammantagna bedömningen är att säkerheten i projektionerna är hög (under de givna förutsättningarna, frågan om vilka de verkliga utsläppen blir är en annan fråga). Osäkerheterna behöver definitivt inte vara vår vän.

De så kallade skeptikerna vill uppenbarligen helt bortse från detta och lyfta fram orealistiskt låga klimatkänsligheter (exempelvis). På SwebbTV lyfts uppenbart felaktiga grafer från the ususal blogs fram som stöd för att IPCC är alarmistiskt, t ex denna graf som säger att klimatkänsligheten skulle vara under 2ºC (läs mer här):

cooling-of-climate-sensitivity-1

Det är ganska kasst ur ett riskutvärderingsperspektiv. Om någon nu skulle fråga mig.

Och så var det där med utsläppscenarier. Det är som sagt helt sant att IPCC skriver att värstascenariot SSP5-8.5 (tidigare RCP8.5) inte är särskilt sannolikt. Ändå finns det vetenskapliga artiklar som än idag enbart redovisar detta utfall men stoppar undan ett mer realistiskt utfall i appendix (jag har kommenterat det tidigare men orkar inte leta upp inlägget).

Men hur säkert vet man att det är ett orealistiskt scenario?

Och då kommer vi in på ekonomiska modeller och sådant där jag för det mesta hållit mig borta ifrån… För när naturvetarna talar om en fullständig katastrof vid 6ºC:s uppvärmning, har ekonomer i IPCC-rapporter berört 10ºC:s uppvärmning där världens BNP bara skulle påverkas måttligt …

Mer om detta i nästa inlägg …

Bild
Bild

Anmärkningsvärt vetenskapligt upprop

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized, Vetenskap7 kommentarer

Några av världens mest prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter har i veckan skickat ut en andra nödraket angående konsekvenserna av att det amerikanska miljöskyddsverket, EPA, är på gång att införa nya regler om vilken vetenskap som ska få ligga till grund för myndighetens regleringar (Strengthening Transparency in Regulatory Science).

Vid en första anblick tycker jag ambitionen verkar vara ganska tilltalande där all data måste vara offentligt tillgänglig, men som alltid är det inte riktigt så enkelt. Och det får väl sägas vara ganska anmärkningsvärt att redaktörerna går ut med ett gemensamt uttalande för att lufta sina farhågor (och det är inte bara dom).

Det publicerades i Science i veckan och det är representanter för följande tidskrifter som står bakom det: Science, Nature,  Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) of the United States of America, Public Library of Science (PLOS) Journals, Cell Press och The Lancet.

Så vad gäller det? Det kan nog behövas en liten bakgrund för att förstå misstänksamheten…

Ingen har förstås missat att Trump vill hoppa av Parisavtalet och trots att han, liksom flera andra republikaner, en gång skrivit på upprop för klimatåtgärder så gjorde de helt om i den frågan. Utbildade, eller övertalade, av de lobbyfirmor vars finansiärer även bekostar en stor del av deras valkampanjer… Se gärna Climate of Doubt.

Det märktes tydligt att Trump hade kommit till makten bara genom att titta på myndigheternas hemsidor där det mesta som hade skrivits om klimatförändringar ändrades. Man tänker inte osökt på Orwell…

Det går inte att hålla reda på alla märkliga utspel från Trump och ibland känns det som att det är ett skådespel för att dölja det som sker i bakgrunden. Det pratas ibland om att Trump-administrationen för ett krig mot vetenskapen och det nämns bland annat att presidentens vetenskapliga råd, White House Office of Science and Technology Policy (OSTP), fick vänta i två år innan de fick en ny chef efter att Trump tillträdde. Obama hade 135 anställda där medan Trump bara har 45. Om det betyder något låter jag vara osagt…

Det är ju heller ingen hemlighet att Trump vill skala bort mycket av de myndigheter som ”ställer till besvär” för näringslivet och EPA är en av dem. Nerdragningarna har varit dramatiska och för år 2020 föreslås att budgeten minskas med 31%. Det tillsammans med en banting av Office of Energy Efficiency and Renewable Energy med 70% gör att en del undrar över motiven bakom.

Trump utsåg Scott Pruitt till att leda EPA. Han hade tidigare var delstatsåklagare i Oklahoma och stämt EPA mer än ett dussintal gånger för att de infört regleringar som kostade olje- och gasindustrin pengar. Läckta mejl visar att han under sin tid som åklagare mer eller mindre gick i fossilindustrins ledband och använde sig i det närmaste ordagrant av deras argumentation. Vid ett par tillfällen råkade till och med brevhuvudet från ett av dessa bolag slinka med i en klagan mot hårdare regleringskrav. Industrin tyckte det var effektivare om kritiken mot EPA kom från ”staten” istället för från dem själva. Det tyckte tydligen Pruitt också.

Det var alltså denne man som ledde EPA men efter bara ett år och en lång rad skandaler, där han bland annat slösat rejält med skattebetalarnas pengar (ni vet, ”det är okej när vi gör det”, drain the swamp och så vidare), som föranlett en radda federala utredningar så avgick han.

Pruitt drev starkt på att Trump skulle lämna Parisavtalet (nej, Pruitt tror inte att koldioxidutsläppen påverkar klimatet i någon större utsträckning). Under sin tid på EPA drev han även på för att lätta på kraven (alternativt fördröja införande) för 24 olika regleringar, t ex:

Clean Power Plan (koldioxidutsläpp), metanutsläpp, bekämpningsmedel, Clean Water Rule, luftkvalitet med avseende på ozon och så vidare. EPA har även lättat på regleringar vad det gäller utsläpp av 189 olika ämnen under Trumps tid.

Efter Pruitt avgick tillsatte Trump Andrew Wheeler som chef för EPA. Han hade tidigare jobbat som lobbyist för kolindustrin och vill själv lätta på regleringar vad det gäller utsläpp till luft, det gäller bland annat kvicksilver, genom att införa ett nytt sätt att beräkna hälsonyttan för människan (i dollar räknat) med att minska utsläppen (i USA måste myndigheter ta hänsyn till ekonomin på ett helt annat sätt än i EU).

Sedan Trump tillträdde har även sammansättningen av det vetenskapliga råd (Science Advisory Board) som EPA använder sig av förändrats markant. Man har beslutat att de forskare som får forskningsanslag av EPA inte längre får vara med och de har till stor del ersatts med representanter för industrin och konsultgrupper (Wheeler återanställde i alla fall några av de experter som Pruitt hade sparkat):

sab20172019

Bild härifrån

 

Forskare med forskningsanslag skulle alltså ha intressekonflikter men inte de som representerar dem som kommer bli utsatta för eventuella regleringar?

Myndigheten Government Accountability Office som granskat det här kom fram till att EPA inte följt de processer som finns för att säkerställa att bästa möjliga expertis tillsätts och kritiker hävdar att Trump-administrationen har pressat fram det.

I det nya rådet finns t ex en som fått pengar av American Chemistry Council’s formaldehyde panel (bildades för att motarbeta regleringar), en som jobbar för konsultfirman Gradient och aktivt motarbetat regleringar av bly och PFAS (jag har skrivit om ett par andra bisarra fall där Gradient-konsulter medverkat).

Det var alltså under Pruitts tid som ett nytt lagförslag presenterades, Strengthening Transparency in Regulatory Science. Enligt den ska alla studier som ligger till grund för några regleringar vara helt offentliga och det inkluderar även all rådata men även vilka som har deltagit i försöken.

Många av de studier som har använts och kommer användas för att studera hälsorisker tar data från sjukvården och anonymiserar försökspersonerna innan publicering för att skydda deras integritet (kan innehålla en hel del medicinsk information man kanske inte vill offentliggöra). Det skulle enligt kritikerna diskvalificera en stor mängd studier som ligger till grund till många regleringar.

Sedan det första lagförslaget presenterades har de fått in 590 000 kommentarer från allmänhet, juridiska, medicinska och vetenskapliga organisationer och så vidare. Uttalandet i Science hävdar bestämt att precis allt i en studie inte alls behöver offentliggöras för att den ska vara tillförlitligt. Deras uttalande kommer bland annat efter ett offentligt förhör om saken och de låter ganska oroade över vad det här kommer innebära.

Vidare har EPA:s vetenskapliga råd ständigt skjutit på möten där detta ska ha diskuteras med enligt vissa oacceptabla bortförklaringar. Många fruktar att de nu inte ska hinna gå igenom allt tills ett finalt förslag ska läggas fram tidigt nästa år.

New York Times skrev en artikel om detta och EPA svarade på sin hemsida och hävdade att mycket av kritiken gäller gamla läckta versioner och inte det nya förslag som kommer komma.

Vad det här kommer sluta vet jag inte och jag kan som sagt se en del goda ambitioner men med tanke på historiken ovan, är det verkligen bara mer transparens de är ute efter? För det kan onekligen få en del obehagliga konsekvenser.

Det låter hur som helst som det kokar bland många forskare inom akademin rörande hur Trump-administrationen förhåller sig till vetenskap. Och visst får det väl ses som anmärkningsvärt att till och med de största tidskrifterna nu börjar protestera?

Jaja, vi får väl helt enkelt vänta och se, nytt förslag skulle komma i början på 2020. Det känns i alla fall inte som allt står helt rätt till i USA för tillfället. Men med tanke på hur det ser ut i opinionsmätningar och låter på nätet även här hemma är det många som verkar tycka det är bra…

Effekten av att prioritera ekonomiska faktorer för företagen framför demokratiska beslut visades väl om inte annat när ett australiensiskt gruvbolag nu stämmer Sverige på 17 miljarder. Det efter att uranprospektering/brytning förbjöds förra året. Det inkluderar även spekulativa framtida inkomster som vi ska betala. Statsbudgetposten för miljö- och naturvård är 10,2 miljarder som jämförelse.

Innebär det att varje godkänd prospektering som påvisar brytbara fynd men inte leder till ett godkännande för att starta en gruva nu riskerar att pungslå landets ekonomi?

Se där, jag fick ihop ett inlägg i alla fall trots koman jag befinner mig i.

Men visst är det kul med uppmuntran, fick det här omdömet:

”Jag har följt den här inavlade (ölänningar är det av naturen ) killen. … Kul att se hur han är köpt. Han liksom fattar inte det hela utan han rabierar som de flesta. Han är farlig i mina ögon.”

Tack för det, innebär att jag verkar göra något vettigt för en gångs skull.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alarmism

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap1 kommentar

Det enklaste knepet i propagandaleken (oavsett fråga och politisk åskådning) är väl att plocka ut enstaka märkliga uttalanden och argumentera mot det och på så sätt glida undan själva grundproblemet. Ulf Kristersson (M) blev t ex intervjuad om klimatet i Expressen häromdagen och sa så här om klimatalarmister:

– Jag är rädd för att de egentligen säger åt oss att sluta leva. Det landar ibland i att avskaffa demokratin för miljöns skull. Det är livsfarligt.

Liknande hörs på SvD:s ledarsida:

”Klimatfrågan tycks ha potential att genom somligas försorg bli lika fundamentalistisk som hederskulturen.”

Eftersom jag ständigt blir kallad fundamentalistisk alarmist bara för att jag tycker man ska hålla sig till IPCC och publicerad vetenskap kan jag inte låta bli att ana en hundvissla i Kristerssons sätt att prata om alarmister. (Nej, jag kallade varken moderaterna, Kristersson eller SvD ”klimatförnekare” här).

Men naturligtvis finns det uttalanden som går i denna riktningen. T ex filosofen Torbjörn Tännsjö skrev på DN Kultur om sina tankar om demokrati och klimatproblemen:

”Vi står här inför ett kollektivt beslutsproblem, som vi inte kan hantera med hjälp av existerande institutioner.”

Och visst finns det alarmister som ropar på vargen utan täckning. Ett exempel jag brukar får höra: En FN-anställd uttalade sig t ex 1989 om att de mest konservativa bedömningarna var att temperaturen skulle öka 1-7°C under de kommande 30 åren och vi har bara några år på oss. Men det var förstås inte vad vetenskapen sa. Jim Hansen, av många ansedd som en av de mest alarmistiska forskarna, hade bara året innan publicerat resultat från sin klimatmodell där worst-case scenariot visade ca 1°C efter 30 år.

Forskare som Mann och Schmidt ger inte heller mycket för den här typen av undergångsartiklar och det finns alldeles säkert miljöhot som dras fram av vissa som inte har fullt stöd i vetenskapen, men klimathotet är inte ett av dem. Men hänvisar man till IPCC blir man inte sällan hopbuntad med varenda märkligt uttalande som luskats fram från tidningsklipp sedan decennier tillbaka (kommer oftast från den väljarbas som M verkar vilja dra väljare ifrån).

Det är lätt att svepa bort tusen och åter tusentals vetenskapliga artiklar med ”jävla alarmist” och det går som sagt igen i Kristerssons intervju där han först säger sig vara rädd för alarmisterna och sen, förmodligen helt omedvetet, applåderar och tar cred för just denna typ av alarmism, se nedan.

För det finns en annan typ av undergångsalarmister vars argument personer som Kristersson ofta använder sig av, men de ställs i princip aldrig mot väggen hur uppåt väggarna deras undergångsprofetior än visat sig vara…

Kristersson hänvisar bland annat till att andra miljöproblem har blivit så mycket bättre som någon sorts bekräftelse på att saker och ting löser sig utan denna miljöalarmism:

– Titta på havsmiljöer och nedsmutsning som är bättre. Mälarens vatten, där jag bor, har blivit bättre. Vi har ett ozonskikt som återhämtar sig. Vi har mer gröna miljöer i dag och fler träd i Sverige.

Det tragikomiska i detta ligger i att en av de vanligaste hånfulla kommentarerna om alarmism brukar åskådliggöras med detta utklipp från DN 1972:

Klipp Expressen FN-möte 72

Alltid lika pålästa Samhällsnytt (gamla Avpixlat om jag inte är fel ute) refererar till detta som: ”Redan vid klimatkonferensen i Stockholm 1972 menade klimathetsarna att vi hade tio år på oss att förhindra växthuskatastrofen – det som man nu tvingats ändra till klimatförändringen.”

Det enda som blev rätt i den meningen var stad och årtal. Det var en miljökonferens och de 26 punkter som avhandlades kan du se här. Upprinnelsen kan väl sägas vara en alarmistisk insändare i DN 1967 av forskaren Svante Odén som hade visat att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp och innebar allvarliga hot mot flora och fauna. Konferensen handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträcker sig över nationsgränser.

Trots att en lång rad studier (tex här) visade att försurningen slog ut fiskbestånd i Sverige och Norge räckte inte det för att införa regleringar av den tunga industrin i framförallt Tyskland och Storbritannien, som stod för de största problemen.

Argumenten liknade de vi nu ser i klimatdebatten, det skulle krävas enorma kostnader att göra något åt det, elen skulle bli dyrare och massarbetslöshet hotade. Så trots att vetenskapen var enig om att svavelutsläppen borde minska hände inte mycket. USA tillsatte en Acid Rain Panel som sammanställde det vetenskapliga läget och rekommenderade att regleringar skulle införas i en rapport från 1984.

Alla i panelen var överens om saken utom en person, Fred Singer, visserligen fysiker men den enda som inte var expert på området (han var tillsatt av Reaganadministrationen). Han fick delge sin avvikande åsikt i ett appendix till rapporten: han tyckte inte det fanns fog för att slänga miljarder på åtgärder när man inte hade en aning om vilka kostnader utsläppen egentligen medförde.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Reagan gick på Singers linje.

Ironiskt nog krävdes en alarmistisk rörelse om en omfattande skogsdöd i Europa för att åtgärder skulle vidtas. Ironiskt eftersom det sannolikt inte var surt regn som låg bakom just det. Läs mer t ex i rapport från IVL.

Utvärderingar visar att kostnaderna för åtgärder hade överskattats något enormt, elpriset steg inte, det blev ingen massarbetslöshet och vinsterna för samhället blev betydligt större än väntat. Se siffror och länkar i ett av mina tidigare inlägg.

Utsläppen har sedan detta sjunkit drastiskt (men tvärtom i Kina-Indien), ändå får sydvästra Sverige ta emot 4 ggr (sist jag kollade) så mycket surt nedfall som marken kan hantera, vilket gör att jordarna sakta lakas ut på buffrande mineraler. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan det får allvarliga konsekvenser i vattendrag och liknande. Största utsläppen står numera fartygstrafiken för och därför infördes strängare krav på dessa utsläpp 2015 i norra Europa.

Moderaternas EU-rep Christoffer Fjellner var väldigt missnöjd med beslutet att länderna i norra Europa skulle gå före när de sydligare länderna (där problemen är störst) vägrade. Det ger allvarliga nackdelar för vår industri. Argument vi känner igen. En utvärdering gjordes 2017:

”Två år senare visar Trafikanalys utvärdering att de avsedda positiva effekterna på luftkvalitet har infriats. Samtidigt har befarade negativa konsekvenser för transportmönster och näringsliv på det stora hela uteblivit.”

En kort tid som gått men ändå… Visst kan jag förstå argumentationen men urlakningen kommer fortsätta alldeles oavsett anledning till fortsatta utsläpp och ideologiska orsaker till varför man inte vill stoppa dem. Men det blir man alarmist för att påpeka.

Och Kristersson nämnde ett läkande ozonlager. När vetenskapen började larma om att freoner bröt ner ozonlagret startade tillverkare, handels- och lobbyorganisationer intensiva PR-kampanjer för att så tvivel om dessa nya rön. Det var samma argument som mot klimathotet nu och det kom från samma grupperingar. Envetna alarmister och forskare (köpta förstås) fick kämpa mot en brutal högermotvind med påståenden om att det inte fanns några belägg för saken och att det skulle innebära enorma fördyringar av både det ena och det andra.

”Vi vet inte vad som pågår, vi vet inte om det vi mäter har något att göra med problemet, men vi är säkra på att inget kommer att hända oavsett vilket inom de närmsta åren.”

The Ozone War, Dotto and Schliff

“Maybe acid rain isn’t the villain” asserted that it “could eventually cost Americans about $100 billion … to achieve a major reduction in sulfur dioxide emissions.”

Hudson Institute (tankesmedja)

Till slut blev det dock omöjligt att gå emot vetenskapen och även 19 av världens största freontillverkare propagerade för en reglering och införandet av Montrealprotokollet. Kostnaderna visade sig sen inte alls bli så stora som ”realisterna” hade skrämt allmänheten med, se mitt tidigare inlägg.

Samme Singer som var ”pseudoakademisk expert” när det gällde svavelutsläppen satt nu i amerikanska kongressförhör som ”freon/ozonexpert” och drog offerkoftan på sig över att man inte tog hänsyn till hans publikationer i de vetenskapliga sammanställningar som då gjordes (motsvarande IPCC-rapporterna).

Men det hade man, de kunde till och med ge honom en sidangivelse. Och det var ingen vetenskaplig studie Singer hade gjort utan det handlade om en kommentar till en studie och den var 20 år gammal redan då.

DR SINGER: ”I fallet om ozonnedbrytningen så har mitt arbete ignorerats. Mina artiklar har blivit ignorerade och ni kommer inte hitta en referens till något jag har publicerat här, oavsett när det var publicerat.

DR ALBRITTON: “Ja, jag är förvirrad av Dr Singers uttalande om att hans artiklar har ignorerats. Hans enda artikel som refererats till, kommentaren [artikeln var en kommentar till en artikel och ingen egen publikation av forskningsresultat], finns upptagen på sida 9.21 i den aktuella bedömningen [av forskningsläget]. Där finns även svaret från de författare vars artikel han kommenterade.”

 

Och Kristersson, du ska veta att de som hårdast driver att klimathotet är alarmistiskt tycker fortfarande att Montrealprotokollet är ett enormt misslyckande. Ingemar Nordin på Klimatupplysningen skrev 2014:

”Men all forskning som kan grumla framgångssagan kommer naturligtvis inte att nämnas av vare sig politiker, stormedia eller de gröna lobbygrupperna. Det är viktigt att framställa Montrealfördraget som en succé för global centralstyrning.”

Han kunde dock inte nämna en enda artikel som mörkades. Den han refererade till hade visat sig vara felaktig pga föroreningar, vilket hade bevisats av flera olika forskargrupper inklusive de som utfört ursprungsstudien. Det enda Nordin bevisade var att Nature faktiskt publicerar artiklar som går emot ”mainstream” forskning om man har täckning för det.

Samme Singer är också ”klimatexpert” och huvudförfattare till NIPCC-rapporterna som dissar klimathotet. Rapporter som t ex Lennart Bengtsson sågat vid fotknölarna och säger att det handlar om medvetet förvillande av fakta.

Ja, och samme Singer var även ”akademisk expert” på passiv rökning som han hävdade att det inte fanns belägg för att det skulle vara hälsoskadligt.

Men visst är det IPCC som är alarmisterna.

Och det där med renare vatten och natur. Vad tror du Kristersson, skulle vi fått klorfri blekning av papper utan ihärdiga forskare, de uppmärksammade Greenpeace-aktionerna och den kraftiga opinionen?

Pappersindustrin tog ju inte emot forskningsresultaten med förståelse och vilja till alltför kraftiga åtgärder direkt (för det innebar miljardkostnader). Det var Greenpeace som 1991 tryckte upp en tidning på klorfritt papper, vilket inte skulle gå enligt industrin. Lyssna på denna historia på P3 Dokumentär.

Samma visa gäller PCB, dioxiner, DDT och en mängd andra klorerade föreningar. Ja, det krävdes ofta alarmister för att det skulle hända något. Och alla ni som hånfullt skrattar åt tidningsklippet ovan, vilka av alla dessa miljöproblem vill ni ha tillbaka?

Är vi så förbannade bortskämda att vi nu kan sitta och påstå att miljön är så mycket bättre idag för att det liksom löste sig av sig självt och alla som vill åstadkomma förändringar bara är några jävla alarmister?

Om det finns överdrifter? Klart det gör. Är företagare onda och dumma? Klart de inte är.

När EU (med Margot Wallström i spetsen) la fram ett nytt förslag om en ny omfattande kemikalielagstiftning satte en enorm lobbyapparat igång där till och med USA:s regering gjorde gemensam sak med de amerikanska kemikaliejättarna och protesterade på alla nivåer.

Den mest övergripande förändringen med REACH innebar att de som ville sälja kemikalier skulle behöva presentera bevis för att de inte var (alltför) farliga istället för att det skulle vara upp till myndigheter att bevisa dess farlighet.

Konservativa/liberterianska tankesmedjor drämde till med att det skulle innebära självmord för EU och dessutom få hela världens utveckling att knäa:

REACH suicidal

REACH infördes 2007 och vad hände? En utvärdering från 2015 säger att det inte går att se att REACH skulle ha påverkat handeln.

Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.

EC Chemistry 1.1 (2015): 15-24).

Men visst kostar det (å andra sidan omsatte EU:s kemiindustri €558 miljarder redan 2012) men det ger också väldiga fördelar för samhället. EU gjorde en utvärdering 2018:

Kostnaderna har varit högre än väntat (1,7 miljarder euro), särskilt för den första tidsfristen för registrering. Ytterligare kostnader tillkommer i samband med utvärdering, godkännande och begränsning. De potentiella fördelarna för människors hälsa och miljön uppskattas vara i storleksordningen 100 miljarder euro under 25–30 år.

Naturligtvis är det svårt att beräkna fördelarna i kronor och ören men är det helt självklart att ”frihet” innebär att samhället ska betala de här 100 miljarder euro för att några ska få släppa ut i princip vad som helst och tjäna grymt med pengar på det?

Och funkar det att gå före? Tja, länder som Sydkorea och Kina har uppdaterat sina lagar i riktning mot REACH efter EU.

Den absolut tydligaste nedgången för kemiföretagen orsakades av finansbranschens krasch (”Imports of organic chemicals were heavily impaired by the 2008/2009 worldwide financial and economic crisis”), men att vilja reglera den är väl ”sådant man inte får säga i det här jävla landet” om man inte vill bli stämplad som kommunistalarmist.

I USA har man inte ens lyckats förbjuda asbest på grund av att de måste väga in ekonomiska aspekter för företagen. Och som en bieffekt läggs enorma pengar på att inför rättegångar (efter stämningar från insjuknade anställda etc) ta fram studier som ska bevisa att det inte är farligt. Läs den här skruvade historien t ex.

Självmord för EU? Nej, knappast. Får libertianerna äta upp sin alarmism? Nej, knappast, ekonomisk undergångsretorik verkar aldrig kunna klassas som alarmism.

Ja, jag skulle kunna fortsätta (läs till exempel mitt inlägg om blytillsatser i bensin) men jag tror poängen borde framstå. Nej, jag är inte så naiv att man bara kan glömma de ekonomiska effekterna och att lösningar är enkla, men fysikaliska lagar kommer alltid trumfa de kortsiktiga ekonomiska principerna i slutänden, vare sig vi vill eller inte.

Kunskapen om klimatförändringarna och nödvändigheterna att agera om vi vill undvika de värsta konsekvenserna har varit kända länge. Största anledningen till att åtgärder fördröjdes i alla ovanstående frågor ovan (liksom nu med CO2-utsläppen) är alarmister som hävdar att alla andra är alarmister.

Klimatförändringarna innebär väldiga affärsmöjligheter för de som hänger med i utvecklingen men det kräver så klart investeringar. Det är också en ypperlig möjlighet att slippa ifrån beroendet av några av planetens värsta skurkstater och på köpet skulle vi få bort en lång rad av de allra värsta hälsoriskerna vi har som kostar enorma belopp.

Men på tal om alarmism.

Kristersson, du kanske skulle ta en titt på några av dina partivänners Twitterkonton (det gäller även SD:are som väl är de som är mest frekventa med att tjata om klimatalarmister). Man skulle kunna tolka deras meddelanden som att det är ingen mening att oroa sig för miljöproblem eftersom Sverige kommer upphöra att existera inom de närmsta veckorna. Bara försök lyfta fram World Economic Forums åsikter om läget i Sverige och du kommer få veta hur jävla uselt Sverige är att leva i…

Men sådant är förstås inte alarmism.

 

 

Årsdag för miljöskandal ”utan ansvarig”

Den Av Mathsi Manus, Samhälle, Skrivande, UncategorizedLämna en kommentar

19 augusti 2006. Ett tankfartyg från Europa har angjort en av kajerna i Abidjan, Elfenbenskustens största stad, och femhundratusen liter av lasten förs över till tankbilar. Det töms vidare på stadens soptippar och andra ställen där många av stadens fattiga livnär sig på saker som blivit över. Ett internationellt jättebolag gör därmed en mångmiljonbesparing jämfört med om avfallet skulle ha tagits om hand i Europa på ett säkert sätt. Det blir till priset av femton avlidna och upp till hundra tusen personer som fick uppsöka sjukhus.

Efterspelet avslöjar en ljusskygg verksamhet med förgreningar ända upp till Skandinavien och en kamp om att mörklägga saken och friskriva sig från ansvar. I mina ögon ett lysande exempel på hur svårt det är för lagstiftare att hålla jämna steg med multinationella bolag med enorma omsättningar.

Det är en lika skrämmande som fascinerande historia som fick mig att skriva Det som blir över, en helt fiktiv roman som dock tar avstamp i denna händelse och anspelar på mycket av det som hände efteråt.

bild-det-som-blir-over-provtryck

Den var på vippen att bli utgiven på ett av de stora förlagen efter toppbetyg från deras lektör, men det föll på målsnöret ”inte på grund av kvaliteten – inte alls! – utan på vilken sorts bok det är och vad vi redan fattat beslut att ge ut.” Efter liknande svar på min bok Tvivel slutade det med att jag gav ut båda böckerna själv. En tid då jag mådde ”ganska” kasst, så det slutade med att efter jag gett ut dem la ner allt vad som hade med skrivande, marknadsföring och liknande att göra …

Nåväl, här är historien om Trafiguraskandalen:

Det hela börjar i Amsterdams hamnområde 2 juli 2006. Ett tankfartyg vid namn Probo Koala börjar pumpa bort det vatten man normalt sköljer rent tankarna mellan lasterna (så kallat slop-water). Ganska snart inser  hamnpersonalen att det inte alls handlar om den relativt ofarliga last som hävdas, det luktar fan kort och gott. En första grovanalys av innehållet visar att det innehåller en sisådär 250 gånger mer organiskt material än det Trafigura har angett och fått offert på. Det går visserligen att hantera ändå men det kräver specialbehandling och priset blir då också ett helt annat: 500 000 euro, 37 gånger mer än vad det skulle kostat om det bara hade handlat om vanligt sköljvatten.

Och det var alldeles för mycket ansåg de som leasade fartyget: Trafigura, världens tredje största oljetradingbolag med rötter i London och Schweiz. Så istället för att betala, pumpas sörjan tillbaka till fartyget och de försöker istället bli av med det någon annanstans. I augusti månad hamnar de i Abidjan, den största staden i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) och en av Afrikas största hamnar där de kan bli av med det för 18 500 euro. En nätt liten besparing på 481 500 euro. Över 500 000 liter av lasten pumpas över till tankbilar och dumpas sedan lite här och var i Abidjan, framförallt på soptipparna där åtminstone femton människor dör och upp mot hundra tusen andra drabbas (frätskador, andningsbesvär med mera).

Trafigura hävdar att detta inte alls kan härledas till den last som dumpats där, de har i själva verket ingen aning om att det skulle vara en särskilt farlig last överhuvudtaget. En FN-rapport (A/HRC/12/26/Add.2, 3 September 2009) hävdar motsatsen.

Trafigura gör allt för att kämpa ner hela affären. Man lyckas få till en så kallad super-injunction från den brittiska domstolen rörande ett dokument som påvisar att ledningen för Trafigura var väl medvetna om vad som fanns i lasten. I Storbritannien kan man få ett domstolsbeslut på att pressen inte får offentliggöra saker som varit uppe i rätten om det kan leda till ekonomiska förluster för ett företag om det kommer ut.

Jag pratade med en brittisk advokat som berättade att själva grundtanken med tystnadsförläggandena (injunctions) egentligen är god, den brittiska pressen är ju allt annat än timid och det kan ju vara ganska olyckligt om man blir oskyldigt anklagad för något i tidningarna som sedan sänker företaget eller personen helt, det går ju inte riktigt att i efterhand försvara sig emot sådana saker.

Men Trafigura-affären visar med all tydlighet att det nästan alltid finns en avigsida med de godaste av intentioner. Trafigura anlitade en välrenommerad advokatfirma Carter-Ruck som hotade media till höger och vänster om rättsliga åtgärder om de rapporterade om det som har hänt, bland annat hotade de att stämma BBC för förtal som tog tillbaka ett nyhetsinslag från nätet.

Man lyckades dessutom få till ett föreläggande/injunction rörande ett dokument som kom att kallas Mintonrapporten. Där finns i klartext beskrivet vad som finns i lasten. Men det var inte nog med det, det blev vad som kom att kallas en super-injunction av det hela, man fick inte ens offentliggöra att det existerade någon injunction överhuvudtaget.

En annan brittisk presstradition är att pressen får fritt rapportera om allt som sägs i parlamentet och Paul Farrelly, en ledamot, tar upp frågan om denna injunction i parlamentet. En reporter på The Guardian, Alan Rusbridger, skickar iväg ett frustrerat Twittermeddelande: ”Now Guardian prevented from reporting parliament for unreportable reasons. Did John Wilkes live in vain?” (John Wilkes var en politiker och journalist på 1700-talet som kämpade för öppenheten i parlamentet).

Skådespelaren Steven Fry re-Twittrar detta meddelande och snart är det uppror på nätet. Mintonrapporten hamnar på Wikileaks och bara timmar innan Guardian ska möta Trafigura i rätten kastar Trafigura in handduken, deras försök att tysta ner affären misslyckades.

En del intern mejlkorrespondens läcker också ut på nätet, som visar klart och tydligt att Trafigura visste vad de hade i fartygstankarna. Man hade försökt bli av med lasten i flera hamnar innan Abidjan. En av de som deltar i mejl-diskussionerna är Claude Dauphin som är företagets president i London. Trafigura hävdar att Mintonrapporten bara var en draft-version och inte alls var baserad på riktiga analyser utan ett teoretiskt resonemang över vad som egentligen kunde ha gått snett nere i Abidjan.

Senare publicerades ändå resultaten från riktiga analyser utförda av Netherlands Forensic Institute (NFI) på prover från den aktuella lasten tagna i Amsterdam av District Environmental Police (DEP). I de 528 000 litrarna fanns förutom vatten; 40 ton lut, 25 ton svavel, 2 ton vätesulfid och 12 ton merkaptaner (en typ av ohyggligt illaluktande svavelprodukter, skunkar utsöndrar t ex etylmercaptan). Dessutom fanns där 24 kg av en katalysator (ARI-100 EXL) som används till så kallade Merox-processer (MERcaptan Oxidation), som i det här fallet handlar om att destruera farliga svavelhaltiga biprodukter. En kemikalie som inte alls förekommer i bensin eller råolja.

Men Trafigura köper sig ut ur krisen, för ett bidrag om 100 miljoner pund till den ivorianska regeringen slipper de undan vidare rättsliga åtgärder i landet och de direktörer som blivit fängslade i landet släpps. Trafigura betalar men hävdar fortfarande sin oskuld. Man betalar även en summa pengar (2300 euro) till några av lastbilschaufförerna, Greenpeace hävdar att det är mutor för att de ska hålla tyst medan Trafigura säger att det är kompensationspengar för vad de gått igenom. Det är väl fritt till upp till var och en att avgöra vilket …

Trafigura köper sig även ut ur (min tolkning) de engelska domstolarna och betalar 2009 ytterligare 30 miljoner pund för kompensation till de drabbade för att slippa rättsliga åtgärder (min tolkning). Fortfarande utan att medge att de gjort något fel.

De hade kontrakterat det ivorianska företaget Compagnie Tommy för att ta hand om avfallet på lagligt sätt. Ett företag som startades bara någon månad innan den aktuella lasten dök upp i Abidjan och de hade heller inga tillstånd att ta emot denna typ av laster. Trafigura hävdar att om något fel har begåtts så är det av C Tommy. De hävdar dock bestämt att avfallet omöjligen kan ha orsakat problemen folk sökte sjukhusvård för. Flera experter vittnar till deras fördel.

2010 dömer en holländsk domstol Trafigura att betala 1 miljon euro i böter för att ha skeppat ut avfallet från EU, vilket bryter mot Baselkonventionen. Trafigura hävdar att detta är fel, eftersom avfallet skapats ombord på skeppet faller det istället under MARPOL (Marine Pollution) och att inget brott har begåtts. De nederländska myndigheterna går också med på att inte ställa bolagets vd inför rätta om de går med på att böta ytterligare 67 000 euro.

Kaptenen, Sergey Chertov, för fartyget Probo Koala döms till ett fem månaders fängelsestraff och en Trafiguraanställd i Amsterdam vid namn Naeem Ahmed döms till 25 000 pund i böter och sex månaders fängelse . Detta överklagas men fastställs återigen hösten 2011.

I Elfenbenskusten döms Salomon Ugborugbo till 20 års fängelse, det var han som var chef för Compagnie Tommy och ytterligare en person, Essoin Kouao, döms till fem års fängelse.

Trafigura har alltså fått betala i runda slängar 1,5 miljarder SEK i böter och uppgörelser. Är det mycket? De hade 2010 en omsättning på cirka 80 miljarder och en ren vinst på 440 miljoner, men då pratar vi US-dollar, på svenska blir det över 500 miljarder i omsättning och nästan tre miljarder i vinst. Med andra ord är det bara en lite darrning i deras balansräkning.

Är det inte märkligt att detta kan pågå gång efter gång utan att de ansvariga får något straff överhuvudtaget. Exxon Valdez i Alaska, Union Carbide i Bhopal, Shell som förstört Nigerdeltat för att ta några andra välkända exempel. Särskilt när man läser sådant här:

Amnesty har lämnat in dokument till de brittiska myndigheterna som omfattar upp mot 5000 sidor med, vad de hävdar, bevis för att Trafigura brutit mot lagen. Myndigheterna håller med om att det som beskrivs skulle innebära allvarliga brott om det stämde men de erkänner dessutom att de varken har kompetens eller resurser att ge sig i kast med Trafiguras jurister … I princip handlar det om att helt ge upp kampen mot stora internationella bolagsjättar!

Mer om Trafigura finns förstås att läsa på nätet, varför inte börja på wikipedia.

Men det slutar inte där, spåren leder ända upp till Norge och en explosion på företaget Vest Tank i Norge 2007.  Det visade sig att man höll på med samma sak som Probo Koala hade gjort i sina tankar. Givetvis var det just Trafigura som låg bakom även detta (vill inte avslöja för mycket innan du läst boken 🙂  )

 

skull

 

 

 

 

Världens miljöfarligaste man …

Den Av Mathsi VetenskapLämna en kommentar

 Solgenombrott Stenshuvud MNI_5894 1000pxl

”[Thomas Midgley Jr] had more impact on the atmosphere than any other single organism in Earth’s history.”

 McNeill, J.R, historiker.

 

Det ligger något tragiskt, eller kanske tragikomiskt, i amerikanen Thomas Midgley Jr:s livsöde. Han var ett snille av rang och löste problem på löpande band men ändå … saker som till en början verkade vara alldeles lysande visade sig senare bara vara … hmm .. sådär. Ja, ganska galet om man ska vara ärlig. Så till den grad att Midgleys sista finurliga apparat tog hans liv på ett sätt som skulle passa in i en Monthy Python-sketch. Ni vet en sådan där man egentligen inte får skratta åt …

Midgley föddes 1889 och blev senare ingenjör under en tid då kemin tog jättekliv i utvecklingen och han var definitivt en av dem drivande bakom detta. Intelligent och påhittig som han var hade han samlat ihop över hundra olika patent innan han gick bort 1944.

Samtidigt fick hans påhitt konsekvenser som gjort att många utsett honom till en av tidernas största miljöförstörare, även om han själv aldrig levde tillräckligt länge för att bli medveten om det.

Han var nämligen en av männen bakom idén att tillsätta bly till bensinen för att få motorn att sluta knacka  (motorn knackar för att bränslet antänds för tidigt, bly stoppar en reaktionskedja av så kallade fria radikaler och förhindrar därmed detta).

Det var bly i formen av tetraetylbly (TEL) som tillsattes (men man valde att kalla den enbart för Etyl, bly lät inte särskilt bra i reklamen ens på 1920-talet…). Det var dock inte tillräckligt eftersom motorn snart kläggade igen av blyresterna det förde med sig. Men Midgley löste det problemet också genom att tillsätta dibrometan eller dikloretan. Kemikalierna reagerar med bly och bildar då blybromid alternativt blyklorid som är lättflyktiga ämnen som följer med avgaserna ut. Perfekt. Problemet löst. Ur en ren teknisk synvinkel.

Ur en annan synvinkel: alldeles tokfel.

Att bly inte är särskilt nyttigt har man vetat om i evigheter även om mycket inte var riktigt känt på den tiden. Det kan ge bland annat nervskador och njurproblem redan vid väldigt låga doser, barn är särskilt känsliga. (År 2012 fanns det dock 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet).

Undrar om det går att komma på ett mer effektivt sätt att sprida bly än att låta det sväva ut i atmosfären via bilavgaserna?  Med tanke på att bly inte förbjöds i bensin i Sverige förrän 1995 är det närmast oändliga mängder som spritts ut i atmosfären under det senaste århundradet. Halterna bly i vårt grundvatten har sjunkit avsevärt sedan nittiotalet men mängden i sjöar och vattendrag har varit oförändrad de senaste tio åren enligt Naturvårdsverket.

Men Midgleys miljödåd slutade inte där…

På 20-talet användes riskfyllda kemikalier som ammoniak, propan, svaveldioxid och klormetan till köldmedia i kylskåp och liknande. Midgley löste även detta problem då han blev den första att tillverka diklorodifluorokarbon som hade perfekta egenskaper för ändamålet utan att vara farligt. Det var freon han hade tillverkat och ganska snart hade det ersatt det mesta av de gamla kemikalierna. Lysande ju. Faktiskt.

Men …

Många år senare gjordes oroande upptäckter som ledde till Nobelprisad kemi (1995) vilken visade hur freoner reagerade med och bröt ner ozonlagret som skyddar oss mot viss skadlig UV-strålning. Efter mycket forskning förbjöds freoner i och med Montrealprotokollet, något som även de allra flesta av de största freontillverkarna stod bakom. Men det är först nu, +25 år senare som tecken på förbättringar syns då freonerna är så beständiga och finns kvar i atmosfären så länge.

Midgley Jr  drabbades sedermera av polio och fick mycket svårt att röra sig och behövde hjälp med de mest vardagliga av saker. Att ta sig ner och upp ur sängen blev ofattbart svårt men det var förstås något som kunde underlättas av fiffiga tekniska lösningar. Han lät konstruera en anordning med rep och öglor som skulle hjälpa folk med just denna övning men det slutade inte bättre än att han snodde in sig i sin uppfinning och ströps till döds 1944.

Sorgligt öde för en så briljant människa …

MNI_8625

 

 

 

 

 

När det omöjliga blev möjligt! TTIP #4

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Vetenskap7 kommentarer

 

Inside

TTIP och kemikalierna:

Del 1: Naivt om TTIP och kemikalierna.
Del 2: Så blev asbest ofarligt igen
Del 3: Vår klorerade värld. vad Monsanto visste men inte ville berätta

 

Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen:  finns det ett problem överhuvudtaget?

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Ungefärlig översättning: Varför lägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?

(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

 

Surt regn och reglering av svavelutsläpp

Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.

Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)

Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.

Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?

global-so2-emissions-jsmithFrån: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.

 

Påstådda kostnader för reglering enligt industrin (USA): $100 mdr  [1]
Verklig kostnad USA: $3-9 mdr  [2], [3]
Beräknad vinst USA: $101-119 mdr       [2]
Kostnad luftföroreningar enligt EU: €330-940 mdr     [4]
Kostnad luftföroreningar OECD: $1,7 triljoner (2010).    [5]

Tid från vetskap till åtgärd: 15-20 år …
(med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)

Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …

[1]   Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2]   8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003;  [3]   3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266;  [4]   Utredning från EU
[5]   Rapport från OECD 2014

Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs…  Frågan är vem som ska betala och för vad?  Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)

__________________________

Freoner och ozonnedbrytning

Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.

1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.

Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).

1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.

Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).

Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:

”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.” 

Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)

Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?

Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:

ton freoner

http://www.theozonehole.com/cfc.htm

En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.

 ozone_figure3http://www.skincancer.org/prevention/uva-and-uvb/ozone-and-uv-where-are-we-now

Tid från vetskap till åtgärd: ungefär 10-15 år …

Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner):  650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997):  40-400 dollar/bil

EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg
Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg
(1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).

Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år
Verklig tid: 2 år

Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect

Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.

____________________________________

Bly i bensin

Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:

”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”

Wall Street Journal, Sept. 9, 1965

När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.

Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…

Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.

Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995  (notera enhet, risknivån för barn är  50µg/L):

Bly-i-blod_FigSVE_2

 

_____________________________

Klorerade och bromerade organiska föreningar

1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.

Chart_ikey2156_pl1_lSE_tLand_sL

dioxiner i blod

Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.

(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).

Att märka upp farliga kemikalier

Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.

Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.

“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”

Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985

 

Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier

_______________________________

Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).

Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).

I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?

Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.

 

2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar

Nepal, utsläpp och annat …

Den Av Mathsi UncategorizedLämna en kommentar

Jag råkade boka en trekkingresa till Nepal i april, ska bli så jädra häftigt. Den är arrangerad av äventyraren Annelie Pompe som precis genomfört the 7th Summit dvs bestiga högsta berget på varje kontinent.

I trekkingresan ingår en topptur på Yalung Ri på 5600m så det blir en del traskande med ryggsäck här hemma nu. Bestigit de skräckinjagande höjderna Nybyhov och Hammarbybacken flera gånger 🙂 Hinner bli en del filosoferande när man är ute och går 3-5 h. Förra helgen var det kallt och det vällde ut rök från alla skorstenar.

MNIL3780

Fossila bränslen innehåller en hel del svavel som vid förbränning bildar svaveldioxid som i sin tur blir till svavelsyra när det reagerar med vatten. Det är en av de starkaste syrorna som finns (samma som finns i bilbatterierna). Bara Kinas svavelutsläpp motsvarar i runda slängar 40 Globenarenor fyllda med koncentrerad svavelsyra!

MNIL3807

USA hade en gång i tiden lika stora svavelutsläpp som Kina nu har men de har mer än halverats (liksom i EU) efter regleringar och innovationer. Det tog dock typ 20 år från det man i stora drag visste vad det ställde till med i naturen innan regleringar infördes (tragikomiskt var det skogsdöden på 80-talet som fick politikerna att agera, en skogsdöd som man nu vet förmodligen inte orsakades av just svavelutsläppen…).

Men det var stort motstånd att göra något med argument som: vi vet inte säkert att det är ett problem, kostnaderna blir astronomiska, företag skulle gå i konkurs, jobben skulle försvinna, energipriserna skjuta i höjden.

Men det blev inte så, energipriserna sjönk till och med. Visst kostar det en del att investera i ny utrustning etc men det blev inte så dyrt som konservativa krafter larmade om.

Känns mönstret igen?

Samma skiva har spelats upp vad det gäller DDT, freoner, bly, klimatförändringarna, klorerade produkter osv osv. Det har gått mycket snabbare och blivit mycket billigare än beräknat i alla dessa fall. Och det är samma människor som protesterar, de sitter inte sällan i näringslivets toppskikt.

Jag är för frihet och nyskapande. Att drivna människor ska bli belönade. Men i mina ögon är det inte vad storföretagen står för. Bara se på läkemedelsbranschen, trots astronomiska vinster har antalet nya intressanta strukturer från storbolagen minskat med hälften sedan 1997. Bonusar och aktieutdelningar har ändå stigit som raketer medan forskning läggs ner världen över och istället utförs av småbolag med lånade pengar. Som allting annat nuförtiden.

Människor som blint tror på en evig exponentiell tillväxt. Nej, det är inte dem som står för nytänkande och innovationslusta (bortsett från diverse finansiella instrument) i min bok. Och det är inte dem som jag vill ska sitta ensamma i förarsätet.

Världens skuldberg är 2,5 ggr större än världens BNP. Och derivathandeln (läs förflytta risker med hjälp spel och dobbel…) på det är uppe i 553 triljoner dollar. Ungefär samma förhållanden som vid bolånekraschen när det smällde sist, fast nu i större skala. Kejsarens nya kläder i kubik.

Nej, jag har inte förtroende för människor som på allvar tycker att läkemedelsbranschen är i kris och att politikerna måste göra något. En kris som ser ut så här: GlaxoSmithKline omsätter 180 miljarder kronor med en vinst på 30 miljarder, Roche 376 miljarder/80 miljarder i vinst, Bayer 376 miljarder/22 miljarder i vinst, Novartis 464 miljarder/100 miljarder i vinst och så vidare.

Och ändå är det ”den enda vägen”. Och politiker måste göra något. Sänk skatterna. Sänk minimilönerna och öka utdelningarna. Skapa fler jobb när mångmiljardföretag sparkar på löpande band.

Därför tycker jag det är skrämmande när hela sociala mediehavet och näringslivstopparna stormar när Wallström kritiserar Saudiarabien för bristen på mänskilga rättigheter, samtidigt som ingen reagerar när det enda som krävdes för att dåvarande regering (moderaterna) skulle ändra åsikt i vapenavtalet med Saudi var ett brev från herr Wallenberg.

Vem sitter på den egentliga makten?

Ja, lite sånt där flyger omkring i min hjärna när jag är ute och går. Skadad, javisst 🙂

Nu ska jag packa och dra iväg till Trysil och åka skidor:

MNI_6778 web