Jag lade ju ut mitt senaste manus Vi har tio år på oss! som en mängd blogginlägg efter att inget förlag ville gå vidare med det. Min bok Spelet om klimatet fokuserade främst på utvecklingen från det att IPCC bildades fram till idag. Vi har tio år på oss! tar ett mer övergripande grepp och belyser hur miljöfrågan har hanterats alltsedan miljörörelsen vaknade till liv på 1960- och 70-talen. Och hur de hamnat på kollisionskurs med särskilt marknadsliberala och konservativa tankesmedjor. Ett ämne som högernationalistiska grupperingar på senare tid tacksamt tagit till sig som ytterligare argument i sitt krig mot etablissemanget och vänster- och miljöinriktade organisationer.
En följare satte ihop dessa inlägg till en pdf-fil (tack Mats!) och tyckte jag borde sprida den. En nedladdningsbar version hittar du här.
Skrev det här i vintras i samband med att Timbro startade ett miljöinstitut med en vag vision om att kanske få det publicerat någonstans med större räckvidd än min lilla blogg … men tja, energin tog slut så orkade inte slutföra med att korta ner osv. Med tanke på pågående diskussion om aktivism och rubriker i SVT om att klimatfrågan är en vänsterfråga tyckte jag det kunde vara lämpligt att publicera det här ändå och beskriva hur det kommer sig att det blivit så. För det är ingen som helst slump. Och det har vidare drivit utvecklingen mot det vi ser idag där ingenting är sant utan bara konspirationer…
DEL I
Timbro ska starta ett miljöinstitut för att åtgärda högerns miljöpolitik, som lider brist på ”egna seriösa, genomarbetade alternativ”, meddelade tankesmedjans nye vd PM Nilsson i början på året (Aftonbladet 31 jan). Det är välkommet. Problem kan alltid lösas på olika sätt och bidrag behövs från olika delar av samhället. Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.”
Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mar 2021).
Men det ligger lite av ett löjets skimmer över uttalandena, för inte kan Nilsson och Dousa vara omedvetna om vad det stora nätverk av marknadsliberala tankesmedjor – där Timbro ingår – har ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren? (benämns Nätverket nedan).
Marknadsliberala tankesmedjor inom Atlas Network 2021
Reagan må under sin tid som senator ha instiftat lagar för renare luft, men när han blev president hamnade USA:s miljöskyddsmyndigheten (EPA) i skottgluggen. Driftbudgeten ströps med 27 procent och den för miljöforskning med 58 procent. Verkställandeärenden rasade med 80-procent, ”obekväma röster” avskedades, bara en folkstorm förhindrade en planerad lättnad av utfasning av bly i bensin, budgeten för att sanera förorenad mark slaktades och Reagan lade sitt veto mot Clean Water Act – trots enhälliga beslut i kongressens båda kamrar. Det var för dyrt.
På Carters tid hade USA och Kanada startat ett vetenskapligt projekt för att samla in data om effekten av surt regn orsakat av industrins svavelutsläpp. Reagan satte dock stopp för den gemensamma utvärderingen, administrationen uttryckte tvivel om huruvida USA:s vetenskapliga akademi var objektiva, och lät istället en separat kommitté göra USA:s analys – utan Kanadas inblandning. Till denna handplockades fysikern Fred Singer, då anställd av Nätverket (Heritage Foundation).
Slutsatsen var samstämmig med tidigare expertrapporter: utsläppen borde regleras. Det fanns fortfarande osäkerheter men de var inte skäl nog att fördröja åtgärder ansåg kommittén – det vill säga alla utom Singer. Han tilläts skriva ett eget appendix där han framförde sina tvivel om det var ekonomiskt försvarbart att införa regleringar.
Fred Singers slutsats i Acid Rain Peer Review Panel 1984
Och det var denna linje Reagan valde. Trots en närmast enhetlig syn inom forskarvärlden att utsläppen borde reduceras agerade han inte (ja, det förekom överdrifter från miljörörelsen men det ändrar inte på detta).
Thatcher och Reagan var båda drivande i att få till Montrealprotokollet för att ersätta freoner. Thatcher har likaså blivit en symbol för hur världsledare tog tag i klimatfrågan. De flesta känner till hennes rykande tal inför FN om vikten av att agera, färre känner till att Nätverket fick henne att ändra uppfattning. Mer om det senare.
Även George Bush lovade i sin valkampanj 1988 att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Men som vald president rann även detta engagemang snart ut i sanden. Intensiva kampanjer, iscensatta av lobbyorganisationer och Nätverket, lyckades nämligen övertyga det republikanska styret att IPCC inte var trovärdiga och att uppståndelsen bara handlade om en politiskt driven alarmism.
Stora delar av Nätverket accepterade nämligen inte att utsläppen av växthusgaser utgjorde ett problem. Detsamma gällde utsläppen av freoner. Nämnda Fred Singer och representanter för Nätverket satt i amerikanska kongressförhör och motsatte sig en snabb utfasning av freoner även långt efter det att tillverkningsindustrin var med på tåget.
På Earth Day 1996 försåg Nätverket amerikanska studenter med en gratistidning där de kunde läsa att det inte fanns vetenskapligt stöd för att surt regn, freoner, avskogning eller klimatförändringar innebar några problem för världen. Och det i sammanhanget obligatoriska mantrat om kostnadseffektivitet: vi vet för lite, vi måste forska mer innan vi agerar. En av skribenterna var fysikern Fred Singer.
Det här är alltså året efter Nobelpriset i kemi gick till forskarna som kartlagt hur freoner påverkar ozonlagret.
Ekonomiprofessorn Julian Simon var en tongivande liberal miljödebattör knuten till Nätverket, hyllad som en ”sanningssägare” då han bemötte miljörörelsens överdrifter (för jo, de finns). Men av bara farten förringades miljöproblem in absurdum. I ett policydokument för Cato Institute 1995 menade han:
”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”
I sin bok The Ultimate Resource 2 (1996) ifrågasätter han utfasningen av bly i bensin och viftar bort kända miljöproblem som obefogad alarmism:
”Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok.”
Allt med referens till den nämnda fysikern Fred Singers bok. I Simons ögon vägde detta uppenbarligen tyngre än IPCC, en mängd publicerad vetenskap och Nobelprisad kemi.
Competitive Enterprise Institute (CEI) instiftade 2001 ett pris till Simons minne. En majoritet de första elva pristagarna har uttryckt att IPCC och klimatlarmen är en politisk bluff.
Statsvetaren Aaron Wildavsky var en annan Nätverksansluten professor som inte gav mycket för statliga regleringar. Han berättar i sin bok But is it true? (1995) att freoner/ozonfrågan inte var något att oroa sig för, klimatförändringarna handlade om naturliga cykler, kapitlet om DDT är extremt vinklat och den amerikanska regeringen påstås ha agerat i panik när de införde ett förbud 1972.
I verkligheten kom USA:s första reglering av DDT redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom (gällde ej malariabekämpning eller export). USA:s regering baserade beslutet på slutsatser från bland annat fyra grundliga vetenskapliga genomgångar de initierat.
Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen med bekämpningsmedel i sin bok Tyst vår 1962 och fått politiker och allmänhet att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som låg till grund för regleringarna. Men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen.
Nätverket har drivit omfattande kampanjer mot Rachel Carson, särskilt CEI. De har liknat förbudet vid massmord trots att det aldrig handlat om ett totalförbud, vilket bland annat Wildavsky påstår i sin bok. Det är ett budskap som extremhögern tacksamt tagit till sig. Breitbart 2014:
”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”
Som av en händelse satt Wildavsky i styrelsen för nämnda Fred Singers tankesmedja. Singer var likaså vetenskaplig granskare av But is it true?
1998 satte sig Nätverket ner med representanter för oljebolag och drog upp en detaljerad handlingsplan för hur de skulle hålla USA borta från Kyotoavtalet (ja, en representant för Singers tankesmedja deltog). Huvudstrategin var att trycka på hur osäker vetenskapen inom klimatologin var.
Med en tänkt mångmiljonbudget planerade de PR-kampanjer riktade mot media, politiker, skolor, företagsledare och allmänhet. De skulle finansiera studier, knyta till sig forskare som kunde föra deras talan, starta gräsrotrörelser och så vidare. Man ville skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC” som politiker och media kunde vända sig till.
2001 kom IPCC:s tredje stora rapport. Nätverket köpte inte slutsatserna och lät några kända ”skeptiker” ta fram en egen sammanfattning. Den imponerade inte direkt på klimatforskare. Men det ideliga misstänkliggörandet hade effekt. Bush beordrade en granskning av IPCC och klimatforskningen. Men ingen konspiration uppdagades.
”Målsägande har blivit undersökt flera gånger och hans arbete har funnits vara korrekt. Några av dessa undersökningar har dessutom utförts på grund av anklagelser från CEI-försvararna i målet. På det följer att om någon ska vara på det klara över riktigheten i målsägandens arbete så är det CEI-försvaret. Det är därmed inte mer än rätt att säga att CEI-försvarets fortsatta kritik av målsägande är en hänsynslös ignorans av sanningen.”
Thatcher, som gick i bräschen för att agera i klimatfrågan hade vid det här laget gjort helt om. I sina memoarer (Statecraft, 2002) skrev hon att det mest hade handlat om alarmism och var ”en fantastisk ursäkt för [att införa] en världsomspännande, supranationell socialism.”
Och vad hade fått henne på andra tankar? Nätverkets böcker. En var skriven av Fred Singer.
Senare uppdagades att en lobbyist som fått centralt jobb inom Bushadministrationen hade redigerat bort fakta i expertmyndigheternas vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. Ett par dagar efter det blev känt slutade han för att börja jobba på oljejätten Exxonmobil.
Kanada fick i Stephen Harper en ny premiärminister 2006. Utöver en rad skandaler, slaktade han budgeten för forskning, miljöbevakningsprogram och liknande. Han förbjöd statligt anställda forskare att prata med media utan tillstånd. På konferenser fick de förskrivna svar om vad de fick yttra sig om. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat. Under Harpers ledning blev Kanada det enda land som hoppade av Kyotoprotokollet.
Några år efter millenniumskiftet startade Fred Singer NIPCC – ja, med ett N – med hjälp av Nätverket. De har arrangerat mängder med konferenser – finansierade av Nätverket – och gett ut omfattande ”vetenskapliga rapporter” i stil med IPCC:s men med rakt motsatt budskap.
Klimatforskare anser rapporterna vara rent bedrägeri. Meteorologiprofessor Lennart Bengtsson avfärdade exempelvis en som rent nonsens 2011:
”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv. För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”
Så sent som 2017 skickade NIPCC ut en rapport till 350 000 amerikanska lärare där det bland annat påstods att det inte skett någon uppvärmning sedan 1997. Fred Singer hävdade för övrigt i Voice of America 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att vi knappast skulle se något större uppvärmning framöver heller. Något han upprepade i föredrag 2016.
Kända ”skeptiska” akademiker har förutspått att en nedkylning ska börja nästan varje år sedan millenniumskiftet.
David Evans förslag, saluförd på en av världens största ”skeptiska” bloggar, JoNova (Evans fru)
Nätverkets amerikanska organisationer har alltid varit motorn i att sprida desinformation i klimatfrågan. En avgörande faktor i deras framgångar är att de knutit till sig enstaka akademiker som kunnat föra deras talan. Likaså pengar från oljeindustrin. Det är mycket väldokumenterat. Deras budskap om att IPCC inte går att lita på har förstås inte stannat i USA. När USA hoppat av Kyotoavtalet 2001 riktades fokus mot europeiska politiker för att övertyga även dem. Det var en betydligt svårare uppgift.
Jörgen Huitfeldt kommenterade på Twitter, förlåt X, mitt blogginlägg angående hans artikel på Kvartal där han gjorde reklam för Climate the movie. Han tyckte jag skapade en stor halmgubbe som inte berörde något av det han skrivit:
Du bemöter i princip bara saker i din långa text som jag inte har skrivit. Som jag avslutar artikeln: ”Det är odiskutabelt att det blivit varmare på jorden jämfört med tidigare. Det är också uppenbart att människans utsläpp av växthusgaser bidrar till uppvärmningen.” pic.twitter.com/oPXJxHyMTe
Den 18 augusti 2023 skrev Huitfeldt (JH) en till en början tänkvärd artikel på DN:s ledarsida med rubriken Kritikerna försöker inte ens förstå vad Lena Andersson säger. Han jämförde med hur polariserad nyhetsjournalistiken i USA är. Det är mer viktigt vem som säger något än vad denne egentligen säger, menade han. Man försöker inte ens förstå vad ens opponent vill säga.
Mitt inlägg om Climate the movie var just ett försök att motivera varför filmen är missledande, alltså VAD de säger och inte VEM som säger något. Jag tycker det i allra högsta grad berör det JH skrev. Men han verkar inte vara ett dugg intresserad.
För att upprepa: JH är uppenbart upprörd över, och tycker det är talande, att filmen inte finns att se någon annanstans än på Youtube. Med andra ord, han anser att det är ett exempel på att debatten tystas och att filmen borde få ett större genomslag i samhället. Och hans argument bygger enbart på VILKA som uttalar sig i filmen, inte VAD som faktiskt sägs:
JH anför sen att dessa ”blytunga forskare” vågar gå mot strömmen enbart för att de är gamla och inte längre behöver oroa sig för nekade forskningsanslag. Och att övriga forskare bara överdriver för att få fortsatta pengar för att kunna fortsätta sin verksamhet. En bedräglig fårskock till skillnad från de som uttalar sig i filmen alltså:
Visst finns det problematik inom forskningen och kampen om anslag men det verkar som JH är av uppfattningen att dessa modiga forskares påståenden aldrig har bemötts eller att det inte finns väl underbyggd vetenskap som motsäger det. Mitt förra inlägg redovisade en del. JH menar att han inte har erforderliga kunskaper för att kunna göra minsta bedömning av vad som sägs i filmen:
Sorry, Jörgen Huitfeldt, det är ohyggligt fegt att gömma sig bakom dessa ord. Det är att lägga över hela ansvaret för faktakoll på andra och skita i följderna. Jo, JH gör en ansats, han mejlar den enda källa Kvartal tycks kunna lita på, Lennart Bengtsson som tycker filmen är ”ganska bra” men missar en del. En del? Det här som sagt vad Bengtsson själv skrivit på Kvartal:
”Efter 30 år anser IPCC nu otvetydigt att den globala uppvärmningen på drygt 1°C sedan 1900-talets början är huvudsakligen en följd av de omfattande av människan skapade växthusgasutsläppen. Det stora flertalet naturvetenskapliga forskare och experter med relevant kunskap inom meteorologi och klimatologi är här nästan undantagslöst eniga med IPCC.”
Det är helt jädra inkompatibelt med Climate the movies budskap. Helt och hållet.
För det handlar inte om några nyanser, genom att saluföra Climate the movie vill JH år 2024 fortfarande debattera om det skett en uppvärmning sedan 1940-talet och om CO2 har någon del av det. Bara lägg ner! Det duger inte för en rutinerad journalist! Ja, det är en åsikt, varsågod.
Nej, din avslutande mening ursäktar inget: ”Det är odiskutabelt att det blivit varmare på jorden jämfört med tidigare. Det är också uppenbart att människans utsläpp av växthusgaser bidrar till uppvärmningen.” Hade du accepterat detta hade du inte salufört filmen. Punkt!
Filmens budskap upprepas gång på gång: Det är inte varmare nu än på 1940-talet och det finns ingen (eller högst marginell) koppling mellan uppvärmningen och CO2!
Herregud, de visar nedanstående graf med en enormt tilltagen y-axel som raderar ut allt av intresse för att visa att det knappt går att se en uppvärmning under de senaste 140 åren (och för säkerhets skull tiltar de grafen) :
Det är precis det här vad jag menar med ”Relevant kritik drunknar ofta i rena kalkonresonemang som debattörer inte kan hålla sig ifrån.”
Och han tvivlar på om vetenskapsjournalister ens har basala kunskaper i ämnet:
Men absolut, jag förstår svårigheterna, floden av desinformation i den här frågan är enorm. Huvudanledningen till att faktaförvirringen har kunnat sprida sig så lavinartat beror just på att akademiker fört fram budskapet och personer som JH sprider det vidare utan minsta kritiskt tänkande (och det gäller inte bara klimatdebatten numera).
Den vetenskapliga processen med vetenskapliga publikationer är långt ifrån perfekt, men den finns till för att just skilja åsikter och allmänt tyckande ifrån empiriska resultat och vetenskaplig kunskap.
Så jag skrev lite om VAD som sägs i filmen i mitt förra inlägg. Här följer några ord om VEM som uttalar sig. Finns något som gör att man kanske ska tänka sig för innan man accepterar det som sägs med hull och hår enbart baserat på deras fina titlar?
Professor Richard Lindzen (pensionerad sen ca tio år tillbaka).
Han har hela tiden argumenterat för att en ökad CO2-halt i atmosfären bara kommer leda till en högst marginell uppvärmning. År 2001 publicerade han ihop med några kollegor en studie som kunde förklara varför (NB finansierad av samma statliga forskningsanslag som de andra korrupta alarmisterna använder sig av).
Hypotesen går förenklat ut på följande: När haven i tropikerna värms upp påverkas molnbildningen så att mer värmestrålning kan smita ut i rymden och ge en nedkylning. En sorts självreglerande effekt alltså, som fick namnet Irishypotesen.
Det gick emot ”gängse uppfattning” men studien har behandlats seriöst. Flera andra forskargrupper försökte testa/bekräfta/förkasta den modell Lindzen skapat. Och de hittade avgörande svagheter som också publicerades vetenskapligt. Några av dem: Lin et al 2002, Fu et al 2001, Hartmann et al 2002, Lin et al 2004, Wong et al 2004, Forster et al 2006, Su et al 2008.
Lindzen publicerade 2009 en ny studie som skulle stärka hans hypotes. Men andra forskargrupper hittade återigen avgörande svagheter och faktiskt rena felaktigheter i studien: t ex Murphy 2009, Chung 2010, Trenberth 2010, Dressler 2011.
Lindzen och en kollega försökte bemöta denna kritik i ytterligare en artikel som de skickade till den kända tidskriften PNAS. Men fyra granskare (varav Lindzen valt två själv) ansåg unisont att de inte presenterat underlag som stödde deras slutsatser (granskarnas kommentarer finns offentligt tillgängliga):
Lindzen åtgärdade inte bristerna och artikeln refuserades. Istället skickade han den till en liten koreansk tidskrift där den publicerades (LC11). Men inte heller den har ignorerats och är kommenterad i två kapitel i IPCC AR5 WG1 från 2013.
Det är förstås svårt att som lekman ha en uppfattning här, men man kan ju ta en slutsats från LC11 och jämföra med observationer. De anger att en fördubbling av CO2-halten skulle ge en uppvärmning mellan 0,5-1,1°C. Vi har nu nått ca halvvägs till en fördubbling av CO2 och har redan passerat detta temperaturintervall med råge.
Men Lindzen vägrar överge sina åsikter. De som påstår (exempelvis Clintel) att mainstream forskare har ignorerat denna hypotes ljuger helt enkelt.
Och JH lyfter ju konspirationstankar om att mainstreamforskare bara larmar för att få pengar. Hur hanterar JH det faktum att Lindzen varit avlönad av fossildrivna Cato Institute efter pensionen?:
Det finns ganska mycket mer att hämta om Lindzens uttalanden. Och en diger hop av anledningar till varför man inte ska förkasta den oerhörda mängd forskning som stöder IPCC:s slutsatser till förmån för Lindzens åsikter.
Klimat är inte Clausers område och har inte varit i närheten av att publicera någon forskning i ämnet. Han påstår att det inte finns någon koppling mellan CO2 och klimatförändringar (hänvisar till samma självregleringsmekanism som Lindzen) och att det inte ens är belagt att den ökade mängden CO2 kommer från människans utsläpp.
Det finns enormt mycket bevis på detta och är något IPCC säger är säkerställt bortom alla tvivel. Om man vill förkasta allt detta till förmån för Clausers åsikter och några formler han plitat ner på en power point-slide, please go ahead, men kasta av dig offerkoftan och sluta grina för att ingen tar dig på allvar.
Roy Spencer
Spencer var pionjär, ihop med John Christy, att samla in temperaturdata från troposfären (nedre delen av atmosfären) med hjälp av satelliter. Deras mätserie, UHA, visar något mindre uppvärmning än övriga mätserier. Men dock finns även där en tydlig uppvärmning och falsifierar Climate the movies påstående om att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet (precis som alla existerande mätserier från satelliter, radiosonder (väderballonger) och termometrar: NOAA shows clear global warming trends over the past 58 years based on radiosonde data – Climate Feedback).
De båda lever på statliga forskningspengar och publicerade så sent som 2023 en artikel trots det påstådda tankeförbudet. Jag har ingen aning om deras enkla 1D-modell ger relevanta svar, men som med all forskning, varför blint lita på ett resultat som avviker markant från hundratals andra studier? Varför inte också ta hänsyn till meriterade forskare som James Hansens vars studie från förra året menar att situationen är betydligt värre än vad IPCC för fram?
Och finns det anledning att förhålla sig skeptisk till Spencers ofta ganska tillspetsade uttalanden om sina forskarkollegor och deras studier. Ta en titt på nedanstående video om hur han har haft fel om och om igen genom åren (medan IPCC:s slutsatser stått sig bra). Även han har länge argumenterat för en självreglerande mekanism som gör att vi inte kommer se någon större uppvärmning.
Så nej, inte heller här saknas det argument.
Och om man så vill: Roy Spencer är evangeliskt troende och anser att Guds intelligenta design/kreationism är lika, om än inte mer sannolik än evolutionsteorin. Ja, man ska ta hans vetenskapligt publicerade artiklar på allvar men när det kommer till åsikter bör man nog ta i beaktning saker som följande:
Roy Spencer, The Evolution Crisis: ”I finally became convinced that the theory of creation actually had a much better scientific basis than the theory of evolution, for the creation model was actually better able to explain the physical and biological complexity in the world…” ).
Tony Heller (aka Steve Goddard)
Tony Heller är känd för sina ideliga påståenden om att mätserier manipuleras för att visa en uppvärmning som enligt honom inte finns. Här kan du få en lektion i hur det går till:
Ja, han menar alltså att det inte skett en uppvärmning sedan 1940-talet, klippet nedan är från 2016 från en konferens ordnad av ultrakonservativa Doctors for Disaster Preparedness som ger ut en tidskrift för läkare (JPANDS) där det påstås att vaccin ger autism, det ifrågasätts om HIV ger AIDS mm. Ja, Willie Soon och likaså Lindzen (båda medverkar i Climate the movie) har publicerat klimatartiklar i denna läkartidskrift. Soons artikel är faktiskt usel och ordentligt motbevisad.
Visst, tro på honom, fortsätt argumentera för att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940 som Climate the movie påstår. Kom bara inte och påstå att ni skulle vara skeptiskt lagda.
Patrick Moore
JH lyfter fram honom som en grundare av Greenpeace. Han var visserligen aktiv i dess början men det stämmer inte att han grundade organisationen. Just det är kanske inte så viktigt men det är däremot att han har jobbat som lobbyist i mer än trettio år. Det är ytterst väldokumenterat hur han misshandlar vetenskap och det är faktiskt otroligt att någon fortfarande tar honom på allvar. De så kallade vetenskapliga artiklar han skriver är rapporter utgivna av olika tankesmedjor och skulle inte hålla ens som studentuppsats, se ett av mina tidigare inlägg: Patrick Moore. En studie i förnekelse. – Maths Nilsson, författare
Wielicki är en geolog som inte sysslat med klimatforskning Han var en nobody till för bara något år sedan och hade bara några hundra följare på Twitter. Han började han sprida gamla uttjatade klimatmyter blandat med lite kulturkrigstrofer och Elon Musk valde att dela hans inlägg några gånger. Vips så hade han 60 000 följare, hamnade i teve (t ex Fox News) och inbjöds i värmen på Heartland Institutes klimatförnekarkonferenser.
Ni hittar exempel på felaktigheter och diverse länkar här:
Nu börjar jag tröttna på det här…. Men nej, det saknas inte bemötande av Koonins och Happers påståenden:
Stephen Koonin: Search Results for “koonin” – Climate Feedback William Happer: Search Results for “happer” – Climate Feedback [Som sägs i kommentar nedan: Happer påstår i filmen att det inte finns någon korrelation mellan CO2 och temp, men när han själv ihop med en kollega beräknar vad en fördubbling av CO2-halten skulle innebära kommer han fram till värden som ligger inom IPCC:s intervall – nej det är mycket ”skepticism” i den här ”debatten” som inte går ihop…]
Jag kommenterade Nir Shaviv och Henrik Svensmark i förra inlägget.
Och så vidare ochsåvidareochsåvidareochsåvidareochsåvidare……
Om något visar ovanstående att faktagranskningar må vara viktiga men är inte i närheten av att avhjälpa problem med desinformation. Jag vet hur det här funkar och har inga illusioner om att kunna ändra någons uppfattning. Ville bara skriva av mig av frustration över hur ingenting längre spelar någon roll. Alla åsikter behandlas på samma sätt som mångfaldigt bekräftad kunskap, empiriskt uppmätt.
I komplexa och polariserade frågor finns det förmodligen alltid utspel att kritisera från båda åsiktskorridorer. Och kanske miljöfrågor i synnerhet. Men det betyder inte att sanningen därav måste ligga någonstans mitt emellan, vilket blir väldigt tydligt i den så kallade klimatdebatten. Relevant kritik drunknar ofta i rena kalkonresonemang som debattörer inte kan hålla sig ifrån.
Ett tydligt exempel på detta kom häromdagen där Jörgen Huitfeldt på sin ”nättidning” Kvartal skrev 28 mars 2024:
”Det är någonting med beskrivningen av klimatkrisen som gör att jag ständigt drabbas av kognitiv dissonans. Det kan förstås vara mig det är fel på. Men i den nya filmen Climate the movie blir det tydligt att jag är i gott sällskap med Nobelpristagare, världsledande fysiker och meteorologer samt en av grundarna till Greenpeace.”
Lägger till 2/4: Han påpekar sen att det är ”talande att filmen, trots den samlade tyngden hos de medverkande, inte finns att se någon annanstans än på Youtube”. Ren och skär appeal to authorities – som om det som framförs i filmen inte har bemötts vetenskapligt…
Nedan följer några exempel på varför det efter denna inledning blir svårt att ta Huitfeldts kritik på allvar. Först ett par punkter:
Idag är koldioxidens ökande växthuseffekt inte bara en hypotes från teoretiska modeller (vilket ofta påstås). Den är även empiriskt uppmätt, både vid jordytan (Feldman et al 2015) och globalt via satellit (Kramer et al 2021) . Redan 1967 publicerade Manabe (som fick Nobelpriset i fysik 2021) och en kollega en studie om det som kommit att kallas växthuseffektens fingeravtryck, nämligen att en ökad halt växthusgaser ger en uppvärmning av nedre delen av atmosfären (troposfären) men däremot en nedkylning av den övre (stratosfären) (Manabe et al 1967). Denna effekt är empiriskt bekräftad (Santer et al 2023). Om en ökad solinstrålning vore orsaken till uppvärmningen förväntas däremot även stratosfären att värmas upp. Men det är ändå bara några av de mängder av pusselbitar som utgör helheten.
Climate the movie – the cold truth är regisserad av Martin Durkin (som tidigare gjort filmen The Great Global Warming Swindle (2007) och pro-Brexitfilmen Brexit: The Movie). Premiärvisningen ordnades av CO2 Coalition, med sponsring av Heartland Institute och Committee for a Constructive Tomorrow (CFACT).
Bara detta borde få en varningslampa att tändas hos en erfaren journalist, för det saknas verkligen inte bevis för hur de spridit desinformation genom åren. Climate the movie är heller inget försök till att nyansera debatten, den motsäger även de slutsatser som IPCC anser vara i princip helt säkerställda.
Chapter 1: Temperature records
Det påstås att den medeltida värmeperioden (runt 1000 år sedan) var lika varm, eller varmare, än vad vi upplever idag. De ritar upp en graf över en temperaturrekonstruktion från svenske Fredrik Charpentier Ljungqvist (FCL) som anges komma från år 2000. Nu hade inte FCL lämnat gymnasiet vid den tiden, hans rekonstruktion är från 2010.
Och lyssnar man på FCL själv skriver han (enligt recension på Klimatupplysningen) i sin bok Klimatet och människan under 12000 år (2017):
”beläggen för den globala uppvärmningen är omfattande och ställda utom all tvivel” ”den pågående globala uppvärmningen är en av vår tids största utmaningar”
Något som förstås inte föll i så god jord på bloggen…
Det här är en evighetsdiskussion inom ”klimatdebatten”. Jag är förstås färgad men tycker ändå det är fascinerande att en rutinerad journalist, uppenbarligen intresserad av klimatdebatten, lyckats missa allt som skrivits om det… Här finns ett sextiotal studier som bekräftar att nutida uppvärmning sticker ut.
Sen lägger de upp några temperaturkurvor från centrala England och Central Park, New York som bevis för en ringa uppvärmning. Det är förunderligt att det 2024 fortfarande är gångbart att likställa lokala temperaturer med globala medeltemperaturer. Orkar inte ens kommentera längre.
Chapter 2 CO2
Koldioxidhalten i atmosfären har varit betydligt högre än vad den är idag berättas Climate the movie. Det är förstås sant. Hur vet vi det? Ja, inte för att ”skeptiker” lyckats avslöja något utan för att forskare har kunnat bestämma det och redovisat i vetenskapliga studier. Nedan bild från IPCC AR5 (2013):
Det är helt omöjligt att få ett grepp om tidskalorna här (miljontals år). Så här har det sett ut under människans utveckling:
En studie publicerad i Nature 2019 gjorde en rekonstruktion av havsnivåerna för Pliocene, ca 3-3,2 miljoner år sen då koldioxidhalterna var ungefär som nu och temperaturen var 2-3°C högre än för-industriell tid. Medelhavsnivån för perioden var 16,2 m högre än nu (5,6-19,2 m). Läs mer på Phys.org.
Det är ganska rejäla havsnivåökningar jämfört med nu och man behöver inte vara forskarutbildad för att fantisera ihop följder av ökningar på 20 meter och uppåt.
Flera av de så kallade experterna (nej, ingen av de som uttalade sig i denna fråga är klimatforskare: Happer, McKittrick, Heller, Wieckli) säger att koldioxid inte styr temperaturen eftersom studier visar att temperaturen ökar först vid slutet av en istid och koldioxidhalten följer efter. Det borde vara det omvända om CO2 skapade en uppvärmning.
Återigen låter det som ”skeptikerna” har dragit ner byxorna på världens alla klimatforskare: Gotscha!
I själva verket är det en icke-nyhet av rang.
Det har nämligen varit känt länge att CO2 i sig självt inte har orsakat slutet på istider. Den utlösande faktorn är ändringar i solens instrålning beroende på jordens position i förhållande till solen (omloppsbana, axellutning), de så kallade Milankowic-cyklerna.
Det går att noggrant beräkna hur stor effekt cyklerna har på den inkommande solenergin. Det visar sig att det inte på långa vägar är tillräckligt för att förklara hela uppvärmningarna och smältningen av isarna.
En studie tittade på hur det sett ut under de senaste 20 000 åren och det visar sig att även om CO2 inte initierade den interglaciala uppvärmningen så inträffade 90% av uppvärmningen efter CO2 stigit (lösligheten i vatten blir sämre ju högre temperaturen blir, vilket också är en anledning till att man räknar med att havens absorption av CO2-utsläppen kommer minska med tiden). Bild nedan tagen från Skeptical Science. Mönstren skiljer sig dessutom åt på norra respektive södra halvklotet på grund av att södra har så otroligt mycket mer vatten.
Faktum är att den här eftersläpningen av CO2-ökningen är förväntad (om än inte bestämt hur stor) och det finns publikationer som förutspådde det redan på 60-talet. CO2 kan med andra ord både vara en orsak till, och en effekt av, uppvärmning. Se länkar till studier och andra texter här, eller varför inte titta på en video från potholer54 (tidigare vetenskapsjournalist) här.
Ett annat faktum är att när Happer själv räknar på vad en fördubbling av kolidoxidhalten skulle innebära för temperaturen avviker hans resultat (2,2-2,3C) inte särskilt från de ”mainstreamforskare” han anklagar vara korrupta. Det går inte ihop med att det inte finns en korrelation mellan CO2 och temp.
Återigen, det borde vara helt omöjligt för en rutinerad journalist att inte hitta information om detta, för det är också ett uttjatat gammalt tema.
Ingen klimatforskare påstår att enbart koldioxid styr temperaturen på jorden. Ingen.
Svensmark, Shaviv och den kosmiska strålningen
I filmen intervjuas både Nir Shaviv och Henrik Svensmark (astrofysiker). Shaviv och Viezer publicerade 2003 en studie som korrelerade klimatförändringar med då jorden passerade genom spiralarmarna på vår galax. Hypotesen är att atmosfären då träffas av mer kosmisk strålning som kan generera moln som sedan påverkar klimatet. De skriver dock att deras rekonstruktion bara är applicerbar på en tidskala om många miljoner år:
”As a final qualification, we emphasize that our conclusion about the dominance of the CRF over climate variability is valid only on multimillion year time scales.”
(Men inte ens denna korrelation verkar stämma längre (?))
Svensmark menar dock att denna mekanism kan förklara en stor del av nuvarande uppvärmning. Solens aktivitet varierar i kända cykler vilket också får dess elektromagnetiska utstrålning att variera i styrka. Detta fält skyddar jordens atmosfär mot kosmisk strålning. Svensmark har på labb visat att kosmisk strålning kan ge upphov till partiklar som i sin tur kan initiera molnbildning (men han har inte visat om det har någon signifikant effekt i den riktiga atmosfären).
Det vill säga hypotesen säger att ett svagare ”solfält” –> mer kosmisk strålning träffar vår atmosfär –> mer moln –> ökad reflektion av solstrålar –> kallare klimat.
Men IPCC har inte ignorerat denna hypotes utan finns kommenterad i alla de fyra senaste IPCC-rapporterna. Tesen korrelerar helt enkelt inte med observationer. Om du inte litar på IPCC, läs vad Svensmark själv skrev 2009 då solen gick in i en mycket låg aktivitetsfas och enligt hans hypotes skulle temperaturen alltså falla: den globala uppvärmningen har slutat och en nedkylning har börjat (WUWT 2009).
Så blev inte fallet. Inte för att ”skeptiker” tycks bry sig särskilt mycket…
Nobelpristagare
Ja, så har vi ännu en Nobelpristagare i fysik som konstaterar att klimatvetenskapen är pseudovetenskap spridd av en usel församling i form av IPCC. Det gäller John Clauser, nu 80 år, och verksam inom kvantfysiken och har inte varit i närheten av klimatforskning. Men anser den vara ett rent falsarium:
Han höll föredrag i ett tal på en konferens i Korea som finns på bloggen WUWT. Förstås. Clauser påpekar att det är viktigt att slutsatser stöds av observationer. Och att forskare kan räkna med differentialekvationer.
Clauser har som sagt genomskådat klimatforskningen. Molnbildningen utgör enligt honom en självreglerande process som gör att vi inte får en så stark uppvärmning. CO2 har därför en marginell effekt på klimatet. Låter det bekant?
Ja, det är samma resonemang Richard Lindzens irishypotes bygger på. (Lindzen medverkar också i filmen). Och som jag skrivit om tidigare stämmer den inte med observationer och detta har bevisats i åtskilliga artiklar. När förvillarorganisationen Clintel påstår att IPCC ignorerat Lindzens studier är det en kontrollerbar lögn.
Clauser visar reportrarna på Epoch Times några beräkningar han har gjort som sänker IPCC och all den forskning som är gjord. Och en uppsjö av observationer.
Trots sina fel och brister är studier publicerade i vetenskapliga tidskrifter ett sätt att skilja vetenskap från åsikter utan dokumenterad uppbackning. Det är inte främst pga peer review (granskning innan publicering) utan för att den ger en möjlighet att ha en vetenskaplig debatt på ett strukturerat sätt baserat på underbyggda argument. Andra forskare kan söka information som inte raderas/ändras utan förvarning, bemöta, upprepa försök, bekräfta eller motbevisa resultat och så vidare.
Vill Clauser tas på allvar får han publicera sina rön i en vetenskaplig artikel. He knows the drill.
Och på tal om Nobelpristagare. Jag har ingen aning om det skulle finnas en utbredd arrogans hos just fysiker, men det går definitivt att hitta den typen av uttalanden i klimatdebatten. Ta norsk-amerikanska Nobelpristagaren Ivar Giaever som hade sin storhetstid för länge sedan. Inte heller han har ägnat sig åt klimatforskning men efter en en halv dags surfande ansåg han sig ändå beredd att såga hela klimatvetenskapsfältet:
”I am not really terribly interested in global warming. Like most physicists I don’t think much about it. But in 2008 I was in a panel here about global warming and I had to learn something about it. And I spent a day or so – half a day maybe on Google, and I was horrified by what I learned. ”
Appeal to authorities är väl bland det värsta en så kallad skeptisk journalist kan förledas in på…
Klimatmodeller
Vad vore en ”skeptisk” film utan klagande på klimatmodeller? Här presenteras en gammal graf från Christy, vars koncept har upprepats om och om igen av bland annat hans kollega Roy Spencer (medverkar i filmen).
Även detta är gammal skåpmat, nöjer mig med att ge länkar:
Man behöver inte vara forskare för att notera att det är varmare inne i städer än på landsbygden. Det brukar kallas urbana värmeöar (Urban Heat Islands, UHI). Och ja, även forskare som jobbar med saken har tänkt tanken att det kan påverka mätningarna…
Det är heller inte svårt att begripa att om en mätstation som ursprungligen stod på landet efter några decennier blivit omgiven av bebyggelse skulle kunna inducera felaktigheter i mätserierna om man inte tog hänsyn till detta.
Mycket (men låångt ifrån allt) av denna diskussion är såvitt jag förstår sprungen ur en uppmärksammad rapport från Heartland Institute (ökända inom klimatförvillandet) skriven av Anthony Watts som driver den ”skeptiska” bloggen Watts Up With That. Han hade med hjälp av ett stort antal frivilliga identifierat och fotograferat många mätstationer i USA som stod eländigt placerade ur en ”mätnogrannhetlig synvinkel” (i nära anslutning till ventilationsutsläpp och liknande). Var USA:s mätserier korrupta?
Vad Watts dock inte hade gjort var att utreda hur detta påverkade mätserierna.
Men även NOAA tog det på allvar och gjorde en utredning (Menne et al, 2010) men kunde konstatera att den sammanlagda effekten av de identifierade dåligt placerade mätstationerna i princip var försumbar (och ja, Menne tackade även Watts för insatsen).
För att bättre få koll på situationen lät NOAA uppföra ett så kallat referensnätverk av mätstationer (U.S. Climate Reference Network) på ensliga platser som inte är påverkade av UHI. De kalibreras och kontrolleras extra noga och ofta är de placerade i par för att bättre kunna upptäcka avvikelser.
Studier visar att de korrigeringar av mätdata som görs för kända felkällor (exempelvis UHI-effekten) stämmer bra med referensnätverkets siffror (ex Hausfather et al 2016). Det finns en rad olika sätt att minska effekten av felkällor (brukar kallas homogenisering), men denna process är föremål för ideliga påståenden om att mätserier manipuleras.
Men när man exempelvis bytte till mer modern mätutrustning kunde man visa att de gamla gav en systematisk felaktig temperatur. Man kan då inte jämföra dessa mätserier rakt av utan att korrigera för detta kända fel. Skrivit en del om det här: Rådata, temperaturjusteringar och mygel – Maths Nilsson, författare. Ett exempel hittas i inlägg på twitter från Gavin Schmidt på NASA.
Climate the movie ignorerar dock allt som gjorts för att säkerställa att UHI inte påverkar mästserierna. Istället hänvisar de till en studie ledd av Willie Soon och några andra. Han menar att när de enbart använde mätstationer från landsbygden (rural) så var hela den nutida uppvärmningen i princip borta: det är inte varmare nu än på 1940-talet.
Gavin Schmidt på NASA suckar djupt över hur Soon och far och son Connolly har plockat ut väl valda ”rurala” mätstationer och tagit bort andra:
Och sen är ordkriget förstås igång. Vem ska man lita på? IPCC, NASA och alla de andra eller Willie Soon och far och son Connolly som sammanställt den ”rurala” mätserien i videon?
Willie Soon är ökänd inom klimatdebatten (se exempelvis på Wikipedia) med hemlighållna kontrakt med särintressen, lögner om vilka som betalat hans forskningsanslag (fossilindustrin), ett antal skandalomsusade publikationer och så vidare. Och det saknas verkligen inte vetenskapliga bemötanden av Soons påståenden. Han har bildat ”forskningsorganisationen” Ceres, finansierad av anonyma donationer, ihop med far och son Connolly, båda irländska kemister.
De gick från att utveckla fiskodling till att 2009 ge sig in i klimatdebatten. De kunde helt förklara bort växthuseffekten, men enbart om de införde en för vetenskapen ny okänd storhet om hur mekanisk kraft överförs. De kallade den pervection. Istället för att försöka få denna fantastiska upptäckt publicerad i erkända vetenskapliga tidskrifter valde de att starta en egen tidskrift. Där finns enbart deras egna artiklar publicerade. Behändigt.
Utöver detta så går det att bevisa att det skett en signifikant uppvärmning mellan 1940 och nu helt utan att använda sig av termometer (beteendeändringar hos djur, växtgränser som förflyttats, glaciärer som smälter osv).
Ja, jag skulle kunna fortsätta men jag orkar inte. Det här är ett utmärkt exempel på Gish gallop, man dränks i påståenden.
Och ärligt talat känns det meningslöst. Jag tycker det är bedrövligt att en journalist jag brukade respektera helt saknar förmåga till kritiskt tänkande när det kommer till klimatet. Jo, man får kritisera saker inom klimatdebatten. Och ja, man kan göra det utan att bli kallad förnekare. Men det är faktiskt svårt att göra det omvända utan att bli utsatt för rena påhopp.
Problemet är att de som kritiserar oftast är så urdåligt pålästa att de dränker sin relevanta kritik i rena falsarierna. Man kan så att säga belysa att vaccin ger biverkningar, men om man börjar med att säga att de inte ens fungerar får man skylla sig själv om man inte blir tagen på allvar.
Precis som Huitfeldt gjorde när han ville kritisera klimatdebatten genom att hänvisa till ovanstående kalkonfilm. (Nej, jag har inga som helst förväntningar att detta inlägg skulle få någon person i hela världen att ändra uppfattning, jag ville bara visa att jag inte kritiserade hans inlägg på Twitter utan argument).
Avslutar med ett citat från Lennart Bengtsson på Kvartal 2021:
”Du har säkert hört på nyheterna om den IPCC rapport5 som FN släppte den 8 augusti i år, säger jag till min unga släkting. Efter 30 år anser IPCC nu otvetydigt att den globala uppvärmningen på drygt 1°C sedan 1900-talets början är huvudsakligen en följd av de omfattande av människan skapade växthusgasutsläppen. Det stora flertalet naturvetenskapliga forskare och experter med relevant kunskap inom meteorologi och klimatologi är här nästan undantagslöst eniga med IPCC.”
”Trots 50 år av förutsägelser som slagit spektakulärt fel, försöker aktivister, journalister och politiker fortfarande sälja bilden av nära förestående undergång.”[1]
Citatet ovan nämndes i början av boken och är från Bjørn Lomborgs artikel på SvD:s ledarsida. Men stämmer det – har förutsägelserna verkligen slagit spektakulärt fel?
Jag skulle vilja säga att vi inte har facit på det, och kommer heller aldrig att få. Spådomarna har ju gällt under förutsättningen att inget gjordes. Och vi som samhälle har faktiskt agerat kraftfullt på många av dessa larm som Lomborg hänvisar till. Bly, kvicksilver, klorerade föreningar som DDT och PCB, avgaser och smog, svaveldioxid, freoner, dioxiner från klorblekt papper och så vidare. Vad hade exempelvis hänt om utsläppen av svavel fortsatt att öka istället för att minska radikalt?
Ton efter ton av en rad olika beständiga kemikalier spreds utan en tanke på konsekvenserna. Vad hade hänt om det bara fortsatt eller till och med ökat? De utgör fortfarande problem på sina ställen trots att de slutade användas för fyrtio år sedan.
Vad hade hänt om produktion och användning av freonliknande ämnen fortsatt att öka i den takt vi såg på åttiotalet?
Faktum är att forskare har försökt svara på just den frågan: Vilken värld undvek vi i och med att Montrealprotokollet kom till stånd?[2]
Hade utsläppen av freoner och liknande ämnen fortsätt som tidigare innebär det också att UV-strålningen vid jordytan skulle öka dramatiskt. Det skulle i sin tur haft skadlig effekt på växter med följd att skördar minskas och att en mindre del av den koldioxid vi släpper ut absorberas från atmosfären. Freonliknande ämnen är dessutom kraftiga växthusgaser i sig. En studie simulerade detta och kom fram till att effekten skulle bli en temperaturökning på 0,5–1,0 °C vid år 2100. [3] Alltså utöver den som erhålls från koldioxid och andra parametrar. En vetenskaplig bedömning är likaså att den ökade UV-strålningen skulle lett till en massiv ökning av antal hudcancer varje år.[4]
Det är kontrafaktiska simuleringar och vi kommer aldrig veta exakt hur världen skulle sett ut idag. Och det gäller inte minst om vi sammanfört effekten från alla stora miljöproblem som vi idag till stor del har åtgärdat. Måhända att en del larm har överdrivits men det gör det inte rationellt att vifta bort allvaret.
Man skulle lika väl kunna vända på Lomborgs påstående: Trots 50 år av larmande om att åtgärder ”är för dyra”, ”BNP kommer sjunka som en sten”, ”miljontals jobb kommer att ryka”, ”det går inte” och så vidare så har det hela tiden visat sig gå ändå. Utan de förutspådda samhällskrascherna. Det är faktiskt något vi har facit på. Många ville inte ens erkänna att det fanns problem. Samma personer hyllar nu hur bra allt blivit på grund av åtgärderna.
Självklart har det inte varit problemfritt, det har krävts både dyra investeringar och förändringar som har drabbat både folk och enskilda företag. Andra har dock vunnit på de affärsmöjligheter förändringarna inneburit. Miljön, och därmed vi människor, har definitivt tjänat på dem.
Jag skulle vilja påstå att Lomborg är ett bra exempel på personer som agerar som bromskloss för utveckling. För även om han argumenterar för mer forskning och utveckling är det svårt att veta vad det är för något han vill uppnå. Det enda nya jag sett honom förespråka, bortsett från ökad frihandel, är att EU skulle satsa på fracking av fossilgas. Om du läst en artikel som är negativt inställd till elbilar är det ganska hög sannolikhet att uppgifterna kommer från Lomborg och hans tankesmedja. Jämförelserna han gör är mellan de värsta tänkbara för elbilarna och de bästa för bensinbilar. Följer man upp de referenser han hänvisar till blir det snabbt uppenbart att han körsbärsplockar siffror från dessa helt medvetet.[5]
Lomborg tar till sig, och sprider, varenda tillgänglig siffra som visar på att en utfasning av fossila bränslen kommer bli dyrt. Det hjälper inte att forskare bakom dessa siffror uttryckligen och upprepade gånger sagt åt honom att siffrorna inte går att använda på det sätt som han gör. Professor David Victor:
”[Lomborg]tog resultaten ur sitt sammanhang och använde dem för ett syfte som vi uttryckligen sa att de inte kunde användas till, och som han blev påmind om när han bad om underliggande data”.[6]
Det finns hur många sådan här exempel som helst och jag har ärligt talat svårt att förstå att han tas på allvar i den här frågan. Svenska Dagbladets ledarsida fortsätter publicera hans alster utan minsta synligt försök till källkontroll. Han säger naturligtvis även tänkvärda saker men problemet är att det inte går att lita på de siffror han bygger sina slutsatser på.
Avsikten med den här boken har inte varit att förmedla ”den enda sanningen”. Jag har velat dela med mig av min egen nyfikenhet rörande frågan om hur klimatdebatten har utvecklats över tid. I Spelet om klimatet skildrade jag hur debatten sett ut från IPCC:s födelse och framåt. Det är uppenbart att mycket av meningsskiljaktigheterna har sin grund i olika ideologiska samhällsåskådningar.
Man behöver inte hålla med om allt organisationer tycker och gör för att anse att de spelar en viktig roll i samhället. Många verkar ha en bild av att miljöorganisationer enbart står för protestaktioner där man blockerar trafiken och slänger färg på konst och liknande. Det är långt ifrån sanningen.
Det finns saker jag inte håller med miljörörelsen om. Men de är heller ingen enhetlig massa utan består av en brokig samling organisationer och människor. Några utgör viktiga instanser vid lagremisser och liknande, de utför studier, medfinansierar miljöåtgärder, skriver rapporter och beslutsunderlag och så vidare. Men kanske framförallt utgör de en motpol till särintressen inom näringslivet och skapar opinion. Det har varit helt avgörande för att åtgärder har kommit till stånd i många stora miljöfrågor. Åtgärder som vi idag tycks hylla unisont.
Vi inom läkemedelsindustrin jobbar efter ett regelverk som kallas GMP. Det medför en hel del byråkrati och gör det svårare att införa snabba förändringar. Men det är också avsikten då det kan innebära stora risker att förändra saker om man inte har full kontroll på konsekvenserna. Och precis som i miljöfrågor kan det ibland innebära mycket frustration, men i grunden är det ett vettigt system även om man förstås kan diskutera omfattningen.
Så även om jag inte håller med om allt miljöorganisationer gör och står för i några frågor (kompromisslösheten vad det gäller GMO och kärnkraft till exempel), tror jag det skulle vara förödande för demokratin och miljön om man drar undan mattan för dem.
C, SD, M och KD ville sommaren 2022 minska miljöorganisationers rätt att föra talan i domstol och ändra så att bara de som är direkt berörda av miljöärenden ska kunna överklaga. Jag tror det är en björntjänst. Är kortsiktig ekonomisk effektivitet allt som räknas?
Sveriges miljölagar har fått hård kritik från vissa håll under senare tid. De skulle vara för byråkratiska och tillämpas för nitiskt av närmast ”aktivistiska myndigheter” och vara ett hot mot svensk konkurrenskraft. Naturskyddsföreningen publicerade i maj 2023 en rapport där de med ny statistik förde i bevis att många av dessa anklagelser inte stämmer med verkligheten.[7] Exempelvis får de flesta företag de tillstånd de ansöker om. Endast 3 procent av bolagens ansökningar får avslag i mark- och miljödomstolarna. Miljömålen tar heller inte längre tid i Sverige än i våra grannländer.
Två professorer i miljörätt backade upp Naturskyddsföreningens slutsatser om att lobbyister och ledarsidor sprider osakliga myter om svensk miljölagstiftning. De var dessutom väldigt kritiska till påståenden om att svenska myndigheter skulle vara aktivistiska i detta avseende.[8] Med det sagt verkar alla vara överens om att det finns utrymme för förbättringar (det vore väl konstigt annars). Likaså att det finns fall som hamnar i långbänk och visar på en tröttsam byråkrati som med råge överskridit rimlighetens gränser.
Miljöfrågor har ju ofta den egenheten att det är lätt att förstå problematiken för, och frustrationen hos, enskilda drabbade markägare och liknande, men det är helt ohållbart om alla bara fortsätter att stirra sig blind på sin lilla plätt.
SD gör ingen hemlighet av att de anser att exempelvis Naturskyddsföreningens miljöpolitiska förslag inte är bra.[9] Det är förstås helt legitimt att tycka, men det blir lätt olustigt när en tjänsteman på SD:s riksdagskansli efter att Naturskyddsföreningen kritiserat Tidöavtalet efterfrågar vilka privatpersoner som skänkt pengar till organisationen.[10] Likaså ifrågasatte SD om Naturskyddsföreningen skulle få statliga bidrag efter att de hade annorlunda uppfattning i vargfrågan.[11] Nog måste en demokrati kunna hantera meningsskiljaktigheter utan sådant här?
Lisa Röstlund visar i sin bok Skogslandet hur nära banden mellan skogsbolagen och Skogsstyrelsen som ska reglera dem är. Myndigheten delade till och med fysiskt kontor med skogsägarföreningar och tjänstemän deltog regelbundet i deras jakter. Göran Enander blev generaldirektör och var kritisk till detta. När han ämnade gå på en konferens ordnad av Naturskyddsföreningen blev han uppringd av ministern Eskil Erlandsson (C) som inte tyckte att det var passande att han gick. Enander ignorerade uppmaningen och han fick sedermera sparken. Officiellt på grund av myndighetens ekonomi hade fått kritik, men Enander själv hävdar att det berodde på påtryckningar från näringslivet.
2016 blev Herman Sundqvist generaldirektör för Skogsstyrelsen och utan formellt beslut eller konsekvensanalys meddelade han via DN Debatt att han, till sina medarbetares förvåning och ilska, beslutat att pausa inventering av nyckelbiotoper.[12] (Miljöcertifierade bolag får inte avverka skog som klassas som nyckelbiotoper.)
Sundqvist har även drivit igenom beslut om att tjänstemän på myndigheten inte får ge skogsägare råd om miljöhänsyn vid avverkningsanmälningar. Det är bara en av många märkligheter i hur styrningen av myndigheten har gått till under hans ledning. Uppenbarligen helt utan invändningar från regeringen. Sundqvist fick också skarp kritik från Justitieombudsmannen för att ha brutit mot regeringsformen - en av Sveriges grundlagar - då han bad skogsindustrins konsult att skicka mejl till honom privat.
Sundqvist hade innan sin tjänst på myndigheten varit Sveaskogs skogschef och bloggat om hur han tyckte miljömål och kontinuitetsskogsbruk (bruk utan kalhuggning) bara handlade om politisk korrekthet. Hans åsikt var: ”låt oss slippa mål om bevarande av gammelskogar.” Likaså hade han ägnat fem år åt att processa emot Skogsstyrelsen för att få avverka värdefull skog.
Den här frågan är precis lika infekterad och svårgenomtränglig som den om fysiken bakom klimatförändringarna. Det jag ville skildra med ovanstående var att dessa otydliga gränsdragningar mellan de som ska reglera och de som regleras är problematisk.
I boken De gränslösa visar Marcus Larsson och Åsa Plesner vilka svängdörrar det finns mellan skolbolag, PR-firmor och politiker inom den svenska skolan och välfärden. De som är satta att reglera sitter i styrelser för skolbolagen, andra politiker med förtroendeuppdrag jobbar samtidigt parallellt i PR-firmor som lobbar för bolagen. Skolor och fastigheter säljs ut till gamla politikerkompisar trots att det är en rejäl förlustaffär för kommunerna.[13]
Även om det inte är något olagligt blir det i förlängningen förödande för demokrati och tilliten till myndigheter om det inte finns tydliga gränser mellan politik och näringsliv.
Jag har bloggat om klimatdebatten i många år men jag har aldrig kommenterat hur folk ska leva sina liv, hur de ska äta eller resa. Jag har främst försökt jämföra diverse uttalanden och texter med vad IPCC och liknande säger. Jag utmålas ändå som en vänstervriden aktivist i nedlåtande ordalag. Det tycker jag säger en del om hur snedvriden samhällsdebatten blivit.
Och angående alla klimatprotester?
Den 29 februari 1980 hölls ett möte på La Guardias flygplats utanför New York. Några experter skulle sammanställa kunskapsläget om klimatvetenskapen. De påpekade visserligen osäkerheterna men varnade för risken att jorden kunde drabbas av en global katastrof redan innan detta århundrade var över om koldioxidutsläppen fortsatte att öka. En förbrukningsminskning av fossila bränslen om cirka 2 procent per år skulle avhjälpa de värsta konsekvenserna menade de – och det fanns ingen tid att spilla i utfasning av fossilt.
Och vilka var dessa aktivister? Det var företrädare för American Petroleum Institute (API).
Företagen dessa experter företrädde skulle bara några år senare slå in på en helt annan väg och göra allt för att sprida budskapet att det inte existerade ett problem.
Orsaken till den klimatalarmism som nu hörs och de protester som genomförs beror mycket på just detta, att så lite har åstadkommits under dessa fyra decennier. Fortfarande investeras mångmiljarder i nya fossila projekt. Visst är omställningen ett enormt projekt att ro iland. Men har vi ens försökt på riktigt?
[2] Newman, P. A., Oman, L. D., Douglass, A. R., Fleming, E. L., Frith, S. M., Hurwitz, M. M., Kawa, S. R., Jackman, C. H., Krotkov, N. A., Nash, E. R., Nielsen, J. E., Pawson, S., Stolarski, R. S., and Velders, G. J. M. (2009). What would have happened to the ozone layer if chlorofluorocarbons (CFCs) had not been regulated? Atmospheric Chemistry and Physics, 9(6), 2113-2128.
[3] Till exempel: Young, P.J., Harper, A.B., Huntingford, C. et al. The Montreal Protocol protects the terrestrial carbon sink. Nature 596, 384–388 (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-03737-3
[4] van Dijk, A., et al (2013), Skin Cancer Risks Avoided by the Montreal Protocol—Worldwide Modeling Integrating Coupled Climate-Chemistry Models with a Risk Model for UV. Photochem Photobiol, 89: 234-246. https://doi.org/10.1111/j.1751-1097.2012.01223.x
Inget är svart-vitt i komplexa frågor. Alla som är skeptiska till IPCC är inte köpta av oljeindustrin. Vi lever inte i en utopi där journalister och forskare är felfria. Självklart är det likaså lättare att få forskningsanslag till aktuella frågor som klimatförändringar än annat med mindre exponering i samhällsdebatten. Det finns säkerligen forskningsprojekt som inte skulle existera utan ”alarmismen”.
Men så har det alltid varit.
Media älskar braskande rubriker och extrema händelser för att du och jag också fascineras av dem. Det säljer. Det är heller inget nytt och kommer med all säkerhet inte att förändra sig. Klart att man måste få kritisera media när det förekommer felaktigheter, för det är klart att det gör. Men det är en helt annan sak att utifrån det påstå att man inte alls kan lita på nyheterna. Och som jag gett flera exempel på i tidigare kapitel är ofta kritiken mot media i klimatdebatten ofta ganska medioker.
Att nyhetsredaktioner ibland prioriterar annorlunda än vad du och jag skulle vilja, betyder inte heller automatiskt att de är partiska. Forskning visar att risken istället är överhängande att felet ligger hos betraktaren…
En studie som gått igenom pressmeddelanden i USA som rörde klimatet från ett urval av företag, myndigheter och sociala organisationer mellan 1985-2014, fann att de som motsatte sig klimatåtgärder hade nästan dubbelt så stor chans att bli publicerade i The New York Times, The Wall Street Journal och USA Today (Wetts, PNAS, 2020). Vidare hade pressmeddelanden från stora företag och lobbygrupper störst chans att få sina alster publicerade i de angivna tidningarna medan de från vetenskapliga och tekniska organisationer hade sämst.
Men återigen, all kritik kan naturligtvis inte bara viftas bort som ogrundad, men det gäller att sålla i den flod av åsikter och upprörda känslor som flödar i sociala medier. Historien är full av exempel på hur osakliga angrepp mot media har använts i propagandasyften. Vi har också flera varnande exempel i Polen och Ungern där den fria pressen har försatts med munkavle. Vilket förmodligen aldrig hade kunnat ske utan en lång föregående process där demagoger kommit till makten genom att bland annat ha angripit media.
Entreprenörer och andra go-getters utnyttjar lika självklart klimatlarmen till sin fördel för att få uppmärksamhet och tjäna pengar. Inte heller detta är något speciellt för klimatfrågan utan snarare business as usual inom marknadsekonomin. Nog finns det väl annan ”påtvingad efterfrågan” som är mer värd att uppröras över än de som har en hel forskarkår i ryggen?
Man kan vara för eller emot miljöaktivisters klimatprotester men det förändrar inget rörande de vetenskapliga slutsatser som exempelvis IPCC redovisar.
Naturligtvis vill varken konservativt eller liberalt orienterade människor se en ökad miljöförstörelse (även om vissa inte tycks bry sig särskilt mycket). Men när det kommer till klimatfrågan är det helt uppenbart att extrema åsikter gällande statens inblandning fått många i dessa grupperingar att förkasta en enorm mängd mycket väl underbyggd vetenskap. Som beskrivits har detta till stor del lyckats eftersom man kunnat hänvisa till ett fåtal meriterade akademiker som kunnat ”bekräfta” tvivlen.
Framgångarna hade heller knappast varit möjliga utan betydande finansiering från särintressen och anonyma donationer från konservativa stiftelser. Det finns ingen slump i detta. Och det går inte att bortse från den ideologiska faktorn i denna process.
Lika tydligt är att högernationalister på senare år har annekterat klimatfrågan i sitt krig mot etablissemanget. I och med det har också problematiken i den här redan snåriga debatten både svällt och delvis ändrat karaktär. Den misstro till klimatvetenskap som lobbyister och tankesmedjor lyckats plantera i samhället tycks inom många högeralternativa grupper nu gälla vetenskap och vetenskapliga institutioner rent generellt. Och används för att underbygga alla möjliga konspirationer. Här är kopplingen till särintressen inom delar näringslivet inte alls lika tydlig.
Och när debatten i allt högre grad handlar om värderingar och känslor än vetenskap, blir det också svårare att komma till rätta med problematiken. Risken att även saklig kritik uppfattas som personliga påhopp ökar, och det brukar inte vara en fruktbar början på försoning eller en väg framåt.
Kritik förvandlas snabbt till anklagelser om att man tystas och att det är ”ett hot mot yttrandefriheten”. Sedan är snöbollen i rullning och det blir nästan inte möjligt att stoppa den från att växa. Det verkar inte spela någon roll hur verklighetsfrånvända påståenden som förs fram, följare tycks blunda och istället fylla i luckorna och förklara vad hen egentligen menade med sina påståenden, utan minsta tecken till förtroendetapp eller ökad skepsis.
Att presentera fler vetenskapliga artiklar och faktagranskningar kommer knappast att hjälpa i detta avseende. För de inbitna blir dessa snarare bara ytterligare bevis för konspirationen bakom: miljörörelsen, den djupa staten och media. Det drabbar naturligtvis inte enbart klimatdebatten utan spiller över på samhället i sin helhet. Tilliten till den vetenskapliga processen ifrågasätts, fakta går inte att lita på, misstron mot nyhetsmedier och samhälleliga institutioner ökar och så vidare. Inget går att lita på. Det finns ingen sanning.
Vissa politiska grupperingar gottar sig i denna utveckling och driver den medvetet framåt. Steve Bannon, Donald Trumps tidigare chefsstrategs numera klassiska uttalande från 2018 är ganska talande: ”Den verkliga oppositionen är media. Och sättet att hantera dem är att dränka zonen med skit.”
Men för att en demokrati ska fungera krävs en grundläggande tillit till staten och dess samhällsfunktioner även om man kan ha olika uppfattning om hur och vad som ska inkluderas i detta. Men det är helt uppenbart att högernationalistiska grupperingar har utnyttjat miljö- och klimatfrågorna för att destabilisera hela samhällsystemet. Effekterna syns tydligt i USA där Trumpanhängare och stora delar av det republikanska partiet utöver klimatförnekeri inte accepterar valresultat, misstror myndigheter och anser att vacciner är skadliga.
Och ja, jag anser att det omfattande och systematiska arbete med att medvetet förvilla och skapa förakt för vetenskap som många lobbyister och tankesmedjor ägnat sig åt inom klimatdebatten har spelat en roll i denna utveckling. Det som först var en liten snöboll som kastades för att förhindra regleringar började rulla och växte till slut utom kontroll.
Det finns nog ingen enkel väg ur den här problematiken. Klart att det är viktigt att fakta finns lättillgänglig och är begriplig även för gemene man. En förutsättning att komma vidare är att diskutera och försöka hitta en gemensam syn baserad på fakta och nyfikenhet och inte bara lyfta fram själva konflikten. Men man får nog leva med att de längst ut på ytterkanterna inte kommer att ändra uppfattning, alldeles oavsett vad som sägs.
Det man själv kan göra är väl att försöka hålla sig saklig och att inte ryckas med i känsloutbrott och pajkastning. Men det kan vara lättare sagt än gjort, det vet jag av egen erfarenhet. Och populister kommer alltid att hitta saker att spinna vidare på och hitta förenklade lösningar. De brukar vara duktiga på att väcka känslor.
Jag märker också i mitt bloggande hur det är konflikten i sig som lockar och leder till uppmärksamhet, inte nyfikenhet på vetenskapen eller att hitta en gemensam väg framåt. Det är ofelbart så att inlägg som bemöter uttalanden från exempelvis Lena Andersson eller Elsa Widding drar mycket trafik medan inlägg om själva klimatvetenskapen förblir i jämförelse nästan obesökt. Vi vill höra det som passar vårt öra. Kan vi enbart skylla på media när de erbjuder oss det vi vill ha och köper?
Men det jag försökt skildra i den här boken handlar inte om att man inte får ha olika åsikter. Det handlar inte heller om att ena sidan är god medan den andra är ond och alltid har fel. Det är helt i sin ordning att tycka olika men den vetenskapliga processen handlar om empiriska data och att just minimera subjektivt tyckande.
Det hör till att grupperingar som libertarianska tankesmedjor och miljöorganisationer har olika uppfattning om hur miljöproblem ska hanteras – även om man vore överens om problematikens grunder. Det vore naturligtvis enklare om alla var överens om bästa vägen framåt men vårt demokratiska system är inte gjort för att vara effektivt – utan för att skapa ett mer rättvist samhälle.
Ingen sida i komplexa miljöfrågor går fri från överdrifter och alarmism. Men att det finns två extremer i en polariserad fråga betyder inte att sanningen måste ligga mitt emellan. I just klimatfrågan är denna typ av falsk balans mycket vanligt förekommande och åberopas ofta av så kallade skeptiker.
Jag hoppas att jag lyckats åskådliggöra varför tvivlen på klimatvetenskapen inte handlar om huruvida man är korkad eller inte. Jag tror likaså att det är kan vara ”vaccinerande” att veta hur det kan se ut i den här lömska debatten. Bara vetskapen om att det finns mycket information att söka för att dubbelkontrollera fakta kan förhoppningsvis få några att tänka efter en aning.
Det finns en annan aspekt av den här frågan som bara indirekt rör klimatdebatten. Jag håller med dem som kritiserat filosofen Torbjörn Tännsjös åsikter om att det är nödvändigt att åsidosätta demokratin för att komma tillrätta med utsläppen (kapitel 11:2:1). Men borde inte samma människor bli än mer vettskrämda över Project 2025, den plan Heritage Foundation med flera lanserat inför presidentvalet 2024 i USA (kapitel 11:2:7)?
Det som står där går knappast att tolka som annat än ett rejält steg åt ett auktoritärt styre. Mycket går sannolikt inte att införa även om Trump skulle bli vald, men ändå. Aspirationen är tydligt nedtecknad. Borde man då inte lyssna på vad de faktiskt vill åstadkomma? Åsikterna kommer – till skillnad från Tännsjö – från personer med verklig makt att påverka hela USA:s politik. Och därmed hela världen.
Det är märkligt att organisationer likt Competitive Enterprise Institute och Heritage Foundation, som har frihet som sitt högsta ideal, låter sin rädsla för statlig styrning trilla över i att propagera för ett mer auktoritärt samhälle. Det är likaså iögonfallande att många av organisationerna bakom Project 2025 också är desamma som varit, och är, mest drivande i att förkasta klimatvetenskapen.
Även i Europa syns en tydlig trend där det politiska landskapet stöps om och dras högerut. Som Andreas Johansson Heinö från Timbro redovisar så har parlamentariska val hållits 2023 i Estland, Finland, Bulgarien, Grekland, Spanien, Luxemburg, Polen, Schweiz, Nederländerna och Serbien. Högernationalistiska partier tog stora steg framåt i alla dessa val. I Polen blev visserligen PiS av med regeringsmakten men partiet är ändå störst. I Sverige, Tyskland, Frankrike, Belgien och Österrike visar opinionsundersökningar att nationalkonservativa partier vinner mark även där.
Det återstår att se vad detta får för konsekvenser för klimatomställningen. Partierna är inte en homogen massa men ”klimathotsskepticismen” frodas hos många av dem (några accepterar dock IPCC:s slutsatser)[1] och Parisavtalet står inte särskilt högt i kurs. Ett standardargument är att det egna landets utsläpp är för små för att göra någon skillnad. Det är visserligen sant för många länder, men hela avtalet går ut på att alla gör sin del. Om några struntar i sina åtaganden lär det säkerligen påverka andra.
2024 väntar val i bland annat Portugal, Litauen, Österrike och Rumänien. Samt val till Europaparlamentet. Och i USA. Nog finns det skäl till oro för de som vill att klimatomställningen ska ske snabbt. Å andra sidan har marknadskrafterna också börjat verka, priset för förnybar energi har exempelvis minskat dramatiskt, och växt betydligt snabbare än vad exempelvis International Energy Agency kunnat föreställa sig. Och det är numera stora delar av näringslivet som kräver mer aktiv politik för att snabba på klimatomställningen.
Det pratas mycket om en ökad politisk polarisering i samhället i Europa men kanske framförallt i USA. Pew Research Center har undersökt saken och visade att denna process har pågått länge.[2] Tidigare fanns det ett ”ideologiskt överlapp” hos många av partiernas kongressledamöter där de kunde hitta ett utrymme för att diskutera och nå pragmatiska lösningar i många frågor. För fem decennier sedan var 144 republikaner i kongressen mindre konservativa än den mest konservativa demokraten, och 52 demokrater var mindre liberala än den mest liberala republikanen. Men sedan 2002 har det inte funnits någon överlappning alls mellan de minst liberala demokraterna och de minst konservativa republikanerna i representanthuset. I senaten försvann överlappningen 2004.
Det var också tydligt att det är republikanerna som rört sig allt längre ut på den konservativa kanten. Samma utveckling är som sagt tydlig även i Europa. De som befinner sig långt ut på högerkanten upplever sannolikt saken annorlunda, det vill säga de tycker att världen blivit mer politiskt vänsterorienterad, mer woke och politisk korrekt.
I takt med att glappet ökar mellan vad som behöver göras för att minska utsläppen och vad som faktiskt åstadkoms har också klimataktivisters aktioner blivit mer frekventa. Åsikterna om hur lämpliga, effektiva eller kontraproduktiva dessa är går brett isär och varierar naturligtvis även med vilken protestaktion som avses. Det går att förstå såväl frustrationen hos aktivisterna som ilskan hos de som blir stående i bilköer och liknande.
Idag har ett par hundra klimataktivister fällts i svenska domstolar, en majoritet för ohörsamhet mot ordningsmakten (ett bötesbrott). Och att ta sitt straff för fredliga protester är en del av civil olydnad. Men det märks även här att tonen i samhället har hårdnat. Många åtalas och har även dömts för sabotage, en rubricering som före 2022 inte förekommit alls i domar som gäller demonstrationer. Här i Sverige förespråkas hårdare straff för klimataktioner som inkluderar obligatorisk häktning:
”Moderaterna hade ett tydligt vallöfte för att stoppa problemet: att höja straffet till minst 12 månaders fängelse och obligatorisk häktning.”
Runt om i världen hörs till och med röster för att klimataktivister ska dömas för terrorism. Inte minst Storbritannien har infört hårdare lagar och återigen visar sig tankesmedjornas påverkan. Policy Exchange är en brittisk konservativ tankesmedja med stort politiskt inflytande och många av deras anställda har och har haft viktiga roller i regeringsställning; citat från Wikipedia: ”I november 2018 beskrev Mark Carney, guvernör för Bank of England, Policy Exchange som ”mångdisciplinär, mycket inflytelserik, en produktiv kraft i hjärtat av Westminster och vårt politiska system.” Nuvarande premiärministern Rishi Sunak jobbade exempelvis där tidigare.
Jag känner inte till om de varit särskilt aktiva i klimatdebatten men openDemocracy säger sig ha bevis för att organisationen har fått stora bidrag från ExxonMobil och brittiska oljebolag. David Frost, en av deras senior fellows, var utrikesminister mellan mars och december 2021, chefsförhandlare i Brexit och utsågs relativt nyligen till chef vid Global Warming Policy Foundation (GWPF) – Storbritanniens främsta klimatvetenskapliga förnekelsegrupp.
Under 2019 lät Policy Exchange två antiterroristexperter sammanställa rapporten Extremism Rebellion A review of ideology and tactics som explicit kartlade klimataktivistgruppen Extinction Rebellion. De förslog också lagändringar som skulle stoppa deras aktiviteter, vilka författarna ansåg hotade landets demokrati.
Flera av de rekommendationer som fanns i rapporten hittades senare i den lag som politikerna instiftade. Den innebar kraftigt höjda straff för protester och gav polisen betydligt större befogenheter att ingripa – även i förebyggande syfte. Somliga jämförde lagen med de som gäller i Ryssland. Noterbart är att denna våg av krav på repressalier mot ”miljöprotestanter” som sveper över bland annat Europa inte hörs när bönder blockerar trafiken på samma sätt.
Sunak sägs ha bekräftat att Policy Exchange hjälpte dem att skriva utkastet. Om det stämmer vet jag inte men än en gång visas hur bristen på transparens leder till misstro.
Jag kan rekommendera att läsa förordet och sammanfattningen i Policy Exchanges rapport för att få en uppfattning om hur otroligt låsta positionerna är i denna fråga: Extremism-Rebellion.pdf (policyexchange.org.uk).
I den här upptrissade situationen behövs inte mycket för att direkta lögner ska slå rot. Vid ett tillfälle då aktivister blockerade trafiken i Stockholm 2022 spreds ryktet att en patient avlidit då en ambulans fastnat i köerna. Påståendet fanns även med i polisens förundersökningsmaterial. Det var dock inte sant. Ryktet hade startats av en tidigare SD-nämndeman.
En klimataktion utanför Bromma flygplats ledde enligt Swedavia till att ett ambulansflyg i stället fick skickas till Arlanda, vilket återgavs i både svenska och internationella medier. Det stämde inte heller. Det enda plan som fick omdirigeras i samband med händelsen var ett privatplan från London utan passagerare.
Reportrar utan gränser har rapporterat om, och likaså JK-anmält, fall där journalister frihetsberövats och där deras källmaterial beslagtagits av svensk polis för att de bevakat en klimataktion.
Som sagt, man kan ha olika åsikter om dessa aktioner men fredliga civil olydnad har varit en viktig del i demokratiers utveckling under lång tid (Sydafrikas apartheid, suffragettrörelsen med mera). Det är en del av poängen att den rådande ordningen störs och är för många en sista utväg när de anser att regeringars politik gör att mänskliga fri- och rättigheter kränks.
Detta kan jämföras med de möjligheter näringsliv och förmögna personer har att påverka, direkt eller indirekt, genom kontakter och finansiering av tankesmedjor med direktkontakter in i de demokratiska högborgarna. I tidigare kapitel har flera exempel beskrivits när lobbyister påverkat politiska beslut med hjälp av rena lögner. Men denna typ av lobbyism riskerar sällan att leda till några konsekvenser för de inblandade. Det tycks tvärtom vara en ganska lukrativ form av aktivism.
Jag vill här tydliggöra att jag inte på något sätt tror att straff eller att förbjuda lobbyism är en rimlig väg att gå. Jag tycker dock att det belyser ett demokratiskt problem och det borde åtminstone vara en självklarhet att transparensen skulle vara betydligt bättre än idag. Då skulle allmänheten åtminstone få en illusion av att kunna påverka genom sin demokratiska röst. Idag tycks dessa tankesmedjor kunna sprida uppfattningen att det endast är klimataktivisterna som är de extrema, utan minsta antydan till mea culpa om sin egen roll i varför vi hamnat i den situation vi gjort angående utfasning av fossila bränslen.
TV4:s Kalla fakta gjorde 2022 en granskning om bidrag till våra riksdagspartier. Det framkom att fem av åtta – M, S, SD, L och KD – föreslog upplägg för att kringgå lagen om insyn i partiers finansiering – en lag som skärptes 2018 för att förhindra korruption. Gunnar Strömmer (M) var en av dem, som bekant blev vår nuvarande justitieminister. Men ändå tycks detta inte ha lett till någonting alls. Några höjda ögonbryn och upprörda tweets, sen rullar allt på som tidigare.
[1] Schaller, Stella and Alexander Carius (2019): Convenient Truths: Mapping climate agendas of right-wing populist parties in Europe, Berlin: adelphi.
Föregående kapitel hittar du här. En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.
Trots att en bedövande majoritet av forskare inom relevanta områden ger en närmast entydig bild av de stora dragen om klimatförändringarna och dess orsaker - baserat på en enorm mängd data och observationer - vägrar somliga att acceptera detta. Även meriterade akademiker. Och det handlar inte om några nyansskillnader eller diskussion om de alltid förekommande osäkerheterna i forskningsfronten. Det är svart eller vitt. Hur har det blivit så här?
Som i de flesta komplexa konflikter finns det säkerligen en hel palett av orsaker och bevekelsegrunder för att personer intar dessa positioner. Jag tror dock man kan sammanfatta mycket i tre olika faktorer som inte är oberoende av varandra (men det är förstås en generalisering som inte passar in på allt och alla).
18:1 Ideologi
Man behöver knappast vara forskare för att inse vilken enorm politisk slagsida klimatdebatten har och det som kallas klimatförnekeri hittas i princip enbart på den politiska högerkanten. Det är helt uppenbart att ideologiska övertygelser har spelat en avgörande roll för denna utveckling. Och denna polarisering påbörjades på intet sätt i och med att IPCC bildades 1988. Redan då var, som beskrivits, skyttegravarna grävda sedan länge.
Naturligtvis postulerar ingen ideologi att överväldigande vetenskapliga bevis ska motsägas för sakens skull, men vi är alla mer eller mindre känsliga för så kallad bekräftelsebias. Vi tar lättare till oss resultat som stämmer överens med våra förutfattade meningar och lyssnar helst på dem som för fram ett budskap som stämmer överens med det vi ”vill ska vara sant”. Vill man ha en mindre stat och färre regleringar är det lätt att man tar åt sig information som stöder denna inriktning och bortser från allt annat.
Här har det som också beskrivits tidigare varit helt avgörande att meriterade forskare kunnat användas som vetenskapliga stöttepelare. Det spelar ingen roll att de flesta av dem inte alls varit klimatforskare eller haft hållbara studier och observation att luta sig emot, det förvandlas ändå snabbt till: Se där, vi har vetenskapen på vår sida! Jag betvivlar inte att vissa av dessa akademiker är ärligt övertygade om sina ståndpunkter, men det går sannolikt hitta akademiker som vägrar att acceptera konsensus inom alla vetenskapsgrenar.
Det råder dock inga som helst tvivel om att det har funnits, och finns fortfarande, en helt medveten agenda att sprida desinformation med avsikt att undvika en begränsning av fossila bränslen.
18:2 Pengar?
Reglering av fossila utsläpp innebär att politiker måste gå i clinch med världens vinstrikaste bransch som i sin tur lever i symbios med finansindustrin. Det är med andra ord enorma summor som står på spel för dessa företag och organisationer och de gör vad de kan för att påverka besluten. En studie visade att mellan 2000–2016 spenderade fossilindustrin (åtminstone) två miljarder dollar på lobbyverksamhet mot den amerikanska kongressen i klimatrelaterade frågor (ungefär tio gånger mer än vad miljöorganisationer och företag inom förnybar energi gjorde).[1] Bara under 2022 uppgick den siffran till över 125 miljoner dollar enligt Open Secrets.
En annan studie visade att enbart ExxonMobil lagt (åtminstone) 16 miljoner dollar mellan 1998–2005 på att stödja grupperingar som spridit desinformation i klimatfrågan.[2] Bara för att nämna något om vilka summor det handlar - och det är sannolikt väldigt mycket som går under radarn här via anonyma donationer.
Inom EU är det frivilligt att registrera sig i lobbyregistren för parlamentet och kommissionen. En genomgång av de officiella uppgifter som finns visade att fossilindustrin årligen spenderar mellan 65-78 miljoner euro på lobbyism rörande fossilgas.[3] En aktivitet som sysselsätter nästan 800 personer.
I Sverige existerar inget register alls. Demokratiutredningen 2016 ”Låt fler forma framtiden” avfärdade idén med motiveringen att enskilda personer och intresseorganisationer bör vara fria att föra fram sina åsikter, driva opinion och kontakta beslutsfattare. Huruvida ett register skulle inskränka och försvåra dessa rättigheter får man så klart ha olika åsikter om. Likaså om ett register skulle lösa några problem. I mina ögon är det dock högst besvärande att transparensen i princip är obefintlig i så här viktiga demokratifrågor. Den amerikanske forskaren James Hansen uttryckte det i stil med: demokrati innebär en röst per individ, inte en röst per dollar. Utvecklingen tycks i allt högre grad gå mot det senare.
Det är också väl dokumenterat att några av de mest kända klimathotsskeptiska forskarna finansierats av fossilindustrin. Patrick Michaels gjorde ingen hemlighet av att dessa organisationer stod för runt hälften av hans forskningsanslag. Han jobbade dessutom för Cato Institute och producerade ”nyhetsbrevet” World Climate Report finansierat av fossilindustrin. Professor Richard Lindzen uppgav att han fakturerat gas- och oljeföretag 2 500 dollar per dag i konsultarvode. I en rättegång 2018 erkände han att han sedan sin pension 2013 avlönats med 25 000 dollar per år från Cato Institute. Han hade även erhållit 30 000 dollar från Peabody Coal.
Men man gör det lite väl enkelt för sig att säga att de är köpta av oljeindustrin i den betydelsen att de har ändrat uppfattning på grund av pengarna. Det handlar snarare om en symbios, pengarna har knappast gjort att Michaels eller Lindzen skulle ha ändrat sina åsikter, däremot gett dem en möjlighet att sprida dem i olika sammanhang.
Andra fall kan få en att fundera mer över det här med köpta forskare. Mest uppståndelse har nog astrofysikern Willie Soon skapat i detta avseende. Han startade sin karriär på Mount Wilson Observatory, där Robert Jastrow var styrelseordförande. Alltså en av de tre fysiker som startade George C Marshall Institute som beskrevs i kapitel 6:1. Senare tjänstgjorde Soon även vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics.
År 2015 avslöjade Greenpeace och Climate Investigation Center att han under åren där (2001–2012) fått över en miljon dollar i lön och forskningsanslag från ExxonMobil, American Petroleum Institute, Koch Industries och Southern Company.[4]
Kommunikationerna visar att Soon kallade sina forskningsartiklar ”leveranser” i utbyte mot finansiering. Dessutom avslöjar dokumenten att Soon och Harvard-Smithsonian gav åtminstone energiföretaget Southern Company rätt att granska hans vetenskapliga artiklar och komma med förslag innan de publicerades. Soon och Harvard-Smithsonian lovade också att inte avslöja Southerns roll som finansiär utan tillstånd.
(Det kan nämnas att Soons kontaktperson på Southern Company var Robert Gehri. Samme Gehri som var med att ta fram den handlingsplan som skulle hålla USA borta från Kyotoprotokollet (beskrivits i kapitel 10) genom att sprida tvivel om kunskapsläget och skapa ett ”vetenskapligt alternativ” till IPCC. Bland annat kontraktera fem forskare som kunde föra lobbyorganisationernas talan …).
Många av Soons artiklar omges också av märkliga turer och liknande dold finansiering. Det är inget konstigt att näringslivet finansierar forskningen, men det stötande är just att det hemlighållits. Det är sedan länge ett standardkrav att forskare i sina vetenskapliga artiklar redovisar potentiella intressekonflikter. New York Times hittade elva klimatrelaterade artiklar sedan 2008 där Soon inte hade gjort detta.
Det ska påpekas att det är ohederlig argumentation döma ut en vetenskaplig studie enbart på grund av att den finansierats av ett särintresse. Huvudpoängen här är att grova felaktigheter i ovanståendes studier och hypoteser harpåvisats åtskilliga, vilket i sin tur gör finansieringen än mer iögonfallande.
Bild från Real Climate 6 sep 2023 (Gavin Schmidt, Nasa)
År 2018 startade Soon en ny ”vetenskaplig organisation” Center for Environmental Research and Earth Sciences (CERES), ihop med de irländska kemisterna och entreprenörerna Ronan och Michael Connolly (far och son). Alltså samma Connollys som beskrivits i kapitel 11:2:4, vilka hoppade in i klimatdebatten 2009 och kunde ”motbevisa” växthuseffekten genom att identifiera en helt ny kraftöverföringsmekanism som vetenskapen aldrig sett tidigare (pervection).
CERES redovisar i skrivande stund på sin webbsida att de har publicerat 29 vetenskapliga artiklar sedan 2019. I dessa medges att de fått finansiellt stöd från CERES via anonyma donationer med tillägget att ”syftet med CERES är att främja fördomsfria och oberoende vetenskapliga undersökningar. Av denna anledning är givare till CERES strikt skyldiga att inte försöka påverka vare sig forskningsriktningarna eller resultaten av CERES.”
Jag har inget emot att forskning finansieras med crowdfunding. Men med tanke på de här tre personernas historik bör man leta efter en second opinion innan man köper deras artiklar rakt av (och som redan nämnts, dessa finns). Om man nu vill kalla sig skeptiskt lagd.
Willie Soon listar för övrigt 128 vetenskapliga artiklar han har varit delaktig i liksom två böcker. Det är ganska mycket för att vara en så kallad tystad forskare. Intressant är också att dessa artiklar inkluderar allt mellan himmel och jord bokstavligt talat - allt från hans huvudfält astrofysik till isbjörnspopulationer, covidbekämpning, polarisutbredning, klimatmodellering, temperaturrekonstruktioner med mera.
Idag är datatrafik big business. Desinformation om klimatförändringarna ger ofta många klick och kan därmed generera mycket pengar för dem som vet hur man utnyttjar det. Center for Countering Digital Hate (CCDH) fann att 69 procent av den klimatdesinformation som spreds på Facebook mellan oktober 2020 och oktober 2021 kom från tio olika källor:[5]
The toxic ten:
Breitbart, högeralternativ ”nyhetssajt” startad av Steve Bannon
Western Journal, vars grundare hävdade att president Obama är muslim
Newsmax, en central spelare i spridandet av valfuskkonspirationer
Townhall Media, grundat av Heritage Foundation, finansierat av bl a Exxon
Media Research Center, en ”tankesmedja” som fått finansiering från Exxon
The Washington Times, grundad av den självutnämnda messias Sun Myung Moon
The Federalist Papers, en webbplats som har främjat desinformation om covid
Daily Wire, amerikansk konservativ nyhetswebbplats och medieföretag
Ryska statliga medier via RT.com och Sputnik News
Patriot Post, en konservativ sajt vars skribenter använder pseudonymer
Detta renderade i att dessa källor fick över en miljard besök på sina webbsidor under en sexmånadersperiod. Vilket via Google Ads gav inkomster på 5,3 miljoner dollar (varav Google själva fick 1,7 miljoner).
Och pengar kan onekligen vara en mäktig drivkraft att fortsätta …
18:3 Bekräftelse och grupptillhörighet
Grupptillhörighet – och en gemensam fiende att rikta ilska emot – är faktorer som kan bidra till en ovilja att ta till sig fakta som ”inte passar in”. Jag misstänker att detta lätt kan leda till en ond spiral där aktiva personer i dylika forum får mycket bekräftelse som uppmuntrar till ett fortsatt, och kanske eskalerande, engagemang. Risken är överhängande att gränserna förflyttas steg för steg (medvetet eller omedvetet) och att vederbörande målar in sig i ett hörn. Den sociala kostnaden att erkänna att man har haft fel växer och det kan bli en ren försvarsmekanism att man då blundar för verkligheten (också det medvetet eller omedvetet).
Att sprida tvivel och uppenbara felaktigheter inom klimatdebatten har onekligen lett till att många har fått glänsa i strålkastarljuset och kunnat livnära sig på det. Lord Monckton, Tim Ball, Tony Heller, Marc Morano är bara några inom klimatdebatten kända personer som regelbundet synts i konservativ media, flitigt anlitats som föredragshållare och till och med fått vittna inför amerikanska kongressutskott trots att ingen av dem är klimatforskare. Flera konservativa och libertarianska tankesmedjor kontrakterar fortfarande liknande demagoger. Jag gissar att det också genererar en del pengar (?).
Här hemma i Sverige kan personer som Elsa Widding och Lars Bern nämnas. Visserligen får de utstå mycket kritik och hårda ord i både sociala medier och i mainstream media, men de hyllas desto mer unisont i ”klimathotskeptiska” forum. Vissa av Widdings Youtubeinlägg om klimatet har haft upp mot 80 000 visningar och alla får hundratals påhejande kommentarer likt dem nedan. Jag är ganska övertygad om att Sverigedemokraterna knappast hade satt Widding som nummer tolv på deras riksdagslista utan hennes status i dessa kretsar. Sen kan de hänvisa till hennes bakgrund inom energibranschen bäst de vill.
De forskare som kritiserar klimatalarmismen genom att sprida sedan länge motbevisade myter kan säkerligen ha svårt att göra karriär inom akademin. Men det finns flera bevis på att detta också kan ge bekräftelse och hjältestatus i valda forum. Matthew Wielicki, geolog men inte klimatforskare, är ett talande exempel.
På Twitter hade han i slutet av 2022 några hundra följare och spred regelbundet desinformation om klimatvetenskapen.[6] Inom loppet av ett år hade han fått över 70 000 följare och medverkat i Fox News och andra nyhetsprogram. Hur gick det till?
Det började med att den berömde och kontroversielle Jordan Peterson med sina miljontals följare spred en tweet från Wielicki vidare. Den innehöll en av alla dessa klimatmyter som cirkulerat på nätet i decennier. Inom en vecka hade Wielicki nu fått 13 000 följare.
Senare delade Jordan Peterson ytterligare en tweet från Wielicki. I den klagade han på ”woke-ismen” inom akademin, det vill säga hur kraven på rättvisa, jämlikhet och inkludering (förkortas DEI i USA) hade gått för långt. Det gav 10 000 följare till.
Den 23 januari 2023 meddelade Wielicki via Twitter att han lämnade University of Alabama, delvis med hänvisning till ”uppkomsten av illiberalism i DEIs namn” på skolan. Han noterade också besviket hur forskare inom geovetenskapen inte vågade säga att klimatkrisen var påhittad. Den första tweeten i hans tråd fick mer än 2 miljoner visningar.
Detta ledde i sin tur till att han hamnade i flera nyhetsinslag i Fox News och intervjuer i andra högerorienterade amerikanska medier. Likaså blev han inbjuden till att tala på Heartland Institutes ”klimatförnekarkonferenser”.
Det spelar ingen roll hur många gånger Wielicki påvisats anföra rena felaktigheter. Men de vetenskapliga argumenten tycks användas i allt mindre grad. Istället handlar mycket om värderingar och klimatalarmismen inkluderas i angreppen mot klassiska vänsterideal som social rättvisa, feminism och liknande (”wokeism”). Klimatförändringarna har länge varit en självklar del av högerns kulturkrig i USA. Och samma trend syns även i Sverige och övriga Europa.
Ovanstående visar också hur stort inflytande sociala medier kan ha. Trots att en väldigt liten del av svenska folket har ett konto på Twitter/X så har det varit en självklar mötesplats för många journalister, politiker, forskare med mera. Jag har själv uppskattat hur man på ett direkt sätt kan fråga och följa dessa. På det stora hela är det väl enbart positivt, men det blir också en självklar spelplan för de som vill påverka (och missleda).
Efter Elon Musk köpte Twitter 2022 och döpte om det till X har de åtgärder som tidigare införts för att motverka desinformation systematiskt tagits bort.[7] Flera undersökningar visar hur det lett till att antisemitism, klimatförnekelse och andra högerextrema åsikter har ökat lavinartat.[8] Som resultat har exempelvis ett stort antal klimatforskare lämnat plattformen.[9]
Men den kanske viktigaste orsaken till att detta kan fortgå är väl att tillräckligt många av oss älskar den pajkastning som råder på sociala medier och även på ledarsidor och krönikor. Vi suger åt oss och lägger till. Ryggdunkningar för finurliga kommentarer, ju mer nedlåtande desto bättre. Vi vill vara en i laget. För att sticka ut måste du driva saker till sin spets.
[1] Brulle, R.J. The climate lobby: a sectoral analysis of lobbying spending on climate change in the USA, 2000 to 2016. Climatic Change 149, 289–303 (2018). https://doi.org/10.1007/s10584-018-2241-z
Föregående kapitel hittar du här. En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.
Tio personer har hittat en öde sandstrand som rymmer tusen personer utan att det blir allt för trångt. Ryktet sprids och dagen därpå kommer ytterligare fem personer och nu är de femton personer. Om det fortsätter komma fem nya personer varje dag, och om alla som varit där tidigare stannar kvar, kommer de totalt vara 160 solbadande människor där inom en månad. I samma tempo kommer det ta ett par hundra dagar innan stranden är fullbelagd. Alla har en bra uppfattning om när det blir för fullt för ens egen smak och det finns gott om tid för att hitta alternativ. Detta är en linjär tillväxt.
Om man istället antar att antal strandbesökare kommer öka med 50 procent varje dag, kommer femton personer solbada dag två precis som ovan. Redan efter tolv dagar kommer dock stranden vara knökfull med 1200 personer som ska trängas där. Men bara två dagar innan detta skedde var stranden bara halvfull. Detta är innebörden av en exponentiell tillväxt. Det spelar ingen roll vilken procentsats som används för ökningen, utvecklingen kommer förr eller senare se identisk ut, det tar bara längre tid tills att den branta uppgången inträffar.
Exponentiell tillväxt
Detta fenomen har en central roll i många miljödebatter, inte minst den om klimatet. Ett samhälle som följer de nyliberala tankegångarna förutsätter att den ekonomiska tillväxten bara fortsätter. Tillväxtkritiker pekar på den problematik som beskrivits ovan, det vill säga att en exponentiell tillväxt inte är tillämpbar i en värld med begränsade tillgångar.
I detta sammanhang fick rapporten Tillväxtens gränsermycket uppmärksamhet när den gavs ut i regi av tankesmedjan Romklubben år 1972. Den har varit ett ständigt diskussionsämne sedan dess. Vårt samhälle är ju betydligt mer komplext än vad som kan beskrivas med en alarmerande graf på exponentiell tillväxt likt den ovan. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier.
Modellen inkluderade en lång rad parametrar som befolkningsutveckling, resursåtgång, markanvändning, utsläpp och föroreningar, teknikutveckling och så vidare. De påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.
De gjorde ett antal olika scenarier och resultaten var nedslående, inom närmsta århundradet inträffade en kollaps nästan hur man än vände och vred på det. Kollaps ska här inte tolkas som mänsklighetens undergång, däremot ett kraschat system där välfärd och annat blev dramatiskt sämre. Det gjordes dock ingen detaljerad analys av vad detta exakt skulle innebära.
En lång rad parametrar som brukar användas som argument för att ”det kommer ordna sig” testades; såsom att stora fyndigheter av råvaror skulle upptäckas, att tekniska lösningar kunde effektivisera och lösa problem, kärnkraft kunde ersätta fossila bränslen och så vidare. Men de kom fram till att allt som då åstadkoms var att förflytta tidpunkten för kollapsen framåt några år eller decennier. Orsaken till att systemet kollapsade var olika för de olika scenarierna men det bakomliggande problemet var att den exponentiella tillväxten snabbt åt upp vinsterna.
Det fanns ett par scenarier som undvek kollaps, men de inkluderade förändringar på systemnivå som forskarna medgav inte tidigare hade testats i mänsklighetens historia. Men de ansåg alltså att det var kritiskt att få bort samhällets beroende av en exponentiell tillväxt. Utvecklingen måste ske inom biologins och fysikens gränser. Det handlade dock inte om att avveckla vår välfärd för att leva som man gjorde på stenåldern. Tvärtom menade de. Istället för att krascha in i gränser som verkligheten förr eller senare satte åt oss, skulle vi själva välja gränserna.
Det är förstås rimligt att fråga sig om det ens går att simulera den här typen av enormt komplexa skeenden. Det är svårt nog med fysikaliska processer som följer rationella lagar men det här involverar politik, ekonomi, tekniska landvinningar och diverse mänskliga beslut som ofta är allt annat än rationella. Jag har förstås ingen aning. Men det går att åskådliggöra vad en kollaps orsakad av ohållbar politik innebär:
Torskfisket utanför Newfoundland var länge det bästa i världen. I slutet på 1800-talet kunde man läsa i en rapport till den brittiska regeringen:
”Torskfisket … och förmodligen allt fiske i de stora haven är outtömligt. Ingenting vi gör kan påverka antalet fiskar på allvar” Två år senare förutspådde det kanadensiska jordbruksministeriet: ”Om inte naturens ordning störtas kommer vårt fiske att fortsätta att vara fruktbart i århundraden framöver”[1]
De kunde nog inte tänka sig hur snabbt utvecklingen skulle gå. I dag ligger industritrålare ute året runt och sköter rensning och nedfrysning redan ombord. På bara femton år mellan 1960 och 1975 hade man fiskat upp lika mycket torsk utanför Newfoundland som man gjort under de tidigare 250 åren. Det är inte bara kanadensare som fiskat där, även Europas hårt subventionerade fiskeflotta har sin skuld i det som hände.
1968 togs över 800 000 ton torsk upp. 1978 hade den vikten halverats. 1992 var uttaget nere på under 200 000 ton trots de tekniska framstegen vad det gäller utrustning och liknande. Hela beståndet kraschade. En tipping point hade passerats. Fisket förbjöds och en hel industri gick i kras.
Forskare och en mängd kustfiskare hade länge varnat för den ohållbara utvecklingen. De hade sett tecknen länge. Det kom likaså flera varningar ”från officiellt håll” om att en stor överkapacitet hotade fisket på sikt, exempelvis från den federala myndigheten Fisheries and Ocean, 1981.
Men inget hände. De större företagen med sina jättebåtar utanför kusten kom med rapporter som sade att dessa varningar var överdrivna. Politiker valde att lyssna på dessa. Kvoterna höjdes. Det finns flera rapporter om att obekväma röster från exempelvis forskare tystades.[2]
En utredning, Task Force on Incomes and Adjustment in the Atlantic Fishery, kom 1993 till slutsatsen att fisket inte var hållbart, men då var det redan för sent.
Inte ens efteråt ville somliga erkänna att överfisket var orsaken bakom kollapsen. Det skylldes på kallare vatten, sälar och andra naturliga variationer – ja, allt utom en mänsklig påverkan. Kanadas fiskerimyndighet hotade forskare som skyllde kollapsen på överfisket med stämning och de beskylldes för att ha fuskat. Mönstret går igen i många av de stora miljöfrågorna. Inte minst hörs exakt samma tongångar i skrivandes stund angående fisket av sill i Östersjön. Vi vet precis hur det kan sluta, det behövs inte mer forskning om detaljer för att avgöra riskerna. Allt är en fråga om hur slak lina vi vill balansera på. Och i slutänden, vilka väljer politikerna att lyssna på?
Miljöorganisationer och marknadsliberala tycks se något olika på varför det kunde gå ända till en total kollaps. De senare skyller det mesta på myndigheter, politiker och subventioner och menar att marknadskrafterna/äganderätten annars hade löst problemet. Tillväxtkritikerna/miljöorganisationerna lyfter gärna fram att marknadskrafterna och den exponentiella ökningen gör att utvecklingen går så snabbt att de ekologiska systemen, uppbyggda under tusentals år, inte hinner med att anpassa sig och kraschar.
Det båda förklaringsmodellerna utesluter inte varandra. Kanadas myndigheter hade visserligen reglerat fisket men som diskuteras i ett dokument från Kanadas fiskeridepartement 1981, skulle kvoterna även baseras på ”kustfiskesamhällenas ekonomiska behov”, inte på de biologiska förutsättningarna för att bedriva ett hållbart fiske. Likaså fanns stora subventioner och detta gäller inte minst EU:s fiskeflotta än idag.
Trots att fisket stoppades utanför Newfoundland repade sig inte systemet. Det är först nu, trettio år senare, en viss ökning av torskbeståndet kan observeras. Fisket utanför Lofoten i Norge såg samma tendenser men innan någon tipping point hann passeras infördes hårda regleringar och fisket kunde snart upptas igen. Fiskekvoter sätts utefter noga monitorering av bestånden.
Det råder inget tvivel om vilka av Kanadas och Norges fiskeflottor och samhällen som fick lida mest när de blev tvungna att anpassa sig efter verkligheten.
Men hela vårt marknadsdrivna system bygger på denna exponentiella tillväxt och rapporten Tillväxtens gränser går förstås helt på tvärs med rådande samhällsparadigm. Inte enbart hos de mer extrema marknadsliberala tankesmedjorna.
Och mycket riktigt fick Tillväxtens gränser hård kritik redan på sin tid för att vara ogrundad alarmistisk. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats (om det var en slump låter jag vara osagt). Det var Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, som skrev en artikel i Forbes där han upprepade en felaktighet från tidigare kritiker. Han påstod att:
”Tillväxtens gränser förutspådde att vid 1972 års tillväxttakt skulle världen få slut på guld 1981, kvicksilver 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992, koppar, bly och naturgas 1993.”[3]
Men det är siffror från en kolumn i en tabell, tagna ur sitt sammanhang. Det framgår i texten att det inte var vad som förutspåddes. Siffrorna angavs för att ge en bild av hur länge dåvarande kända fyndigheter skulle räcka med dåvarande förbrukningstakt, jämfört med en fortsatt exponentiellt ökande takt (som då hade setts under lång tid). Men de skrev uttryckligen att inget av dessa alternativ var realistiskt i verkligheten:
Limit of growth sid 63
Men Baileys påstående blev till ”fakta” och hamnade till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009.[4] Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021 jag refererade till i inledningen.
År 2014 gjordes en uppföljning av förutsägelserna i Tillväxtens gränser.[5] Den modell de använt hade då också uppdaterats en del. När data för de uppdaterade parametrarna lades in visade det sig att utvecklingen följde business-as-usual-scenariot ganska väl. 2020 gjordes ännu en uppdatering.[6] och det stämde fortfarande ganska bra.
I mars 2023 gjordes ännu en uppföljning av Tillväxtens gränser på uppdrag av Romklubben. Bakom denna rapport låg Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School.[7] Nu skrevs befolkningsutvecklingen ner, vilket sätter framtidsutsikterna i en ljusare dager vad det gäller en hållbar utveckling menade de. Deras befolkningsprognoser låg lägre än de flesta andras beroende på att de i högre grad räknat in den ekonomiska utvecklingens effekt på hur många barn folk skaffar i ett samhälle.
De konstaterade samtidigt att sex av nio så kallade planetära gränser redan har överskridits. Det gällde klimat, biologisk mångfald, markanvändning, kväve- och fosforflöden, utsläpp av föroreningar samt tillgången till färskvatten. Det fanns inte tillräckligt med data för att fastställa exakt status för ekosystemens stabilitet.
Texten och argumenterandet i Tillväxtens gränser är ödmjukt, förnekar inte okända parametrar eller svårigheterna i att åstadkomma en förändring. Man vill uppmana till en diskussion om systemgränser. Och det råder idag verkligen ingen brist på forskare som vill lyfta den aspekten och det finns en hel del vetenskapliga studier i ämnet. Men det är lätt att bli stämplad som lite eljest om man ens funderar i banor utanför rådande system. Jag vet inte hur det praktiskt ska gå till att få igenom dessa drastiska förändringar, men det känns som att även denna diskussion är full av halmgubbeargument. Som att dessa forskare skulle argumentera för att den fattiga delen av världen ska förvägras de moderniteter vi har.
Tillväxtens gränser argumenterar för att konsekvensen av att hålla den exponentiella tillväxten vid liv till slut blir att det inte längre finns medel kvar att investera i välfärden. Många menar att vi redan ser tecknen på att systemet håller på att krackelera på olika fronter. Växande skuldberg och (tidigare) minusräntor. Det rapporteras om brist på resurser inom sjukvård och skola i många västländer liksom bristande underhåll av infrastruktur och liknande. Urbaniseringen gör att utmärkt odlingsjord bebyggs. Förutsättningarna för småskaliga bönder och fiskare blir allt kärvare, ja för landsbygden som sådan.
I Sverige anser vi oss tydligen inte ens ha råd med skolböcker till barn och våra naturvetenskapliga högskoleutbildningar halkar allt mer efter. Antalet lärarledda undervisningstimmar per studievecka i dessa ämnen vid svenska lärosäten är lägst i Europa.[8] Allt medan vi i och med marknadiseringen och införandet av aktiebolagslagen i systemet måste tillgodose en ständig ekonomisk vinstökning. Med en stegrande förmögenhetsackumulering hos de rikaste. Om nuvarande trender fortsätter, kommer den rikaste 1% att kontrollera nästan 66% av världens pengar till 2030.
Forskare har likaså bekräftat signifikanta minskningar i hälften av världens vattenreservoarer[9] orsakat av en kombination av överanvändning och klimatförändringar. Ungefär en fjärdedel av jordens befolkning bor i områden med uttorkande sjöar. Allt fler studier visar också på en negativ utveckling för världens biologiska mångfald.[10]
Det kan förstås handla om bekräftelsebias – man ser de mönster man vill se. Men nog är det nyttigt att försöka tänka över systemfrågorna. Hur rimlig är den exponentiella tillväxten som vår ekonomi bygger på, driven av finansindustrin. Vad är det som ska växa? Alla de stora valutorna som euro och dollar är så kallade fiatpengar utan egentlig koppling till någon fysisk tillgång i den verkliga världen. Hur gångbart är detta frikopplade system i längden? Vad händer om vi slutar tro på det?
I IPCC AR6 delrapport WG2 diskuteras en omställning av samhället till en mer hållbar värld. I detta sammanhang diskuteras om en framtid utan tillväxt är en lösning. Det är en anledning till att vissa anser att IPCC därmed gått från att vara en vetenskaplig organisation till en politisk.
Oavsett vilken väg som väljs framöver får vi hoppas besluten är väl förankrade i demokrati och befolkning. Det kan annars sluta med en obehaglig dikeskörning. (Men ”folkets vilja” är inte liktydig med vad som skrivs på Twitter och andra sociala medier även om många som säger sig företräda ”folket” gärna vill göra sken av det.)
Kanske är det just svårigheterna i att hitta en väg framåt som gör att många känner en hopplöshet. För oavsett vilken sida man lyssnar på, vare sig om vi väljer att agera eller inte, så finns det larm om att en katastrof lurar runt hörnet.
[6] Branderhorst, Gaya. 2020. Update to Limits to Growth: Comparing the World3 Model With Empirical Data. Master’s thesis, Harvard Extension School.
[7] Callegari B., Stoknes P.E., People and Planet: 21st century sustainable population scenarios and possible living standards within planetary boundaries. Earth4All, March 2023, version 1.0.
[9] Fangfang Yao et al. ,Satellites reveal widespread decline in global lake water storage.Science380,743-749(2023).DOI:10.1126/science.abo2812
[10] Finn, C., Grattarola, F. and Pincheira-Donoso, D. (2023), More losers than winners: investigating Anthropocene defaunation through the diversity of population trends. Biol Rev. https://doi.org/10.1111/brv.12974
AstroTurf är ett fabrikat av konstgräs som har gett namn åt ett begrepp inom den nobla konsten att desinformera: astroturfing. Det innebär att man skapar en falsk gräsrotsrörelse med avsikt att sprida ett budskap utan att röja vem avsändaren är. Syftet är förstås att påverka opinionen och politiker genom att ge sken av att det finns ett folkligt och/eller vetenskapligt stöd för vad det nu kan vara.
När American Petroleum Institute och en rad andra lobbygrupper och tankesmedjor 1998 drog upp sin handlingsplan för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet (kapitel 10) var astroturfing en av punkterna:
Kemikaliebranschen – som jag själv jobbar i – är ju inte vidare populär och även om de vill föra ut ett i sig korrekt budskap är det förmodligen mer effektivt att låta en gräsrotsrörelse stå bakom. Nedan följer ett klassiskt – och sorgligt – exempel som visar hur sofistikerad och långtgående den här typen av verksamhet kan vara.
David Heimbach var en amerikansk läkare och ansedd expert på brännskador. Han hade till och med fått en utmärkelse av Dalai Lama för sitt jobb med brännskadade barn. När Kalifornien ville lätta på sina hårda brandsäkerhetslagar var det många som protesterade och Heimbach var en av dem. Och visst borde han om någon veta vad han pratade om!?
Inför bland annat delstatssenaten vittnade han 2011 om hur han förgäves försökt rädda oskyldiga små barn som skadats svårt i bränder. Det var hjärtskärande berättelser och det sorgligaste var, menade han, att olyckorna hade kunnat undvikas om bara möbler och kuddar varit ordentligt behandlade med flamskyddsmedel.
Politikerna tog åt sig och det blev ingen ändring av lagen.
Men journalister på Chicago Tribune tyckte att en del detaljer verkade märkliga.[1] Vilken förälder ställer ner ett levande ljus i sitt barns spjälsäng och går därifrån? (Och mitt tillägg: när libertarianer i tankesmedjor som Competitive Enterprise Institute lobbar för hårdare myndighetskrav kan det vara läge att ana ugglor i mossen).
Hur än journalisterna sökte kunde de inte hitta några uppgifter som bekräftade Heimbachs berättelser. Och när de konfronterad honom erkände han till slut att det bara varit anekdoter. De stackars barnen hade aldrig existerat. Men han bedyrade:
”Jag vill bara väl. Jag går inte i industrins koppel.”
Han hade tidigare fått frågan om han hade fått betalt för sin medverkan i rättegångarna. Han uppgav då att han bara fått ersättning för resekostnaderna från en organisation vid namn Citizens for Fire Safety[2] – en gräsrotsrörelse driven av personer som var oroliga för det försämrade brandskyddet som hotade. På deras hemsida kunde man läsa att de också samarbetade med, och drev vetenskapliga studier ihop med, både myndigheter och andra intresseorganisationer.
I själva verket visade journalisterna att Heimbachs ”resecheck” uppgått till 240 000 dollar. I Citizens for Fire Safetys skattedeklarationer uppgavs att deras enda inkomstkälla var medlemsavgifter som mellan 2008–2010 uppgick till 17 miljoner dollar. Och de enda medlemmarna var tre amerikanska bolag, tillika världens största tillverkare av bromerade flamskyddsmedel. I själva verket visade det sig att Citizens for Fire Safety var registrerad som en handelsorganisation.
Flera påstådda samarbetspartners förnekade att de hade något projekt eller forskning ihop med organisationen. Bland mycket annat visade det sig att lobbyister utgett sig för att vara brandmän när de försökt påverka politiker. Chicago Tribune avslöjade detta i en artikelserie Playing with fire 2012.[3] Citizens for Fire Safety Institutes hemsida är numera borttagen och deras Facebookkonto slutade uppdateras kort efter Chicago Tribunes avslöjanden.
Det slutar dock inte där. Journalisterna skrev att en studie som användes som slagträ i debatten ”var så obskyr att den bara fanns tillgänglig på svenska.” Vad kan det handla om?
Kaliforniens lagstiftning rörande brandsäkerhet har länge varit en av de hårdaste i USA. De har exempelvis krävt att stoppningen i möbler ska prepareras med minst fem viktsprocent flamskyddsmedel. Och då delstatens möbelmarknad är stor blev det i praktiken en reglering som gällde i större delen av USA och även Kanada (”alla” större företag ville ju in på marknaden och det är förstås bökigt att ha olika tillverkningskrav beroende på vilken delstat man ska sälja till).
Detta är en orsak till att amerikanare generellt sett har högre halter av den här typen av kemikalier i kroppen än de flesta andra länders befolkning.[4]
Det finns en mängd olika flamskyddsmedel och de är liksom många andra klorerade- och/eller bromerade substanser mycket beständiga i stil med PCB. De hittas numera överallt på jorden, till och med i blodet hos djur i polarområdena. Men en springande fråga är ju om detta utgör någon fara?
Slutsatsen i den vetenskapliga artikeln jag refererat till ovan är att några substanser inte verkar vara särskilt oroande medan andra uppvisar klart alarmerande resultat i djurstudier, och en del även i människa. Men för en lång rad substanser saknas det data helt och hållet. (Det är dessutom notoriskt svårt att studera effekten i människa då ingen vill utföra kontrollerade försök där man avsiktligt trycker i människor misstänkt farliga kemikalier.)
I andra vågskålen ligger nyttan med att använda flamskyddsmedlen, i det här fallet i möbler. Det råder inga tvivel om att flamskyddsmedel gör det svårare för material att brinna, men frågan är vilka mängder som krävs och i vilka applikationer de behövs för att de ska göra någon praktisk skillnad i verkligheten.
Ett starkt kort för flamskyddsförespråkarna var en av de mer omfattande studier som gjorts inom detta område, utförd av bland annat forskaren Vytenis Babrauskas.[5] Studien visade att flamskyddsmedel gjorde stor skillnad i att fördröja en brands uppkomst jämfört med obehandlade möbler.
Men Babrauskas själv uppger att resultaten inte kunde användas för att bedöma effekten av brandskyddslagen. Den lagstadgade nivån var fem procent flamskyddsmedel i stoppningen, men i Babrauskas studie hade mer än femtio procent använts (avsikten med studien hade inte varit att ”testa lagens effekt”). Han hade även gjort försök med mer relevanta nivåer som visade att detta inte hade någon signifikant skyddande effekt i verkliga situationer.[6] Andra undersökningar bekräftade detta, bland annat utförda av U.S. Consumer Product Safety Commission.[7]
Men det fanns andra studier som lyftes fram till förmån för flamskyddsmedlen. En av dem var den ”obskyra svenska studien…”.
Nu var det inte konstigt att denna bara fanns på svenska då det var en rapport från 1997 utgiven av myndigheten Elsäkerhetsverket. De hade under fjorton månader undersökt alla bränder som orsakats av el i Stockholmsförorten Vällingby. Jag har inte hittat och läst artikeln men det är sannolikt inte undersökningen i sig som är suspekt, utan hur resultaten har använts.
I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Fire and Materials från år 2000 jämfördes antalet tv-bränder i Europa respektive USA (som till skillnad från Europa krävde flamskyddsmedel i apparaternas plasthölje).[8] De fann att det inträffande mer än tio gånger så många tv-bränder i Europa jämfört med i USA och att trenden var stigande i Europa. Författarna drog därför slutsatsen att även Europa behövde skärpa kraven.
”För att undvika en ökning av tv-bränder bör brandsäkerhetskraven höjas och allmänhetens medvetenhet om vikten av brandsäkerhet i tv-apparater ökas.”
Jag tycker att problematiken med kopplingar mellan näringsliv och akademi ibland överdrivs, det finns ohyggligt många bra studier och nödvändiga projekt med dylika samarbeten. Likaså finns det på sin håll en ”kemikalieskräck” som inte har stöd i vetenskapen. Med det sagt finns det en uppsjö av fall som verkligen är problematiska. Och klart att man bör dra öronen åt sig när en studie, som den nyss beskrivna, kommer fram till en ”positiv slutsats” för flamskyddsmedel/bromindustrin och artikeln avslutas så här:
”Författarna vill tacka European Brominated Flame Retardants Industry Panel (EBFRIP) för finansiellt stöd, och medlemmar av både EBFRIP och European Flame Retardants Association (EFRA) för råd och kommentarer. I synnerhet tackas Dr Traian Jay från Great Lakes Chemical Corporation för användbara kommentarer.”
Det blir inte bättre av att en av de tre författarna jobbade på Albermale, tillverkare av bromerade flamskyddsmedel, en annan, utan övriga vetenskapliga publikationer, jobbade på en PR-firma, och den tredje var en svenska från (dåvarande) Statens Provningsanstalt.
Nåväl, besvärande intressekonflikter är en sak, innehållet är ju ändå det som spelar någon roll. Och det finns en hel del att anmärka på där också.
Författarna redovisar först resultat från en större studie gjord av brittiska Sambrook Research International. Den visade att antalet bränder per miljon tv-apparater i Europa var i samma storleksordning som i USA. Och det är här Vällingbyundersökningen kommer in. Enligt den var antalet tv-bränder i Sverige nämligen tio gånger högre än vad som redovisades i Sambrookstudien. Och eftersom den hade granskat enstaka fall i mer detalj tyckte författarna att detta var en mer rättvisande statistik. De antog sedan att detta värde gällde för hela Europa som de sen i sin tur användes för att jämföra med USA:s siffror.
Det är mycket möjligt att Vällingbysiffrorna är mer korrekta värden, men det finns inget i artikeln som tyder på att USA:s statistik skulle vara inhämtad på annat sätt än vad den gjorts i Sambrookstudien. Då blir det som att jämföra äpplen och päron.
Enligt Chicago Tribune redovisade Vällingbystudien att det inträffade trettiotvå elbränder under den undersökta perioden. Av dem utgjorde tv-bränder en fjärdedel, det vill säga åtta. I det undersökta området bodde då 265 000 invånare. Artikelförfattarna redovisar dock inte dessa siffror utan bara omräknat för att gälla hela Sverige (165 tv-bränder/miljon apparater). Detta extrapolerades som sagt ytterligare ett steg till att gälla för hela Europa med dess 500 miljoner invånare.
Så slutsatsen att Europa borde skärpa brandskyddskraven byggde på åtta bränder under en begränsad period i en liten ort i Stockholms utkanter. Lite som att använda temperaturer mätta under några år från centrala delarna av England som ett globalt temperaturmedelvärde och påvisa långsiktigt trend (vilket är ett exempel taget från verkligheten).
Journalisterna intervjuade även Ingvar Enqvist som skrivit ”Vällingbyrapporten”, och han tyckte det var ”ganska märkligt” att resultaten användes som de gjorts i den angivna studien.
Författarna redovisade också, som sagt, en oroande trend av ökande bränder i Europa, men de visade inte hur det såg ut i USA under denna tid. En ökande trend även där hade ju antytt att det kanske inte hade med flamskyddsmedlen att göra.
Efter Chicago Tribunes avslöjanden om Citizens for Fire Safety ställde sig knappast allmänheten på rad inför representanter för kemikalieindustrin, gjorde honnör och utbrast ”tack, ni är vårt sista hopp”. Opinionen att brandskyddslagen skulle lättas på detta område började återigen ta fart.
Lagstiftarna i Kalifornien fick dock snart en ny vetenskaplig rapport i handen som visade att det visst fanns belägg för flamskyddsmedlens positiva effekter som gjorde Kaliforniens hårda brandskyddsregler relevanta. Rapporten var skriven av Matthew Blais, chefen för det respektabla Fire Technology at Southwest Research Institute. Studien hade dessutom finansierats av National Institute of Justice, NIJ (organisation under amerikanska justitiedepartementet).
Rapporten presenterades på konferenser, en video gjordes[9] och senator James Inhofe hänvisade till den i USA:s kongress. (Inhofe är annars kanske mest känd för att ha tagit med en snöboll in i kongressen för att visa att den globala uppvärmning var en bluff).
Det framgick dock inte – varken i videon, på konferenserna eller i rapporten – att Blais också hade uppdrag för lobbyorganisationen North American Flame Retardant Alliance.
I verkligheten handlade det om två olika rapporter, och NIJ hade inte finansierat Blais rapport som det hävdades, det hade lobbyorganisationen American Chemistry Council gjort.[10] Blais refererade dock till en annan rapport/studie som NIJ hade finansierat och som var utförd av Blais kollegor[11] – en rapport på över tvåhundra sidor som få orkar sätta sig in i. Enligt Blais visade den att flamskyddsmedel i möbler och tyg visst fördröjde brand.
Enligt Chicago Tribune uppvisade dock bara ett av försöken en onormalt lång tid att fatta eld. Blais kollegor ansåg att det fanns anledningar till det avvikande resultatet och strök försöket ur helhetsanalysen. Blais gjorde tvärtom, han rapporterade enbart om detta försök.
Han påstod vidare att ett möbeltyg preparerat med flamskyddsmedel fördröjde branden med tretton minuter vilket förstås skulle innebära stor chans att folk skulle hinna rädda sig undan eller släcka branden. Bara det att han ”glömde” berätta att det tyg hans kollegor testat var ett specialtyg som nästan uteslutande används till teaterridåer och liknande, konstruerade för att ”självslockna” – inget som användes i normala möbler alltså. Eller mer rätt, han inte bara glömde att berätta detta, han påstod att det var ett tyg som var vanligt i normala möbler.
Chicago Tribune försökte få en kommentar av den forskare på Blais institut som lett studien som han refererade till (och som han i egenskap av chef godkänt), men han svarade inte på mejl och de fick aldrig till någon intervju.
Journalisterna lät dock ovan nämnda brandexperten Vytenis Babrauskas läsa och kommentera Blais rapport. Hans slutsats: ”Synnerligen missvisande … sanningen har flugit ut genom fönstret.”
Som ni kanske märker är det mycket effektivt att mata politiker och allmänhet med den här typen av undermåliga, och till och med felaktiga, rapporter. Det tar en oändlig tid att kolla upp och många gånger spelar det ingen roll att faktakontroller görs, argumenten och referenserna används om och om igen ändå.
Efter avslöjandena och ytterligare studier ändrade Kalifornien sina lagar 2018 och förbjöd flamskyddsmedel i rad olika produkter.
Ibland verkar det som att många har en bild av forskning och vetenskap som liknar professor Balthazar, en tecknad figur som var populär när jag var liten. Genier får en plötslig idé och sedan löser de jättesvåra problem helt på egen hand. Om man vill förhålla sig sunt skeptisk till nya rön måste man veta att denna bild är helt felaktig (utan att förringa vikten av smarta människors insatser).
Det som till slut blir till vedertagen kunskap rörande komplexa system bygger alltid på en lång rad studier och observationer från flera olika forskargrupper som har bekräftat hypoteserna. Ingen enskild studie kan ensamt leverera ”sanningen” i komplexa frågor. I takt med att ny kunskap erhålls, väcks hela tiden nya frågor. I det avseendet blir vetenskapen aldrig ”avgjord”. Det är dock inte samma sak som att allt är osäkert och att vi egentligen inte vet något om någonting.
”Att lyssna på forskningen” kan i realiteten vara knepigare än vad man kanske kan tro. I forskningsfronten tas steg framåt, bakåt och åt sidorna hela tiden. Det produceras mängder med artiklar men många av de bakomvarande studierna håller verkligen inte världsklass. Det förekommer tyvärr även fusk och andra problem. Men en rasad bro gör det inte rationellt att säga att vi därför inte skulle kunna lita på att broar rent generellt. Därav är sammanställningar likt de IPCC gör väldigt viktiga. Alla studier varken kan eller bör ges samma vikt.
Jag tror att det är en nödvändighet att lyfta fram att dessa problem existerar istället för att sopa dem under mattan och sprida en idealiserad bild av hur forskningsvärlden ser ut.
Vi tycks dras till katastrofer medan ljumma och allmängiltiga händelser passerar omärkt förbi. Det återspeglas om inte annat i nyhetsmediernas publikationer. Så har det varit i alla tider. Det gäller även vetenskapliga tidskrifter, särskilt de mest kända. Jag gissar att Nature inte skulle ha kastat sig över att publicera en studie som visade att fiskar inte reagerar särskilt mycket på havens ”försurning”.
Däremot gäller det omvända.
2009 och 2010 publicerades tre studier i prestigefulla vetenskapliga tidskrifter som visade att en sänkning av pH i haven gjorde fiskar förvirrade och förlorade sin förmåga att upptäcka faror. Effekterna var mycket tydliga och därmed förstås oroande. Bakom studierna låg bland annat forskarna Danielle Dixson och Philip Munday. Dessa artiklar blev under några år flitigt citerade av andra forskare inom området. De användes till och med för att motivera politiska beslut i USA.
(Det bör kanske påpekas att försurning kan ge en fel bild då det egentligen handlar om att havet blir mindre basiskt/alkaliskt, pH sjunker på grund av att koldioxiden löser in sig och bildar kolsyra, men pH kommer ändå ligga kvar på den ”icke-sura” sidan rent kemiskt, det vill säga pH>7.)
2013 gjorde SVT:s Vetenskapens värld ett inslag om Dixson och Mundays forskning vid ett korallrev i Papua Nya Guinea. Fiskar tycktes ändra beteende i närheten av vissa punkter där koldioxid sipprade ut från botten och lokalt sänkte pH (året efter publicerade de dessa fynd i en vetenskaplig artikel). På SVT:s webbsida skrevs i samband med detta en artikel med rubriken: Surare hav gör fiskar riskbenägna.
Programmet fick klimathotsskeptikernas bloggar att surna till. Gösta Wallin, professor emeritus i oceanografi och känd ”skeptisk” klimatdebattör, sågade programmet och menade att SVT spred felaktigheter. Klimatdebatten är på många sätt förutsägbar och Wallins påstående viftades bort av många. Men hade han fel?
Det fanns de som anade oråd. En forskargrupp i Norge med bland annat två svenskar, Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt, tillhörde de som tvivlade. De båda hade tidigare blivit kändisar i forskarvärlden av anledningar forskare helst inte skulle vilja bli kända:
Två av deras kollegor på Uppsala universitet hade 2016 fått en artikel publicerad i ansedda Science, en väldig framgång för forskare.[1] De hade för första gången kunnat visa hur mikroplaster påverkade fiskar negativt. Nyheten fick stort genomslag i media världen över. Men när Sundin och Jutfelt läste rapporten kunde de inget annat än att häpnas.[2] Experimenten hade utförts på deras egna labb och på de fiskar de själva forskade på. De kunde inte få ihop det. Efter mycket våndor beslutade de sig för att anmäla saken för misstänkt forskningsfusk. Det var inget lättvindigt beslut, de var ju vänner med de berörda och anklagelserna var så pass allvarliga att jobben stod på spel – antingen de anklagades eller deras egna om de hade fel. Sundin säger i radioprogrammet Kaliber:
”Det var ju som att läsa en påhittad berättelse. Det var så många, det var många stora grejer som inte stämde.”
Efter flera utredningar konstaterades att det måste handla om forskningsfusk. Resultaten var i princip påhittade och artikeln drogs tillbaka. Exempelvis saknades rådata helt, något som skylldes på att en dator blivit stulen. Försök påstods ha pågått under tre veckor i ett labb på Gotland, men Sundin och Jutfelt hade varit där under denna tid och kunde intyga att det inte stämde. Via bland annat kvitton på flygbiljetter kunde utredningen också visa att den aktuella forskaren inte varit där under tillräckligt lång tid för att kunnat utföra försöken som de hade beskrivits.
Forskaren blev av med jobbet medan professorn blev friad från fuskanklagelserna (han står med som medförfattare till artikeln men har inte aktivt deltagit i själva utförandet). Han blev dock av med stora forskningsanslag och Vetenskapsrådet beslutade att han inte fick ansöka om nya pengar på två år. Båda forskarna bedyrar sin oskuld och känner sig orättvist behandlade.
Men det slutar alltså inte här. Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt försökte upprepa försöken som visat försurningens tydliga effekter på fiskarna som beskrivits ovan. Men de såg inte alls samma alarmerande resultat.
(Notera att det handlar om fiskar i haven, inte i sjöar och vattendrag och resultaten ska inte blandas ihop med försurningen från svaveldioxidutsläppen.)
En hörnsten i kvalitetssäkringen av forskningsresultat är att andra grupper försöker reproducera och bekräfta eller motbevisa de uppnådda resultaten. Det finns otaliga anledningar till att resultat från experiment inte är robusta, och det helt utan att det handlar om fusk. Forskning innebär att försöka hitta nya sätt att testa och analysera problemställningar, det kan i efterhand visa sig finnas saker man har förbisett. Det är också en anledning till att man inte ska dra alltför långtgående slutsatser baserat på enskilda studier. Eller från enskilda forskare heller för den delen.
Nu kunde alltså inte Sundin och Jutfelts forskargrupp reproducera de alarmerande resultaten om hur fiskar reagerade på ett lägre pH. Att resultaten inte blir identiska är kanske inte konstigt, men att de tydliga effekterna helt skulle försvinna på grund av mindre skillnader i metodik är osannolikt. De publicerade sina fynd i en artikel i Nature 2020.[3]
De påstod inte rakt ut att det förekommit fusk i de tidigare studierna, men det var nog så nära man kan komma. Något som förstås fick vissa forskare att attackera dem för att av ren avundsjuka angripa andra forskares uppmärksammade studier.[4] I rabaldret som följde fick de flera vittnesmål från före detta medarbetare till de misstänkta forskarna om fler oegentligheter.
De utpekade forskarna bedyrar dock även här sin oskuld och de publicerade en replik där de försvarade sina resultat.[5] Deras institutioner avfärdar anklagelserna. I skrivandes stund har Science dragit tillbaka en av artiklarna, men vad jag förstår är de andra också under utredning. Det verkar alltså som att Gösta Wallin var värd att lyssna på det här fallet (jag har inte själv sett SVT:s program).
År 2022 publicerade Sundin och Jutfelt en ny artikel ihop med några andra forskare som beskriver vad som brukar kallas the decline effect (minskningseffekten)[6] Inledande studier inom nya forskningsområden visar ibland stora observerade effekter som efterföljande studier sen inte kan bekräfta. Sundin och Jutfelt redovisar också hur senare tids försök på försurningen knappt gett någon effekt alls på fiskarnas beteende (alltså inte enbart deras egna försök).
Risken för den här effekten är påtaglig när det handlar om observationsstudier där beteenden ska kontrolleras. En förklaring till fenomenet kan vara att inledande studier ofta är små med ett litet antal djur eller människor, vilket gör att enskilda observationer kan få ett orimligt stort utslag. Det är ingen slump att de flesta läkermedelskanditater faller bort i de sista stora så kallade kliniska fas III-studierna. Tidigare visade effekter visar sig då inte vara signifikanta.
Man kanske heller inte har tänkt igenom försöksmetodiken riktigt och resultaten blir därmed påverkade av det man ”vill se”. I fallet som beskrivits ovan var dock effekterna så stora att de svårligen kunde förklaras med denna typ av ”oskyldiga misstag”.
Vetenskapliga artiklar blir heller inte indragna för att andra studier visar att slutsatserna i studien inte höll, det hör till den vetenskapliga processen. Indragningar görs för att man har konstaterat fusk eller andra oegentligheter.
Sådana här saker är förstås enormt negativt för tilliten till vetenskapen och självklart biter sig tvivlet fast, vem kan man lita på? Det är också mumma för konspirationsteoretiker. Men forskare är bara vanliga människor med fel och brister som alla andra. Alla gör fel och det förekommer tyvärr fusk inom alla branscher, så också inom forskningen. Men att förkasta all vetenskapen på grund av enstaka händelser av fusk är inte rationellt.
Det är inte enskilda forskare man ska ha tillit till utan den vetenskapliga processen. Etablerad kunskap kommer som sagt inte utav enskilda studier eller en forskares resultat. Det är ett samarbete (under hård konkurrens) mellan olika forskargrupper där resultat stöts och blöts. I forskningsfronten kommer det alltid bölja fram och tillbaka. En del motbevisas medan annat består. Det tar tid men det är en del av forskningen, något som samhällsdebatten bevisligen ofta har svårt att hantera. Att kunskapsläget justeras allteftersom handlar sällan om fusk utan om att nya försök har gett ny kunskap. Att atomuren idag är mer exakta än vad gamla pendelklockor var innebär naturligtvis inte att de fuskade på den tiden.
Ovanstående exempel är naturligtvis sedelärande, men man ska veta att det som IPCC slår fast med stor säkerhet inte handlar om vad enstaka studier eller enskilda forskargrupper har kommit fram till. Och även om det finns exempel på den här minskningseffekten ska det inte tolkas som att det alltid är så. Långt ifrån. Ett tydligt exempel på motsatsen är isminskningen i Arktis, den har gått mycket snabbare än vad man först trodde. Citat från Arktiska rådet:
”Modellprognoser som rapporterades av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) 2007 underskattade förändringstakten som nu observeras i havsisen.”[7]
15:1 Överfiske
”Om inte människor agerar nu kan fisk och skaldjur försvinna till år 2048.” [8]
Påståendet har spridits vitt och brett i nyhetsmedia. Den kontroversiella filmen Seaspiracy tar också upp påståendet. Det finns till och med en webbsida som lagt upp ett räkneverk som håller koll på hur många dagar det är kvar tills haven kommer vara tomma på fisk och skaldjur.
Citatet ovan kommer från en artikel i National Geographic 2006. Och studien de i sin tur hänvisar till var publicerad i Science 2006.[9] I den redovisade forskarna en ökande trend i rapporterad fiskfångst globalt sett. De hade sedan räknat på hur långt fram i tiden en kollaps skulle kunna inträffa om samma trend höll i sig. Och denna punkt hamnade alltså på år 2048.
De definierade en kollaps som när fiskfångsten av respektive art hamnat under tio procent av deras historiskt registrerade maximum. Det räknades alltså på mängden upptagen fisk, inte på vad som fanns i haven.
Efter publikationen blev det mycket rabalder även inom den akademiska världen. Flera ansåg bland annat att extrapoleringen som gjorts inte var rimlig och att bilden var överdramatisk dyster. Boris Worm, författare till Science-artikeln, hade sin antagonist i Ray Hilborn som inte alls höll med om Worms slutsatser. Men istället för att bara gnälla på varandra valde de att gemensamt försöka få fram bättre data om fiskbestånden via ett projekt drivet under National Center for Ecological Synthesis and Analysis(NCEAS). De undersökte fiskbestånd motsvarande hälften av världens fångster. Resultatet publicerades i en ny artikel i Science 2009.[10]
Worm backade nu från sitt tidigare påstående om en kollaps till år 2048. De hade visat att bestånden faktiskt ökade i de områden där fiskeriet reglerades på lämpligt sätt. Det handlade om två tredjedelar av de undersökta bestånden. Situationen var alltså betydligt bättre än vad Worm först hade kommit fram. En uppföljning gjordes 2020 som bekräftade resultaten.[11]
Detta är definitivt ett bra exempel på hur media, och vi i allmänhet, gärna sprider katastrofvarningar. Det visar också, ännu en gång, varför man inte ska lita på en enskild studie. Kontrasten till IPCC:s sammanfattande rapporter är stora.
Men, det är ju inte så att de nya uppgifterna avskriver problemen. En tredjedel av fiskebestånden överfiskas och även de experter som kritiserar filmen Seaspiracy anser att överfisket är ett rejält problem.[12] Från vissa delar av världen råder det brist på tillförlitliga data, stora fångster tas in utan att rapporteras och fartyg går under falsk flagg.
En studie från 2023 som bland annat följt GPS-data på fiskefartyg kom fram till att så mycket som 17 procent av fångsterna kan vara illegala och orapporterade.[13] Ett tydligt varnande exempel är ju torskbeståndet som på nittiotalet kollapsade utanför Newfoundland. Det är först nu som man ser tecken på att fisken är på väg tillbaka.[14] En tredjedel av världens broskfiskar – som hajar och rockor – är nu utrotningshotade enligt en rapport från IUCN från 2021.[15]
15:2 Patrick Moore misshandlar vetenskap
Det är populärt med böcker som ”klär av miljöalarmismen”. Patrick Moores Fake Invisible Catastrophes and Threats of Doom (Falska osynliga katastrofer och hot om undergång) från 2021 är en i raden. Den är planerad att ges ut på svenska i början på 2024.
Moore var en gång i tiden miljöaktivist och var med när Greenpeace bildades. Han framställs ofta som forskare eftersom han har en doktorshatt i ekologi från 1970-talet. I själva verket har han lämnat både akademin och Greenpeace för evigheter sen och är inget annat än en lobbyist/opinionsbildare knuten till flera tankesmedjor som Heartland Institute, Clexit och CO2 Coalition – några av de mest aktiva i klimatförvillandet.
Han hävdar att hans bok är byggd på vetenskap. Sean Holman, professor i journalism, har granskat innehållet och har också kontaktat flera av de forskare vars studier Moore använder som referenser.[16]
Moore är övertygad om att korallerna inte kommer påverkas av klimatförändringarna och att larmen är överdrivna. 2016 drabbades Stora Barriärrevet av en kraftig värmebölja (El Niño) där stora delar (93 procent) av revet drabbades av korallblekning. Moore skriver att det bara handlade om alarmistiska rubriker utan stöd:
”… den noggranna läsaren skulle få svårt att hitta ursprunget till de 93 procenten eftersom det inte finns några uppgifter om det annat än i rubriker.”
Verkligheten är en annan. Ett pressmeddelande från expertorganisationen ARC Centre of Excellence Coral Reef Studies nämner just detta: ”Endast 7 % av Stora Barriärrevet har undvikit korallblekning”. Studier som sedermera avrapporterades i tidskriften Nature.[17]Moores kommentar till Holman var att han måste ha missat den.
Moore menade vidare att en ökad temperatur bara är gynnsamt och leder till en högre biodiversitet i haven. Han hänvisade till en studie av bland annat forskaren Tittensor som stöd. Holman kontaktade Tittensor som svarade att deras studie handlade om hur det såg ut generellt på jorden, det finns fler arter i varmare vatten, MEN den säger inget om vad som händer vid en så pass snabb förändring som nu sker. Tittensor har själv publicerat studier som visar på det omvända mot vad Moore hävdade.[18]
Ytterligare några liknande kommentarer tillbakavisas av Tittensor som gjort de studier som Moore hävdar styrker hans sak. Om Moore backade från sitt påstående efter att ha fått ta del av Tittensors kommentarer? Nej, det är inte riktigt så klimatdebatten fungerar.
Holman skriver: ”Ändå vidhöll Moore sitt påstående, med hänvisning till en karta som han sa visade att ”tropiska och subtropiska vatten har ungefär samma temperatur”, något Tittensor skrev kunde ”motbevisas med cirka 30 sekunders googling”, och gav fyra länkar.”
Holman frågade Moore varför han inte kunde visa vetenskapliga artiklar som stöder det han skrivit om uppvärmningen av haven. Moore levererade standardsvaret att han inte tror på klimatmodeller…
Moore påstår att försurningen av haven är en ren fabrikation av data och stödjer sig delvis på en sexton år gammal artikel. Enligt honom säger denna att pH inte har ändrats i haven utanför Australiens västkust mellan 1708–1988. Professor Carles Pelejero, huvudförfattare till artikeln, säger dock att Moores påstående inte stämmer. Han påpekar att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades. Men han blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument, sexton år senare (jag misstänker dock att få som följt Moore och klimatdebatten höjer ögonbrynen en millimeter, det är så här det brukar se ut).
Vad studien visar är hur pH i en begränsad lagun hade varierat baserat på så kallade proxydata från bor-isotoper. Kemin ”uppför sig” betydligt annorlunda i lagunen än i haven utanför, och det är svårt att detektera en trend i ”bruset”. Pelejero gav Holman länkar till en studie som använt sig av samma teknik men i havet utanför lagunen, och en annan från Sydkinesiska sjön. Båda visar en tydligt trend i försurningen.[19]
Moores kommentar? “Jag köper det inte. De vet inte vad pH var 1900, för att inte tala om 1850, för att inte tala om 1750. De vet inte vad pH var då.”
Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just att pH inte hade ändrat sig sedan den tiden.
Istället hänvisade Moore till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Ännu en kändis i klimatdebatten. Även om man bortser från de miljoner som denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen, så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg.
Det här vara bara några exempel på hur svårt det kan vara att veta vem man kan lita. De visar också på vikten av de stora sammanställningar IPCC och liknande organisationer gör. Självklart kommer en del avvägande att göras i deras slutsatser som alla inte håller med om i alla detaljer (det finns flera forskare som tycker att IPCC är alldeles för konservativa i sina slutsatser). Men de utgör ändå en bra ögonblicksbild av kunskapsläget som ingen kan uppnå på egen hand.
[3] Clark, T.D., Raby, G.D., Roche, D.G. et al. Ocean acidification does not impair the behaviour of coral reef fishes. Nature 577, 370–375 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-019-1903-y
[6] Clements JC, Sundin J, Clark TD, Jutfelt F (2022) Meta-analysis reveals an extreme “decline
effect”in the impacts of ocean acidification on fish behavior. PLoS Biol 20(2): e3001511. https://doi.org/10.1371/journal.pbio.3001511
[7] AMAP, 2011. Snow, Water, Ice and Permafrost in the Arctic (SWIPA): Climate Change and the Cryosphere. Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP), Oslo, Norway. xii + 538 pp
[8] Mycket av informationen är hämtad från artikel på World in data Will the oceans be empty by 2048? Besökt 2023-04-03
[9] Worm, B., Barbier, E. B., Beaumont, N., Duffy, J. E., Folke, C., Halpern, B. S., … & Watson, R. (2006). Impacts of biodiversity loss on ocean ecosystem services. Science, 314(5800), 787-790. https://www.science.org/doi/10.1126/science.1132294
[10] Worm, B. et al. (2009). Rebuilding global fisheries. Science, 325(5940), 578-585.
[11] Hilborn, R., et al. (2020). Effective fisheries management instrumental in improving fish stock status. Proceedings of the National Academy of Sciences, 117(4), 2218-2224.
[13] Park et al, Tracking elusive and shifting identities of the global fishing fleet, Science Advances, 2023, Vol 9, Issue 3, DOI: 10.1126/sciadv.abp820
[14] Rose G et al, ”Northern cod comeback” Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences (2015-10-27) DOI: org/10.1139/cjfas-2015-0346
[17] Hughes, T., Kerry, J., Álvarez-Noriega, M. et al. Global warming and recurrent mass bleaching of corals. Nature 543, 373–377 (2017). https://doi.org/10.1038/nature21707
[19] Wu, H.C., Dissard, D., Douville, E. et al. Surface ocean pH variations since 1689 CE and recent ocean acidification in the tropical South Pacific. Nat Commun 9, 2543 (2018). https://doi.org/10.1038/s41467-018-04922-1 ; Liu, Y., Peng, Z., Zhou, R. et al. Acceleration of modern acidification in the South China Sea driven by anthropogenic CO2. Sci Rep 4, 5148 (2014). https://doi.org/10.1038/srep05148
Maths Nilsson, författare 