Ooops I did it again…

Sådär, då var senaste manuset skickat till lektör för översyn. Sakprosa den här gången efter tre skönlitterära alster, men å andra sidan skriver jag faktabaserade saker på jobbet hela tiden. Tyvärr skickade jag in det till en del förlag redan för ett år sedan trots att det var inte i rätt skick för det (märkte jag i senaste redigeringsrundan…). När ska man lära sig?

Jaja, gjort är gjort.

Kan sakna den där naiva känslan jag hade efter första manuset (Själseld) men numera har jag tyvärr inte längre särskilt stora illusioner om att bli antagen av något förlag (jaaa, jag tänker vara bitter någon vecka till 🙂  ). Kommer förstås ändå försöka och vill göra något av det med tanke på all tid jag lagt ner (och naturligtvis  tycker jag ämnet är viktigt). Efter ett tag blir man själv blind för det man skrivit och därför blir det nu  lektörsläsning, känns som en nödvändighet för att få en objektiv bedömning.

Kommer i vilket fall bli Print On Demand på eget förlag även om det inte är det jag vill. Men oavsett vad det nu blir ångrar jag inte att jag skrivit manuset trots all möda jag lagt ner. Många timmars research har det blivit och även om jag dissat en mängd referenser blev det ändå upp mot femhundra referenser ändå … men jag tycker ju det är intressant 🙂 Kommer förmodligen rensa bort några, en utmaning med att skriva faktabaserat är att undgå att stapla fakta istället för att sålla och skapa flyt i texten, vi får väl se vad lektören säger…).

Men det är lite som Ironman, väl i målfållan är det inget av alla träningspassen man ångrar direkt… Och att hålla sin egna bok i handen är en speciell känsla.

Inte bestämt någon titel ännu men som vanligt brukar jag leka lite omslagsritning när jag är ”klar”.

Tvivel omslag III_1

 

 

Några siffror att fundera över

 

I CAS-registret databas finns 114 miljoner unika kemiska substanser.
15 000 nya läggs till varje dag.

*

Av dem finns mer än 85 000 registrerade för ”kommersiell produktion” i USA.
2000 tillkommer varje år.[1]

*

Under fyrtio år har fem av dem reglerats i USA och 195 riskgranskats.[2]
År 2015 utfördes inte en enda riskbedömning.[3]

*

200 miljoner ton av giftiga kemikalier produceras i EU varje år,
liksom 31 miljoner ton av cancerogena, mutagena och reprotoxiska kemikalier,
och 134 miljoner ton kemikalier skadliga för marint liv.[4]

*

Över fyrahundra misstänkt cancerogena ämnen har hittats i människor, oftast i små doser men väldigt mycket är okänt om blandningars effekt.[5]

*

Samhällets kostnader för effekterna av hormonstörande ämnen uppskattas uppgå till till hundratals miljarder varje år inom EU.[6]

*

Antalet människor som drabbas av diabetes typ 2 har fördubblats sedan 80-talet.
Bröst-, prostata-, testikel- och sköldkörtelcancer ökar stadigt och kan inte förklaras av ökad ålder en genetik.[7]

*

Samhällets kostnader för luftföroreningar uppskattas till 1,7 biljoner i OECD-länderna.[8]

*

Idag dör 700 000 människor varje år på grund av antibiotikaresistens.
En siffra som förväntas stiga till 10 miljoner år 2050.[9]

*

Bisamhällen kraschar världen över, inte helt klart varför men 57 olika bekämpningsmedel har hittats i de döda honungsbina.[10]

*

BASF, Dow Chemicals, Monsanto har, var och en, omsättningar som motsvarar 10-20 % av Sveriges BNP.

*

USA:s femtio största företag hade mer än en biljon dollar gömda i skatteparadis, mer än hela BNP för länder som Spanien, Mexiko eller Australien. [11]

*

Företagen som inkluderar Pfizer, Goldman Sachs, Dow Chemicals, Chevron med flera hade en total vinst på 4 biljoner dollar under åren 2008-2014 men fick samtidigt statligt stöd från USA med 11 biljoner dollar. För varje dollar de betalade i skatt fick de 27 dollar i stöd.[12]

*

Tillgångar motsvarande 74 000 miljarder kronor finns gömda i skatteparadis. Det motsvarar USA:s och Japans hela BNP.[13]

*** 

Är frihandel, billigare kött, mer konsumtion och ökade vinster i en förblindad ekonomisk tillväxt verkligen högsta prioritet? Det handlar inte om att företag inte ska få gå med vinst utan en sjuk förväntan på hur mycket saker och ting kan växa i all oändlighet.

Referenser:

[1] Enligt National Toxicology Programs hemsida vid besök 20160618 http://ntp.niehs.nih.gov/about/index.html

[2] Artikel i The Guardian skriven av John Replogle, publicerad 20 dec 2013 http://www.theguardian.com/sustainable-business/regulation-remove-toxic-chemicals-supply-chain-household

[3] Vice.com artikel av David Heath, 8 feb 2016 https://news.vice.com/article/meet-the-rented-white-coats-who-defend-toxic-chemicals

[4] Enligt statistikfrån EU http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/Chemicals_production_statistics

[5] Environmental Working Group, The Pollution of People, 14 juni 2016 http://www.ewg.org/cancer/the-pollution-in-people.php

[6] Trasande et al, J Clin Endocrinol Metab. 2015 Apr;100(4):1245-55. doi: 10.1210/jc.2014-4324. Epub 2015 Mar 5.

[7] WHO rapport ”State of the Science of Endocrine Disrupting Chemicals 2012

[8] OECD rapport, The cost of Air Pollution 2014 ISBN 978-92-64-2108448  http://www.keepeek.com/Digital-Asset-Management/oecd/environment/the-cost-of-air-pollution/summary/english_9789264210448-sum-en#page1

[9] Rapport från RAND Europe, Taylor et al, Etsimating the economic cost of antimicrobial resistance 2014.

[10] Kiljanek et al, Journal of Chromatography A, 2016; 1435: 100 DOI: 10.1016/j.chroma.2016.01.045

[11] Rapport Broken at the top från Oxfam America 14 april 2016 https://www.oxfamamerica.org/static/media/files/Broken_at_the_Top_FINAL_EMBARGOED_4.12.2016.pdf

[12] Ibid

[13] Gabriel Zucman, Gömda rikedomar: en undersökning av skatteparadisen, förlag Daidalos, 2015, ISBN 978-9171734549

 

Det blev en tummetott …

Inside

Nästan tre år efter utsatt tid, som inkluderar mycket märkliga turer (se mitt förra inlägg), lyckades EU-kommissionen då idag komma fram med ett förslag på kriterier för att klassa en kemikalie som hormonstörande och därmed kunna förbjuda den. Förslaget presenterades ihop med två nya lagförslag om reglering av bekämpningsmedel baserat på detta.

Resultatet är ganska nedslående, vi lär få leva med den här typen av kemikalier länge än.

Enligt förslaget ska en substans klassas som hormonstörande om den:

-har negativ effekt på människans hälsa,
-har en endokrin (hormonell) verkningsmekanism
-och om det finns ett orsakssamband mellan den negativa effekten och verkningsmekanismen, det vill säga det räcker inte med att bara statistiskt konstatera att de som exponeras för kemikalie x i hög grad också drabbas av sjukdom y, det måste finnas bevis på hur det går till.

De nya regleringsförslagen hyllas på flera håll eftersom det är första gången någon försöker sig på att reglera hormonstörande kemikalier, men protesterna lät inte vänta på sig.

Noterbart är att det bara är negativa effekter på människan som ska beaktas, inte djur och natur. Likaså är kravet på att det ska finnas mekanistiska bevis för hur de negativa effekterna uppstår inget lätt krav att uppnå och har heller aldrig applicerats i riskbedömning av kemikalier tidigare. Kritiker menar att följden blir att få kemikalier kommer kunna regleras om kravet ska vara uppfyllt.

Även texten i den lag om reglerar bekämpningsmedel (Pesticide Regulation (Annex II; 3.6.5 och 3.7)) har ändrats, i den nu gällande lagen står det att en substans kan regleras om den har hormonstörande egenskaper som kan ge negativa effekter på människor. Nu har ordet ”kan” (may) plockats bort och det ska med andra ord bevisas att den verkligen ger negativa effekter innan kemikalien kan förbjudas. Många anser det vara ett avsteg från ”försiktighetsprincipen” som ska ligga till grund för den här typen av lagstiftning, det vill säga en kemikalie ska visas vara ofarlig innan den får användas.

Sista ordet lär inte vara sagt i det här….

Läs mer om kritiken:

# Pesticide Action Network 15 juni 2016  http://www.pan-europe.info/press-releases/2016/06/eu-health-commissioner-andriukaitis-decides-leave-europeans-unprotected

# Health and Environment Alliance http://env-health.org/resources/press-releases/article/europe-s-opportunity-to-stop

Svenska politiker i hormonstinn kemikaliestrid

Jag misstänker att det ibland kan vara tröstlöst att vara politiker, oavsett vad man säger eller gör kommer någon tycka att man är en idiot. Och så finns det ju dem som sliter i det tysta. Här får ni en rykande aktuell historia om fulspelet bakom kulisserna i EU och där Sverige spelar en huvudroll. Till de inblandade svenska EU-politikerna, jag vet inte vilka ni är, men stå på er!!!

(det är ett, något styckat, utdrag ur en av mina pågående manus och inte helt redigerat ännu. Kommentera gärna om det funkar att läsa eller inte..?)

MNIL5981

Bild från Kathmandu får symbolisera skitgöra 😉

År 2013 gav WHO ut rapporten ”State of the Science of Endocrine Disrupting Chemicals 2012[1] om hormonstörande kemikalier där Åke Bergman, professor i miljökemi vid Stockholms Universitet varit den som lett arbetet. Slutsatserna från den var att många sjukdomar som uppstår på grund av fel i hormonregleringen ökar stadigt (olika typer av cancer, diabetes typ 2 har mer än fördubblats sedan 1980, spermakvaliteten sjunker och genitala missbildningar hos unga pojkar ökar mm mm). Ökningarna är så pass kraftiga att genetiska skillnader inte kan förklara dem.

Ett problem med den här typen av kemikalier är att de kan vara verksamma vid extremt små doser och att de inte alltid uppvisar en normal dos-respons-kurva, det vill säga en högre dos ger inte alltid en större skadlig verkan, ibland kan det till och med ge den raka motsatta effekten i kroppen.

TCDD

TCDD (”dioxin”)

Det är i alla fall vad många forskare hävdar även om frågan är kontroversiell då det skulle innebära att dagens sätt att riskbedöma kemikalier inte fungerar, eftersom det då ofta sätts en lägsta exponeringsgräns som anses vara säker (Dan Fagin, Toxicology: The Learning Curve, Nature 24 October 2012). Idag finns många av dessa kemikalier i maten vi äter men då i ytterst små mängder, ibland kanske tusen gånger under de gränsvärden som satts utifrån vad toxstudier säger är säkert. I vissa fall skulle dessa gränser alltså inte längre gå att lita på. Det kan då bli kontroversiellt av en annan anledning, flera av dessa kemikalier produceras i stora kvantiteter och vid en eventuell reglering av dem skulle många kemikalieproducenter få se sina inkomster dala.

EU upprättade 2009 en förordning med avsikt att kunna reglera denna typ av kemikalier och i den ingick att kommissionen skulle ta fram ett förslag på vilka vetenskapliga kriterier som skulle gälla för att ett ämne kunde klassas som hormonstörande. De fick fyra år på sig och förslaget skulle vara klart senast i december 2013.

Men det gick som det brukar göra i den i den här typen av frågor, det drog ut på tiden och inkluderar mängder med märkliga turer. Journalister på Le Monde och Environmental Health News har dokumenterat det ljusskygga spelet bakom kulisserna som mycket kretsar runt ett topphemligt dokument som förvarats i ett bevakat rum långt in bland EU-kommissionens vindlande korridorer. Endast ett fyrtiotal tjänstemän har haft tillgång till rummet men då utan mobiltelefon och att kopiera något var förstås uteslutet. Det ingick även en visitation på vägen ut, vilket innebär att rapporten varit mer övervakad än dokumenten om TTIP-handelsavtalet med USA.

Men tillbaka till kommissionens arbete med att ta fram kriterier för hormonstörande ämnen. Tiden gick och slutdatumet i 2013 närmade sig och en draft av ett arbetsdokument från denna process läckte ut och en mindre storm av lobbyaktiviteter bröt ut, främst organiserat av European Crop Protection Association and European Chemical Industry Council men inkluderade även jättekoncernerna Bayer, BASF och Syngenta. De krävde att en konsekvensanalys över vilka kostnader det skulle innebära gjordes innan några beslut fattades. Men det var tydligt deklarerat att lagen inte var tänkt att ta hänsyn till sådana ekonomiska överväganden.

Samtidigt skrev arton vetenskapsmän en artikel som kritiserade de nya planerna som ”stred mot sunt förnuft” och att de redan existerande toxikologiska bedömningsrutinerna var fullt tillräckliga. Att ändra på dem skulle få stora ekonomiska följder, vilket, enligt dem, var helt i onödan eftersom det inte fanns någon vetenskaplig grund för att stödja en ändring.

Artikeln fick fyrtioen forskare på hormonstörande ämnen att reagera och de författade en motartikel, bland undertecknarna fanns Åke Bergman, professor vid Stockholms Universitet. Senare kom ytterligare en artikel, publicerad i tidskriften Endocrinology, som gav understöd till Bergman och kompani, den här gången var artikeln undertecknad av hundrafyra forskare inom ämnet. För att ytterligare fördjupa kontroversen publicerade den oberoende och icke-vinstdrivande organisationen Environmental Health News bevis för att sjutton av de arton som skrivit under den första artikeln som kritiserade de planerade lagförändringarna hade band till den kemiska industrin genom att de fått forskningsanslag, jobbat som konsult åt dem eller liknande.

Men lobbyaktionerna gav resultat och till slut gick kommissionen med på att en konsekvensanalys trots allt skulle göras, och det är denna konsekvensanalysrapport som vaktades så nogsamt inne i EU-kommissionens domäner. The Impact Assessment Report.

Tiden gick men något förslag från kommissionen kom aldrig eftersom de skulle färdigställa konsekvensanalysen innan de lade något förslag. Till slut stämde Sverige kommissionen för att ha brutit mot förordningen med sin passivitet. En aktion som fick stöd av Franskrike, Danmark, Finland och Nederländerna, men inte nog med det, även Europaparlamentet och Europarådet ställde sig på Sveriges sida i frågan, en minst sagt ovanlig situation. Och domen löd enligt ett pressmeddelande i december 2015, (två år efter det att den ursprunliga tidsplanen löpt ut):

”Tribunalen drar följaktligen slutsatsen att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt förordning nr 528/2012 genom att inte anta delegerade akter för att närmare ange vetenskapliga kriterier för att fastställa hormonstörande egenskaper.”

Till sitt försvar hänvisade Kommissionen framförallt till att konsekvensanalysen inte var klar men även det argumentet avfärdades av rätten, det fanns inget i den gällande förordningen som sade att en sådan skulle göras. Men samma dag som domen kom uttalade sig EU-kommissionären Vytenis Andriukaitis att rapporten skulle tas fram ändå, vilket skapade en mindre storm i EU-parlamentet och flera skrev brev till kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker men det fick ingen som helst effekt.

Till slut skrev även parlamentets president, Martin Schulz, till Juncker i mitten på januari och sade att dröjsmålet var oacceptabelt och att fortsätta utfärdandet av konsekvensanalysen stred mot lagen. Men varken det eller hans andra brev som skickades i mars 2016 gjorde någon verkan. Sverige har försökt stöta på ytterligare och i ett brev daterat 13 maj 2016 påmindes kommissionen om att domstolen förbjudit användandet av ekonomiska överväganden för att fastställa de hormonstörande kriterierna.

MNIL5924

Sopig hantering av EU? Bilden har egentligen inget med artikeln att göra 🙂

I ett försök att reda ut den polariserade debatten och komma fram till ett sätt att fastställa de vetenskapliga riktilinjerna samlades ett drygt tjugotal forskare i Berlin. Det upprättades ett konsensus-dokument om detta i mitten av april 2016 där behovet av mer forskning och undersökningar av låg-dos-effekter underströks.

Men det dröjde inte länge innan det blev känt att ett annat möte ägt rum mellan Vytenis Andriukaitis, det vill säga EU-kommissionären med ansvar för hälsa och livsmedelssäkerhet, och sju forskare som nu hävdade nu att det inte fanns vetenskapliga belägg för att ändra gällande praxis för toxikologiska bedömningar av hormonstörande ämnen. Det var mindre än en månad sedan konsensus-dokumentet upprättats i Berlin.

En springande punkt i motsättningarna är, förutom konsekvensanalysen, frågan om lagen ska ta hänsyn till fara eller risk. Majoriteten av dem som kämpar för en strängare kemikalielagstiftning menar att det är en kemikalies ”inneboende” egenskaper att orsaka sjukdomar eller annan skada som ska avgöra hur den ska regleras. Kort sagt, det är hur farlig en kemikalie är som ska bestämma om den ska förbjudas. Andra, vilket inkluderar i prinicp alla industriorganisationer, vill däremot att det är risken för att kemikalien ska orsaka sjukdom eller skada är det som ska tas hänsyn till. Det vill säga, en farlig kemikalie ska kunna användas så länge risken för att allmänheten exponeras för farligt höga nivåer är tillräckligt låg. Det var en infekterad fråga redan under framtagandet av REACH-lagstiftingen, se senare kapitel, och det har inte ändrats. Men frågan blir om möjligt än knivigare vad det gäller hormonstörande ämnen för är det risken som ska utvärderas så krävs det mängder med information om bland annat hur olika människor exponeras. Likaså krävs det att man kan sätta en lägsta gräns för vad som är en acceptabel nivå att exponeras för. Mycket av den informationen saknas för ett närmast oändligt antal kemikalier idag.

MNIL5940

Rörigt?

Definitivt, det enda som är klart i den här soppan är att sista ordet inte är sagt ännu. Konsekvensanalysen sägs ska bli officiell inom kort, vi får se om den tar hänsyn till samhällets kostnader för hormonstörande ämnen, en beräkning gjord av forskare på Utrechts universitet kom fram till att inom EU rör sig om 46-288 miljarder euro per år.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

EU skjuter på obekvämt beslut om världens mest använda bekämpningsmedel

MNI_1338_1

Tillståndet för att använda bekämpningsmedlet glyfosat (den aktiva substansen i bland annat Roundup) inom EU går ut i juni 2016. EU-kommissionen har lagt ett förslag om att förlänga det med 15 år och tanken var att medlemsländerna skulle ha röstat i frågan under ett möte som pågick måndag-tisdag denna vecka. Men kommissionen gjorde bedömningen att ingen kvalificerad majoritet skulle uppnås så omröstningen sköts upp. Sverige, Frankrike och Nederländerna var bland dem som sagt att de skulle lägga ner sin röst. Bakgrunden till det uppskjutna beslutet är en minst sagt infekterad debatt om ämnets farlighet.

I mars 2015 kom International Agency for Research on Cancer (IARC) fram till att glyfosat är trolig cancerogen för människor (klass 2A), vilket är den näst högsta risknivån. Under hösten 2015 konstaterade dock EFSA, det europeiska organet för livsmedelssäkerhet, att substansen inte var cancerogen.

För tillverkarna är detta avgörande ställningstagande då slutsatserna från IARC:s rapport skulle innebära att substansen enligt EU:s lagar skulle förbjudas eller åtminstone regleras kraftigt.

EFSA:s rapport fick 96 forskare att skicka ett öppet protestbrev till EU-kommissionären Vytenis Andriukaitis där de redogjorde för varför de inte anser att det finns vetenskapligt stöd för EFSAs beslut. Det handlar bland annat om val av statistiska utvärderingsmetoder och inkonsekvens i de data och argument de backar upp sina slutsatser med.

Bernhard Url, chefen för EFSA, blev inte direkt imponerad av kritiken och gjorde ett upprört uttalande:

Det här det första tecknet på Facebook-eran inom vetenskapen. Du har en vetenskaplig utvärdering, du lägger ut den på Facebook och ser hur många som gillar den.

Den animerade (och tekniska) brevväxlingen mellan IARC och EFSA som följer finns att läsa på EFSA:s hemsida. De skulle haft ett möte för bara några veckor sedan och diskutera saken men det ställdes in eftersom EFSA inte tog bort en del uttalanden från sin hemsida angående IARC:s rapport.

Hur kan de komma till så skilda ståndpunkter egentligen?

Först och främst ska man vara klar över att det inte är ovanligt att forskare är oense över hur försöksresultat ska tolkas. Men en förutsättning för att det ska kunna göras en likvärdig utvärdering är att alla har tillgång till samma data. Så är dock inte fallet.

Vad det gäller IARC så sätter de samman av en grupp av internationella experter inom området inför en aktuell utvärdering (i glyfosatfallet var det 17 personer från 11 olika länder). De går igenom befintlig vetenskaplig dokumentation som är offentligt publicerad och tar beslut utifrån det. Det ställs höga krav på att de inte har några intressekonflikter. Alla dokument som ingår i beslutsunderlaget är också officiella.

Med EFSA är det skillnad då de även inkluderar studier som är utförda/ägs av industrin i sina utvärderingar. Problemet är att de räknas som affärshemligheter och därför inte är offentliga, det vill säga IARC har inte tillgång till samma information som EFSA.

EFSA:s rapport om glyfosat är i stor utsträckning byggd på en utvärdering gjord av den tyska riskgranskningsmyndigheten BfR. De grundar i sin tur sina slutsatser på en rapport som är sammanställd av European Glyphosate Task Force (GTF), en gruppering av företag som producerar glyfosat. BfR är öppna med att de inte själva gått igenom alla de försök GTF rapporterat om i detalj utan utgått från de sammanfattningar industriforskarna gjort.

Det betyder förstås inte att de är felaktiga men det går inte att komma ifrån att det skaver en aning när en granskande part tar sina beslut baserat på slutsatser dragna av dem som ska granskas och inte utifrån de grunddata som presenterats.

En springande punkt verkar vara fem djurstudier vars resultat EFSA lagt stor vikt vid då de fattat sina beslut. Två av studierna är desamma som i tidigare tillståndsansökan men nu finns det tre nya studier och data från dem är inte offentliga [1]. Märkligt nog verkar data från de två tidigare studierna stödja IARC:s slutsatser om att glyfosat kan vara cancerogen.

Det skulle förstås klargöra en del om alla studier offentliggjordes men EFSA vägrar då det skulle kunna skada företagen (som jämförelse kan nämnas att kliniska studier som ligger till grund för godkännande av läkemedel är offentliga).

Det är oklart vad som händer nu, nästa EU-möte är planerat till maj i år och kommissionen har bett de länder som inte velat bifalla förslaget att komma in med synpunkter på hur ett förslag som de kan stödja skulle se ut.

Sveriges miljöminister Åsa Romson har uttalat sig till The Guardian:

”Vi kommer inte ta några risker rörande glyfosat och vi tycker inte att den analys som hittills har genomförts är bra nog. Vi kommer föreslå att inget beslut ska tas förrän en fortsatt analys har genomförts och EFSA:s forskare har varit mer transparenta om deras överväganden.”

Frågor och svar från IARC angående ovanstående finns här.

[1] Tre studier som EFSA inte vill offentliggöra:

– “Carcinogenicity Study with Glyphosate Technical in Swiss Albino Mice” (2001), following OECD Guideline 451 & GLP – study owned by the Israeli pesticides company ADAMA Agan Ltd and was never published;
– “Glyphosate technical: Dietary Carcinogenicity Study in the Mouse” (2009), following OECD Guideline 451 & GLP – study owned by the Australian pesticides company Nufarm and was never published;
– “HR-001: 18-Month Oral Oncogenicity Study in Mice” (1997), following following OECD Guideline 451 & GLP – study owned by the Japanese pesticides company Arysta LifeSciences Corporation and was never published

 

Ni vet väl förresten att det är förbjudet att skriva artiklar om kemikalier utan att publicera strukturen 🙂

Glyphosate

Den verkar genom att inhibera ett enzym som är involverad i bildandet av en del aminosyror och därmed hindras växterna att bilda en del proteiner.

 

När det omöjliga blev möjligt! TTIP #4

 

Inside

TTIP och kemikalierna:

Del 1: Naivt om TTIP och kemikalierna.
Del 2: Så blev asbest ofarligt igen
Del 3: Vår klorerade värld. vad Monsanto visste men inte ville berätta

 

Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen:  finns det ett problem överhuvudtaget?

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Ungefärlig översättning: Varför lägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?

(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

 

Surt regn och reglering av svavelutsläpp

Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.

Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)

Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.

Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?

global-so2-emissions-jsmithFrån: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.

 

Påstådda kostnader för reglering enligt industrin (USA): $100 mdr  [1]
Verklig kostnad USA: $3-9 mdr  [2], [3]
Beräknad vinst USA: $101-119 mdr       [2]
Kostnad luftföroreningar enligt EU: €330-940 mdr     [4]
Kostnad luftföroreningar OECD: $1,7 triljoner (2010).    [5]

Tid från vetskap till åtgärd: 15-20 år
(med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)

Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …

[1]   Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2]   8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003;  [3]   3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266;  [4]   Utredning från EU
[5]   Rapport från OECD 2014

Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs…  Frågan är vem som ska betala och för vad?  Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)

__________________________

Freoner och ozonnedbrytning

Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.

1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.

Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).

1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.

Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).

Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:

”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.” 

Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)

Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?

Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:

ton freoner

http://www.theozonehole.com/cfc.htm

En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.

 ozone_figure3http://www.skincancer.org/prevention/uva-and-uvb/ozone-and-uv-where-are-we-now

Tid från vetskap till åtgärd: ungefär 10-15 år …

Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner):  650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997):  40-400 dollar/bil

EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg
Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg
(
1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).

Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år
Verklig tid: 2 år

Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect

Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.

____________________________________

Bly i bensin

Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:

”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”

Wall Street Journal, Sept. 9, 1965

När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.

Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…

Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.

Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995  (notera enhet, risknivån för barn är  50µg/L):

Bly-i-blod_FigSVE_2

 

_____________________________

Klorerade och bromerade organiska föreningar

1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.

Chart_ikey2156_pl1_lSE_tLand_sL

dioxiner i blod

Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.

(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).

Att märka upp farliga kemikalier

Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.

Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.

“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”

Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985

 

Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier

_______________________________

Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).

Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).

I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?

Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.

 

2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar

Vår klorerade värld /TTIP #3

Inside

Det här är Del 3 Varför ska jag inte vara orolig för TTIP-avtalet?


Del 1 Radikalt skilda kemikalierlagar i EU och USA
Del 2 Så blev asbest ofarligt igen
Del 4 När det omöjliga blev möjligt

Januari 1979. Ett godståg skakar fram genom Missouris snötäckta landskap. Det är mitt i natten när det närmar sig den lilla hålan Sturgeon. En kopplingsaxel går sönder och tåget spårar ur. En av godstankarna får en spricka och innehållet forsar ut längs med spåret i nästan en kilometer innan tåget stannar. Det var triklorfenol på väg till Monsantos fabrik för tillverkning av ett träimpregneringsmedel. En händelse som kom att riva hål i den slöja som dolt några av de största kemikaliejättarnas förehavande under lång tid och som ger efterverkningar än idag.

Sturgeon evakueras och boskap flyttas därifrån. Prover tas och skickas bland annat till Christoffer Rappe vid Umeå Universitet som konstaterar att det innehåller små mängder av TCDD (”dioxin”), av många kallad världens giftigaste kemikalie.

Olyckan leder till en av USA:s längsta rättegångar som tog nästan fyra år att avsluta. Monsanto får betala en mindre summa pengar till ett par invånare i Sturgeon för förlorad inkomst men efter överklagan slipper de miljonböter eftersom målsägande inte kunde bevisa att produkten var ”unreasonably dangerous” för invånarna.

Men i rättegångshandlingarna som omfattar nästan hundratusen sidor fanns mer intern dokumentation än vad Monsanto förmodligen skulle velat ha sett dagens ljus.

Till en början var det dock inte särskilt mycket halloballo om saken, detaljer hade sipprat ut lite pö om pö under den evighetslånga rättegången – inte de bästa förutsättningarna för att skapa ett mediedrev. Det var först när advokaten sammanställde en överklagan som det började hända grejor. Och ändå inte …

Dr Cate Jenkins på det amerikanska miljöskyddsverket (EPA) fick nys om sammanställningen och blev orolig. Efter en tid startade myndigheten en utredning gällande tre brottsmisstankar: underlåtelse att rapportera risker med sina produkter, konspiration med avsikt att lura staten samt falska uttalanden. MNI_1493

I praktiken trampar utredningen vatten redan från början, det händer i princip ingenting. Men medierna skapar rubriker med saker som att Monsanto hållit hemligt att vattnet utanför en av deras fabriker tog kål på fiskar inom loppet av tio sekunder.

”Monsanto documents — many emblazoned with warnings such as ”CONFIDENTIAL: Read and Destroy” — show that for decades, the corporate giant concealed what it did and what it knew. In 1966, Monsanto managers discovered that fish submerged in that creek turned belly-up within 10 seconds, spurting blood and shedding skin as if dunked into boiling water. They told no one.”

Washington Post, enligt artikel i Le Monde 2012/02/16

 

EPA verkar dock ha haft mer fokus på att röja undan sin obstinata medarbetare än att utreda Monsantos förehavanden. Jenkins blev bortplockad från sin tjänst strax efter hon startat igång cirkusen och Monsanto får en skriftlig ursäkt för att uppgifter läckt. Utredningen läggs ner efter ett par år utan att Monsantos brottsmisstankar blivit granskade.

(För den konspiratoriskt lagde: Det är dokumenterat att Jenkins högre chefer haft löpande kommunikation med höga chefer på Monsanto under utredningen. Deras advokat hade tidigare jobbat på EPA…)

Jenkins stämmer EPA för att ha blivit trakasserad och får tillbaka sitt jobb, men först efter att ärendet överklagats i fyra instanser av EPA, Jenkins fick rätt i alla.

 

Men vad gällde saken egentligen och vad har det med TTIP att göra?

Får nog börja med lite historik…

År 1897 invigs Djurgårdsbron i Stockholm och korv med bröd säljs för första gången i Sverige. På andra sidan Atlanten startar Herbet Dow ett nytt företag, Dow Chemicals, som med hjälp klorgas skulle ta första stegen till att bli ett av världens största företag som lever och frodas än i våra dagar.

Under början av 1900-talet upptäcktes att restprodukter från olja, så kallade organiska föreningar som består av kol och väte, fick helt fantastiska egenskaper när man reagerade dem med klor, man bytte i princip ut väte mot klor (eller brom) i molekylen. De blev på det sättet beständiga, brandsäkra osv.

Snart var världen fylld av klorerade (och bromerade) produkter: plaster som polyvinylklorid (pvc), tillsatser i färg, bekämpningsmedel som DDT, Hormoslyr och Agent Orange, impregneringsmedel, desinficeringsmedel, flamskyddsmedel, värme- och kylmedia, klorerade lösningsmedel för att bara för att nämna några. Många av dagens läkemedel skulle heller inte existera utan denna typ av kemi.

Uppfinningsrikedomen var gränslös, nya förbättrade produkter dök upp i en strid ström och pengarna flödade in. Det tycktes inte finnas några problem. Men mörka moln hopade sig vid horisonten och svepte snart fram över världen.

X-disease, Yusho-sjukan, Chicken Edema DiseaseSeveso osv osv.
(Seveso-katastrofen tvingade fram nya direktiv för kemisk tillverkning som gäller än idag):

Människor och djur drabbades av märkliga och svåra sjukdomar. Svenska forskare som Sören Jensen identifierade PCB (bl a) och upptäckte att det fanns spritt överallt i naturen. Det finns hur mycket som helst att skriva om detta (inte omöjligt att det kommer några inlägg om det 🙂 ). Men för att göra en lång historia lite kortare …:

Monsanto (liksom Dow och andra företag) har åkt på mängder av stämningar rörande hälsoriskerna med dessa produkter och de skador de orsakat. Visst är det orättvist att använda dagens miljömåttstockar mot företag angående händelser från förr, men Monsanto hävdar (även i rätten) att man inte vetat hur farliga vissa produkter varit och att man agerat så fort man vetat.

Och det är här skon klämmer. Deras interna dokumentation visar att det knappast stämde och det var förstås straffbart redan på den tiden. Exemplen är många:
-Man hade uppmanat ett externt tox-labb att ändra uppgifter om hur cancerframkallande en av deras produkter var, labbet svarar:

”We will amend our statement in the last paragraph on page 2 of the Aroclor 1254 [=produktnamn för PCB] report to read, ‘does not appear to be carcinogenic’ in place of ‘slightly tumorigenic’ as requested.”

New York Times, 21 maj 1983

-De hade hållit saker hemliga, här ett memo angående resultaten att fiskarna dog på stört utanför deras fabrik som nämnts ovan. De verkade ha god kontakt med myndighetspersoner som lovade att inte låta allmänheten veta:

”Joe Crockett, Secretary of the Alabama Water Improvement Commission, will try to handle the problem quietly without release of the information to the public at this time.”

Det dröjde tretton år från det att ledningen visste tills myndigheterna varnade allmänheten att äta fisk från floden nedströms om fabriken…

-Det finns flera fall där det mycket tydligt berättas att deras produkter inte var helt problemfria, här en rapport till Monsanto från Drinker, professor i fysiologi på Harvard:

“In view of the fact that compound #5460 in such low concentration proved so definitely toxic, no higher concentrations were tested.”

Det här var bara några axplock…

Men det Caty Jenkins var mest bekymrad över var att Monsanto verkade ha myglat med några av sina studier angående hur farligt vissa av deras klorerade kemikalier var.

Prover som skickats till labb för analys och låg till grund för säkerhetsbedömningen verkade vara av mycket bättre kvalité  än det som egentligen producerades i fabriken, enligt Jenkins (det handlade mycket om halten av TCDD).

Likaså verkade det som att Monsanto fifflat med studier om hur arbetare i deras fabrik påverkats efter att ha exponerats av kemikalier vid en olycka  (t ex Zack, Suskind J. of Occupational Medicine, Vol. 22 (1980), pgs. 11-14).

Vittnesmål i rätten visade att de inte gått rätt till i urvalet av vilka som var exponerade för kemikalierna och inte, något som ger helt snedvridna slutsatser. Enligt Jenkins hade just dessa studier varit viktiga i EPA:s beslut att inte klassificera vissa kemikalier för cancerogena för människan.

Studiernas riktighet har också kritiserats i flera vetenskapliga rapporter (Hay, Nature, 315, 102-103 (1985); L Roberts, Science, 251, 626 (1991); Hardell, Am J Med, 19, 547-549 (1991)).

Hur det egentligen ligger till med detta får vi väl antagligen aldrig veta men sedan dess har som sagt Monsanto, Dow med flera stämts på enorma belopp i olika grupptalan (hur det nu sägs i plural….). Tjugotusen invånare i Anniston erhöll till exempel $700 miljoner (Monsanto hade PCB-fabrik där) och det är inte den enda. Totalt handlar det om mångmiljarder dollar som företagen måste punga ut med i efterhand.

 

Och vad har detta med TTIP-avtalet att göra kan man fråga sig igen?

Allt och inget.
EU är inte precis fritt från kemikalieskandaler och amerikanare är förstås varken dummare eller ondare än vad vi är. Men det är två helt olika system och kulturer det handlar om och som jag berättat om i del 1 så skiljer sig lagarna totalt i de olika lägren.

Det är uppenbart av det jag skrivit om i både detta inlägg liksom det i  del 2 att allt för många är beredda att göra väldigt mycket när det handlar om pengar (vilken nyhet…). Det finns ingen som helst anledning att ge företag som dessa VIP-behandling i separata och domstolar dolda för insyn. Tycker jag…

Men framförallt tycker jag att ovanstående tydligt visar hur idiotiskt systemet med att inte ha någon sorts ”hälsokrav” innan man startar produktion av tonvis med kemikalier är. På kort sikt tjänar förstås många affärsmän och advokater grova pengar (och slipper antagligen undan ansvar dessutom) på systemet, men rent samhällsekonomiskt?

Och etiskt?

Fullskaliga tox-studier utan att någon egentligen kan säga något? Hur smart är det? Det är förstås uppenbart att det kommer bli problem om man har hunnit bygga upp en verksamhet innan man inser att det var en alltför giftig produkt och att det borde läggas ner…

REACH kommer inte eliminera denna typ av händelser men det kan förebygga en hel del trots allt. Det lovas att detta inte kommer beröras av TTIP men jag är skeptisk med tanke på hur mycket snack det varit om att REACH skulle utgöra ett icke tarifiärt handelshinder.

Det betyder inte att man ska reglera upp allt till stillestånd… Men tänk bara vad mycket forskning och utveckling ovanstående förlikningsbelopp skulle räcka till, det motsvarar en tiondel av vad hela EU:s kemiindustri lägger på FoU under ett helt år. Och det var bara en förhandling…

Och pengar är som alltid den springande punkten i miljöfrågor. Det pratas ofta om hur dyrt restriktioner kommer bli och att jobben kommer ryka. Är det verkligen så? Mer om det i nästa inlägg …

Hmm, tror jag får hejda mig lite här för idag, måste lära mig att skriva kortare inlägg tror jag 🙂

Får ta historierna om TCDD och Bisfenol A i ett annat inlägg eller två, de sammanfattar annars ganska väl om kaoset som råder vid klassningarna av kemikalier och vem man ska tro på…

_________________________________

Fast bara en liten grej till 🙂 det var om den där ”världens giftigaste kemikalie” …

TCDD

Tänkvärt om TCDD (Schecter, Gasiewicz, Dioxin and Health, 2nd edition, 2003):

-Dela en sockerbit i miljoner delar. Ge en av bitarna (ca 1 µg) till ett marsvin, om det varit TCDD  hade den förmodligen dött.
-TCDD ger upphov till en rad olika cancerformer och sjukdomar hos djur, det är det ingen som tvivlar på.
-50 nanogram TCDD/kg kroppsvikt kan ge råttor problem med reproduktionen och immunförsvaret. Det är koncentrationer som motsvarar ett par sockerbitar i en vattenfylld Globen-arena.

-Generellt sett har varje människa numera runt 5 nanogram TCDD/kg i blodet. Alltså, om exponeringen ökar med 3 miljondelar av en sockerbit så når halten i blodet nivåer där vi vet att råttor får problem med reproduktion och immunförsvar. Och apor problem med inlärningsförmågan. TCDD verkar genom att binda in till receptorn ArH i kroppen. Den är identisk hos försöksdjuren och människan...

Hur stora marginaler vill vi ha?

_________

Internationel Agency för Research on Cancer, IARC, klassar TCDD som cancerogen:

”There is sufficient evidence in humans for the carcinogenicity of 2,3,7,8-tetrachlorodibenzo-para-dioxin.”

En artikel författad av forskare från Exponent, en konsultfirma som förser industrin med akademiker för uppgifter som till exempel skriva vetenskapliga artiklar, säger att det inte är så. Artikeln finansierades av: RFHEE, Chlorine Chemistry Division of the American Chemical Council (men det är inget som dolts utan angivits som Conflict of Interest i artikeln):

‘‘There is persuasive evidence that TCDD at low levels is not carcinogenic to human beings and that it may not be carcinogenic even at high levels.’’

Den ingick i materialet som den amerikanska EPA:s baserade sin klassificering av TCDD på. Exponents vice vd , Dennis Paustenbach (med ett cv på 181 sidor), var en av dem som satt i det vetenskapliga råd hos EPA som gjorde utvärderingen…

 There is inadequate evidence that it can cause cancer in humans but at present it is far from conclusive.”

Vem ska man lita på..?

 

… ja, sorry, jag skulle ju sluta, får bli mer om det någon annan gång … 🙂