Bjørn Lomborg är en, inom klimatdebatten, kontroversiell dansk statsvetare som regelbundet skriver på SvD:s ledarsidor. Det här är en replik på hans inlägg 13 aug 2020.

Överdrifter och osaklig alarmism är naturligtvis ett otyg i alla debatter men det är inte ett dugg bättre att bagatellisera problem baserat på antaganden utan grund och körsbärsplocka data som passar in men bortse från annat. Det är tyvärr något Lomborg ofta har praktiserat genom åren för att komma till slutsatsen att det är för dyrt att reducera de fossila utsläppen. Hans senaste inlägg på SvD:s ledarsida är inget undantag som bygger på hans nya bok False Alarm.

Flera har kritiserat bokens innehåll och t ex Bob Ward på The Grantham Research Institute on Climate Change and the Environment, London School of Economics and Political Science har granskat vad Lomborg egentligen bygger sina slutsatser på.

Lomborg menar att Parisavtalet, som har till målsättning att stoppa uppvärmningen vid under 2°C till 2100, inte kommer få någon effekt. Det bygger han på en modell som antar att länderna kommer uppfylla sina löften fram till 2030 för att sen inte reducera utsläppen mer fram till 2100 utan snarast återgå till utsläpp större än de för 2015. Det är knappast ett rimligt antagande.

Lomborg överdriver dessutom de kostnader för klimatåtgärder som den vetenskapliga litteraturen kommit fram till. Han har t ex dubblerat EU:s kostnader för att han anser det vara ”mer realistiskt” men den studie han anger som stöd för det nämner inget sådant. Fördubblingen verkar med andra ord vara baserad på hans magkänsla.

Mycket av Lomborgs resonemang runt kostnader i False Alarm bygger på Nordhaus (fick ”Nobels ekonomipris” 2018) ekonomiska modell vars resultat låg till grund för hans påstående om att ett ”optimalt” policymål istället vore att sikta på 4°C, vilket bara skulle ge bara några procents påverkan på världens BNP.

Modellen har kritiserats hårt av bl a ekonomiprofessor Keen för att inte ha något med vetenskap att göra. Som referens kan nämnas att den globala medeltemperaturen under senaste istiden var 4°C lägre än vad den är nu och att det bara skulle få en marginell påverkan på ekonomin enligt modellens skadefunktion är absurd. Modellen säger också att 6°C temperaturökning enbart skulle ge en sänkning av världens BNP på 8,5%, det räcker med att läsa IPCC:s rapport om skillnaderna i konsekvenser bara att gå från 1,5 till 2°C för att se hur illa det rimmar överens.

Nya studier som använder uppdaterad kunskap både inom ekonomi och klimatologi visar att 2°C ligger väl inom det ”optimala” policymålet (t ex Hänsel et al 2020) men det ignorerar Lomborg helt.

Lomborg påstår att deras undersökning visar att folk prioriterar mat, politisk stabilitet, hälsa etc före klimatåtgärder. Så klart, som man frågar får man svar. Ingen vet exakt vad som kommer hända i framtiden men vi vet att klimatförändringarna kommer ge ändrade väderförhållande och nederbördsmönster (syns redan nu) på många håll som i sin tur kan medföra problem på alla de punkter som Lomborg räknar upp.

Han skriver själv i sin bok Cool It! (s 58) att Himalayas glaciärer kan vara borta inom detta århundrade men viftar undan det med att man kan magasinera vatten. Det är otroligt många människor och ekosystem som är helt beroende av dessa glaciärer för vattentillgång. Krig har startats för mindre och vi vet alla vad följderna kan bli i form av lidande och flyktingströmmar. Inget tyder på att Lomborg räknar med något sådant.

Bamber et al PNAS 2019:

We find it plausible that SLR [Sea Level Rise] could exceed 2 m by 2100 for our high-temperature scenario, roughly equivalent to business as usual. This could result in land loss of 1.79 M km2, including critical regions of food production, and displacement of up to 187 million people (38). A SLR of this magnitude would clearly have profound consequences for humanity.

Det är naturligtvis extremt svårt att beräkna hur många ”klimatflyktingar” havsnivåökningarna kan leda till, siffran 187 miljoner sänker Lomborg till 305 000 genom att anta att vi kommer införa åtgärder enligt studie av Nicholls et al 2011. Hur?

Naiviteten i Lomborgs påstående är ofta slående. Han menade t ex att Bangladesh billigt och enkelt kunde skydda sig mot havsnivåhöjningen precis som Nederländerna har gjort:

”The Dutch has shown us 200 years ago, you can handle sea level rise fairly, easily and cheaply, you can do the same thing here and you will do the same thing here.” 

Det är bara att titta på en karta över Bangladesh, vars kust är ett enda stort floddelta, hur orimligt detta är, särskilt med tanke på de frekventa stormar som härjar där. Det är nästan i stil med det han skrev om isbjörnar i sin bok Cool It! (sid 6), att de kommer anpassa sig till en livsstil mer lik brunbjörnarnas som de utvecklats ifrån.

Samma studie Lomborg hänvisar till om 305 000 flyktingar konstaterar:

”So in conclusion, there is great uncertainty about the magnitude and sources of impacts and costs under high sea-level-rise scenarios.”

Det är också bedrägligt att räkna med världens BNP som mått på välfärd. Stormen Matthew på Haiti 2016 påverkade knappt världens BNP men det var likväl en katastrof för landet. Lomborg menar att vi kommer vara rikare framöver och att vi då kan införa åtgärder. När är vi rika nog? Vi är tydligen ännu inte rika nog att utveckla malariamediciner, inte rika nog för att åtgärda förväntade problem med antibiotikaresistens eller införa koldioxidregleringar. Vi var heller inte rika nog att ha beredskapslager eller väl finansierad äldrevårdför inför en (helt väntad) pandemi.

Det är inte kunskap eller pengar som hindrat oss hittills, lika lite som det står och väger mellan att bekosta klimatåtgärder eller att lyfta folk ur fattigdom. Vi är rikare nu än någonsin men ändå har vi rekord i antal människor på flykt i världen och antalet läkemedelsbolag som sysslar med malaria och antibiotika går bara ner.

Det mesta tyder på att vi har en klimatkänslighet på runt 3°C, vilket innebär att nuvarande utsläppsnivåer kommer ge en koldioxidhalt i atmosfären som intecknat en temperaturhöjning av 3°C vid år 2060 om inget görs. Det är långt utanför vad mänskligheten någonsin har upplevt både vad det gäller temperatur och koldioxidhalt. Senast var för flera miljoner år sen med havsnivåer på 10-20 m högre än nu. Och nu ska vi balansera åtgärderna mot en högst osäker procentsats för världens BNP? Om man är skeptisk till de ”fysikaliska klimatmodellerna” kan man definitivt sluta lyssna på Lomborg för de ekonomiska modellerna är inte värt ett skvatt om klimatmodellerna visar helt fel.

Egentligen är det märkligt att så många fri marknadsförespråkare hånar Greta Thunberg och det engagemang hon startat. Det går knappast få ett bättre exempel på marknadsekonomi. Det har nu skapats en enorm efterfrågan som entreprenörer redan har börjat utnyttja. Naturligtvis kämpar de inom fossilindustrin emot. Lomborg och andra protesterar mot dyra subventioner för alternativa energikällor men tycks ignorera de absurda subventioner motsvarande 6,3% av världens BNP som fossilindustrin får enligt IMF.

Eller Scovronik et al Nature Commucnications 2019:

”The global health benefits from climate policy could reach trillions of dollars annually, but will importantly depend on the air quality policies that nations adopt independently of climate change. Depending on how society values better health, economically optimal levels of mitigation may be consistent with a target of 2 °C or lower.” 

Det är odiskutabelt att klimatförändringarna kommer få allvarliga konsekvenser och det finns ingen tid att skjuta på åtgärder om vi vill ändra på det. Den koldioxid vi släpper ut nu kommer stanna kvar där i århundraden.

Det är synd att många väljer att lyssna på Lomborgs magra argument. För honom verkar precis allt vara enkelt och billigt utom att göra något åt de fossila utsläppen.