DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky

Det mystiska miljögiftet | Maths Nilsson, författare

Jag fick lite skäll efter mitt förra inlägg. Det är i och för sig inget ovanligt men nu var det inte klimatrelaterat utan för att jag skrev att det är populism att påstå att 1970-talets DDT-förbud har kostat miljontals liv. Bland annat framfördes att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.

Och seriös vill man ju vara. Så vad är det jag har missat?

Aaron Wildavsky, är nu inte expert på malariabekämpning utan en (numera avliden) namnkunnig professor i statsvetenskap vid Berkeley. Inom miljödebatten är han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk. Han menar att försiktighetsprincipen missbrukas (särskilt av miljörörelsen) och används som argument för att helt undvika risk (vilket är omöjligt).

Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer. Han förespråkade istället mer trial and error, dvs att man agerar när problem uppstår och inte i förväg målar upp dåligt underbyggda katastrofscenarier. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.

Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. DDT-förbudet ingår och sån tur var fanns kapitlen om PCB och DDT tillgängliga på Google books (bortsett från några sidor).

Så vad har han att säga?

Jag börjar bakifrån. Där framgår föga förvånande att han anser att DDT-förbudet ”kuggar i risk-risk-analysen”. Men det framgår också att han faktiskt inte ger en korrekt beskrivning av verkligheten:

Han skriver att ”Completely banning DDT did more harm than good.” Men nej, det var inget totalt förbud! I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och det var fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick länge efter detta förbud i USA.

  • EPA: ”On June 14, 1972, the EPA Administrator announced the final cancellation of all remaining crop uses of DDT in the U.S. effective December 31, 1972. The order did not affect public health and quarantine uses, or exports of DDT. The Administrator based his decision on findings of persistence, transport, biomagnification, toxicological effects and on the absence of benefits of DDT in relation to the availability of effective and less environmentally harmful substitutes.”

Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa malaria. Andra länder, som Indien och Kina, införde inget förbud alls.

En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden: ”As the situation now stands, DDT is still used extensively, both in agriculture and for vector control, in some tropical countries.”

Med andra ord, och detta är centralt i hela den här frågan, det totala DDT-förbud som Wildavsky argumenterar emot existerar inte!

I slutet av förra millenniet tog dock debatten om ett globalt totalförbud fart i och med att ett nytt avtal skulle signeras (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POP)). Många, däribland flera miljöorganisationer, ville inkludera DDT i denna förbudslista.

Inför detta publicerades ett öppet brev signerat av 380 läkare och forskare, som vädjade till beslutsfattarna inom WHO att inte införa något totalförbud mot DDT. De höll med om att medlet borde fasas ut med tiden men hävdade att debatten var snedvriden. Bland annat sågades en WWF-rapport ganska rejält för att ha dragit fel slutsatser utifrån de studier de refererade till angående hälsorisker med DDT.

Och det blev inget totalförbud. WHO inkluderar också DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds detta numera av de allra flesta miljöorganisationer.

Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet/ökad kostnad/ökat antal malariafall, men som jag beskrev i förra inlägget, de ökade antalen malariafall korrelerar inte särskilt bra med DDT-förbuden. Det är inte brist på DDT som varit huvudproblemet utan brist på fungerande kontrollprogram (av många olika anledningar).

Jag gav många exempel i förra inlägget, här ett par till:

  • Peru:Unfortunately, malaria increased again in 1970 as mosquitoes became DDT resistant and malaria control program funding decreased.” Griffing, S.M., Gamboa, D. & Udhayakumar, V. The history of 20th century malaria control in Peru. Malar J 12, 303 (2013). https://doi.org/10.1186/1475-2875-12-303
  • Iran och flera grannländer:Due to the double resistance of An. stephensi to DDT and dieldrin, malathion IRS was used in malaria vector control in Iran since 1968.” Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0

(Man kan ju fundera över varför ilskan riktas så hårt mot just DDT-förbudet och inte mot det faktum att de värst drabbade länderna inte har resurser att införa en effektiv bekämpning eller råd att köpa fungerande mediciner (ja, det går att bota malaria även om parasiterna uppvisar alltmer resistens mot medicinerna)).

MNIL1157

Resistens

In 1956, only five species of these mosquitoes displayed resistance; by early 1960 the number had risen to twenty-eight. In West Africa, the Middle East, Central America, Indonesia, and Eastern Europe, the resistant mosquitoes include some very dangerous malaria vectors.

Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bl a tyfus), fästingar, husflugor osv utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller som sagt de läkemedel som finns mot malaria.

Och vad säger Wildavsky om resistensproblemet?

Ingenting faktiskt, den problematiken utelämnas helt (med reservation för om det fanns någon kort kommentar på de sidor som inte visades på Google books). Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen (sjukvård, läkemedel, övervakning osv). Se t ex referenser i mitt föregående inlägg.

Det finns exempelvis åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad eftersom sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.

Men allt skylls på (det ej existerande) totalförbudet och jag tycker inte det är seriöst.


Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen infördes redan 1957 och följdes av andra under 60-talet. DDT ersattes stegvis av nya medel, som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT.

Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.

Han redovisar bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd.

Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och exempelvis 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:

Never before, however, have so many pests with such a wide range of habits and characteristics increased to injurious levels following application of any one material as has occurred following the use of DDT in apple spray programs.

Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika jävliga mot fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.

”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i Miramichi River efter det att skogen besprutats med DDT (enligt gällande rutiner).

Cover of the publication:  Use of Pesticides, A report of the President's Science Advisory Committee, May 15, 1963

Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Andra vattenlevande organismer har också visat sig väldigt känsliga för DDT. Att regeringen agerade på detta och införde restriktioner är ”inte att agera i panik” – allt annat vore korkat i mina ögon.

Det blev också känt att DDT hittades nästan överallt, i människor förstås, men även långt, långt ifrån ställen där medlet användes (pingviner på Antarktis t ex).

Detta är inte taget från Rachel Carsons bok Tyst Vår utan från Vita Husets vetenskapliga råds rapport från 1963. En transkription av den hittar du här.

Wildavsky menar dock att det fanns få bevis för att vilda djur och växter påverkades negativt :

Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa någon allvarlig hälsopåverkan på människor (se exempelvis denna rapport från WHO 1979) även om det fanns flera studier som indikerade detta. Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.

Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människa kritiserades med rätta hårt redan då. Läs mer i den här korta artikeln:

  • Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260

Senare forskning tyder på att det finns hälsopåverkan att ta hänsyn till (som förstås ska vägas mot risken att drabbas av malaria). Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.

I Tyst Vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömuppar? Eftersom ett ständigt återkommande argument från ”regleringsskeptiker” helt bygger på just National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar får man nog anse att så är fallet.

Deras statistik säger nämligen att flera fågelpopulationer ökade under ”DDT-eran”, inte minskade som alarmister hävdade. Wildavsky hänvisar också till dessa, men nämner att siffrorna är ifrågasatta.

Audubon, som sammanställt statistiken, säger nämligen att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Antalet fågelskådare och observationstillfällen hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. Man hade även riktat in sig på att följa upp särskilt havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör :

From the 1930s through 1970s there was a tremendous growth in the number of Christmas Bird Counts, from 203 total counts in the 30th CBC to 1320 counts in 80th CBC.  The number of observers on those counts rose from 679 in 30th to 32,322 in the 80th Count.  That is a tremendous increase in effort as well as geographic coverage, and more people in more areas.

Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder fåglar dog efter DDT-besprutningar. Likaså att bestånden återhämtat sig markant efter förbuden (vithövdad havsörn i diagrammet nedan).

  • ”There is substantial evidence that DDT accumulated from contaminated earthworms killed large numbers of robins and other thrushes in the 1950s to 1970s (Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).
    Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098
Journey North Bald Eagles

Och trots det har gått 50 år sen förbudet så dör fåglar än idag pga DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). Nedanstående observationer ledde till en studie som konstaterade att döda fåglar i området hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA. Där fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…

Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Theories often have weak spots: bioaccumulation could be real, but…” och spekulerar i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 60-talet.

Wildavsky spekulerar:

Wildavsky argumenterar här dessutom emot sig själv, han använder nämligen detta fenomen för att förklara bort en signifikant korrelation mellan DDE och bröstcancer som fastställts i en studie. ”Det verkar mer troligt att orsak-verkan sambandet är tvärtom”, dvs det var cancern som fick DDE-halterna i blodet att öka då de löstes ut från fettlagren, inte att DDE orsakade cancern. Men det är rena rama spekulationer från hans sida.

Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.


Wildavsky påpekar att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.

Men inte ens myndigheterna påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och det fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen: PCB, kvicksilver mm spreds långt innan klorerade bekämpningsmedel började användas. Och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).

Att DDT orsakar äggskalsförtunning är klarlagt och likaså att DDT påverkat särskilt rovfåglar hårt. Men problematiken är komplex. Förutom att det är svårt att isolera orsak och verkan när det finns en massa olika miljögifter närvarande så skiljer känsligheten enormt mellan olika fågelarter. De flesta tamfåglar, som är lättare att studera i kontrollerade försök, är exempelvis inte särskilt känsliga. Föroreningar i koncentrationer som inte tycktes påverka tordmular alls, fick havsörnarnas reproduktion att minska med 80% i Sverige.

Efter att Wildavsky listat upp dessa tvivel på orsak-och-verkan kommenterar han att övertygande bevis för kopplingen mellan DDT och äggförtunning har framkommit på senare tid, men lägger till att det inte rättfärdigade ett totalt förbud (vilket ju heller inte infördes).

Olika åsikter får man ju ha förstås…


Ska man beräkna den verkliga kostnaden för det (ej existerande) totala förbudet, får man i mina ögon ändå försöka sig på en uppskattning av konsekvenserna av ett icke-förbud. Både vad det gäller resistensens kostnad i sjukdom och dödsfall men också av effekten på djur och natur. Hur hade det sett ut om USA fortsatt att producera 60 000 ton DDT om året? Vi vet mycket väl hur beständigt DDT är mot nedbrytning så det finns i princip ingen omedelbar väg tillbaka. Vi vet också mycket väl att länder som Indien, som aldrig infört ett förbud, fortfarande har problem med malaria.

Men det är inget Wildavsky avhandlar. Jag tycker det är märkligt ensidigt för en erfaren akademiker som anses vara expert på att hantera risker. Visst ska risker och konsekvenser bedömas mot varandra, men Wildavsky har utelämnat så mycket vitala delar av den här frågan att det knappast ger en rättvis bild av problematiken.

Jag fick höra: ”Man kan tycka att förbudet var värt att offra många miljoner liv för. Men att förneka att det är en konsekvens är bara oärligt.” Med enda hänvisning till Wildavsky.

Inget som presenteras i hans bok bevisar detta eller gör att jag ändrar på min åsikt att det är ett ytterst populistiskt påstående. Ni får kalla mig oseriös bäst ni vill, jag har i alla fall försökt.

Jag beskylldes för att bedriva skyttegravskrig med rena överdrifter och körsbärsplockning – med enda hänvisning till Wildavsky. Jag är så fräck att jag påstår att det är precis tvärtom: de som skyller majoriteten av malariaproblemen på DDT-förbudet är de som är inskränkta och populistiska och famlar efter enkla förklaringar.


Och apropå kostnader (gällande en annan miljökändis PCB): Wildavsky skriver att den amerikanska regeringens beslut att transformatorer och annat som innehöll PCB skulle bytas ut ”på direkten” kostade 700 miljoner dollar mer än om de bytts ut allt eftersom deras livslängd gick ut så att säga. Det är mycket pengar, men jämfört med landets statsbudget är det knappt märkbart. Det motsvarade då likaså mindre än två månaders inkomster för Monsanto, som var den enda amerikanska tillverkaren av PCB.

Det går ju också att se på kostnaden som en investering, det säkerställer en hel del jobb som boostar samhällsekonomin och gör nytta för miljön. Det är inte bortkastade pengar, men visst kan man diskutera vem som ska betala. Konsekvensen är dock inte att samhället som sådant självklart blev fattigare av insatsen (om man nu väljer att enbart se på det med dollartecken för ögonen).


Wildavskys bok behandlar även områden som surt regn och klimatförändring. Jag hade inte tillgång till dessa sidor men hittade några klipp och sammanfattningar. Tydligen anser Wildavsky att det inte fanns några giltiga skäl till att reglera svavelutsläppen. Även om det sura regnet ”var verkligt” så hade det enligt honom marginella effekter på miljön (men nej, inte heller det är vad forskningen säger, även om den omfattande skogsdöden i Europa på 1980-talet sannolikt inte berodde på just det sura nedfallet).

Men det är kanske inte så förvånande. Tydligen var Wildavsky ”founding director” av tankesmedjan Science and Environmental Policy Project (SEPP) som drevs av fysikern Fred Singer, kanske den mest ”namnkunniga” klimathotsskeptikern? Och vid noggrannare läsning av introduktionskapitlet till Wildavskys bok jag ”recenserat” ovan, visar det sig att just Fred Singer varit en av remissläsarna (s 6).

Förutom att protestera mot regleringen av freoner (ozonlagret) var Singer även den enda icke-experten som ingick i Reagans panel som granskade problematiken med surt regn (Reagans administration handplockade honom). Samtidigt jobbade han då för den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation, som lobbade för avregleringar och minskade krav på utsläpp.

1984 skrev panelen en rapport som fastslog att utsläppen var ett allvarligt problem och rekommenderade åtgärder trots kvarvarande osäkerheter:

Men Singer höll inte med resten av gruppen och fick lägga till ett eget kapitel som appendix där han kom till slutsatsen att utsläppsregleringar skulle kunna innebära miljardkostnader för ett problem som kostar miljoner.

(Obefogad alarmism är verkligen inget bara miljöaktivister ska beskyllas för, och just SO2-reglering är ett utmärkt exempel: Edison Electric Institute beräknade att en reglering skulle innebära merkostnader för elkunderna på 5-7 miljarder dollar per år fram till 2010. I verkligheten visade det sig att priserna tvärtom sjönk med 19% mellan 1990-2006.)

Med tanke på detta blir man så klart lite nyfiken på vad Wildavsky hade för syn på klimatförändringarna, synd inte det kapitlet fanns men jag tänker inte köpa boken… Han har dock exempelvis skrivit introduktionskapitlet till boken The Heated Debate: Greenhouse Predictions Versus Climate Reality skriven av Robert C. Balling Jr. Ballings åsikt är:

The scientific evidence argues against the existence of a greenhouse crisis, against the notion that realistic policies could achieve any meaningful climatic impact, and against the claim that urgent action is necessary to reduce the greenhouse threat.”

Wildavsky skriver i förordet:

Global warming is the mother of all environmental scares. […] “Warming (and warming alone) through its primary antidote of withdrawing carbon from production and consumption is capable of realizing the environmentalist’s dream of an egalitarian society based on rejection of economic growth in favor of a smaller population, eating lower on the food chain, consuming a lot less, and sharing a much lower level of resources much more equally.”

Det tycks alltid sluta där, någonstans dyker argumentet om att miljöaktivister har en dold agenda att införa socialism och att all naturvetenskaplig forskning därför är vinklad och överdriven.

Jaja, ni får väl dra era egna slutsatser av detta. Jag kan tycka att några av Wildavskys argument om riskbedömning om exempelvis kemikalier är högst relevanta och att vissa studiers resultat överdrivs av ”båda sidor” (jag avundas inte de politiker som ska fatta beslut i dessa frågor). Men nu gällde det här DDT-förbudet och huruvida det är orsaken till miljontals liv. I mina ögon har Wildavsky inte bevisat detta.


Läste bokens förord sist. Det mesta har Wildavskys studenter skrivit, men under hans överinseende. Han slår dock fast att han håller med om varje ord. Bokens syfte var att visa att även vetenskapligt oskolade människor själva kunde gräva i vetenskapliga studier och undersöka om det låg något i alla miljölarm som trumpetas ut. Hans slutsats var att det fungerade utmärkt. Själv tycker jag boken tydligt visar farorna med lekmän som ska tolka komplexa vetenskapliga områden. Högst vitala delar har utelämnats.

MNIL1162_1

För övrigt…

Kina slutade att producera DDT först 2007 och förklarades malariafritt i år (dvs 2021). Andra länder/områden som lyckats bli malariafria trots DDT-förbudet:

Australien (1981), Singapore (1982), Brunei (1987), El Salvador (2021), Algeriet (2019), Argentina (2019), Paraguay (2018), Uzbekistan (2018), La Réunion (Frankrike) (1979), Marocko (2010), Förenade Arabemiraten (2007), Armenien (2011), Kirgizistan (2016), Turkmenistan (2010), Maldiverna (2015), Sri Lanka (2016).


Tyvärr är nästan all forskning gjord på förhållanden i västvärlden. Det kan skilja mycket då en ökad temperatur och en starkare UV-strålning sannolikt gör att substanser bryts ner mycket snabbare.

Nya studier visar dock att de effekter som sågs i naturen hos oss under 1960-70-talen nu upptäcks även på andra ställen där DDT fortsatt används. I Sydafrika fanns inte ett enda häckande par av fiskätande fåglar längs en sträcka av en flod vid Krügerparken, där DDT länge har använts för inomhusbesprutning (dvs malariabekämpning). Och likaså rekordhöga halter av DDT i tigerfiskar från samma vattendrag.

Från Asien finns det också knapphändig data, men en rätt ny studie visar att fåglar bär på en lång rad miljögifter: A review on current knowledge and future prospects of organohalogen contaminants (OHCs) in Asian birds – PubMed (nih.gov)

(Nej, jag har inte grottat ner mig i dessa studier eller försökt göra en amatörbedömning av dess kvalitet).

Ursäkta, blir alltid för långa inlägg 🙂

Julafton inträffar i sommar för Lomborg, SvD:s ledarsida och den bortskämda människan

Till sommaren är det 50 år sen FN höll sin första miljökonferens i Stockholm. Då bildades även UNEP, Förenta nationernas miljöprogram. Detta ska högtidhållas med en ny konferens i vår kära hufvudstad i början av juni.

Min spaning är att detta kommer bli rena rama julafton för ”libertarianska/konservativa/fri-marknads”-debattörer. Vi kommer matas med exempel på hur miljömuppar alltid har varnat för miljökatastrofer som sen aldrig inträffade – allt har bara varit ogrundad alarmism.

Här ett tidningsklipp om konferensen (DN 1972) som länge rullat runt på nätet som bevis för denna obefogade undergångsretorik (uttalande av Maurice Strong):

Klipp Expressen FN-möte 72

Ingen som följt miljödebatten de senaste decennierna blir väl förvånad över att den danske statsvetaren Bjørn Lomborg redan har påbörjat denna process och bland annat sprider denna artikel (även översatt till engelska). I helgen publicerade SvD:s ledarsida (förstås) ännu en artikel av honom som hänvisar just till detta: 50 år av falsk miljöpanik (låst artikel [fick tips om att den kan läsas på engelska här).

I artikeln listar han, förutom FN-konferensen, diverse uttalanden och tidningsartiklar som ”ropat varg” om miljön och kontrar med:

De hade allihop fel, eftersom de förbisåg den största resursen vi har: mänsklig uppfinningsrikedom.

Detta är en nästan löjligt förenklad slutsats, för hur såg världen ut inför denna konferens 1972?

Svenske forskaren Svante Odén hade 1967 skrivit en insändare i DN där han beskrev att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, hade 1966 lite av en slump lyckats visa hur oerhört spritt PCB var i naturen, läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet).

Smog i storstäder och industriområden var ett högst påtagligt problem, t ex i New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö.

Klorerade föreningar låg bakom en rad allvarliga incidenter, som en av världens värsta massförgiftningar i Japan 1968 kallad Yushō – risoljesjukan, kor på flera håll i världen drabbades av ”X-disease” orsakat av kemikalieexponering, Chicken Edema Disease, var ett annat begrepp på denna tid, enorma mängder kycklingar dog exempelvis i USA 1969 – också det pga kemikalier.

Det började också bli känt att dioxiner bildades vid tillverkning av många av de ”fantastiska” klorerade föreningar som då användes, liksom vid förbränning av avfall och att det inte var särskilt hälsosamt. Sen hade vi DDT, kvicksilver och en rad andra bekämpningsmedel som användes i princip helt utan tanke på hur det påverkade miljön mer än att det tvivelsutan var bra för skördarna.

Flera oljeutsläpp inträffade, fiskar dog i massor i Rhen. Och så vidare.

Konferensen i Stockholm handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträckte sig över nationsgränser. De 26 punkter som avhandlades kan du se här. Att leta upp diverse överdrivna uttalanden för att exemplifiera alarmism är förstås effektivt, men att använda dem som bevis för att det inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren populism. Och det har som bekant funkat utmärkt i propagandasyfte i alla tider. (Här kan du läsa Maurice Strongs öppningsanförande som är betydligt mer nyanserat än DN:s rubrik).

(Men visst, jag önskar också att ”man” var mer försiktig med uttalanden som ”vi har x antal år på oss” när det handlar om väldigt osäkra prognoser. Det är att pegga upp bollen för de som inte tycker det är någon fara på taket).

Åtgärder inom dessa områden kom inte av sig själva utan motarbetades hårt på sina håll . Det var inte lekfull uppfinningsrikedom eller plötsliga frivilliga infall från företag som stoppade mycket av det här, det rådde en ren kamp mellan miljöorganisationer, opinion, politiker och näringsliv. Volvo var till exempel inte särskilt pigga på att införa katalysatorer på sina bilar i Sverige trots att de tvingats till det i USA.

(Nej, jag är inte emot näringslivet och ja, de är och har alltid varit en självklar del av lösningen – mindre så när det gäller deras ideologiskt färgade lobbyorganisationer).

Självklart går det att hitta överdrifter och alarmism som inte har stöd i vetenskapen och dessa är förstås väldigt effektiva att använda i propagandasyfte. Men det förekommer precis lika mycket överdrifter åt andra hållet: inom i princip varenda miljöfråga påstås att åtgärder kommer leda till enorm arbetslöshet, konkurser, energibrist och allt vad det är. Saker som vi vet aldrig inträffade när insatser väl gjordes. Men ekonomiska katastrofprofetior tycks aldrig kunna klassas som alarmism.

Och så har det fortsatt allt sedan dess. Så här skrev exempelvis Fred Singer (känd klimatförvillare) om freoner:

Men åtgärder har haft effekt, de som skränar mest om överdriven miljöalarmism har vi INTE att tacka för följande förbättringar:

Och ja, jag tycker det är rätt bortskämt att bara slänga ur sig att allt detta hände bara för att BNP växte och alla blev rikare.


Lomborg kommenterar i SvD-artikeln även en uppmärksammad rapport från Rom-klubben:

1972 kom också det första globala miljölarmet, rapporten ”Tillväxtens gränser”. Författarna förutspådde att de flesta naturresurser skulle ta slut inom ett par decennier, samtidigt som mänskligheten dukade under för miljöföroreningar.

Detta är en ren lögn och du kan ladda ner en pdf av boken och läsa själv här. I sammanfattningen står att de pratar om bortom år 2100 och dessutom handlade det inte att allt skulle ta helt slut:

The earth’s interlocking resources – the global system of nature in which we all live – probably cannot support present rates of economic and population growth much beyond the year 2100, if that long, even with advanced technology.

(Relativt nya utvärderingar av Limits of Growth-rapporten menar för övrigt att ”spådomarna” fortfarande håller, läs t ex artikel i The Guardian.)

Ett oskyldigt litet fel? Såna gör vi ju alla.

Knappast, det är snarast modus operandi hos Lomborg att skarva, förvränga och plocka ihop lite av varje så att det passar hans världsbild – oavsett om det är sant eller inte eller bara en liten del av hela bilden. Läs till exempel mitt inägg: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt.


Miljöfrågor är ofta extremt komplicerade och många gånger finns det varken svart-vita svar eller enkla lösningar. Det är dock beklämmande hur lätt diverse myter fastnar som sanningar även hos till synes seriösa debattörer.

Diklordifenyltrikloretan – Wikipedia
DDT

”DDT-frågan” brukar vara ett tillförlitligt lackmustest på vilka kunskapskällor som används i denna aspekt. Det brukar påstås att 1970-talets DDT-förbud orsakat miljontals dödsfall i fattiga länder. Lomborg är (förstås) en av dem som hävdat att detta var ett förödande beslut.

Andra självsäkra debattörer som juristen, författaren Joakim Zander påpekade detta i Expressen så sent som förra året:

Och han är inte ensam. Mängder med libertarianska/konservativa tankesmedjor och lobbyorganisationer sprider budskapet helt okritiskt. Syndabocken brukar heta Rachel Carson. Många anser att hennes bok Tyst Vår från början av 1960-talet är startskottet för en omfattande miljörörelse. Competitive Enterprise Institute, huvudspelare även i klimatförvilllarbranschen, startade 2007 – när Carson skulle fyllt 100 år – en rätt makaber websida (RachelWasWrong) där de bland annat la upp bilder på afrikanska barn som dött av malaria:

”Her goal of getting rid of pesticides like DDT left uncounted millions vulnerable to deadly diseases like malaria.

Carson likställs av vissa tankesmedjor och högerdebattörer vid massmördare som Stalin och Pol Pot. Breitbart: Google Celebrates the 20th Century’s Greatest Female Mass Murderer, Rachel Carson

Och precis som med klimatet är frågan så komplex att det finns enorma möjligheter till cherrypicking och rena lögner. Lobbyisten Steve Milloy har på sin sida Junk Science, med enorm spridning, listat 100 punkter som ska bevisa att DDT är helt problemfritt i motsats till vad alla alarmister säger. Det är ren desinformation.

Det är nämligen helt omöjligt att göra en sådan lista och råka missa all vetenskap som bevisar det motsatta. Och självklart använder han samma taktik som Lomborg (även om Lomborg nog får sägas även kan lyfta en del rimliga frågeställningar). Här kan du se ett exempel på den uppsjö av rena lögner han redovisar. Saker som är oerhört arbetsamt att kolla upp.

Och det finns massor med statistik som man med ett vant handlag kan använda i det syfte man vill, som den här grafen som visar hur antal malariafall ökade i Brasilien:

Som dock får en helt annan innebörd om man lägger till bildtexten (det handlar inte om DDT-förbud):


Zander hävdar ovan att DDT-förbudet grundas på en felaktig riskbedömning och att man inte beaktat alla konsekvenser det skulle få. Han har också skrivit på Twitter att Tyst Vår/Rachel Carson haft en oerhörd negativ inverkan på miljön i stort. I själva verket är det han som har dålig koll på orsak och verkan.

[Fick ”skäll” för att jag var oseriös att inte ha läst hans källa Wildavsky – har följt upp med ett inlägg om det.

Rachel Carson uttryckte klart och tydligt att problemen med insektsburna sjukdomar inte skulle förminskas, och hon argumenterade inte heller för ett totalförbud mot bekämpningsmedel, bara att de skulle användas så lite som möjligt för att undvika att skapa en värre fiende än den man först velat bli av med. Hon syftade på resistens och det stämde då, precis lika mycket som det gör idag, oavsett om vi pratar om DDT, glyfosat eller malariamediciner.

Tyst Vår var en nödvändig ögonöppnare för många och beskrev många väldokumenterade fall av allvarliga störningar i naturen pga överanvändning av bekämpningsmedel. Boken handlar inte alls bara om DDT som man ibland kan få intrycket av. USA:s förbud 1972 byggde naturligtvis inte heller på hennes slutsatser. Flera genomgångar av vetenskapen på området hade gjorts av bl a presidentens vetenskapliga råd både under Kennedys och Nixons administration.

Förbudet gällde dessutom användning inom jordbruket och innefattade inte bekämpning av malaria. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT långt efter detta förbud. Användningen av DDT i USA hade likaså minskat med runt 85% från 1959 till början på 70-talet, dvs långt innan förbudet (bland annat pga resistens hade gjort medlet mindre effektivt och det fanns bättre alternativ).

Det går inte att förneka att DDT var (och är) ett mycket effektivt bekämpningsmedel med låg akut toxicitet för människan. På flera ställen lyckades man helt få bort malaria vilket ledde till en optimism att man skulle kunna utrota sjukdomen. Och DDT blev huvudvapnet i WHO:s kampanj Global Malaria Eradication Program (GMEP) som startades 1955.

Man borde varit väl medveten om riskerna, i Grekland började exempelvis besprutning 1946 och den var framgångsrik, men 1951 blossade sjukdomen åter upp på grund av resistens mot DDT.

Men kampanjen tycktes ha belagts med skygglappar, tidigare kunskap och kontrollprogram lades åt sidan för att nästan helt fokusera på att utrota parasiten med hjälp av besprutning. Problemet var att man inte hade all nödvändig kunskap och det saknades kapacitet att hantera problemet på t ex den hårt drabbade landsbygden i Afrika.

Destruction of mosquito breeding marshes, prevention of mosquito bites, and other measures traditionally used in malaria control were abandoned, depicted not only as unnecessary but as antagonistic to the higher goal of eradication. … Even the use of antimalarial drugs as a complementary measure was considered redundant at the beginning. At the same time, there was a general disregard for social and cultural barriers, which often prevented the acceptance of the campaign activities in many of the “remote areas.” ”

  • Nájera JA, González-Silva M, Alonso PL. Some lessons for the future from the Global Malaria Eradication Programme (1955-1969). PLoS Med. 2011;8(1):e1000412. Published 2011 Jan 25. doi:10.1371/journal.pmed.1000412

Under 1960-talet visade sig allt fler problem i form av resistens och återkommande utbrott. Sri Lanka såg länge ut att ha vara ett mönsterland och tycktes vara på god väg att utrota sjukdomen, men efter en tid av misskötta program blossade sjukdomsfallen upp igen 1968-69. Man utökade besprutningen med DDT men resistens gjorde att det inte hjälpte.

Malariaprogrammen tappade dessutom mycket av sin finansiering. USA drog 1963 in sina bidrag till WHO Malaria Special Account – ett hårt slag då de stått för 85% av finansieringen.

Man började inse att det var naivt att tro att man enkelt skulle kunna utrota sjukdomen via enbart besprutningsprogram och GMEP lades ner 1969. I början på sjuttiotalet kom sedan oljekris och ekonomiska bekymmer vilket också drabbade malariabekämpningen.

En studie har gått igenom fall från 1930 och framåt där malaria blossat upp igen.

Den gemensamma nämnaren till detta är inte brist på DDT utan brist på resurser. Enbart besprutning är inte tillräckligt. Det behövs pengar, sjukvård, mediciner, kontrollprogram med fungerande infrastruktur och så vidare. Att skylla problemen enbart på förbudet mot användning av DDT inom jordbruket är helt enkelt ren och skär populism, men det passar ju in i narrativet för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”.

Nedan en del grafer från Afrika (se liknande för andra världsdelar i artikeln ovan eller i mitt inlägg Var DDT-förbudet en katastrof?) Problemen uppstod som synes i många fall långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.

figure5

Här liknande resonemang i en artikel i Nature.

Med det sagt, pendeln kan ju svänga över för långt åt andra hållet också, där varenda kemikalie anses vara livsfarlig. Det tycks ibland inte finnas något mellanting mellan totalförbud och att vräka ut ton efter ton på minsta åkerplätt.


Nåväl, det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men det är valår och 50-årsjubileum för FN:s miljökonferens; jag gissar att valda delar av M-KD-SD-trojkan kommer köra ”Allt är bara alarmism”-argumentationen på repeat! Vi kommer matas med tidningsklipp och liknande. Timbro och SvD:s ledarsida kommer haka på, eller om det är tvärtom, SvD som leder dansen? Det är väl visserligen samma personer i hög grad…

Och jag tvivlar inte heller på att vissa miljöpartister och andra kommer bistå med upplagda smashlägen via obefogad alarmism och märkliga förslag.

Utvecklingen i klimatdebatten på senare tid är inte heller oväntad. Lomborg skriver t ex i sin SvD-artikel:

Aktivistiska politiker i rika länder petar med åtgärder på marginalen och skyfflar subventioner över dyra lyxprojekt som elbilar, sol- och vindkraft, medan FN slår fast att det inte går att se någon mätbar effekt av det senaste decenniets klimatåtgärder.

I verkligheten har kolindustrin snudd på kollapsat sedan 2015 och Parisavtalet. Priset för förnybar energi har rasat snabbare än någon tycks ha kunnat föreställa sig. Detta är också anledningen till att IPCC:s värstascenario RCP8.5 numera anses vara osannolikt (det är väl typ enbart Lomborg som fortfarande anser att ”sikta på” 3,75 C:s uppvärmning till år 2100 är mest kostnadseffektivt). Detta har inte hänt av sig självt, tvärtom har det ihärdigt motarbetats av både Lomborg och en uppsjö av tankesmedjor.

Men var så säker, det kommer inte dröja länge förrän marknaden och den växande BNP:n får cred för alla framgångar. De som tvivlat på all klimatvetenskap i evigheter skryter nu om att de är de verkliga ”klimatvännerna”.

Och vips, nu börjar det låta som att det knappt aldrig existerat ett problem. Och att 3-4C uppvärmning (ja, lägger man till osäkerheter är det fullt möjligt fortfarande) inte innebär några särskilt allvarliga problem.

Jaja, det här är the-never-ending-story och jag har inga större förhoppningar om att något kommer ändras, ser verkligen inte fram mot valkampanjen.

Det mystiska miljögiftet

I spåren av Coronaviruset (COVID-19) blir det uppenbart hur vi numera tar för givet att vetenskapliga svar ska finnas tillgängliga på studs och många verkar också ha svårt att acceptera osäkerheter och att det ibland inte finns raka och entydiga svar (även om man säkert skulle reagera likadant om det drabbar en själv …).

Ta bara det här med analysmetod för att avgöra om man är smittad eller inte, det är bara några månader sen första fallet konstaterades i Kina och nu verkar en del kräva att alla som vill ska kunna testa sig utan en tanke på vad som ligger bakom för att ta fram metoderna och de resurser som krävs för att analysera och utvärdera, CSI är liksom inte på riktigt.

(Vi har dessutom sen länge ”optimerat” vården för att den ska vara så ”effektiv” som möjligt där varenda minut ska vara planlagd, då kan man knappast förvänta sig att det finns oändliga resurser att sätta in när det väl smäller…).

Jaja, det fick mig i alla fall att tänka på nedanstående historia om hur ett envetet detektivarbete avslöjade hur omfattande spridningen av ett av vår tids värsta miljögifter var.

[Jag skrev det här inlägget för Natursidan för ett par år sen och eftersom jag inte varit på humör att efterforska ett nytt inlägg (pollenkoma bl a) så fick det bli lite recycling 🙂 ].


MNIL0914

Vi är idag ganska bortskämda med känsliga analysmetoder för att upptäcka miljögifter som sen kan användas för att åstadkomma förbättringar, men så har det inte alltid varit. Kartläggningen av olika miljöhot liknar många gånger en deckargåta och flera svenska forskare har lett utvecklingen genom åren. Så här gick det till exempel till när pusslet angående ett av våra värsta miljögifter fick sin lösning. Gamla havsörnar från Naturhistoriska museet i Stockholm visade sig spela en avgörande roll.

Under sextiotalet började allt fler problem dyka upp som många misstänkte ha sitt ursprung i alla de nya bekämpningsmedel som användes. DDT var särskilt ”i ropet” och när Sören Jensen, en kemist vid dåvarande Stockholms Högskola, försökte ta reda på hur mycket DDT det fanns i fettvävnaden hos människor stötte han på problem.
Det verkade finnas några andra kemikalier i proven som störde de så kallade GC-analyserna. Analyssvaren kan liknas vid ett diagram med olika toppar där varje topp motsvarar en kemikalie, se bild.

pcb-diagram

Exempel på kromatogram taget från: Aoki et al, Membranes 2014, 4, 764-777.

(GC: proven löses upp i lösningsmedel och hettas blixtsnabbt upp så det förångas och förs in i ett gasflöde som går genom en lång kolonn. Olika ämnen kommer ta olika lång tid på sig att passera kolonnen och efter den finns en detektor som registrerar när ”de kommer ut”. I verkligheten är det ett himla meck att få substanser att separera från varandra så det kommer ut i en fin rad som på bilden ovan och det går inte att enbart från detta avgöra vad det är för något. GC=gas chromatography, finns även LC=liquid chromatography, samma sak men provet förs då in i ett vätskeflöde istället för gasflöde)

Men Jensen kunde inte utifrån dessa analyser avgöra vad det var för substanser, bara att något fanns där. Han såg alltid fjorton extra toppar i sina analyser och frågan var om det handlade om spöktoppar från provbehandlingen eller om det faktiskt var nya substanser han hittat?

Han började ta prover från allt och alla och såg att topparna fanns i hårstrån från sin fru och barn, i gäddor från norr till söder men med en klar gradient där de i söder var betydligt mer kontaminerade än i norr. Halterna tycktes öka med faktor tio för varje steg uppåt i näringskedjan man tog, med andra ord predatorer som havsörn innehöll avsevärt mer än fiskyngel och mindre fiskar.

En hypotes var, som sagt, att det rörde sig om klorerade bekämpningsmedel men ett avgörande bevis för motsatsen hittade Jensen på Naturhistoriska riksmuseet. Där fanns uppstoppade havsörnar sparade ända från år 1888 och genom att analysera prover från deras fjädrar upptäckte han att de fjorton olika substanserna fanns i alla prover från och med 1934 men inte innan. Klorerade bekämpningsmedel började användas långt efter det årtalet och substanserna var med andra ord inte några nedbrytningsprodukter från DDT eller liknande. Men på den här tiden fanns det inga möjligheter att ta reda på vad det var för något.

Men den analytiska kemin avancerade snabbt och på Karolinska Institutet utvecklade docent Ragnar Ryhage en helt ny typ av instrument, en så kallad masspektrometer som kan ge ledtrådar till hur en molekyl är uppbyggd. Jensen gick på den första kursen som hölls på detta och tog med sig egna prover från en död havsörn som innehöll extremt höga halter av de okända substanserna. Med det nya instrumentet kunde man till slut bestämma vad det var.

Eftersom grundmolekylen verkade se ut som en bifenyl med olika antal kloratomer på kallade Jensen dem för polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB (PolyChlorinated Biphenyls). Det slutgiltiga beviset fick han när analysen jämfördes med ett referensprov av PCB från en tysk tillverkare. Resultaten om ”den nya” miljöboven publiceras 1966.

pcb-ddt

PCB och DDT (Cl)n avser att det finns olika antal (n) klor på molekylen och att de kan sitta på olika kol av molekylen (varje hörn är ett kol). Det gör att det finns över tvåhundra olika varianter av PCB (så kallade congener).

Omfattningen av problemet visade sig vara gigantiskt, PCB fanns överallt och efter en rad olyckor och allvarliga hälsorisker förbjöds kemikalien 1978 i Sverige, Men det är en extremt stabil kemikaliegrupp och finns än idag vida spritt i världen. Här är statistik från Naturvårdsverket:

pcb

Grafen visar att åtgärder ger förbättringar men också att det kan ta mycket lång tid, vilket är en av anledningarna till att applicera den så kallade försiktighetsprincipen. Några år efter Jensens resultat publicerats visade en amerikansk studie hur illa ställt det var med amerikanska pilgrimsfalkar. Tillverkningsindustrin bemötte det på samma sätt som många andra miljöhot:

”De svenska och amerikanska forskarna … påstår att polyklorerade bifenyler är ’mycket giftiga’ kemikalier. Det är helt enkelt inte sant. Källan till det som identifierats som PCB är ännu inte känt. Det kommer behövas omfattande forskning världen över för att bekräfta eller förneka de initiala vetenskapliga slutsatserna.”

Alla våra klassiska miljöfrågor innehåller denna typ av problematik, vägen fram är sällan spikrak varken på det vetenskapliga eller på det politiska planet. Diverse intressekonflikter blandar sig gärna i besluten vilket också belyser vikten av att ha självständiga forskare och myndigheter.

Det som slår mig mest av att läsa (och prata med kollegor som träffat honom) om Jensen är den enorma vetgirigheten. Vad jag förstår sprang han fortfarande på labbet långt efter han fyllt 80 år. Det är inga välformulerade måltal och strikta planer som gäller utan viljan att lösa problem på hans eget sätt. För att det är kul. Det har blivit allt svårare idag där minsta steg ska effektiviseras, struktureras och mätas. Det är som alltid en balansgång.

Källor: Jensen, S. , New Sci., 32, 612 (1966) The PCB Story on JSTOR och ”Livaktig Forskning – 25 års forskning vid Wallenberglaboratoriet” Stockholms universitet 1971-1996 ISBN 91 7540 114 2 och Sierra Club,

Var DDT-förbudet en katastrof?

Det var någon på Twitter som hävdade att USA:s förbud mot att använda DDT innebar en katastrof och att Rachel Carsons bok Tyst Vår var en gullig liten essä men inte mycket mer (typ). Hade tänkt att svara (har tagit upp det i min bok Tvivel) men när jag fick tid att göra det hade jag glömt bort vem det var som skrivit det 🙂

Lägger ett längre utlägg här istället.

Jo, det är ett stående tema på nätet att DDT-förbudet orsakat miljontals dödsfall bland världens fattiga och likaså att det skulle vara Rachel Carsons fel efter att ha skrivit sin välkända bok Tyst vår (Silent Spring) 1962, vilket många anser var startskottet för en organiserad miljörörelse som ledde fram till förbudet 1972.

-Nej, Carson krävde inget stopp för användandet av bekämpningsmedel men däremot en hel del om att ett överanvändande ger upphov till resistens :

”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre.

Praktiska råd ska vara ”Spraya så lite som du bara kan” istället för ”Spraya till gränsen för vad du kan”. … Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”

-Carson må ha dragit igång miljörörelsen men det var vetenskap som låg bakom besluten. Året efter hennes bok tillsatte Kennedy en utredning av frågan och flera följde (och nej, varken den eller Tyst Vår handlade enbart om DDT). Det var t ex först på 60-talet man lyckades ta fram ordentliga analysmetoder för att hitta substanser som DDT och PCB i naturen, och ja, en hel del av dessa initiativ hade kanske aldrig blivit av om det inte vore för miljörörelsens framväxt.

-Förbudet kom 1972, men användandet i USA hade minskat med 85% från 1959 fram till början av 70-talet (1959 användes ca 40 milj ton per år i bara USA) , det vill säga det hade börjat innan Carsons bok hade publicerats. En stor anledning till det var att dess effektivitet hade minskat på grund av resistens.

-Förbudet gällde användning inom jordbruk, inte att använda mot malariabekämpning. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT fram till 80-talet.

-Lobbyisten Milloy har på sin sida Junk Science lagt upp en klocka som räknar hur många som dör av malaria och ger DDT-förbudet skulden för det. Han har även listat ett hundratal punkter som ”bevisar” att DDT varken är hälsofarligt för människa, djur eller påverkar fåglars äggskal osv. Det är en HELT MEDVETEN propaganda för det går inte att sätta ihop en sådan lista utan att stöta på den mängd vetenskapliga artiklar som finns i ämnet som motsäger det han vill framföra (ja, han hävdar även att asbest är ofarligt, att kol är rent och att klimathotet inte existerar osv).

-Competetive Enterprice Institute startade en sida som hette rachelwaswrong och kryddade den med bilder på fattiga afrikanska barn som avlidit pga malaria och stämmer in i kören som kallar Carson en massmördare. Ja, på riktigt, så här uttryckte sig Delingpole, välkänd även inom klimatförvilleriet, på Breitbart, när Google uppmärksammade att det var 50 år sen hon dog:

Will Google be paying tribute to any of the other mass killers of the 20th century? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot?

Som sagt, 1972 klubbades förbudet igenom. 1975 följde EPA upp den vetenskapliga statusen och fann att all nytillkommen forskning gav stöd/stärkte de slutsatser som legat till grund för beslutet.


Det går alldeles säkert hitta fall där förbudet kan ha varit en starkt bidragande orsak till att antalet malariafall sköt i höjden på många håll efter att nästan ha varit utrotat (ett fall i Sydafrika t ex där en myggart utvecklade resistens mot alternativet pyrethroid), men DDT är absolut inte den gemensamma nämnaren här. Inget land har lyckats bli av med malaria ENBART genom besprutning, det måste till övergripande program med sjukvård, kontroller, mediciner och så vidare. Till exempel lyckades Mexiko utan att använda DDT.

Indien hade på 60-talet sett en radikal minskning av antalet malariafall men det ökade plötsligt lavinartat och det sammanföll med bland annat brist på DDT. Det berodde i sin tur på att USAID hade tagit bort sin hjälpande hand och de indiska myndigheterna klarade inte av att hålla programmet igång.

Sri Lanka var nära att utrota malaria på 60-talet men slutade hålla efter sitt kontrollprogram med resultat att malariafallen sköt i höjden igen. De utökade sin besprutning med DDT utan att det hjälpte då insekternas resistens hade blivit så spridd. De fick inte bukt med det förrän de övergav DDT och de använder nu olika medel som de regelbundet varierar (bland annat).

Det här var långt innan USA införde sitt förbud. Länder som Indien införde inget förbud men har än idag stora problem med malaria.

En artikel i Malaria Journal (Cohen et al 2012) har gått igenom vetenskaplig litteratur och bedömt orsakerna bakom 75 fall där malaria hade ”kommit tillbaka” efter lyckade bekämpningsprogram. Det involverade 61 länder mellan 1930 och 2000:

9 av 10 gånger var orsaken till återfallen att man inte hade hållit fast vid de pågående kontrollprogrammen, i en majoritet av fallen var det på grund av bristande resurser. En tredjedel berodde på resistens.

Malariafall i Latin- och Sydamerika

Malaria Latinamerika

Blå linje antal fall och staplarna visar antalet hus som hade besprutats (s k IRS).
The blue line represents slide positivity (left axis) and the pink bars depict the number of houses sprayed with IRS per 1,000 population. Gray bars represent averages of surrounding years where no data on IRS was available in a particular year (otherwise the lack of a bar indicates zero houses sprayed).

Malariafall i Asien

Malaria Asien

Malariafall i Afrika

Malaria Afrika

Bilderna ovan är hämtade från: Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

Attaran, Nature 2004: på 1960-talet fanns det tillräckliga finansiella resurser att bekämpa malaria även i fattiga länder men hjälpen drogs till stora delar in.

Klausner Alonso, Nature 2004: Spraying continues to play a major role in malaria control in much of Latin America and in parts of Asia. But its cost, logistical complexity and moderate efficacy make it poorly suited for controlling malaria in rural areas of sub-Saharan Africa.

Det finns massor att säga om det här, det är ett otroligt komplext problem och därför är det också lätt att sprida propaganda genom att plocka ut saker ur sitt sammanhang och liknande. Krydda det med miljömuppalarmism och lite socialistskräck så verkar all källkritik försvinna…

Men DDT är inte den magiska kulan som skulle ha löst problemet, det handlar om så mycket mer. Vid millenniumskiftet ökades till exempel resurserna för malariabekämpning vilket också fick en dramatiskt positiv effekt under det följande decenniet.

På Zanzibar lyckades man t ex minska smittspridningen med 96% mellan 2000-2015  (Björkman et al BMC Medicine 2019) och barnadöendet med 70% (men nu verkar insekterna ändra beteende och sticker i större utsträckning folk utomhus än inomhus).

Ja, det finns i mina ögon anledning att kritisera de som anser att det inte finns något mellanting mellan att vräka ut miljontals ton DDT inom jordbruket och ett totalförbud. Men det behöver ju inte innebära att man köper de fundamentalistiska konservativa frihandelsfrämjande tankesmedjornas propaganda rakt av.

2001 skrev mer än hundra länder på för att sluta använda 12 utvalda kemikalier (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POPs)), DDT var en av dem men det var fortfarande tillåtet att använda för att bekämpa sjukdomar som malaria. Sedan 2006 inkluderar WHO även DDT i sina rekommendationer för inomhusbesprutning (tror det finns 12 olika medel, men DDT har många fördelar då det är billigt och får myggor att undvika besprutade ytor även om de är resistenta).

Här en review av DDT:s hälsoaspekter från 2009: The Pine River Statement: Human Health Consequences of DDT Use Environmental Health Perspectives 117:9  https://doi.org/10.1289/ehp.11748

Men det krävs även mediciner, nuvarande är utvecklade av kommunisterna i Kina och resistensen sprider sig. Ja, jag lovar att varenda läkemedelsbolag skulle vilja forska om det här men den enkla sanningen är att det knappast finns större ekonomiska incitament att göra det. Det går att tycka illa om dem för det men det handlar om deras överlevnad, och det handlar även om dina pensioner -vi kräver alla att deras aktiekurser ska växa och det får man inte genom att sälja saker med förlust.

Det är exakt samma mekanismer som ligger bakom att snudd på varenda ett av de stora läkemedelsbolagen (men inte alla) lagt ner sina forskningsprogram om antibiotika. Likaså att USA:s bönder överanvänder antibiotika så det står härliga till, deras myndigheter har upprepade gånger vädjat om att de ska minska på användandet på frivillig väg (åtminstone de preparat som är viktiga för människan) men det har inte haft någon som helst effekt.

Att tro att DDT skulle lösa problemet är inget annat än ren och skär populism. Och nej, förbudet i sig var inte den katastrof som många vill ge sken av och det var inget förbud mot att använda det för att bekämpa malaria, däremot har det säkert räddat många liv genom att minska resistenstrycket mot bekämpningsmedel.

Och undrar om vi hade haft kvar några havsörnar, fiskgjusar eller pilgrimsfalkar om vi inte hade upphört gödsla naturen med det?

[En del brukar hänvisa till den amerikanske statsvetaren Aaron Wildavsky och mena att han har visat varför DDT-förbudet inte var motiverat. Jag har kommenterat en av hans böcker i ämnet här.]

Försläpp och utlottning av Tvivel till March for Science

Hörrni, på lördag (22/4) är det March for Science, en manifestation för vetenskapen som planeras i över 500 städer runtom i världen. I Stockholm går marschen från Mariatorget till Medborgarplatsen där det blir en del tal etc, se program i länken ovan.

För att fira detta släpper jag e-boken av Tvivel -en bok om faktaförvirring en vecka före utsatt tid (planering har ju ändå aldrig varit min starka sida 🙂 ). Gå in och gilla Facebook-inlägget här så är du med i utlottningen av gratisexemplar (e-bok).

I Tvivel berättar jag historien bakom många av de klassiska miljöfrågorna och belyser debatterna där vetenskapen bakom dem ifrågasätts på samma sätt som klimathotet. Det är inte alltid lätt att veta vem man kan lita på och detsamma gäller i frågorna om vaccin och kost (vem lurar till exempel vem i LCHF-debatten?).

Den fysiska boken släpps nästa vecka, 28/4.

När det omöjliga blev möjligt! TTIP #4

 

Inside

TTIP och kemikalierna:

Del 1: Naivt om TTIP och kemikalierna.
Del 2: Så blev asbest ofarligt igen
Del 3: Vår klorerade värld. vad Monsanto visste men inte ville berätta

 

Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen:  finns det ett problem överhuvudtaget?

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Ungefärlig översättning: Varför lägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?

(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

 

Surt regn och reglering av svavelutsläpp

Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.

Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)

Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.

Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?

global-so2-emissions-jsmithFrån: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.

 

Påstådda kostnader för reglering enligt industrin (USA): $100 mdr  [1]
Verklig kostnad USA: $3-9 mdr  [2], [3]
Beräknad vinst USA: $101-119 mdr       [2]
Kostnad luftföroreningar enligt EU: €330-940 mdr     [4]
Kostnad luftföroreningar OECD: $1,7 triljoner (2010).    [5]

Tid från vetskap till åtgärd: 15-20 år
(med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)

Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …

[1]   Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2]   8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003;  [3]   3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266;  [4]   Utredning från EU
[5]   Rapport från OECD 2014

Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs…  Frågan är vem som ska betala och för vad?  Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)

__________________________

Freoner och ozonnedbrytning

Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.

1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.

Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).

1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.

Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).

Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:

”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.” 

Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)

Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?

Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:

ton freoner

http://www.theozonehole.com/cfc.htm

En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.

 ozone_figure3http://www.skincancer.org/prevention/uva-and-uvb/ozone-and-uv-where-are-we-now

Tid från vetskap till åtgärd: ungefär 10-15 år …

Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner):  650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997):  40-400 dollar/bil

EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg
Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg
(
1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).

Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år
Verklig tid: 2 år

Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect

Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.

____________________________________

Bly i bensin

Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:

”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”

Wall Street Journal, Sept. 9, 1965

När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.

Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…

Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.

Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995  (notera enhet, risknivån för barn är  50µg/L):

Bly-i-blod_FigSVE_2

 

_____________________________

Klorerade och bromerade organiska föreningar

1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.

Chart_ikey2156_pl1_lSE_tLand_sL

dioxiner i blod

Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.

(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).

Att märka upp farliga kemikalier

Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.

Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.

“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”

Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985

 

Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier

_______________________________

Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).

Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).

I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?

Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.

 

2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar

Glad och frustrerad…

Att skriva en bok är verkligen inte nåt man gör för de snabba kickarnas skull… Men den smygande känslan av välbehag när det faktiskt börjar bli något av det är skön (nästan 150 sidor skrivna). Dagdrömmer om när den är färdig. Om det stora genombrottet som väntar hehe.
Fick feedback från läraren om min senaste inlämning igår.

”Spännande, man vill sträckläsa.”

Då blir man lite glad 🙂 Eller ganska mycket glad faktiskt, det är ju trots allt en hel del tid man skyfflar in i de där ordflödena…
Men efter en intensiv period av tokskrivande (jag har ju en tendens att vara av eller på…) har jag just nu grymt svårt att komma igång igen. Blir att jag surfar på nätet vid minsta motgång, skriver blogginlägg som detta. Eller artiklar på natursidan.se.

Idag publiceras en om malaria och kopplingen till DDT. I pseudodebatterna som förs här och var hävdas att förbudet mot DDT skulle ha orsakat 50 miljoner dödsfall i den fattiga världen. Likställs med Hitler och Stalin av många. En typisk internetmyt som sprids av många, t ex Bjorn Lomberg, en dansk ekonom som ofta ges utrymme på SvD:s ledarsidor. Märkligt nog är det nästan alltid av samma människor som anser att IPCC är en sammansvärjning med en dold agenda och att klimatförändringarna inte har ett dyft med människans aktiviteter att göra (förut erkände de inte ens att det fanns en uppvärmning).

Jaja, bara att andas, acceptera läget och försöka låta bli att bli frustrerad (jäpp, går en mindfulnesskurs 😉  Bra skit! ). Man är ju trots allt ganska liten i världen:

One tree sunset MNI_7396 800pxl

Faktiskt en av mina favoritbilder (från Kenya i våras).