DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky

Det mystiska miljögiftet | Maths Nilsson, författare

Jag fick lite skäll efter mitt förra inlägg. Det är i och för sig inget ovanligt men nu var det inte klimatrelaterat utan för att jag skrev att det är populism att påstå att 1970-talets DDT-förbud har kostat miljontals liv. Bland annat framfördes att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.

Och seriös vill man ju vara. Så vad är det jag har missat?

Aaron Wildavsky, är nu inte expert på malariabekämpning utan en (numera avliden) namnkunnig professor i statsvetenskap vid Berkeley. Inom miljödebatten är han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk. Han menar att försiktighetsprincipen missbrukas (särskilt av miljörörelsen) och används som argument för att helt undvika risk (vilket är omöjligt).

Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer. Han förespråkade istället mer trial and error, dvs att man agerar när problem uppstår och inte i förväg målar upp dåligt underbyggda katastrofscenarier. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.

Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. DDT-förbudet ingår och sån tur var fanns kapitlen om PCB och DDT tillgängliga på Google books (bortsett från några sidor).

Så vad har han att säga?

Jag börjar bakifrån. Där framgår föga förvånande att han anser att DDT-förbudet ”kuggar i risk-risk-analysen”. Men det framgår också att han faktiskt inte ger en korrekt beskrivning av verkligheten:

Han skriver att ”Completely banning DDT did more harm than good.” Men nej, det var inget totalt förbud! I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och det var fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick länge efter detta förbud i USA.

  • EPA: ”On June 14, 1972, the EPA Administrator announced the final cancellation of all remaining crop uses of DDT in the U.S. effective December 31, 1972. The order did not affect public health and quarantine uses, or exports of DDT. The Administrator based his decision on findings of persistence, transport, biomagnification, toxicological effects and on the absence of benefits of DDT in relation to the availability of effective and less environmentally harmful substitutes.”

Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa malaria. Andra länder, som Indien och Kina, införde inget förbud alls.

En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden: ”As the situation now stands, DDT is still used extensively, both in agriculture and for vector control, in some tropical countries.”

Med andra ord, och detta är centralt i hela den här frågan, det totala DDT-förbud som Wildavsky argumenterar emot existerar inte!

I slutet av förra millenniet tog dock debatten om ett globalt totalförbud fart i och med att ett nytt avtal skulle signeras (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POP)). Många, däribland flera miljöorganisationer, ville inkludera DDT i denna förbudslista.

Inför detta publicerades ett öppet brev signerat av 380 läkare och forskare, som vädjade till beslutsfattarna inom WHO att inte införa något totalförbud mot DDT. De höll med om att medlet borde fasas ut med tiden men hävdade att debatten var snedvriden. Bland annat sågades en WWF-rapport ganska rejält för att ha dragit fel slutsatser utifrån de studier de refererade till angående hälsorisker med DDT.

Och det blev inget totalförbud. WHO inkluderar också DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds detta numera av de allra flesta miljöorganisationer.

Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet/ökad kostnad/ökat antal malariafall, men som jag beskrev i förra inlägget, de ökade antalen malariafall korrelerar inte särskilt bra med DDT-förbuden. Det är inte brist på DDT som varit huvudproblemet utan brist på fungerande kontrollprogram (av många olika anledningar).

Jag gav många exempel i förra inlägget, här ett par till:

  • Peru:Unfortunately, malaria increased again in 1970 as mosquitoes became DDT resistant and malaria control program funding decreased.” Griffing, S.M., Gamboa, D. & Udhayakumar, V. The history of 20th century malaria control in Peru. Malar J 12, 303 (2013). https://doi.org/10.1186/1475-2875-12-303
  • Iran och flera grannländer:Due to the double resistance of An. stephensi to DDT and dieldrin, malathion IRS was used in malaria vector control in Iran since 1968.” Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0

(Man kan ju fundera över varför ilskan riktas så hårt mot just DDT-förbudet och inte mot det faktum att de värst drabbade länderna inte har resurser att införa en effektiv bekämpning eller råd att köpa fungerande mediciner (ja, det går att bota malaria även om parasiterna uppvisar alltmer resistens mot medicinerna)).

MNIL1157

Resistens

In 1956, only five species of these mosquitoes displayed resistance; by early 1960 the number had risen to twenty-eight. In West Africa, the Middle East, Central America, Indonesia, and Eastern Europe, the resistant mosquitoes include some very dangerous malaria vectors.

Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bl a tyfus), fästingar, husflugor osv utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller som sagt de läkemedel som finns mot malaria.

Och vad säger Wildavsky om resistensproblemet?

Ingenting faktiskt, den problematiken utelämnas helt (med reservation för om det fanns någon kort kommentar på de sidor som inte visades på Google books). Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen (sjukvård, läkemedel, övervakning osv). Se t ex referenser i mitt föregående inlägg.

Det finns exempelvis åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad eftersom sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.

Men allt skylls på (det ej existerande) totalförbudet och jag tycker inte det är seriöst.


Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen infördes redan 1957 och följdes av andra under 60-talet. DDT ersattes stegvis av nya medel, som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT.

Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.

Han redovisar bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd.

Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och exempelvis 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:

Never before, however, have so many pests with such a wide range of habits and characteristics increased to injurious levels following application of any one material as has occurred following the use of DDT in apple spray programs.

Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika jävliga mot fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.

”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i Miramichi River efter det att skogen besprutats med DDT (enligt gällande rutiner).

Cover of the publication:  Use of Pesticides, A report of the President's Science Advisory Committee, May 15, 1963

Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Andra vattenlevande organismer har också visat sig väldigt känsliga för DDT. Att regeringen agerade på detta och införde restriktioner är ”inte att agera i panik” – allt annat vore korkat i mina ögon.

Det blev också känt att DDT hittades nästan överallt, i människor förstås, men även långt, långt ifrån ställen där medlet användes (pingviner på Antarktis t ex).

Detta är inte taget från Rachel Carsons bok Tyst Vår utan från Vita Husets vetenskapliga råds rapport från 1963. En transkription av den hittar du här.

Wildavsky menar dock att det fanns få bevis för att vilda djur och växter påverkades negativt :

Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa någon allvarlig hälsopåverkan på människor (se exempelvis denna rapport från WHO 1979) även om det fanns flera studier som indikerade detta. Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.

Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människa kritiserades med rätta hårt redan då. Läs mer i den här korta artikeln:

  • Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260

Senare forskning tyder på att det finns hälsopåverkan att ta hänsyn till (som förstås ska vägas mot risken att drabbas av malaria). Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.

I Tyst Vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömuppar? Eftersom ett ständigt återkommande argument från ”regleringsskeptiker” helt bygger på just National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar får man nog anse att så är fallet.

Deras statistik säger nämligen att flera fågelpopulationer ökade under ”DDT-eran”, inte minskade som alarmister hävdade. Wildavsky hänvisar också till dessa, men nämner att siffrorna är ifrågasatta.

Audubon, som sammanställt statistiken, säger nämligen att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Antalet fågelskådare och observationstillfällen hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. Man hade även riktat in sig på att följa upp särskilt havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör :

From the 1930s through 1970s there was a tremendous growth in the number of Christmas Bird Counts, from 203 total counts in the 30th CBC to 1320 counts in 80th CBC.  The number of observers on those counts rose from 679 in 30th to 32,322 in the 80th Count.  That is a tremendous increase in effort as well as geographic coverage, and more people in more areas.

Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder fåglar dog efter DDT-besprutningar. Likaså att bestånden återhämtat sig markant efter förbuden (vithövdad havsörn i diagrammet nedan).

  • ”There is substantial evidence that DDT accumulated from contaminated earthworms killed large numbers of robins and other thrushes in the 1950s to 1970s (Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).
    Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098
Journey North Bald Eagles

Och trots det har gått 50 år sen förbudet så dör fåglar än idag pga DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). Nedanstående observationer ledde till en studie som konstaterade att döda fåglar i området hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA. Där fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…

Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Theories often have weak spots: bioaccumulation could be real, but…” och spekulerar i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 60-talet.

Wildavsky spekulerar:

Wildavsky argumenterar här dessutom emot sig själv, han använder nämligen detta fenomen för att förklara bort en signifikant korrelation mellan DDE och bröstcancer som fastställts i en studie. ”Det verkar mer troligt att orsak-verkan sambandet är tvärtom”, dvs det var cancern som fick DDE-halterna i blodet att öka då de löstes ut från fettlagren, inte att DDE orsakade cancern. Men det är rena rama spekulationer från hans sida.

Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.


Wildavsky påpekar att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.

Men inte ens myndigheterna påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och det fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen: PCB, kvicksilver mm spreds långt innan klorerade bekämpningsmedel började användas. Och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).

Att DDT orsakar äggskalsförtunning är klarlagt och likaså att DDT påverkat särskilt rovfåglar hårt. Men problematiken är komplex. Förutom att det är svårt att isolera orsak och verkan när det finns en massa olika miljögifter närvarande så skiljer känsligheten enormt mellan olika fågelarter. De flesta tamfåglar, som är lättare att studera i kontrollerade försök, är exempelvis inte särskilt känsliga. Föroreningar i koncentrationer som inte tycktes påverka tordmular alls, fick havsörnarnas reproduktion att minska med 80% i Sverige.

Efter att Wildavsky listat upp dessa tvivel på orsak-och-verkan kommenterar han att övertygande bevis för kopplingen mellan DDT och äggförtunning har framkommit på senare tid, men lägger till att det inte rättfärdigade ett totalt förbud (vilket ju heller inte infördes).

Olika åsikter får man ju ha förstås…


Ska man beräkna den verkliga kostnaden för det (ej existerande) totala förbudet, får man i mina ögon ändå försöka sig på en uppskattning av konsekvenserna av ett icke-förbud. Både vad det gäller resistensens kostnad i sjukdom och dödsfall men också av effekten på djur och natur. Hur hade det sett ut om USA fortsatt att producera 60 000 ton DDT om året? Vi vet mycket väl hur beständigt DDT är mot nedbrytning så det finns i princip ingen omedelbar väg tillbaka. Vi vet också mycket väl att länder som Indien, som aldrig infört ett förbud, fortfarande har problem med malaria.

Men det är inget Wildavsky avhandlar. Jag tycker det är märkligt ensidigt för en erfaren akademiker som anses vara expert på att hantera risker. Visst ska risker och konsekvenser bedömas mot varandra, men Wildavsky har utelämnat så mycket vitala delar av den här frågan att det knappast ger en rättvis bild av problematiken.

Jag fick höra: ”Man kan tycka att förbudet var värt att offra många miljoner liv för. Men att förneka att det är en konsekvens är bara oärligt.” Med enda hänvisning till Wildavsky.

Inget som presenteras i hans bok bevisar detta eller gör att jag ändrar på min åsikt att det är ett ytterst populistiskt påstående. Ni får kalla mig oseriös bäst ni vill, jag har i alla fall försökt.

Jag beskylldes för att bedriva skyttegravskrig med rena överdrifter och körsbärsplockning – med enda hänvisning till Wildavsky. Jag är så fräck att jag påstår att det är precis tvärtom: de som skyller majoriteten av malariaproblemen på DDT-förbudet är de som är inskränkta och populistiska och famlar efter enkla förklaringar.


Och apropå kostnader (gällande en annan miljökändis PCB): Wildavsky skriver att den amerikanska regeringens beslut att transformatorer och annat som innehöll PCB skulle bytas ut ”på direkten” kostade 700 miljoner dollar mer än om de bytts ut allt eftersom deras livslängd gick ut så att säga. Det är mycket pengar, men jämfört med landets statsbudget är det knappt märkbart. Det motsvarade då likaså mindre än två månaders inkomster för Monsanto, som var den enda amerikanska tillverkaren av PCB.

Det går ju också att se på kostnaden som en investering, det säkerställer en hel del jobb som boostar samhällsekonomin och gör nytta för miljön. Det är inte bortkastade pengar, men visst kan man diskutera vem som ska betala. Konsekvensen är dock inte att samhället som sådant självklart blev fattigare av insatsen (om man nu väljer att enbart se på det med dollartecken för ögonen).


Wildavskys bok behandlar även områden som surt regn och klimatförändring. Jag hade inte tillgång till dessa sidor men hittade några klipp och sammanfattningar. Tydligen anser Wildavsky att det inte fanns några giltiga skäl till att reglera svavelutsläppen. Även om det sura regnet ”var verkligt” så hade det enligt honom marginella effekter på miljön (men nej, inte heller det är vad forskningen säger, även om den omfattande skogsdöden i Europa på 1980-talet sannolikt inte berodde på just det sura nedfallet).

Men det är kanske inte så förvånande. Tydligen var Wildavsky ”founding director” av tankesmedjan Science and Environmental Policy Project (SEPP) som drevs av fysikern Fred Singer, kanske den mest ”namnkunniga” klimathotsskeptikern? Och vid noggrannare läsning av introduktionskapitlet till Wildavskys bok jag ”recenserat” ovan, visar det sig att just Fred Singer varit en av remissläsarna (s 6).

Förutom att protestera mot regleringen av freoner (ozonlagret) var Singer även den enda icke-experten som ingick i Reagans panel som granskade problematiken med surt regn (Reagans administration handplockade honom). Samtidigt jobbade han då för den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation, som lobbade för avregleringar och minskade krav på utsläpp.

1984 skrev panelen en rapport som fastslog att utsläppen var ett allvarligt problem och rekommenderade åtgärder trots kvarvarande osäkerheter:

Men Singer höll inte med resten av gruppen och fick lägga till ett eget kapitel som appendix där han kom till slutsatsen att utsläppsregleringar skulle kunna innebära miljardkostnader för ett problem som kostar miljoner.

(Obefogad alarmism är verkligen inget bara miljöaktivister ska beskyllas för, och just SO2-reglering är ett utmärkt exempel: Edison Electric Institute beräknade att en reglering skulle innebära merkostnader för elkunderna på 5-7 miljarder dollar per år fram till 2010. I verkligheten visade det sig att priserna tvärtom sjönk med 19% mellan 1990-2006.)

Med tanke på detta blir man så klart lite nyfiken på vad Wildavsky hade för syn på klimatförändringarna, synd inte det kapitlet fanns men jag tänker inte köpa boken… Han har dock exempelvis skrivit introduktionskapitlet till boken The Heated Debate: Greenhouse Predictions Versus Climate Reality skriven av Robert C. Balling Jr. Ballings åsikt är:

The scientific evidence argues against the existence of a greenhouse crisis, against the notion that realistic policies could achieve any meaningful climatic impact, and against the claim that urgent action is necessary to reduce the greenhouse threat.”

Wildavsky skriver i förordet:

Global warming is the mother of all environmental scares. […] “Warming (and warming alone) through its primary antidote of withdrawing carbon from production and consumption is capable of realizing the environmentalist’s dream of an egalitarian society based on rejection of economic growth in favor of a smaller population, eating lower on the food chain, consuming a lot less, and sharing a much lower level of resources much more equally.”

Det tycks alltid sluta där, någonstans dyker argumentet om att miljöaktivister har en dold agenda att införa socialism och att all naturvetenskaplig forskning därför är vinklad och överdriven.

Jaja, ni får väl dra era egna slutsatser av detta. Jag kan tycka att några av Wildavskys argument om riskbedömning om exempelvis kemikalier är högst relevanta och att vissa studiers resultat överdrivs av ”båda sidor” (jag avundas inte de politiker som ska fatta beslut i dessa frågor). Men nu gällde det här DDT-förbudet och huruvida det är orsaken till miljontals liv. I mina ögon har Wildavsky inte bevisat detta.


Läste bokens förord sist. Det mesta har Wildavskys studenter skrivit, men under hans överinseende. Han slår dock fast att han håller med om varje ord. Bokens syfte var att visa att även vetenskapligt oskolade människor själva kunde gräva i vetenskapliga studier och undersöka om det låg något i alla miljölarm som trumpetas ut. Hans slutsats var att det fungerade utmärkt. Själv tycker jag boken tydligt visar farorna med lekmän som ska tolka komplexa vetenskapliga områden. Högst vitala delar har utelämnats.

MNIL1162_1

För övrigt…

Kina slutade att producera DDT först 2007 och förklarades malariafritt i år (dvs 2021). Andra länder/områden som lyckats bli malariafria trots DDT-förbudet:

Australien (1981), Singapore (1982), Brunei (1987), El Salvador (2021), Algeriet (2019), Argentina (2019), Paraguay (2018), Uzbekistan (2018), La Réunion (Frankrike) (1979), Marocko (2010), Förenade Arabemiraten (2007), Armenien (2011), Kirgizistan (2016), Turkmenistan (2010), Maldiverna (2015), Sri Lanka (2016).


Tyvärr är nästan all forskning gjord på förhållanden i västvärlden. Det kan skilja mycket då en ökad temperatur och en starkare UV-strålning sannolikt gör att substanser bryts ner mycket snabbare.

Nya studier visar dock att de effekter som sågs i naturen hos oss under 1960-70-talen nu upptäcks även på andra ställen där DDT fortsatt används. I Sydafrika fanns inte ett enda häckande par av fiskätande fåglar längs en sträcka av en flod vid Krügerparken, där DDT länge har använts för inomhusbesprutning (dvs malariabekämpning). Och likaså rekordhöga halter av DDT i tigerfiskar från samma vattendrag.

Från Asien finns det också knapphändig data, men en rätt ny studie visar att fåglar bär på en lång rad miljögifter: A review on current knowledge and future prospects of organohalogen contaminants (OHCs) in Asian birds – PubMed (nih.gov)

(Nej, jag har inte grottat ner mig i dessa studier eller försökt göra en amatörbedömning av dess kvalitet).

Ursäkta, blir alltid för långa inlägg 🙂

6 reaktioner på ”DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky

  1. Tack för dina lagom långa, och pedagogiska upplagda inlägg, där du i detalj förklarar vikten av att lyssna på vad vetenskapen säger, även i ”enskilda” fall.

    Tack för att du orkar, och tar dig tid att förklara, och bemöta slarvigt underbyggd forskning.

    Och God fortsättning på julen:)

  2. Eva

    Vill också tacka dig för din tålmodighet med att ifrågasätta och förklara till synes
    slarviga påståenden.
    God fortsättning!

  3. Pingback: Julafton inträffar i sommar för Lomborg, SvD:s ledarsida och den bortskämda människan – Maths Nilsson, författare

  4. Pingback: Var DDT-förbudet en katastrof? – Maths Nilsson, författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s