Bizarro, böcker och hökar

Senaste veckorna har varit som att leva i ett Bizarro-magasin. Helt overkliga byråkratiska förvecklingar som får en att undra varför man finns till … känslor som blir magnituder värre när man samtidigt fallit in i årets pollen-koma.

Ett par dagar med snö/regn har ju gjort det en aning lättare även om jobb-byråkratin inte är över ännu. Bara för att komma till skott med någonting har jag fixat klart och beställt provtryck av Det som blir över från Publit (Print-on-Demand). Valde mjukband i A5-format. Tänkt utgivningsdatum är i augusti då det blir elva år sedan den miljökatastrof boken handlar om ägde rum. Planen är att trycka upp en upplaga och inte gå via Publit (mer än med e-boken) men var som sagt tvungen att göra något konkret för att inte explodera … eller snarare implodera.

det-som-blir-over-omslag-tryck-publit

Var ute och gick i snålblåsten idag för att lapa lite energi och så hände  det. Hörde ett kackel, trodde först det var en spillkråka men det visade sig vara en duvhök. Först hannen, sedan kom även den större honan (klicka på bilderna nedan). Den blicken … Min absoluta favoritfågel och det är inte lätt att fota dem. Vardagsspänning så det förslår för en fågelnörd…

 

Svar från lektör …

Jaha, jag som bäst höll på att vara så där sexigt bitter och tycka att hela världen var emot mig och att jag aldrig skulle skriva något mer efter senaste refuseringen (som kom på målsnöret). Och så det här!? Kan man inte få tjura i fred?

Fick svar från lektör angående mitt dokumentära manus med nuvarande arbetsnamn ”Tvivel” som handlar  om debatten i flera miljöfrågor.

”… det är ett riktigt välskrivet och intressant manus och marknadsmässigheten går nog inte att underskatta. Det ligger helt rätt i tiden. Många som skriver den här typen av böcker ger en rätt hafsig känsla i sitt researcharbete, det gör inte du. Det känns relevant, genomtänkt, välunderbyggt och kunnigt. Hur bra som helst, jag kan inte se att det här inte skulle antas av något seriöst förlag och det är bara att gratulera till att du har skrivit en så bra och intressant bok!”

Jante flew away 🙂

Allvarligt talat, så jädra skönt att få en sådan respons från en professionell bedömare. Jag vet inte hur många timmar jag lagt ner på research, jag har skrivit på det här från och till under flera år innan jag hittade en bra röd tråd i ”storyn”. En svårighet har också varit att låta bli att stapla för mycket fakta på varandra och att plocka bort saker som egentligen inte är relevanta för berättelsen även om de är tokintressanta i sig. Att få det läsbart helt enkelt. Jag tror att alla författare brottas med tron på det man skriver lite då och då, jag gör det definitivt. Kul att det uppenbarligen funkar (men jag tänker fortfarande vara lite bitter angående förlagskontrakt tills jag har det i handen, så det så 😉 ).

Har anlitat Caroline Grimwalker på skrivsidan.com , hon är själv författare, spökskrivare, lektör (och pokémonjägare). Nu var det förstås inte bara ovanstående kommentar jag fick utan även en del konkreta förbättringsförslag och språkliga tips liksom redigering av de första sidorna (ett helt annat uppdrag än att lektörläsa).

Jag har anlitat både Caroline och hennes make Leffe som lektörer och kan rekommendera dem bägge (Leffe läste och sågade (med rätta) mitt manus Det som blir över för ett antal år sedan, men han gjorde det på ett bra sätt och jag tog till mig en hel del av hans kommentarer och arbetade om det radikalt. Det manuset gick vidare för lektörläsning hos både Piratförlaget och Harper Collins).

Bra konstruktiv kritik och mycket snabbt svar.

Och hoppsan, så var de helt plötsligt var det kul att hoppa in i manuset och redigera igen 🙂

Tvivel omslag III_1

 

 

Ooops I did it again…

Sådär, då var senaste manuset skickat till lektör för översyn. Sakprosa den här gången efter tre skönlitterära alster, men å andra sidan skriver jag faktabaserade saker på jobbet hela tiden. Tyvärr skickade jag in det till en del förlag redan för ett år sedan trots att det var inte i rätt skick för det (märkte jag i senaste redigeringsrundan…). När ska man lära sig?

Jaja, gjort är gjort.

Kan sakna den där naiva känslan jag hade efter första manuset (Själseld) men numera har jag tyvärr inte längre särskilt stora illusioner om att bli antagen av något förlag (jaaa, jag tänker vara bitter någon vecka till 🙂  ). Kommer förstås ändå försöka och vill göra något av det med tanke på all tid jag lagt ner (och naturligtvis  tycker jag ämnet är viktigt). Efter ett tag blir man själv blind för det man skrivit och därför blir det nu  lektörsläsning, känns som en nödvändighet för att få en objektiv bedömning.

Kommer i vilket fall bli Print On Demand på eget förlag även om det inte är det jag vill. Men oavsett vad det nu blir ångrar jag inte att jag skrivit manuset trots all möda jag lagt ner. Många timmars research har det blivit och även om jag dissat en mängd referenser blev det ändå upp mot femhundra referenser ändå … men jag tycker ju det är intressant 🙂 Kommer förmodligen rensa bort några, en utmaning med att skriva faktabaserat är att undgå att stapla fakta istället för att sålla och skapa flyt i texten, vi får väl se vad lektören säger…).

Men det är lite som Ironman, väl i målfållan är det inget av alla träningspassen man ångrar direkt… Och att hålla sin egna bok i handen är en speciell känsla.

Inte bestämt någon titel ännu men som vanligt brukar jag leka lite omslagsritning när jag är ”klar”.

Tvivel omslag III_1

 

 

Att sätta punkt…

Markerar 93 av de 419 sidorna och trycker delete! Lite som att dra ut en nagel utan bedövning. Men det är the name of the game och jag lever i tron att det blev så mycket bättre av strykningen.

För igår natt hände det. Efter 1 003 652 tecken och 419 sidor så tog det alltså slut. Min berättelse alltså, Det som bli över. Det tredje manuset, egentligen är det mitt andra men det går knappast att kalla dem för samma manus längre för det är så omarbetat och första versionen var fruktansvärt dåligt…

Ska ju visserligen fixa till alla de där ”Jag-gör-det-sen-sakerna” och fundera på slutet igen. Men ändå.

Fan det är klart.

Imorrn är deadline för inlämning av manuset på skrivarkursen (Ölands Folkhögskola) och jag har tokskrivit för att bli klar och är alldeles bedövad i hjärnan 🙂

Över en miljon knackningar på det där tangentbordet, och det är bara dem som jag inte strukit. Det är tur man inte tänker på det sättet innan man börjar…

Det som blir över kopiera

Svar från förlagen

Det var ett tag sedan jag skrev något om skrivandet här märker jag och anledningen är ganska enkel; har helt enkelt inte haft tillräckligt med energi till att författa de senaste månaderna (och på något magiskt sätt har de stunder där jag faktiskt satt mig ner för att skriva sammanfallit med en refusering och effektivt tagit bort lusten igen…)

Nåväl, nu är i alla fall alla svar från förlagen inkomna angående mitt manus Minotauros tårar. Och nej, nästa års Augustpristagare heter inte Maths Nilsson den här gången heller 😉
Det blev 0-10. Fick i alla fall två skott i stolpen och bollen studsade tillbaka med mer än ett standardsvar. Tycker själv det är ganska kul att läsa svar som andra har fått förlagen så jag kan väl bjussa på mina också:

Första:
”Ditt manus är mycket välskrivet, välstrukturerat och genomarbetat men tyvärr passar det inte xxx utgivningslinje.”

Och det andra:
”Du skriver riktigt bra, och du kan hålla samman en handling på flera plan. (En svårare konst än vad de flesta tror …) Det är en bra historia du har att berätta. Stark.
Och kanske är det också ditt problem – för ditt patos och din iver att förmedla berättelsen lyser liksom igenom. Det – eller rättare sagt du som författare, dina ord – lägger sig emellan mig och läsupplevelsen. Sånt här är alltid svårt att sätta fingret på, att förklara exakt vad det är som inte känns helt bra … Men det är som om du hela tiden har en ödesmättat trumma bakom texten. Du laddar dina ord med sentimentalitet (ursprungsbetydelsen av ordet), du väljer tunga adjektiv och berättar med utgångspunkt av det hemska som hänt. Huvudpersonen skulle vinna mycket på om vi inte hela tiden mötte honom genom ångern över det han gjort. Om vi fick se honom i ett lite annat ljus ibland – som den skickliga företagsledare han tydligen varit, till exempel.

Less is more, är mitt råd. Jag tror att texten skulle vinna massor på om du gick igenom din text med det i tankarna.”

Det är väl nu man ska vara storsint och ta till sig det positiva som faktiskt finns i svaren. Och det gör jag väl men … jag tycker faktiskt det är helt på sin plats att få tjura ett tag. Ge upp litegrand. Fundera på om det är värt att hålla på …

Men med lite eftertanke är det ju faktiskt en bra resa jag gjort på ganska kort tid; det var inte särskilt länge sedan jag inte ens vågade nämna att jag skrev över huvudtaget. Nu kan jag till och med själv tro på att jag kan få ihop en historia… För jag har ju trots allt fått en bok utgiven (Själseld, Mörkersdottir förlag 2011) och fått en hel del positiva kommentarer, även från folk jag inte känner… liksom från lektörer och förlag. Så det är väl bara att träna på antar jag …

Jaja, vi får la’ se vad som händer. Först ska jag tjura lite i alla fall. Och åka till Indien och fota tiger 🙂 Men i brist på tigrar fick det bli ett lejon som illustration:

Serengeti, 2008

Hörrni förlagen, kolla in det här lektörsutlåtandet… ;-)

Då har jag fått lektörsutlåtandet på mitt tredje manus Minotauros tårar (av Jenny Bäfving). Efter att ha läst den inledande sammanfattningen kan jag förstås inget annat än att le med hela ansiktet… Eller vad sägs om det här:

”Det var fängslande läsning; en episk, tankeväckande, gripande historia. Det finns en stark tematik med myten om Minotauros som du lyckas gestalta och genomföra väldigt lyckosamt, utan övertydligheter. Hela manuset arbetar sig långsamt men (i alla fall oftast) förtätat och avsmalnande fram mot sin dramaturgiska slutpunkt, precis som tunnlarna i labyrinterna leder in längre och längre in i mörkret mot en sorts nollpunkt. På flera sätt har du lyckats överföra symboliska, mytologiska och även psykoanalytiska tankar till gestaltad form. Det är ett sådant manus man vill läsa flera gånger och prata om med andra. Det kommer helt klart till liv på ett väldigt explosivt sätt i de imponerande och tekniskt otroligt skickligt skrivna krigsscenerna. Det är verkligen här du som författare kommer till din rätt.”

Vilken fantastisk lektör eller hur 😉

Allvarligt talat så är jag jättenöjd med utlåtandet även bortsett från det ovanstående. För allt är ju förstås inte helt utan anmärkningar.   Utlåtandet är på 6-7 sidor och Jenny återkopplar på ett tydligt och bra sätt angående en del lösa trådar som behöver tas tag i, några luckor som skulle behöva fyllas igen, reflektioner över ditten och datten i stort och smått.  Och viktigast av allt är väl att jag tror mig fått svar på de frågor och funderingar jag själv hade angående manuset.

Och lite kul är det ju att båda de lektörer jag nu anlitat (på olika manus dock) har kommenterat att man inte bör förvandla manuset till en debattartikel (dvs några av mina egna åsikter lyser igenom i  långa textsjok som blir för mycket). Hehe, de skulle ha sett hur det såg ut innan första redigeringsrundan…

En verklig injektion av inspiration och lust – ytterst välbehövligt för tillfället….

Glad midsommar på er! Kan inte låta bli att lägga till videon om det svenska midsommarfirandet…