Märkliga uttalanden av professor Lennart Bengtsson i SD-kanal

Lennart Bengtsson är en numera pensionerad professor i meteorologi som är poppis i det ”klimathotsskeptiska” lägret för att han anser att det inte finns skäl till någon större oro över klimatförändringarnas konsekvenser. Häromdagen blev han intervjuad i Riks, Sverigedemokraternas Youtubekanal. Jag snabbspolade mig genom den och fastnade för några påståenden.

Christoffer Jarnwall som intervjuar är ingen vän av IPCC:s rapporter och varenda fråga tycks insinuera att klimatståhejet egentligen bara handlar om, citat: att ”vänstern har hittat en fråga” att driva. Han frågar LB: ”Vi ser en uppvärmning vid polerna, är det så? Eller är det här en myt att isarna smälter?

LB börjar med Arktis och säger att han har följt utvecklingen noga. Han berättar att det blivit lite varmare och det skett en viss minskning av isarna men:

Det har alltså inte gått så snabbt som man trodde för tio år sen i alla fall (ca 8:00 min in)

Men när IPCC gav ut sin fjärde stora rapport (AR4) 2007 konstaterades att minskningen av Arktis havsis minskat betydligt snabbare än vad modellerna hade förutspått. Citatet är taget ur rapport från Arktiska rådet:

Model projections reported by the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) in 2007 underestimated the rates of change now observed in sea ice.

Modellerna har nu blivit allt bättre. Nedan bild från IPCC specialrapport om kryosfären från 2019 där det syns tydligt att havsisens försvinnande inte gått långsammare än vad modellerna förutspått. Det finns naturligtvis osäkerheter och ”naturliga” stora variationer från år till år. Extremåret 2012 ger ett intryck av att det nu stått stilla ett tag men trenden är tydlig och variationerna ligger inom felmarginalerna. Här finns NASA:s grafer.

En svårighet är att veta hur tjock isen är, vilket gör mätningarna osäkra. En studie publicerad 2021 använde nya bättre satellitdata över snötäcke etc och kunde konstatera att på många ställen i Arktis har avsmältningen gått rejält mycket snabbare än vad som tidigare antagits:

”When the sea ice thickness in the period 2002–2018 is calculated using new snow data with more realistic variability and trends, we find mean sea ice thickness in four of the seven marginal seas to be declining between 60 %–100 % faster than when calculated with the conventional climatology.”

Vad som är signifikant är också att andelen mångårig is har krympt rejält. Enligt IPCC:s senaste rapport har områden med tjock is som är minst 5 år gammal minskat med 90% sedan 1979 (det vet man med mycket hög säkerhet).

Här en animation:


LB kommenterar sen Grönlands glaciärer:

”Man kan inte se någon större avsmältning av landisen på Grönland. Men det finns viss ökad kalvning av isberg.” (ca 9:50 in)

Det är inte vad polarforskarna säger. De menar att kalvningen står för cirka häften av förlusterna medan resten tillskrivs avsmältning från ytan och bortrinnande vatten:

Bild härifrån.

Här bild från Carbon Brief som visar var avsmältningen sker (en viss ökning ses centralt, beroende på ökat snöfall):

Så nej, det är inte enbart kalvning av isberg som gör att Grönlands ismassa minskar. Faktum är att minskningen har följt prediktionerna för IPCC:s värstascenario.

Så här ser utvecklingen i Antarktis ut:


LB: ”Uppvärmningen är knappast skadlig därför den leder till en ökad vegetation och den ger en ökad biologisk mångfald.” […] Vi får mer lövträd ”men vem i himmelens namn är bekymrad över det? Det är väl bara trevligt.”

Visst, vi här i Sverige lär inte vara de på jorden som får lida mest av klimatförändringarna. Visst kommer odling att bli mer gynnsamt på vissa platser medan det blir helt tvärtom på andra. Det är lätt att körsbärsplocka data och sitta här och höhö’a. Men effekterna syns redan väl på andra platser, så här sammanfattas läget i Afrika (från IPCC AR6 WG2):

Sen avslutades det med en del halmgubbeargumentation om varför Greta Thunberg lyfts fram som expert trots att hon bara har gymnasieutbildning. Finns det något tröttare tjafs?

Här kan du läsa några av mina kommenterar om när LB intervjuades i SwebbTV.

Spelet om klimatet – nu även i pocketupplaga

Från 12 maj finns nu även en pocketupplaga av Spelet om klimatet att köpa. En del mindre uppdateringar har gjorts och likaså har några kommentarer om senaste IPCC AR6 WG1-rapporten lagts till sedan första upplagan (2021, inbunden). Och så blev det ett nytt snyggt omslag:

Det ska även bli en e-bok men jag har inget datum för när den blir tillgänglig.


Några reaktioner på den inbundna versionen:

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap:

 

 Göteborgsposten: ”Nilsson gör ett mycket bra jobb med att reda ut och pedagogiskt förklara de mest centrala konflikterna i klimatfrågan.”

Före detta miljö- och klimatministern (även belönad med Stora Journalistpriset och Guldspaden för sin bok Tyst hav (2007)):

Bokdjuret: ”Med Spelat om klimatet har Maths Nilsson försökt ta ett större grepp om frågan än vad han tidigare har gjort i sina blogginlägg. Och han har också lyckats bra med det, för det här är en oerhört intressant historisk djupdykning ner i hela klimatdebatten så som den utspelat sig under de senaste dryga 30 åren.

Meriterade fysiker dissar ”klimat- och miljövetenskap”

En anledning till varför ”klimathotsskepticismen” kunnat växa sig så stark i framförallt USA är att det funnits ett fåtal välmeriterade akademiker som fört fram budskapet. För om till och med professorer protesterar så är det ju lätt att dra slutsatsen att det måste ligga något i det! Det var i alla fall så jag själv blev intresserad av ämnet.

De mest inflytelserika av dessa har varit fysiker och lika signifikant är att de själva inte varit aktiva inom klimatvetenskap. Visst är det sunt att vara skeptisk men många har förstås frågat sig varför de inte ens kunnat acceptera saker som haft väldigt starkt stöd i vetenskapliga publikationer.

[Tilläggskommentar som verkar nödvändig: det saknas verkligen inte fysikkompetens eller välmeriterade fysiker inom den ”etablerade klimatvetenskapen”].

Att alla skulle vara köpta av industrin i den bemärkelsen att pengarna fått dem att ändra åsikt är inget hållbart argument (även om det säkert finns exempel på det). Med det sagt så har ”oljepengar” bevisligen varit helt avgörande för hur mycket kraft som kunnat läggas bakom lobbykampanjer och desinformationsspridning.

Man behöver inte ägna särskilt mycket tid på nätet för att upptäcka en nästan hundraprocentig korrelation mellan ”skeptiska” forskare och en ideologisk ståndpunkt att vara emot för mycket statlig kontroll och regleringar. Det är påtagligt att de inte bara är kritiska emot klimatvetenskapen, det gäller det mesta som innebär regleringar utifrån ”miljöargument” (ja, jag generaliserar en del).

Jag råkade springa på en artikel (Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219) som försökt sig på att belysa en annan del av detta genom att bland annat intervjua tre av de mer kända/inflytelserika ”skeptikerna” i detta avseende:

1984 startade de den konservativa tankesmedjan The George C. Marshall institute (GMI) som varit helt central i klimatdebatten (lades ner 2015 men drivs vidare under namnet CO2 Coalition). Till en början handlade det mycket om att försvara uppbyggnaden av USA:s Strategic Defense Initiative (SDI) – ofta kallat Star Wars – det vill säga ett försvar mot kärnvapenattacker via satelliter, laser och vad allt vad det var.

1989, året efter att IPCC startades, drog de igång sitt Climate Change Policy Program och släppte bland annat en rad rapporter som fick stort inflytande på debatten. De tryckte på osäkerheterna i de vetenskapliga slutsatserna och hävdade med emfas att den lilla uppvärmning som registrerats enbart berodde på naturliga variationer i solcykler och liknande.

Seitz 2001: “[T]he scientific facts indicate that all the temperature changes observed in the last 100 years were largely natural changes and were not caused by carbon dioxide produced in human activities.”

(I princip allt som de har hävdat vet vi nu med stor säkerhet inte stämmer, som t ex Nierenbergs uttalande om att vi max kommer se en uppvärmning på en halv grad detta århundrade.)

Bush d.ä. administration tycks ha haft större tilltro till Marshall Institute än IPCC. Enligt trion själva var det deras uppfattning om klimatförändringarna som också dominerade i Vita Huset under hela Bushs ämbetsperiod (1988–1992). Det blev också tydligt när Bush kommenterade IPCC:s första rapport (1990) då han istället refererade till GMI och menade: ‘‘My scientists are telling me something very different’’.

För att förstå detta måste man nog inse vilken framstående ställning dessa tre fysiker haft i det amerikanska samhället under lång tid.

Trions karriärer påbörjades under och efter andra världskriget och tog fart under det kalla krigets dagar. Ingen kan ta ifrån dem att de varit väldigt framgångsrika inom sina områden. Även om de inte var direkta kärnfysiker har de alla tre varit inblandade i försvarsfrågor, kärnvapen och kärnenergi på olika sätt. Seitz och Nierenberg var exempelvis vetenskapliga rådgivare åt Nato på 60-talet.

De deltog också i en radda kommissioner/vetenskapliga utredningar, satt med i diverse rådgivande grupperingar åt regeringen och byggde på så sätt upp ett nätverk bland styrande politiker och tjänstemän. Kort sagt, de åtnjöt stor respekt i samhället och kunde påverka politiska beslut och inriktningar. Fysiken som sådan var förmodligen också den mest prioriterade vetenskapsgrenen under denna tid.

”The trio was part of a small group of nuclear scientists which dominated the science–government interface in the US for most of the twentieth century (Schwartz, 1996, p. 154)

Men det skulle bli ändring på det.

1962 gav Rachel Carson ut sin bok Tyst vår som många anser var startskottet för miljörörelsen. Hon varnade för, och gav exempel på, riskerna med att urskillningslöst sprida kemikalier i naturen. Svenske forskaren Svante Odén konstaterade 1967 att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, visade 1966, lite av en slump, hur oerhört spritt PCB var i naturen (läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet)).

Smog var ett högst påtagligt problem i städer som New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö. Incidenten vid kärnkraftverket i Harrisburg 1979 bidrog till ett ökat motstånd till kärnkraft. Och så vidare.

Detta återspeglades även i den amerikanska politiken. Nixon grundade USA:s miljöskyddsmyndighet och flera miljörelaterade lagar instiftades. Forskningsanslag riktades om från dyra ”fysikaliska projekt” (t ex kärnkraftsrelaterat) till annan ofta miljöinriktad forskning.

”Earth Day 1970 symbolized and further strengthened the rise in environmental concern, and establishment of the Congressional Office of Technology Assessment (OTA) in 1973 reflected the new view of science as needing to be controlled and assessed. Congress gained new power and grew more involved in all aspects of policy-making, diminishing the power of the executive branch and the existing scientific advisory network.

Det är uppenbart att de tre fysikerna tappade i inflytande, Seitz blev i princip utkastad från Vita Huset när Nixon valde att upplösa de flesta av de då existerande vetenskapliga råden.

Enligt Lahsens artikel länkad till ovan beskriver Seitz i intervju såväl som i sina memoarer hur deprimerad han var över denna utveckling där ”teknikfientliga nejsägare” fick ett allt större inflytande. Han, och hans två kollegor, menade att forskningen nu blev mer politiskt styrd, tidigare hade forskarna själva fått bestämma över vad de skulle göra medan politiker nu skulle in och peta i inriktningen. Men enligt Lahsens artikel är det klarlagt att detta inte stämmer. Anslagen var minst lika politiskt styrda innan, bara det att inriktningen nu hade ändrats till något som GMI-fysikerna inte gillade.

Lahsen, liksom många andra forskare, har pekat på denna omställning som en viktig faktor till varför många fysiker från denna period gärna ställer sig skeptiska till bl a klimatvetenskapen.

En annan sak Lahsen konstaterar i sin artikel är att många av de forskare hon intervjuat vittnar om att flera av dessa meriterade fysiker ofta ser sig lite förmer än andra och beter sig arrogant, som t ex i ett uttalande i ett kongressförhör:

Nierenberg’s off-the-cuff comment about agricultural scientists at a Congressional hearing: ‘‘They are not nuclear physicists, so we don’t think much of them’’ (US Government, 1996, p. 257)

För det är som sagt inte bara klimatvetenskapen de dömer ut, det gäller larmen om surt regn, DDT-resistens hos insekter (”Well, the insects are showing resistance to DDT you say. Okay, show me the evidence. I can’t find it.”), freoners påverkan på ozonlagret eller risken för hudcancer genom ökad UV-strålning (‘‘Do you know that there is no real evidence of melanoma being caused by ultra-violet B?”). Seitz var dessutom konsult åt ett tobaksbolag och de hade invändningar i vetenskapen om hälsoriskerna med passiv rökning.

Jag har själv ingen aning om det skulle finnas en utbredd arrogans hos just fysiker, men det går definitivt att hitta den typen av uttalanden i klimatdebatten. Ta norsk-amerikanska Nobelpristagaren Ivar Giaever som hade sin storhetstid under samma period som trion bakom GMI. Inte heller han har ägnat sig åt klimatforskning men efter en en halv dags surfande ansåg han sig ändå beredd att såga hela klimatvetenskapsfältet:

”I am not really terribly interested in global warming. Like most physicists I don’t think much about it. But in 2008 I was in a panel here about global warming and I had to learn something about it.  And I spent a day or so – half a day maybe on Google, and I was horrified by what I learned. ”

 

Giaever är med i norska Klimatrealisterne. Han anser att American Physical Society has become a political (or religious?) society.

Fred Singer är en annan fysiker med i princip samma historik som Seitz och kompani. Digra meriter men inte inom klimatvetenskap. Även han har varit skeptisk mot ”miljöalarmismen” och har stått i frontlinjen emot reglering av SO2, freoner och koldioxid (bland annat). Han är en av de mest framträdande ”skeptikerna” och ligger bakom organisationer som NIPCC och har arbetat ihop med Seitz och GMI.

Freeman J. Dyson, gammal kollega till Einstein, är ännu en fysiker i denna kategori med odiskutabla meriter inom sitt område, verksam under samma period som GMI-trion. Han ifrågasatte orsaken bakom uppvärmningen och likaså om att den var global. På det stora hela skulle en ökad halt CO2 bara vara bra. Men nej, han är inte heller klimatforskare och hans påståenden har motbevisats rejält. Real Climate har bemött några av hans påståenden.

Fysikern Robert B. Laughlin är en annan Nobelpristagare som protesterar mot den etablerade klimatvetenskapen även om han är betydligt yngre än de ovan nämnda personerna. Han har inga problem med att läxa upp geologer och andra klimatforskare om deras forskningsfält.

”The only way not to get lost in this awful swamp is to review the basics and decide for yourself what you believe and what you don’t.”

Han menar att eftersom haven kommer absorbera koldioxiden inom några tiotusentals år så är det inga problem. Klimatforskarna är, föga förvånande, föga imponerade av Laughlins uttalanden. Här svar från NASA-forskaren Gavin Schmidt på fråga:

Professor emeritus William Happer är kanske mest känd för att han 2018 utsågs av Trump till National Security Council som en motpol till klimatalarmismen. Men han hade tidigare även jobbat för Bush d.ä. på Department of Energy’s Office of Science. Han kickades dock av efterföljande Clintonadministration pga meningsskiljaktigheter i klimat- liksom ozon/freon-frågan med Al Gore. Något som vissa framställde som att han sparkades för att bryta mot politisk korrekthetTM.

Happer är inte heller klimatforskare och jobbar för CO2 Coalition, alltså GMI:s efterföljare (ja, och Happer satt i GMI:s styrelse). Klimatforskare har gång efter annan påvisat felaktigheter, halmgubbeargumentation och cherry picking i Happers uttalanden (här ett bemötande i pdf).

Den nu kanske mest aktuella fysikern som ifrågasätter klimatvetenskapen är väl Steven Koonin (han gav nyligen ut boken Unsettled?) som har fått stor uppmärksamhet i debatten även om inte heller han är klimatforskare. Hans kanske mest spridda budskap (?) är att Grönlands glaciärer smälte snabbare för 80 år sedan än vad det gör nu och det finns därmed ingen anledning till klimatpanik. Klimatforskarna är inte särskilt imponerade här heller, läs t ex på Real Climate. Ett bemötande av hans bok finns här och ett annat här. Se kommentar om hans bok i Youtubevideo med intervju av forskaren Zeke Hausfather (från ca 33:20).


I nästa inlägg tänkte jag ge exempel på hur sammanflätat allt är och vilket centralt nav i klimatskepticismen Marshall Institute varit.

Går det att ”miljöpåverka” Kina? Fallstudie REACH

Kina släpper numera ut mer koldioxid än vad EU och USA gör tillsammans (lite beroende på hur man räknar). Oavsett hur man ser på det måste Kinas utsläpp ner om vi ska komma i närheten av målen i Parisavtalet.

EU står alltså för bara ca 10 % av världens utsläpp. Några politiker och opinionsbildare använder det som argument för att hävda att EU:s klimatambitioner är meningslösa, ja, rent utav löjliga, då våra utsläpp är futtiga i jämförelse med Kinas. De menar att våra åtgärder kommer leda till ett haveri för vår välfärd och konkurrenskraft – och det utan att ha minsta effekt på klimatet.

Det går att påstå nästan vad som helst i den riktningen utan att riskera att bli utskälld för att vara en tokig alarmist, för visst är det lätt att peka på kostnader och alla vet att sådant har betydelse i konkurrensen. Men verkligheten visar att det sällan är så enkelt. EU är trots allt en ekonomisk maktfaktor i världen och vi har faktiskt påverkat jättar som Kina förr…

2001 gjorde sig Bush impopulär bland många av Europas ledare när han beslutade att USA skulle stå utanför Kyotoavtalet. De menade att USA:s ekonomi skulle drabbas hårt eftersom inga krav ställdes på Kina och Indien som därmed fick en konkurrensfördel.

Samma år smällde dåvarande EU-kommissionären Margot Wallström en lunta papper i bordet som fick hela världen att darra. Det var The White Paper av REACH, ett förslag på EU:s nya kemikalielagstiftning. Lite förenklat innebar det att kemikalier som hanteras i mängder över ett ton inom EU skulle registreras, riskutvärderas och att farliga ämnen fasas ut (kraven ökar ju större mängder som hanteras).

Man kanske kan tycka att det är en självklarhet att företag presenterar någon sorts data på att de kemikalier man ska tjäna pengar på att sälja inte är alltför skadliga för hälsa och miljö. Men så var alltså inte fallet (pesticider, läkemedel mm undantaget). Det fanns inte ens ett ordentligt register över vilka substanser som fanns i omlopp och det var upp till myndigheter att bevisa att de var farliga om de ville reglera dem. I och med REACH skulle det bli ändring på det, nu var det företagen som fick ansvaret för att ta fram och redovisa data för att kunna riskklassa kemikalierna osv, vilket naturligtvis innebar kostnader.

Det här är vad jag förstår den största lagförändringen som genomförts i EU och självklart måste det få diskuteras och kritiseras (jag tvivlar dock att det går att komma fram till en lösning där alla är nöjda i en sådan här fråga). Men det växte snabbt till en storm utan dess like.

För visst innebar REACH rejäla kostnader för företagen, en säkerhetsklassning av en substans kan kosta flera hundratusen, om inte miljoner, att genomföra. EU uppskattade den direkta kostnaden för REACH till runt 3 miljarder euro över 11 år (har sett lite olika siffror och det finns olika versioner av lagförslaget). På det kommer en del indirekta kostnader. Då ska man dock veta att branschen omsätter runt 500 miljarder euro varje år. En rapport säger att det motsvarade en årlig kostnad på 0,06 % av deras vinster.

”Economic analysis confirms that costs of this magnitude are unlikely to harm European industry. Price changes of the same magnitude as the costs of REACH are commonplace in industry, and do not prevent profitable operation. The spot price of crude oil varies by a greater percentage in almost every week, while the EU-15 price index for all intermediate manufactured goods varies by a greater percentage in almost every month”

Man räknade samtidigt med stora vinster för samhället på sikt. Bara hälsofördelar skulle kunna motsvara flera hundra miljarder (euro alltså). Likaså innebar detta att ett fyrtiotal komplexa lagar och regleringar skulle kunna tas bort och ersättas med ett mer enhetligt system. Med mera.

Om det fanns andra åsikter om detta? Den största lobbykampanj EU skådat drog igång.


Alarmismen

German Industry Association (BDI) lät konsultfirman Arthur D Little undersöka saken och 2002 publicerade de en ödesmättad rapport: Tyskland riskerade att tappa upp till 6,5 % av sin BNP och förlora över 2 miljoner jobbtillfällen om REACH infördes.

Som av en händelse publicerade de först enbart slutsatserna, det framgick inte hur de kommit fram till siffrorna. Själva rapporten kom två månader senare och metodiken fick hård kritik från många håll (olika ref på sid 29 i denna rapport).

Vid en presentation 2004 av VCI, en tysk industriorganisation, refererades till rapporten men då med ännu saltare siffror “ADL: loss of added value to the amount of 180 bn euros or about 3.4 million jobs.”

UIC, en fransk industrigrupp, lät Mercer Management Consultants ta fram en liknande rapport om den franska kemiindustrins förväntade öde. Även den visade att hundratusentals jobb stod på spel:

Rapporten offentliggjordes dock inte, så även här var det omöjligt att veta hur de kommit fram till resultaten. Enligt rapport från WWF (sid 30) är de enda ”rådata” som presenterats offentlighet en tabell i en power point-presentation. Utifrån det verkade det som att de räknat på samma kritiserade sätt som ADL gjort för situationen i Tyskland.

En genomgång av 36 olika ekonomiska studier på REACH:s förväntade effekter visade dock på en bred samstämmighet: EU:s uppskattningar var de mest tillförlitliga. De nämnda industristudierna fick hård kritik, t ex i denna rapport: The True Costs of REACH, F. Ackerman och R. Massey.

Samtidigt uppvaktades EU-parlamentariker hårt. Industrisponsrade kampanjer som varnade för följderna publicerades i stora tidningar. EU:s kemilobbyorganisation CEFIC var inte direkt nöjda. Dåvarande chefen Eggert Voscherau (tidigare chef för kemijätten BASF) menade 2003: ”We are in effect going to de-industrialise Europe [with these proposals]”.

Men det var inte bara inom EU det stormade. Extremister, förlåt lobbyister, vid amerikanska libertarianska tankesmedjor skrev bl a rapporter om hur EU höll på att ta självmord (för övrigt samma organisationer som nu menar att klimatåtgärder kommer skicka oss tillbaka till 1800-talet):

Amerikanska administrationen under Bush klampade också in. Colin Powell skickade t ex uppmaningar till sina ambassadörer i Europa att försöka påverka EU:s ledare att inte införa REACH. De bearbetade länder i Asien och övriga världen liksom World Trade Organisation i försök att stoppa ingreppet som ”skulle hota den fria handeln”.

Ett läckt mejl: ”We need to get to the Swedes and Finns and neutralise their environmental arguments… But who will take on [Environment Commissioner Margot] Wallström – the answer is only other ministers or heads of state.”

Det visade sig pinsamt nog att lobbygruppen American Chemistry Council i princip hade skrivit större delen av USA:s officiella ståndpunkt om REACH.

Wallström med flera fick stå ut ut med en våg av skit och hon kallades tydligen för Ayatollah Wallström av vissa högt uppsatta personer. Tre politiska giganter rusade till USA och industrins försvar: Chirac, Blair och Gerard ”Gazprom” Schröder skickade ett gemensamt brev till EU-kommissionens president och varnade för hur REACH hotade EU:s konkurrenskraft. Tydligen ett ”ingripande” som saknade motstycke: ”Departmental ministers are usually unaware [of legislation], so to have heads of states getting involved even before the directive is published is extraordinary.” En slump?

Det var bara några smakprov.


EFFEKTERNA

Debatten om REACH var med andra ord precis lika infekterad som den om klimatet (med i princip samma spelare inblandade). Jag skulle faktiskt säga att den till och med är svårare att sätta sig in i än klimatdebatten (trots att jag är kemist) och jag avundas inte de politiker som ska fatta beslut i många av dessa frågor…

Lobbytsunamin fick effekt, många ansåg att det slutliga förslaget som trädde i kraft 2007 var urvattnat. Men likväl, med tanke på undergångsretoriken borde det ändå inneburit en rejäl törn för kemiindustrin.

Kostnad: En utvärdering som publicerades 2018 slog fast att kostnaderna hade blivit signifikant högre än beräknat, men ändå inte i närheten av de som industrin hade salufört:

Dessa [direkta] kostnader beräknas uppgå till mellan 2,3 och 2,6 miljarder euro för de två första tidsfristerna för registrering. Kostnaderna har varit högre än väntat (1,7 miljarder euro), särskilt för den första tidsfristen för registrering. […] De potentiella fördelarna för människors hälsa och miljön uppskattas vara i storleksordningen 100 miljarder euro under 25–30 år.”

En annan studie från 2016 jämförde bl a kostnaderna för att införa en ny substans på marknaden mellan olika länder. Inte oväntat låg USA i en klass för sig då deras krav är, om man raljerar, i det närmaste obefintliga även om det skärpts under senare år. I USA ligger bevisbördan fortfarande hos myndigheterna, och deras system bygger i hög grad på att företagen förväntas ha koll på sina produkter eftersom de riskerar höga skadestånd i efterhand. Men även om EU:s lagstiftning är hårdast är det inte självklart att det är dyrast:

”By far the least expensive registration is in the USA, followed by Korea, while registration in both China, Japan and Canada can be much more expensive than in the EU (with estimated mean costs in the magnitude of EUR 120,000 in these countries).


Jobben: Hur gick det för Tyskland och de miljontals jobb som skulle ryka?

Ingen katastrof där. En omsättning på fem miljoner kronor per anställd är väl ganska okej?


Intäkterna

Har industrin havererat? Nej (tänk på att pandemin påverkat senaste två åren – så sent som förra veckan hade vi på jobbet en försenad kemikalieleverans som skylldes på pandemieffekter).

Men det syns ju tydligt i diagrammet att tillväxten avstannat och att EU:s del av världshandeln minskat rejält!?

Jo, men det beror på att den totala marknaden har ökat rejält, framförallt pga Kinas tillväxt och de har roffat åt sig nästan hälften av världsmarknaden. USA:s och EU:s kemiindustrier är, och har länge varit, jämstora och USA har haft ett lika stort tapp som EU, trots att de inte har REACH (de har dessutom haft fördelen av billigare energi i och med sin skiffergasboom under denna period). Faktum är att EU, näst störst i branschen, klarat sig bättre än USA under det senaste decenniet:

During the 11-year period from 2010 to 2020, the EU27 chemical industry had no growth rate (0.1%). Production in China grew from 2010 to 2020, attaining 8.1% average annual growth. China is outpacing other emerging economies such as Russia (4.7%), South Korea (2.0%), and India (4.1%)

I en av EU:s utvärderingsrapporter från 2016 har man räknat på vad skillnaden skulle blivit om REACH inte funnits. Förmodligen hade europeiska företag tappat något i konkurrenskraft (motsvarande lite drygt 1 miljard euro) mellan åren 2008 och 2014 , men effekten var väldigt liten (0,04 %).

En mer betydande konkurrensparameter för kemibranschen är energipriset. Likaså går det knappast att överskatta vikten av innovation och förnyelse för att behålla konkurrensfördelarna vi fortfarande har i EU. Ändå har EU-industrins R&I-investeringar legat på samma nivå relativt försäljningsvärdet i decennier.

Och rent krasst, en fjärdedel av EU:s kemiindustri handlar om petrokemi, och det är ett uttalat mål att minska delar av den. Det får förstås konsekvenser (precis som det får om inga förändringar görs).


Handelshinder?

Blev REACH en handelsbarriär? En utvärdering från 2015 kom fram till: nej. ”Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.”


Påverkan på övriga världen

Kina, som är den största nutida spelaren både vad det gäller kemikalieindustri och koldioxidutsläpp, går det att påverka dem på annat sätt än invasion och handelsembargo? Hur har de reagerat på REACH?

Är det fritt från krångliga regleringar när det kommer till kemikalier? Nej. 2010 införde de ett eget regelverk, som bygger på samma principer som EU:s REACH (men gäller enbart nya substanser). Sydkorea har gjort detsamma.

Med andra ord, även om regelverken inte är identiska har Kina anpassat sig efter EU. Det är USA som sticker ut och de har ändå haft lägre tillväxt än EU under senaste decenniet. Jag inser komplexiteten med ”klimatåtgärder” men jag är övertygad om att det är helt nödvändigt att ställa om till fossilfritt om man vill hålla sig kvar i konkurrensen. Men självklart kommer inte världens vinstrikaste bransch avveckla sig själv utan knot.

Jag är också övertygad om att det är helt avgörande att EU ”går före” även om Kinas utsläpp är värre. Våra åtgärder har betydligt större påverkan på utsläppen än vad våra andel av de totala utsläppen gör sken av. Och jag tror inte det kommer innebära samhällskollaps – so shoot me!


Min högtravande rubrik till trots gör jag inga anspråk på att ha presenterat en fullständig genomgång av effekterna av REACH. Men tillräckligt för att visa att industrins skräckscenario inte varit i närheten av verkligheten. Men de kommer nog aldrig att hamna i facket ”alarmister” ändå trots att detta upprepats om och om igen. Här ännu ett från 2014 när ordföranden för Ineos skrev till EU-kommissionen med följande budskap:

Nope, ingen kollaps ännu.

Du kanske redan har gissat det men Ineos är ett brittiskt multinationellt företag som verkar inom kemi- och petroleumindustrin, samt utvinner skiffergas. Brevet verkar mest vara en vädjan att få utvinna skiffergas – och där har han väl förhoppningsvis helt rätt i sina farhågor…

Asbest, freoner, bly i bensin, bensen, haloner, SO2, bomullsdamm, vinylklorid är ytterligare några exempel där kostnader för åtgärder har överdrivits rejält medan nyttan helt ignorerats.


Men absolut, regleringar har ett pris. Konkurrensen är stenhård och det är en realitet för många företag och deras anställda. Jag vet hur mycket det kan skilja i en offert från Indien respektive Europa. Det kan man inte bara kan vifta bort. Jag vet också som verksam i kemibranschen hur jobbig all byråkrati kan vara. Det finns saker jag undrar om de verkligen tillför något. Vi ska ju inte skapa hinder bara för sakens skull men samtidigt är byråkrati oundvikligt om man vill ha kontroll över sånt här, allt annat är populism.

Ett stort problem är att vinsterna ofta är diffusa då de hamnar på ”systemnivå” i samhället och inte i företagens balansräkningar. Man kommer aldrig veta att man inte blev drabbad av cancer…

Klart att myndigheter och politiker ska lyssna på, och samarbeta med, näringslivet i sådana här frågor, det vore helt galet annars. Men det finns ju gränser. Är det verkligen en fungerande demokrati när man som under Trumps styre tillsatte en lobbyist från kolindustrin som chef för EPA (deras miljöskyddsmyndighet)? Eller när Trumpadministrationen fipplade med och fördröjde myndigheternas vetenskapliga rapporter och censurerade klimatfakta på deras webbsidor? I Kanada satte konservativa regeringen (Harper) munkavel på forskare.

Under Bush styre var chefen för avdelningen som samordnar myndigheternas miljöarbete tidigare lobbyist för American Petroleum Institute. Där hade han ansvarat för deras ”klimatgrupp.” Det är visat att administrationen och Cooney har redigerat vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. (Som av en händelse hoppade Cooney av regeringsarbetet för arbete hos Exxon direkt efter att detta blivit känt.)

Bara för att nämna några saker.

Ska politiker kunna fatta obekväma beslut funkar det förstås inte om de samtidigt har besvärande intressekonflikter med de drabbade särintressena. Deras representanter kommer naturligtvis inte vara objektiva.

USA:s system med agerande i efterhand med enorma skadestånd inbjuder till advokaternas julafton (inte bara från industrins håll) och rent ut sagt bisarra historier runt vetenskapliga rapporter och påverkansgrupper.

Det är lätt att peka på USA och framförallt republikanernas beroende av oljeindustrin. Är det så mycket bättre här? Sverige är i alla fall en bananrepublik när det gäller transparens i kontakterna mellan politik och särintressen. Utförsäljning av skolor och sjukvård är talande exempel, ta en titt på en av tankesmedjan Balans genomgång av ägarförhållanden i svenska friskolor och vilka som fattar de politiska besluten. Hade vi haft journalister som rapporterade liknande från Sydamerika eller Ryssland hade vi bara skakat på huvudet och fnyst jävla kleptokratier.


Jag tycker det är märkligt att många tycks likställa frihet med rättigheten att driva företag utan miljökrav. Det är för mig fullständigt självklart att man presenterar tillräckliga bevis för att de kemikalier man ska tjäna pengar på att sälja och sprida inte är (orimligt) farliga för hälsa och miljö. Denna kontroll är en del av frihet för mig.

Jaha, nu blev det så här igen, ett inlägg som var tänkt att bli kort slutade i att jag började läsa mer och texten bara växte 🙂 ska avsluta med en sista grej.

Ta en titt på nedanstående diagram från kemilobbygruppen Cefic. Den visar försäljningen. Notera år 2009. Ni vet vad som hände då: Finanskrisen. Cefic skriver själva:

The chart illustrates the dramatic decline in EU chemical total sales levels during the 2009 economic downturn

.

Det branschen verkligen borde frukta är en finansmarknad som går på crack och bygger på luftslott. Men vi lär aldrig få se några lobbyorganisationer höja minsta varningens finger i luften för detta. Inte ens ett litet lillfinger. Och det är förstås inte av ondska, det är så vi har byggt upp vårt samhälle.

”Man måste ju få ställa frågor!”

Ett bekvämt sätt att framföra åsikter eller sprida tvivel utan att behöva ta ansvar för innehållet är att slänga fram ett påstående, en länk eller dylikt i form av en fråga typ: ”Är det sant att ..?” Kritik kan man sen enkelt vifta bort med att ”jag ställde ju bara frågan”. På Twitter kan man se att Riksdagen rymmer en och annan stjärna inom detta gebit. Nästa år kommer vi få avlöna ännu en ledamot som kör hårt med detta:

Jag hade ärligt talat inte tänkt att skriva mycket mer om Elsa Widdings påståenden om klimatvetenskapen och istället ägna tiden åt att skriva annat (bloggandet, och en del självömkan, har tyvärr helt dödat mitt andra skrivande som jag nog hellre skulle vilja hålla på med).

Men nu har hon ju blivit en toppolitiker i Sverigedemokraterna (12:a på deras riksdagslista) och hon representerar ju då förstås också deras deras officiella linje i frågan. Det ställer ju saken i ett annat läge. Och när hennes senaste video (nr 58) hade rubriken Blir det varmare? var jag bara tvungen att se om hon faktiskt ifrågasätter uppvärmningen.

Men tack och lov var det inte så, hon förklarar också för sina följare att det inte går att säga att klimatuppvärmningen avstannat genom att bara titta på de senaste sex åren som i bilden nedan. (Det är ett av klimatdebattens tröttaste tjafs att plocka ut korta avsnitt ur en mätserie med väl valda start och slutpunkter.) Gott så. Men sen kommer en del märkliga påståenden och ifrågasättande om uppvärmningen verkligen är global. Eller ja, hon ställer ju bara frågan förstås…

Jag vill bara kommentera två saker med det här: för det första, hon menar att vi måste vänta 15 år innan vi kan säga om en årstemperatur kan ”inkluderas” i en förändring av klimatet eller inte. Ordagrant: ”Om man har data fram till 2019 kan man bara beräkna klimatet fram till 2004 eftersom man behöver 30 års data.

”30 år” kommer från att klimat definitionsmässigt brukar sägas vara ”medelvärdet av vädret” över minst en trettioårsperiod. Och, menar hon, för att kunna inkludera ett årsmedelvärde behövs alltså data från 15 år innan och 15 år efter detta år. Visst måste man ha långa mätserier för att bekräfta temperaturtrender men nej, det är inte riktigt så där det funkar.

I ett system likt temperaturmätningar, som har en ganska stor intern variation från år till år, brukar man köra med rullande/glidande medelvärde för få en mer överblickbar kurva och kanske framför allt motverka att enskilda år får för stor påverkan på den långsiktiga trenden. Om man till exempel har ett rullande medelvärde över tio år, motsvarar det senaste värdet i mätserien ett medelvärde av de tio senaste åren. När ett nytt år ska läggas till serien, tas det äldsta årets mätvärde bort och ersätts med det nya årets och man får ett nytt medelvärde av de nya senaste tio åren.

(Det finns andra mer avancerade sätt att ”jämna ut kurvor”).

Med andra ord, skalan är glidande och det är dessutom den långsiktiga trenden som är intressant i detta fall. Även om ingen exakt kan säga vad som händer i framtiden behöver vi inte vänta 15 år innan vi kan säga något om förra årets siffror.


För det andra kan det ju vara värt att nämna att man faktiskt vet varför kurvan ser ut som den gör under de senaste åren.

Den enskilt största faktorn till att vi ser stora variationer i den globala medeltemperaturen från ett år till ett annat är väderfenomenet ENSO (El Niño–Southern Oscillation). Enkelt uttryckt handlar det om att tropiska havsströmmar och passadvindar ändras och i den varma fasen (El Niño) förs energi från haven upp i atmosfären och i den kalla fasen (La Niña) förs energi ner i havet. Yttemperaturen i Stilla Havet visar tydligt skillnaden mellan de båda faserna:

Detta är mycket kraftfullt och påverkar vädermönster över stora delar av världen. Även den globala medeltemperaturen påverkas som sagt.

Toppnoteringen år 2016 var just under ett kraftigt El Niño-år. Det var helt förväntat att temperaturen skulle sjunka efter det. Även under 2020 rådde liknande förhållanden om än inte alls lika kraftigt, se nedan. Där kan vi också se att vi nu har varit inne i en La Niña-period med förväntad ”nedkylning”. Notera att trots detta var förra årets temperatur varmare än de flesta tidigare åren, även de med kraftig El Niño.

Det alltså inte så att forskarna förbryllat kliar sig i huvudet och undrar varför 2021 inte blev ännu ett rekordvarmt år. (Några brukar för övrigt redovisa en spådom över det kommande året och eftersom vi fortfarande ligger kvar (vad jag vet) i La Niña verkar få tro att 2022 kommer bli ett ”rekordår” vad det gäller medeltemperaturen.):


Vidare påpekar Widding att historiska temperaturer har korrigerats och därmed gett en högre uppvärmning. Hon säger det inte rätt ut men antyder att det kanske inte gått rätt till: ”Det här är lite skumt men det påstås finnas goda anledningar till att man gör så…

Ja, justeringar görs och de motiveras i vetenskapliga publikationer, se exempel här. Här ett inlägg på Real Climate (med länkar till andra) om saken. Har själv skrivit lite om det tidigare (och ja, det är ett ständigt återkommande ämne…):

Och nej, det är inte enbart justeringar till en större uppvärmning som görs, vilket Widding med flera ofta påstår.

Hon ifrågasätter alltså inte uppvärmningen men sen lägger hon upp följande om skillnaderna i södra (SH) och norra halvklotets (NH) temperaturutveckling:

Och menar : ”Ändå säger IPCC att uppvärmningen är global. Det här har jag lite svårt att förstå.”

Visst skiljer sig SH och NH åt, framförallt beroende på att SH utgörs av betydligt större ytor med hav. Men uppvärmningstrenden är tydlig för båda halvorna (notera att referensperioden är 1961-1990 och inte från den ofta använda förindustriella tiden):

Men det är ju inte vad Widding har skrivit och det beror som synes på att hon har valt ett snävare område, nämligen från latitud 40°S resp 40°N och ut mot respektive pol, se bild nedan:

Jag orkade inte lägga ner någon större energi på att leta rätt på de siffror hon anger och hon ger själv ingen referens till varifrån de kommer. Men de kan säkert stämma. Och är det något som forskarna försöker dölja? Från NASA:

Svaret är alltså nej, det finns delar på södra polen som är kallare. Personligen tycker jag det ändå borde vara helt uppenbart av ovanstående bild varför man kallar det en global uppvärmning…

Förhållandena runt Antarktis är också speciella med avseende på havsströmmar och vindar som i hög grad ”isolerar” kontinenten, åtminstone på vintern (vilket också gör att ozonlagret påverkas extra hårt av freoner här). Det är också området runt Antarktis som är minst utforskat och har dåligt med långa och heltäckande mätserier. Och det skiljer en del mellan dem.

Mycket är osäkert men det klarnar steg för steg. Modeller stämde t ex inte med observationer av sjunkande temperatur och salthalt i delar av Södra Ishavet. Efter studier har man inkluderat en större mängd smältvatten från Antarktis och därmed stämmer modellkörningarna med observationer sedan 1992 (modeller är alltså i princip ett mått på hur väl man förstår de fysikaliska processerna).

Det här är, tycker jag, spännande forskning och borde göra alla intresserade nyfikna. Men nu handlar det om politik och minsta lilla osäkerhet förvandlas till tapetflagor man kan börja dra i för att ge dem helt orimliga proportioner. Och sen kan man gnälla på att man ”inte får kritisera dem”. Det är enkelt och funkar i debatter.

Jag hoppas att journalister börjar behandla Widding som den klimatpolitiska talesperson för SD hon rimligen måste anses som. Lyssnade på delar av ett samtal mellan henne och Jessica Stegrud, SD:s EU-parlamentsledamot. De säger i klartext att Parismålen och EU:s CO2-minskningar är meningslösa. (Jag kommenterade på Twitter några andra saker från detta samtal. Här kan man ju notera att Stegrud på en rak fråga vägrade svara på om SD accepterade slutsatserna i IPCC:s rapporter.)

Men jag har också all respekt att det är svårt att ställa rätta kritiska frågor live när en person plockar saker ur sitt sammanhang och sprutar ur sig diverse siffror och referenser. Av egen erfarenhet vet jag också hur svårt det är att beskriva komplexa frågor på begränsat utrymme med begränsad tid.

Men det gäller att vara påläst. Jag har flera gånger visat att det inte går att lita på vad Widding exempelvis säger står/inte står i IPCC:s rapporter. Ett annat tydligt exempel är när hon skriftligt svarar Erika Bjerström, SVT, (publicerat på bloggen Klimatupplysningen) om att IPCC säger att människans påverkan på klimatsystemet är odiskutabelt:

SVAR: Min kommentar till detta är bara att jag noterar att kvantifiering nu plockats bort. […] IPCC uttrycker sig därmed svagare än i tidigare rapporter.”

I själva verket skriver de att naturliga drivkrafter med mycket hög säkerhet är försumbara:

(Jag kommenterade några av Widdings andra svar här. Se även mitt förra inlägg för exempel där hennes påstående att hon inte säger emot IPCC:s huvudrapport (WG1) bara är rent skitsnack.)

Jaja, vi lär få se mer av detta från det här hållet ihop med fler hånfulla utspel mot Public Service. Men hon ställer ju bara frågor…

Ingen kan ju t ex ta något från hennes senaste video och säga att hon ljugit eller har direkt fel, men de ideliga anspelningarna på en politisk komplott och att forskarna mörkar uppgifter påverkar förstås opinionen (jag syftar inte på vilka åtgärder man vill införa, utan om en felaktig problembeskrivning av förutsättningarna). Det går ju också att hitta exempel på överdrifter från andra hållet, där det ibland felaktigt hävdas att IPCC spår människans undergång i en nära framtid, vilket förstås gör det enklare för propagandan att ta skruv.

Tyvärr vet jag från mitt eget Facebookflöde att det är effektivt. Det är sorgligt att se när en vettig och mycket trevlig person på kort tid gått från att framföra rimlig kritik mot covidpassen till att dela inlägg från mytomanen Lars Bern och SwebbTV med antivaxxpropaganda – och indirekt beskyller mig som verksam inom läkemedelsbranschen för folkmord.

Jaja, jag har inga illusioner om att det jag skriver skulle ändra opinionen på något sätt, men det är ett sätt för mig att ta ut frustration 🙂

Vet inte hur jag ska klara av den kommande valperioden…

Lomborg i ny SvD-artikel: om fracking och rysspåverkan

6 april 2022 publicerade SvD ännu en artikel från opinionsbildaren Lomborg på sin ledarsida. Den handlar om problematiken med Europas energiförsörjning kontra beroendet av rysk olja och gas.

Visst kan jag hålla med om att det är märklig tajming i att lägga ner fullt fungerande kärnkraftverk i förtid med tanke på den enorma omställning som måste till om koldioxidutsläppen ska ner. Lomborg vill dock se mer utvinning av gas via fracking i Europa, men han menar att detta har motarbetats med hjälp av rysk finansiering:

Jag betvivlar inte att ryska ”fossilintressen” gör lika mycket för att skydda sina marknadsandelar som västliga fossilbolag bevisligen har gjort och fortfarande gör. Jag blev bara nyfiken på vilka källor och bevis dessa påståenden bygger på (för ja, det finns all anledning att ta Lomborgs argument med några rejäla nypor salt).

Det visar sig att den länk Lomborg gett går till en debattartikel med rubriken:

The plot against fracking. How cheap energy was killed by Green lies and Russian propaganda.

Bara av titeln kan man ju misstänka att det inte är en helt objektiv analys av läget… Den är skriven av den konservativa brittiska politikern (som även är journalist och författare) Matt Ridley. Han är, eller har i alla fall varit, ”rådgivare” åt ”klimathotsskeptiska” tankesmedjan GWPF. Och ja, det finns anledning att ta även hans uttalande om klimatet med några nypor salt (han har dessutom ekonomiska intressen i kolindustrin).

Men det innebär ju inte automatiskt att han har fel. Vilka källor bygger han sitt uttalande på?


Han påstår som synes att den ryssponsrade lobbyismen mot fracking har skett helt öppet med en hänvisning till Natochefen Rasmussen. Men som jag har skrivit om tidigare, så ville Rassmusen inte ange några källor eller bevis för sitt uttalande: ”He declined to give details of those operations, saying: ‘That is my interpretation.’” (Och Nato tar avstånd från påståendet.) Knappast vad jag kallar ”this one out there in plain sight” som Ridley påstår.

(Som sagt, jag betvivlar inte att det kan vara sant, jag är bara fascinerad av hur ofta dessa sanningar är lika välunderbyggda som överkokta spaghettistrån.)

Men han ger en källa till: ”The Centre for European Studies found that the Russian government has invested $95 million in NGOs campaigning against shale gas.

Det finns ganska många institutioner med detta namn men Ridley ger ingen mer specifik information än så. Jag är dock övertygad om att det måste vara Wilfried Martens Centre for European Studies, som är en tankesmedja under konservativa EPP, den största politiska grupperingen inom EU-parlamentet (vilket i mina vinklade ögon gör dem till en ren lobbygrupp). 2016 gav de ut en EU-sponsrad rapport om rysk lobbyism i Europa: The Bear in Sheep’s Clothing; Russia’s Government-Funded Organisations in the EU.

Och vad säger de om fracking?

According to one interviewee, mining shale gas in the EU would disadvantage Russia due to its due to its financial dependency on the EU’s gas imports. The Russian government has therefore invested €82 million in NGOs whose job is to persuade EU governments to stop shale gas exploration.58

Det bygger alltså på en intervju, men under referens 58 står bara: ”Interview with anonymous contributor, 12 May 2015.”

Jag kan förstå om folk vill vara anonyma i sådana här ärenden, men vi får ingen mer information än så här. Det ges inga som helst handfasta bevis, de uppger inte ens vilka NGO:s som ska ha fått dessa pengar. Återigen, det kan mycket väl vara sant (det låter till och med troligt) men jag har blivit för cynisk för att blint tro på en lobbygrupps påståenden.

För visst finns det anledningar att vara skeptisk. Samma anklagelser framfördes mot miljöorganisationer i USA som protesterade mot fracking. De otroligt fluffigt underbyggda uppgifterna visade sig då komma från en astroturforganisation startad av en PR-byrå anlitad av fossilindustrin. Skrev om det här.


Och den studie Lomborg hänvisar till som ska visa att nyttan med fracking vida överstiger kostnaderna? Det är denna: Fracking, Coal, and Air Quality

Den säger att gas utvunnet via fracking har gjort att gaspriset i USA sjunkit och därmed konkurrerat ut kolkraftverk. Det har i sin tur lett till en förbättrad luftkvalitet och det är vinsterna med detta som har uppskattats. Det är alltså en jämförelse mellan kolets versus gasens påverkan på luftkvaliteten (mer korrekt andel små partiklar PM2.5). Den säger i övrigt ingenting om CO2-utsläpp eller hur fracking påverkar andra aspekter på miljön.

Finally, we once again point out that this study by no means presents a full cost-benefit analysis of fracking.”

[Uppdatering 9/4: Visar sig att Lomborg inte heller verkar uppdaterad på läget, i t ex Polen har man gjort provborrningar och resultaten var så pass magra att oljebolag övergett projekten. Likaså i Storbritannien. Det verkar mest likna jakt på en fossil fantasi enligt denna artikel. ]


Jaja, kommer ju inte förändra något, jag är bara förundrad över hur lite det behövs för att få obekräftade påståenden att bli till fakta.

Snårigt att ”lyssna på forskarna”

Vi ska lyssna på forskarna och den vetenskap de publicerar. Tyvärr kan det ibland vara svårare än man kanske kan ana. För om man raljerar lite går det idag att hitta vetenskapliga artiklar som bevisar vad som helst. Och att publicera dessa artiklar kan vara en lukrativ bransch, vilket förstås lockat många lycksökare.

Ett annat problem är att i frågor som exempelvis pandemin och klimatet möts vi av floder av uttalanden, debattartiklar, vetenskapliga artiklar – det är helt enkelt omöjligt att sätta sig in i och bemöta allt. Visst ska man lyssna och ta in ”avvikande” åsikter och resultat, men om en källa sprutar ur sig felaktigheter och uppvisar fullständig brist på källkritik, hur många chanser ska man ge denna innan man ”stänger av”?

Professor emeritus Ingemar Nordin (Clintel, Klimatrealisterna, driver bloggen Klimatupplysningen (KU)) skrev ett inlägg på KU 31 mars 2022 med rubriken Ny forskning talar för att CO2 har mycket låg effekt på klimatet. Det bygger på en artikel skriven av Syun Ichi Akasofu – inte helt okänd i den här branschen och har t ex tidigare i samma tidskrift hävdat att uppvärmningen har stannat av.

Jag såg direkt att ett par ”ökända grafer” – ej från vetenskapliga publikationer – fanns i artikeln. I referenslistan refereras till två kända bloggar (climate4you och tallbloke). Detta borde vara enorma varningssignaler även för en person som Nordin (bloggar är inte acceptabla vetenskapliga källor). Likaså, det är en reviewartikel, hur sannolikt är det att den fyra sidor korta artikeln motbevisar IPCC:s och världens alla vetenskapliga institutioners slutsatser?

Men det är ju en vetenskaplig artikel! Jo, men det behövs bara en snabb googling för att inse att Physics and Astronomy International Journal, utgiven av MedCave group, är en så kallad predatory journal. Det vill säga de publicerar i princip vad som helst bara författaren betalar.

Dan Reichart, professor i Physics and Astronomy vid University of North Carolina gjorde ett test och fick en ren nonsensartikel (astrologi) publicerad: https://www.danreichart.com/medcrave

Den som vill kan ju grotta ner sig i detaljerna. Själv lufsar jag vidare, ganska trygg i att IPCC:s senaste rapport (liksom ett otal andra vetenskapliga källor) är mer tillförlitliga. Jag är förstås fullt medveten om att det läggs till ”bevisen” för nedtystning och allt vad det är. So be it.

Lägger till: Nordin valde att inleda med följande graf från artikeln, som är direkt tagen från bloggen climat4you (Humlum)

Notera den fantasifullt dragna regressionslinjen i temperaturserien (blåa streckade linjen), uppvärmning fram till 2004 och sen en helt vågrätt linje. I mina ögon är det faktiskt ganska bisarrt att gamla akademiker med professorstitel kan sprida sånt här. Men vad vet jag.

Dramat fortsätter: Widding vs Aktuellt i anmälan till Granskningsnämnden

I höstas sände Aktuellt ett inslag om klimathotsskeptiker (jag var med på ett hörn) som inte mottogs väl i vissa kretsar för att uttrycka det diplomatiskt. Det fick över 60 anmälningar till Granskningsnämnden om jag minns rätt. Debattören, och numera SD-politikern, Elsa Widding var en av de som fanns med i inslaget, och hon var också en av de som anmält inslaget. Skrev om det här (då jag nämndes i hennes Youtubevideo).

SVT publicerade ett yttrande om saken, vilket Widding i sin tur kommenterade. Jag skrev även om detta (inkluderar ett bisarrt brev som förklarar att jag är psykiskt störd och har manipulerat Wikipediasidor…).

Nu såg jag att SVT i januari skrivit ännu ett yttrande till Granskningsnämnden som bemöter Widdings kommentarer. Finns här:

Och Widding har i sin tur kommenterat detta och gjort en video (nr 57) (nej, det här kommer aldrig ta slut):

Kan inte låta bli att kommentera ett par saker. (Here we go again, en del är inte nytt…).

Mitt bidrag i Aktuelltinslaget var i princip att kommentera en rekonstruerad temperaturkurva från Grönlands glaciäris (GISP2) som ett typexempel på desinformation inom klimatdebatten. Mätserien används som bevis för att det har varit varmare förr och att nuvarande uppvärmning därför inte sticker ut på något sätt. Men mätserien slutar vid år 1855 och nutida uppvärmning finns alltså inte med. (Det finns mer att säga om detta men det är huvudpoängen.)

Olika varianter av denna GISP2-graf hittas på de flesta ”skeptiska” bloggar världen över, inklusive de svenska, med samma felaktiga budskap. I Aktuelltinslaget påstås dock aldrig att just Widding använt grafen felaktigt. Men hon är irriterad ändå eftersom man lätt kan få den uppfattningen med tanke på hur inslaget var upplagt. Medvetet och försåtligt av SVT menar hon:

”Om SVT inte förstår på vilket sätt man genom sitt upplägg och språk sänder ut en bild i programmet av att även den graf man visar (GISP2) riskerar att associeras med Elsa Widding utan att man uttryckligen säger det, då är det riktigt illa ställt hos SVT med förståelsen för begrepp som saklighet och opartiskhet.

Nåväl, det enda felet SVT gör här är att de nästan ursäktar sig med att de inte sagt att Widding använt den felaktigt. För det har hon. Hennes egen bok Klimatkarusellen innehåller två olika versioner av den (varav den första är samma som visades i Aktuelltinslaget):

Och lite senare i boken:

Intill den lilla röda rutan längst till höger står det ”IPCC:s intresse”. Men den går som sagt enbart fram till år 1855. Det handlar dessutom om en enda provpunkt på jordytan.

En annan variant av grafen visade hon på en av SwebbTV:s konferenser (observera att x-axlen visar nutid till vänster).

Det ursäktades med ”men jag sa aldrig att den visade nutida uppvärmning”. Nej, kanske inte (SwebbTV är ju portade från Youtube så jag kan inte kontrollera vad hon egentligen sa), men det står ”Present (=nutid)” i grafen och det är också utmärkt med en pil. Bara att använda en graf tagen från en anonym websida för att använda i ett föredrag med stor spridning säger lite om nivån på källkollen.

Jag har också visat hur Widding även efter Aktuelltinslaget använt mätserien felaktigt, läs här. Där plockar hon in ytterligare en graf från nätet utan minsta antydan till skepticism eller förståelse för varför den är felaktig. Men visst, bli kränkt och vifta bort det och gnäll på andra.


Widding påstår också att hon inte ifrågasatt IPCC:s huvudrapporter (utan bara Sammanfattningen för beslutsfattare). Ändå har hon i intervju på Kvartal hävdat att det inte är något kontroversiellt att ifrågasätta att våra utsläpp skulle vara huvudorsaken till CO2-ökningen i atmosfären. Samma sak i sin Youtubevideo nr 6, liksom i ett skriftligt svar till Erika Bjerström (SVT). Det är påståenden som även IPCC-kritiska forskare som Spencer fnyser åt.

I Kvartalsintervjun säger hon ordagrant att vi har en ”koldioxidhypotes som är långt ifrån falsifierad … eller på något sätt bevisadutan en hypotes bland många andra. Det finns så många konstigheter med den och många saker som tala emot.” (ca 28,15 minuter in).

Jag har bara skummat hennes bok Klimatkarusellen, men den innehåller flera saker som går helt på tvärs med IPCC:s rapporter. Hon ger via sitt förlag även ut böckerna Bör man oroa sig för klimathotet?/Staffan Mörner och Falskt alarm/Gösta Pettersson som båda är fulla av påvisade felaktigheter som helt motsäger IPCC, se exempelvis här och här. Falskt alarm bygger i stort på NIPCC:s rapporter som är rena antiteser till IPCC:s rapporter.

Det går helt enkelt inte att, som Widding gör, säga att Falskt alarm är den bästa boken om klimatvetenskapen man läst och sen samtidigt säga att man köper IPCC:s huvudrapporter.

Widding påstår vidare att IPCC har en dold agenda och anför trötta Climategatemejl som bevis (exempelvis i sin Youtubevideo nr 27). Hon lyfter fram kritik mot senaste IPCC-rapporten med hänvisning till Clintel (video 44), även de går i mångt och mycket helt på tvärs med IPCC:s slutsatser.

Hon har gjort flera framträdanden på Swebb-TV och även där för hon fram saker som inte är kompatibla med IPCC:s rapporter. För att inte tala om denna förvirrade video (som nu är borttagen). Nej, det är inte bara detta klipp som var uppseendeväckande i den videon.

Trots att hon inte varit i närheten av klimatforskning är hon invald i norska Klimatrealisternes vetenskapliga råd. Deras ”fakta” är IPCC:s raka motsats.

Och så vidare.

Att sen komma påstå att hon bara vill kritisera medias alarmism samt IPCC:s Sammanfattning för beslutsfattare (SPM) men inte huvudrapporterna är bara skitsnack rent ut sagt. I så fall begriper hon inte vad det är hon länkar till…

Och på tal om SPM. I svaret till Granskningsnämnden liksom i video nr 57 påstår hon att SPM inte beskriver vedertagen vetenskap! Detsamma i video 44. Hon anger där (ca 1-2 min in) att SPM ges ut först och att huvudrapporten WG1 inte är färdigredigerad för att ”Vetenskapen ska anpassas till den politiska formuleringen, den som media skriver om alltså”. Det vill säga budskapet i SPM:n. Nu var det uppenbarligen inte bara SPM:n utan även huvudrapporten som politiseras…

I Widdings föregående svar till SVT/Granskningsnämnden anfördes två citat som bevis för att forskare kritiserade SPM för att inte vara tillförlitlig och inte representerade etablerad vetenskap. Det ena var en remisskommentar vars innebörd i realiteten motbevisar det hon ville ha sagt. Den andra var en svepande kommentar utan sakliga bevis. Jag beskrev det här.

Även SVT kommenterade detta. Widding väljer då att flytta målstolparna och kritisera SVT att de bara fokuserar på dessa citat:

”Vid vårt förra svar använde vi två citat för att marginellt exemplifiera att IPCC, som är en politisk organisation, inte står utan kritik från det vetenskapliga samfundet vad gäller slutsatserna i SPM relativt AR-rapporteringen. Istället för att gräva där man sakligt borde gräva, tar SVT i sitt tilläggsyttrande fasta på dessa två citat och kommer fram till att de inte är giltiga för att kritisera senaste SPM. Det är helt korrekt eftersom det inte var vårt uttalade syfte!

Herregud, om ni som bästa argument lyfter fram två felaktiga/osakliga citat som bevis är problemet inte SVT:s. Självklart bemöter SVT argumenten ni själva har lagt fram, allt annat vore märkligt.

Men det är som vanligt, vi ska ignorera att ni ens påstod det och istället lyssna på nya argument. För javisst, de tar nya tag och levererar nya ”bevis”. Widding bad Gösta Pettersson att beskriva ett tydligt exempel på hur SPM och huvudrapporten inte stämmer överens. Nedanstående är taget från IPCC AR4 WG1 från 2007:

Han skriver vidare att ”I 2007-års SPM nämns sedan inte ett ord om den vetenskapligt korrekta slutsatsen. Det enda man nämner är de subjektiva alarmistiska bedömningarna i Table 3.8.

”Inte ett ord” var ju inte helt sant, som synes i nedanstående klipp:

Men visst, det står inte lika tydligt uttalat i SPM:n. Och den som orkar läsa kapitlet om extrema väderhändelser (eller hela den Summary Petterssons citat är taget ifrån) tycker jag borde kunna ana sig till varför: Det är inte så svart-vitt som att en statistisk siffra ger en helt rättvis bild av läget.

Extrema väderhändelser heter så av en anledning, de inträffar sällan. Det behövs då också relativt långa mätserier för att få statistiskt säkerställda trender och dessa saknas för många parametrar, särskilt i vissa regioner. Men den som läser mer än bara det korta utdrag som Pettersson/Widding presenterar ser också att studier faktiskt har fastställt statistiskt signifikanta trender gällande vissa extremhändelser i vissa områden.

Och hur relevant är det egentligen att prata om globala trender för exempelvis torka? Vissa delar av jorden bedöms få mer nederbörd, andra tvärtom, ett medeltal säger då mycket lite om problematiken.

Verkligheten är betydligt mer komplex än ”statistiskt säkerställd/punkt slut”. Det är förstås viktigt att ha ett bra statistiskt underlag för sina slutsatser, men det finns ingen exakt gräns när data helt plötsligt går från att vara helt obrukbara till att utgöra en säkerställd slutsats – även om det ofta framställs så.

IPCC har valt att använda ord som likely för att beskriva sannolikheter för ”påståenden” istället för med siffror, men de är definierade:

Den tabell med ”expertbedömningar” av extremhändelser som presenteras i SPM är också redovisad och motiverad i huvudrapporten (dvs Table 3.8) och inget som skiljer de båda delarna åt (som väl skulle vara huvudproblemet?).

Notera också att Pettersson inte enbart hänvisar till forskarnas subjektiva bedömningar, han har även klassificerat bedömningarna som ”alarmistiska”. Lätt att slänga ur sig, men jag har läst kapitel 3.8.2 och det är ju inte så att författarna bara snutit fram en åsikt ur intet. Men det är helt omöjligt att orka bemöta. Läs själv. (men vem bryr sig?).

Jag är fullt medveten om att det här är en diskussion som är helt omöjlig att ”vinna”. Vill man hitta fel och gör allt för att tolka ordval på värsta sätt så kommer man hitta saker att hyperventilera om. Det funkar dessutom utmärkt som slagträ i ”debatten”. Det gör däremot inte redogörelser av flera kapitel i en vetenskaplig text eller be någon att läsa dem.

Det fungerar också utmärkt som att föra bort fokus från allt annat som står i rapporterna.

Jaja, det här är samma kaninhål som tidigare, det kommer aldrig ta slut. Jag har tidigare kommenterat andra saker som lyfts i Widdings senaste ”försvarstal”, men det får vara nog för den här gången. SVT kan argumentera till döddagar, målstolparna har redan flyttats flera gånger. Personligen tycker jag det är ett skämt att Widding av alla menar att SVT förvandlats till en vetenskapliga propagandakanal.

Självklart går det att hitta diskutabla uttalanden i nyhetsinslag och artiklar (men försök själv att sammanfatta en IPCC-rapport på några minuter). Men kritiken är nästan alltid helt ”out-of-bounds”.

Och som sagt, Widding är numera nummer 12 på SD:s riksdagslista (platsen under Björn ”Klimathotet är bara en enda stor bluff” Söder) och är närmast garanterad några miljoner av våra skattepengar under de närmsta åren. Grattis eller nåt.

Läs för övrigt det brev hon publicerat på sin blogg, en bilaga till anmälningar till Granskningsnämnden. Jag får en psykisk diagnos och hotas med polisanmälan för att jag ska ha manipulerat Wikipediasidor: Så här sjuk är klimatdebatten.

Klimatforskaren Roy Spencer

Roy Spencer är en av de mer kända ”skeptiska” forskarna. Tillsammans med John Christy började de sätta samman temperaturdata från atmosfären via satellitmätningar. Ett inte helt problemfritt område. Här är en video om just Spencer gjord av vetenskapsjournalisten Peter Hadfield (mer känd som Potholer54 på Youtube antar jag).

Själv tänkte jag ägna mig åt detta och kommer inte svara på några kommentarer: