Ny bok: Det som blir över

det-som-blir-over-omslag-tryck-publit

Då finns Det som blir över ute på nätbokhandlarna (Adlibris brukar vara lite sega dock, kan ta någon dag till). Bidde en storpocket.

En natt anlöper ett tankfartyg hamnen i Abidjan, Elfenbenskustens största stad. Ombord finns tonvis med frätande kemikalier som dumpas på stadens soptippar där många fattiga tillbringar sina liv bland det som blivit över. Tiotusentals får uppsöka sjukhus och många dör.

Jakten på de skyldiga börjar. Företaget som ägde lasten finns i Europa och är ett av världens största oljetradingbolag med en omsättning tre gånger så stor som hela Elfenbenskustens BNP. De tar inget ansvar för det som hänt och skyller på andra.

Olle är definitivt inblandad i katastrofen men känner sig lurad, det som fanns i lasten var inte vad de hade kommit överens om. Han förstår att han ligger illa till och flyr hem till Sverige. Han inser även att han måste ta reda på vem som lurat honom innan det är för sent.

Hemma i Sverige får journalisten Linda ett kryptiskt tips om att det som hänt i Abidjan har sitt ursprung i Sverige och att verksamheten pågår helt öppet men ingen gör något.

På var sitt håll och på var sin sida om lagen söker Olle och Linda sanningen om det som hänt men de har helt olika syften med sina försök att hitta de ansvariga. Mitt i allt hamnar Max som gör ett naivt misstag på sitt nya jobb på ett riskkapitalbolag som försätter honom i en större fara än han kan föreställa sig.

De rör sig i en värld där stora värden står på spel, mäktiga intressen ser gärna att sanningen bakom det som hänt stannar i det fördolda. Hot och pengar ställs mot etik och lojalitet i händelser där det är svårt att veta vem som går att lita på. Och vem som ska fruktas. 

Det som blir över är inspirerad av verkliga händelser.

Känslan att hålla sin egna bok i handen

bild-det-som-blir-over-provtryck

Fick ett litet paket idag. Två ex av min Det som blir över från Publit. Mycket nöjd måste jag säga, men kommer nog göra en lätt justering i inlagans nedermarginal. Funderar också på att minska fontstorleken en aning.

Men först borde man väl bestämma sig för vilken variant jag ska ge ut, inbunden, pocket eller mjukband som här … Oavsett vilket så är det en härlig känsla att hålla i en bok man skrivit själv 🙂

 

Bizarro, böcker och hökar

Senaste veckorna har varit som att leva i ett Bizarro-magasin. Helt overkliga byråkratiska förvecklingar som får en att undra varför man finns till … känslor som blir magnituder värre när man samtidigt fallit in i årets pollen-koma.

Ett par dagar med snö/regn har ju gjort det en aning lättare även om jobb-byråkratin inte är över ännu. Bara för att komma till skott med någonting har jag fixat klart och beställt provtryck av Det som blir över från Publit (Print-on-Demand). Valde mjukband i A5-format. Tänkt utgivningsdatum är i augusti då det blir elva år sedan den miljökatastrof boken handlar om ägde rum. Planen är att trycka upp en upplaga och inte gå via Publit (mer än med e-boken) men var som sagt tvungen att göra något konkret för att inte explodera … eller snarare implodera.

det-som-blir-over-omslag-tryck-publit

Var ute och gick i snålblåsten idag för att lapa lite energi och så hände  det. Hörde ett kackel, trodde först det var en spillkråka men det visade sig vara en duvhök. Först hannen, sedan kom även den större honan (klicka på bilderna nedan). Den blicken … Min absoluta favoritfågel och det är inte lätt att fota dem. Vardagsspänning så det förslår för en fågelnörd…

 

Ny bok på g -publiceringstankar

Det blev många turer innan den här historien landade. För ett antal år sedan skrev jag första versionen av Det som blir över; det som först skulle bli en skräckis gled över i att bli en politisk thriller. Eller det var vad jag ansåg just då. Kommer ihåg att jag faktiskt tyckte den var ganska bra och skickade också iväg den till lektör. Fick en bra och konstruktiv sågning av Leffe på skrivsidan.com som  ändå inte fick mig att börja gråta (det var först när jag långt senare läste om den jag upptäckte exakt hur dålig den var jag började gråta 😉  ).

Jobbade om den totalt på en distanskurs på  Ölands Folkhögskola, skickade sedan in den till ett otal förlag, fick mer än standardsvar från flera och var snubblande nära att bli antagen på Harper Collins, men beroende på vad de redan beslutat ge ut så fick den ändå nobben. Och nu är jag i samma sits som de allra flesta författar-wanna-be’sen hamnar i: Vad göra nu då? Skriva om och försöka igen, lägga ner eller ge ut själv?

Efter allt jobb som jag lagt ner känns det surt att bara låta den ligga och jag har ingen lust att börja karva i den och harva runt med samma projekt igen. Då återstår att ge ut den själv och det finns ganska många alternativ.

Hybridförlag

I takt med att självpubliceringen ökat dramatiskt har också tjänster för detta vuxit som svampar ur marken. Ett alternativ som jag tyckte lät tilltalande är hybridförlagen som i princip går ut på att jag själv betalar för att få boken utgiven, hybridförlaget gör alltså allt det där som vanliga förlag gör och sköter också distribution och kontakt med bokhandlare etcetera. I slutänden får jag större delen av vinsten än på vanligt förlag (typ 70-80%, medan det ligger på 50% och neråt på vanliga förlag).

Men det är inte gratis. Blivit erbjuden att publicera via ett av dessa förlag och prislappen hamnade på 50 000:- plus tryckkostnader (tror det rör sig om tjugotusen för tusen böcker eller så). Ingen summa jag känner att jag har råd med, särskilt med tanke på att det går att köpa in redaktörsjobb från proffs jag litar på för tiotusen spänn, omslag kan jag göra själv, sättning av inlaga finns det program för (har även gjort det själv i In-Design tidigare), smälla upp en hemsida för boken fixar jag också själv. Det mesta av reklamarbetet förväntas man själv stå för om jag fattat det rätt (det krävs visserligen en ganska stor insats vad det gäller den biten på vanliga förlag också för en okändis som jag …). En rimlig målsättning är att få det att gå jämt ut ekonomiskt var beskedet. Hmm …

Lektörsarbetet anser jag att jag fått på kursen jag gick och redaktörsjobbet har jag redan  fått gratis av en vän (även om ingen av dem läst det nya slutet, har precis slaktat +30 A4-sidor). Förmodligen inte lika proffsigt som det blivit på ett riktigt förlag förstås men ändå … Kort sagt, det är för mycket pengar för min del.

Egenutgivning

Återstår egenutgivning och det finns en hel uppsjö att välja mellan. Min senaste bok, Minotauros Tårar, gav jag ut på Publit, ett Print-On-Demand (POD) -företag som betyder att en bok trycks först när den är beställd. Är förstås fördelaktigt då man slipper trycka upp en stor upplaga som man kanske inte får såld. Nackdelen är att det är dyrt, för en pocket på 300 sidor är produktionskostnaden cirka femtio kronor och standardpriset bokhandlarna köper in en pocket för är 35 kronor minus rabatter (i princip obligatoriska vad jag förstår). Med andra ord, POD diskvalificerar en från att hamna i bokhandlarna (även om jag är övertygad om att POD kommer vara det dominerande inom en ganska snar framtid).

Men ska man då inte satsa på sin dröm och trycka upp en större upplaga i Polen eller liknande för att få ner styckekostnaden? Kanske, men det är knappast min min dröm att förhandla priser och tjata på bokhandlare och sköta distribution osv. Visst behöver man utmana sina rädslor för att utvecklas men ibland får man inse att ett en klippa helt enkelt är för brant för just det tillfället och kanske komma tillbaka när man är i form för det. Jag har tidigare gått så långt att jag haft möte med tillverkare för en ”uppfinning” under en tid när jag var mentalt kraschad och det blev bara pannkaka av alltihop. Istället för att peppa upp mig fick det mig bara att sjunka djupare i kvicksanden. Att hålla fast vid en dröm/ett mål för länge är bara idiotiskt och får en att missa annat som finns längs vägen.

Så vad blir det då?

Jag har bestämt mig för att ge ut Det som blir över som en e-bok i första hand (det är väl ändå framtiden, va?). Men känslan att hålla sin egna bok  handen är faktiskt ganska najs, så det kommer bli en POD-version också. Om inget oförutsett händer blir det via Publit eftersom jag redan har en bok där och jag har inget att klaga på hos dem, tvärtom, de var väldigt tillmötesgående när jag ville göra en ändring som egentligen inte ingick i priset så att säga.

Jag har precis avslutat redigeringsjobbet, leker nu med omslag och ska fixa lite baksidetexter och så vidare. Men det är på gång … Men däremellan tänkte jag ta lite semester i Mexiko de närmsta två veckorna, fridykning med valhajar med I Am Water. Extaaaas!!! 🙂

Här är förresten några utkast till omslag (e-bokvarianten), vad tycks? Det handlar om efterspelet till en av de största miljöskandalerna genom tiderna med hundratusen skadade och femton döda. Boken är helt fiktiv men alla miljöbrott är hämtade ur verkligheten. Det har även förgreningar upp till Norden, i min bok i Sverige men i verkligheten var det Norge. Lär bli fler varianter, inte helt nöjd men kul att leka 🙂

Klicka på bild för att se bättre …

 

 

 

 

Miljöskandalen ingen behöver ta ansvaret för …

mni_5855

Den 19 augusti 2006 anlöpte fartyget Probo Koala hamnen i Abidjan, Elfenbenskustens största stad. Ombord fanns en last de försökt bli av med i flera hamnar i både Europa och Afrika men utan att lyckas. Skeppet var leasat av Trafigura, ett av världens största oljetradingföretag med en omsättning flera gånger större än Elfenbenskustens BNP. De hävdar att det var så kallad slop, det vill säga det vatten tankarna sköljs ur med mellan varje last.

I Amsterdam började de pumpa av det men det stank så fruktansvärt att det avbröts och räddningstjänst tillkallades. Initiala analyser visade att det innehöll ohyggligt mycket mer brännbara produkter än vad Trafigura ville göra gällande. Luftprover visade att den mycket giftiga gasen divätesulfid  fanns i luften (tänk ruttet ägg). Det skulle kunna gå att ta hand om även detta kemiska avfall men det skulle förstås bli mycket dyrare än vad Trafigura hade tänkt sig. Så de pumpade tillbaka det ombord och drog därifrån utan att ha en plan på vad de skulle göra med det (förbjudet enligt EU-lagar).

Till slut hamnade det alltså på arton olika ställen i Abidjan, bland annat på flera soptippar där många fattiga lever sina liv i jakt efter något användbart bland det som blivit över. Följderna blev att över hundra tusen fick uppsöka sjukhus och myndigheterna har uppgett att femton personer avlidit.

I år är det alltså 10-årsjubileum för denna händelse och än har inga ansvariga dömts trots mängder med bevis.

Men Trafigura tar inget ansvar för händelsen och efterspelet är en sorglig historia om hur pengar kan köpa bolag fri från ansvar och hur myndigheter har gett upp i brist på kompetens och resurser. I en uppgörelse med den ivorianska regeringen har de köpt sig åtalsfrihet (Trafigura uttrycker det kanske inte så dock …). I en utomrättslig uppgörelse har de betalat en del pengar till en del drabbade (en av de största grupptalan i Storbritannien (Trafigura har sitt operativa säte där)). De har blivit dömda i Nederländerna för att ha fört ut lasten men inte för dumpningen av avfallet. Företagets vd (eller om det var styrelseordförande) slapp vidare åtal efter att ha betalat en summa pengar.

Men ingen har alltså dömts för detta brott (förutom kaptenen som fick villkorlig dom …). Trafigura säger sig ha bevis för att deras last inte skulle ha kunnat orsaka den skada som det rapporterats om men bevisen är hemligstämplade. Det är ganska parodiskt att de nu försöker hävda att de är ett transparant och ansvarstagande företag genom att ansluta sig till Extractive Industries Transparency Initiative in 2014

Amnesty International och Greenpeace har engagerat sig hårt i det här och har presenterat en mängd bevis men de brittiska myndigheterna medger att de i princip gett upp. De kan inte föra den här typen av fall mot rika multinationella bolag:

“[The Agency] is not set up to undertake lengthy and complex investigations involving these areas … Trafigura will take any and every available procedural opportunity to challenge steps taken in a further investigation … The Agency has limited experience in conducting complex significant investigations, especially where the vast majority of the evidence would appear to be abroad … [It] would not have the appropriately skilled and experienced staff to undertake such an investigation.”

Med andra ord, har du pengar och jurister är det bara att köra på. År 2015 hade Trafigura en vinst på 1,1 miljarder USD … Läs mer på Amnesty Internationals hemsida.

Mitt manus Det som blir över är inspirerad av denna händelse (som faktiskt har förgreningar upp till Norge). Fick svar från Harper Collins förlag att deras lektör gett manuset toppbetyg och att jag var prio ett, men det sket sig (jag e int bitter …) med orden:

Det beror inte på kvaliteten – inte alls! – utan bara på vilken typ av bok det är och vad vi redan har fattat beslut om att ge ut.

Jag tror att du kan hitta ett annat förlag som vill ge ut din bok, den är så pass aktuell, intressant och välskriven.

Nu verkar det inte bli så, kanske ger ut den själv men är faktiskt inte säker på hur jag ska göra, blir en hel del pengar att investera. Att trycka upp en bok på Print-on-Demand (PoD) som jag gjort med Minotauros Tårar funkar ju men det är inget alternativ om man vill ha in dem i någon bokhandel. Försäljningspriset för en pocket till en bokhandel är som mest 35kr och för en inbunden kanske 120-150 kr medan en PoD kostar ca 50 resp 120 kr att tillverka …

Jaja, vi får väl se …

 

 

Att sätta punkt…

Markerar 93 av de 419 sidorna och trycker delete! Lite som att dra ut en nagel utan bedövning. Men det är the name of the game och jag lever i tron att det blev så mycket bättre av strykningen.

För igår natt hände det. Efter 1 003 652 tecken och 419 sidor så tog det alltså slut. Min berättelse alltså, Det som bli över. Det tredje manuset, egentligen är det mitt andra men det går knappast att kalla dem för samma manus längre för det är så omarbetat och första versionen var fruktansvärt dåligt…

Ska ju visserligen fixa till alla de där ”Jag-gör-det-sen-sakerna” och fundera på slutet igen. Men ändå.

Fan det är klart.

Imorrn är deadline för inlämning av manuset på skrivarkursen (Ölands Folkhögskola) och jag har tokskrivit för att bli klar och är alldeles bedövad i hjärnan 🙂

Över en miljon knackningar på det där tangentbordet, och det är bara dem som jag inte strukit. Det är tur man inte tänker på det sättet innan man börjar…

Det som blir över kopiera