Årsdag för miljöskandal ”utan ansvarig”

19 augusti 2006. Ett tankfartyg från Europa har angjort en av kajerna i Abidjan, Elfenbenskustens största stad, och femhundratusen liter av lasten förs över till tankbilar. Det töms vidare på stadens soptippar och andra ställen där många av stadens fattiga livnär sig på saker som blivit över. Ett internationellt jättebolag gör därmed en mångmiljonbesparing jämfört med om avfallet skulle ha tagits om hand i Europa på ett säkert sätt. Det blir till priset av femton avlidna och upp till hundra tusen personer som fick uppsöka sjukhus.

Efterspelet avslöjar en ljusskygg verksamhet med förgreningar ända upp till Skandinavien och en kamp om att mörklägga saken och friskriva sig från ansvar. I mina ögon ett lysande exempel på hur svårt det är för lagstiftare att hålla jämna steg med multinationella bolag med enorma omsättningar.

Det är en lika skrämmande som fascinerande historia som fick mig att skriva Det som blir över, en helt fiktiv roman som dock tar avstamp i denna händelse och anspelar på mycket av det som hände efteråt.

bild-det-som-blir-over-provtryck

Den var på vippen att bli utgiven på ett av de stora förlagen efter toppbetyg från deras lektör, men det föll på målsnöret ”inte på grund av kvaliteten – inte alls! – utan på vilken sorts bok det är och vad vi redan fattat beslut att ge ut.” Efter liknande svar på min bok Tvivel slutade det med att jag gav ut båda böckerna själv. En tid då jag mådde ”ganska” kasst, så det slutade med att efter jag gett ut dem la ner allt vad som hade med skrivande, marknadsföring och liknande att göra …


 

Nåväl, här är historien om Trafiguraskandalen:


 

Det hela börjar i Amsterdams hamnområde 2 juli 2006. Ett tankfartyg vid namn Probo Koala börjar pumpa bort det vatten man normalt sköljer rent tankarna mellan lasterna (så kallat slop-water). Ganska snart inser  hamnpersonalen att det inte alls handlar om den relativt ofarliga last som hävdas, det luktar fan kort och gott. En första grovanalys av innehållet visar att det innehåller en sisådär 250 gånger mer organiskt material än det Trafigura har angett och fått offert på. Det går visserligen att hantera ändå men det kräver specialbehandling och priset blir då också ett helt annat: 500 000 euro, 37 gånger mer än vad det skulle kostat om det bara hade handlat om vanligt sköljvatten.

Och det var alldeles för mycket ansåg de som leasade fartyget: Trafigura, världens tredje största oljetradingbolag med rötter i London och Schweiz. Så istället för att betala, pumpas sörjan tillbaka till fartyget och de försöker istället bli av med det någon annanstans. I augusti månad hamnar de i Abidjan, den största staden i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) och en av Afrikas största hamnar där de kan bli av med det för 18 500 euro. En nätt liten besparing på 481 500 euro. Över 500 000 liter av lasten pumpas över till tankbilar och dumpas sedan lite här och var i Abidjan, framförallt på soptipparna där åtminstone femton människor dör och upp mot hundra tusen andra drabbas (frätskador, andningsbesvär med mera).

Trafigura hävdar att detta inte alls kan härledas till den last som dumpats där, de har i själva verket ingen aning om att det skulle vara en särskilt farlig last överhuvudtaget. En FN-rapport (A/HRC/12/26/Add.2, 3 September 2009) hävdar motsatsen.

Trafigura gör allt för att kämpa ner hela affären. Man lyckas få till en så kallad super-injunction från den brittiska domstolen rörande ett dokument som påvisar att ledningen för Trafigura var väl medvetna om vad som fanns i lasten. I Storbritannien kan man få ett domstolsbeslut på att pressen inte får offentliggöra saker som varit uppe i rätten om det kan leda till ekonomiska förluster för ett företag om det kommer ut.

Jag pratade med en brittisk advokat som berättade att själva grundtanken med tystnadsförläggandena (injunctions) egentligen är god, den brittiska pressen är ju allt annat än timid och det kan ju vara ganska olyckligt om man blir oskyldigt anklagad för något i tidningarna som sedan sänker företaget eller personen helt, det går ju inte riktigt att i efterhand försvara sig emot sådana saker.

Men Trafigura-affären visar med all tydlighet att det nästan alltid finns en avigsida med de godaste av intentioner. Trafigura anlitade en välrenommerad advokatfirma Carter-Ruck som hotade media till höger och vänster om rättsliga åtgärder om de rapporterade om det som har hänt, bland annat hotade de att stämma BBC för förtal som tog tillbaka ett nyhetsinslag från nätet.

Man lyckades dessutom få till ett föreläggande/injunction rörande ett dokument som kom att kallas Mintonrapporten. Där finns i klartext beskrivet vad som finns i lasten. Men det var inte nog med det, det blev vad som kom att kallas en super-injunction av det hela, man fick inte ens offentliggöra att det existerade någon injunction överhuvudtaget.

En annan brittisk presstradition är att pressen får fritt rapportera om allt som sägs i parlamentet och Paul Farrelly, en ledamot, tar upp frågan om denna injunction i parlamentet. En reporter på The Guardian, Alan Rusbridger, skickar iväg ett frustrerat Twittermeddelande: ”Now Guardian prevented from reporting parliament for unreportable reasons. Did John Wilkes live in vain?” (John Wilkes var en politiker och journalist på 1700-talet som kämpade för öppenheten i parlamentet).

Skådespelaren Steven Fry re-Twittrar detta meddelande och snart är det uppror på nätet. Mintonrapporten hamnar på Wikileaks och bara timmar innan Guardian ska möta Trafigura i rätten kastar Trafigura in handduken, deras försök att tysta ner affären misslyckades.

En del intern mejlkorrespondens läcker också ut på nätet, som visar klart och tydligt att Trafigura visste vad de hade i fartygstankarna. Man hade försökt bli av med lasten i flera hamnar innan Abidjan. En av de som deltar i mejl-diskussionerna är Claude Dauphin som är företagets president i London. Trafigura hävdar att Mintonrapporten bara var en draft-version och inte alls var baserad på riktiga analyser utan ett teoretiskt resonemang över vad som egentligen kunde ha gått snett nere i Abidjan.

Senare publicerades ändå resultaten från riktiga analyser utförda av Netherlands Forensic Institute (NFI) på prover från den aktuella lasten tagna i Amsterdam av District Environmental Police (DEP). I de 528 000 litrarna fanns förutom vatten; 40 ton lut, 25 ton svavel, 2 ton vätesulfid och 12 ton merkaptaner (en typ av ohyggligt illaluktande svavelprodukter, skunkar utsöndrar t ex etylmercaptan). Dessutom fanns där 24 kg av en katalysator (ARI-100 EXL) som används till så kallade Merox-processer (MERcaptan Oxidation), som i det här fallet handlar om att destruera farliga svavelhaltiga biprodukter. En kemikalie som inte alls förekommer i bensin eller råolja.

Men Trafigura köper sig ut ur krisen, för ett bidrag om 100 miljoner pund till den ivorianska regeringen slipper de undan vidare rättsliga åtgärder i landet och de direktörer som blivit fängslade i landet släpps. Trafigura betalar men hävdar fortfarande sin oskuld. Man betalar även en summa pengar (2300 euro) till några av lastbilschaufförerna, Greenpeace hävdar att det är mutor för att de ska hålla tyst medan Trafigura säger att det är kompensationspengar för vad de gått igenom. Det är väl fritt till upp till var och en att avgöra vilket …

Trafigura köper sig även ut ur (min tolkning) de engelska domstolarna och betalar 2009 ytterligare 30 miljoner pund för kompensation till de drabbade för att slippa rättsliga åtgärder (min tolkning). Fortfarande utan att medge att de gjort något fel.

De hade kontrakterat det ivorianska företaget Compagnie Tommy för att ta hand om avfallet på lagligt sätt. Ett företag som startades bara någon månad innan den aktuella lasten dök upp i Abidjan och de hade heller inga tillstånd att ta emot denna typ av laster. Trafigura hävdar att om något fel har begåtts så är det av C Tommy. De hävdar dock bestämt att avfallet omöjligen kan ha orsakat problemen folk sökte sjukhusvård för. Flera experter vittnar till deras fördel.

2010 dömer en holländsk domstol Trafigura att betala 1 miljon euro i böter för att ha skeppat ut avfallet från EU, vilket bryter mot Baselkonventionen. Trafigura hävdar att detta är fel, eftersom avfallet skapats ombord på skeppet faller det istället under MARPOL (Marine Pollution) och att inget brott har begåtts. De nederländska myndigheterna går också med på att inte ställa bolagets vd inför rätta om de går med på att böta ytterligare 67 000 euro.

Kaptenen, Sergey Chertov, för fartyget Probo Koala döms till ett fem månaders fängelsestraff och en Trafiguraanställd i Amsterdam vid namn Naeem Ahmed döms till 25 000 pund i böter och sex månaders fängelse . Detta överklagas men fastställs återigen hösten 2011.

I Elfenbenskusten döms Salomon Ugborugbo till 20 års fängelse, det var han som var chef för Compagnie Tommy och ytterligare en person, Essoin Kouao, döms till fem års fängelse.

Trafigura har alltså fått betala i runda slängar 1,5 miljarder SEK i böter och uppgörelser. Är det mycket? De hade 2010 en omsättning på cirka 80 miljarder och en ren vinst på 440 miljoner, men då pratar vi US-dollar, på svenska blir det över 500 miljarder i omsättning och nästan tre miljarder i vinst. Med andra ord är det bara en lite darrning i deras balansräkning.

Är det inte märkligt att detta kan pågå gång efter gång utan att de ansvariga får något straff överhuvudtaget. Exxon Valdez i Alaska, Union Carbide i Bhopal, Shell som förstört Nigerdeltat för att ta några andra välkända exempel. Särskilt när man läser sådant här:

Amnesty har lämnat in dokument till de brittiska myndigheterna som omfattar upp mot 5000 sidor med, vad de hävdar, bevis för att Trafigura brutit mot lagen. Myndigheterna håller med om att det som beskrivs skulle innebära allvarliga brott om det stämde men de erkänner dessutom att de varken har kompetens eller resurser att ge sig i kast med Trafiguras jurister … I princip handlar det om att helt ge upp kampen mot stora internationella bolagsjättar!

Mer om Trafigura finns förstås att läsa på nätet, varför inte börja på wikipedia.

Men det slutar inte där, spåren leder ända upp till Norge och en explosion på företaget Vest Tank i Norge 2007.  Det visade sig att man höll på med samma sak som Probo Koala hade gjort i sina tankar. Givetvis var det just Trafigura som låg bakom även detta (vill inte avslöja för mycket innan du läst boken 🙂  )

 

skull

 

 

 

 

Ny bok: Det som blir över

det-som-blir-over-omslag-tryck-publit

Då finns Det som blir över ute på nätbokhandlarna (Adlibris brukar vara lite sega dock, kan ta någon dag till). Bidde en storpocket.

En natt anlöper ett tankfartyg hamnen i Abidjan, Elfenbenskustens största stad. Ombord finns tonvis med frätande kemikalier som dumpas på stadens soptippar där många fattiga tillbringar sina liv bland det som blivit över. Tiotusentals får uppsöka sjukhus och många dör.

Jakten på de skyldiga börjar. Företaget som ägde lasten finns i Europa och är ett av världens största oljetradingbolag med en omsättning tre gånger så stor som hela Elfenbenskustens BNP. De tar inget ansvar för det som hänt och skyller på andra.

Olle är definitivt inblandad i katastrofen men känner sig lurad, det som fanns i lasten var inte vad de hade kommit överens om. Han förstår att han ligger illa till och flyr hem till Sverige. Han inser även att han måste ta reda på vem som lurat honom innan det är för sent.

Hemma i Sverige får journalisten Linda ett kryptiskt tips om att det som hänt i Abidjan har sitt ursprung i Sverige och att verksamheten pågår helt öppet men ingen gör något.

På var sitt håll och på var sin sida om lagen söker Olle och Linda sanningen om det som hänt men de har helt olika syften med sina försök att hitta de ansvariga. Mitt i allt hamnar Max som gör ett naivt misstag på sitt nya jobb på ett riskkapitalbolag som försätter honom i en större fara än han kan föreställa sig.

De rör sig i en värld där stora värden står på spel, mäktiga intressen ser gärna att sanningen bakom det som hänt stannar i det fördolda. Hot och pengar ställs mot etik och lojalitet i händelser där det är svårt att veta vem som går att lita på. Och vem som ska fruktas. 

Det som blir över är inspirerad av verkliga händelser.

Känslan att hålla sin egna bok i handen

bild-det-som-blir-over-provtryck

Fick ett litet paket idag. Två ex av min Det som blir över från Publit. Mycket nöjd måste jag säga, men kommer nog göra en lätt justering i inlagans nedermarginal. Funderar också på att minska fontstorleken en aning.

Men först borde man väl bestämma sig för vilken variant jag ska ge ut, inbunden, pocket eller mjukband som här … Oavsett vilket så är det en härlig känsla att hålla i en bok man skrivit själv 🙂

 

Bizarro, böcker och hökar

Senaste veckorna har varit som att leva i ett Bizarro-magasin. Helt overkliga byråkratiska förvecklingar som får en att undra varför man finns till … känslor som blir magnituder värre när man samtidigt fallit in i årets pollen-koma.

Ett par dagar med snö/regn har ju gjort det en aning lättare även om jobb-byråkratin inte är över ännu. Bara för att komma till skott med någonting har jag fixat klart och beställt provtryck av Det som blir över från Publit (Print-on-Demand). Valde mjukband i A5-format. Tänkt utgivningsdatum är i augusti då det blir elva år sedan den miljökatastrof boken handlar om ägde rum. Planen är att trycka upp en upplaga och inte gå via Publit (mer än med e-boken) men var som sagt tvungen att göra något konkret för att inte explodera … eller snarare implodera.

det-som-blir-over-omslag-tryck-publit

Var ute och gick i snålblåsten idag för att lapa lite energi och så hände  det. Hörde ett kackel, trodde först det var en spillkråka men det visade sig vara en duvhök. Först hannen, sedan kom även den större honan (klicka på bilderna nedan). Den blicken … Min absoluta favoritfågel och det är inte lätt att fota dem. Vardagsspänning så det förslår för en fågelnörd…

 

Ny bok på g -publiceringstankar

Det blev många turer innan den här historien landade. För ett antal år sedan skrev jag första versionen av Det som blir över; det som först skulle bli en skräckis gled över i att bli en politisk thriller. Eller det var vad jag ansåg just då. Kommer ihåg att jag faktiskt tyckte den var ganska bra och skickade också iväg den till lektör. Fick en bra och konstruktiv sågning av Leffe på skrivsidan.com som  ändå inte fick mig att börja gråta (det var först när jag långt senare läste om den jag upptäckte exakt hur dålig den var jag började gråta 😉  ).

Jobbade om den totalt på en distanskurs på  Ölands Folkhögskola, skickade sedan in den till ett otal förlag, fick mer än standardsvar från flera och var snubblande nära att bli antagen på Harper Collins, men beroende på vad de redan beslutat ge ut så fick den ändå nobben. Och nu är jag i samma sits som de allra flesta författar-wanna-be’sen hamnar i: Vad göra nu då? Skriva om och försöka igen, lägga ner eller ge ut själv?

Efter allt jobb som jag lagt ner känns det surt att bara låta den ligga och jag har ingen lust att börja karva i den och harva runt med samma projekt igen. Då återstår att ge ut den själv och det finns ganska många alternativ.

Hybridförlag

I takt med att självpubliceringen ökat dramatiskt har också tjänster för detta vuxit som svampar ur marken. Ett alternativ som jag tyckte lät tilltalande är hybridförlagen som i princip går ut på att jag själv betalar för att få boken utgiven, hybridförlaget gör alltså allt det där som vanliga förlag gör och sköter också distribution och kontakt med bokhandlare etcetera. I slutänden får jag större delen av vinsten än på vanligt förlag (typ 70-80%, medan det ligger på 50% och neråt på vanliga förlag).

Men det är inte gratis. Blivit erbjuden att publicera via ett av dessa förlag och prislappen hamnade på 50 000:- plus tryckkostnader (tror det rör sig om tjugotusen för tusen böcker eller så). Ingen summa jag känner att jag har råd med, särskilt med tanke på att det går att köpa in redaktörsjobb från proffs jag litar på för tiotusen spänn, omslag kan jag göra själv, sättning av inlaga finns det program för (har även gjort det själv i In-Design tidigare), smälla upp en hemsida för boken fixar jag också själv. Det mesta av reklamarbetet förväntas man själv stå för om jag fattat det rätt (det krävs visserligen en ganska stor insats vad det gäller den biten på vanliga förlag också för en okändis som jag …). En rimlig målsättning är att få det att gå jämt ut ekonomiskt var beskedet. Hmm …

Lektörsarbetet anser jag att jag fått på kursen jag gick och redaktörsjobbet har jag redan  fått gratis av en vän (även om ingen av dem läst det nya slutet, har precis slaktat +30 A4-sidor). Förmodligen inte lika proffsigt som det blivit på ett riktigt förlag förstås men ändå … Kort sagt, det är för mycket pengar för min del.

Egenutgivning

Återstår egenutgivning och det finns en hel uppsjö att välja mellan. Min senaste bok, Minotauros Tårar, gav jag ut på Publit, ett Print-On-Demand (POD) -företag som betyder att en bok trycks först när den är beställd. Är förstås fördelaktigt då man slipper trycka upp en stor upplaga som man kanske inte får såld. Nackdelen är att det är dyrt, för en pocket på 300 sidor är produktionskostnaden cirka femtio kronor och standardpriset bokhandlarna köper in en pocket för är 35 kronor minus rabatter (i princip obligatoriska vad jag förstår). Med andra ord, POD diskvalificerar en från att hamna i bokhandlarna (även om jag är övertygad om att POD kommer vara det dominerande inom en ganska snar framtid).

Men ska man då inte satsa på sin dröm och trycka upp en större upplaga i Polen eller liknande för att få ner styckekostnaden? Kanske, men det är knappast min min dröm att förhandla priser och tjata på bokhandlare och sköta distribution osv. Visst behöver man utmana sina rädslor för att utvecklas men ibland får man inse att ett en klippa helt enkelt är för brant för just det tillfället och kanske komma tillbaka när man är i form för det. Jag har tidigare gått så långt att jag haft möte med tillverkare för en ”uppfinning” under en tid när jag var mentalt kraschad och det blev bara pannkaka av alltihop. Istället för att peppa upp mig fick det mig bara att sjunka djupare i kvicksanden. Att hålla fast vid en dröm/ett mål för länge är bara idiotiskt och får en att missa annat som finns längs vägen.

Så vad blir det då?

Jag har bestämt mig för att ge ut Det som blir över som en e-bok i första hand (det är väl ändå framtiden, va?). Men känslan att hålla sin egna bok  handen är faktiskt ganska najs, så det kommer bli en POD-version också. Om inget oförutsett händer blir det via Publit eftersom jag redan har en bok där och jag har inget att klaga på hos dem, tvärtom, de var väldigt tillmötesgående när jag ville göra en ändring som egentligen inte ingick i priset så att säga.

Jag har precis avslutat redigeringsjobbet, leker nu med omslag och ska fixa lite baksidetexter och så vidare. Men det är på gång … Men däremellan tänkte jag ta lite semester i Mexiko de närmsta två veckorna, fridykning med valhajar med I Am Water. Extaaaas!!! 🙂

Här är förresten några utkast till omslag (e-bokvarianten), vad tycks? Det handlar om efterspelet till en av de största miljöskandalerna genom tiderna med hundratusen skadade och femton döda. Boken är helt fiktiv men alla miljöbrott är hämtade ur verkligheten. Det har även förgreningar upp till Norden, i min bok i Sverige men i verkligheten var det Norge. Lär bli fler varianter, inte helt nöjd men kul att leka 🙂

Klicka på bild för att se bättre …

 

 

 

 

Miljöskandalen ingen behöver ta ansvaret för …

mni_5855

Den 19 augusti 2006 anlöpte fartyget Probo Koala hamnen i Abidjan, Elfenbenskustens största stad. Ombord fanns en last de försökt bli av med i flera hamnar i både Europa och Afrika men utan att lyckas. Skeppet var leasat av Trafigura, ett av världens största oljetradingföretag med en omsättning flera gånger större än Elfenbenskustens BNP. De hävdar att det var så kallad slop, det vill säga det vatten tankarna sköljs ur med mellan varje last.

I Amsterdam började de pumpa av det men det stank så fruktansvärt att det avbröts och räddningstjänst tillkallades. Initiala analyser visade att det innehöll ohyggligt mycket mer brännbara produkter än vad Trafigura ville göra gällande. Luftprover visade att den mycket giftiga gasen divätesulfid  fanns i luften (tänk ruttet ägg). Det skulle kunna gå att ta hand om även detta kemiska avfall men det skulle förstås bli mycket dyrare än vad Trafigura hade tänkt sig. Så de pumpade tillbaka det ombord och drog därifrån utan att ha en plan på vad de skulle göra med det (förbjudet enligt EU-lagar).

Till slut hamnade det alltså på arton olika ställen i Abidjan, bland annat på flera soptippar där många fattiga lever sina liv i jakt efter något användbart bland det som blivit över. Följderna blev att över hundra tusen fick uppsöka sjukhus och myndigheterna har uppgett att femton personer avlidit.

I år är det alltså 10-årsjubileum för denna händelse och än har inga ansvariga dömts trots mängder med bevis.

Men Trafigura tar inget ansvar för händelsen och efterspelet är en sorglig historia om hur pengar kan köpa bolag fri från ansvar och hur myndigheter har gett upp i brist på kompetens och resurser. I en uppgörelse med den ivorianska regeringen har de köpt sig åtalsfrihet (Trafigura uttrycker det kanske inte så dock …). I en utomrättslig uppgörelse har de betalat en del pengar till en del drabbade (en av de största grupptalan i Storbritannien (Trafigura har sitt operativa säte där)). De har blivit dömda i Nederländerna för att ha fört ut lasten men inte för dumpningen av avfallet. Företagets vd (eller om det var styrelseordförande) slapp vidare åtal efter att ha betalat en summa pengar.

Men ingen har alltså dömts för detta brott (förutom kaptenen som fick villkorlig dom …). Trafigura säger sig ha bevis för att deras last inte skulle ha kunnat orsaka den skada som det rapporterats om men bevisen är hemligstämplade. Det är ganska parodiskt att de nu försöker hävda att de är ett transparant och ansvarstagande företag genom att ansluta sig till Extractive Industries Transparency Initiative in 2014

Amnesty International och Greenpeace har engagerat sig hårt i det här och har presenterat en mängd bevis men de brittiska myndigheterna medger att de i princip gett upp. De kan inte föra den här typen av fall mot rika multinationella bolag:

“[The Agency] is not set up to undertake lengthy and complex investigations involving these areas … Trafigura will take any and every available procedural opportunity to challenge steps taken in a further investigation … The Agency has limited experience in conducting complex significant investigations, especially where the vast majority of the evidence would appear to be abroad … [It] would not have the appropriately skilled and experienced staff to undertake such an investigation.”

Med andra ord, har du pengar och jurister är det bara att köra på. År 2015 hade Trafigura en vinst på 1,1 miljarder USD … Läs mer på Amnesty Internationals hemsida.

Mitt manus Det som blir över är inspirerad av denna händelse (som faktiskt har förgreningar upp till Norge). Fick svar från Harper Collins förlag att deras lektör gett manuset toppbetyg och att jag var prio ett, men det sket sig (jag e int bitter …) med orden:

Det beror inte på kvaliteten – inte alls! – utan bara på vilken typ av bok det är och vad vi redan har fattat beslut om att ge ut.

Jag tror att du kan hitta ett annat förlag som vill ge ut din bok, den är så pass aktuell, intressant och välskriven.

Nu verkar det inte bli så, kanske ger ut den själv men är faktiskt inte säker på hur jag ska göra, blir en hel del pengar att investera. Att trycka upp en bok på Print-on-Demand (PoD) som jag gjort med Minotauros Tårar funkar ju men det är inget alternativ om man vill ha in dem i någon bokhandel. Försäljningspriset för en pocket till en bokhandel är som mest 35kr och för en inbunden kanske 120-150 kr medan en PoD kostar ca 50 resp 120 kr att tillverka …

Jaja, vi får väl se …

 

 

Att sätta punkt…

Markerar 93 av de 419 sidorna och trycker delete! Lite som att dra ut en nagel utan bedövning. Men det är the name of the game och jag lever i tron att det blev så mycket bättre av strykningen.

För igår natt hände det. Efter 1 003 652 tecken och 419 sidor så tog det alltså slut. Min berättelse alltså, Det som bli över. Det tredje manuset, egentligen är det mitt andra men det går knappast att kalla dem för samma manus längre för det är så omarbetat och första versionen var fruktansvärt dåligt…

Ska ju visserligen fixa till alla de där ”Jag-gör-det-sen-sakerna” och fundera på slutet igen. Men ändå.

Fan det är klart.

Imorrn är deadline för inlämning av manuset på skrivarkursen (Ölands Folkhögskola) och jag har tokskrivit för att bli klar och är alldeles bedövad i hjärnan 🙂

Över en miljon knackningar på det där tangentbordet, och det är bara dem som jag inte strukit. Det är tur man inte tänker på det sättet innan man börjar…

Det som blir över kopiera