Ooops I did it again…

Sådär, då var senaste manuset skickat till lektör för översyn. Sakprosa den här gången efter tre skönlitterära alster, men å andra sidan skriver jag faktabaserade saker på jobbet hela tiden. Tyvärr skickade jag in det till en del förlag redan för ett år sedan trots att det var inte i rätt skick för det (märkte jag i senaste redigeringsrundan…). När ska man lära sig?

Jaja, gjort är gjort.

Kan sakna den där naiva känslan jag hade efter första manuset (Själseld) men numera har jag tyvärr inte längre särskilt stora illusioner om att bli antagen av något förlag (jaaa, jag tänker vara bitter någon vecka till 🙂  ). Kommer förstås ändå försöka och vill göra något av det med tanke på all tid jag lagt ner (och naturligtvis  tycker jag ämnet är viktigt). Efter ett tag blir man själv blind för det man skrivit och därför blir det nu  lektörsläsning, känns som en nödvändighet för att få en objektiv bedömning.

Kommer i vilket fall bli Print On Demand på eget förlag även om det inte är det jag vill. Men oavsett vad det nu blir ångrar jag inte att jag skrivit manuset trots all möda jag lagt ner. Många timmars research har det blivit och även om jag dissat en mängd referenser blev det ändå upp mot femhundra referenser ändå … men jag tycker ju det är intressant 🙂 Kommer förmodligen rensa bort några, en utmaning med att skriva faktabaserat är att undgå att stapla fakta istället för att sålla och skapa flyt i texten, vi får väl se vad lektören säger…).

Men det är lite som Ironman, väl i målfållan är det inget av alla träningspassen man ångrar direkt… Och att hålla sin egna bok i handen är en speciell känsla.

Inte bestämt någon titel ännu men som vanligt brukar jag leka lite omslagsritning när jag är ”klar”.

Tvivel omslag III_1

 

 

Världens miljöfarligaste man …

 Solgenombrott Stenshuvud MNI_5894 1000pxl

”[Thomas Midgley Jr] had more impact on the atmosphere than any other single organism in Earth’s history.”

 McNeill, J.R, historiker.

 

Det ligger något tragiskt, eller kanske tragikomiskt, i amerikanen Thomas Midgley Jr:s livsöde. Han var ett snille av rang och löste problem på löpande band men ändå … saker som till en början verkade vara alldeles lysande visade sig senare bara vara … hmm .. sådär. Ja, ganska galet om man ska vara ärlig. Så till den grad att Midgleys sista finurliga apparat tog hans liv på ett sätt som skulle passa in i en Monthy Python-sketch. Ni vet en sådan där man egentligen inte får skratta åt …

Midgley föddes 1889 och blev senare ingenjör under en tid då kemin tog jättekliv i utvecklingen och han var definitivt en av dem drivande bakom detta. Intelligent och påhittig som han var hade han samlat ihop över hundra olika patent innan han gick bort 1944.

Samtidigt fick hans påhitt konsekvenser som gjort att många utsett honom till en av tidernas största miljöförstörare, även om han själv aldrig levde tillräckligt länge för att bli medveten om det.

Han var nämligen en av männen bakom idén att tillsätta bly till bensinen för att få motorn att sluta knacka  (motorn knackar för att bränslet antänds för tidigt, bly stoppar en reaktionskedja av så kallade fria radikaler och förhindrar därmed detta).

Det var bly i formen av tetraetylbly (TEL) som tillsattes (men man valde att kalla den enbart för Etyl, bly lät inte särskilt bra i reklamen ens på 1920-talet…). Det var dock inte tillräckligt eftersom motorn snart kläggade igen av blyresterna det förde med sig. Men Midgley löste det problemet också genom att tillsätta dibrometan eller dikloretan. Kemikalierna reagerar med bly och bildar då blybromid alternativt blyklorid som är lättflyktiga ämnen som följer med avgaserna ut. Perfekt. Problemet löst. Ur en ren teknisk synvinkel.

Ur en annan synvinkel: alldeles tokfel.

Att bly inte är särskilt nyttigt har man vetat om i evigheter även om mycket inte var riktigt känt på den tiden. Det kan ge bland annat nervskador och njurproblem redan vid väldigt låga doser, barn är särskilt känsliga. (År 2012 fanns det dock 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet).

Undrar om det går att komma på ett mer effektivt sätt att sprida bly än att låta det sväva ut i atmosfären via bilavgaserna?  Med tanke på att bly inte förbjöds i bensin i Sverige förrän 1995 är det närmast oändliga mängder som spritts ut i atmosfären under det senaste århundradet. Halterna bly i vårt grundvatten har sjunkit avsevärt sedan nittiotalet men mängden i sjöar och vattendrag har varit oförändrad de senaste tio åren enligt Naturvårdsverket.

Men Midgleys miljödåd slutade inte där…

På 20-talet användes riskfyllda kemikalier som ammoniak, propan, svaveldioxid och klormetan till köldmedia i kylskåp och liknande. Midgley löste även detta problem då han blev den första att tillverka diklorodifluorokarbon som hade perfekta egenskaper för ändamålet utan att vara farligt. Det var freon han hade tillverkat och ganska snart hade det ersatt det mesta av de gamla kemikalierna. Lysande ju. Faktiskt.

Men …

Många år senare gjordes oroande upptäckter som ledde till Nobelprisad kemi (1995) vilken visade hur freoner reagerade med och bröt ner ozonlagret som skyddar oss mot viss skadlig UV-strålning. Efter mycket forskning förbjöds freoner i och med Montrealprotokollet, något som även de allra flesta av de största freontillverkarna stod bakom. Men det är först nu, +25 år senare som tecken på förbättringar syns då freonerna är så beständiga och finns kvar i atmosfären så länge.

Midgley Jr  drabbades sedermera av polio och fick mycket svårt att röra sig och behövde hjälp med de mest vardagliga av saker. Att ta sig ner och upp ur sängen blev ofattbart svårt men det var förstås något som kunde underlättas av fiffiga tekniska lösningar. Han lät konstruera en anordning med rep och öglor som skulle hjälpa folk med just denna övning men det slutade inte bättre än att han snodde in sig i sin uppfinning och ströps till döds 1944.

Sorgligt öde för en så briljant människa …

MNI_8625

 

 

 

 

 

Fredagsfilm -tankar om fiskeriet…

Jahopp, sån’t här kan jag sitta och fundera på…:

 

Ref:
-Catch reconstructions reveal that global marine fisheries catches are higher than reported and declining: Daniel Pauly & Dirk Zeller, Nature Communications 7, Article number: 10244’
http://www.nature.com/ncomms/2016/160…

-Production cost fishfarming: http://www.marineharvest.com/globalas…

-Overfishing: http://www.un.org/events/tenstories/0…

-NOAA-statment: http://www.nmfs.noaa.gov/aquaculture/…
-Usage of farmlands: http://www.fao.org/nr/solaw/main-mess…

-Rivers: http://environment.nationalgeographic…

-Salmon cost Norway: SvD 5 mars 2016 http://www.svd.se/laxen-ska-radda-pressad-norsk-ekonomi

Photo by me Maths Nilsson

När det omöjliga blev möjligt! TTIP #4

 

Inside

TTIP och kemikalierna:

Del 1: Naivt om TTIP och kemikalierna.
Del 2: Så blev asbest ofarligt igen
Del 3: Vår klorerade värld. vad Monsanto visste men inte ville berätta

 

Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen:  finns det ett problem överhuvudtaget?

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Ungefärlig översättning: Varför lägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?

(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

 

Surt regn och reglering av svavelutsläpp

Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.

Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)

Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.

Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?

global-so2-emissions-jsmithFrån: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.

 

Påstådda kostnader för reglering enligt industrin (USA): $100 mdr  [1]
Verklig kostnad USA: $3-9 mdr  [2], [3]
Beräknad vinst USA: $101-119 mdr       [2]
Kostnad luftföroreningar enligt EU: €330-940 mdr     [4]
Kostnad luftföroreningar OECD: $1,7 triljoner (2010).    [5]

Tid från vetskap till åtgärd: 15-20 år
(med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)

Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …

[1]   Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2]   8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003;  [3]   3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266;  [4]   Utredning från EU
[5]   Rapport från OECD 2014

Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs…  Frågan är vem som ska betala och för vad?  Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)

__________________________

Freoner och ozonnedbrytning

Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.

1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.

Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).

1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.

Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).

Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:

”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.” 

Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)

Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?

Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:

ton freoner

http://www.theozonehole.com/cfc.htm

En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.

 ozone_figure3http://www.skincancer.org/prevention/uva-and-uvb/ozone-and-uv-where-are-we-now

Tid från vetskap till åtgärd: ungefär 10-15 år …

Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner):  650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997):  40-400 dollar/bil

EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg
Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg
(
1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).

Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år
Verklig tid: 2 år

Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect

Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.

____________________________________

Bly i bensin

Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:

”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”

Wall Street Journal, Sept. 9, 1965

När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.

Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…

Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.

Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995  (notera enhet, risknivån för barn är  50µg/L):

Bly-i-blod_FigSVE_2

 

_____________________________

Klorerade och bromerade organiska föreningar

1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.

Chart_ikey2156_pl1_lSE_tLand_sL

dioxiner i blod

Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.

(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).

Att märka upp farliga kemikalier

Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.

Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.

“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”

Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985

 

Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier

_______________________________

Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).

Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).

I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?

Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.

 

2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar

Så blev asbest ofarligt igen… /TTIP#2

KInside

Del 2 i Varför ska jag inte oroa mig inför TTIP?

Del 1 Radikalt skilda kemikalielagar i EU vs USA
Del 3 Vår klorerade värld – det som skulle hållas hemligt
Del 4 När det omöjliga blev möjligt

Många skulle säkert ha backat undan från problemet den amerikanske advokaten Evan Nelson stod inför. En uppsjö av vetenskapliga studier visade att asbest orsakade cancer och en mängd olika instanser som t ex IARC (International Agency for Research on Cancer) klassade asbest som cancerogen. Det var inget särskilt kontroversiellt. Och just det var hans problem.

Han försvarade nämligen företag som blivit stämda av anställda som drabbats av cancer och hävdade att det berodde på den asbest de hanterat på jobbet och nu ville ha skadestånd. I USA kan det handla om stora belopp och är inte något företagen vill betala utan vidare. Det är förstås förståeligt att de vill att det ska finnas bevis för det men …

Nelson behövde hitta en försvarsstrategi och hade kommit på en avancerad idé: en helt ny vetenskaplig teori till varför människor drabbas av mesothelioma, den mycket ovanliga cancerform som är starkt förknippad med asbest (den utvecklas i en typ av celler som täcker flera av kroppens inre organ, särskilt vanligt i lungorna). Men det räckte förstås inte att han själv som advokat lade fram en hemsnickrad förklaringsmodell som det inte fanns vetenskapliga belägg för.

Därför skickade han ett mejl till den före detta Harvard-professorn Peter Valberg och förklarade sin teori: radioaktiva partiklar från tobak var det som orsakade cancern, inte asbest. Nelson bifogade några artiklar som han tyckte stödde sin exalterande hypotes och frågade om Valberg kunde skriva några peer-review’ade* artiklar om detta. (Det här är år 2008 och är uppgifter som grävts fram av journalister på  Vice News  och Center for Public Integrity ).

*(peer-review =  granskning av artiklar innan de publiceras i vetenskapliga tidskrifter, ett centralt kvalitetsbegrepp inom akademin).

Valberg hade slutat sin akademiska karriär och jobbade nu för konsultfirman Gradient, en av de större i en bransch som växer så att det knakar. De förser företag (eller vem som nu vill betala) med kompetenta akademiker som bland annat kan författa vetenskapliga artiklar vilka kan behövas vid rättsliga förhandlingar av den ovan nämnda typen.

Men det var ändå en mycket kontroversiell teori advokaten presenterade. För trots alla studier som gjorts på hundratusentals rökare allt sedan sextiotalet fanns det inget i de resultaten som tydde på att rökning orsakade mesothelioma. Man kan därför tycka att den före detta professorn skulle behövt lite tid att fundera över saken, men bara timmar efter mejlet får Nelson svar från Valberg att han accepterar. Han och ytterligare en kollega, Goodman, ställer upp att skriva tre artiklar om saken. (Valberg kostar  $330/timme). Och vips så fanns det expertvittnen för en helt ny vetenskaplig teori!

Efterföljande mejlkonversation visar dock att de hade svårt att få artiklarna godkända. Till slut lyckades de ändå få två av dem publicerade, den tredje som skulle bevisa att rökning orsakade mesothelioma blir dock aldrig publicerad. Som de tre granskarna uttryckte det:

________________________________

”This paper presents what I consider a highly biased review of the evidence that tobacco exposure is associated with an increased risk of mesothelioma. I strongly suspect the authors must work with someone with a strong financial interest in this subject. … The evidence that tobacco smoke is associated with mesothelioma is if anything extremely weak, and hardly convincing.”

”The logic in this paper is very fuzzy.”

”NOT TRUE

________________________________

Men det spelade ingen roll, i ett senare rättsfall användes slutsatsen ändå: det är rökning och inte asbest som gett de anställda cancer. Situationen är lätt absurd: en ”akademisk expert” (Goodman) hänvisar till vetenskap i en artikel som hon själv har skrivit utifrån en hypotes formulerad av en advokat på den advokatfirma som sköter försvaret i det aktuella rättsfallet…

Asbestos_with_muscoviteAsbest, en mineral uppbyggd av silikater (SiO4) och olika metaller. Finns i olika former.
Foto Wikipedia Common, Aram Dulyan.

 

År 2012 gör IARC ytterligare en genomgång av all vetenskaplig data som rör alla varianter av asbest och slår fast att det är cancerogent. Ännu en gång. Det går heller inte att sätta en lägsta gräns för en säker exponering. Nio epidemiologiska organisationer kräver med stöd av detta ett internationellt förbud, en åsikt som stöds av hundratals hälsovårdsorganisationer och experter (i Skandinavien förbjöds asbest redan i mitten på åttiotalet och EU införde förbud 2005, men det här är alltså i USA, i nutid).

WHO räknar med att 107 000 dör varje år på grund av asbest.

________________________________

”All forms of asbestos (chrysotile, crocidolite, amosite, tremolite, actinolite and anthophyllite) are carcinogenic to humans (Group 1).”

IARC Monopraph 100C-11

________________________________

Goodman och andra fortsätter dock att hävda i rättegångar att asbest inte ger mesothelioma och att det finns en säker exponeringsnivå. Hon överger dock sin tidigare tes att det skulle vara rökning som är orsaken.

 

Ford investerar i vetenskap

Asbest beständiga egenskaper gör att mineralen passar utmärkt som belag i bilbromsar. Förr var det mer eller mindre standard och när t ex trumbromsar skulle bytas blåstes de ofta rena med tryckluft och mekanikerna bar sällan ansiktsmasker. Ford (Chrysler och GM har ju konkat så de drabbas inte) har därmed blivit stämda av anställda som drabbats av cancer och vill ha skadestånd i processer som ovan.

Ford hade alltså en hel del vetenskap som talade emot dem, utöver det som redan nämnts har hundratals läkare, forskare och akademiker från sjutton olika länder skrivit under legala försäkranden i USA att asbest i bromsar riskerar att orsaka cancer hos arbetarna.

Därför har Ford investerat $40 miljoner i att ifrågasätta riktigheten i detta. I en genomgång av de vetenskapliga artiklar som publicerats mellan 1998-2015 angående asbest i bromsar och dess hälsorisker så hittades:

-27 st skrivna av experter knutna till industrin – ingen eller minimal risk för cancer konstaterades
-10 st skrivna av experter knutna till målsägande – ökad risk konstaterades
-11 st skrivna av utländska forskare ej involverade i rättegång – tio konstaterade en ökad risk för cancer

Det handlar sällan om helt ny vetenskap i den här typen av artiklar, oftast görs ”bara” genomgångar av redan utförda och vetenskapligt redan bedömda studier. Inget som driver vetenskapen framåt i egentlig mening utan mest nyttiga som ammunition i rättegångskrigen. Det verkar dock fungera, som en advokat skriver i ett internt Ford-memo angående effekten konsultfirmornas nya vetenskapliga artiklar haft:

”… changed the scientific playing field in the courtroom. You know this better than anyone as you have seen the number of plaintiff verdicts [in asbestos cases] decrease and the cost of settlement go down over time.”

Inte sällan kritiseras dock dessa nya studier för att vara bristfälliga, några forskare har till och med vittnat om att slutsatserna som dras från deras gamla studier är felaktiga.

”They’ve published a lot, but they’ve really produced no new science,” said John Dement, a professor in Duke University’s Division of Occupational and Environmental Medicine and an asbestos researcher for more than four decades. ”Fifteen years ago, I thought the issue of asbestos risk assessment was pretty much defined. All they’ve accomplished is to try to generate doubt where, really, little doubt existed.”

____________________

Men det här är bara toppen av ett isberg på ett problem som blivit allt snårigare och unknare med åren – kopplingen mellan akademin och kommersiella intressen. Var drar man gränsen och vad är sant eller falskt?

Många hävdar att det handlar om samma taktik tobaksbolagen förde för att hålla försäljningen uppe dvs anlita akademiker som ifrågasätter vetenskapen. Det är väl dokumenterat i de miljontals dokument som blivit officiella i och med rättegångar mot tobaksbolagen:

Doubt is our product since it is the best means of competing with the “body of fact” that exists in the mind of the general public. It is also the means of establishing a controversy.

Tillvägagångssättet ser under alla omständigheter misstänkt likt ut och samma mönster syns runt nästan varenda farlig kemikalie du kan tänka dig. Ytterligare ett exempel:

Marknära ozon är väl inte farligt?

Forskare vid Harvard utförde en omfattande studie om hur hälsan påverkades efter att USA börjat elda med inhemskt kol istället för importerad olja 1973 pga arabiskt oljeembargo (Six Cities Study). Resultatet var dramatiskt: folk i de mest förorenade städerna dog två år i förtid. Att rena utsläppen skulle ha lika stor effekt på dödligheten som att hitta en universell bot för cancer.

MNIL3780

Men studien fick inte särskilt mycket uppmärksamhet förrän 1997 när USA:s miljöskyddsverk, EPA ville använda den för att stödja utsläppsregleringar 1997 (Clean Air Act). Protester från industrin ledde till att en tredje oberoende part först skulle granska studien. Health Effect Institute fick uppgiften och efter tre år kunde de konstatera att Harvardforskarnas slutsatser var riktiga.

Om det slutade där?

Nej. Gradient, jäpp samma konsultfirma som i asbestfallet ovan, skred till verket. De har nu producerat 37 artiklar som på olika sätt tonar ner riskerna med luftföroreningar. Finansiärer? American Petroleum Institute, Navistar och the International Carbon Black Association.

Och Goodman, ja samma kvinna som i asbestfallet ovan, har stått i Kongressen och vittnat om att EPA inte tar tillräcklig hänsyn till senare tids epidemiologiska studier som säger att sot/smog inte är så farligt …

2014 publicerade OECD en rapport som uppskattar att luftföroreningar dödar 3 miljoner människor och kostar samhället 3,5 triljoner dollar varje år.

Men det har inte hindrat Texas Commission on Environmental Quality, en regulatorisk myndighet (sic), betalat Gradient $1,65 miljoner sedan 2013 för att utmana EPA:s vetenskapliga analys att marknära ozon är farligt.

Det går att fortsätta så här i evigheter, exemplen är nästan otaliga, ni får ett par till i nästa inlägg (och om det skulle råka bli något med mitt senaste bokprojekt så kan ni kanske få läsa ääännu mer  :)).

Någon får gärna försöka övertyga mig om varför vi ska låta denna typ av företagskultur få tillgång till slutna affärsdomstolar som kilar vid sidan av det normala rättsväsendet, vilket mycket väl kan bli fallet i och med TTIP och ett eventuellt ISDS. 

PS.
Om Ford var medvetna om asbest och riskerna i bromshanteringen?

Ett internt memo visar att de var så pass bekymrade att de undersökte alternativ redan 1971. De hittade ett, problemet var att det kostade 1,25 dollar mer per framhjulspar. Så det fick vara …
Nästa inlägg:
I vår klorerade värld, vad företagen visste men inte ville berätta…

Ovanstående är hämtat från Vice News som tillsammans med Center for Public Integrity grävt fram uppgifterna.