Etikett: miljö

Julafton inträffar i sommar för Lomborg, SvD:s ledarsida och den bortskämda människan

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized, Vetenskap12 kommentarer

Till sommaren är det 50 år sen FN höll sin första miljökonferens i Stockholm. Då bildades även UNEP, Förenta nationernas miljöprogram. Detta ska högtidhållas med en ny konferens i vår kära hufvudstad i början av juni.

Min spaning är att detta kommer bli rena rama julafton för ”libertarianska/konservativa/fri-marknads”-debattörer. Vi kommer matas med exempel på hur miljömuppar alltid har varnat för miljökatastrofer som sen aldrig inträffade – allt har bara varit ogrundad alarmism.

Här ett tidningsklipp om konferensen (DN 1972) som länge rullat runt på nätet som bevis för denna obefogade undergångsretorik (uttalande av Maurice Strong):

Klipp Expressen FN-möte 72

Ingen som följt miljödebatten de senaste decennierna blir väl förvånad över att den danske statsvetaren Bjørn Lomborg redan har påbörjat denna process och bland annat sprider denna artikel (även översatt till engelska). I helgen publicerade SvD:s ledarsida (förstås) ännu en artikel av honom som hänvisar just till detta: 50 år av falsk miljöpanik (låst artikel [fick tips om att den kan läsas på engelska här).

I artikeln listar han, förutom FN-konferensen, diverse uttalanden och tidningsartiklar som ”ropat varg” om miljön och kontrar med:

”De hade allihop fel, eftersom de förbisåg den största resursen vi har: mänsklig uppfinningsrikedom.”

Detta är en nästan löjligt förenklad slutsats, för hur såg världen ut inför denna konferens 1972?

Svenske forskaren Svante Odén hade 1967 skrivit en insändare i DN där han beskrev att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, hade 1966 lite av en slump lyckats visa hur oerhört spritt PCB var i naturen, läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet).

Smog i storstäder och industriområden var ett högst påtagligt problem, t ex i New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö.

Klorerade föreningar låg bakom en rad allvarliga incidenter, som en av världens värsta massförgiftningar i Japan 1968 kallad Yushō – risoljesjukan, kor på flera håll i världen drabbades av ”X-disease” orsakat av kemikalieexponering, Chicken Edema Disease, var ett annat begrepp på denna tid, enorma mängder kycklingar dog exempelvis i USA 1969 – också det pga kemikalier.

Det började också bli känt att dioxiner bildades vid tillverkning av många av de ”fantastiska” klorerade föreningar som då användes, liksom vid förbränning av avfall och att det inte var särskilt hälsosamt. Sen hade vi DDT, kvicksilver och en rad andra bekämpningsmedel som användes i princip helt utan tanke på hur det påverkade miljön mer än att det tvivelsutan var bra för skördarna.

Flera allvarliga oljeutsläpp inträffade, fiskar dog i massor i Rhen. Och så vidare.

Konferensen i Stockholm handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträckte sig över nationsgränser. De 26 punkter som avhandlades kan du se här. Att leta upp diverse överdrivna uttalanden för att exemplifiera alarmism är förstås effektivt, men att använda dem som bevis för att det inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren populism. Och det har som bekant funkat utmärkt i propagandasyfte i alla tider. (Här kan du läsa Maurice Strongs öppningsanförande som är betydligt mer nyanserat än DN:s rubrik).

(Men visst, jag önskar också att ”man” var mer försiktig med uttalanden som ”vi har x antal år på oss” när det handlar om väldigt osäkra prognoser. Det är att pegga upp bollen för de som inte tycker det är någon fara på taket).

Åtgärder inom dessa områden kom inte av sig själva utan motarbetades hårt på sina håll . Det var inte lekfull uppfinningsrikedom eller plötsliga frivilliga infall från företag som stoppade mycket av det här, det rådde en ren kamp mellan miljöorganisationer, opinion, politiker och näringsliv. Volvo var till exempel inte särskilt pigga på att införa katalysatorer på sina bilar i Sverige trots att de tvingats till det i USA.

(Nej, jag är inte emot näringslivet och ja, de är och har alltid varit en självklar del av lösningen – mindre så när det gäller deras ideologiskt färgade lobbyorganisationer).

Självklart går det att hitta överdrifter och alarmism som inte har stöd i vetenskapen och dessa är förstås väldigt effektiva att använda i propagandasyfte. Men det förekommer precis lika mycket överdrifter åt andra hållet: inom i princip varenda miljöfråga påstås att åtgärder kommer leda till enorm arbetslöshet, konkurser, energibrist och allt vad det är. Saker som vi vet aldrig inträffade när insatser väl gjordes. Men ekonomiska katastrofprofetior tycks aldrig kunna klassas som alarmism.

Och så har det fortsatt allt sedan dess. Så här skrev exempelvis Fred Singer (känd klimatförvillare) om freoner:

Men åtgärder har haft effekt, de som skränar mest om överdriven miljöalarmism har vi INTE att tacka för följande förbättringar:

Och ja, jag tycker det är rätt bortskämt att bara slänga ur sig att allt detta hände bara för att BNP växte och alla blev rikare.

Lomborg kommenterar i SvD-artikeln även en uppmärksammad rapport från Rom-klubben:

”1972 kom också det första globala miljölarmet, rapporten ”Tillväxtens gränser”. Författarna förutspådde att de flesta naturresurser skulle ta slut inom ett par decennier, samtidigt som mänskligheten dukade under för miljöföroreningar.”

Detta är en ren lögn och du kan ladda ner en pdf av boken och läsa själv här. I sammanfattningen står att de pratar om bortom år 2100 och dessutom handlade det inte att allt skulle ta helt slut:

”The earth’s interlocking resources – the global system of nature in which we all live – probably cannot support present rates of economic and population growth much beyond the year 2100, if that long, even with advanced technology.”

(Relativt nya utvärderingar av Limits of Growth-rapporten menar för övrigt att ”spådomarna” fortfarande håller, läs t ex artikel i The Guardian.)

Ett oskyldigt litet fel? Såna gör vi ju alla.

Knappast, det är snarast modus operandi hos Lomborg att skarva, förvränga och plocka ihop lite av varje så att det passar hans världsbild – oavsett om det är sant eller inte eller bara en liten del av hela bilden. Läs till exempel mitt inägg: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt.

Miljöfrågor är ofta extremt komplicerade och många gånger finns det varken svart-vita svar eller enkla lösningar. Det är dock beklämmande hur lätt diverse myter fastnar som sanningar även hos till synes seriösa debattörer.

Diklordifenyltrikloretan – Wikipedia
DDT

”DDT-frågan” brukar vara ett tillförlitligt lackmustest på vilka kunskapskällor som används i denna aspekt. Det brukar påstås att 1970-talets DDT-förbud orsakat miljontals dödsfall i fattiga länder. Lomborg är (förstås) en av dem som hävdat att detta var ett förödande beslut.

Andra självsäkra debattörer som juristen, författaren Joakim Zander påpekade detta i Expressen så sent som förra året:

Och han är inte ensam. Mängder med libertarianska/konservativa tankesmedjor och lobbyorganisationer sprider budskapet helt okritiskt. Syndabocken brukar heta Rachel Carson. Många anser att hennes bok Tyst Vår från början av 1960-talet är startskottet för en omfattande miljörörelse. Competitive Enterprise Institute, huvudspelare även i klimatförvilllarbranschen, startade 2007 – när Carson skulle fyllt 100 år – en rätt makaber websida (RachelWasWrong) där de bland annat la upp bilder på afrikanska barn som dött av malaria:

”Her goal of getting rid of pesticides like DDT left uncounted millions vulnerable to deadly diseases like malaria.”

Carson likställs av vissa tankesmedjor och högerdebattörer vid massmördare som Stalin och Pol Pot. Breitbart: Google Celebrates the 20th Century’s Greatest Female Mass Murderer, Rachel Carson

Och precis som med klimatet är frågan så komplex att det finns enorma möjligheter till cherrypicking och rena lögner. Lobbyisten Steve Milloy har på sin sida Junk Science, med enorm spridning, listat 100 punkter som ska bevisa att DDT är helt problemfritt i motsats till vad alla alarmister säger. Det är ren desinformation.

Det är nämligen helt omöjligt att göra en sådan lista och råka missa all vetenskap som bevisar det motsatta. Och självklart använder han samma taktik som Lomborg (även om Lomborg nog får sägas även kan lyfta en del rimliga frågeställningar). Här kan du se ett exempel på den uppsjö av rena lögner han redovisar. Saker som är oerhört arbetsamt att kolla upp.

Och det finns massor med statistik som man med ett vant handlag kan använda i det syfte man vill, som den här grafen som visar hur antal malariafall ökade i Brasilien:

Som dock får en helt annan innebörd om man lägger till bildtexten (det handlar inte om DDT-förbud):


Zander hävdar ovan att DDT-förbudet grundas på en felaktig riskbedömning och att man inte beaktat alla konsekvenser det skulle få. Han har också skrivit på Twitter att Tyst Vår/Rachel Carson haft en oerhörd negativ inverkan på miljön i stort. I själva verket är det han som har dålig koll på orsak och verkan.

[Fick ”skäll” för att jag var oseriös att inte ha läst hans källa Wildavsky – har följt upp med ett inlägg om det.

Rachel Carson uttryckte klart och tydligt att problemen med insektsburna sjukdomar inte skulle förminskas, och hon argumenterade inte heller för ett totalförbud mot bekämpningsmedel, bara att de skulle användas så lite som möjligt för att undvika att skapa en värre fiende än den man först velat bli av med. Hon syftade på resistens och det stämde då, precis lika mycket som det gör idag, oavsett om vi pratar om DDT, glyfosat eller malariamediciner.

Tyst Vår var en nödvändig ögonöppnare för många och beskrev många väldokumenterade fall av allvarliga störningar i naturen pga överanvändning av bekämpningsmedel. Boken handlar inte alls bara om DDT som man ibland kan få intrycket av. USA:s förbud 1972 byggde naturligtvis inte heller på hennes slutsatser. Flera genomgångar av vetenskapen på området hade gjorts av bl a presidentens vetenskapliga råd både under Kennedys och Nixons administration.

Förbudet gällde dessutom användning inom jordbruket och innefattade inte bekämpning av malaria. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT långt efter detta förbud. Användningen av DDT i USA hade likaså minskat med runt 85% från 1959 till början på 70-talet, dvs långt innan förbudet (bland annat pga resistens hade gjort medlet mindre effektivt och det fanns bättre alternativ).

Det går inte att förneka att DDT var (och är) ett mycket effektivt bekämpningsmedel med låg akut toxicitet för människan. På flera ställen lyckades man helt få bort malaria vilket ledde till en optimism att man skulle kunna utrota sjukdomen. Och DDT blev huvudvapnet i WHO:s kampanj Global Malaria Eradication Program (GMEP) som startades 1955.

Man borde varit väl medveten om riskerna, i Grekland började exempelvis besprutning 1946 och den var framgångsrik, men 1951 blossade sjukdomen åter upp på grund av resistens mot DDT.

Men kampanjen tycktes ha belagts med skygglappar, tidigare kunskap och kontrollprogram lades åt sidan för att nästan helt fokusera på att utrota parasiten med hjälp av besprutning. Problemet var att man inte hade all nödvändig kunskap och det saknades kapacitet att hantera problemet på t ex den hårt drabbade landsbygden i Afrika.

”Destruction of mosquito breeding marshes, prevention of mosquito bites, and other measures traditionally used in malaria control were abandoned, depicted not only as unnecessary but as antagonistic to the higher goal of eradication. … Even the use of antimalarial drugs as a complementary measure was considered redundant at the beginning. At the same time, there was a general disregard for social and cultural barriers, which often prevented the acceptance of the campaign activities in many of the “remote areas.” ”

  • Nájera JA, González-Silva M, Alonso PL. Some lessons for the future from the Global Malaria Eradication Programme (1955-1969). PLoS Med. 2011;8(1):e1000412. Published 2011 Jan 25. doi:10.1371/journal.pmed.1000412

Under 1960-talet visade sig allt fler problem i form av resistens och återkommande utbrott. Sri Lanka såg länge ut att ha vara ett mönsterland och tycktes vara på god väg att utrota sjukdomen, men efter en tid av misskötta program blossade sjukdomsfallen upp igen 1968-69. Man utökade besprutningen med DDT men resistens gjorde att det inte hjälpte.

Malariaprogrammen tappade dessutom mycket av sin finansiering. USA drog 1963 in sina bidrag till WHO Malaria Special Account – ett hårt slag då de stått för 85% av finansieringen.

Man började inse att det var naivt att tro att man enkelt skulle kunna utrota sjukdomen via enbart besprutningsprogram och GMEP lades ner 1969. I början på sjuttiotalet kom sedan oljekris och ekonomiska bekymmer vilket också drabbade malariabekämpningen.

En studie har gått igenom fall från 1930 och framåt där malaria blossat upp igen.

Den gemensamma nämnaren till detta är inte brist på DDT utan brist på resurser. Enbart besprutning är inte tillräckligt. Det behövs pengar, sjukvård, mediciner, kontrollprogram med fungerande infrastruktur och så vidare. Att skylla problemen enbart på förbudet mot användning av DDT inom jordbruket är helt enkelt ren och skär populism, men det passar ju in i narrativet för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”.

Nedan en del grafer från Afrika (se liknande för andra världsdelar i artikeln ovan eller i mitt inlägg Var DDT-förbudet en katastrof?) Problemen uppstod som synes i många fall långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.

figure5

Här liknande resonemang i en artikel i Nature.

Med det sagt, pendeln kan ju svänga över för långt åt andra hållet också, där varenda kemikalie anses vara livsfarlig. Det tycks ibland inte finnas något mellanting mellan totalförbud och att vräka ut ton efter ton på minsta åkerplätt.

Nåväl, det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men det är valår och 50-årsjubileum för FN:s miljökonferens; jag gissar att valda delar av M-KD-SD-trojkan kommer köra ”Allt är bara alarmism”-argumentationen på repeat! Vi kommer matas med tidningsklipp och liknande. Timbro och SvD:s ledarsida kommer haka på, eller om det är tvärtom, SvD som leder dansen? Det är väl visserligen samma personer i hög grad…

Och jag tvivlar inte heller på att vissa miljöpartister och andra kommer bistå med upplagda smashlägen via obefogad alarmism och märkliga förslag.

Utvecklingen i klimatdebatten på senare tid är inte heller oväntad. Lomborg skriver t ex i sin SvD-artikel:

”Aktivistiska politiker i rika länder petar med åtgärder på marginalen och skyfflar subventioner över dyra lyxprojekt som elbilar, sol- och vindkraft, medan FN slår fast att det inte går att se någon mätbar effekt av det senaste decenniets klimatåtgärder.”

I verkligheten har kolindustrin snudd på kollapsat sedan 2015 och Parisavtalet. Priset för förnybar energi har rasat snabbare än någon tycks ha kunnat föreställa sig. Detta är också anledningen till att IPCC:s värstascenario RCP8.5 numera anses vara osannolikt (det är väl typ enbart Lomborg som fortfarande anser att ”sikta på” 3,75 C:s uppvärmning till år 2100 är mest kostnadseffektivt). Detta har inte hänt av sig självt, tvärtom har det ihärdigt motarbetats av både Lomborg och en uppsjö av tankesmedjor.

Men var så säker, det kommer inte dröja länge förrän marknaden och den växande BNP:n får cred för alla framgångar. De som tvivlat på all klimatvetenskap i evigheter skryter nu om att de är de verkliga ”klimatvännerna”.

Och vips, nu börjar det låta som att det knappt aldrig existerat ett problem. Och att 3-4C uppvärmning (ja, lägger man till osäkerheter är det fullt möjligt fortfarande) inte innebär några särskilt allvarliga problem.

Jaja, det här är the-never-ending-story och jag har inga större förhoppningar om att något kommer ändras, ser verkligen inte fram mot valkampanjen.

Framsida, titel och redigering klar

Den Av Mathsi Manus, Skrivande4 kommentarer

Då har en första redigerad version av min bok Spelet om klimatet gått iväg till förlaget (Roos&Tegnér). Lite lätt ångestfyllt – man blir ju liksom aldrig färdig med en text. Och det dyker alltid upp tankar angående formuleringar och saker jag borde tagit med eller tagit bort.

Att redigera är en känslomässig berg-o-dalbana. När jag fick första versionen var jag på riktigt uselt humör och reagerade genast med taggarna utåt på det alldeles nedklottrade manuset. Efter att ha andats ett tag insåg jag dock att det var väldigt bra kommentarer – och jädrigt lärorikt. Kommer aldrig sluta att förvånas över hur blind man kan bli för sin egen text.

Redigering är kul, men det tar en evinnerlig tid. Om folk visste hur mycket tid jag tillbringat för att formulera ett litet stycke skulle jag säkert åka in på dårhus 🙂 Långa dagar har det blivit och det känns som jag levt i en bubbla. Man har ju dessutom ett riktigt jobb att sköta – ett som ger pengar (jag gillar att jobba med olika saker – är dock ganska usel på att hålla många bollar i luften samtidigt och må bra …)

Och framsidan är också klar. Gjord av Niklas Lindblad. Tycker det blev kanon. Utgivning i slutet av mars, men redan upplagd på Bokus m fl och man kan klicka där för att få ett mejl när boken finns att köpa.

Kontrakt! ”Det som blir över” blir ljudbok

Den Av Mathsi Manus, Skrivande, Uncategorized2 kommentarer

Det som blir över ska bli ljudbok 🙂

Jag gav ut den 2017 som storpocket och blev ärligt talat lite förvånad att nu få en förfrågan om jag ville ge ut den som ljudbok (och e-bok). Naturligtvis tackade jag ja.

Det var Vulkanmedia som kontaktade mig, det är egentligen ett hybridförlag där författaren själv bekostar det som behövs för att producera och distribuera en bok men det här rör sig om ett riktigt förlagsavtal, dvs de står för kostnaderna. (Jag hade skickat manuset för påseende till dem tidigare så jag antar att det var så de ”kände till den” (de läste det då och tyckte det var bra) och nu kom med erbjudandet i och med att de relativt nyligen börjat producera ljudböcker).

Riktigt kul!

Vulkan har ett antal olika imprints så jag vet inte riktigt under vilket det blir, jag har heller inte koll på tidsplaner eller vem som ska läsa in den, men det ger sig.

Det som blir över är en thriller/spänningsroman som utspelar sig runt en verklig miljöskandal i Elfenbenskusten med kopplingar upp till Norden även om min berättelse är helt fiktiv (se mer i meny ovan). Harper Collins lektör gav den ett mycket positivt omdöme sist men den gavs inte ut där (”inte pga kvaliteten, inte alls utan på vilken typ av bok det var och vad de redan hade bestämt att ge ut”), se här.

Som sagt, vet inte när det blir men kul är det  (och ganska välbehövligt just nu …)

Det som blir över ebok X

 

Det mystiska miljögiftet

Den Av Mathsi Natur, Uncategorized, Vetenskap9 kommentarer

I spåren av Coronaviruset (COVID-19) blir det uppenbart hur vi numera tar för givet att vetenskapliga svar ska finnas tillgängliga på studs och många verkar också ha svårt att acceptera osäkerheter och att det ibland inte finns raka och entydiga svar (även om man säkert skulle reagera likadant om det drabbar en själv …).

Ta bara det här med analysmetod för att avgöra om man är smittad eller inte, det är bara några månader sen första fallet konstaterades i Kina och nu verkar en del kräva att alla som vill ska kunna testa sig utan en tanke på vad som ligger bakom för att ta fram metoderna och de resurser som krävs för att analysera och utvärdera, CSI är liksom inte på riktigt.

(Vi har dessutom sen länge ”optimerat” vården för att den ska vara så ”effektiv” som möjligt där varenda minut ska vara planlagd, då kan man knappast förvänta sig att det finns oändliga resurser att sätta in när det väl smäller…).

Jaja, det fick mig i alla fall att tänka på nedanstående historia om hur ett envetet detektivarbete avslöjade hur omfattande spridningen av ett av vår tids värsta miljögifter var.

[Jag skrev det här inlägget för Natursidan för ett par år sen och eftersom jag inte varit på humör att efterforska ett nytt inlägg (pollenkoma bl a) så fick det bli lite recycling 🙂 ].

MNIL0914

Vi är idag ganska bortskämda med känsliga analysmetoder för att upptäcka miljögifter som sen kan användas för att åstadkomma förbättringar, men så har det inte alltid varit. Kartläggningen av olika miljöhot liknar många gånger en deckargåta och flera svenska forskare har lett utvecklingen genom åren. Så här gick det till exempel till när pusslet angående ett av våra värsta miljögifter fick sin lösning. Gamla havsörnar från Naturhistoriska museet i Stockholm visade sig spela en avgörande roll.

Under sextiotalet började allt fler problem dyka upp som många misstänkte ha sitt ursprung i alla de nya bekämpningsmedel som användes. DDT var särskilt ”i ropet” och när Sören Jensen, en kemist vid dåvarande Stockholms Högskola, försökte ta reda på hur mycket DDT det fanns i fettvävnaden hos människor stötte han på problem.
Det verkade finnas några andra kemikalier i proven som störde de så kallade GC-analyserna. Analyssvaren kan liknas vid ett diagram med olika toppar där varje topp motsvarar en kemikalie, se bild.

pcb-diagram

Exempel på kromatogram taget från: Aoki et al, Membranes 2014, 4, 764-777.

(GC: proven löses upp i lösningsmedel och hettas blixtsnabbt upp så det förångas och förs in i ett gasflöde som går genom en lång kolonn. Olika ämnen kommer ta olika lång tid på sig att passera kolonnen och efter den finns en detektor som registrerar när ”de kommer ut”. I verkligheten är det ett himla meck att få substanser att separera från varandra så det kommer ut i en fin rad som på bilden ovan och det går inte att enbart från detta avgöra vad det är för något. GC=gas chromatography, finns även LC=liquid chromatography, samma sak men provet förs då in i ett vätskeflöde istället för gasflöde)

Men Jensen kunde inte utifrån dessa analyser avgöra vad det var för substanser, bara att något fanns där. Han såg alltid fjorton extra toppar i sina analyser och frågan var om det handlade om spöktoppar från provbehandlingen eller om det faktiskt var nya substanser han hittat?

Han började ta prover från allt och alla och såg att topparna fanns i hårstrån från sin fru och barn, i gäddor från norr till söder men med en klar gradient där de i söder var betydligt mer kontaminerade än i norr. Halterna tycktes öka med faktor tio för varje steg uppåt i näringskedjan man tog, med andra ord predatorer som havsörn innehöll avsevärt mer än fiskyngel och mindre fiskar.

En hypotes var, som sagt, att det rörde sig om klorerade bekämpningsmedel men ett avgörande bevis för motsatsen hittade Jensen på Naturhistoriska riksmuseet. Där fanns uppstoppade havsörnar sparade ända från år 1888 och genom att analysera prover från deras fjädrar upptäckte han att de fjorton olika substanserna fanns i alla prover från och med 1934 men inte innan. Klorerade bekämpningsmedel började användas långt efter det årtalet och substanserna var med andra ord inte några nedbrytningsprodukter från DDT eller liknande. Men på den här tiden fanns det inga möjligheter att ta reda på vad det var för något.

Men den analytiska kemin avancerade snabbt och på Karolinska Institutet utvecklade docent Ragnar Ryhage en helt ny typ av instrument, en så kallad masspektrometer som kan ge ledtrådar till hur en molekyl är uppbyggd. Jensen gick på den första kursen som hölls på detta och tog med sig egna prover från en död havsörn som innehöll extremt höga halter av de okända substanserna. Med det nya instrumentet kunde man till slut bestämma vad det var.

Eftersom grundmolekylen verkade se ut som en bifenyl med olika antal kloratomer på kallade Jensen dem för polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB (PolyChlorinated Biphenyls). Det slutgiltiga beviset fick han när analysen jämfördes med ett referensprov av PCB från en tysk tillverkare. Resultaten om ”den nya” miljöboven publiceras 1966.

pcb-ddt

PCB och DDT (Cl)n avser att det finns olika antal (n) klor på molekylen och att de kan sitta på olika kol av molekylen (varje hörn är ett kol). Det gör att det finns över tvåhundra olika varianter av PCB (så kallade congener).

Omfattningen av problemet visade sig vara gigantiskt, PCB fanns överallt och efter en rad olyckor och allvarliga hälsorisker förbjöds kemikalien 1978 i Sverige, Men det är en extremt stabil kemikaliegrupp och finns än idag vida spritt i världen. Här är statistik från Naturvårdsverket:

pcb

Grafen visar att åtgärder ger förbättringar men också att det kan ta mycket lång tid, vilket är en av anledningarna till att applicera den så kallade försiktighetsprincipen. Några år efter Jensens resultat publicerats visade en amerikansk studie hur illa ställt det var med amerikanska pilgrimsfalkar. Tillverkningsindustrin bemötte det på samma sätt som många andra miljöhot:

”De svenska och amerikanska forskarna … påstår att polyklorerade bifenyler är ’mycket giftiga’ kemikalier. Det är helt enkelt inte sant. Källan till det som identifierats som PCB är ännu inte känt. Det kommer behövas omfattande forskning världen över för att bekräfta eller förneka de initiala vetenskapliga slutsatserna.”

Alla våra klassiska miljöfrågor innehåller denna typ av problematik, vägen fram är sällan spikrak varken på det vetenskapliga eller på det politiska planet. Diverse intressekonflikter blandar sig gärna i besluten vilket också belyser vikten av att ha självständiga forskare och myndigheter.

Det som slår mig mest av att läsa (och prata med kollegor som träffat honom) om Jensen är den enorma vetgirigheten. Vad jag förstår sprang han fortfarande på labbet långt efter han fyllt 80 år. Det är inga välformulerade måltal och strikta planer som gäller utan viljan att lösa problem på hans eget sätt. För att det är kul. Det har blivit allt svårare idag där minsta steg ska effektiviseras, struktureras och mätas. Det är som alltid en balansgång.

Källor: Jensen, S. , New Sci., 32, 612 (1966) The PCB Story on JSTOR och ”Livaktig Forskning – 25 års forskning vid Wallenberglaboratoriet” Stockholms universitet 1971-1996 ISBN 91 7540 114 2 och Sierra Club,

Anmärkningsvärt vetenskapligt upprop

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized, Vetenskap7 kommentarer

Några av världens mest prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter har i veckan skickat ut en andra nödraket angående konsekvenserna av att det amerikanska miljöskyddsverket, EPA, är på gång att införa nya regler om vilken vetenskap som ska få ligga till grund för myndighetens regleringar (Strengthening Transparency in Regulatory Science).

Vid en första anblick tycker jag ambitionen verkar vara ganska tilltalande där all data måste vara offentligt tillgänglig, men som alltid är det inte riktigt så enkelt. Och det får väl sägas vara ganska anmärkningsvärt att redaktörerna går ut med ett gemensamt uttalande för att lufta sina farhågor (och det är inte bara dom).

Det publicerades i Science i veckan och det är representanter för följande tidskrifter som står bakom det: Science, Nature,  Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) of the United States of America, Public Library of Science (PLOS) Journals, Cell Press och The Lancet.

Så vad gäller det? Det kan nog behövas en liten bakgrund för att förstå misstänksamheten…

Ingen har förstås missat att Trump vill hoppa av Parisavtalet och trots att han, liksom flera andra republikaner, en gång skrivit på upprop för klimatåtgärder så gjorde de helt om i den frågan. Utbildade, eller övertalade, av de lobbyfirmor vars finansiärer även bekostar en stor del av deras valkampanjer… Se gärna Climate of Doubt.

Det märktes tydligt att Trump hade kommit till makten bara genom att titta på myndigheternas hemsidor där det mesta som hade skrivits om klimatförändringar ändrades. Man tänker inte osökt på Orwell…

Det går inte att hålla reda på alla märkliga utspel från Trump och ibland känns det som att det är ett skådespel för att dölja det som sker i bakgrunden. Det pratas ibland om att Trump-administrationen för ett krig mot vetenskapen och det nämns bland annat att presidentens vetenskapliga råd, White House Office of Science and Technology Policy (OSTP), fick vänta i två år innan de fick en ny chef efter att Trump tillträdde. Obama hade 135 anställda där medan Trump bara har 45. Om det betyder något låter jag vara osagt…

Det är ju heller ingen hemlighet att Trump vill skala bort mycket av de myndigheter som ”ställer till besvär” för näringslivet och EPA är en av dem. Nerdragningarna har varit dramatiska och för år 2020 föreslås att budgeten minskas med 31%. Det tillsammans med en banting av Office of Energy Efficiency and Renewable Energy med 70% gör att en del undrar över motiven bakom.

Trump utsåg Scott Pruitt till att leda EPA. Han hade tidigare var delstatsåklagare i Oklahoma och stämt EPA mer än ett dussintal gånger för att de infört regleringar som kostade olje- och gasindustrin pengar. Läckta mejl visar att han under sin tid som åklagare mer eller mindre gick i fossilindustrins ledband och använde sig i det närmaste ordagrant av deras argumentation. Vid ett par tillfällen råkade till och med brevhuvudet från ett av dessa bolag slinka med i en klagan mot hårdare regleringskrav. Industrin tyckte det var effektivare om kritiken mot EPA kom från ”staten” istället för från dem själva. Det tyckte tydligen Pruitt också.

Det var alltså denne man som ledde EPA men efter bara ett år och en lång rad skandaler, där han bland annat slösat rejält med skattebetalarnas pengar (ni vet, ”det är okej när vi gör det”, drain the swamp och så vidare), som föranlett en radda federala utredningar så avgick han.

Pruitt drev starkt på att Trump skulle lämna Parisavtalet (nej, Pruitt tror inte att koldioxidutsläppen påverkar klimatet i någon större utsträckning). Under sin tid på EPA drev han även på för att lätta på kraven (alternativt fördröja införande) för 24 olika regleringar, t ex:

Clean Power Plan (koldioxidutsläpp), metanutsläpp, bekämpningsmedel, Clean Water Rule, luftkvalitet med avseende på ozon och så vidare. EPA har även lättat på regleringar vad det gäller utsläpp av 189 olika ämnen under Trumps tid.

Efter Pruitt avgick tillsatte Trump Andrew Wheeler som chef för EPA. Han hade tidigare jobbat som lobbyist för kolindustrin och vill själv lätta på regleringar vad det gäller utsläpp till luft, det gäller bland annat kvicksilver, genom att införa ett nytt sätt att beräkna hälsonyttan för människan (i dollar räknat) med att minska utsläppen (i USA måste myndigheter ta hänsyn till ekonomin på ett helt annat sätt än i EU).

Sedan Trump tillträdde har även sammansättningen av det vetenskapliga råd (Science Advisory Board) som EPA använder sig av förändrats markant. Man har beslutat att de forskare som får forskningsanslag av EPA inte längre får vara med och de har till stor del ersatts med representanter för industrin och konsultgrupper (Wheeler återanställde i alla fall några av de experter som Pruitt hade sparkat):

sab20172019

Bild härifrån

 

Forskare med forskningsanslag skulle alltså ha intressekonflikter men inte de som representerar dem som kommer bli utsatta för eventuella regleringar?

Myndigheten Government Accountability Office som granskat det här kom fram till att EPA inte följt de processer som finns för att säkerställa att bästa möjliga expertis tillsätts och kritiker hävdar att Trump-administrationen har pressat fram det.

I det nya rådet finns t ex en som fått pengar av American Chemistry Council’s formaldehyde panel (bildades för att motarbeta regleringar), en som jobbar för konsultfirman Gradient och aktivt motarbetat regleringar av bly och PFAS (jag har skrivit om ett par andra bisarra fall där Gradient-konsulter medverkat).

Det var alltså under Pruitts tid som ett nytt lagförslag presenterades, Strengthening Transparency in Regulatory Science. Enligt den ska alla studier som ligger till grund för några regleringar vara helt offentliga och det inkluderar även all rådata men även vilka som har deltagit i försöken.

Många av de studier som har använts och kommer användas för att studera hälsorisker tar data från sjukvården och anonymiserar försökspersonerna innan publicering för att skydda deras integritet (kan innehålla en hel del medicinsk information man kanske inte vill offentliggöra). Det skulle enligt kritikerna diskvalificera en stor mängd studier som ligger till grund till många regleringar.

Sedan det första lagförslaget presenterades har de fått in 590 000 kommentarer från allmänhet, juridiska, medicinska och vetenskapliga organisationer och så vidare. Uttalandet i Science hävdar bestämt att precis allt i en studie inte alls behöver offentliggöras för att den ska vara tillförlitligt. Deras uttalande kommer bland annat efter ett offentligt förhör om saken och de låter ganska oroade över vad det här kommer innebära.

Vidare har EPA:s vetenskapliga råd ständigt skjutit på möten där detta ska ha diskuteras med enligt vissa oacceptabla bortförklaringar. Många fruktar att de nu inte ska hinna gå igenom allt tills ett finalt förslag ska läggas fram tidigt nästa år.

New York Times skrev en artikel om detta och EPA svarade på sin hemsida och hävdade att mycket av kritiken gäller gamla läckta versioner och inte det nya förslag som kommer komma.

Vad det här kommer sluta vet jag inte och jag kan som sagt se en del goda ambitioner men med tanke på historiken ovan, är det verkligen bara mer transparens de är ute efter? För det kan onekligen få en del obehagliga konsekvenser.

Det låter hur som helst som det kokar bland många forskare inom akademin rörande hur Trump-administrationen förhåller sig till vetenskap. Och visst får det väl ses som anmärkningsvärt att till och med de största tidskrifterna nu börjar protestera?

Jaja, vi får väl helt enkelt vänta och se, nytt förslag skulle komma i början på 2020. Det känns i alla fall inte som allt står helt rätt till i USA för tillfället. Men med tanke på hur det ser ut i opinionsmätningar och låter på nätet även här hemma är det många som verkar tycka det är bra…

Effekten av att prioritera ekonomiska faktorer för företagen framför demokratiska beslut visades väl om inte annat när ett australiensiskt gruvbolag nu stämmer Sverige på 17 miljarder. Det efter att uranprospektering/brytning förbjöds förra året. Det inkluderar även spekulativa framtida inkomster som vi ska betala. Statsbudgetposten för miljö- och naturvård är 10,2 miljarder som jämförelse.

Innebär det att varje godkänd prospektering som påvisar brytbara fynd men inte leder till ett godkännande för att starta en gruva nu riskerar att pungslå landets ekonomi?

Se där, jag fick ihop ett inlägg i alla fall trots koman jag befinner mig i.

Men visst är det kul med uppmuntran, fick det här omdömet:

”Jag har följt den här inavlade (ölänningar är det av naturen ) killen. … Kul att se hur han är köpt. Han liksom fattar inte det hela utan han rabierar som de flesta. Han är farlig i mina ögon.”

Tack för det, innebär att jag verkar göra något vettigt för en gångs skull.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alarmism

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap1 kommentar

Det enklaste knepet i propagandaleken (oavsett fråga och politisk åskådning) är väl att plocka ut enstaka märkliga uttalanden och argumentera mot det och på så sätt glida undan själva grundproblemet. Ulf Kristersson (M) blev t ex intervjuad om klimatet i Expressen häromdagen och sa så här om klimatalarmister:

– Jag är rädd för att de egentligen säger åt oss att sluta leva. Det landar ibland i att avskaffa demokratin för miljöns skull. Det är livsfarligt.

Liknande hörs på SvD:s ledarsida:

”Klimatfrågan tycks ha potential att genom somligas försorg bli lika fundamentalistisk som hederskulturen.”

Eftersom jag ständigt blir kallad fundamentalistisk alarmist bara för att jag tycker man ska hålla sig till IPCC och publicerad vetenskap kan jag inte låta bli att ana en hundvissla i Kristerssons sätt att prata om alarmister. (Nej, jag kallade varken moderaterna, Kristersson eller SvD ”klimatförnekare” här).

Men naturligtvis finns det uttalanden som går i denna riktningen. T ex filosofen Torbjörn Tännsjö skrev på DN Kultur om sina tankar om demokrati och klimatproblemen:

”Vi står här inför ett kollektivt beslutsproblem, som vi inte kan hantera med hjälp av existerande institutioner.”

Och visst finns det alarmister som ropar på vargen utan täckning. Ett exempel jag brukar får höra: En FN-anställd uttalade sig t ex 1989 om att de mest konservativa bedömningarna var att temperaturen skulle öka 1-7°C under de kommande 30 åren och vi har bara några år på oss. Men det var förstås inte vad vetenskapen sa. Jim Hansen, av många ansedd som en av de mest alarmistiska forskarna, hade bara året innan publicerat resultat från sin klimatmodell där worst-case scenariot visade ca 1°C efter 30 år.

Forskare som Mann och Schmidt ger inte heller mycket för den här typen av undergångsartiklar och det finns alldeles säkert miljöhot som dras fram av vissa som inte har fullt stöd i vetenskapen, men klimathotet är inte ett av dem. Men hänvisar man till IPCC blir man inte sällan hopbuntad med varenda märkligt uttalande som luskats fram från tidningsklipp sedan decennier tillbaka (kommer oftast från den väljarbas som M verkar vilja dra väljare ifrån).

Det är lätt att svepa bort tusen och åter tusentals vetenskapliga artiklar med ”jävla alarmist” och det går som sagt igen i Kristerssons intervju där han först säger sig vara rädd för alarmisterna och sen, förmodligen helt omedvetet, applåderar och tar cred för just denna typ av alarmism, se nedan.

För det finns en annan typ av undergångsalarmister vars argument personer som Kristersson ofta använder sig av, men de ställs i princip aldrig mot väggen hur uppåt väggarna deras undergångsprofetior än visat sig vara…

Kristersson hänvisar bland annat till att andra miljöproblem har blivit så mycket bättre som någon sorts bekräftelse på att saker och ting löser sig utan denna miljöalarmism:

– Titta på havsmiljöer och nedsmutsning som är bättre. Mälarens vatten, där jag bor, har blivit bättre. Vi har ett ozonskikt som återhämtar sig. Vi har mer gröna miljöer i dag och fler träd i Sverige.

Det tragikomiska i detta ligger i att en av de vanligaste hånfulla kommentarerna om alarmism brukar åskådliggöras med detta utklipp från DN 1972:

Klipp Expressen FN-möte 72

Alltid lika pålästa Samhällsnytt (gamla Avpixlat om jag inte är fel ute) refererar till detta som: ”Redan vid klimatkonferensen i Stockholm 1972 menade klimathetsarna att vi hade tio år på oss att förhindra växthuskatastrofen – det som man nu tvingats ändra till klimatförändringen.”

Det enda som blev rätt i den meningen var stad och årtal. Det var en miljökonferens och de 26 punkter som avhandlades kan du se här. Upprinnelsen kan väl sägas vara en alarmistisk insändare i DN 1967 av forskaren Svante Odén som hade visat att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp och innebar allvarliga hot mot flora och fauna. Konferensen handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträcker sig över nationsgränser.

Trots att en lång rad studier (tex här) visade att försurningen slog ut fiskbestånd i Sverige och Norge räckte inte det för att införa regleringar av den tunga industrin i framförallt Tyskland och Storbritannien, som stod för de största problemen.

Argumenten liknade de vi nu ser i klimatdebatten, det skulle krävas enorma kostnader att göra något åt det, elen skulle bli dyrare och massarbetslöshet hotade. Så trots att vetenskapen var enig om att svavelutsläppen borde minska hände inte mycket. USA tillsatte en Acid Rain Panel som sammanställde det vetenskapliga läget och rekommenderade att regleringar skulle införas i en rapport från 1984.

Alla i panelen var överens om saken utom en person, Fred Singer, visserligen fysiker men den enda som inte var expert på området (han var tillsatt av Reaganadministrationen). Han fick delge sin avvikande åsikt i ett appendix till rapporten: han tyckte inte det fanns fog för att slänga miljarder på åtgärder när man inte hade en aning om vilka kostnader utsläppen egentligen medförde.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Reagan gick på Singers linje.

Ironiskt nog krävdes en alarmistisk rörelse om en omfattande skogsdöd i Europa för att åtgärder skulle vidtas. Ironiskt eftersom det sannolikt inte var surt regn som låg bakom just det. Läs mer t ex i rapport från IVL.

Utvärderingar visar att kostnaderna för åtgärder hade överskattats något enormt, elpriset steg inte, det blev ingen massarbetslöshet och vinsterna för samhället blev betydligt större än väntat. Se siffror och länkar i ett av mina tidigare inlägg.

Utsläppen har sedan detta sjunkit drastiskt (men tvärtom i Kina-Indien), ändå får sydvästra Sverige ta emot 4 ggr (sist jag kollade) så mycket surt nedfall som marken kan hantera, vilket gör att jordarna sakta lakas ut på buffrande mineraler. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan det får allvarliga konsekvenser i vattendrag och liknande. Största utsläppen står numera fartygstrafiken för och därför infördes strängare krav på dessa utsläpp 2015 i norra Europa.

Moderaternas EU-rep Christoffer Fjellner var väldigt missnöjd med beslutet att länderna i norra Europa skulle gå före när de sydligare länderna (där problemen är störst) vägrade. Det ger allvarliga nackdelar för vår industri. Argument vi känner igen. En utvärdering gjordes 2017:

”Två år senare visar Trafikanalys utvärdering att de avsedda positiva effekterna på luftkvalitet har infriats. Samtidigt har befarade negativa konsekvenser för transportmönster och näringsliv på det stora hela uteblivit.”

En kort tid som gått men ändå… Visst kan jag förstå argumentationen men urlakningen kommer fortsätta alldeles oavsett anledning till fortsatta utsläpp och ideologiska orsaker till varför man inte vill stoppa dem. Men det blir man alarmist för att påpeka.

Och Kristersson nämnde ett läkande ozonlager. När vetenskapen började larma om att freoner bröt ner ozonlagret startade tillverkare, handels- och lobbyorganisationer intensiva PR-kampanjer för att så tvivel om dessa nya rön. Det var samma argument som mot klimathotet nu och det kom från samma grupperingar. Envetna alarmister och forskare (köpta förstås) fick kämpa mot en brutal högermotvind med påståenden om att det inte fanns några belägg för saken och att det skulle innebära enorma fördyringar av både det ena och det andra.

”Vi vet inte vad som pågår, vi vet inte om det vi mäter har något att göra med problemet, men vi är säkra på att inget kommer att hända oavsett vilket inom de närmsta åren.”

The Ozone War, Dotto and Schliff

“Maybe acid rain isn’t the villain” asserted that it “could eventually cost Americans about $100 billion … to achieve a major reduction in sulfur dioxide emissions.”

Hudson Institute (tankesmedja)

Till slut blev det dock omöjligt att gå emot vetenskapen och även 19 av världens största freontillverkare propagerade för en reglering och införandet av Montrealprotokollet. Kostnaderna visade sig sen inte alls bli så stora som ”realisterna” hade skrämt allmänheten med, se mitt tidigare inlägg.

Samme Singer som var ”pseudoakademisk expert” när det gällde svavelutsläppen satt nu i amerikanska kongressförhör som ”freon/ozonexpert” och drog offerkoftan på sig över att man inte tog hänsyn till hans publikationer i de vetenskapliga sammanställningar som då gjordes (motsvarande IPCC-rapporterna).

Men det hade man, de kunde till och med ge honom en sidangivelse. Och det var ingen vetenskaplig studie Singer hade gjort utan det handlade om en kommentar till en studie och den var 20 år gammal redan då.

DR SINGER: ”I fallet om ozonnedbrytningen så har mitt arbete ignorerats. Mina artiklar har blivit ignorerade och ni kommer inte hitta en referens till något jag har publicerat här, oavsett när det var publicerat.

DR ALBRITTON: “Ja, jag är förvirrad av Dr Singers uttalande om att hans artiklar har ignorerats. Hans enda artikel som refererats till, kommentaren [artikeln var en kommentar till en artikel och ingen egen publikation av forskningsresultat], finns upptagen på sida 9.21 i den aktuella bedömningen [av forskningsläget]. Där finns även svaret från de författare vars artikel han kommenterade.”

 

Och Kristersson, du ska veta att de som hårdast driver att klimathotet är alarmistiskt tycker fortfarande att Montrealprotokollet är ett enormt misslyckande. Ingemar Nordin på Klimatupplysningen skrev 2014:

”Men all forskning som kan grumla framgångssagan kommer naturligtvis inte att nämnas av vare sig politiker, stormedia eller de gröna lobbygrupperna. Det är viktigt att framställa Montrealfördraget som en succé för global centralstyrning.”

Han kunde dock inte nämna en enda artikel som mörkades. Den han refererade till hade visat sig vara felaktig pga föroreningar, vilket hade bevisats av flera olika forskargrupper inklusive de som utfört ursprungsstudien. Det enda Nordin bevisade var att Nature faktiskt publicerar artiklar som går emot ”mainstream” forskning om man har täckning för det.

Samme Singer är också ”klimatexpert” och huvudförfattare till NIPCC-rapporterna som dissar klimathotet. Rapporter som t ex Lennart Bengtsson sågat vid fotknölarna och säger att det handlar om medvetet förvillande av fakta.

Ja, och samme Singer var även ”akademisk expert” på passiv rökning som han hävdade att det inte fanns belägg för att det skulle vara hälsoskadligt.

Men visst är det IPCC som är alarmisterna.

Och det där med renare vatten och natur. Vad tror du Kristersson, skulle vi fått klorfri blekning av papper utan ihärdiga forskare, de uppmärksammade Greenpeace-aktionerna och den kraftiga opinionen?

Pappersindustrin tog ju inte emot forskningsresultaten med förståelse och vilja till alltför kraftiga åtgärder direkt (för det innebar miljardkostnader). Det var Greenpeace som 1991 tryckte upp en tidning på klorfritt papper, vilket inte skulle gå enligt industrin. Lyssna på denna historia på P3 Dokumentär.

Samma visa gäller PCB, dioxiner, DDT och en mängd andra klorerade föreningar. Ja, det krävdes ofta alarmister för att det skulle hända något. Och alla ni som hånfullt skrattar åt tidningsklippet ovan, vilka av alla dessa miljöproblem vill ni ha tillbaka?

Är vi så förbannade bortskämda att vi nu kan sitta och påstå att miljön är så mycket bättre idag för att det liksom löste sig av sig självt och alla som vill åstadkomma förändringar bara är några jävla alarmister?

Om det finns överdrifter? Klart det gör. Är företagare onda och dumma? Klart de inte är.

När EU (med Margot Wallström i spetsen) la fram ett nytt förslag om en ny omfattande kemikalielagstiftning satte en enorm lobbyapparat igång där till och med USA:s regering gjorde gemensam sak med de amerikanska kemikaliejättarna och protesterade på alla nivåer.

Den mest övergripande förändringen med REACH innebar att de som ville sälja kemikalier skulle behöva presentera bevis för att de inte var (alltför) farliga istället för att det skulle vara upp till myndigheter att bevisa dess farlighet.

Konservativa/liberterianska tankesmedjor drämde till med att det skulle innebära självmord för EU och dessutom få hela världens utveckling att knäa:

REACH suicidal

REACH infördes 2007 och vad hände? En utvärdering från 2015 säger att det inte går att se att REACH skulle ha påverkat handeln.

Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.

EC Chemistry 1.1 (2015): 15-24).

Men visst kostar det (å andra sidan omsatte EU:s kemiindustri €558 miljarder redan 2012) men det ger också väldiga fördelar för samhället. EU gjorde en utvärdering 2018:

Kostnaderna har varit högre än väntat (1,7 miljarder euro), särskilt för den första tidsfristen för registrering. Ytterligare kostnader tillkommer i samband med utvärdering, godkännande och begränsning. De potentiella fördelarna för människors hälsa och miljön uppskattas vara i storleksordningen 100 miljarder euro under 25–30 år.

Naturligtvis är det svårt att beräkna fördelarna i kronor och ören men är det helt självklart att ”frihet” innebär att samhället ska betala de här 100 miljarder euro för att några ska få släppa ut i princip vad som helst och tjäna grymt med pengar på det?

Och funkar det att gå före? Tja, länder som Sydkorea och Kina har uppdaterat sina lagar i riktning mot REACH efter EU.

Den absolut tydligaste nedgången för kemiföretagen orsakades av finansbranschens krasch (”Imports of organic chemicals were heavily impaired by the 2008/2009 worldwide financial and economic crisis”), men att vilja reglera den är väl ”sådant man inte får säga i det här jävla landet” om man inte vill bli stämplad som kommunistalarmist.

I USA har man inte ens lyckats förbjuda asbest på grund av att de måste väga in ekonomiska aspekter för företagen. Och som en bieffekt läggs enorma pengar på att inför rättegångar (efter stämningar från insjuknade anställda etc) ta fram studier som ska bevisa att det inte är farligt. Läs den här skruvade historien t ex.

Självmord för EU? Nej, knappast. Får libertianerna äta upp sin alarmism? Nej, knappast, ekonomisk undergångsretorik verkar aldrig kunna klassas som alarmism.

Ja, jag skulle kunna fortsätta (läs till exempel mitt inlägg om blytillsatser i bensin) men jag tror poängen borde framstå. Nej, jag är inte så naiv att man bara kan glömma de ekonomiska effekterna och att lösningar är enkla, men fysikaliska lagar kommer alltid trumfa de kortsiktiga ekonomiska principerna i slutänden, vare sig vi vill eller inte.

Kunskapen om klimatförändringarna och nödvändigheterna att agera om vi vill undvika de värsta konsekvenserna har varit kända länge. Största anledningen till att åtgärder fördröjdes i alla ovanstående frågor ovan (liksom nu med CO2-utsläppen) är alarmister som hävdar att alla andra är alarmister.

Klimatförändringarna innebär väldiga affärsmöjligheter för de som hänger med i utvecklingen men det kräver så klart investeringar. Det är också en ypperlig möjlighet att slippa ifrån beroendet av några av planetens värsta skurkstater och på köpet skulle vi få bort en lång rad av de allra värsta hälsoriskerna vi har som kostar enorma belopp.

Men på tal om alarmism.

Kristersson, du kanske skulle ta en titt på några av dina partivänners Twitterkonton (det gäller även SD:are som väl är de som är mest frekventa med att tjata om klimatalarmister). Man skulle kunna tolka deras meddelanden som att det är ingen mening att oroa sig för miljöproblem eftersom Sverige kommer upphöra att existera inom de närmsta veckorna. Bara försök lyfta fram World Economic Forums åsikter om läget i Sverige och du kommer få veta hur jävla uselt Sverige är att leva i…

Men sådant är förstås inte alarmism.

 

 

Årsdag för miljöskandal ”utan ansvarig”

Den Av Mathsi Manus, Samhälle, Skrivande, UncategorizedLämna en kommentar

19 augusti 2006. Ett tankfartyg från Europa har angjort en av kajerna i Abidjan, Elfenbenskustens största stad, och femhundratusen liter av lasten förs över till tankbilar. Det töms vidare på stadens soptippar och andra ställen där många av stadens fattiga livnär sig på saker som blivit över. Ett internationellt jättebolag gör därmed en mångmiljonbesparing jämfört med om avfallet skulle ha tagits om hand i Europa på ett säkert sätt. Det blir till priset av femton avlidna och upp till hundra tusen personer som fick uppsöka sjukhus.

Efterspelet avslöjar en ljusskygg verksamhet med förgreningar ända upp till Skandinavien och en kamp om att mörklägga saken och friskriva sig från ansvar. I mina ögon ett lysande exempel på hur svårt det är för lagstiftare att hålla jämna steg med multinationella bolag med enorma omsättningar.

Det är en lika skrämmande som fascinerande historia som fick mig att skriva Det som blir över, en helt fiktiv roman som dock tar avstamp i denna händelse och anspelar på mycket av det som hände efteråt.

bild-det-som-blir-over-provtryck

Den var på vippen att bli utgiven på ett av de stora förlagen efter toppbetyg från deras lektör, men det föll på målsnöret ”inte på grund av kvaliteten – inte alls! – utan på vilken sorts bok det är och vad vi redan fattat beslut att ge ut.” Efter liknande svar på min bok Tvivel slutade det med att jag gav ut båda böckerna själv. En tid då jag mådde ”ganska” kasst, så det slutade med att efter jag gett ut dem la ner allt vad som hade med skrivande, marknadsföring och liknande att göra …

Nåväl, här är historien om Trafiguraskandalen:

Det hela börjar i Amsterdams hamnområde 2 juli 2006. Ett tankfartyg vid namn Probo Koala börjar pumpa bort det vatten man normalt sköljer rent tankarna mellan lasterna (så kallat slop-water). Ganska snart inser  hamnpersonalen att det inte alls handlar om den relativt ofarliga last som hävdas, det luktar fan kort och gott. En första grovanalys av innehållet visar att det innehåller en sisådär 250 gånger mer organiskt material än det Trafigura har angett och fått offert på. Det går visserligen att hantera ändå men det kräver specialbehandling och priset blir då också ett helt annat: 500 000 euro, 37 gånger mer än vad det skulle kostat om det bara hade handlat om vanligt sköljvatten.

Och det var alldeles för mycket ansåg de som leasade fartyget: Trafigura, världens tredje största oljetradingbolag med rötter i London och Schweiz. Så istället för att betala, pumpas sörjan tillbaka till fartyget och de försöker istället bli av med det någon annanstans. I augusti månad hamnar de i Abidjan, den största staden i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) och en av Afrikas största hamnar där de kan bli av med det för 18 500 euro. En nätt liten besparing på 481 500 euro. Över 500 000 liter av lasten pumpas över till tankbilar och dumpas sedan lite här och var i Abidjan, framförallt på soptipparna där åtminstone femton människor dör och upp mot hundra tusen andra drabbas (frätskador, andningsbesvär med mera).

Trafigura hävdar att detta inte alls kan härledas till den last som dumpats där, de har i själva verket ingen aning om att det skulle vara en särskilt farlig last överhuvudtaget. En FN-rapport (A/HRC/12/26/Add.2, 3 September 2009) hävdar motsatsen.

Trafigura gör allt för att kämpa ner hela affären. Man lyckas få till en så kallad super-injunction från den brittiska domstolen rörande ett dokument som påvisar att ledningen för Trafigura var väl medvetna om vad som fanns i lasten. I Storbritannien kan man få ett domstolsbeslut på att pressen inte får offentliggöra saker som varit uppe i rätten om det kan leda till ekonomiska förluster för ett företag om det kommer ut.

Jag pratade med en brittisk advokat som berättade att själva grundtanken med tystnadsförläggandena (injunctions) egentligen är god, den brittiska pressen är ju allt annat än timid och det kan ju vara ganska olyckligt om man blir oskyldigt anklagad för något i tidningarna som sedan sänker företaget eller personen helt, det går ju inte riktigt att i efterhand försvara sig emot sådana saker.

Men Trafigura-affären visar med all tydlighet att det nästan alltid finns en avigsida med de godaste av intentioner. Trafigura anlitade en välrenommerad advokatfirma Carter-Ruck som hotade media till höger och vänster om rättsliga åtgärder om de rapporterade om det som har hänt, bland annat hotade de att stämma BBC för förtal som tog tillbaka ett nyhetsinslag från nätet.

Man lyckades dessutom få till ett föreläggande/injunction rörande ett dokument som kom att kallas Mintonrapporten. Där finns i klartext beskrivet vad som finns i lasten. Men det var inte nog med det, det blev vad som kom att kallas en super-injunction av det hela, man fick inte ens offentliggöra att det existerade någon injunction överhuvudtaget.

En annan brittisk presstradition är att pressen får fritt rapportera om allt som sägs i parlamentet och Paul Farrelly, en ledamot, tar upp frågan om denna injunction i parlamentet. En reporter på The Guardian, Alan Rusbridger, skickar iväg ett frustrerat Twittermeddelande: ”Now Guardian prevented from reporting parliament for unreportable reasons. Did John Wilkes live in vain?” (John Wilkes var en politiker och journalist på 1700-talet som kämpade för öppenheten i parlamentet).

Skådespelaren Steven Fry re-Twittrar detta meddelande och snart är det uppror på nätet. Mintonrapporten hamnar på Wikileaks och bara timmar innan Guardian ska möta Trafigura i rätten kastar Trafigura in handduken, deras försök att tysta ner affären misslyckades.

En del intern mejlkorrespondens läcker också ut på nätet, som visar klart och tydligt att Trafigura visste vad de hade i fartygstankarna. Man hade försökt bli av med lasten i flera hamnar innan Abidjan. En av de som deltar i mejl-diskussionerna är Claude Dauphin som är företagets president i London. Trafigura hävdar att Mintonrapporten bara var en draft-version och inte alls var baserad på riktiga analyser utan ett teoretiskt resonemang över vad som egentligen kunde ha gått snett nere i Abidjan.

Senare publicerades ändå resultaten från riktiga analyser utförda av Netherlands Forensic Institute (NFI) på prover från den aktuella lasten tagna i Amsterdam av District Environmental Police (DEP). I de 528 000 litrarna fanns förutom vatten; 40 ton lut, 25 ton svavel, 2 ton vätesulfid och 12 ton merkaptaner (en typ av ohyggligt illaluktande svavelprodukter, skunkar utsöndrar t ex etylmercaptan). Dessutom fanns där 24 kg av en katalysator (ARI-100 EXL) som används till så kallade Merox-processer (MERcaptan Oxidation), som i det här fallet handlar om att destruera farliga svavelhaltiga biprodukter. En kemikalie som inte alls förekommer i bensin eller råolja.

Men Trafigura köper sig ut ur krisen, för ett bidrag om 100 miljoner pund till den ivorianska regeringen slipper de undan vidare rättsliga åtgärder i landet och de direktörer som blivit fängslade i landet släpps. Trafigura betalar men hävdar fortfarande sin oskuld. Man betalar även en summa pengar (2300 euro) till några av lastbilschaufförerna, Greenpeace hävdar att det är mutor för att de ska hålla tyst medan Trafigura säger att det är kompensationspengar för vad de gått igenom. Det är väl fritt till upp till var och en att avgöra vilket …

Trafigura köper sig även ut ur (min tolkning) de engelska domstolarna och betalar 2009 ytterligare 30 miljoner pund för kompensation till de drabbade för att slippa rättsliga åtgärder (min tolkning). Fortfarande utan att medge att de gjort något fel.

De hade kontrakterat det ivorianska företaget Compagnie Tommy för att ta hand om avfallet på lagligt sätt. Ett företag som startades bara någon månad innan den aktuella lasten dök upp i Abidjan och de hade heller inga tillstånd att ta emot denna typ av laster. Trafigura hävdar att om något fel har begåtts så är det av C Tommy. De hävdar dock bestämt att avfallet omöjligen kan ha orsakat problemen folk sökte sjukhusvård för. Flera experter vittnar till deras fördel.

2010 dömer en holländsk domstol Trafigura att betala 1 miljon euro i böter för att ha skeppat ut avfallet från EU, vilket bryter mot Baselkonventionen. Trafigura hävdar att detta är fel, eftersom avfallet skapats ombord på skeppet faller det istället under MARPOL (Marine Pollution) och att inget brott har begåtts. De nederländska myndigheterna går också med på att inte ställa bolagets vd inför rätta om de går med på att böta ytterligare 67 000 euro.

Kaptenen, Sergey Chertov, för fartyget Probo Koala döms till ett fem månaders fängelsestraff och en Trafiguraanställd i Amsterdam vid namn Naeem Ahmed döms till 25 000 pund i böter och sex månaders fängelse . Detta överklagas men fastställs återigen hösten 2011.

I Elfenbenskusten döms Salomon Ugborugbo till 20 års fängelse, det var han som var chef för Compagnie Tommy och ytterligare en person, Essoin Kouao, döms till fem års fängelse.

Trafigura har alltså fått betala i runda slängar 1,5 miljarder SEK i böter och uppgörelser. Är det mycket? De hade 2010 en omsättning på cirka 80 miljarder och en ren vinst på 440 miljoner, men då pratar vi US-dollar, på svenska blir det över 500 miljarder i omsättning och nästan tre miljarder i vinst. Med andra ord är det bara en lite darrning i deras balansräkning.

Är det inte märkligt att detta kan pågå gång efter gång utan att de ansvariga får något straff överhuvudtaget. Exxon Valdez i Alaska, Union Carbide i Bhopal, Shell som förstört Nigerdeltat för att ta några andra välkända exempel. Särskilt när man läser sådant här:

Amnesty har lämnat in dokument till de brittiska myndigheterna som omfattar upp mot 5000 sidor med, vad de hävdar, bevis för att Trafigura brutit mot lagen. Myndigheterna håller med om att det som beskrivs skulle innebära allvarliga brott om det stämde men de erkänner dessutom att de varken har kompetens eller resurser att ge sig i kast med Trafiguras jurister … I princip handlar det om att helt ge upp kampen mot stora internationella bolagsjättar!

Mer om Trafigura finns förstås att läsa på nätet, varför inte börja på wikipedia.

Men det slutar inte där, spåren leder ända upp till Norge och en explosion på företaget Vest Tank i Norge 2007.  Det visade sig att man höll på med samma sak som Probo Koala hade gjort i sina tankar. Givetvis var det just Trafigura som låg bakom även detta (vill inte avslöja för mycket innan du läst boken 🙂  )

 

skull

 

 

 

 

Bly i bensin – klimat, inget är nytt i miljödebatten

Den Av Mathsi Natur, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap8 kommentarer

MNIL3780

Nej, bilden är väl inte helt rätt, men tänk bilavgaser 🙂

 

Om det var något som blev tydligt när jag skrev Tvivel så var det hur mönstren i miljöfrågorna upprepar sig. Det är i princip samma schema som följs. Gång på gång. Debatter lika nydanande som en amerikansk actionfilm. Nedan följer en kort resumé över hur det lät när bly skulle fasas ut ur bensinen. Känns det igen från någon annan debatt ..?

Bly (i formen tetraetylbly (TEL) om jag inte missminner mig), tillsattes i bensinen för att stoppa en fri radikalreaktion som fick motorn att knacka. Det fanns två huvudanledningar till att man ville plocka bort det: hälsorisker och att bly var skadligt för de katalysatorer man ville införa för att rena avgaserna.

Steg 1
När det började talas om farorna med bly och regleringar kom på tal gick industrin till motattack. De var naturligtvis ett offer för hispiga naturmuppar och kommunister. Så här uttryckte sig en företrädare för Ethyl, Du Pont, Nalco and PPG, National Petroleum Refiners Association och fyra oljebolag när de inte fick resning i domstol:

“The whole proceeding against an industry that has made invaluable contributions to the American economy for more than fifty years is the worst example of fanaticism since the New England witch hunts in the Seventeenth Century.”

Steg 2
Lobbyorganisationer pumpade ut alarmistiska rapporter om vilka ekonomiska konsekvenser det skulle få om regleringar infördes:

“threatens the jobs of the 14 million Americans directly dependent and the 29 million Americans indirectly dependent on the petrochemical industry for employment.”

Steg 3
Konservativa politiska krafter gjorde allt för att motverka regleringar, Reagan-administrationen förbjöd t ex sin egen myndighet CDC, Centers för Disease Control and Prevention, att undersöka saken:

Schwartz told The Nation that the collection of lead data was hindered by the Reagan Administration, which, early in its term, prohibited the CDC from requiring lead-screening programs to report results to it, figures that it would then publish each quarter in the scientific journal Morbidity & Mortality Weekly Reports. Subsequently, the CDC was prohibited from even inquiring about lead-screening program results.

Steg 4
Snart blev det tydligt att de problem man debatterade varit kända i evigheter och hade förutsetts sedan länge men ignorerats:

Yandell Henderson, Alice Hamilton, David Edsall and numerous other eminent public health scholars had precisely predicted the problem sixty years earlier, before it became a global condition. Sadly, they were ignored.

Steg 5
När regleringar väl kom visade det sig att de får effekt …

Between 1976 and 1980 the EPA would report, the amount of lead consumed in gasoline dropped 50 percent. Over the same period, blood-lead levels dropped 37 percent.

… och samhällskostnaderna räknades in mycket snabbt:

 The EPA estimated that the public benefits of the phaseout, which included reduced medical costs and lower maintenance for cars, had already exceeded costs by $700 million.

Citaten är hämtade från en artikel i The Nation. En historisk genomgång: Needleman och Gee: Late lessons from early warnings: science, precaution, innovation Lessons from health hazard

Idag finns det ingen känd säker exponeringsnivå för bly.

Ja, det finns hur mycket som helst att säga om detta. Som det här med att ifrågasätta vetenskapen. Från Wall Street Journal 9 sep 1965:

”… massan av bevis visar otvivelaktigt att bly inte är en signifikant faktor i luftföroreningar och utgör inget hälsoproblem för allmänheten på något sätt.”

Men jaja, jag misstänker att du känner igen mönstret. Min högst personliga åsikt är att det är bedrövligt vilken brist på visioner och vilja till att förbättra (om det inte handlar om kortsiktiga vinster förstås) konservativa partier uppvisar. Om man blundar ser man inte …

MNIL0731

 

 

[Fick tips om denna video angående historien bakom bly i bensin:

Ekonomi vs klimathot i ytterligare en SvT Opinionartikel

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap1 kommentar

MNIL3620

SvT Opinion drar på med inlägg om klimatet. Nu senast en artikel från Hassler, Krussel (två professorer i ekonomi på Stockholms Universitet) och Olovsson (ekonom på Riksbanken). De anser att det största hotet är åtgärder drivna av klimatpanik. Personligen tycker jag det är en något förvirrad argumentation:

”Om den sanna klimatkänsligheten skulle vara i den lägre delen av detta intervall [dvs IPCC:s intervall för klimatkänslighet] behöver vi inte bry oss särskilt mycket. Vi har hittills ökat atmosfärens koldioxidhalt med knappt 50% och kan alltså öka den lika mycket till och ändå klara 1,5 gradersmålet.”

Alltså, temperaturökningen kommer inte stanna vid 1,5C även om klimatkänsligheten skulle vara i det lägre spannet IPCC anger. Som du kan se nedan så har utsläppen i princip ökat exponentiellt under senare decennier. Om vi inte gör något kommer temperaturökningen naturligtvis fortsätta öka. Det är visserligen inte kvartalsperspektiv på deras kommentar men ändå oerhört kortsiktigt …

Till slut mynnar i alla fall deras text ut i att vi ska införa en global koldioxidskatt. Likaså har deras studie slagit fast att kostnaden för en alltför strikt klimatpolitik är försumbar jämfört med kostnaden för att inte göra något.

Visst, jag håller med, panik leder knappast till något bra och visst finns det smått hysteriska förslag till åtgärder angående klimatkrisen. Men …

Om jag begriper det rätt så har deras egen studie tagit fram en modell som ”samkör” klimateffekter/kolcykel med ekonomiska effekter/kostnader och då fått fram effekten av införandet av en koldioxidskatt genom att bl a applicera yttervärdena i för klimatkänsligheten som IPCC angivit (1,5-4,5), rätta mig gärna om jag har fel.

De börjar med att berätta att den naturvetenskapliga forskningen ännu inte kunnat ge någon klarhet i vad klimatförändringarna kommer ge för effekter. Nåja, säger jag, naturligtvis vet ingen exakt vad som kommer ske men indikationerna är nog de allra flesta forskare överens om, men jag lämnar det därhän. Min första tanke är dock att de då samtidigt säger att deras egen studie är helt meningslös, för är man osäker på de naturvetenskapliga effekterna blir det i min värld fullständigt omöjligt att få en trovärdighet i en ekonomisk modell som läggs ovanpå det. Eller? 

Återigen, jag har inte lusläst deras rapport och kan alldeles säkert misstagit mig, men de gör en hel del antaganden:

”We assume that initial global GDP is $75 trillion per year and set initial productivity and capital so that the economy is on a balanced growth path. Productivity in final-goods production, ezt, is assumed to grow at 1.5% per year, and we assume that the cost of producing coal and green fuel is constant in terms of the final good. This rate of productivity increase implies an annual GDP growth rate of approximately 2%.”

Likaså, de antar

”We thus assume that there are many oil producers operating under perfect competition, with the representative oil producer choosing how much oil to store for next period, Rt+1, taking the world market price of oil as given.”

Ursäkta mig, men oljepriserna har väl knappast gått efter reglerna i en ”fri marknad” och varit direkt opåverkade av politiska händelser o dyl genom åren?

”Oil demand – or alternatively, consumption – is one of the key determinants of oil prices. However, as shown in the chart below, and as widely discussed in the literature, oil shocks and declines are also tightly linked to distinct political and socioeconomic events”

Oil-prices-vs.-consumption-750x529

Självaste IMF uppger att subventionerna till fossilindustrin ligger i biljondollar-klassen, är det parametrar som tagits med i beräkningarna? Jag vet inte.

Min främsta invändning mot deras (och ”Nobelpris”-belönade Nordhaus) resonemang är dock vad som döljer sig i deras antagande nedan:

”One of the key features of this framework is that it captures the sensitivity of climate to atmospheric carbon dioxide concentration jointly with the economic damages inflicted by global warming in one parameter: γ. This parameter has a concrete interpretation: the percentage loss in the flow of world GDP from a one-unit increase in the carbon dioxide concentration in the atmosphere (thus baking together how carbon creates warming, which in turns causes economic damages).”

(jag har ”fetat” texten).

Om man ska påpeka saker som inte ”får” kritiseras i den kanske mest cementerade åsiktskorridor av alla är väl den om en exponentiell tillväxt av BNP (GDP på engelska) är ett bra mått på vad vi vill uppnå?

Nej, jag argumenterar inte för nolltillväxt, men däremot anser jag det är helt rubbat att räkna med en exponentiell tillväxt (dvs att det ska växa med en viss % av föregående års resultat). Det är ingen avancerad matematik som berättar om hur en sådan utveckling går med tiden, alldeles oberoende av hur liten tillväxt vi pratar om. Det handlar bara om tiden.

Exponentiell tillväxt

Så här ser det ut i verkligheten:

Mig veterligt finns det ingen ”levande process” som klarar av att verka utifrån denna tillväxt, inte ens bakterier. Och naturligtvis inte vår ekonomi heller, det är ingen slump att guldfoten övergavs och att guldterminer nu kan handlas i långt över den mängd som existerar i verkligheten. Det är ingen slump att världsskulden nu är tre gånger så stor som världens BNP.

Global debt vs gdp

Bloomberg: ”The world’s debt pile is hovering near a record at $244 trillion, which is more than three times the size of the global economy, according to an analysis by the Institute of International Finance … the global debt-to-GDP ratio exceeded 318 percent in the third quarter of last year, despite a stronger pace of economic growth, according to a report by the Washington-based IIF released on Tuesday.”

Det är lånade pengar som ska växlas ut i en framtida vinst (det är inte bara CO2-utsläppen som skjuts på framtiden). Hur fanken får man det att gå ihop? Det är ju bara ett enormt luftslott.

Företaget Lyft gjorde en förlust på 41 kr per hundralapp förra året men börsintroduceras med ett värde på 275 miljarder. Uber har gått back med tre miljarder i månaden de två senaste åren men det pratas ändå om värderingar på 1100 miljarder inför börsintroduktion. Jag behöver väl inte ens nämna bankväsendets problem i dessa dagar …

Angående befolkningsökning och införa ”regleringar av det”. Nej tack säger jag, vi har redan löst det problemet, se till att fattiga inte behöver vara så jävla fattiga, empiri visar att då sjunker barnafödandet till under två (=befolkningsminskning). Lomborg säger att vi inte kan åtgärda klimatkrisen för att det finns fattigdom i världen, vi borde istället satsa på att bekämpa malaria till exempel. Ja, men hur? Det är knappast brist på pengar som är ett problem och det har aldrig varit problemet, det handlar om att det inte är lönsamt (ja, jag är i läkemedelsbranschen och det är inget som det hymlas med och det handlar inte om att de är onda, det är så vår ekonomiska modell fungerar). Det borde ses som ett bittert nederlag för marknadsekonomin att det är kommunisterna (Kina) som ligger bakom den medicin som varit standardbehandling under lång tid. Men resistensen mot behandlingen ökar och det är inte något direkt drag runt utvecklingen av nya medel om man jämför med utveckling av kolesterolhämmare, typ.

Och på tal om resistens: Vår kära ekonomiska modell med exponentiell tillväxt är också en stor orsak till överanvändandet av antibiotika liksom nedgången i forskningen/utvecklingen av nya medel. Ändå träder ekonomer som Carl B Hamilton fram och kritiserar Sverige för att vara hysteriska och argumenterar för ännu billigare kött.

Exponentiell tillväxt är även en drivande mekanism bakom otaliga börskrascher, subprimelån, utfiskningar, skogskövling och utrotning av arter osv. Ökade ekonomiska klyftor är också en helt nödvändig del av exponentiell tillväxt. Inte av ideologiska skäl utan rent matematiska. Skulle kunna fortsätta i evigheter (men naturligtvis, den ekonomiska utvecklingen har också gett oss mycket, exponentiell tillväxt fungerar som visats helt utmärkt till en början…).

Hur väl återspeglas allt detta i modellerna för global BNP-utveckling? Jag vet inte. Men om det är någon debatt som borde föras är det den om våra ekonomiska modeller och vad vi ska mäta. Och vad som ska växa. Idag blir man kallad kommunist om man påpekar orimligheter som ovan… Hur man än vänder sig är ekonomin, ffa finansmarknaden, påhittad medan de naturvetenskapliga lagarna är något vi måste rätta oss efter. Tyvärr gör vi allt för att det ska vara tvärtom…

Och för att återknyta till klimatdebatten och ekonomin. Här är tre bilder som, i mina ögon, förklarar varför EU borde toksatsa på att bli fossilfria och införa höga kostnader på koldioxidutsläpp. Av rent ekonomiska skäl. Men ja, jag vet att det inte är så svart-vitt och många europeiska bolag tjänar ofantliga pengar på fossilindustrin och de spenderar lika ofantliga belopp på att se till att inga ändringar görs (och så klagas det på Greta Thunberg som vill påverka på det mest demokratiska sätt vi har (och tillika marknadsmässiga, dvs skapa efterfrågan)).

 

Och ja, som jag tjatat om, samma trötta argument om att inte göra något har funnits i alla miljöfrågor med uppbackning från alarmistiska ekonomiska spådomar som inte slagit in.

Smäller in den här också, hur CO2-utsläppen går om man inkluderar handeln:

pnas200906974 1..6

Davis, S. J., and K. Caldeira (2010), Consumption-based accounting of CO2 emissions, PNAS March 8, 2010, doi:10.1073/pnas.0906974107

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SvT Opinion och Kongressförhör

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap5 kommentarer

GlobalTemp (2)

Efter skolungdomarnas klimatstrejk i fredags publicerades ett par debattartiklar på SvT Opinion och jag kunde inte låta bli att svara. Hur är det möjligt att man kan hävda att forskarna är överens om att det inte skett något uppvärmning under de senaste 15 åren och fortfarande bli tagen på allvar? Inte ens ”pseudoskeptiker” som tror på Den Stora Konspirationen” kan tro på en sådan sak och det är fan sorgligt att folk medvetet ljuger om en sådan här grej.

 

Min artikel kan ni läsa här.

Passar på att lägga upp en passage från min bok Tvivel också. Utdrag från ett Kongressförhör i USA. Kan ni gissa vad det handlar om?

DOOLITTLE: ”Min egen uppfattning är att frågan fortfarande är helt öppen för debatt … Teorier eller spekulationer om detta är inte tillräckligt. Vi behöver vetenskap, inte pseudovetenskap.”

RIVERS: ”Har du hittat, i peer-reviewade artiklar eller i en bredare vetenskaplig diskussion, att någon säger att detta egentligen inte är ett problem?”

DOOLITTLE: ”Jag har sett att det inte finns någon etablerad konsensus om vad som egentligen är problemet. Jag har sett extremt missvisande framställningar från regeringen och regeringstjänstemän som inte är grundade i sund vetenskap.”

RIVERS: ”… jag frågade om artiklar som blivit peer-reviewade av vetenskapsmän som gör det jobbet på en regelbunden basis. Kan du ge mig ett exempel på några peer-reviewade publiceringar som du konsulterade när du formulerade din åsikt att det inte finns någon [sund] vetenskap?”

DOOLITTLE: ”Tja, du kommer att höra från en av forskarna i dag, Dr. Fred Singer.”

RIVERS: ”Dr. Singer publicerar inte i peer-reviewade document.”

DOOLITTLE: ”Jag tänker inte blanda mig in i rappakaljan om peer-reviewade dokument. Det finns en politik inom det vetenskapliga samfundet där alla är för rädda för att tala ut när någon tagit ställning … Och under detta Kongressförhör kommer vi komma till sanningen och inte bara den akademiska politiken.”

RIVERS: ”Ett generellt sätt att känna sig säker på att få bra vetenskap är att publicera sina idéer på ett rättframt sätt i en peer-reviewad artikel och låta andra som utför samma arbete kommentera, kritisera, upprepa sina resultat. Och det jag frågar dig är, i ditt sökande efter bra vetenskap, vilken peer-reviewad dokumentation använde du för att komma till din slutsats? Vilken god vetenskap har du förlitat dig på?”

DOOLITTLE: ”Mitt svar till dig är, det är förespråkarna av förbudet som har bördan att producera den goda vetenskapen. Jag har inte den bördan.”

 

Det är alltså freondebatten 1995. Samma akademiska ”expert”. Samma tankesmedjor. Inga vetenskapliga artiklar. 19 av världens största freontillverkare + konsensus i forskarvärlden på andra sidan.

Känns det igen?