Change in global surface temperature relative to 1951-1980 average temperatures

Om man tittar noggrant på grafen ovan ser man att temperaturen började stiga redan år 1915 fram till 40-talet (cirka). Människan körde ju inte omkring i SUV:ar då inte (roligt stående skämt som även brukar appliceras på tidiga paleontologiska perioder då CO2-halten varit högre än nu). Likaså ser man att det knappast blev varmare från 40-talet fram till mitten på 70-talet, kanske snudd på en avkylning till och med. Hur kan man lita på forskare som inte ens kan förklara dessa fenomen?

Ja, det är så det brukar låta. Men är det så, har man verkligen ingen aning?

Uppvärmningen fram till 1940-talet

Jag slutar aldrig att fascineras av hur driftiga och duktiga forskare var förr i tiden. Nu finns världsomspännande mätserier av alla möjliga olika slag tillgängligt on-line i realtid. Tänk bara jobbet att få ihop temperaturmätningar från stationer runt hela jorden och få någon ordning på det!

I vilket fall är det så ny forskning börjar. En av pionjärerna var den engelske ingenjören Callendar. År 1938 publicerade han nedanstående sammanställning över temperaturer runt om i världen, se hans handritade grafer här. Läs mer om hur man resonerade runt dessa resultat då (Callendar var inne på CO2-spåret redan då) och om den vetenskapliga historiken här: The Discovery of Global Warming av  Spencer Weart (eller varför inte Wikipedia).

Det är inga hemligheter att orsakerna till uppvärmningen under det tidiga seklet har debatterats friskt. År 2018 publicerades en review-artikel som sammanfattade kunskapsläget om just det här (Hegerl et al), det mesta av nedanstående är hämtat därifrån (Open Access så alla kan läsa). Nyare studier visar att mycket av de korta temperatursvängningarna under de senaste tusen åren kan härledas till vulkanutbrott (vars aska på kort sikt kan orsaka nedkylning, Pages 2k)).

Mellan 1900 och 1940 ökade CO2-halten i atmosfären från 295 till 310 ppm och det är en av orsakerna till uppvärmningen men förklarar inte allt. Även om det inte brukar låta så i vissa hörn av internet så har man förstås även undersökt vilken effekt andra faktorer inklusive ”naturliga fenomen” har på klimatet. En självklar sådan är förstås solen.

Man kan uppskatta hur solens intensitet har varierat bland annat genom att mäta olika så kallade kosmogeniska isotoper (direktöversatte till svenska 🙂 ) i borrkärnor från glaciärer; t ex bildas Beryllium-10 genom att kosmisk strålning får syre och kväveatomer att reagera i atmosfären. Det faller sen ner på jordytan efter 1-2 år. Mängden som bildas beror på den kosmiska strålningen som i sin tur beror på solens aktivitet. Det finns även historiska data på solfläckar som korrelerar till solens aktivitet. Och det visar sig att en del av temperaturökningen kan tillskrivas en svag ökning i solintensiteten under denna period, men inte allt.

Vulkanutbrott spyr ut aska som tillfälligt kan påverka den globala temperaturen ganska kraftigt. Vid till exempel Pinatubos utbrott i Filippinerna 1991 minskade solinstrålningen med 10% på grund av att aerosolerna reflekterade solstrålarna. Ett sätt att uppskatta hur stor denna inverkan har varit är att mäta halten sulfat i isborrkärnor.

Historical changes in different climate forcings. Top left: sunspot number as a proxy for solar activity. Top right: estimated volcanic activity from ice core data. Bottom: carbon dioxide and methane concentrations. The grey regions indicatie the selected period to represent ‘pre-industrial’. Bild Climate Lab Book.

Flera studier visar att en del av uppvärmningen i början på 1900-talet kan tillskrivas en ”återhämtning” från en avkylningsperiod orsakad av kraftiga vulkanutbrott vid sekelskiftet. Det vill säga aerosoler som sakta försvann ur atmosfären.

Det finns fler faktorer som undersökts men sammanfattningsvis kan sägas att review-artikeln kommer till slutsatsen att ungefär hälften av uppvärmningen i början på seklet kan härledas till ”externa” parametrar som växthusgaser, aerosoler, solintensitet mm. Den återstående hälften ska då bero på naturliga, inneboende fluktuationer i klimatet.

En ganska ny studie (Haustein et al) har dock visat att de ”externa” effekterna kan förklara i princip alla temperaturfluktuationer under de senaste 170 åren. Det diskuteras på Carbon Brief, bland annat har de justerat för den ”geografiska spridningen” av aerosoler vilket man inte lyckats med tidigare. Nu är det bara baserat på en artikel och t ex Trenberth (MIT) förhåller sig en aning skeptisk till denna slutsats så man får väl ta det med en nypa salt än så länge.

En ännu nyare studie 2019 från det internationella samarbetsprojektet PAGE2k (med svenske Fredrik Charpentier Ljungqvist som en av författarna) fokuserade på att reda ut vad som var antropogena respektive naturliga orsaker till temperaturvariationerna under de senaste 2000 åren. De kom fram till att vulkanutbrott kan förklara en mycket stor del av de variationer som skett mellan 1300-1800.

Visst finns det osäkerheter, mycket beror på svårigheten att bestämma aerosolernas effekt och naturligtvis blir osäkerheterna större ju längre tillbaka i tiden vi kommer. Likaså inträffade en rad extrema händelser under den här tiden som Dust Bowl (torka i USA på 30-talet,) uteblivna monsunregn, torka och varma somrar i Europa på 40-talet mm (se artikel) som ”krånglar till det”. Men att översätta det med att forskarna inte har en aning (ja, det brukar låta exakt så) blir bara tramsigt.

Och kanske framförallt: det är inte på grund av att nuvarande uppvärmning är exceptionell, eller att det aldrig varit varmare tidigare, som gör att den anses vara skapad av mänskliga aktiviteter, det är de bakomliggande fysikaliska bevisen.

Läs mer om moln och aerosoler i IPCC:s senaste rapport här.

Nedkylningen 1940-1975

Det finns två effekter i kylperioden som inte syns i den globala temperaturkurvan ovan. För det första så har temperaturutvecklingen sett olika ut på norra respektive södra halvklotet (bild från Open Mind), där avkylningen är betydligt mer uttalad på norra halvklotet:

Södra halvklotet består av betydligt mer hav än det norra och temperaturförändringarna över land sker snabbare än över haven. Effekten av utsläpp från industrin är också förväntad att synas tydligast på norra atmosfären.

Och hur ser det ut på aerosolfronten. Om man tar mätningar av halten sulfat i isborrkärnor från Grönland och jämför dem med uppskattade utsläpp av svavel genom åren ser det ut så här:

Bild från Taminos blogg Open Mind

Ungefär 60% av sulfatutsläppen sen 1800-talet har skett under den aktuella nedkylningsperioden. Du kan se ytterligare beräkningar och diskussion på Skeptical Science. Uppskattningsvis orsakade aerosolerna en nedkylning på ca 0,5°C medan utsläppen av växthusgaser samtidigt låg bakom en temperaturökning på ca 0,4°C dvs totalt sett blir det en temperaturnedgång.

Se till exempel artikel Meehl et al 2004 (pdf) och en diskussion i Science. Och naturligtvis finns det alltid vissa osäkerheter i sådana här studier och andra parametrar som jag inte nämnt, men att gå därifrån till att säga att man inte har en aning är inte sant.

Och vad hände efter 1975 då?

Jo, i och med debatten om surt regn kom man efter många om och men fram till en reglering av svavelutsläppen vilket fick ganska omedelbara effekter. Och det är en fight som såg exakt likadan ut som den vi nu har om klimatet, det är samma argument, samma organisationer och i stor utsträckning samma människor inblandade. Det är en annan historia men den kan ni läsa om i min bok Tvivel (från 2017) som ni under juli kan ladda ner som e-bok gratis.

Visst finns det osäkerheter men att forskarna inte har en aning om vad som orsakat uppvärmningen och nedkylningen under 1900-talet är bara rent trams. Det är märkligt att de som gapar högst om att de vill ha en saklig debatt vägrar att ens titta på den vetenskap som faktiskt finns.

Naturligtvis har man tittat på andra faktorer än CO2 som påverkar klimatet, vilket kan visualiseras som nedan:

Bild från Carbon Brief.