Den danske debattören Bjørn Lomborg säger att antalet ”klimatrelaterade dödsfall” i världen har minskat med 96% sedan 1920-talet och visualiserade det så här i ett Facebookinlägg 25 juli 2021 (hörde honom säga 99% häromdagen):
Som synes har han valt att redovisa detta i ett linjediagram, och anger att det visar antal dödsfall per år, medelvärde per decennium. Är det ett bra sätt att åskådliggöra dessa data?
Nedan finns ett stapeldiagram från Our world in data (inkluderar även jordbävningar och vulkaner som jag antar inte ingår i Lomborgs siffror ovan, men de är små värden i sammanhanget):
Det blir då tydligt att dödsfallen inte är jämnt fördelade utan beror på katastrofala händelser under enstaka år. Ur Lomborgs graf kan man få intrycket av att det t ex under 1950-talet dog uppemot 300 000 människor varje år i klimatrelaterade katastrofer. Det är väldigt långt ifrån verkligheten.
(Faktum är att dödsfallen ökade med nästan 300 % från perioden 1945-1955 till 2000-2010. Det ger dock inte heller en rättvis bild av helheten.)
Sen kan man ju fundera på varför han ändrat sin graf till att börja vid toppen på 1920-talet när dataserien startar vid 1900? 8 december 2015 la han nämligen upp nedanstående på Facebook:
Finns det mer att säga om de enstaka åren?
De största katastroferna är orsakade av torka respektive översvämningar:
Kollar man upp några av de värsta katastroferna blir det också helt uppenbart att de höga dödstalen förvärrats rejält av politik, krig och liknande. Exempel:
1920, torka i Kina: Torka ”The immediate catalyst for the famine was partial or total failure of the Autumn 1920 harvest in more than 300 counties, but other underlying factors allowed the drought to lead to starvation conditions for many millions. […]
The failure of harvests across the North in 1920 also came in the immediate wake of the Zhili-Anhui war that July, which saw the troops of three political factions involved in fighting in the environs of Beijing. While it lasted, the fighting disrupted supply routes across the North, destroyed crops, and led to looting in a dozen counties just south of Beijing” North China famine, 1920-21 | DisasterHistory.org
1928, torka i Kina: ”Nonetheless, the famine that ensued was more political than natural in origin. Famine conditions were exacerbated by simultaneous military activity in the area. Warlords had already established the foundations of famine, stripping counties ‘ruthlessly’ of grain, livestock, and farming implements.” Northwest China famine, 1928-30 | DisasterHistory.org
1931 översvämning i Kina. Lägger man till en enorm översvämning till ovanstående får det förstås förödande effekter. ”The most lethal effect of the flood was the diseases that swept through the refugee population due to displacement, overcrowding, and the breakdown of sanitation. These included cholera, measles, malaria, dysentery, and schistosomiasis.” 1931 China floods – Wikipedia
1959, torka i Kina: ”Although drought was a contributory factor, this was largely a manmade catastrophe for which Mao Zedong bears the greatest responsibility.” China’s great famine: 40 years later – PMC (nih.gov)
Det är i mina öga helt uppenbart att Lomborgs sätt att redovisa dessa data blir helt missvisande. Enstaka händelser får ett oproportionerligt stort avtryck i trenden.
Jag tror inte det går att hitta någon seriös debattör som förnekar att dödstalen i den här typen av katastrofer var enormt mycket större under tidigt 1900-tal än vad de är idag. Den stora frågan är väl om det är relevant? Jämförs inte äpplen och päron?
Kan man använda samma referensramar över hur livet tedde sig på 1920-talet som nu? Blir antalet döda i Rysslands invasion av Ukraina mer acceptabelt eftersom det under andra världskriget dog ett par miljoner människor enbart i striderna om Stalingrad?
Är det en slump att just personer som Lomborg, som ständigt spelar ner allvaret i klimatförändringarna, valt att redovisa dödsfallen i ett linjediagram och gör jämförelse som:
”In the 1920s, the death count from climate-related disasters was 485,000 on average every year. In the last full decade, 2010-2019, the average was 18,362 dead per year, or 96.2% lower.”
I princip är det två händelser i Kina som till stor del står för dessa fruktansvärda siffror under 1920-talet, men det var inte ens i närheten av att en halvmiljon människor dog varje år på grund av klimatrelaterade orsaker.
Ett annat kärt argument handlar om att det dör fler av kyla än av värme. Det är i sig sann statistik men är det hela sanningen?
Lomborg drog det ännu längre och påstod att uppvärmningen räddar 166 000 människoliv varje år och hänvisade till en studie publicerad i Lancet. Men författarna till den menar att han drar slutsatser som inte kan göras utifrån det som presenterades i artikeln. Han gjorde tidigare samma sak utifrån en annan studie. Läs mer och kommentarer från forskarna själva här:
Det är tydligt att forskare, som till skillnad från Lomborg, studerar detta tycks vara frustrerade över hur sakförhållandena förenklas. Dödsfall kopplat till värmeböljor uppkommer i princip direkt. Det ser inte ut på samma sätt vid köldknäpppar eller kallt klimat. Här är en studie som visar att det är mer komplicerat än att plocka fram två siffor och jämföra:
En annan studie från 2022, gjord av forskare på Karolinska Institutet, tittade på dödsfall under tre olika väderextremer: köldknäppar, värmeböljor respektive kalla vinterförhållanden.
Jag skummade bara lite snabbt, här från slutsatsen:
”We also found that more deaths were likely to occur during heat waves than cold waves or severe winter weather, in particularly in high-income countries.”
Mycket är kopplat till demografi och vad samhället är anpassat till, en köldknäpp i Delhi är ingen köldknäpp i Nikkaluokta osv. Vi i den rika världen har en större andel av äldre vilket också påverkar känsligheten.
Statistiken över dödsfall på grund av extrema temperaturer ser ut så här, som medelvärde per decennium (inkluderar både värme- och köldvågor):
Eller uppdelat per år:
De två stora staplarna är två värmeböljor: 2003: 75 000 döda i Europa, 2010: 57 000 döda i Ryssland. Nästföljande 2015: 2000 döda i Pakistan, detsamma i Indien.
Självklart finns det enorma osäkerheter i rapportering och liknande från långt tillbaka i tiden, särskilt för mindre utvecklade länder (gäller ju även dagens siffror därifrån). Effekten av en ”väderkatastrof” hör också självklart samman med den politik och välfärd som råder i det område som drabbas. Då som nu. Och det kommer alltid vara de fattiga som drabbas värst. Det gäller dåtid, nutid och framtid.
IPCC AR6 WG2: ”Flood and drought-related acute food insecurity and malnutrition have increased in Africa (high confidence) and Central and South America (high confidence).
Det här är ingen fullständig genomgång av forskningen på området och ingen ambition att ge ”den enda sanningen”, bara tänkt som en skildring av hur statistik kan användas. Ni kan ju samlas i små grupper och diskutera 😉
Väldigt mycket av inte-agera-nu-retoriken är fokuserat på extremer, som om det vore det enda problemen. Triviala saker som att idag investera i en ny granplantage: är det vettigt med tanke på hur klimatet kommer vara när det ska skördas? Och allt annat än triviala saker som ekosystem i stort:
IPCC AR6 WG2 TS.C.1.2: ”Risks to ecosystem integrity, functioning and resilience are projected to escalate with every tenth of a degree increase in global warming (very high confidence).” […]
”With warming of 3°C, >80% of marine species across large parts of the tropical Indian and Pacific Ocean will experience potentially dangerous climate conditions”
Vi ska ju inte låtsas som att vi har koll på exakt vad som kommer hända i det enorma experiment vi håller på med.
Det är förstås viktigt och relevant att man redovisar att antal ”klimatrelaterade dödsfall” sjunker, särskilt med tanke på alla larmrapporter vi hör. Men jag anser ändå att det är ren desinformation att använda statistik på detta sätt för att förringa problemen med klimatförändringarna. Att föreslå AC som lösning och orsak till att inte agera (t ex Lennart Bengtsson i intervju i Kvartal) när temperaturer riskerar att nå wet bulb-temp-nivåer i fattiga regioner är att spotta dem i ansiktet.
Där kan man läsa att han tycker det är mer optimalt att sikta på en uppvärmning på 3,75°C istället för att försöka hålla oss under 2°C:
”Using carbon taxes, an optimal realistic climate policy can aggressively reduce emissions and reduce the global temperature increase from 4.1°C in 2100 to 3.75°C. This will cost $18 trillion, but deliver climate benefits worth twice that. The popular 2°C target, in contrast, is unrealistic and would leave the world more than $250 trillion worse off.”
Med andra ord, ni som hänvisar till Lombrogs argument ska titta på IPCC:s worst case-scenario. Likaså ska ni fundera på varför ni klagar på klimatmodeller, Lomborgs uppgifter bygger på ekonomiska modeller baserade på en del makabra antaganden: Klimat – ekonomi – Lomborg – Tol – Maths Nilsson, författare
Vilket kanske kan ge en fingervisning till varför vissa avsnitt i IPCC:s rapport WG2 (åtminstone tidigare rapporter) tycks skildra en helt annan värld än den som beskrivs i WG1-delrapporten (den som beskriver den fysikaliska vetenskapen bakom klimatförändringarna)?
Flera klimatforskare skriver att de har märkt av en enorm ökning av klimathotsförnekande tweets på Twitter sedan Elon Musk tog över. Och det har nog de flesta som skriver om klimatet märkt av, inklusive undertecknad. Organisationen Advance Democracy har undersökt saken och konstaterar att dylika inlägg hade ökat med 300 procent under 2022.
Det känns för övrigt som att det är en trend som generellt har vind i seglen för närvarande. Den konservative ”sanningsägaren” Jordan B Peterson (kanadensisk psykolog) verkar nu också gett ha sig in i leken med lite större frenesi än tidigare (även om det inte är något nytt för hans del). Och samma trötta visor som redan vevats runt i decennier spelas upp ännu en gång. Nu inför hans miljontals följare.
Känns den här grafen igen kanske?
Ni som läser min blogg borde känna igen den. Det är GISP2, en temperaturrekonstruktion från Grönland som halkat runt på nätet sen 2010 och har använts som ett (felaktigt) bevis för att det var varmare förr. Ja, det är alltså den graf som Elsa Widding kände sig kränkt över att ha blivit misstänkliggjord för att ha använt – trots att hon använt den om och om igen (bl a två varianter i sin bok). Har skrivit om det tillräckligt många gånger nu, ni kan läsa t ex här:
Jordan B Peterson har som sagt varit inne på det här spåret ett tag, förra året gjorde han t ex reklam för Fred Singers bok. Singer har varit en centralfigur i klimatdebatten och har likaså ifrågasatt en lång rad andra vetenskapliga slutsatser om negativa effekter på miljön (t ex surt regn, freoner):
… och väldigt mycket som kommer från Petersons tirader av ord blir ren ordsallad: “There’s no such thing as climate. ‘Climate’ and ‘everything’ are the same word.” Lyssna på detta korta klipp från en oändligt lång intervju i i Joe Rogans podd som når en mångmiljonpublik. (Gavin Schmidt är forskare vid Nasa).
Guys, for the love of everything holy, please, please, have somebody on who knows what the heck a climate model is!!! @joeroganhttps://t.co/VQ8GmH4vvE
Levereras ett budskap med osviklig självsäkerhet så verkar det mesta funka. En konstart Jordan B Peterson är mästare i, alltifrån pseudovetenskap om humrars biologi (kanske köpa något från hans hummerkollektion-merch?) till klimatmodeller och tja, det mesta som går att ha en åsikt om:
Nä, inte mycket är nytt i den här debatten …
Jordan Peterson sände även en lång intervju med Richard Lindzen, ännu en gammal kändis i den här debatten. Han är en numera pensionerad klimatforskare, kanske mest känd för sin ”irishypotes” som sa att växthuseffektens förstärkningseffekter kraftigt överskattats av IPCC-gänget. Enligt hans artikel från 2011 ska klimatkänsligheten (temperaturförändring efter fördubbling av CO2-halten i atmosfären) bara vara 0,7C, vilket kan jämföras med IPCC:s senaste uppgifter på 2,5-4C.
Som jag också tidigare skrivit om hänvisade förvillarnätverket Clintel till denna artikel som den viktigaste som skrivits i ämnet. De påstår dessutom helt felaktigt att IPCC helt ignorerat den:
“The Earth’s energy budget, climate feedbacks, and climate sensitivity” makes no reference to Lindzen and Choi (2011; hereafter LC11), the most important paper on climate feedbacks and climate sensitivity written in recent decades.”
Vilket alltså inte är sant. Det är bara så gammalt och uttjatat att det avhandlades i IPCC:s förra rapport från 2013. Artikeln har påvisats ha stora brister och refuserades enhälligt av fyra granskare varpå Lindzen och hans kollega istället valde att skicka manuset till en okänd koreansk tidskrift (en ganska lång historia som jag, som sagt, har skrivit om tidigare: Är jag en klimatjihadist? Del II. Lindzens irishypotes – Maths Nilsson, författare).
Det är inte bara ”alarmistiska” forskare som anser att artikeln inte höll måttet. Judith Curry skrev på sin blogg: ”With regards to the scientific merit of the paper, the PNAS reviews were actually quite thorough and do not seem unfair to me; they raise many valid concerns. LC chose not to submit a revised version to PNAS and instead went with another journal.”
Vi har ganska nyligen passerat en 50%-ig ökning av CO2-halten och har redan över en grads temperaturökning. Om klimatkänsligheten (kk) vore under 1C som Lindzen hävdar, skulle det alltså ske en avkylning under resterande tid då vi adderar de återstående 50%:en för att nå en fördubbling av CO2 (förväntas runt ca år 2060 om vi fortsätter som nu om jag minns rätt).
Enda gången Elsa Widding vilade på hanen i sin nya bok och framhöll att hon inte hade kompetens att bedöma riktigheten i det som påstods var just när det gällde att ”många forskare” anser att klimatkänsligheten är under 1C (nej, det är inte många forskare som anser det). I övrigt avfärdades även IPCC:s mest säkerställda slutsatser utan minsta tvekan baserat på hennes egna ”sunda förnuft”:
Lindzen och Peterson hävdar med emfas att klimatforskningen är genomkorrupt och att forskarna kokar ihop sin alarmism enbart för att få uppmärksamhet och forskningsanslag. Det ska man uppfatta som saklig kritik, men om man påpekar att Lindzen tjänat gott på sitt debatterande med bland annat med lön från Koch Industry-startade Cato Institute är det personligt påhopp.
Nej, jag tror inte för ett ögonblick att Lindzen har ändrat åsikt på grund av pengarna, däremot har de varit en förutsättning för att ge honom en plattform att nå ut med sitt budskap.
Jag antar att man här får väl lita på IPCC, tiotusentals vetenskapligt publicerade artiklar osv eller på Lindzens åsikter ihopbakat med en världsomfattande konspiration där forskare inom en lång rad discipliner lyckats samordna sina resultat att peka åt samma håll under flera decennier.
Nä, inte mycket är nytt i den här debatten …
(Och på tal om Judith Curry så har tydligen även hon nu hamnat i Jordan Petersons intervjuprogram …).
Jordan Peterson har även teamat ihop sig med Bjørn Lomborg – som jag skrivit om många gånger, en dansk statsvetare som driver tankesmedjan Copenhagen Climate Consensus. Få är väl så ihärdiga som han är i klimatdebatten, samma budskap pumpas ut om och om igen och han har gång på annan bevisligen inte brytt sig särskilt mycket om att använda siffror på tillbörligt sätt. Förutom att vara mycket aktiv på ”alla” sociala medier skriver han regelbundet på de flesta större konservativa tidningarnas ledarsidor världen över (SvD är en av dem)). Här finns några av mina tidigare inlägg: Sökresultat för ”lomborg” – Maths Nilsson, författare
Hittar ni t ex en artikel som är negativ till elbilar är sannolikheten ganska stor att det är Lomborg som skrivit den och att den innehåller en mängd körsbärsplockade uppgifter …
Lomborg är inte särskilt förtjust i ”faktagranskningar”, vilket inte är så svårt att förstå då han ofta får underkänt i dem. Nyligen skrev han om hur han censurerats angående ett påstående om att isbjörnarna blir allt fler (ett budskap han upprepat kontinuerligt sedan i alla fall 2007):
Lomborg: ”Unfortunately, such misleading, ideologically-motivated ”fact checks” are occuring more and more often. As I recently pointed out in Wall Street Journal after Facebook censored accurate data on the increasing number of polar bears based on a dubious ”fact check”:
”The result is that the public is denied access to accurate data and open debate about these very important topics. Ridiculous points on one side are left standing while so-called fact-checking censors inconvenient truths. If we’re to make good climate policy, voters need a full picture of the facts.”
Det här ganska typiskt för hur Lomborg argumenterar, det finns ett uns av sanning i botten men han tar siffrorna ur sitt sammanhang och likt en paragraftaliban hamrar in de kalla siffrorna som benhårda bevis på alarmismen. Så även i detta fall.
Det var nu en faktagranskning gjord av AFP han syftade på. Deras slutsats var att Lomborgs artikel/graf om den ökande isbjörnsstammen var missvisande då han använde data som inte är tillförlitlig.
Lomborg: ”The official assessments from the leading scientists who study these animals—the Polar Bear Specialist Group within the International Union for Conservation of Nature—peg the global population today at 22,000 to 31,000. That’s higher than the 5,000 to 19,000 polar bears scientists estimated were around in the 1960s.
Even if you throw out all the 20th-century data, the Polar Bear Specialist Group in its latest (2021) report documents that polar-bear numbers have increased over the past two decades. AFP simply ignores this, and instead emphasizes that estimates are difficult.”
Är det vad the Polar Bear Specialist Group (PBSG) skriver i sin rapport? Både ja och nej.
Från PBSG:s hemsida:
Lomborg anger visserligen senaste uppskattningen rätt, men PBSG skriver som synes ovan att ingen av de totalt 19 olika subpopulationerna har ökat sett över längre tid, medan tre har minskat.
På lite kortare sikt har tre populationer minskat medan två har ökat. Däremot saknas det data för de flesta för att ens uttala sig säkert om antal och trender. Nedan bild över de olika subpopulationerna, deras storlek och trend:
Lomborg påstod i sin bok Cool It! från 2007, precis som nu, att det fanns 5000 isbjörnar runt 1960 och att det nu finns +20000, det vill säga att isnallarna stortrivs och det är ingen fara. Peter Dykstra på CNN försökte ta reda på var uppgifterna kom ifrån och kontaktade Lomborg, som i boken bara hade refererat till ”Krauss 2006”.
Det visade sig vara tidningsartikel i New York Times men vid förfrågan kunde journalisten Krauss inte komma på varifrån han hade fått uppgifterna (”det var allmänt känt typ”).
Senare mejlade dock Lomborg en ny referens till Dykstra: en rapport från Rysslands jordbruksdepartement skriven av Uspensky. De hade undersökt några isbjörnspopulationer i dåvarande Sovjetunionen och sen extrapolerat siffran till resten av Arktis och kommit fram till ungefär 5000 nallar runt 1960-talet.
Nu skriver Lomborg att uppgifterna kommer från expertgruppen PBSG (jag tror att Uspensky var med där?) och att de visst är tillförlitliga då siffrorna från 1960-talet kommer från tre peer-reviewade uppskattningar. Han menar vidare att det enda AFP stöder sig mot är en intervju med forskaren Don Vongraven:
Lomborg: ”But the AFP is verifiably wrong. It based its finding almost entirely on an interview with a retired scientist, Dag Vongraven.”
Vongraven säger som sagt i AFP-intervjun att det saknas tillförlitliga data för att säga något om antalet isbjörnar på sextiotalet, det handlar om rejäla extrapoleringar utifrån ett fåtal undersökningar som hade sina begränsningar och kan anses som rena gissningar. Något som Lomborg avfärdar som nonsens och bara sägs för att det inte passar in i det politiska narrativet:
Nu är Vongraven medlem i PBSG och har dessutom varit både vice och ordinarie ordförande mellan åren 2010-2021. År 2018 publicerade han en reviewstudie ihop med två kollegor som granskat nästan 1200 vetenskapliga artiklar i ämnet från åren 1886-2016:
Dag Vongraven, Andrew E. Derocher, and Alyssa M. Bohart. Polar bear research: has science helped management and conservation?. Environmental Reviews. 26(4): 358-368. https://doi.org/10.1139/er-2018-0021
Han borde kanske ha lite bättre koll än Lomborg som aldrig varit närheten av att forska i ämnet? Här uttalar sig andra forskare, några från samma expertgrupp, i samma banor som Vongraven:
Utöver bristen på tillförlitlig data påpekas att det mest handlar om en ordlek. Isbjörnsstammen var kraftigt decimerad på 50-60-talet på grund av jakt. Så på ett sätt stämmer det att totalpopulationen har ökat sedan 70-talet men det har inget med klimat eller levnadsmiljö att göra. Det har dock minskningen som syns i vissa populationer under senare tid (det är ju närmaste en självklarhet att olika platser kommer drabbas i olika takt och på olika sätt av en allt mer försvinnande sommaris).
Andrew Derocher, Professor, University of Alberta: ”Polar bears, while based on poor or no data, were heavily depleted in the 1950s-1960s. So, from 1970 to 2020, fine, polar bear populations overall increased. This of course ignores areas that have now declined (Western Hudson Bay, Southern Hudson Bay, Southern Beaufort Sea) and M’Clintock Channel that was severely overharvested post-1973. It’s a word game.”
De tre uppskattningarna är alltså all over the place, och ett i mina ögon tydligt bevis för hur otillförlitliga siffrorna är. Men det är inget som verkar bekymra Lomborg, finns det siffror ska de användas. Lägg märke till att han i sin graf ovan anger osäkerhetsspannet för populationsuppskattningen från 1965 från 5000 till 19000, dvs mellan det högsta och det lägsta värdet för de olika uppskattningarna. Det ger en helt falsk bild av osäkerheterna i de olika studierna och kan inte jämföras rakt av med det spann som PBSG anger i sin senaste uppskattning.
Lomborg fortsätter och påpekar att AFP är petnoga med att bedöma rimligheten i siffrorna åt ena hållet men inte när det bekräftar det alarmistiska budskapet. AFP har en illustration över populationerna med en liten text som säger att isbjörnen kan vara utrotad till år 2100 (detta nämns inte i texten). Lomborg har förstås en poäng i att de i en faktagranskning skriver så utan att ange källa till påståendet. Ganska uselt faktiskt.
Men det är lite intressant hur han väljer att ”attackera det”:
Lomborg: ”Midway through the article, the outlet inserts a huge graphic that declares that polar bears “could be extinct by the end of the century.” AFP doesn’t clearly indicate a source for this claim, but it likely comes from a 2020 article in Nature that was widely reported as demonstrating the potential extinction of polar bears. Here, again, AFP oversteps the data. Even in its worst-case scenario, the Nature article doesn’t show that polar bears would become extinct.”
Återigen handlar det i mina ögon om vägning av ord och fokusering på detaljer istället för att diskutera allvaret i varthän det barkar. Studien har (förenklat) utgått från observationer av överlevnad och förökning hos de populationer som idag fastar under sommartiden då isen försvunnit och sedan jämfört det med förväntad isutbredning i framtiden. Och visst, de förutser ingen absolut utrotning till år 2100, däremot att de allra flesta subpopulationer riskerar att helt försvinna.
(Om den skillnaden ska avgöra om det är allvarligt eller inte säger enbart något om hur fucked up den här ”debatten” är – varsågod för åsikt).
Molnár et al: ”It also suggests that, with high greenhouse gas emissions, steeply declining reproduction and survival will jeopardize the persistence of all but a few high-Arctic subpopulations by 2100. Moderate emissions mitigation prolongs persistence but is unlikely to prevent some subpopulation extirpations within this century. […]
More field data on polar bear characteristics could allow us to better constrain DEB model parameters, thereby increasing accuracy and reducing uncertainty in the demographic estimates, but filling these data gaps will probably not lead to more optimistic conclusions than projected in Fig. 4 (Extended Data Figs. 6c and 9c), because all DEB model parameters and assumptions were chosen to yield optimistic threshold estimates in cases where data scarcity necessitated a choice.”
Om det är sant och rimligt? Jag har förstås ingen aning, det handlar om vad artikeln säger kontra vad Lomborg påstår att den säger.
Vidare skriver Lomborg att isbjörnar faktiskt överlevde en interglacial värmeperiod för 130 000-115 000 tusen år sedan med länk till en artikel som handlar om hur man 2004 hittat fossil som visar just detta. Men återigen ignorerar Lomborg forskarnas ”varningar” om att dra för långtgående slutsatser utifrån detta enda fynd. Uppvärmningen nu sker betydligt snabbare än då och kan förhindra anpassningar. Likaså kan nutida björnar evolutionärt specialiserat sig hårdare än de björnar som levde då och som kan försvåra en anpassning.
Men jaja, nyanser funkar inte i en debatt …
Det är samma typ av argumentation som när det lyfts fram att antal markbränder har minskat globalt sett, men utelämnar att det främst beror på minskat antal avsiktligt startade bränder i Afrika och att skogsbränder i vår boreala zon har ökat i antal och intensitet.
Jag gissar att den här typen av nygamla argument kommer fortsätta vinna mark i alternativhöger- och politiskt konservativa kretsar. Det är helt enkelt omöjligt att bemöta den flod av liknande påståenden som flödar fram och ständigt upprepas på nätet (gish gallop). Det ger slagfärdiga grafer och körsbärsplockade data är ju inte direkta lögner även om de inte behöver säga ett dugg om helheten (läs t ex om hur Henrik Jönsson utnyttjar detta angående extremväder: Kommentar till Henrik Jönssons video om extremväder – Maths Nilsson, författare
(Personer som Lena Andersson orkar ju inte ens ägna ett par minuter åt att kolla upp fakta innan hon istället skriver en rasande krönika över hur korrupt IPCC är, så vad ska vi egentligen med förklarande sammanfattningar till? Lena Andersson undviker kärnfrågan (igen) – Maths Nilsson, författare
UPDATE (27 July 2018): National Geographic has updated their article with the following note: “The text on the video above was edited on June 1, 2018 to make it clear that it is impossible to know why the polar bear pictured was starving. An earlier version of the video went too far in suggesting that climate change was responsible (read more).”
Liknande överdrifter utnyttjas förstås till max för att skjuta hela klimatforskningen i sank som ren alarmism. Personer som Elsa Widding har ju dessutom lyckats övertyga folk om att hon köper IPCC:s slutsatser och bara vill nyansera medias rapportering – vilket jag visat är totalt felaktigt.
Dessa grupper utklassar ju dessutom alla andra på nätet när det gäller den här typen av ”debatt”, nyanser göre sig icke besvär som sagt. De har varit särskilt duktiga på att lyfta fram ALLT som förs fram av miljöorganisationer som hysterisk alarmism. Förra våren räckte ett uttalande på en högerextrem fransk tevekanal om att miljöorganisationer var köpta av Ryssland för att halva högeretablissemanget skulle gå bananas (kryddat med lite klipp och klistra från Henrik Jönsson för att tvista till budskapet lite): ”Hur klimatrörelsen gav Ryssland makten” – Maths Nilsson, författare
En tankesmedja under konservativa EU-blocket EPP påstod något liknande baserat på en intervju med en anonym rysk källa utan några som helst detaljer om vem eller vilka som skulle fått pengarna eller vad de skulle ha använts till, mer än att protestera mot fracking. Lomborg köpte det naturligtvis helt utan eftertanke. Lomborg i ny SvD-artikel: om fracking och rysspåverkan – Maths Nilsson, författare
Det kan fan inte vara svårt att vara lobbyist eller bedriva påverkansoperationer i dessa dagar.
Men större delen av det riktiga näringslivet (alltså utanför propagandaorganen) har redan insett att det handlar om företagens överlevnad att hänga med i CO2-sänkningarna av rent konkurrensmässiga skäl. Jag märker det t ex i jobbet där investerare i allt högre utsträckning faktiskt efterfrågar den typen av information.
Jag gissar att tids nog kommer demagoger som Henrik Jönsson, Bjørn Lomborg, Jordan Peterson osv glida över i att låtsas som inget har hänt, att allt har löst sig pga ökad BNP och att de egentligen har varit de som drivit utvecklingen i riktning mot lägre utsläpp. (Mig veterligt har Lomborg aldrig någonsin backat från ett uttalande, trots att bevisen är närmast otaliga). Processen har redan börjat (Timbro skriver om historien – Maths Nilsson, författare), EU skulle ju t ex hamna i kris om Kyotoavtalet uppfylldes men så blev inte fallet. Åtgärderna har dock gjort att IPCC:s värstascenario numera ter sig alltmer osannolikt och vips så ska det aldrig varit ett problem och framhålls som bara ha varit ren alarmism.
Det här tycks vara standardprocessen när det gäller allvarliga miljöfrågor.
Men förstås, diverse forum kommer fortsätta att beskylla världen för kommunism, New World Order och så vidare. Inget jag skriver eller säger kommer ändra ett dugg på det.
Bjørn Lomborg: Fler isbjörnar och färre bränder. Larmen om alla hot mot miljön och planeten utelämnar hur mycket som blir bättre i takt med att vi blir rikare.
Så lyder rubrik och inledning till Lomborgs senaste alster på SvD:s ledarsida. Han är en dansk opinionsbildare (driver tankesmedjan Copenhagen Consensus Center) som tycks ha fri tillgång till alla världens konservativt/marknadsliberalt inriktade ledarsidor – och SvD:s är inget undantag. I grunden är han statsvetare som inte ifrågasätter uppvärmningen men larmar om att det kostar för mycket att göra något åt det (”ej kostnadseffektivt”).
Visst kan det behövas folk som är lite motvalls och ger kritik till klimatdebatten men få har väl blivit så ofta påkommen med felaktigheter, vilseledande statistik och tvivelaktiga källor som Lomborg. Han är energisk som få, upprepar sina budskap om och om igen och jag har aldrig sett honom backa från ett enda uttalande eller på något sätt tagit åt sig av den omfattande kritik han får. Läs mer Ja, Lomborg bör tas med stora nypor salt
Här följer några exempel från den senaste SvD-artikeln:
Visst har han rätt i att media gärna gottar sig i undergångsrubriker (inom alla områden), men det är inget giltigt skäl till att slira på sanningen i det man själv skriver, särskilt när man vill verka utifrån att vara forskare. Och det handlar inte om oskyldiga misstag som vi alla gör till och från. (Han är dessutom själv ganska duktig på att trycka på hur illa det kommer gå om vi åtgärdar utsläppen). Lomborg:
Här skriver han om att arealen som brinner varje år minskar globalt sett. Det är visserligen sant och även IPCC påpekar det (även om jag inte kollat siffrorna han nämner), men …
Orsaken till nedgången beror främst på en nedgång i Afrika eftersom människan där förändrat landskapet och minskat avsiktliga bränder som ofta anlagts vid jordbruk. Länk till nedanstående klipp med fler kommentarer från forskare om detta:
IPCC konstaterar samtidigt att skogsbränder i den boreala zonen har blivit större och förekommer mer frekvent. IPCC AR6 kap 2:
”The boreal zone is also experiencing larger and more frequent fires, and this may increase under a warmer climate […] Box 4: Fire weather season has already lengthened by 18.7% globally between 1979 and 2013, with statistically significant increases across 25.3% but decreases only across 10.7% of Earth’s land surface covered with vegetation. Even sharper changes have been observed during the second half of this period (Jolly et al. 2015).[…] Fire frequencies under 2050 conditions are projected to increase by approximately 27% globally, relative to the 2000 levels”
Man kan kanske tro att hyperlänken i Lomborgs kommentarer ”Modeller visar” skulle gå till en vetenskaplig artikel eller liknande som faktiskt visar på det han påstår. Men icke. Det är till hans egen debattartikel i Wall Street Journal, jag hittade dock inget där som skulle bevisa några modellresultat…
Lomborg/SvD:
Så vilka är dessa högljudda miljöaktivister som utropade att Stora Barriärrevet höll på att dö ut? Man får väl förmoda att Lomborg syftar på det som länkas till under ordet ”högljutt”? Det är alltså en vetenskaplig artikel i den ansedda tidskriften PNAS:
De redovisar data från undersökningar som sträcker sig över nästan tre decennier vilka visar en nedgång i koralltäckningen. Jag tycker du kan klicka dig dit själv och läsa vad de skriver om huruvida revet är nära på att dö ut på grund av korallblekning (hela artikeln är tillgänglig), här en mening från sammanfattningen:
”Tropical cyclones, coral predation by crown-of-thorns starfish (COTS), and coral bleaching accounted for 48%, 42%, and 10% of the respective estimated losses, amounting to 3.38% y−1 mortality rate. Importantly, the relatively pristine northern region showed no overall decline.”
Inte riktigt vad Lomborg påstår. Det är fan pajasaktigt att kalla dessa forskare miljöaktivister i nedlåtande ton. Vad det gäller dödsrunan i The Guardian, här är länken, det var en lång artikel med fina bilder, men jag orkade inte läsa den för tillfället.
Och det här med en rekordstor koralltäckning i år. SvD:s ledarsida och Lomborg framställer det nästan som ett scoop och brer på med ett separat citat i stora bokstäver! Ungefär som att två tappra forskare ska ha avslöjat information som någon (oklart vem) skulle ha försökt hålla hemlig.
I verkligheten utanför konspirationsbubblan är ”scoopet” resultatet från ett övervakningsprogram som pågått i över 30 år och är redovisat i en årlig rapport. Projektet drivs av Australian Institute of Marine Science, AIMS (ja, tre av de fyra ”högljudda miljöaktivisterna” bakom ovanstående PNAS-artikel var (är?) knutna till AIMS).
Men visst, det stämmer att det var rekordnivåer av hårdkoraller i norra och centrala delar av revet (södra delen hade minskat något) och många har säkert inte hört talas om det (?). Men finns det något mer man kanske ska beakta innan man ropar hej?
För det första är det endast en sorts snabbväxande hårdkorall som står för det mesta av ökningen. Tyvärr är de också de mest sårbara för korallblekning, stormar och törnekrona (som äter koraller), dvs det kan gå snabbt att radera uppgången.
”As recorded previously, most of the recovery was driven by increases in the fast-growing Acropora corals, which have proliferated across many GBR reefs. Once established, these corals enter an exponential growth phase that rapidly increases measures of percent hard coral cover, as documented in this year’s results. However, they are particularly susceptible to wave damage, like that generated by strong winds and tropical cyclones.
They are also highly susceptible to coral bleaching and are the preferred prey for crown-of-thorns starfish. Therefore, large increases in hard coral cover can quickly be overturned by disturbances on reefs where Acropora predominate.”
Och för det andra finns det andra oroande trender. I år var första gången en omfattande korallblekning inträffade trots att det var ett La Niña-år, vilket är den kalla fasen i den så kallade ENSO-cykeln (ändrade havsströmmar i tropikerna enkelt uttryck). Normalt sett sker blekningarna under dess varma fas, El Niño. Den ackumulerade värmen i år var dock inte så hög att man hade förväntat sig någon omfattande död. Men så här ser utvecklingen ut vad det gäller förhållanden som ger korallblekning (GBR = Great Barrier Reef), tillfällena kommer allt tätare och chansen till återhämtning minskar:
Till det kan läggas att även vattenkemin håller på att förändras med sjunkande pH på grund av koldioxiden. Läs vad IPCC skriver om korallreven i IPCC AR6 WG2 kapitel 3.4.2 sid 410.
Klart man inte ska överdriva, men att stirra sig blind på enstaka positiva tecken blir lätt Bagdad-Bob-retorik. Inget nytt för Lomborg dock, ett klassiskt klavertramp från 2008 då han tyckte att vi inte skulle fokusera på havsnivåökningarna när data faktiskt visade på en nedgång:
Lomborg/SvD:
Det är helt sant att Al Gore i sin film felaktigt angav att man hittat isbjörnar som drunknat på grund av att det inte fanns någon is att kravla upp på (i verkligheten handlade det sannolikt om att de drunknat i en storm).
Det är också sant att diverse tårframkallande bilder med till synes svältande isbjörnar har spridits med budskapet att isbjörnarna är akut utrotningshotade. Så är inte fallet, den är klassad som sårbar i IUCN:s röda lista och minskad havsis anges som största hotet. Här är en bra artikel om problematiken med att överdriva hotbilden.
Men det betyder inte att det är problemfritt och att man därför kan ljuga åt andra hållet.
Lomborg påstod i sin bok Cool It! från 2007, precis som i SvD-artikeln nu, att det fanns 5000 isbjörnar runt 1960 och att det nu finns +20000, det vill säga att isnallarna stortrivs och det är ingen fara. Peter Dykstra på CNN försökte ta reda på var uppgifterna kom ifrån och kontaktade Lomborg, som i boken bara hade refererat till ”Krauss 2006”.
Det visade sig vara tidningsartikel i New York Times men vid förfrågan kunde journalisten Krauss inte komma på varifrån han hade fått uppgifterna (”det var allmänt känt typ”).
Senare mejlade dock Lomborg en ny referens till Dykstra: en rapport från Rysslands jordbruksdepartement skriven av Uspensky. De hade undersökt några isbjörnspopulationer i dåvarande Sovjetunionen och sen extrapolerat siffran till resten av Arktis och kommit fram till ungefär 5000 nallar runt 1960-talet.
Annars brukar det vara zoologen Susan Crockford som det hänvisas till (och förstås: i egenskap av den enda som vågar ”säga som det är”™ har hon tydligen fått en liten månatlig peng av fossildrivna Heartland Institute). Hon har skrivit artiklar utgivna av lobbygruppen GWPF + en bok och varit inblandad i diverse ”akademiska isbjörnsbråk”. Hon försvarar i alla fall Uspenskys siffra på 5000 isnallar runt 1960-talet.
Men kollar man vad isbjörnsforskare säger tycks de vara rörande överens om att det inte finns data från 60-talet för att säga varken bu eller bä. Här en reviewartikel från 2018. Att stammen växte på 70-talet kan till stor del härledas till jaktförbud och så här såg det ut från senaste räkningen:
Några populationer växer, andra minskar medan för de flesta saknas tillförlitlig data för att avgöra trenderna. Man vet m a o ganska lite om populationerna men det skiter Lomborg fullständigt i, han är bara ute efter att opinionsbilda och använder de siffror som passar in.
Sen kommer det här med att fler dör av kyla än av värme, men det är som att jämföra äpplen och päron. Dödsfall i samband med värmeböljor kommer ganska direkt och kopplingen till temperaturen är tydlig. Så är inte fallet med dödsfall relaterade till kyla. Flera studier visar att den pågående uppvärmningen inte alls kommer ”spara liv”. Läs kommentarer från forskare på området här.
Visst har människans tillvaro på jorden blivit bättre precis som Lomborg säger. Han tar upp luftföroreningar som tidigare krävde mängder med liv även i Europa har minskat. Betänk då att utsläppsminskningar av både svavel och freoner har kommit till genom en enorm kamp mot exakt samma organisationer och ofta samma personer som inte accepterar IPCC::s slutsatser om klimatet, inte för att samhället åstadkom det av sig självt genom att vi blev rikare.
Nu orkar jag inte mer 🙂
Här finns fler inlägg jag skrivit om Lomborg, här en video om hur Lomborg vill prata ner elbilar med hjälp av cherry picking.
6 april 2022 publicerade SvD ännu en artikel från opinionsbildaren Lomborg på sin ledarsida. Den handlar om problematiken med Europas energiförsörjning kontra beroendet av rysk olja och gas.
Visst kan jag hålla med om att det är märklig tajming i att lägga ner fullt fungerande kärnkraftverk i förtid med tanke på den enorma omställning som måste till om koldioxidutsläppen ska ner. Lomborg vill dock se mer utvinning av gas via fracking i Europa, men han menar att detta har motarbetats med hjälp av rysk finansiering:
Jag betvivlar inte att ryska ”fossilintressen” gör lika mycket för att skydda sina marknadsandelar som västliga fossilbolag bevisligen har gjort och fortfarande gör. Jag blev bara nyfiken på vilka källor och bevis dessa påståenden bygger på (för ja, det finns all anledning att ta Lomborgs argument med några rejäla nypor salt).
Det visar sig att den länk Lomborg gett går till en debattartikel med rubriken:
The plot against fracking. How cheap energy was killed by Green lies and Russian propaganda.
Bara av titeln kan man ju misstänka att det inte är en helt objektiv analys av läget… Den är skriven av den konservativa brittiska politikern (som även är journalist och författare) Matt Ridley. Han är, eller har i alla fall varit, ”rådgivare” åt ”klimathotsskeptiska” tankesmedjan GWPF. Och ja, det finns anledning att ta även hans uttalande om klimatet med några nypor salt (han har dessutom ekonomiska intressen i kolindustrin).
Men det innebär ju inte automatiskt att han har fel. Vilka källor bygger han sitt uttalande på?
Han påstår som synes att den ryssponsrade lobbyismen mot fracking har skett helt öppet med en hänvisning till Natochefen Rasmussen. Men som jag har skrivit om tidigare, så ville Rassmusen inte ange några källor eller bevis för sitt uttalande: ”He declined to give details of those operations, saying: ‘That is my interpretation.’” (Och Nato tar avstånd från påståendet.) Knappast vad jag kallar ”this one out there in plain sight” som Ridley påstår.
(Som sagt, jag betvivlar inte att det kan vara sant, jag är bara fascinerad av hur ofta dessa sanningar är lika välunderbyggda som överkokta spaghettistrån.)
Men han ger en källa till: ”The Centre for European Studies found that the Russian government has invested $95 million in NGOs campaigning against shale gas.”
”According to one interviewee, mining shale gas in the EU would disadvantage Russia due to its due to its financial dependency on the EU’s gas imports. The Russian government has therefore invested €82 million in NGOs whose job is to persuade EU governments to stop shale gas exploration.58”
Det bygger alltså på en intervju, men under referens 58 står bara: ”Interview with anonymous contributor, 12 May 2015.”
Jag kan förstå om folk vill vara anonyma i sådana här ärenden, men vi får ingen mer information än så här. Det ges inga som helst handfasta bevis, de uppger inte ens vilka NGO:s som ska ha fått dessa pengar. Återigen, det kan mycket väl vara sant (det låter till och med troligt) men jag har blivit för cynisk för att blint tro på en lobbygrupps påståenden.
För visst finns det anledningar att vara skeptisk. Samma anklagelser framfördes mot miljöorganisationer i USA som protesterade mot fracking. De otroligt fluffigt underbyggda uppgifterna visade sig då komma från en astroturforganisation startad av en PR-byrå anlitad av fossilindustrin. Skrev om det här.
Och den studie Lomborg hänvisar till som ska visa att nyttan med fracking vida överstiger kostnaderna? Det är denna: Fracking, Coal, and Air Quality
Den säger att gas utvunnet via fracking har gjort att gaspriset i USA sjunkit och därmed konkurrerat ut kolkraftverk. Det har i sin tur lett till en förbättrad luftkvalitet och det är vinsterna med detta som har uppskattats. Det är alltså en jämförelse mellan kolets versus gasens påverkan på luftkvaliteten (mer korrekt andel små partiklar PM2.5). Den säger i övrigt ingenting om CO2-utsläpp eller hur fracking påverkar andra aspekter på miljön.
”Finally, we once again point out that this study by no means presents a full cost-benefit analysis of fracking.”
[Uppdatering 9/4: Visar sig att Lomborg inte heller verkar uppdaterad på läget, i t ex Polen har man gjort provborrningar och resultaten var så pass magra att oljebolag övergett projekten. Likaså i Storbritannien. Det verkar mest likna jakt på en fossil fantasi enligt denna artikel. ]
Jaja, kommer ju inte förändra något, jag är bara förundrad över hur lite det behövs för att få obekräftade påståenden att bli till fakta.
Till sommaren är det 50 år sen FN höll sin första miljökonferens i Stockholm. Då bildades även UNEP, Förenta nationernas miljöprogram. Detta ska högtidhållas med en ny konferens i vår kära hufvudstad i början av juni.
Min spaning är att detta kommer bli rena rama julafton för ”libertarianska/konservativa/fri-marknads”-debattörer. Vi kommer matas med exempel på hur miljömuppar alltid har varnat för miljökatastrofer som sen aldrig inträffade – allt har bara varit ogrundad alarmism.
Här ett tidningsklipp om konferensen (DN 1972) som länge rullat runt på nätet som bevis för denna obefogade undergångsretorik (uttalande av Maurice Strong):
Ingen som följt miljödebatten de senaste decennierna blir väl förvånad över att den danske statsvetaren Bjørn Lomborg redan har påbörjat denna process och bland annat sprider denna artikel (även översatt till engelska). I helgen publicerade SvD:s ledarsida (förstås) ännu en artikel av honom som hänvisar just till detta: 50 år av falsk miljöpanik (låst artikel [fick tips om att den kan läsas på engelska här).
I artikeln listar han, förutom FN-konferensen, diverse uttalanden och tidningsartiklar som ”ropat varg” om miljön och kontrar med:
”De hade allihop fel, eftersom de förbisåg den största resursen vi har: mänsklig uppfinningsrikedom.”
Detta är en nästan löjligt förenklad slutsats, för hur såg världen ut inför denna konferens 1972?
Svenske forskaren Svante Odén hade 1967 skrivit en insändare i DN där han beskrev att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, hade 1966 lite av en slump lyckats visa hur oerhört spritt PCB var i naturen, läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet).
Smog i storstäder och industriområden var ett högst påtagligt problem, t ex i New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö.
Klorerade föreningar låg bakom en rad allvarliga incidenter, som en av världens värsta massförgiftningar i Japan 1968 kallad Yushō – risoljesjukan, kor på flera håll i världen drabbades av ”X-disease” orsakat av kemikalieexponering, Chicken Edema Disease, var ett annat begrepp på denna tid, enorma mängder kycklingar dog exempelvis i USA 1969 – också det pga kemikalier.
Det började också bli känt att dioxiner bildades vid tillverkning av många av de ”fantastiska” klorerade föreningar som då användes, liksom vid förbränning av avfall och att det inte var särskilt hälsosamt. Sen hade vi DDT, kvicksilver och en rad andra bekämpningsmedel som användes i princip helt utan tanke på hur det påverkade miljön mer än att det tvivelsutan var bra för skördarna.
Konferensen i Stockholm handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträckte sig över nationsgränser. De 26 punkter som avhandlades kan du se här. Att leta upp diverse överdrivna uttalanden för att exemplifiera alarmism är förstås effektivt, men att använda dem som bevis för att det inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren populism. Och det har som bekant funkat utmärkt i propagandasyfte i alla tider. (Här kan du läsa Maurice Strongs öppningsanförande som är betydligt mer nyanserat än DN:s rubrik).
(Men visst, jag önskar också att ”man” var mer försiktig med uttalanden som ”vi har x antal år på oss” när det handlar om väldigt osäkra prognoser. Det är att pegga upp bollen för de som inte tycker det är någon fara på taket).
Åtgärder inom dessa områden kom inte av sig själva utan motarbetades hårt på sina håll . Det var inte lekfull uppfinningsrikedom eller plötsliga frivilliga infall från företag som stoppade mycket av det här, det rådde en ren kamp mellan miljöorganisationer, opinion, politiker och näringsliv. Volvo var till exempel inte särskilt pigga på att införa katalysatorer på sina bilar i Sverige trots att de tvingats till det i USA.
(Nej, jag är inte emot näringslivet och ja, de är och har alltid varit en självklar del av lösningen – mindre så när det gäller deras ideologiskt färgade lobbyorganisationer).
Självklart går det att hitta överdrifter och alarmism som inte har stöd i vetenskapen och dessa är förstås väldigt effektiva att använda i propagandasyfte. Men det förekommer precis lika mycket överdrifter åt andra hållet: inom i princip varenda miljöfråga påstås att åtgärder kommer leda till enorm arbetslöshet, konkurser, energibrist och allt vad det är. Saker som vi vet aldrig inträffade när insatser väl gjordes. Men ekonomiska katastrofprofetior tycks aldrig kunna klassas som alarmism.
Och så har det fortsatt allt sedan dess. Så här skrev exempelvis Fred Singer (känd klimatförvillare) om freoner:
Men åtgärder har haft effekt, de som skränar mest om överdriven miljöalarmism har vi INTE att tacka för följande förbättringar:
Och ja, jag tycker det är rätt bortskämt att bara slänga ur sig att allt detta hände bara för att BNP växte och alla blev rikare.
Lomborg kommenterar i SvD-artikeln även en uppmärksammad rapport från Rom-klubben:
”1972 kom också det första globala miljölarmet, rapporten ”Tillväxtens gränser”. Författarna förutspådde att de flesta naturresurser skulle ta slut inom ett par decennier, samtidigt som mänskligheten dukade under för miljöföroreningar.”
Detta är en ren lögn och du kan ladda ner en pdf av boken och läsa själv här. I sammanfattningen står att de pratar om bortom år 2100 och dessutom handlade det inte att allt skulle ta helt slut:
”The earth’s interlocking resources – the global system of nature in which we all live – probably cannot support present rates of economic and population growth much beyond the year 2100, if that long, even with advanced technology.”
(Relativt nya utvärderingar av Limits of Growth-rapporten menar för övrigt att ”spådomarna” fortfarande håller, läs t ex artikel i The Guardian.)
Ett oskyldigt litet fel? Såna gör vi ju alla.
Knappast, det är snarast modus operandi hos Lomborg att skarva, förvränga och plocka ihop lite av varje så att det passar hans världsbild – oavsett om det är sant eller inte eller bara en liten del av hela bilden. Läs till exempel mitt inägg: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt.
Miljöfrågor är ofta extremt komplicerade och många gånger finns det varken svart-vita svar eller enkla lösningar. Det är dock beklämmande hur lätt diverse myter fastnar som sanningar även hos till synes seriösa debattörer.
DDT
”DDT-frågan” brukar vara ett tillförlitligt lackmustest på vilka kunskapskällor som används i denna aspekt. Det brukar påstås att 1970-talets DDT-förbud orsakat miljontals dödsfall i fattiga länder. Lomborg är (förstås) en av dem som hävdat att detta var ett förödande beslut.
Andra självsäkra debattörer som juristen, författaren Joakim Zander påpekade detta i Expressen så sent som förra året:
Och han är inte ensam. Mängder med libertarianska/konservativa tankesmedjor och lobbyorganisationer sprider budskapet helt okritiskt. Syndabocken brukar heta Rachel Carson. Många anser att hennes bok Tyst Vår från början av 1960-talet är startskottet för en omfattande miljörörelse. Competitive Enterprise Institute, huvudspelare även i klimatförvilllarbranschen, startade 2007 – när Carson skulle fyllt 100 år – en rätt makaber websida (RachelWasWrong) där de bland annat la upp bilder på afrikanska barn som dött av malaria:
”Her goal of getting rid of pesticides like DDT left uncounted millions vulnerable to deadly diseases like malaria.”
Carson likställs av vissa tankesmedjor och högerdebattörer vid massmördare som Stalin och Pol Pot. Breitbart: Google Celebrates the 20th Century’s Greatest Female Mass Murderer, Rachel Carson
Och precis som med klimatet är frågan så komplex att det finns enorma möjligheter till cherrypicking och rena lögner. Lobbyisten Steve Milloy har på sin sida Junk Science, med enorm spridning, listat 100 punkter som ska bevisa att DDT är helt problemfritt i motsats till vad alla alarmister säger. Det är ren desinformation.
Det är nämligen helt omöjligt att göra en sådan lista och råka missa all vetenskap som bevisar det motsatta. Och självklart använder han samma taktik som Lomborg (även om Lomborg nog får sägas även kan lyfta en del rimliga frågeställningar). Här kan du se ett exempel på den uppsjö av rena lögner han redovisar. Saker som är oerhört arbetsamt att kolla upp.
Och det finns massor med statistik som man med ett vant handlag kan använda i det syfte man vill, som den här grafen som visar hur antal malariafall ökade i Brasilien:
Som dock får en helt annan innebörd om man lägger till bildtexten (det handlar inte om DDT-förbud):
Zander hävdar ovan att DDT-förbudet grundas på en felaktig riskbedömning och att man inte beaktat alla konsekvenser det skulle få. Han har också skrivit på Twitter att Tyst Vår/Rachel Carson haft en oerhörd negativ inverkan på miljön i stort. I själva verket är det han som har dålig koll på orsak och verkan.
[Fick ”skäll” för att jag var oseriös att inte ha läst hans källa Wildavsky – har följt upp med ett inlägg om det.
Rachel Carson uttryckte klart och tydligt att problemen med insektsburna sjukdomar inte skulle förminskas, och hon argumenterade inte heller för ett totalförbud mot bekämpningsmedel, bara att de skulle användas så lite som möjligt för att undvika att skapa en värre fiende än den man först velat bli av med. Hon syftade på resistens och det stämde då, precis lika mycket som det gör idag, oavsett om vi pratar om DDT, glyfosat eller malariamediciner.
Tyst Vår var en nödvändig ögonöppnare för många och beskrev många väldokumenterade fall av allvarliga störningar i naturen pga överanvändning av bekämpningsmedel. Boken handlar inte alls bara om DDT som man ibland kan få intrycket av. USA:s förbud 1972 byggde naturligtvis inte heller på hennes slutsatser. Flera genomgångar av vetenskapen på området hade gjorts av bl a presidentens vetenskapliga råd både under Kennedys och Nixons administration.
Förbudet gällde dessutom användning inom jordbruket och innefattade inte bekämpning av malaria. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT långt efter detta förbud. Användningen av DDT i USA hade likaså minskat med runt 85% från 1959 till början på 70-talet, dvs långt innan förbudet (bland annat pga resistens hade gjort medlet mindre effektivt och det fanns bättre alternativ).
Det går inte att förneka att DDT var (och är) ett mycket effektivt bekämpningsmedel med låg akut toxicitet för människan. På flera ställen lyckades man helt få bort malaria vilket ledde till en optimism att man skulle kunna utrota sjukdomen. Och DDT blev huvudvapnet i WHO:s kampanj Global Malaria Eradication Program (GMEP) som startades 1955.
Man borde varit väl medveten om riskerna, i Grekland började exempelvis besprutning 1946 och den var framgångsrik, men 1951 blossade sjukdomen åter upp på grund av resistens mot DDT.
Men kampanjen tycktes ha belagts med skygglappar, tidigare kunskap och kontrollprogram lades åt sidan för att nästan helt fokusera på att utrota parasiten med hjälp av besprutning. Problemet var att man inte hade all nödvändig kunskap och det saknades kapacitet att hantera problemet på t ex den hårt drabbade landsbygden i Afrika.
”Destruction of mosquito breeding marshes, prevention of mosquito bites, and other measures traditionally used in malaria control were abandoned, depicted not only as unnecessary but as antagonistic to the higher goal of eradication. … Even the use of antimalarial drugs as a complementary measure was considered redundant at the beginning. At the same time, there was a general disregard for social and cultural barriers, which often prevented the acceptance of the campaign activities in many of the “remote areas.” ”
Nájera JA, González-Silva M, Alonso PL. Some lessons for the future from the Global Malaria Eradication Programme (1955-1969). PLoS Med. 2011;8(1):e1000412. Published 2011 Jan 25. doi:10.1371/journal.pmed.1000412
Under 1960-talet visade sig allt fler problem i form av resistens och återkommande utbrott. Sri Lanka såg länge ut att ha vara ett mönsterland och tycktes vara på god väg att utrota sjukdomen, men efter en tid av misskötta program blossade sjukdomsfallen upp igen 1968-69. Man utökade besprutningen med DDT men resistens gjorde att det inte hjälpte.
Malariaprogrammen tappade dessutom mycket av sin finansiering. USA drog 1963 in sina bidrag till WHO Malaria Special Account – ett hårt slag då de stått för 85% av finansieringen.
Man började inse att det var naivt att tro att man enkelt skulle kunna utrota sjukdomen via enbart besprutningsprogram och GMEP lades ner 1969. I början på sjuttiotalet kom sedan oljekris och ekonomiska bekymmer vilket också drabbade malariabekämpningen.
En studie har gått igenom fall från 1930 och framåt där malaria blossat upp igen.
Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122
Den gemensamma nämnaren till detta är inte brist på DDT utan brist på resurser. Enbart besprutning är inte tillräckligt. Det behövs pengar, sjukvård, mediciner, kontrollprogram med fungerande infrastruktur och så vidare. Att skylla problemen enbart på förbudet mot användning av DDT inom jordbruket är helt enkelt ren och skär populism, men det passar ju in i narrativet för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”.
Nedan en del grafer från Afrika (se liknande för andra världsdelar i artikeln ovan eller i mitt inlägg Var DDT-förbudet en katastrof?) Problemen uppstod som synes i många fall långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.
Med det sagt, pendeln kan ju svänga över för långt åt andra hållet också, där varenda kemikalie anses vara livsfarlig. Det tycks ibland inte finnas något mellanting mellan totalförbud och att vräka ut ton efter ton på minsta åkerplätt.
Nåväl, det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men det är valår och 50-årsjubileum för FN:s miljökonferens; jag gissar att valda delar av M-KD-SD-trojkan kommer köra ”Allt är bara alarmism”-argumentationen på repeat! Vi kommer matas med tidningsklipp och liknande. Timbro och SvD:s ledarsida kommer haka på, eller om det är tvärtom, SvD som leder dansen? Det är väl visserligen samma personer i hög grad…
Och jag tvivlar inte heller på att vissa miljöpartister och andra kommer bistå med upplagda smashlägen via obefogad alarmism och märkliga förslag.
Utvecklingen i klimatdebatten på senare tid är inte heller oväntad. Lomborg skriver t ex i sin SvD-artikel:
”Aktivistiska politiker i rika länder petar med åtgärder på marginalen och skyfflar subventioner över dyra lyxprojekt som elbilar, sol- och vindkraft, medan FN slår fast att det inte går att se någon mätbar effekt av det senaste decenniets klimatåtgärder.”
I verkligheten har kolindustrin snudd på kollapsat sedan 2015 och Parisavtalet. Priset för förnybar energi har rasat snabbare än någon tycks ha kunnat föreställa sig. Detta är också anledningen till att IPCC:s värstascenario RCP8.5 numera anses vara osannolikt (det är väl typ enbart Lomborg som fortfarande anser att ”sikta på” 3,75 C:s uppvärmning till år 2100 är mest kostnadseffektivt). Detta har inte hänt av sig självt, tvärtom har det ihärdigt motarbetats av både Lomborg och en uppsjö av tankesmedjor.
Men var så säker, det kommer inte dröja länge förrän marknaden och den växande BNP:n får cred för alla framgångar. De som tvivlat på all klimatvetenskap i evigheter skryter nu om att de är de verkliga ”klimatvännerna”.
Och vips, nu börjar det låta som att det knappt aldrig existerat ett problem. Och att 3-4C uppvärmning (ja, lägger man till osäkerheter är det fullt möjligt fortfarande) inte innebär några särskilt allvarliga problem.
Jaja, det här är the-never-ending-story och jag har inga större förhoppningar om att något kommer ändras, ser verkligen inte fram mot valkampanjen.
I efterdyningarna av IPCC:s senaste WG1-rapport om fysiken bakom klimatförändringarna har den förlöjligats och anklagats för att vara fokuserad på helt orimliga och överdrivna utsläppsscenarier. Kända debattörer som Lomborg hävdar med emfas att kostnaden för klimatförändringarna inte kommer bli så farliga – och även han hänvisar till IPCC! Hur är det möjligt och vad ska man egentligen tro?
I del 1 skrev jag om nuvarande kunskapsläge och de observationer som gjorts. I del 2 om klimatmodellerna och deras osäkerheter. Här följer en diskussion om utsläppsscenarier och en framtida ekonomi (OBS, ur en naturvetares perspektiv), helt nödvändiga faktorer för att göra en riskutvärdering inför eventuella åtgärder. Men ack så svårt…
IPCC anger i WG1-rapporten att det ligger stor säkerhet i klimatmodellernas utfall avseende jordens framtida medeltemperatur vid ytan. Men det syftar på de ”fysikaliska beräkningarna” utifrån givna förutsättningar. Det är dock en annan femma att bestämma hur stora de framtida utsläppen kommer att bli, vilket även kräver svar på både politiska och ekonomiska frågeställningar.
Ingen vet naturligtvis vad framtiden har i sitt sköte, men för att ge politiker något att förhålla sig till när de ska fatta beslut har olika scenarier tagits fram (och självklart för att forskare ska kunna jämföra resultat utan att ha en miljard olika varianter att pyssla med). I IPCC:s förra rapport, AR5 från 2013, användes fyra olika så kallade Representative Concentration Pathways, RCP. Varje RCP har en siffra bakom sig och värstascenariot heter RCP8.5, där 8.5 står för den ”strålningseffekt” i W/m2 som växthuseffekten kommer ge år 2100.
I den senaste rapporten, AR6, från i somras användes sex olika så kallade Shared Socioeconomic Pathways (SSP). De är mer komplexa och involverar hur de framtida nivåerna uppstår och liknande, men principen är densamma. Värstascenariot benämns här SSP5-8.5. Detta är dock inga prognoser över hur det kommer att bli, utan projektioner utifrån givna parametrar.
Tanken med RCP8.5 var att det skulle vara ett mycket högt utsläppscenario men inget business-as-usual-scenario, det vill säga inte en beskrivning av det mest sannolika scenariot om vad som händer om inget görs. Men det har ofta, även i många vetenskapliga artiklar, benämnts så. Läs mer på t ex Carbon Brief.
För bara ett decennium sedan ökade utsläppen med 3% per år och det var många som ansåg att RCP8.5 – med en temperaturökning på 5ºC till 2100 – var fullt realistiskt. År 2015 skrev till exempel Roger Pielke Jr en artikel som beskrev varför ett ännu värre värstascenario behövdes för att täcka in tänkbara framtidsutsikter. (Nu är Pielke Jr en av de som starkast protesterar mot detta och tar varje tillfälle att förlöjliga de som fortfarande använder det.)
Men kolanvändningen toppade runt 2013 och utsläppen ökar numera ”bara” med 1% år. De allra flesta, inklusive IPCC, anser att SSP5-8.5 är ett osannolikt scenario tack vare förändringar i energisektorn. Till exempel har kolmarknaden i princip kollapsat på bara några år, ca 80% av den planerade utbyggnaden har avbrutits sen 2015 (och som vanligt, när något åtgärdats efter enorma påtryckningar som Parisavtalet, så är det sen som att problemet aldrig funnits och lösningen kom av sig självt bara för att vi blivit rikare).
Många forskare vill ta bort användningen av SSP5-8.5, men alla håller inte med; de anser att det finns faktorer vi kan för lite om (som t ex kolcykeln) som gör att det inte kan avfärdas helt, även om det är osannolikt, se t ex brevväxling i PNAS här.
Det finns också andra anledningar till att RCP8.5-scenariot används. Man kan behöva det för att få kläm på hur saker och ting fungerar utan att forskarna för den skull anser att scenariot är sannolikt, se twittertråd av Andrew Dessler.
De som faktiskt har bläddrat i IPCC-rapporten vet att den inte alls bara ägnar sig åt RCP8.5, även om det är sant att många vetenskaplig studier har använt detta scenario. Men hur vet man att det är orimligt?
Framtida scenarier
Det finns flera studier som har försökt räkna fram vilken framtida uppvärmning vi kan räkna med, här är några (bild och uppgifter härifrån):
Enligt dessa studier (som använt olika metodiker) leder rådande politik till att vi går mot en uppvärmning på cirka 3ºC vid 2100 (2-4,4ºC med hänsyn taget till osäkerheterna i klimatkänslighet) – och är mest jämförbart med IPCC:s SSP4-6.0 scenario och på inget sätt värstascenariot.
Om de mål som satts upp till 2030 uppfylls, leder det mot 2,4ºC och med netto-nollutsläpp till 2050 hamnar vi runt 2ºC (tagit siffrorna från forskaren Zeke Hausfather). Men detta är i dagsläget bara siffror på ett papper.
En ny FN-rapport visar dock att de planer länderna har redovisat kommer ge en ökning av utsläppen med 16% fram till 2030 och att vi tycks gå mot 2,7ºC:s uppvärmning till 2100 (har bara läst artikel, ej rapporten och det anges där inget intervall).
Men allt detta bygger förstås på att utöver att få fysiken rätt måste man förutspå vilka utsläpp vi kommer få. Utsläppsscenarierna måste vara något sånär rimliga för att kunna göra en riskanalys värd namnet. Det är de alldeles säkert, även om alla förstår att det måste finnas enorma osäkerheter inbakat i uppgiften (av en helt annan karaktär än de naturvetenskapliga problemen).
Roger Pielke Jr är ju som sagt den som ljudligast förlöjligar RCP8.5-scenariot. Därför läste jag en av hans senare artiklar (Environ. Res. Lett.16, publicerad dec 2020) där han och några andra beskriver varför IPCC:s utsläppsscenarier har hamnat fel.
De undersöker fyra faktorer som används för att beräkna framtida utsläpp (Kayaidentitet):
CO2-utsläpp = befolkningsmängd x BNP per capita x energiintensitet x kolintensitet
… där energiintensitet = primärenergi/BNP och kolintensitet = CO2-utsläpp/primärenergi
De har jämfört tillväxten i dessa faktorer från 2005 och framåt. Startåret är valt för att då började de flesta modeller i AR5 sina projektioner. Deras slutsats är att främsta orsaken till att IPCC:s scenarier är felaktiga beror på att de antagit en högre BNP per-capita-tillväxt än vad som sen har observerats i verkligheten. Så här har BNP per-capita-utvecklingen sett ut enligt artikeln:
Man kan diskutera om en evig exponentiell tillväxt är realistisk men det får vi ta en annan gång 🙂 . Energiförbrukning och utsläpp är starkt korrelerat med BNP (även om en del länder tycks ha brutit detta samband på senare år) och som synes i formeln ovan är BNP också en av de viktigaste faktorerna att bestämma för att bedöma om ett framtida scenario är realistiskt eller inte.
Pielke Jr och hans kollegor konstaterar alltså att bedömningen/prediktionen av BNP per-capita mellan åren 2005 och 2017 varit usel (för högt värde antaget). De räknar sen ut vilken tillväxt som skulle krävas för att ”komma ifatt” IPCC:s uppskattade BNP-tillväxt fram till 2100. De menar att denna komma-ifatt-tillväxt blir för hög för att vara realistisk och därmed är också värstascenarierna orealistiska.
En vetenskaplig artikel ska sätta sina resultat i ett sammanhang, det vill säga belysa slutsatserna i jämförelse med vad andra studier har kommit fram till, och då kanske i synnerhet de som kommit till en annorlunda slutsats. En artikel som tas upp är skriven av Christensen, Gillingham och Nordhaus (den sistnämnde fick Ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete med klimatet (se mer nedan)), PNAS 2018.
De hade gjort en sammanställning av expertutlåtande samt en econometric approach (nej, jag vet inte vad det innebär) om hur en framtida BNP-tillväxt beräknas. Båda metoderna visade att osäkerheterna var så stora att det fanns en 35% sannolikhet att även de värsta utsläppscenarierna (RCP8.5) kommer överskridas fram till 2100. Två andra studier kom fram till osäkerheter i samma storleksordning (Müller et al2019, Startz 2020). Osäkerheter som alltså innebär att framtida utsläpp i IPCC:s scenarier är möjliga även med Pielkes Jr:s ”komma-ifatt-beräkningar”.
Pielke Jr och kompani kommentar är att dessa ändå är osannolika och lyfter fram sex punkter för att belysa detta:
However, we argue that this magnitude of catch-up may be unlikely, in light of:headwinds such as aging and debt, the likelihood of unanticipated economic crises, the fact that past economic forecasts have tended to over-project, the aftermath of the current pandemic, and economic impacts of climate change unaccounted-for in the baseline scenarios.
Det ligger säkert mycket i deras resonemang (artikeln är öppen att läsa för alla), men det handlar trots allt om en riskutvärdering, är deras resonemang säkra nog att förkasta flera studier eller starkt nog att ignorera konsekvenserna om de har fel? De har konstaterat att man inte kunnat förutsäga BNP på kort sikt, ändå ska vi lita på att denna uppskattning har ett värde för att bestämma det närmare hundra år framåt i tiden? Vi ska alltså förutsätta att en stor del av utvecklingsländerna inte kommer få fart på sin ekonomi och så vidare?
Är det rimligt? Kanske. Jag har faktiskt ingen aning. Men är det inte lite väl många antaganden som måste göras här? Som dessutom mest kan anses som åsikter och inte vetenskap? Eller?
Observera att detta naturligtvis inte är en hel genomgång av vad som är gjort på detta område, jag vill bara lyfta fram några av alla de osäkerheter som faktiskt lyfts fram i vetenskaplig artiklar.
Framtida kostnader
Medan en stor del av världen, inklusive IPCC, håller på att oja sig över att en uppvärmning om +2°C kommer få mycket allvarliga konsekvenser, så menar debattörer som Lomborg att en uppvärmning på 3,75°C är det optimala målet med tanke på kostnad och nytta i klimatåtgärder. Och slår man upp IPCC AR5 WG2 kapitel 10 kan man läsa att den ekonomiska påverkan beräknas vara ganska begränsad:
”… estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement). ”
Lomborg skriver i sin bok False Alarm att även om vi inte gör något alls kommer kostnaden inte vara katastrofal enligt ”den bästa tillgängliga forskningen”:
”The best current research shows that the cost of climate change by the end of the century, if we do nothing, will be less than 4 percent of global GDP. This includes all the negative impacts; not just the increased costs from stronger storms, but also the costs of increased deaths from heat waves and the lost wetlands from rising sea levels.”
Jo, det är utan tvekan Lomborgs åsikt, däremot är det inte alls vad alla ekonomer kommer fram till. Här en artikel som varnar för enormt mycket större kostnader för att inte göra något. Det finns fler. Jag kan inte bedöma riktigheten och jag har verkligen inte koll på allt om detta men det kan nämnas att även personer som Pielke Jr förordar drastiska klimatåtgärder.
Men hur har det blivit så här?
Nordhaus, som nämndes ovan, var först med att försöka uppskatta klimatförändringarnas framtida kostnader. Hans arbete har också fått stor tyngd i det som presenteras i IPCC:s rapporter i detta ämne. Hans modell DICE har fått mycket kritik under åren, särskilt har hans bedömning av discount rate diskuterats. Det vill säga hur ska man värdera kostnaden för en klimatåtgärd som görs idag jämfört med den nytta den kommer att ge, kanske långt, i framtiden?
Men det är långt ifrån det enda som ifrågasätts. Ekonomiprofessor Steve Keen är en av Nordhaus bittraste kritiker och i en artikel har han helt sågat de antaganden Nordhaus (och andra, som han kallar det, neoklassiska ekonomer) gjort. Bland annat har de antagit att endast de ekonomiska ”aktiviteter” som pågår utomhus och direkt drabbas av väder (jord- och skogsbruk etc) kommer påverkas av klimatförändringarna. Det innebär att ca 90% av alla ekonomiska branscher som bidrar till BNP inte alls ingår i beräkningarna. Det är antaganden från 1990-talet som fortfarande hänger med i IPCC:s WG2-rapporter. Här citat från AR5 (2014):
”Economic activities such as agriculture, forestry, fisheries, and mining are exposed to the weather and thus vulnerable to climate change. Other economic activities, such as manufacturing and services, largely take place in controlled environments and are not really exposed to climate change.”
I modellen används också mycket diskutabla antaganden som bygger på en svag korrelation mellan länders medeltemperatur och BNP. Jag har skrivit om detta tidigare, läs mer här. Lomborg och andra verkar inte heller göra en sanity check på sina resultat. När ”fysiken” spår att stora delar av världen kommer vara obeboeliga vid t ex 6C anses BNP bara påverkas, i sammanhanget, marginellt. Lomborg bygger sitt resonemang i hög grad på Nordhaus modell (PAGE och FUND är två andra ekonomiska modeller):
Här finns ett litet föredrag om beräkning av ekonomi vs klimatförändringar.
Så vad ska man som lekman tro? Jag är ingen ekonom och är dessutom långt ifrån insatt i IPCC:s WG2 och 3-rapporter (de kommer f ö i början på nästa år), men efter att ha bläddrat i den senaste IPCC WG2-rapporten från 2014 är det uppenbart att Lomborg gärna citerar valda delar från den men tycks helt bortse från de osäkerheter som lyfts fram i där. Några citat från kapitel 10, jag har fetat stilen:
–Climate change will have impacts, positive and negative and varying in scale and intensity, on water supply infrastructure and water demand (robust evidence, high agreement), but the economic implications are not well understood.
Och angående den där 2% påverkan på BNP som jag citerade ovan så var det inte hela texten, den ser ut så här:
–Global economic impacts from climate change are difficult to estimate. Economic impact estimates completed over the past 20 years vary in their coverage of subsets of economic sectors and depend on a large number of assumptions, many of which are disputable, and many estimates do not account for catastrophic changes, tipping points, and many other factors. With these recognized limitations, the incomplete estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement).
En par andra punkter:
-The impacts of climate change may decrease productivity and economic growth, but the magnitude of this effect is not well understood (limited evidence, high agreement). Climate could be one of the causes why some countries are trapped in poverty, and climate change may make it harder to escape poverty.
–Not all key economic sectors and services have been subject to detailed research. Few studies have evaluated the possible impacts of climate change on mining, manufacturing, or services (apart from health, insurance, and tourism).
-Summary: The literature on the impact of climate and climate change on economic growth and development has yet to reach firm conclusions. There is agreement that climate change would slow economic growth, by a little according to some studies and by a lot according to other studies. Different economies will be affected differently.
Mycket har så klart hänt sedan 2014 även inom den ekonomiska forskningen, men min uppfattning är att även bland världens ekonomer så har Lomborgs argument allt mindre stöd. (Eller?)
Återigen vill jag påpeka att jag inte är ekonom men jag har ändå en förutfattad mening om att det är snudd på omöjligt att beräkna BNP på ett relevant sätt 100 år fram i tiden. Jag har dock full förståelse att det görs och att man på något sätt måste göra en uppskattning, det är trots allt en riskutvärdering som ska göras utifrån den kunskap vi har idag. Jag tycker det är slående hur stora osäkerheter det finns i de ekonomiska spörsmålen jämfört med de fysikaliska (även om det så klart även finns osäkerheter där).
Jag anser också att det i ett riskutvärderingssyfte är värre att presentera felaktiga siffror än att göra mer generella bedömningar och bestämma sig för vad man vill ha gjort eller inte. Kostnad/nytta-beräkningar har historiskt sett också varit effektiva medel för att skjuta på miljöåtgärder, som när de sen gjordes inte alls kostade så mycket som man trott medan vinsterna överskreds enormt.
Jag vill bara avsluta med att säga att de allra flesta forskare tycks anse att RCP8.5-scenariot är osannolikt. Det finns ingen anledning att sprida överdriven undergångsretorik. Men att sprida idén och diverse förlöjliganden om att senaste IPCC-rapporten bara bygger på osannolika värstascenarier är direkt ovärdigt och verklighetsfrånvänt. Det är knappast så att de osäkerheter som finns bara är ”på vår sida”.
Men vad vi ska göra åt saker och ting kommer förstås alltid handla om åsikter. Det finns många sätt att lösa problem och inget behöver vara fel.
Aktuellt ska göra ett inslag om klimatförvillandet och jag fick en förfrågan om att vara med. ”Skeptikern” Elsa Widding uppger att hon också varit tillfrågad men tackat nej eftersom det gällde bandade intervjuer och inteen direktsänd debatt. Själv tycker jag snarast tvärtom och jag tänkte förklara varför. Lägger även till en video som visar varför det är en mardröm att debattera mot en smoothtalker som Lomborg – en av de mer framträdande klimatdebattörerna.
Det var knappast förvånande att Widding tackade nej eftersom hon, och de flesta andra ”skeptiker”, brukar måla upp bilden av att mainstream media är med i ”IPCC-komplotten”. Klart att hon ser en risk i att hennes svar klipps av och manipuleras om det inte är direktsänt.
Jag trodde först också att förfrågan gällde en direktsänd debatt och förklarade att jag motvilligt kunde ställa upp men bara om det styrdes upp ordentligt. Men fick direkt svar att det skulle bli inspelat i förväg. Det här har varit en evig fråga i USA, där debatten rasat hårdare än här. Forskare anklagas för att vara fega och inte våga ta debatten.
Jag har tidigare fått uppmaningen (ej från media dock) men då förklarat, och gett exempel på, varför jag tycker det är en usel idé. Det handlar inte om att jag inte ”vågar ta debatten”, formatet är bara kasst helt enkelt. Utöver det jag redan skrivit tänkte jag här ge några ytterligare exempel, en del har jag berört tidigare.
1) Det är extremt svårt att uttrycka sig kort och koncist om så komplexa saker som klimatvetenskapen (som likaså spänner över enormt stora områden). Jag är betydligt bättre och mer bekväm i att uttrycka mig i skrift än i en hetsig debatt. Det är inget jag skäms för att erkänna. Men det är inte huvudorsaken utan –>
2) Man ligger i underläge redan från början: det är hur enkelt som helst att påstå att IPCC ignorerar och mörkar alternativa förklaringsmodeller med orden: ”Många forskare säger …” och lägga fram ”bevis” i form av en hänvisning till en forskare, en gammal artikel eller dylikt.
Även om dessa argument har motbevisats 111 gånger om, kan det vara svårt att bemöta då det oftast kräver långa utläggningar. Och det är förstås inte alls säkert att man är uppdaterad i just den frågan. Bilden av det vetenskapliga kunskapsläget blir därmed totalt snedvriden. Här får ni några exempel (första har jag skrivit om tidigare):
Det bara det att artikeln är gammal (2013) och den har inte alls ignorerats. Gör man sig omaket att klicka fram den ser det nämligen ut så här:
Notera de två kommentarerna. Det är inga sociala-medier-svar utan artiklar som påvisar grova felaktigheter i huvudartikeln. Och det är inga känsloburna åsikter utan argument uppbackade med empiriska vetenskapliga belägg. För att uttrycka det milt: det är sällan man ser en vetenskaplig artikel toksågas på detta vis.
Huvudpoängen här är dock inte vem som har rätt, utan att Widding inte med ett ord nämner att experter har lyssnat och de har argumenterat emot. Nästa steg är att Humlum och hans kollegor bemöter detta (precis som vetenskaplig debatt fungerat i evigheter). De kommenterande författarna säger sig också ha försökt få en respons från Humlum men mötts av tystnad.
Om de har rätt? Inte min sak att avgöra men typ alla världens forskare anser det. Det inkluderar även kända ”IPCC-kritiska” forskare som Curry, Lindzen och så vidare. Roy Spencer avfärdar som rent nonsens på sin blogg:
Bevisen är överväldigande och bygger på mätningar av isotoper, CO2-partialtryck, pH och en lång rad andra parametrar.
Executive Summary 2019_State of Climate.pdf (ametsoc.org): ”The ocean had a net uptake of about 2.4 billion metric tons of carbon dioxide in 2019. This is a record high amount and an increase of 0.2 billion metric tons from 2018, continuing a trend that began at the start of the twenty-first century. As a consequence of increased carbon dioxide in the ocean, surface ocean pH has declined by 0.018 ± 0.004 units per decade in most of the ocean, making it more acidic, since the pre-industrial period”
IPCC AR6: A.1.1 ”Observed increases in well-mixed greenhouse gas (GHG) concentrations since around 1750 are unequivocally caused by human activities.”
Vill man ha en saklig och hederlig debatt får man ta och bemöta dessa motargument istället för att låtsas som att de inte finns. Det är trots allt 8 år sedan artikeln publicerades. I en livedebatt hade det kanske varit svårt att bemöta om man inte hade koll på just denna artikeln och kunnat visa det. Men ändå: det blir som att åsikt mot åsikt, vilket det inte handlar om här!
Biokemiprofessorn Gösta Pettersson (pensionerad) argumenterar i sin bok Falskt Alarm på liknande sätt. Han tar upp att IPCC inte tagit hänsyn till skeptikers argument om att vulkaner under vattnet kan vara en stor utsläppskälla av CO2. Han hänvisar till en ”uppmärksammad artikel” skriven av geologen Timothy Casey.
Men det visar sig att det inte alls är någon vetenskapligt publicerad artikel han skrivit, utan ett blogginlägg (en milsvid skillnad). Volcanic Carbon Dioxide (geologist-1011.net) Flera har påvisat att Casey också har misstolkat sina källuppgifter.
Läser man vidare på Caseys blogg ser man att han också menar att fysiken bakom växthuseffekten är en bluff rakt igenom. En icke-fysiker, med en mastersexamen i geologi, avfärdar alltså ett par hundra års fysikalisk vetenskap i ett nafs. Det är med andra ord inte bara klimatforskarna han anser vara helt inkompetenta. Att han jobbar för oljeindustrin bevisar förstås ingenting, men det är ändå snudd på parodiskt.
Trovärdigare källa än kilometerhöga travar av vetenskapliga publikationer?
Pettersson fortsätter och menar att CO2-mätningarna från isborrkärnor inte stämmer. Det påstås att de initiala mätningarna av CO2 i isborrskärnor skulle ha gett mätvärden som inte stämde överens med moderna mätningar i atmosfären. Forskarna påstås då ha hittat på en teori att det måste finnas en förskjutning och att de sen gjorde allt för att bevisa denna förskjutning istället för att acceptera mätresultaten. Pettersson hänvisar till forskaren Jawowoski som lyfter fram en rad andra osäkerheter och det låter precis som om inget har gjorts för att minska dessa.
Men det har gjorts enormt mycket arbete för att vidimera resultaten och förskjutningen är inte heller tagen ur luften. Läs t ex på självaste WUWT.
Står man i en studio eller på en scen och någon drar till med sådana här körsbärsplockade referenser är det omöjligt att kolla upp vad som faktiskt är gjort på området. Och återigen, det blir en skev bild av det verkliga läget. Självklart finns det osäkerheter, men det betyder inte att man inte vet någonting.
Pettersson har i sin bok i princip helt uteslutit allt som presenteras av IPCC men drar sig inte för att exempelvis publicera Evans fantasifulla hypotes: Hansens modell och Evans hypotes (den märkligaste i klimatdebatten) Den har inte heller publicerats vetenskapligt utan saluförts på Evans frus blogg, JoNova, som enligt egen utsago är den tredje största i världen om klimatförvillande (just det där sista var min åsikt 😉 ). De två försörjer sig på detta, men det har förstås inget med saken att göra.
”Skeptiker” vill också sprida budskapet att alla forskare med alternativa förklaringsmodeller censureras och ignoreras av IPCC. Tydligaste exemplet är kanske den danske astrofysikern Svensmark. Utan att gå in på detaljer: han har visat att kosmisk strålning kan bilda partiklar i atmosfären som skulle kunna initiera molnbildning. Denna effekt varierar med solens aktivitet (som varierar i elvaårscykler).
Klimatsans och andra påstår att Svensmark bevisat att CO2 inte är den huvudsakliga boven i dramat bakom klimatförändringarna. Och det kan man ju tro, Svensmarks pressmeddelande vid publiceringen av en artikel 2017 sa något i stil med att de nu hittat den felande länken.
Och vad sa resten av forskarvärlden? De ifrågasatte inte själva mekanismen bakom partikelbildandet, däremot hade Svensmark inte på långa vägar kvantifierat hur det påverkade klimatet i stort. Här några intervjuer med andra forskare i samma område, ex: The press release goes way beyond what the paper actually shows,” says Steven Sherwood, an expert in atmospheric climate dynamics at the University of New South Wales, in Sydney, Australia.
Och notera också att Svensmarks studier har diskuterats i alla de fyra senaste IPCC-rapporterna (även den senaste). Ja, ALLA. Han har inte ignorerats! Hypotesen stämmer helt enkelt inte överens med observationer.
IPCC AR6 Chapter 7.3.4.5
Varför inte lyssna på vad han själv säger? År 2009 gick solen in i en cykel med extremt låg aktivitet (få solfläckar). Svensmark skrev då en artikel i en dansk tidning där han beskriver att de närmsta åren kommer bli mycket intressanta då hans hypotes förutspådde att temperaturen skulle gå ner. Artikeln översattes och publicerades på WUWT, världens mest besökta förvillarblogg:
Vi vet alla att uppvärmningen fortsatte, men det är ändå en av de mest framförda alternativa hypoteserna. Budskapet på ”skeptiska” bloggar lyder så här:
Ja, det är bara att botanisera på bloggen för att hitta fler exempel, hoppas poängen har framgått?
Det är fullt görligt att kritisera klimatpolitik och inslag i media utan att lyfta fram världens största konspiration. För det jag beskrivit ovan är ändå saker som man någonstans kan förstå att det blir misstag runt. Men förvillandet går betydligt djupare ner i kaninhålan än så. Se filmsnutt längst ner i ett av mina förra inlägg för att se vidden av detta från en av de som nu lyfts fram som realist i klimatdebatten: https://mathsnilsson.se/2021/08/15/jag-har-inte-klimatangest-ar-bara-less/
Och du ledarskribent, tycker du det här låter jobbigt att hålla koll på? Ja, då kanske du skulle vara lite försiktig med att beskylla snudd på alla världens klimatforskare för fuskare med stöd av dessa källor? En av anledningarna till att BAMS, WMO, NCA, IPCC osv gör sina regelbundna jättesammanställningar är att det ska ges en samlad bedömning av den dokumenterade vetenskapen. Att hitta olika åsikter på nätet är inte en vetenskaplig debatt!
Nåväl, nu har jag i alla fall haft hembesök av Aktuellt. Skräckblandad förtjusning om jag ska vara ärlig, och precis som vanligt efter intervjuer blev den kvarvarande känslan att inte riktigt nå fram; varför uttryckte jag mig sådär; varför la jag inte till detta och så vidare. Vi får väl se hur slutresultatet blir, ska sändas nästa vecka någon gång.
Till sist, här en video som kanske skulle intressera SvD:s ledarredaktion som publicerar Lomborgs alster löpande. En grymt duktig och extremt offensiv debattör som kan pumpa statistik tills öronen blöder och som aldrig viker sig eller erkänner några fel. Vad som är sant är egentligen inte det intressanta här utan hur Lomborg missbrukar statistik och informationskällor för att föra fram sitt budskap. Och vilket genomslag hans vinklade inlägg i debatten får:
Visst behövs kritiska röster och visst kan Lomborg ibland ställa nödvändiga frågor om vilka åtgärder som är värda att införa. Men han är grymt selektiv – ett modus operandi för Lomborg och man bör ta hans budskap med rejäla skopor salt https://mathsnilsson.se/2020/11/01/ja-lomborg-bor-tas-med-rejala-nypor-salt/
Läs mer om hur denna debatt har manipulerats allt sedan IPCC startades i min bok Spelet om klimatet:
Klimatdebatten känns ibland helt obegriplig. Å ena sidan: ett enormt tryck för att begränsa utsläppen så att den globala medeltemperaturen ska hålla sig under 2ºC (helst 1,5ºC ) till år 2100 – allt för att klara oss undan potentiellt katastrofala följder. Å andra sidan: uppvärmningen kommer ha en rätt marginell påverkan på världens BNP och människans vardag, det optimala är att ”sikta på” en temperaturökning om 3,5-4ºC – dubbelt så högt jämfört med Parisavtalets ambitioner!
Det senare är vad exempelvis Nordhaus, som fick ekonomipriset till Nobels minne 2018, menar. Likaså Lomborg (som bygger mycket av sina resonemang på Nordhaus slutsatser). Motsättningarna åskådliggörs tydligt i detta replikskifte mellan Wijkman och Lomborg på SvD:s ledarsida. Det märkliga är att båda hänvisar till IPCC!
Först en titt på några av de faror som kan ligga och skvalpa där i framtiden enligt ”alarmisterna”. IPCC gav ut en specialrapport SR15 år 2018 som beskrev riskerna med att bara gå från 1,5C till 2C:s global uppvärmning, här en av bilderna Graphics — Global Warming of 1.5 ºC (ipcc.ch):
Naturligtvis finns det osäkerheter i sådana här analyser men det är inte de exakta siffrorna som är viktiga, det handlar om trender och riskhantering. Ovanstående effekter förväntas alltså uppstå vid en lägre temperatur än den både Nordhaus och Lomborgs anser vara ett optimum då man tar hänsyn till kostnader för klimatåtgärder.
När temperatur och fuktighet blir för hög klarar vår kropp inte längre av att svettas (vätskan avdunstar inte). Då handlar det bara om timmar innan kroppen kollapsar av överhettning. Många människor har dock svårt att överleva i förhållanden innan denna tröskel överskrids – några kända värmeböljor som orsakat stor överdödlighet är Paris år 2003 med 4870 dödsfall och Moskva år 2010 med 10 860 dödsfall.
Enligt Mora et al 2017 innebär en global medeltemperaturökning på 3,8C att exempelvis Jakarta kommer få detta klimat året runt (PDF) Global risk of deadly heat (researchgate.net). Nedan visas resultatet från deras beräkningar över hur många dagar av ”dödligt klimat” som kan förväntas i en framtid vid olika koncentrationer av koldioxid i atmosfären (olika RCP). Lomborgs optimum ligger på 3,75 °C och det motsvarar nästan bilden RCP8.5 nedan. Notera att det inte innebär att hela befolkningen kommer trilla ihop under dessa dagar!
Nu finns det stora osäkerheter även i dessa projektioner och de olika studierna kommer inte till identiska slutsatser om när detta kommer inträffa, men ändå.
Det finns dock ytterligare en väsentlig sak som behöver läggas till:
Forskarna – i alla fall de naturvetenskapliga – tycks ganska ense om att klimateffekterna inte kommer att ske linjärt. Det finns uppenbara risker att diverse jämviktsförhållande rubbas så att jorden hamnar i ett ”nytt läge” som vi inte utan vidare kan ta ett steg tillbaka ifrån. Att då sluta släppa ut CO2 är för sent och kommer inte hjälpa. Dessa abrupta klimatförändringar brukar kallas tipping points, se t ex denna studien Tipping elements in the Earth’s climate system | PNAS:
En sådan punkt handlar om att Arktis sommar-is helt försvinner. När isen är borta absorberar havet mer solljus istället för att reflektera bort det och havet värms upp – och det blir lite av en självförstärkande spiraleffekt. Enligt studien är det tänkbart att vi redan passerat denna tipping point. Mer om detta i populärvetenskaplig form: As Climate Change Worsens, A Cascade of Tipping Points Looms – Yale E360.
Forskarna verkar vara rörande överens om att riskerna för att passera dessa gränser ökar dramatiskt om den globala medeltemperaturen kryper över 2°C. (Naturligtvis är det inget speciellt som händer vid just gränsen 2°C, det hela handlar om riskbedömningar och det mänskliga behovet av att sätta siffror och absoluta gränser på allt 😉 .)
Men, som sagt, IPCC:s rapporter innehåller även andra delar som behandlar kostnader och tänkbara åtgärder. Kapitlet ”Key Economic Sectors and Services” från 2014 inleds så här:
”For most economic sectors, the impact of climate change will be small relative to the impacts of other drivers (medium evidence, high agreement). ”
I mina öron rimmar detta illa med vad som presenteras i övriga kapitel, men vad vet jag. Bedömningen bygger förstås på resultaten från ekonomiska modeller. Här var, vad jag förstår, Nordhaus pionjär i att utvärdera klimatförändringarna. Hans modell kallas DICE och man kan fråga sig om den tar hänsyn till effekterna av minskad mängd krill, förstörda korallrev och allt vad som förväntas påverkas av uppvärmningen? Ingen enkel uppgift, jag undrar om ens biologer med någon större säkerhet kan förutspå vad som kommer hända när/om diverse bestånd kollapsar.
Ekonomiprofessor Keen har som sagt granskat vad Nordhaus DICE-modell bygger på:
Till att börja med konstaterade Nordhaus i en artikel 1991 att nära 90% av USA:s ”ekonomiska verksamheter” inte påverkades av klimatförändringar och därför kunde bortses ifrån. Det var enbart saker som jordbruk och annat som skedde utomhus som påverkades av väder och behövde tas med i beräkningarna:
Our estimate is that approximately 3% of United States national output is produced in highly sensitive sectors, another 10% in moderately sensitive sectors, and about 87% in sectors that are negligibly affected by climate change. (Nordhaus, 1991)
Mer än tjugo år senare gäller detta antagande fortfarande och användes i IPCC:s rapport AR5 (2014) enligt Keen.
Vidare antar man att det finns ett kausalt samband mellan BNP och medeltemperatur. Skillnaden i BNP mellan stater ska alltså kunna förklaras av deras medeltemperatur. Långsökt och förenklat? Ja, det anser även Keen… I bilden nedan visas detta samband för USA:s stater – ju större temperaturförändring från ett optimum (dvs ju längre ut åt kanterna) man rör sig, desto mer sjunker BNP.
De antar också att detta samband håller över tid, det vill säga utvecklingen av BNP versus temperatur kommer fortsätta på samma sätt även i framtiden. Inga abrupta förändringar tas med i beräkningarna.
Som synes ligger datapunkterna ganska huller om buller och det finns inget jättetydligt mönster. Korrelationen är usel (korrelationsfaktor = 0,31), vilket också innebär att förmågan att förutsäga en framtida utveckling med hjälp av denna modell blir usel. Enligt Keen har Nordhaus använt liknande data som ovan i sin modell DICE, men med en till och med lägre korrelationsfaktor.
”The parameter used in the model was an equation with a parameter of 0.227 percent loss in global income per degrees Celsius squared with no linear term. This leads to a damage of 2.0 percent of income at 3°C, and 7.9 percent of global income at a global temperature rise of 6°C”. (Nordhaus, 2018)
Lomborg är med på samma tåg (förstås). Här är en bild från hans senaste artikel:
Och denna ”skadeberäkning” är symmetrisk, det vill säga även en avkylning på 6°C skulle ge en minskning av världens BNP med 6-7% på samma sätt som en uppvärmning med 6°C. Vi hamnar då på förhållanden som rådde under senaste istiden. Sverige låg då under ett kilometertjockt lager av is!
Är det verkligen sådana här lösa antaganden som ligger till grund för beslut som kan få ganska ödesdigra konsekvenser? Jag vill verkligen inte tro det, jag menar, han fick trots allt pseudo-Nobelpriset för detta. Alla modeller och vetenskaper kräver visserligen att man gör antaganden och förenklingar av verkligheten, här har dock själva grundantagandet (att BNP beror av temperaturen) också blivit själva slutsatsen!
Jag är inte ekonom och jag förmedlar bara vad Keen har redovisat i sin vetenskapligt publicerade artikel. Jag letade halvhjärtat efter en kommentar från t ex Nordhaus men hittade inget. Keen menar att denna ovetenskapliga metodik beror på att ekonomer, skolade i den neoklassiska ekonomin, har fått dominera inom den ekonomiska klimatforskningen. Själv vet jag inte ens vad det betyder eller innebär…
(Det ska sägas att inte alla ekonomer viftar bort klimatfrågan som en trivialitet, Nordhaus har fått en hel del kritik. Och googla t ex vad World Economic Forum har att säga i frågan).
Ekonomiprofessor Richard Tol ligger bakom en annan ekonomisk modell (FUND) som legat till grund för IPCC:s kostnadsberäkningar av klimatförändringarna: Jag har skrivit om denna kontroversiella person tidigare.
Bara det att man ens pratar om BNP vid 10°C ökning av den globala medeltemperaturen känns i mina ögon som att man inte ens gjort en grundläggande sanity check på resultatet från sina modeller.
Som sagt, det känns som att det finns en avgrundsdjup spricka mellan de flesta naturvetenskapliga forskare och dessa ekonomers syn på verkligheten. (som sagt, inte alla ekonomer osv).
Hans Rosling var fenomenal på att visa att ”världens tillstånd” är mycket bättre än vad många vill tro (och bättre än den bild som ofta förmedlas i media). Det kan verkligen behövas, det känns ibland som att hela världen kommer kollapsa imorgon – och det gäller även i klimatdebatten.
I dagarna publicerade brittiska Global Warming Policy Foundation (GWPF) en övertygande rapport i samma anda, skriven av ”den oberoende forskaren” Indur M. Goklany. I rapporten presenteras en lång rad exempel på att klimatförändringarna inte alls utgör någon fara på taket, och att undergångsretoriken från påven och andra inte har stöd i verkliga observationer. Och ja, rapporten är övertygande. Som de brukar vara.
Naturligtvis var detta något som diverse bloggar och James Delingpole på ”högeraltarnativa” Breitbart News nappade på (det var han som myntade begreppet Climategate). Rapportförfattaren, Indur M. Goklany, är inte heller helt okänd i dessa sammanhang …
Som med all statistik bör man fundera på vad som ligger bakom siffrorna och kanske framförallt: vad som inte nämns! Några klimatforskare granskade rapporten och hade ett och annat att anmärka på, vilket redovisats på Climate Feedback:
Så vad är det för kontroversiella saker som nämns i rapporten?
Det handlar om klimatförändringarnas effekter. Hur väl stämmer larm och diverse uttalanden överens med verkliga observationer, särskilt då angående extrema väderhändelser? Ju mer komplex en fråga är, desto större är sannolikheten att man kan hitta en godbit att hålla sig till utan att reflektera över helheten …
VÄRMEBÖLJOR
Det råder ingen oenighet om att vi har en stadigt ökande trend vad det gäller antal dagar med höga temperaturer liksom allt färre nätter med låga temperaturer:
Det gäller även värmeböljor över haven, även om mätserierna här är kortare:
Forskarna är dessutom i princip helt säkra på att denna utveckling kommer fortsätta. IPCC AR5 (2013):
Goklany förnekar inte dessa trender men väljer att lyfta fram att trenden i vissa delar av Afrika och Sydamerika inte är lika tydlig. Det är sant och beror på att det dels saknas tillförlitliga data och dels att uppvärmningen varit kraftigast på högre breddgrader och det är naturligt att trenden märks tydligare här än närmre ekvatorn (precis som modeller länge har förutspått).
Goklany väljer också att lyfta fram data från USA där Dust Bowl från 1930-talet sticker ut. Det är också helt sant:
Detta var en extrem vädersituation (som också påverkade Europa och Arktis) och inte någon ””klimatsignal” eller kopplad till en trend. Sannolikheten att de förhållanden som rådde då ska uppstå uppskattas till max en gång vart hundrade år. Klimatförändringarna beräknas dock ha ökat denna risk till en gång vart fyrtionde år (Cowan et al, Nature Climate Change (2020). DOI: 10.1038/s41558-020-0771-7). Notera också att USA motsvarar 6% av jordens landmassa och är inte representativ för en global utveckling.
En annan bild av läget i USA man kan välja att lägga till övriga fakta eller ignorera pga tidigare extrem händelse om man vill:
Goklany väljer också att länka till Joanne Novas blogginlägg (hej, peer review) med ett par gamla tidningsutklipp som visar att det var extrema värmeböljor i Australien bl a 1896. Som om någon, någonsin påstått att det inte funnits extremer längre tillbaka i tiden (kalla extremer kommer likaså uppstå även i framtiden). Men han redovisar inte de officiella mätserierna – säkert bara en ren tillfällighet:
Number of days in each year where the Australian area-averaged daily mean temperature is extreme. Extreme days are those above the 99th percentile of each month from the years 1910-2015. Bureau of Meteorology
Goklany skriver att perioder av torka inte har ökat globalt, vilket tycks stämma, men … Daniel Swain, Researcher, UCLA, and Research Fellow, National Center for Atmospheric Research: ”it doesn’t really make sense to make blanket statements regarding overall global drought trends, since only some places are expected to get drier (and others wetter) in a warming climate.”
Som synes i tabellen ovan har forskarna inte framfört några säkra påståenden om hur klimatförändringarna kommer påverka detta på en global nivå (så Goklanys påstående är lite av en halmgubbe). Modeller är fortfarande osäkra på regional skala. Men det finns definitivt studier som visar att torka har blivit vanligare på vissa platser, ex:
IPCC AR5 WG1 Chapter 2, page 215: They show that positive trends (reflecting an increase in the length of drought and/or extreme precipitation events) are most marked in Europe, India, parts of South America and East Asia although trends appear to have decreased (reflecting a decrease in the length of drought and/or extreme precipitation events) in Australia and northern South America (Figure 2.33c). Data availability, quality and length of record remain issues in drawing conclusions on a global scale, however.
Ja, det brinner på mindre arealer nu än i början på seklet och det råder ingen oenighet om att det beror på mänskliga åtgärder. Goklany citerar själv ett utdrag från en artikel som konstaterar att så är fallet. Han visar också ett diagram över brunnen areal i USA från 1900 och framåt:
Lomborg och andra ”ingen-fara-på-taket-debattörer” har använt densamma för att visa hur alarmisterna ”fuskar” när de bara publicerar kortare serier som denna:
Båda hänvisar till myndigheten National Interagency Fire Center (NIFC) – men de har bara data från 1960 och framåt. Den översta grafen tycks ha sitt ursprung i ett senatförhör från 2014 där den pensionerade ”skogsprofessorn” David South visade den. De höga siffrorna på 1930-talet är mycket osäkra och tycks i realiteten handla om snudd på gissningar (?): ”No field organizations are available to report fires on unprotected areas and the statistics for these areas are generally the best estimates available.”
NIFC motiverar också varför data efter 1983 inte kan jämföras med dem från tidigare epoker: ”Prior to 1983, sources of these figures are not known, or cannot be confirmed, and were not derived from the current situation reporting process. As a result the figures above prior to 1983 shouldn’t be compared to later data.”
Det brann alldeles säkert mer i början av seklet (ingen tycks ha någon annan uppfattning) men siffrorna är svajiga. Ska man få fram en ”klimatsignal” behöver man jämföra lika med lika, brandbekämpning i USA startade till exempel 1933 och effektiviserades allteftersom. 70% av världens wildfires sker i gräslandskap och minskningen av bränder i dessa områden på grund av ”mänskliga faktorer” döljer uppgången i områden där människan inte har kontroll.
Stefan Doerr, Professor, Swansea University: ”In other words, where humans have not converted flammable landscapes to less or-non flammable landscapes by removing or changing the vegetation, warming temperatures are, overall, associated with an increase in fire activity. A very thorough recent global analysis of trends and fire knowledge overall is here” (Bowman et al 2020).
Det finns flera studier som visar att klimatförändringar har förvärrat situationen angående bränder, t ex:
Goklany menar att fler sandstränder byggs på än de som eroderar bort. Han hänvisar till en holländsk studie som beräknat hur sandstränder har förändrats över trettio år med hjälp av satellitbilder. Artikeln anger inga orsaker till detta, men huvudförfattaren uttalar sig här: “At this point we think the continental differences in beach erosion and accretion are largely influenced by human interventions along the coast,” he said. “Our next steps will focus on distinguishing the human impact from the natural dynamics and trends.”
Återigen är det ett otroligt komplext område som Goklany förenklar och drar långtgående slutsatser på enskilda studier. Och så fortsätter det, han visar till exempel att världen har blivit grönare på grund av koldioxiden. Det stämmer (även IPCC har angett det i sina rapporter) men det är inte hela sanningen. Goklany refererar till en studie som visat CO2:s roll i det hela, men en av studieförfattarna har inte mycket till övers för de som menar att CO2 endast har positiva effekter:
”The fallacy of the contrarian argument is two-fold. First, the many negative aspects of climate change, namely global warming, rising sea levels, melting glaciers and sea ice, more severe tropical storms, etc. are not acknowledged. Second, studies have shown that plants acclimatize, or adjust, to rising CO2 concentration and the fertilization effect diminishes over time,” says co-author Dr. Philippe CiaisCO2 fertilization greening the Earth (phys.org)
Det finns alltså studier som visar att effekten från denna ”gödsling” avtar med tiden: Nabuurs et al. (2013) Nature Climate Change First signs of carbon sink saturation in European forest biomass. En senare studie än den ovan visar att det mesta av denna förgröning beror på att Kina har planterat enormt många träd för att förhindra erosion, och att Indien har intensifierat sitt jordbruk. Human Activity in China and India Dominates the Greening of Earth | NASA Det är med andra ord inte en ”klimatsignal” man kan dra enkla slutsatser som att en ökad halt CO2 enbart är positivt. Det finns också studier som visar att den ökade temperaturen har orsakat skada på skördar:
(Visst är det förunderligt: många som hånskrattar åt att en ökning av CO2-halten från 0,03 till 0,04 % påverkar strålningsbalansen/växthuseffekten har inga som helst problem att basunera ut hur mycket gott denna ökning gjort för växtligheten.)
STORMAR
Hela rapporten går ut på att visa att det överdrivs och att det inte finns fog för larmen. Och visst överdrivs det ibland, enligt WMO finns det inga jättestarka bevis för att antal tropiska stormar har ökat – men det finns å andra sidan heller ingen konsensus om att de ska göra det i en varmare värld. Men en del studier menar att så är fallet: Global increase in major tropical cyclone exceedance probability over the past four decades | PNAS.
Faktum är att mätserier över antalet stormar i Atlanten visar att de faktiskt har ökat. Man ska dock veta att mycket av osäkerheterna beror på att det saknas tillförlitliga data från äldre tider. Man antar att en del stormar har missats i de observationer som gjorts i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. När man korrigerar för detta antagande försvinner den tydliga trenden:
Percentage increase 1980 to 2016 (as a linear trend) in the number of tropical storms worldwide depending on their strength. Only 95% significant trends are shown. The strongest storms are also increasing the most. Red colors show the hurricane category on the Saffir-Simpson scale. Graph by Kerry Emanuel, MIT.
Även IPCC konstaterade i sin förra rapport att stormars intensitet ökat:
IPCC AR5 WG1 Chapter 2, page 217: More recent assessments indicate that it is unlikely that annual numbers of tropical storms, hurricanes and major hurricanes counts have increased over the past 100 years in the North Atlantic basin. Evidence, however, is for a virtually certain increase in the frequency and intensity of the strongest tropical cyclones since the 1970s in that region.
Men ett problem här, är som alltid, att tillförlitliga mätserier är relativt korta:
”The ability to assess longer-term trends in hurricane activity is limited by the quality of available data.”
”For example, fewer storms have been observed to strike land during warmer years even though overall activity is higher than average, which may help to explain the lack of any clear trend in landfall frequency along the U.S. eastern and Gulf coasts.”
Goklany hänvisar enbart till data som visar att det inte finns några signifikanta trender, antal stormar som drar in över land (ovan pratas även om de som inte gjort det) och det så kallade ACE-indexet med hänvisning till meteorologen Ryan Maue. Kan båda ”sidor” redovisa riktiga data fastän de ger sken av att visa olika verkligheter? Ja, faktiskt. De visar inte exakt samma saker. Forskning går ut på att samla in och tolka data på olika sätt, vända och vrida på analyserna och till slut komma fram till en samlad bild av läget. Cherry picking handlar om att just plocka ut det som stöder det ens åsikt och strunta i allt annat. Det gör också diskussionen snudd på meningslös och hopplös att bemöta – det är kanske inga direkta osanningar som förs fram men de visar bara en bråkdel av helheten.
Jag vet inte allt vad forskningsfronten säger i just denna fråga, men det är uppenbart att det finns vetenskapligt stöd för de larm som förs fram även om det återstår många osäkerheter. Har du själv koll på detaljerna? Om inte, varför väljer du att enbart ta till dig Maues data?
Ja, jag är helt öppen med att jag har en misstro till att Maue ger hela bilden då han, tillsammans med Patrick Michaels, så sent som 2018 hävdade att det inte skett någon uppvärmning sen år 2000 – förutsatt att man plockar bort data som inte passar in! Likaså att James Hansens prediktioner från 1988 skulle varit helt felaktiga. WSJ, 2018: ”Global surface temperature has not increased significantly since 2000”. Läs gärna kommentar till detta: No, Hansen wasn’t wrong! | …and Then There’s Physics (wordpress.com)
Andrew Dessler är klimatforskare:
Dumbest sentence in WSJ oped: "Global surface temperature has not increased significantly since 2000, discounting the larger-than-usual El Niño of 2015-16."
Translation: "Temperature has not increased if you omit the data showing it has increased."
Det är nästan exakt samma argument som Michaels och Singer förde fram år 2000 – det har inte åldrats särskilt väl:
Maue och Michaels jobbade fram till ganska nyligen för fossildrivna Cato Institute – inte för att det skulle ha något med någonting att göra men ändå. (de slutade eftersom Cato lade ner sin klimatförvillaravdelning).
Och den viktigaste detaljen i hela den här diskussionen är att det är inte vad som har skett fram till idag, oron ligger i vad som kommer ske framöver.
Goklany har också helt utelämnat ett forskningsområde som brukar kallas ”extreme event attribution”. Forskarna bedömer där om enskilda extrema väderhändelser har gjorts mer sannolika på grund av klimatförändringarna. Numera finns det långt mer än 300 vetenskapliga artiklar i ämnet. Carbon Brief har en interaktiv karta för varje händelse som har bedömts: Mapped: How climate change affects extreme weather around the world (carbonbrief.org). 69% av de 355 inkluderade extrema väderhändelserna anses ha gjorts mer sannolika alternativa mer allvarliga av klimatförändringarna. (Ja, de använder klimatmodeller, om du fnyser åt detta så vet att även Goklany hänvisar till studier som bygger på just klimatmodeller.)
Ja, det bara fortsätter och hmm … jag börjar undra vad håller jag egentligen på med och lägger tid på det här – man borde skaffa sig ett liv! Det räcker med att Goklany skriver ihop några sidor med snygga diagram så har han effektivt avfärdat område efter område som vart och ett omfattar tusentals vetenskapliga studier. Och det är effektivt! Jag vet ju själv hur jag reagerar när jag läser den här typen av rapporter: hur ligger det egentligen till?
Och det är just den här ohederligheten som forskarna på Climate Feedback ger uttryck för:
”The article is built on a series of misrepresentations of the expected consequences of climate change, a technique known as a straw man argument.”
”The article also deliberately ignores multiple factors that affect some phenomena to argue against the influence of climate on them.”
”This is a biased and purposely misleading article that contradicts evidence-based scientific literature.”
Rapporten gör allt för att lyfta fram att klimatlarmen är obefogade. Vi kommer klara oss fint för vi anpassar oss. Allt har blivit bättre. Märk väl att de som oftast lyfter fram hur bra miljö vi nu har fått är samma falanger som protesterade vilt och gjorde allt för att motverka de åtgärder vars effekter de nu hyllar.
Jag är ärligt talat innerligt trött på den typen av argument – någon annan fixar, i framtiden är vi rikare, låt oss vänta tills dess – DÅ kommer libertarianska extremistgrupper vara mer välvilligt inställda till åtgärder (säkert). Lomborg är en av dessa: han påpekar i sin senaste artikel att det är extremt viktigt att åtgärder/anpassningar görs för att undvika katastrof:
Men hans egen tankesmedja som gör kostnad/nytta-analyser över vad världen borde fokusera på, säger att anpassningar till klimatförändringarna är en dålig prioritering, man får bara igen 2 dollar per satsad dollar The Economist | Copenhagen Consensus Center:
Och vad är istället lösningen? Jo, ta bort handelshinder så löser det sig av sig självt! Tada! Flera tusen dollars per satsad peng! Någon annan™ fixar biffen. Men vem? Och när?
Lomborg påpekar vikten av innovationer och ny teknik men han har exempelvis i årtionden dissat elbilar som en dyr och meningslös insats (all ny teknik som kan fasa ut fossila bränslen tycks vara jättedåliga i hans värld). Han hyllar den fria marknaden men när även den går emot hans profetior (som i detta fall), ja, då har också de fel. Men om tio år kommer han säkert hylla den fria marknaden för hur den fixade fram fantastiska elbilar …
Ja, det finns mer att säga om den där rapporten men jag orkar inte. Ursäkta för ett redan evighetslångt inlägg 🙂 Ja, det går att hitta överdrivna uttalanden. Om du retar dig så förbannat på dem, varför accepterar du då att i princip allt från de här tankesmedjorna alltid är vinklat och förvridet!?
Yttrandefriheten är hotad om man kritiserar? Ta av er offerskjortan …
Goklany är elingenjör och har jobbat på USA:s inrikesdepartement för bl a Trump. Det var han som chefade för att plocka bort texter om klimatförändringarna på myndigheternas webbsidor efter Trump kom till makten: How a climate skeptic marginalized for years at the Interior Dept. rose to prominence under Trump – The Washington Post Han var med i USA:s gäng inför uppstart av IPCC. Dessutom har han jobbat för en rad olika fossildrivna tankesmedjor som dissar klimathotet. Medan han var avlönad av regeringen fick han samtidigt 1 000 dollar/mån i lön av Heartland Institute. Jag vill absolut inte antyda något med det. Indur M. Goklany | DeSmog (desmogblog.com) Han har hela tiden tonat ner riskerna och menar att fossila bränslen bara ger en nettovinst för mänskligheten.
Så, den danske statsvetaren Bjørn Lomborg har publicerat en ny artikel. Och precis som vanligt svallar känslorna – Lomborg har nämligen varit på kollisionskurs med större delen av det ”klimatvetenskapliga samfundet” alltsedan han skapade en hätsk miljödebatt i Danmark 1998. I artikeln kommer han (återigen) till slutsatsen att klimatförändringarna visserligen är ett problem som måste hanteras, men att de negativa konsekvenserna kommer vara marginella även om vi inte gör något åt saken.
Ibland kan man undra om vissa tongivande klimatdebattörer verkligen pratar om samma saker. En snudd på enig forskarkår anser att vi ska göra allt för att hålla temperaturökningen under 2°C till år 2100 (=Parisavtalet) på grund av de potentiella riskerna med att inte göra det. Lomborg menar dock att 3,75°C är ett bättre och mer kostnadseffektivt mål. Vi kommer vara rikare framöver och kan lägga pengar på åtgärder då. Nordhaus, belönad med ekonomipriset till Nobels minne, tyckte 3,5°C var ett bra mål med samma argument.
Men de ekonomiska modellerna de hänvisar till bygger på rätt anmärkningsvärda antaganden! Lomborg brukar ofta framföra att anpassningar till klimatförändringarna kommer fixa mycket av problemen till en relativt låg kostnad. Men detta tycks inte ens gå ihop med rekommendationerna från hans egen tankesmedja!
Three main models estimating costs of climate (these are the ones used by Obama Admin): DICE, PAGE + FUND
Global warming has real cost, but even strong temp rises cost ~4% of GDP — not end-of-world.
Till att börja med kan vi väl sätta in Lomborgs kurvor från tweeten ovan i ett sammanhang. Han redovisar hur världens BNP påverkas vid temperaturökningar upp till 8°C. När hade jorden liknande temperaturer sist?
Vår civilisation har utvecklats under de senaste 10 000 åren. Då har både temperatur och havsnivåer legat på relativt stabila nivåer (Ny hockeyklubba – Maths Nilsson, författare). Efter nuvarande temperaturökning om cirka en grad sedan förindustriell tid, befinner vi oss i paritet med den temperatur som rådde under den interglaciala perioden Eem för 130 000 år sedan. Havsnivån var då åtminstone 4-6 meter högre än idag. Under Pliocene (några miljoner år tillbaka) var det ca 1-2°C varmare än idag med havsnivåer på 15-25 meter över dagens. Det tar förstås tid innan isarna smälter men ändå.
Lomborg pratar om ett ekonomiskt optimum på nästan 4°C högre temperatur än den förindustriella. Redan där är vi långt utanför vad homo sapiens någonsin varit i närheten av. Och Lomborg presenterar ändå BNP-siffror på dubbla den temperaturen! Ingen människoliknande varelse har upplevt dess like. Men BNP påverkas bara marginellt. Skönt.
Bara detta borde väl få vem som helst att fundera på hur användbara dessa BNP-beräkningar är som beslutsunderlag för vad vi borde göra? Afrika bidrar för övrigt bara med 3% till världens BNP, innebär det att det är okej att ”offra hela den kontinenten”?
Men de ekonomiska modellerna Lomborg bygger sina slutsatser på har inte direkt hyllats av alla …
Nordhaus och DICE-modellen
Mycket av Lomborgs resonemang grundar sig i ekonomen Nordhaus modell DICE. Enligt ekonomiprofessor Steve Keen bygger DICE på några anmärkningsvärda antaganden som gör att man kan ifrågasätta slutsatserna. 90% av alla branscher anses nämligen inte påverkas alls av klimatförändringarna eftersom dessa verksamheter sker inomhus. Thomas Schelling, en ”Nobelpris”-belönad ekonom, flitigt anlitad av Lomborgs tankesmedja, resonerade på samma sätt (se här). Visserligen är citatet nedan från 1990-talet men uppenbarligen lever det kvar i modellerna än idag enligt Keen:
”Today very little of our gross domestic product is produced outdoors, susceptible to climate. Agriculture and forestry account for less than 3 percent of GDP, and little else is much affected.”
Keen skriver också att DICE bygger på att det finns en korrelation mellan ett lands BNP och dess medeltemperatur. Nordhaus har fastställt ett sådant samband (om än svagt) mellan USA:s olika stater. Han har sedan använt detta för att extrapolera vad som händer med världens BNP om jordens medeltemperatur ökar. Det är väsensskilda saker.
Keen brukar påpeka att Nordhaus modell inte har ett dugg med vetenskap eller verklighet att göra. Om det är sant vet jag inte men det är ganska många som har kritiserat Nordhaus antaganden.
Richard Tol är ännu en kontroversiell figur i klimatdebatten. Han är pappa till klimatmodellen FUND som, vad jag förstår, USA använt för att uppskatta klimatförändringarnas framtida påverkan på ekonomin. 2012 publicerade Frank Ackerman en artikel som innehöll en del svidande kritik mot FUND-modellens ”skadefunktion”: Climate damages in the FUND model: A disaggregated analysis – ScienceDirect
In FUND’s agricultural modeling, the temperature-yield equation comes close to dividing by zero for high-probability values of a Monte Carlo parameter. The range of variation of the optimal temperature exceeds physically plausible limits, with 95% confidence intervals extending to 17°C above and below current temperatures. Moreover, FUND’s agricultural estimates are calibrated to research published in 1996 or earlier.
Ackerman var då knuten till Stockholm Environment Institute (SEI). Tol skrev en mängd brev och e-post till tidskriftens redaktör, Ackermans institutions chefer liksom till Sveriges miljöminister och utrikesminister. Han krävde att artikeln skulle dras tillbaka – den var inte bara fel utan också ärekränkande. En lång rad av Tols akademiska kollegor skrev på ett protestbrev mot Tols beteende (det är inget ovanligt att akademiker är oense, men man brukar bemöta dylika saker med vetenskapliga kommentarer). Läs mer här.
Tol har också hävdat att klimatförändringarna kommer ge en positiv effekt på ekonomin med stöd av särskilt en vetenskaplig artikel han skrivit. Men den tycks vila på en högst ostadig grund. Artikeln var så felaktig att den behövde uppdateras två gånger men ändå anser många framstående ekonomer att dess slutsatser inte håller. Läs mer:
Lomborg driver tankesmedjan Copenhagen Consensus Center (CCC). De vill bidra till en bättre värld genom att göra analyser över vilka åtgärder som är mest kostnadseffektiva i olika svåra frågor (cost-benefit). Klimathotet är en av dem. Analyserna tycks alltid mynna ut i att det inte är lönt att attackera grundproblemet. 2009 samlade CCC exempelvis fem ansedda ekonomer för att ranka vilka åtgärder som var mest kostnadseffektiva för att lösa ”klimatproblemet”:
Forskning är förstås bra, men att sätta igång enorma experiment vars effekter man egentligen inte har en aning om – är det verkligen rimligt att sätta som nummer ett och tre och fyra på listan? Att åtgärda själva grundproblemet – det vill säga minska utsläppen – tycktes under alla omständigheter inte vara särskilt attraktivt. De fem ekonomerna är/var hängivna anhängare av en långtgående fri marknadsekonomi, slutsatserna känns inte helt förvånande i mina ögon.
CCC tillsatte även en expertpanel om tre ekonomer (två av dem var med i ovanstående bedömning) att göra en cost-benefit-analys över vilka åtgärder FN borde fokusera på mellan 2016-2030 för att uppnå sina mål om hållbarhet. Slutsatsen var att man absolut inte skulle satsa på att försöka hålla temperaturökningarna under 2°C, inte dubblera andelen förnybar energi, inte få till fler skyddade områden (för att värna biologisk mångfald), inte minska luftföroreningar utomhus m m. Intressant nog var inte heller anpassningar till klimatförändringar prioriterat, trots att Lomborg ständigt hänvisar till att detta kommer fixa problemen (man får det liksom på köpet med en växande ekonomi, när kommer tankesmedjorna anse det är okej att prioritera dessa åtgärder?).
Men vad var då viktigast? Jo, ni gissar rätt: att öka frihandeln var enligt expertpanelen ett par tusen gånger mer kostnadseffektivt än exempelvis ovanstående insatser och magnituder bättre än något annat.
De förespråkar en ökad medicinering mot hjärt-kärlsjukdomar, men anser att det är slöseri med resurser att försöka få ner luftföroreningar utomhus – trots att detta orsakar problem med just hjärt-kärlsjukdomar! Som att sätta plåster på ett benbrott. Bara i Sverige orsakar dålig luftkvalitet 8 000 dödsfall per år:
Att minska användandet av fossila bränslen skulle med andra ord drastiskt förbättra läget både vad det gäller hälsa och uppvärmning och en rad andra punkter som CCC tagit upp men prioriterat ner framför frihandel.
Lomborg anser alltså att ca 4C uppvärmning är optimalt. 120 forskare från en lång rad institutioner sammanfattade 2019 kunskapen om hälsa vid en uppvärmning till 4°C (The Lancet). Det tycks inte vara det optimum som jag vill jobba för: ”At the global level, if we continue on the current trajectory, climate change comes close to wiping out the last 50 years of gains we have seen in public health.”
Ärligt talat, är lösningen på klimatproblematiken att sitta och vänta på att frihandel ska lösa alla problem? Sådär bara utan vidare? Är det inte som att vänta på jultomten? Och när kommer han? Det vill säga när är vi tillräckligt rika för att tankesmedjorna ska tycka det är värt att göra något? Det är knappast så att den förbättrade miljö vi har lyckats uppnå har uppstått ur intet eller för att den fria marknaden löst allt på frivillig väg. I princip alla större utsläppsregleringar har kommit efter år av alarmism och motstånd från just frihandelsfundamentalister. Nej, jag är inte kommunist och jag hatar inte företag och handel, men man behöver inte skriva om historien. Det är för övrigt inte näringslivet jag vänder mig mot, det är systemen och deras politiska gren – lobbyorganisationer och enkelspåriga tankesmedjor som har för stor makt över demokratiska beslut!
Och by the way, om det är något Lomborg bevisat i sin senaste artikel (och om vi går med på att världens BNP är en bra måttstock), så är det att införda regleringar inte ens orsakat ett hack i tillväxtkurvan trots all alarmism om att det skulle innebära en tillbakagång till 1800-talet:
Nej, jag tror inte det går att underskatta svårigheterna med att ställa om till ett fossilfritt samhälle – och då inte enbart tekniskt sett. Enorma belopp har investerats i fossilindustrin och många är beroende av dess fortsatta tillväxt. AP-fonderna har 14 miljarder i fossila bolag – trots skärpning – Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio. Men det behöver ju inte innebära att man bara lägger sig platt ner och hoppas att någon annan löser saken åt en – dessutom baserat på vad som verkar vara rena fantasisiffror.
Och det är inte bara kommunister och ylande miljömuppar som anser att vi bör agera. World Economic Forum har uppskattat att ekonomiska värden motsvarande över hälften av världens BNP riskerar att förloras på grund av att naturen förstörs. I deras riskbedömning från 2020 klassas miljörelaterade problem som de värsta hoten mot människans utveckling och välfärd. De påpekar också att vinsterna i att få till en förändring av hur vi sköter naturen är enorma: affärsmöjligheterna motsvarar 10 biljoner dollar per år. Och det kan skapa nära 400 miljoner jobb till 2030. WEF_Global_Risk_Report_2020.pdf (weforum.org)
Man slår många av dessa flugor i en smäll om man minskar fossilberoendet.
Det verkar som att vi går mot ca 3C uppvärmning, även om vi håller Parisavtalet (vilket vi inte är i närheten av): ”Even if countries meet commitments made under the 2015 Paris Agreement, the world is heading for a 3.2 degrees Celsius global temperature rise over pre-industrial levels, leading to even wider-ranging and more destructive climate impacts, warns a report from the UN Environment Programme, released on Tuesday. ”
Maths Nilsson, författare 