Klimat – ekonomi – Lomborg – Tol

Så, den danske statsvetaren Bjørn Lomborg har publicerat en ny artikel. Och precis som vanligt svallar känslorna – Lomborg har nämligen varit på kollisionskurs med större delen av det ”klimatvetenskapliga samfundet” alltsedan han skapade en hätsk miljödebatt i Danmark 1998. I artikeln kommer han (återigen) till slutsatsen att klimatförändringarna visserligen är ett problem som måste hanteras, men att de negativa konsekvenserna kommer vara marginella även om vi inte gör något åt saken.

Ibland kan man undra om vissa tongivande klimatdebattörer verkligen pratar om samma saker. En snudd på enig forskarkår anser att vi ska göra allt för att hålla temperaturökningen under 2°C till år 2100 (=Parisavtalet) på grund av de potentiella riskerna med att inte göra det. Lomborg menar dock att 3,75°C är ett bättre och mer kostnadseffektivt mål. Vi kommer vara rikare framöver och kan lägga pengar på åtgärder då. Nordhaus, belönad med ekonomipriset till Nobels minne, tyckte 3,5°C var ett bra mål med samma argument.

Men de ekonomiska modellerna de hänvisar till bygger på rätt anmärkningsvärda antaganden! Lomborg brukar ofta framföra att anpassningar till klimatförändringarna kommer fixa mycket av problemen till en relativt låg kostnad. Men detta tycks inte ens gå ihop med rekommendationerna från hans egen tankesmedja!

Till att börja med kan vi väl sätta in Lomborgs kurvor från tweeten ovan i ett sammanhang. Han redovisar hur världens BNP påverkas vid temperaturökningar upp till 8°C. När hade jorden liknande temperaturer sist?

Vår civilisation har utvecklats under de senaste 10 000 åren. Då har både temperatur och havsnivåer legat på relativt stabila nivåer (Ny hockeyklubba – Maths Nilsson, författare). Efter nuvarande temperaturökning om cirka en grad sedan förindustriell tid, befinner vi oss i paritet med den temperatur som rådde under den interglaciala perioden Eem för 130 000 år sedan. Havsnivån var då åtminstone 4-6 meter högre än idag. Under Pliocene (några miljoner år tillbaka) var det ca 1-2°C varmare än idag med havsnivåer på 15-25 meter över dagens. Det tar förstås tid innan isarna smälter men ändå.

Lomborg pratar om ett ekonomiskt optimum på nästan 4°C högre temperatur än den förindustriella. Redan där är vi långt utanför vad homo sapiens någonsin varit i närheten av. Och Lomborg presenterar ändå BNP-siffror på dubbla den temperaturen! Ingen människoliknande varelse har upplevt dess like. Men BNP påverkas bara marginellt. Skönt.

Läs mer: NASA GISS: Science Briefs: Earth’s Climate History: Implications for Tomorrow
Eller här: First successful model simulation of the past 3 million years of climate change « RealClimate

Bara detta borde väl få vem som helst att fundera på hur användbara dessa BNP-beräkningar är som beslutsunderlag för vad vi borde göra? Afrika bidrar för övrigt bara med 3% till världens BNP, innebär det att det är okej att ”offra hela den kontinenten”?

Men de ekonomiska modellerna Lomborg bygger sina slutsatser på har inte direkt hyllats av alla …

Nordhaus och DICE-modellen

Mycket av Lomborgs resonemang grundar sig i ekonomen Nordhaus modell DICE. Enligt ekonomiprofessor Steve Keen bygger DICE på några anmärkningsvärda antaganden som gör att man kan ifrågasätta slutsatserna. 90% av alla branscher anses nämligen inte påverkas alls av klimatförändringarna eftersom dessa verksamheter sker inomhus. Thomas Schelling, en ”Nobelpris”-belönad ekonom, flitigt anlitad av Lomborgs tankesmedja, resonerade på samma sätt (se här). Visserligen är citatet nedan från 1990-talet men uppenbarligen lever det kvar i modellerna än idag enligt Keen:

”Today very little of our gross domestic product is produced outdoors, susceptible to climate. Agriculture and forestry account for less than 3 percent of GDP, and little else is much affected.

Full article: The appallingly bad neoclassical economics of climate change (tandfonline.com)

Keen skriver också att DICE bygger på att det finns en korrelation mellan ett lands BNP och dess medeltemperatur. Nordhaus har fastställt ett sådant samband (om än svagt) mellan USA:s olika stater. Han har sedan använt detta för att extrapolera vad som händer med världens BNP om jordens medeltemperatur ökar. Det är väsensskilda saker.

Keen brukar påpeka att Nordhaus modell inte har ett dugg med vetenskap eller verklighet att göra. Om det är sant vet jag inte men det är ganska många som har kritiserat Nordhaus antaganden.

Läs mer: Bjorn Lomborg, The Gullible Environmentalist | Prof Steve Keen on Patreon
Eller här: Climate economics Nobel may do more harm than good (phys.org)
Eller här: Quantifying the economic risks of climate change | Nature Climate Change


Richard Tol och FUND

Richard Tol är ännu en kontroversiell figur i klimatdebatten. Han är pappa till klimatmodellen FUND som, vad jag förstår, USA använt för att uppskatta klimatförändringarnas framtida påverkan på ekonomin. 2012 publicerade Frank Ackerman en artikel som innehöll en del svidande kritik mot FUND-modellens ”skadefunktion”: Climate damages in the FUND model: A disaggregated analysis – ScienceDirect

In FUND’s agricultural modeling, the temperature-yield equation comes close to dividing by zero for high-probability values of a Monte Carlo parameter. The range of variation of the optimal temperature exceeds physically plausible limits, with 95% confidence intervals extending to 17°C above and below current temperatures. Moreover, FUND’s agricultural estimates are calibrated to research published in 1996 or earlier.

Ackerman var då knuten till Stockholm Environment Institute (SEI). Tol skrev en mängd brev och e-post till tidskriftens redaktör, Ackermans institutions chefer liksom till Sveriges miljöminister och utrikesminister. Han krävde att artikeln skulle dras tillbaka – den var inte bara fel utan också ärekränkande. En lång rad av Tols akademiska kollegor skrev på ett protestbrev mot Tols beteende (det är inget ovanligt att akademiker är oense, men man brukar bemöta dylika saker med vetenskapliga kommentarer). Läs mer här.

Tol har också hävdat att klimatförändringarna kommer ge en positiv effekt på ekonomin med stöd av särskilt en vetenskaplig artikel han skrivit. Men den tycks vila på en högst ostadig grund. Artikeln var så felaktig att den behövde uppdateras två gånger men ändå anser många framstående ekonomer att dess slutsatser inte håller. Läs mer:

A whole fleet of gremlins: Looking more carefully at Richard Tol’s twice-corrected paper, “The Economic Effects of Climate Change” « Statistical Modeling, Causal Inference, and Social Science (columbia.edu)

More flaws in estimates of the economic impacts of climate change – Grantham Research Institute on climate change and the environment (lse.ac.uk)

Jag erkänner också att jag har svårt för att ta personer på allvar som menar att AC är en gångbar lösning på framtida problem:


Lomborg driver tankesmedjan Copenhagen Consensus Center (CCC). De vill bidra till en bättre värld genom att göra analyser över vilka åtgärder som är mest kostnadseffektiva i olika svåra frågor (cost-benefit). Klimathotet är en av dem. Analyserna tycks alltid mynna ut i att det inte är lönt att attackera grundproblemet. 2009 samlade CCC exempelvis fem ansedda ekonomer för att ranka vilka åtgärder som var mest kostnadseffektiva för att lösa ”klimatproblemet”:

Forskning är förstås bra, men att sätta igång enorma experiment vars effekter man egentligen inte har en aning om – är det verkligen rimligt att sätta som nummer ett och tre och fyra på listan? Att åtgärda själva grundproblemet – det vill säga minska utsläppen – tycktes under alla omständigheter inte vara särskilt attraktivt. De fem ekonomerna är/var hängivna anhängare av en långtgående fri marknadsekonomi, slutsatserna känns inte helt förvånande i mina ögon.

CCC tillsatte även en expertpanel om tre ekonomer (två av dem var med i ovanstående bedömning) att göra en cost-benefit-analys över vilka åtgärder FN borde fokusera på mellan 2016-2030 för att uppnå sina mål om hållbarhet. Slutsatsen var att man absolut inte skulle satsa på att försöka hålla temperaturökningarna under 2°C, inte dubblera andelen förnybar energi, inte få till fler skyddade områden (för att värna biologisk mångfald), inte minska luftföroreningar utomhus m m. Intressant nog var inte heller anpassningar till klimatförändringar prioriterat, trots att Lomborg ständigt hänvisar till att detta kommer fixa problemen (man får det liksom på köpet med en växande ekonomi, när kommer tankesmedjorna anse det är okej att prioritera dessa åtgärder?).

Men vad var då viktigast? Jo, ni gissar rätt: att öka frihandeln var enligt expertpanelen ett par tusen gånger mer kostnadseffektivt än exempelvis ovanstående insatser och magnituder bättre än något annat.

De förespråkar en ökad medicinering mot hjärt-kärlsjukdomar, men anser att det är slöseri med resurser att försöka få ner luftföroreningar utomhus – trots att detta orsakar problem med just hjärt-kärlsjukdomar! Som att sätta plåster på ett benbrott. Bara i Sverige orsakar dålig luftkvalitet 8 000 dödsfall per år:

Merparten av dödsfallen förorsakas dock inte av lungsjukdomar, utan av hjärt- och kärlsjukdomar, som hjärtinfarkt och stroke.” Dålig luft dödar 8 000 svenskar per år – Dagens Medicin

I Europa är siffran 800 000 och i världen över tre miljoner varje år:

6% of global deaths are attributed to outdoor air pollution. In some countries it’s responsible for as many as 1-in-10 deaths.

Pollution deaths in India rose to 1.67 million in 2019 -Lancet | Reuters

Att minska användandet av fossila bränslen skulle med andra ord drastiskt förbättra läget både vad det gäller hälsa och uppvärmning och en rad andra punkter som CCC tagit upp men prioriterat ner framför frihandel.

Lomborg anser alltså att ca 4C uppvärmning är optimalt. 120 forskare från en lång rad institutioner sammanfattade 2019 kunskapen om hälsa vid en uppvärmning till 4°C (The Lancet). Det tycks inte vara det optimum som jag vill jobba för: ”At the global level, if we continue on the current trajectory, climate change comes close to wiping out the last 50 years of gains we have seen in public health.”

Climate change already damaging health of world’s children and threatens lifelong impact (medicalxpress.com)

Climate change: 4C temperature increase by 2090 ‘will have catastrophic impact on children’ | Climate News | Sky News

Ärligt talat, är lösningen på klimatproblematiken att sitta och vänta på att frihandel ska lösa alla problem? Sådär bara utan vidare? Är det inte som att vänta på jultomten? Och när kommer han? Det vill säga när är vi tillräckligt rika för att tankesmedjorna ska tycka det är värt att göra något? Det är knappast så att den förbättrade miljö vi har lyckats uppnå har uppstått ur intet eller för att den fria marknaden löst allt på frivillig väg. I princip alla större utsläppsregleringar har kommit efter år av alarmism och motstånd från just frihandelsfundamentalister. Nej, jag är inte kommunist och jag hatar inte företag och handel, men man behöver inte skriva om historien. Det är för övrigt inte näringslivet jag vänder mig mot, det är systemen och deras politiska gren – lobbyorganisationer och enkelspåriga tankesmedjor som har för stor makt över demokratiska beslut!

Och by the way, om det är något Lomborg bevisat i sin senaste artikel (och om vi går med på att världens BNP är en bra måttstock), så är det att införda regleringar inte ens orsakat ett hack i tillväxtkurvan trots all alarmism om att det skulle innebära en tillbakagång till 1800-talet:

Nej, jag tror inte det går att underskatta svårigheterna med att ställa om till ett fossilfritt samhälle – och då inte enbart tekniskt sett. Enorma belopp har investerats i fossilindustrin och många är beroende av dess fortsatta tillväxt. AP-fonderna har 14 miljarder i fossila bolag – trots skärpning – Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio. Men det behöver ju inte innebära att man bara lägger sig platt ner och hoppas att någon annan löser saken åt en – dessutom baserat på vad som verkar vara rena fantasisiffror.

Och det är inte bara kommunister och ylande miljömuppar som anser att vi bör agera. World Economic Forum har uppskattat att ekonomiska värden motsvarande över hälften av världens BNP riskerar att förloras på grund av att naturen förstörs. I deras riskbedömning från 2020 klassas miljörelaterade problem som de värsta hoten mot människans utveckling och välfärd. De påpekar också att vinsterna i att få till en förändring av hur vi sköter naturen är enorma: affärsmöjligheterna motsvarar 10 biljoner dollar per år. Och det kan skapa nära 400 miljoner jobb till 2030. WEF_Global_Risk_Report_2020.pdf (weforum.org)

Man slår många av dessa flugor i en smäll om man minskar fossilberoendet.


Lomborg kan bidra med en del nyttiga tankeställare, men han är trots allt en tvättäkta populist. Har skrivit om honom tidigare, exempelvis: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare


Det verkar som att vi går mot ca 3C uppvärmning, även om vi håller Parisavtalet (vilket vi inte är i närheten av): ”Even if countries meet commitments made under the 2015 Paris Agreement, the world is heading for a 3.2 degrees Celsius global temperature rise over pre-industrial levels, leading to even wider-ranging and more destructive climate impacts, warns a report from the UN Environment Programme, released on Tuesday. ”

UN emissions report: World on course for more than 3 degree spike, even if climate commitments are met | | UN News

Så här visualiserade IPCC riskerna med en ökad temperatur i AR5 WG2 fig 19.4 från 2013:


Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt

Att diskutera klimatfrågan har blivit nästan omöjligt och den danske statsvetaren Lomborg är väl ett ganska bra exempel på det. Jag har skrivit om honom tidigare här och här. Han anser att kostnaderna för åtgärder enligt Parisavtalet är oförsvarbart höga och att hastigt minska fossilanvändandet bara skulle skicka fler människor in i fattigdom. Helt i onödan med tanke på att avtalets effekt på en framtida temperatur är försumbara menar han.

Han tycker att en ökning med 3,75°C är optimalt vilket är helt på kant med Parisavtalet som siktar på under 2°C. Jag hamnade i ännu en twitter-ähum-diskussion om det häromdagen. Ett par repliker:

Jag: Visst, själv har jag dock svårt att orka ta någon på allvar som om och om igen använder forskningsresultat och siffror lite som han känner för.

En annan: Om det vore så, absolut. Nu är det snarare så att hans siffror sitter fast i kulturkrigets klimatfront och där är saker som bekant ganska oklara.

Det är faktiskt jävligt tröttsamt och symtomatiskt för hela diskussionen om klimatet att alla som vill hitta bättre lösningar än de som föreslås av de mest radikala är ”bekväma” eller ”skeptiker”.

Som så många gånger förr så handlar det väl att man pratar förbi varandra och kanske en brist i förståelse för vad som egentligen kritiseras. Jag kan ibland hålla med om det tröttsamma i att vissa bemöter all kritik mot ”klimathysterin” som förnekelse. Det finns definitivt överdrifter att kritisera.

Men nej, Lomborgs siffror sitter inte fast i ”kulturkriget klimatfront”, det är en lång rad av världens främsta forskare i sina områden som framför kritiken.

Utan tvivel har Lomborg utsatts för mycket orättfärdig kritik, en av IPCC:s ordförande jämförde honom till exempel med Hitler även om jag inte kommer ihåg sammanhanget. Samtidigt tycks han söka konflikter och uttalar sig ofta bergsäkert om saker han uppenbarligen inte har koll på. En liten historik.


Lomborg är alltså statsvetare och enligt egen utsago fick han lite av en uppenbarelse när han i USA började läsa Julian Simons böcker (professor i ekonomi och även senior fellow vid liberterianska Cato Institute). Simons menade att allt gick till det bättre och att miljöhoten bara var skrämselpropaganda. Hemma vid sitt universitet i Danmark satte Lomborg några studenter på att leta fram statistik och fann att Simons hade rätt.

Under 1998 skrev han en serie krönikor om dessa ”myter” i en av Danmarks största tidningar och rörde upp en våldsam debatt i landet. En av hans främsta kritiker, biologen Kåre Fog, beskrev det som att Lomborg helt vägrade att acceptera ett enda fel och misskrediterade sina opponenter:

”During all this debate, Lomborg never admitted to a single flaw or error. This was astonishing. It was less than a year since he had started to read critically about the global environment, and he was already claiming to know better than all the experts on every subject concerning every kind of environment on the whole of the globe. Instead of admitting flaws, he made counterattacks on his opponents, not only by slating them, but also by questioning their personal motives. Many opponents became very frustrated.

Lomborg skrev ner sina tankar i boken Verdens Sande Tilstand  som gavs ut 1998 där han precis som Simons drog slutsatsen att allt gick mot det bättre och att all data tydde på att miljö- och hälsohoten överdrevs.

Det fick Danska Ekologiska Rådet att samla 18 forskare från olika discipliner och skriva boken Fremtidens Pris som visade alla de fel som fanns i Lomborgs bok. Han kontrade i sin tur med ”boken” Godhedens Pris och erkände inte ett enda misstag utan menade att ”goda personer” var väldigt dyra för samhället.

En loop som skulle komma att upprepa sig många gånger…


Hans bok översattes till engelska och gavs ut 2001 med titeln The Skeptical Environmentalist, nu med en expanderad del om klimatet. Enligt uppgift hade han i princip inte ändrat några av de felaktigheter som påvisats i den danska upplagan.

Boken fick en våldsam uppmärksamhet och både hyllades (nästan uteslutande av ickevetenskaplig media) och sågades (av forskare inom särskilt naturvetenskap och medicin):

“I would fail one of my undergraduate students if they were to write such trash”.

“There is nothing original or unique in Lomborg’s book”, but “what is new, perhaps, is the scope and variety of errors he makes”.

Svidande recensioner publicerades t ex i både Science och Nature. Union of Concerned Scientists lät några experter gå igenom boken som kom till slutsatsen att den inte höll måttet:

”These separately written expert reviews unequivocally demonstrate that on closer inspection, Lomborg’s book is seriously flawed and fails to meet basic standards of credible scientific analysis.

Ytterligare några exempel i mängden: en i The Economic Journal och en annan i International Journal of Hygiene and Environmental Health som menade att den infekterade debatten hade undvikits om boken genomgått en vetenskaplig granskning/peer review värd namnet innan publicering (förlaget påstod att det hade gjorts dock) :

The central short-coming of TSE is failure to apply the scientific method in a rigorous, reliable, and logical manner.

Indeed, the vitriolic nature of the debate over TSE in the scientific and popular presses, which so offended some observers, occurred primarily because there had apparently been no serious peer review before publication during which such frank discussion would have occurred in private.

Men den kanske mest omtalade kritiken publicerades i Scientific American och var på 11 sidor, skrivna av några experter i de områden Lomborg skrivit om. Det handlar inte bara om direkta felaktigheter, utan att han varit extremt selektiv i den vetenskap han tar upp att han drar slutsatser som inte låter sig göras baserat på tillgänglig data:

”Selective citations of the literature allow Lomborg to make statements that are correct but unrepresentative of the best, full state of environmental scientific knowledge.

Det gör det väldigt arbetsamt att bemöta och klimatdebatten är nerlusad av sådant här. Ovanstående är bara några exempel där alla säger samma sak. Lomborg har skrivit ett flertal svar-på-tal-texter, Scientific American fick ett på 32 sidor… se länken ovan där även Lomborgs svar bemöts.

Det ledde slutligen till att Lomborg anmäldes för oredlighet i forskning i Danmark. Vissa menade att han blev utsatt för en ren hatkampanj. En kommitté påbörjade en utredning som involverade totalt 24 forskare som kom fram till en fällande dom (tydligen blev det officiellt på hans fördelsedag). Länkar till dokument finns här:

Objectively speaking, the publication of the work under consideration is ”deemed to fall within the concept of scientific dishonesty.

In view of the subjective requirements made in terms of intent or gross negligence, however, Bjørn Lomborg’s publication cannot fall within the bounds of this characterization. Conversely, the publication is deemed clearly contrary to the standards of good scientific practice.

  • Fabrication of data;
  • Selective discarding of unwanted results (selective citation);
  • Deliberately misleading use of statistical methods;
  • Distorted interpretation of conclusions;
  • Plagiarism;
  • Deliberate misinterpretation of others’ results.

Men de ansåg inte att det var medvetet gjort då han inte bedömdes ha vetenskaplig expertis i de frågor han skrivit om (!).

Det gav upphov till ett protestupprop med signaturer från ca 300 forskare (främst samhällsvetare, men det handlade inte om stöd i sakfrågan utan i felaktigheter om hur ”processen hade gått till”). Som i sin tur följdes av ett annat med drygt 600 forskare som ansåg att beslutet var rätt (nästan uteslutande medicinare och andra naturvetare).

Lomborg överklagade och friades då det fanns så många felaktigheter i hur utredningen hade utförts (en sammanfattning av domen finns här), det ansågs heller inte visat att boken skulle ses som en vetenskaplig publikation (vilket Lomborg själv ansåg) och att den därmed inte kunde bedömas för oredlighet, språkbruket var ”känslodrivet” (”dålig vetenskap” etc). Huvudpunkten var relevant och ganska märklig, den utredande kommittén hade inte redovisat explicita exempel på de fel Lomborg skulle ha begått!

Länkar till dokument finns här.

Ärendet gick tillbaka den utredande kommittén men det togs inte upp igen eftersom de ansåg att felen inte hade gjorts medvetet och att det därför inte fanns någon större mening att ta upp fallet igen. De ansåg heller inte att slutsatsen skulle bli annorlunda eller allvarligare än förra gången och att de då enligt gällande regler inte ens kunde ta upp det.

Men det var inte så att felaktigheterna hade ”försvunnit” eller bedömts i sig. I en kommentar från kommittén (DCDS) (sid 28):

”Such renewed scrutiny could not be expected to lead to any result other
than that set out in DCSD’s decision of 6 January 2003.

Man kan ha åsikter om processen var berättigad eller inte. Men oavsett vad man tycker om just det så innebar frikännandet inte att Lomborg hade haft rätt, felaktigheterna och de vinklade slutsatserna kvarstod och de hade inte bedömts i sak (även om det ofta påstås).

Som gjort för att spä på förvirringen om vem man kan lita på förstås.


Lomborg har som redan nämnts kommit med ihärdiga bemötanden men det är tydligt att han oftast inte rör vid själva grunden i kritiken. Det finns en lång rad exempel i artikeln som nämns nedan. En i mina ögon mycket relevant åsikt som framförs där belyser varför den här debatten aldrig kommer framåt:

In the few cases where he selectively responds to a criticism, he often avoids going to the core of it, or in many cases the quality (substantial content) of his responses is very low. This not only suggests Lomborg’s awareness of some mistakes, but also it explains why Lomborg’s responses have not led to much understanding between him and his critics about the validity of certain points.

Lomborg kan inte för en sekund erkänna att han har fel (utom några mindre saker) trots att han är överbevisad. Det översätts ofta i samhällsdebatten som att sanningen därför måste ligga någonstans mitt emellan. Det handlar om kunskapsområden som Lomborg själv inte har någon bakgrund i, ”på andra sidan” står en lång rad av världsledande experter som för fram saklig kritik.

Det är ytterst vanligt i klimatdebatten.

Det finns säkerligen vettiga saker i en så pass omfattande bok. Samtidigt, det han framför om att man måste prioritera, riskbedöma och tänka på kostnadseffektivitet är ju inget nytt eller revolutionerande och görs hela tiden. Men en riskbedömning värd namnet görs inte utifrån körsbärsplockade data (från vilket håll de nu än plockas).

Men boken blev en språngbräda till Lomborgs kändisskap och Times har listat honom som en av de hundra mest inflytelserika människorna i världen.


En vetenskapligt publicerad genomgång av historien runt boken finns i:

  • Jeroen C.J.M. van den Bergh (2010) An assessment of Lomborg’s The Skeptical Environmentalist and the ensuing debate, Journal of Integrative Environmental Sciences, 7:1, 23-52, DOI: 10.1080/19438150903533730

Cool it! kanske …

Med denna bakgrund kan man kanske tycka att Lomborg i fortsättningen skulle börja agera lite försiktigare och hantera sina påståenden/källor mer varsamt men det har knappast blivit fallet.

Ett känt exempel är en artikel i Guardian 2008 där han menar att larmen är överdrivna och att data visar att det inte alls är värre än väntat utan helt enligt ”plan”. T ex pekar han på att havsnivåökningarna är precis som förväntat så varför larma så förbannat? Det går ju inte annat än att hålla med om det, eller hur?

Men, Rahmstorf, som till skillnad från Lomborg, jobbar med detta visade i en replik att Lomborg faktiskt hade fel, modellerna låg inte spot-on och han hade vetenskapligt publicerade data att backa upp det med. Lomborg svarade med att flytta målstolparna.

Jag kan hålla med Lomborg och ”pseudoskeptiker” att det ibland larmas i överkant och att enbart worst-case scenarier lyfts fram utan nyansering. Men det gör inte hans närmast löjeväckande falska motsättningar, populistiska utspel och förenklingar försvarbara. När han t ex besökte Bangladesh 2015 rådde han dem att inte oroa sig för havsnivåökningarna utan fokusera på att lyfta befolkningen ur fattigdom (som om det behöver vara motsättningar). Det är relativt billigt att förebygga översvämningar precis som i Holland menade han.

Men Holland och Bangladesh är två helt olika verkligheter och faktum är att Bangladesh redan tidigare försökt att minska havets effekter på holländskt manér, men resultatet blev att det förvärrade situationen (vilket var precis vad ”alarmistiska ingenjörer” hade varnat för).

Det finns en lång rad exempel på hur han körsbärsplockar data och lyfter fram minsta fluktuation i mätserier för att få det till att allt bara handlar om alarmism. Ofta basuneras det ut det med överdrivna siffror (om t ex om klimatmodellerna här).


Hans efterföljande böcker går i samma spår. T ex Cool It! bemöttes med samma sorts vetenskaplig kritik som hans första bok, tre exempel i mängden: Ackerman, Stockholm Environmental Institute, O’Neill forskare, huvudförfattare till IPCC-rapport, Friel, The Lomborg Deception.

Lomborg hävdade till exempel att uppvärmningen kommer leda till att färre dör eftersom fler dör av kyla än värme. Men tre av de fem källor han hänvisar till kommer fram till det motsatta. De två som stöder hans tes anger dock inte de siffror han påstår att de gör och de är långt ifrån heltäckande studier. Han citerar vidare en rapport från WHO om antalet dödsfall i Europa pga kyla men den rapporten nämner inte ens det.

Och när Lomborg konfronteras med detta blir svaren bortförklarande och konfrontativa precis som tidigare. En del av kritiken är oberättigad men faktum kvarstår att en ohygglig mängd av det han påstår inte håller vatten ens om man går till de källor han själv anger. En återkommande åsikt hos de kritiker som faktiskt är experter på de områden Lomborg uttalar sig om är som sagt att han aldrig tycks ta åt sig av bevisade felaktigheter:

“[F]ellow conservation biologists attending a Lomborg talk would correct his science, only to find the same assertions made in subsequent talks as if the corrections had never occurred.


Vilket leder oss till hans senaste bok, False Alarm som i hög grad handlar om hans huvudargument: det är för dyrt att satsa på en snabb avveckling av fossila bränslen (föga förvånande fick han lansera den på SvD:s ledarsida).

I Twitterdiskussionen jag nämnde ovan framfördes att det är tröttsamt att man inte kan lyssna på Lomborgs alternativa lösningar för i grunden vill ju alla samma sak. Men så är inte fallet. Medan en samlad expertis anser att de stora riskerna gör att vi borde försöka stoppa CO2-utsläppen och sikta på max 2°C:s uppvärmning så menar Lomborg att det dubbla är mer optimalt. Det är en snudd på astronomisk skillnad i sammanhanget.

I boken skriver Lomborg nämligen att en global uppvärmning med 3,75°C är det ”optimala” med tanke på kostnad i % av världens BNP kontra vad man får för pengarna så att säga. Likaså skulle Parisavtalet knappt ge någon effekt på den globala medeltemperaturen även om det efterlevdes. Men budskapet han främst vill sprida är att larmen är överdrivna och att vi vaskar hutlöst med pengar på åtgärder helt i onödan.

Och ja, du vet precis hur den har bemötts i klimatdebattens skyttegravar.

”Nobelpris”-ekonomen Stiglitz förde fram sin kritik i New York Times och Lomborg svarade på LinkedIn.

Lomborgs resonemang runt kostnader i False Alarm bygger på Nordhaus ekonomiska modell:

If we are to address climate change successfully, we need to listen to William Nordhaus, the first climate economist to win the Nobel prize.

Stiglitz och Lomborg diskuterar detaljer om detta som jag har nollkoll på men Nordhaus har likt Lomborg påstått att ett ”optimalt” policymål vore att sikta på 3,5°C, vilket bara skulle ge bara några procents påverkan på världens BNP och att det bästa är att skjuta åtgärder på framtiden. Något han fått rejäl kritik för:

It’s interesting that Nordhaus’ theories create polarisation in a question where science recommends without any shadow of doubt that the temperature rise be limited to 1.5-2 degrees. It’s also interesting to see so many people rushing to his defence”, says Anders Hansson.

Ekonomiprofessor Keen har studerat vad som ligger bakom Nordhaus modellparametrar och det är rätt anmärkningsvärt: 90% av BNP anses inte påverkas av klimatförändringarna för de aktiviteterna sker inomhus (!) och tas därför inte med i kostnaderna för att inte göra något. Modellen bygger tydligen också på en korrelation mellan BNP för USA:s olika stater och dess medeltemperatur som sen används för att extrapolera en ökad global medeltemperatur och dess påverkan på BNP.

Vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta om sådant får Ekonomipris till Nobels minne!

Lomborg hävdar som sagt att Parisavtalet inte skulle ge någon effekt på temperaturen fram till 2100, men t ex en ny svensk studie som använt samma modell men med uppdaterad kunskap inom både ekonomi och klimatologi visar att 2°C ligger väl inom det ”optimala” policymålet (t ex Hänsel et al 2020).


Undergång eller en blomstrande framtid?

Ekonomen Bob Ward har gått igenom False Alarm och kontrollerat de källor som används och även kontaktat dess författare. Precis som i Lomborgs tidigare böcker visar Ward hur han använder utdaterade studier och rent utav hittar på uppgifter. Han har t ex dubblerat kostnaderna för att införa ”klimatåtgärder” än vad som sägs i de studier han baserar det på (utan att motivera det närmare än att i noten påpeka att det är mer realistiskt). Nedan ett utdrag:

Dr Lomborg also misapplies his misinterpretation of the findings of Professor Böhringer and co-authors to other studies, including a 2013 paper by Dr Brigitte Knopf and co-authors. Dr Lomborg claims that that paper found that “the average estimated cost of the EU 80 percent greenhouse gas emissions reduction by 2050 is a loss of 5.14 percent of GDP as estimated by seven regional models”. This percentage figure is invented by Dr Lomborg – nowhere does it appear in the paper by Dr Knopf and co-authors. Previously, Dr Lomborg claimed that the study found that the cost by 2050 would be equivalent to 11.9 per cent of GDP, another figure that he made up without any explanation.

In fact, the paper by Dr Knopf and co-authors concluded: “Nearly all the models can achieve the long-term target of reducing [greenhouse gas] emissions by 80%, with only a moderate reduction in GDP (less than 0.7% by 2030 and below 2.3% by 2040). However, in some models, costs increase considerably after 2040, while others show costs increasing in a linear manner.” This is ignored by Dr Lomborg.

Furthermore, there is no justification for Dr Lomborg’s decision to double the costs he purportedly derived from the study by Knopf and co-authors. When I asked Dr Knopf, the lead author of the study, about this, she replied in an email message: “Concerning the doubling of costs: this is clearly not appropriate, because as I said it mixes model reality in an arbitrary way. This is similar as if I would claim: Model results show costs of x% but we know that models always underestimate progress in renewable deployment, so we can assume that is only costs half. These claims are clearly not based on solid ground and have nothing to do with the model results.”


Med andra ord tycks själva grunden i hans huvudargument stå på ganska ostadiga ben. Och så där fortsätter det.


Så har Lomborg alltid fel? Har jag ”debunkat” alla hans påståenden?

Nej, så klart inte. Nog är det bra att någon vågar vara motsvals men det innebär inte att man behöver bli naiv. Lomborg har genom hela sin karriär (medvetet eller inte) förvrängt fakta och tar varje tillfälle att plocka saker ur sitt sammanhang (”kolla, nu har havsnivån inte höjts på två år, de är bara alarmister!”).

Lomborg är en tvättäkta populist och försörjer sig på att skapa kontroverser, förenkla och komma med ibland löjeväckande argumentation. Det är ingen tillfällighet att han är kritiserad och det handlar inte om ”alarmister” som står bakom det eller att det skulle vara någon ”kulturdebatt”.

Det betyder som sagt inte att han alltid har fel men varför ge honom så förbannat med uppmärksamhet när det finns gott om seriösa ekonomer och statsvetare att lyssna på (men de är förstås inte är lika skickliga kommunikatörer och mediekåta som Lomborg).

Att undvika problem kräver också att man faktiskt agerar. De flesta av de åtgärder som gett en bättre miljö som Lomborg lyfter fram motarbetades i decennier innan de blev verklighet. Och det av exakt samma argument som Lomborg ständigt påpekar: det kostar för mycket. Kostnader som visat sig vara grymt överskattade.

Nej, jag skrev inte att man ska strunta i kostnader.

Att personer som Nordhaus och Lomborg ens redovisar effekter på världens BNP vid 7C:s uppvärmning är för mig helt bisarrt. Men en not till alla ”doomists”: tänk på att varje överdrivet katastrofbudskap, oavsett om det är välment eller inte, är en stoppad peng i Lomborgs speldosa, vilket leder till att fler personer börjar tycka att Lomborg är den vettige (nej, jag sa inte att man ska underskatta allvarligheten).

[Svar på fråga: Ex: IPCC förespår inte jordens eller mänsklighetens undergång (vad de säger är att vi har x år på oss att få ner koldioxidutsläppen för att undvika en uppvärmning till 2C). Och återigen: jag skrev inte att man ska tona ner riskerna.]


Carbom Brief om ett föredrag av Lomborg: Similarly, the work of scientists who work in the relevant areas – the ecologists, geochemists, marine biologists, paleoclimatologists, geologists and a host of other disciplines – are mysteriously absent. Anyone listening to Lomborg’s talk could be forgiven for thinking that the only person who’s on the record as thinking that climate change is a serious problem is Al Gore. The studies on which Lomborg choses to rest his case are remarkably selective – he has a particular fondness for quoting Roger Pielke Jr., and William Nordhaus.

Replik på Lomborgs inlägg på SvD ledarsida

MNIL8555

Bjørn Lomborg är en, inom klimatdebatten, kontroversiell dansk statsvetare som regelbundet skriver på SvD:s ledarsidor. Det här är en replik på hans inlägg 13 aug 2020.

Överdrifter och osaklig alarmism är naturligtvis ett otyg i alla debatter men det är inte ett dugg bättre att bagatellisera problem baserat på antaganden utan grund och körsbärsplocka data som passar in men bortse från annat. Det är tyvärr något Lomborg ofta har praktiserat genom åren för att komma till slutsatsen att det är för dyrt att reducera de fossila utsläppen. Hans senaste inlägg på SvD:s ledarsida är inget undantag som bygger på hans nya bok False Alarm.

Flera har kritiserat bokens innehåll och t ex Bob Ward på The Grantham Research Institute on Climate Change and the Environment, London School of Economics and Political Science har granskat vad Lomborg egentligen bygger sina slutsatser på.

Lomborg menar att Parisavtalet, som har till målsättning att stoppa uppvärmningen vid under 2°C till 2100, inte kommer få någon effekt. Det bygger han på en modell som antar att länderna kommer uppfylla sina löften fram till 2030 för att sen inte reducera utsläppen mer fram till 2100 utan snarast återgå till utsläpp större än de för 2015. Det är knappast ett rimligt antagande.

Lomborg överdriver dessutom de kostnader för klimatåtgärder som den vetenskapliga litteraturen kommit fram till. Han har t ex dubblerat EU:s kostnader för att han anser det vara ”mer realistiskt” men den studie han anger som stöd för det nämner inget sådant. Fördubblingen verkar med andra ord vara baserad på hans magkänsla.

Mycket av Lomborgs resonemang runt kostnader i False Alarm bygger på Nordhaus (fick ”Nobels ekonomipris” 2018) ekonomiska modell vars resultat låg till grund för hans påstående om att ett ”optimalt” policymål istället vore att sikta på 4°C, vilket bara skulle ge bara några procents påverkan på världens BNP.

Modellen har kritiserats hårt av bl a ekonomiprofessor Keen för att inte ha något med vetenskap att göra. Som referens kan nämnas att den globala medeltemperaturen under senaste istiden var 4°C lägre än vad den är nu och att det bara skulle få en marginell påverkan på ekonomin enligt modellens skadefunktion är absurd. Modellen säger också att 6°C temperaturökning enbart skulle ge en sänkning av världens BNP på 8,5%, det räcker med att läsa IPCC:s rapport om skillnaderna i konsekvenser bara att gå från 1,5 till 2°C för att se hur illa det rimmar överens.

Nya studier som använder uppdaterad kunskap både inom ekonomi och klimatologi visar att 2°C ligger väl inom det ”optimala” policymålet (t ex Hänsel et al 2020) men det ignorerar Lomborg helt.

Lomborg påstår att deras undersökning visar att folk prioriterar mat, politisk stabilitet, hälsa etc före klimatåtgärder. Så klart, som man frågar får man svar. Ingen vet exakt vad som kommer hända i framtiden men vi vet att klimatförändringarna kommer ge ändrade väderförhållande och nederbördsmönster (syns redan nu) på många håll som i sin tur kan medföra problem på alla de punkter som Lomborg räknar upp.

Han skriver själv i sin bok Cool It! (s 58) att Himalayas glaciärer kan vara borta inom detta århundrade men viftar undan det med att man kan magasinera vatten. Det är otroligt många människor och ekosystem som är helt beroende av dessa glaciärer för vattentillgång. Krig har startats för mindre och vi vet alla vad följderna kan bli i form av lidande och flyktingströmmar. Inget tyder på att Lomborg räknar med något sådant.

Bamber et al PNAS 2019:

We find it plausible that SLR [Sea Level Rise] could exceed 2 m by 2100 for our high-temperature scenario, roughly equivalent to business as usual. This could result in land loss of 1.79 M km2, including critical regions of food production, and displacement of up to 187 million people (38). A SLR of this magnitude would clearly have profound consequences for humanity.

Det är naturligtvis extremt svårt att beräkna hur många ”klimatflyktingar” havsnivåökningarna kan leda till, siffran 187 miljoner sänker Lomborg till 305 000 genom att anta att vi kommer införa åtgärder enligt studie av Nicholls et al 2011. Hur?

Naiviteten i Lomborgs påstående är ofta slående. Han menade t ex att Bangladesh billigt och enkelt kunde skydda sig mot havsnivåhöjningen precis som Nederländerna har gjort:

”The Dutch has shown us 200 years ago, you can handle sea level rise fairly, easily and cheaply, you can do the same thing here and you will do the same thing here.” 

Det är bara att titta på en karta över Bangladesh, vars kust är ett enda stort floddelta, hur orimligt detta är, särskilt med tanke på de frekventa stormar som härjar där. Det är nästan i stil med det han skrev om isbjörnar i sin bok Cool It! (sid 6), att de kommer anpassa sig till en livsstil mer lik brunbjörnarnas som de utvecklats ifrån.

Samma studie Lomborg hänvisar till om 305 000 flyktingar konstaterar:

”So in conclusion, there is great uncertainty about the magnitude and sources of impacts and costs under high sea-level-rise scenarios.”

Det är också bedrägligt att räkna med världens BNP som mått på välfärd. Stormen Matthew på Haiti 2016 påverkade knappt världens BNP men det var likväl en katastrof för landet. Lomborg menar att vi kommer vara rikare framöver och att vi då kan införa åtgärder. När är vi rika nog? Vi är tydligen ännu inte rika nog att utveckla malariamediciner, inte rika nog för att åtgärda förväntade problem med antibiotikaresistens eller införa koldioxidregleringar. Vi var heller inte rika nog att ha beredskapslager eller väl finansierad äldrevårdför inför en (helt väntad) pandemi.

Det är inte kunskap eller pengar som hindrat oss hittills, lika lite som det står och väger mellan att bekosta klimatåtgärder eller att lyfta folk ur fattigdom. Vi är rikare nu än någonsin men ändå har vi rekord i antal människor på flykt i världen och antalet läkemedelsbolag som sysslar med malaria och antibiotika går bara ner.

Det mesta tyder på att vi har en klimatkänslighet på runt 3°C, vilket innebär att nuvarande utsläppsnivåer kommer ge en koldioxidhalt i atmosfären som intecknat en temperaturhöjning av 3°C vid år 2060 om inget görs. Det är långt utanför vad mänskligheten någonsin har upplevt både vad det gäller temperatur och koldioxidhalt. Senast var för flera miljoner år sen med havsnivåer på 10-20 m högre än nu. Och nu ska vi balansera åtgärderna mot en högst osäker procentsats för världens BNP? Om man är skeptisk till de ”fysikaliska klimatmodellerna” kan man definitivt sluta lyssna på Lomborg för de ekonomiska modellerna är inte värt ett skvatt om klimatmodellerna visar helt fel.

Egentligen är det märkligt att så många fri marknadsförespråkare hånar Greta Thunberg och det engagemang hon startat. Det går knappast få ett bättre exempel på marknadsekonomi. Det har nu skapats en enorm efterfrågan som entreprenörer redan har börjat utnyttja. Naturligtvis kämpar de inom fossilindustrin emot. Lomborg och andra protesterar mot dyra subventioner för alternativa energikällor men tycks ignorera de absurda subventioner motsvarande 6,3% av världens BNP som fossilindustrin får enligt IMF.

Eller Scovronik et al Nature Commucnications 2019:

”The global health benefits from climate policy could reach trillions of dollars annually, but will importantly depend on the air quality policies that nations adopt independently of climate change. Depending on how society values better health, economically optimal levels of mitigation may be consistent with a target of 2 °C or lower.” 

Det är odiskutabelt att klimatförändringarna kommer få allvarliga konsekvenser och det finns ingen tid att skjuta på åtgärder om vi vill ändra på det. Den koldioxid vi släpper ut nu kommer stanna kvar där i århundraden.

Det är synd att många väljer att lyssna på Lomborgs magra argument. För honom verkar precis allt vara enkelt och billigt utom att göra något åt de fossila utsläppen.

Bjørn Lomborg och klimathotet

Bjørn Lomborg är en, inom klimatdebatten, kontroversiell dansk statsvetare/statistiker. Han leder även Copenhagen Consensus Center (CCC) som arbetar för att lösa världens stora problem genom att bland annat göra ekonomiska analyser och ranka kostnadseffektiva metoder (cost-benefit) för att uppnå detta.

De har även rankat olika åtgärder när det gäller klimathotet och det var när jag tittade på vad de egentligen grundade sina slutsatser på som jag blev tvungen att skaka på huvudet. Inte för att jag blev särskilt förvånad men ändå …

Först en liten resumé om professorn:

Att försöka få grepp om Lomborg är lite som att jaga en skugga, han verkar vilja framställa sig som en sansad och förnuftig röst i den uppskruvade klimatdebatten och det är klart att det behövs olika synvinklar och tänkande i så här komplexa frågor. Men han tycks plocka lite här och lite där och ofta blir det i mina (och många andras) ögon mer av förvillande genom att cherry-picka ut de fakta som passar in och bortse från annat.

Lomborg Sea Level

Exempel på att ta saker ur sitt sammanhang...

För om det är något Lomborg anklagas för så är det just att plocka ut det som passar, liksom att komma med falska motsägelser som att det är inte lönt att minska CO2-utsläppen för vi ska lägga pengarna på att bekämpa malaria. Som om det ena utesluter det andra.

Lomborg fick ett enormt genomslag med sin bok The Skeptical Environmentalist: Measuring the Real State of the World (Verdens sande tilstand), 2001 (på danska 1998). Han menar att mycket av miljöproblemen är kopplade till fattigdom och att det mest effektiva sättet att åtgärda problemen är att rikta in sig på att bekämpa fattigdomen. Likaså anser han att många av hoten är överdrivna och lösningarna många gånger är kontraproduktiva. (Enligt Wikipedia, jag har själv inte läst boken).

Den hyllades på många håll i media men fick ta emot tung kritik från det ”vetenskapliga samfundet”. Det gick så långt att han fälldes för vetenskaplig oredlighet av motsvarande danska Vetenskapsrådet (för att ha fabricerat data, selekterat uppgifter som passade in men ignorerat annat, medvetet misstolkat andras resultat och slutsatser mm). Det överklagades och ”domen” togs tillbaka på grunda av diverse formalia, läs mer på t ex Wikipedia.

[Här en vetenskapligt publicerad review av turerna runt den här boken: An assessment of Lomborg’s The Skeptical Environmentalist and the ensuing debate, Journal of Integrative Environmental Sciences , Volume 7, 2010 – Issue 1].

27/10: lägger till en genomgång av Lomborgs senaste bok False Alarm och en lång rad felaktigheter och exempel på ensidighet (av ekonomen Bob Ward)]

Läs forskaren Peter Gleicks recension av boken här. (pdf). Få som följt Lomborgs uttalanden blir väl särskilt förvånad över att boken är centrerad till människan och vår ekonomi och i princip ignorerar att det i slutänden är kopplat till ekologi och biologisk mångfald: “One cannot generally argue that these species [at risk of extinction] constitute an actual economic resource” (Lomborg 2001, p. 115)

Lomborg har sedan dess gett ut ett antal böcker och är en flitig föreläsare och debattör men har faktiskt inte publicerat särskilt många uppmärksammade vetenskapliga artiklar, se inlägg på Real Climate. Det finns flera som har ägnat tid på att kritisera det han skrivit, t ex här, här lite om hur han över/feltolkar andras studier och här en artikel som inte tyckte han skildrat vetenskapen angående ”Environmental health” på ett bra sätt. En dansk biolog har ägnat en hel hemsida åt att lista fel från Lomborg och det har även getts ut böcker på samma tema.

(Med det sagt tycker även jag att hans kritik mot delar av klimatdebatten ibland kan vara befogad, är själv inte förtjust i en del av domedagsretoriken).

Han säger att den globala uppvärmningen är verklig och behöver hanteras, men det är enligt honom inte den katastrof som predikas på många håll och han är fast övertygad om att minska CO2-utsläppen inte är ”värt pengarna”. Inte konstigt att konservativa spelare med kopplingar till fossilindustrin gärna finansierar hans CCC. (Nej, jag tror inte han är ”köpt”, det känns ganska uppenbart att han tror fullt ut på sin linje).

Det finns i princip hur mycket som helst att skriva om det här, det som jag själv tycker är mest slående hur gärna han vill förminska eventuella hot. Det kan förstås vara bra men ofta blir det snudd på löjeväckande. Han tar en gammal tidningsartikel som grund för hur isbjörnarnas antal har ökat (sanningen är att vi inte vet, läs mer här) och påstår att de kommer utvecklas tillbaka till brunbjörnarnas leverne om isen försvinner, bara sådär inom några generationer:

[T]hey will increasingly take up a lifestyle similar to that of brown bears, from which they evolved.

Boken Cool It!, sida 6

För Lomborg verkar allt handla om kostnader, han påpekar själv att Himalayas glaciärer kan vara borta inom detta århundrade men eftersom vi kommer vara rikare i framtiden kan det kan fixas med förbättrad vattenlagring trots en ökad kostnad (som om det är det enda problemet):

“with continuous melting, the [Himalayan] glaciers will run dry toward the end of the century” (p. 58). 

“to a large extent this can be remedied by improved water storage but of course that would mean large extra costs” (p. 58).

Lomborgs huvudtes verkar vara att klimatförändringarna bara kommer kosta oss några ynka procent av världens BNP och därför är det inte värt att försöka stoppa CO2-utsläppen, vilket skulle bli ofantlig dyrt. Det är bättre att lyfta människor i utvecklingsländerna ur fattigdomen så kommer de inom sin tid fixa problemen (typ).

[10 aug 2020: Här en recension av Lomborgs bok False Alarm från 2020. Den visar sig vara full av cherry picking och fel- och fultolkningar av andras studier och dessutom kostuppskattningar som han mer eller mindre tagit ur luften.]

Falska motsättningar

Det här är kanske Lomborgs favoritgren, personligen tycker jag argumentationen ibland blir rent ut sagt barnslig:

Den här typen av prioriteringar hade vi kunnat göra för evigheter sen, det är inte pengar som saknas och det är inte åtgärder mot klimathotet som hindrar oss från att förbättra förhållandena för fattiga. Det är förstås svårt att argumentera emot att vi borde bekämpa malaria, minska fattigdomen och se till att människor får det bättre osv. Men det är knappast så att det är klimatåtgärder eller ovanstående som gäller.

I en annan tweet argumenterade han mot dem som kritiserar ekonomisk tillväxt genom att länka han till en artikel som beskrev att tillväxten faktiskt gör saker mer effektiva och därmed kräver mindre energi. Det är förstås sant men sett på det stora hela har det inte gett någon som helst effekt på energi- och materialförbrukningen, snarare tvärtom (vilket förstås är helt väntat med en exponentiell tillväxt):

Det är lite tragikomiskt att Lomborg fått så stort genomslag hos folk som anser att klimatmodellerna inte går att lita på när alla hans hypoteser och slutsatser bygger på ekonomiska modeller som blir  helt värdelösa om klimatmodellerna inte stämmer något sånär. Alla ekonomer han lutar sig mot använder förstås också modeller. Jag har tidigare skrivit om Jordan B Peterson logiska klavertramp i denna fråga här. (Lomborgs modeller har dessutom fått kraftig kritik för att göra felaktiga antagande).

Copenhagen Consensus Centers (CCC) slutsatser

Det blev en lång utläggning för att komma till själva grejen 🙂

Det Lomborg gjort genom CCC är att samla en rad kända ekonomer som gått igenom ett antal åtgärder och rankat dem efter kostnadseffektivitet med frågan ”Om du fick xx antal miljarder, vad skulle du investera dem i?” Angående klimatet kom fem ekonomiska experter fram till följande:

Bild2

I klartext, att reglera utsläppen är bland det sämsta vi kan göra för det blir så dyrt. Istället ska vi satsa på att Climate Engineering: Marine Cloud Whitening går ut på att låta båtar kontinuerligt skapa moln som reflekterar solljuset, Stratospheric Aerosol Insertion är samma princip men istället skapas moln högre upp i atmosfären.

Istället för att åtgärda själva problemet ska vi alltså satsa på fullskaliga jätteexperiment som vi inte har en aning om de fungerar med potentialen att skapa än mer problem. Det gör heller inget åt havets försurning etc.

Jag kan förstås bara hålla med om punkten att satsa på mer forskning, men jag har jobbat med teknikutveckling hela mitt liv och inga tekniker hoppar ut direkt från labb i konkurrensmässigt skick. Jag får heller inte ihop hur det ska fungera att hitta dessa pengar som ska åtgärda ett problem som han samtidigt hävdar inte är någon stor sak…

Listan får mig dock att fundera på vilka de här experterna egentligen är? Tre utav dem har fått Ekonomipriset till Nobels minne. Om man googlar lite … :

Jagdish Bhagwati, Columbia University. Wikipedia.

År 2000 koordinerade den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute (AEI) ett ärende i The Supreme Court som propsade på att amerikanska miljöskyddsverket EPA även i fortsättningen skulle vara tvungna att ta hänsyn till kostnader för företagen vid införande av miljöregleringar. Bhagwati var med och drev frågan. AEI har bland annat anklagats för att erbjuda forskare betalt för att motarbeta IPCC.

Finn Kydland, University of California.

Norsk ekonom som enligt Wikipedia är skolad i fri marknadstänk om jag tolkar det rätt (new classical macroeconomics). Har, liksom Lomborg, haft position på Hoover Institute, en konservativ amerikansk tankesmedja som på sin websida bland annat publicerat denna text Our Latest Global Warming Scare” om hur IPCC är ute och cyklar …

Thomas Schelling, University of Maryland, Wikipedia.

Ansåg att klimatförändringarna utgjorde ett allvarligt hot mot mindre utvecklade ekonomier men argumenterade så här om varför det inte gällde USA:

Today, little of our gross domestic product is produced outdoors, and therefore, little is susceptible to climate.

Vernon Smith, Chapman University, Wikipedia.

Sitter i styrelsen för Mercatus Center, en tankesmedja som propagerar för frihandel (men verkar inte dissa klimatförändringarna), rådgivare åt The Independent Institute och Senior Fellow vid Cato Institute.

The Independent Institute är en amerikansk tankesmedja som bland annat publicerat flera böcker av Fredrik Singer och Frederick Seitz med titlar som New Perspectives in Climate Change: What the EPA Isn’t Telling Us. Jo, de båda herrarna har varit några av de mest framstående ”pseudoskeptikerna” i klimatdebatten (liksom i motståndet mot reglering av svavel- och freonutsläpp och annat).

Cato Institute, ytterligare en liberteriansk tankesmedja som ingen kan ha missat om man är intresserad av miljödebatter antar jag. De är i princip emot all form av regleringar.

Nancy Stokey, University of Chicago. Wikipedia.

Hon har bland annat position på Becker Friedman Institute, uppkallad efter Becker och liberterianen Milton Friedman. Utan att veta drar jag med tanke på det slutsatsen att även hon är en fri-marknadsförespråkare.

De är välmeriterade ekonomer så det förslår allihop. Men enbart baserat på ovanstående hade jag nog kunnat gissa utfallet alldeles oavsett deras syn på klimathotet. På samma sätt som det hade gått att förutspå resultatet om Vänsterpartiet skulle utvärdera friskolereformen och de privata aktörernas insatser inom vården.

Att de skulle komma till slutsatsen att regleringar och skatter var en bra idé känns närmast obefintlig. Men det finns förstås andra åsikter även bland ekonomer, här finns ett upprop för åtgärder som går i rak motsatt riktning än ovanstående, innefattar t ex 27 ”Nobelpris”-tagare.

[Tillägg 6/9: Blev upplyst om att Finn Kydland, med i CCC:s expertpanel ovan, tydligen ändrat sig och har också skrivit på det här uppropet].

Men ärligt talat är jag så evinnerligt trött på de här sifferexerciserna även om jag förstår att de är relevanta på sitt sätt. Men BNP/GDP är bara påhittade mätvärden, det finns en hel uppsjö med saker som inte fångas upp av det och det finns inte en process i verkliga världen som fixar exponentiell tillväxt över tid. Det går inte att låna fisk när bestånden har kraschat. De miljoner som kan drabbas av torka, havsnivåökningar osv skiter nog fullständigt i hur många procent på världens BNP det utgör. Ibland känns det även som att vissa antaganden som görs för att få ihop de ekonomiska modellerna är rätt märkliga/naiva. Se en utläggning om vilka modellantaganden som Nordhaus (ekonomi-Nobelpristagare) gör (och ”köps” av Lomborg) för att beräkna klimatförändringarnas framtida påverkan på GDP här (av nationalekonomiprofessor Steve Keen).

Framförallt är jag trött på argumentet att vi inte ska göra något för det kommer kosta så mycket. Det har använts i alla stora miljöfrågor hittills. Många av dem har vi facit på och i alla fall har kostnaderna blivit en bråkdel av fördelarna. Följande bild vimsar omkring på nätet nu för att håna allt vad miljölarm heter. Många tar det som att det handlar om klimatet men det är från FN:s miljökonferens i Stockholm 1972.

Klipp Expressen FN-möte 72

Då hade bland annat hela laxbestånd slagits ut av surt regn på grund av svavelutsläpp. Efter decennier av motstånd från industri och konservativa grupper med diverse alarmistiska hot om ekonomisk kollaps så infördes regleringar. Ingen ekonomisk kris infann sig. Vill du ha tillbaka det?

Många är förbannat bortskämda idag, som om vi fått den kvalitet på miljön vi ändå har helt utan att kämpa för det..

so-emissions-by-world-region-in-million-tonnes

Blyutsläppen från bensin, samma argument och motstånd från samma grupper som nu. Stackars oljebolagen gick i konkurs allihop:

PCB är bara en av alla persistenta kemikalier som tillverkades i miljontals ton och gick hårt åt många djur. Tacka inte Monsanto (ensam tillverkare i USA på den tiden) för att det slutade tillverkas och spridas:

pcb.jpg

Freoner, samma argument, samma motståndsgrupper, samma människor, här en av freonerna:

cfc_11-2

Och så vidare.

Jag är medveten om att användandet av fossila bränslen är betydligt svårare att ersätta än ovanstående men klart att det går att förändra. Men vi kämpar inte bara mot ideologier utan mot en industri med inkomster bortom fattningsförmågan som har allt att förlora om vi gör något åt saken.

År 2001 proklamerade Bush ambitioner att införa klimatåtgärdsprogram men det gick i stå med ”viss hjälp” av lobbygrupper. 2009 skrev till och med Trump på ett upprop för klimatåtgärder men nu tycker han något helt annat, liksom en hel rad andra republikaner som tidigare ropat efter åtgärder nu mumlar förvirrade argument om varför vi inte ska göra något. Man får vara bra naiv för att tro att det är en slump. Hör lobbygrupperna berätta själva i dokumentären Climate of Doubt.

Haha, sitter och blir förbannad på alla dessa tankesmedjor och betalda inlägg på ledarsidor helt utan täckning och här sitter man och lägger ner all denna tid helt gratis. Det är syndast om mig…