Etikett: Lomborg

När ideologi, ekonomi och naturvetenskap bildar parallella verkligheter

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.

I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.

Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.

ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:

Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).

Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.

Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …

Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.

Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).

När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.

En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.

Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.

Hur kan detta komma sig?

För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:

Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:

Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters – Center on Global Energy Policy at Columbia University SIPA | CGEP

Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”

Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:

”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Och det är väl bara att stämma in?

Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.

Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.

Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.

De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.

Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.

Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.

Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 där Global Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.

Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.

Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”

2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.

Så blev det inte.

Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.

Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhet inte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.

Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.

Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.

Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.

Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).

Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:

”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”

Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:

“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”

Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.

Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.

Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.

Jag har kommenterat kapitlet om DDT här: DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky – Maths Nilsson, författare och visar att det är väldigt enkelspårigt.

Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.

När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:

Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:

Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .

Klimatforskare suckade djupt:

JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:

Ja, och så här ser det ofta ut.

Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.

Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?

Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.

Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.

Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.

Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.

Ursäkta mitt kräkande 😉

En ny konservativ rörelse äntrar Europa

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Det är i en demokrati helt normalt att man får bli förbannad och ha olika uppfattningar om klimataktivisters aktioner. Civil olydnad är heller inget egentligt demokratiskt problem (även om det förstås finns gränser…). Ja, det förekommer överalarmistiska budskap som man ”får” kritisera som jag skrev i mitt förra inlägg. Men med det sagt så finns det helt uppenbara anledningar till varför så kallade klimataktivister gör som de gör. Här följer två olika aktuella händelser som belyser det.

Det kan knappast undgått någon att klimatfrågan är extremt politiskt polariserad. Och jag är inte direkt ensam om att anse att anledningen till det handlar mer om ideologi än vetenskap. Det blir väldigt tydligt när man tittar på Pew Research Centers opinionsundersökningar i USA.

Nedan är resultat från 25 oktober 2023. Medan IPCC konstaterar att det, trots kvarvarande osäkerheter, inte finns några tvivel om att människan ligger bakom det mesta av klimatförändringarna, anser en tredjedel av den amerikanska befolkningen att det varken sker någon förändring eller att forskare har någon koll:

Och det är extremt tydligt att oviljan att acceptera IPCC:s slutsatser till stor del hittas på den politiska högerkanten. Över hälften av alla republikaner ifrågasätter att forskare har koll på klimatförändringarnas orsak (59%) eller att den existerar över huvud taget (51%):

Det är i mina ögon lika absurt som det är väntat. Väldigt många har jobbat stenhårt för att det skulle bli så här, läs om inte annat min bok Spelet om klimatet. Och i veckan som kommer hittar vi en förklaring till varför det ser ut som det gör och varför jag har en känsla av att det snart kommer se likadant ut i Europa (ursäkta min uppgivenhet).

En ny organisation ska nämligen hålla ett utsålt inbjudningsevenemang i London: The ARC Conference 2023 (The Alliance for Responsible Citizenship). Över 1 000 personer kommer att delta, varav över 100 parlamentariker från hela Europa, Storbritannien och Australien, samt en delegation av kongressledare från USA.

ARC vill ingjuta mod, hopp och tro på en bättre framtid – att vi inte balanserar på en avgrund till apokalypsen. En, utan ironi, behjärtansvärd mission. Och visst verkar deras ”visionsvideo” fin och lyfter fram flera saker jag kan appellera till och sådär, men … den ihop med en snabb titt på talarlistan får mig mer att tänka på ett kristet väckelsemöte:

Det är uppenbart att den ljuvliga framtiden enbart kan uppnås genom att gå tillbaka till gamla hederliga kristna konservativa värderingar. Jag kände bara till ett fåtal av talarna men en snabb googling visar att flera är emot feminism och andra lyfter fram den högerextrema konspirationen att Europa håller på att ta självmord via folkutbyte, dvs infyttning av muslimer.

Lägger till: Det finns gott om exempel på hur konservativa kristna värderingar har spelat en roll i klimatdebatten. Flera s k skeptiska forskare har exempelvis skrivit på “Evangelical Declaration on Global Warming” som bland annat konstaterade:

“There is no convincing scientific evidence that human contribution to greenhouse gases is causing dangerous global warming.”

Det kommer från Cornwall Alliance, som anser att:

“Earth and its ecosystems – created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence – are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception.”

Delegationen med amerikanska politiker involverar både kreationister som velat använda Bibeln som historiebok i skolan (Mike Johnson, nyvald talman i USA) och klimatförnekare som kallat klimatförändringarna för en bluff (Mike Johnson igen och presidentkandidaten  Vivek Ramaswamy).

Och det är inte tal om att sluta använda fossil energi:

Jag ser inga som helst problem med att ha konservativa värderingar eller att vara religiös bara för att jag har en annan uppfattning, det är bara när det mynnar ut i att man vägrar acceptera vetenskaplig fakta som det skär sig. Jag skrev om det för lite sen:

ARC-evenemanget inleds till exempel med Jordan B Peterson (som verkar vara en drivande kraft i organisationen) och Bjørn Lomborg. Det finns nog inte många saker som är lika väldokumenterade inom klimatdebatten som hur den sistnämnde körsbärsplockar, utelämnar och vinklar data för att formulera ”fakta” som passar in i hans budskap om att all blir bättre, om att läget är inte så allvarligt. Och så vidare (men självklart är det i deras ögon inte alarmism att predika undergång när det handlar om att vad som kommer hända om vi åtgärdar problemen).

I nästa inlägg tänkte jag visa hur detta övernaiva optimistbudskap följer en lång tradition hos många mer extrema marknadsliberala och antiregleringsinriktade debattörer. Och på vilka skakiga grunder det vilar…

Katastrofer – en dödlig lek med siffror

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap20 kommentarer

Den danske debattören Bjørn Lomborg säger att antalet ”klimatrelaterade dödsfall” i världen har minskat med 96% sedan 1920-talet och visualiserade det så här i ett Facebookinlägg 25 juli 2021:

Som synes har han valt att redovisa detta i ett linjediagram, och anger att det visar antal dödsfall per år, medelvärde per decennium. Är det ett bra sätt att åskådliggöra dessa data?

Nedan finns ett stapeldiagram från Our world in data (inkluderar även jordbävningar och vulkaner som jag antar inte ingår i Lomborgs siffror ovan, men de är små värden i sammanhanget):

Det blir då tydligt att dödsfallen inte är jämnt fördelade utan beror på katastrofala händelser under enstaka år. Ur Lomborgs graf kan man få intrycket av att det t ex under 1950-talet dog uppemot 300 000 människor varje år i klimatrelaterade katastrofer. Det är väldigt långt ifrån verkligheten.

(Faktum är att dödsfallen ökade med nästan 300 % från perioden 1945-1955 till 2000-2010. Det ger dock inte heller en rättvis bild av helheten.)

Sen kan man ju fundera på varför han ändrat sin graf till att börja vid toppen på 1920-talet när dataserien startar vid 1900? 8 december 2015 la han nämligen upp nedanstående på Facebook:

Finns det mer att säga om de enstaka åren?

De största katastroferna är orsakade av torka respektive översvämningar:

Kollar man upp några av de värsta katastroferna blir det också helt uppenbart att de höga dödstalen förvärrats rejält av politik, krig och liknande. Exempel:

1920, torka i Kina: Torka ”The immediate catalyst for the famine was partial or total failure of the Autumn 1920 harvest in more than 300 counties, but other underlying factors allowed the drought to lead to starvation conditions for many millions. […]

The failure of harvests across the North in 1920 also came in the immediate wake of the Zhili-Anhui war that July, which saw the troops of three political factions involved in fighting in the environs of Beijing. While it lasted, the fighting disrupted supply routes across the North, destroyed crops, and led to looting in a dozen counties just south of Beijing” North China famine, 1920-21 | DisasterHistory.org

1928, torka i Kina: ”Nonetheless, the famine that ensued was more political than natural in origin. Famine conditions were exacerbated by simultaneous military activity in the area. Warlords had already established the foundations of famine, stripping counties ‘ruthlessly’ of grain, livestock, and farming implements.” Northwest China famine, 1928-30 | DisasterHistory.org

1931 översvämning i Kina. Lägger man till en enorm översvämning till ovanstående får det förstås förödande effekter. ”The most lethal effect of the flood was the diseases that swept through the refugee population due to displacement, overcrowding, and the breakdown of sanitation. These included cholera, measles, malaria, dysentery, and schistosomiasis.” 1931 China floods – Wikipedia

1959, torka i Kina: ”Although drought was a contributory factor, this was largely a manmade catastrophe for which Mao Zedong bears the greatest responsibility.” China’s great famine: 40 years later – PMC (nih.gov)

Det är i mina öga helt uppenbart att Lomborgs sätt att redovisa dessa data blir helt missvisande. Enstaka händelser får ett oproportionerligt stort avtryck i trenden.

Jag tror inte det går att hitta någon seriös debattör som förnekar att dödstalen i den här typen av katastrofer var enormt mycket större under tidigt 1900-tal än vad de är idag. Den stora frågan är väl om det är relevant? Jämförs inte äpplen och päron?

Kan man använda samma referensramar över hur livet tedde sig på 1920-talet som nu? Blir antalet döda i Rysslands invasion av Ukraina mer acceptabelt eftersom det under andra världskriget dog ett par miljoner människor enbart i striderna om Stalingrad?

Är det en slump att just personer som Lomborg, som ständigt spelar ner allvaret i klimatförändringarna, valt att redovisa dödsfallen i ett linjediagram och gör jämförelse som:

”In the 1920s, the death count from climate-related disasters was 485,000 on average every year. In the last full decade, 2010-2019, the average was 18,362 dead per year, or 96.2% lower.”

I princip är det två händelser i Kina som till stor del står för dessa fruktansvärda siffror under 1920-talet, men det var inte ens i närheten av att en halvmiljon människor dog varje år på grund av klimatrelaterade orsaker.

Ett annat kärt argument handlar om att det dör fler av kyla än av värme. Det är i sig sann statistik men är det hela sanningen?

Lomborg drog det ännu längre och påstod att uppvärmningen räddar 166 000 människoliv varje år och hänvisade till en studie publicerad i Lancet. Men författarna till den menar att han drar slutsatser som inte kan göras utifrån det som presenterades i artikeln. Han gjorde tidigare samma sak utifrån en annan studie. Läs mer och kommentarer från forskarna själva här:

Global warming contributes to increased heat-related mortality, contrary to Bjorn Lomborg’s unsupported claims that climate change is saving hundreds of thousands of lives each year – Climate Feedback

Det är tydligt att forskare, som till skillnad från Lomborg, studerar detta tycks vara frustrerade över hur sakförhållandena förenklas. Dödsfall kopplat till värmeböljor uppkommer i princip direkt. Det ser inte ut på samma sätt vid köldknäpppar eller kallt klimat. Här är en studie som visar att det är mer komplicerat än att plocka fram två siffor och jämföra:

En annan studie från 2022, gjord av forskare på Karolinska Institutet, tittade på dödsfall under tre olika väderextremer: köldknäppar, värmeböljor respektive kalla vinterförhållanden. 

Jag skummade bara lite snabbt, här från slutsatsen:

”We also found that more deaths were likely to occur during heat waves than cold waves or severe winter weather, in particularly in high-income countries.”

Mycket är kopplat till demografi och vad samhället är anpassat till, en köldknäpp i Delhi är ingen köldknäpp i Nikkaluokta osv. Vi i den rika världen har en större andel av äldre vilket också påverkar känsligheten.

Statistiken över dödsfall på grund av extrema temperaturer ser ut så här, som medelvärde per decennium (inkluderar både värme- och köldvågor):

Eller uppdelat per år:

De två stora staplarna är två värmeböljor: 2003: 75 000 döda i Europa, 2010: 57 000 döda i Ryssland. Nästföljande 2015: 2000 döda i Pakistan, detsamma i Indien.

Självklart finns det enorma osäkerheter i rapportering och liknande från långt tillbaka i tiden, särskilt för mindre utvecklade länder (gäller ju även dagens siffror därifrån). Effekten av en ”väderkatastrof” hör också självklart samman med den politik och välfärd som råder i det område som drabbas. Då som nu. Och det kommer alltid vara de fattiga som drabbas värst. Det gäller dåtid, nutid och framtid.

”Afrikas horn har drabbats av svår torka och svält. Bara mellan februari och juli i år har antal människor påverkade av torkan ökat från 9,5 miljoner till 16,2 miljoner, varnar Unicef.” Antalet drabbade av torka på Afrikas horn nästan fördubblat | SVT Nyheter

IPCC AR6 WG2: ”Flood and drought-related acute food insecurity and malnutrition have increased in Africa (high confidence) and Central and South America (high confidence).

Det här är ingen fullständig genomgång av forskningen på området och ingen ambition att ge ”den enda sanningen”, bara tänkt som en skildring av hur statistik kan användas. Ni kan ju samlas i små grupper och diskutera 😉

Väldigt mycket av inte-agera-nu-retoriken är fokuserat på extremer, som om det vore det enda problemen. Triviala saker som att idag investera i en ny granplantage: är det vettigt med tanke på hur klimatet kommer vara när det ska skördas? Och allt annat än triviala saker som ekosystem i stort:

IPCC AR6 WG2 TS.C.1.2: ”Risks to ecosystem integrity, functioning and resilience are projected to escalate with every tenth of a degree increase in global warming (very high confidence).” […]

”With warming of 3°C, >80% of marine species across large parts of the tropical Indian and Pacific Ocean will experience potentially dangerous climate conditions”

Vi ska ju inte låtsas som att vi har koll på exakt vad som kommer hända i det enorma experiment vi håller på med.

Det är förstås viktigt och relevant att man redovisar att antal ”klimatrelaterade dödsfall” sjunker, särskilt med tanke på alla larmrapporter vi hör. Men jag anser ändå att det är ren desinformation att använda statistik på detta sätt för att förringa problemen med klimatförändringarna. Att föreslå AC som lösning och orsak till att inte agera (t ex Lennart Bengtsson i intervju i Kvartal) när temperaturer riskerar att nå wet bulb-temp-nivåer i fattiga regioner är att spotta dem i ansiktet.

PS

Lomborg hänvisar ofta till sin ”peer reviewade” artikel: Welfare in the 21st century: Increasing development, reducing inequality, the impact of climate change, and the cost of climate policies – ScienceDirect

Där kan man läsa att han tycker det är mer optimalt att sikta på en uppvärmning på 3,75°C istället för att försöka hålla oss under 2°C:

”Using carbon taxes, an optimal realistic climate policy can aggressively reduce emissions and reduce the global temperature increase from 4.1°C in 2100 to 3.75°C. This will cost $18 trillion, but deliver climate benefits worth twice that. The popular 2°C target, in contrast, is unrealistic and would leave the world more than $250 trillion worse off.”

Med andra ord, ni som hänvisar till Lombrogs argument ska titta på IPCC:s worst case-scenario. Likaså ska ni fundera på varför ni klagar på klimatmodeller, Lomborgs uppgifter bygger på ekonomiska modeller baserade på en del makabra antaganden: Klimat – ekonomi – Lomborg – Tol – Maths Nilsson, författare

Vilket kanske kan ge en fingervisning till varför vissa avsnitt i IPCC:s rapport WG2 (åtminstone tidigare rapporter) tycks skildra en helt annan värld än den som beskrivs i WG1-delrapporten (den som beskriver den fysikaliska vetenskapen bakom klimatförändringarna)?

Jordan B Peterson och hans klimatvänner

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap9 kommentarer

Flera klimatforskare skriver att de har märkt av en enorm ökning av klimathotsförnekande tweets på Twitter sedan Elon Musk tog över. Och det har nog de flesta som skriver om klimatet märkt av, inklusive undertecknad. Organisationen Advance Democracy har undersökt saken och konstaterar att dylika inlägg hade ökat med 300 procent under 2022.

Det känns för övrigt som att det är en trend som generellt har vind i seglen för närvarande. Den konservative ”sanningsägaren” Jordan B Peterson (kanadensisk psykolog) verkar nu också gett ha sig in i leken med lite större frenesi än tidigare (även om det inte är något nytt för hans del). Och samma trötta visor som redan vevats runt i decennier spelas upp ännu en gång. Nu inför hans miljontals följare.

Känns den här grafen igen kanske?

Ni som läser min blogg borde känna igen den. Det är GISP2, en temperaturrekonstruktion från Grönland som halkat runt på nätet sen 2010 och har använts som ett (felaktigt) bevis för att det var varmare förr. Ja, det är alltså den graf som Elsa Widding kände sig kränkt över att ha blivit misstänkliggjord för att ha använt – trots att hon använt den om och om igen (bl a två varianter i sin bok). Har skrivit om det tillräckligt många gånger nu, ni kan läsa t ex här:

Jordan B Peterson har som sagt varit inne på det här spåret ett tag, förra året gjorde han t ex reklam för Fred Singers bok. Singer har varit en centralfigur i klimatdebatten och har likaså ifrågasatt en lång rad andra vetenskapliga slutsatser om negativa effekter på miljön (t ex surt regn, freoner):

… och väldigt mycket som kommer från Petersons tirader av ord blir ren ordsallad: “There’s no such thing as climate. ‘Climate’ and ‘everything’ are the same word.” Lyssna på detta korta klipp från en oändligt lång intervju i i Joe Rogans podd som når en mångmiljonpublik. (Gavin Schmidt är forskare vid Nasa).

Levereras ett budskap med osviklig självsäkerhet så verkar det mesta funka. En konstart Jordan B Peterson är mästare i, alltifrån pseudovetenskap om humrars biologi (kanske köpa något från hans hummerkollektion-merch?) till klimatmodeller och tja, det mesta som går att ha en åsikt om:

Nä, inte mycket är nytt i den här debatten …

Jordan Peterson sände även en lång intervju med Richard Lindzen, ännu en gammal kändis i den här debatten. Han är en numera pensionerad klimatforskare, kanske mest känd för sin ”irishypotes” som sa att växthuseffektens förstärkningseffekter kraftigt överskattats av IPCC-gänget. Enligt hans artikel från 2011 ska klimatkänsligheten (temperaturförändring efter fördubbling av CO2-halten i atmosfären) bara vara 0,7C, vilket kan jämföras med IPCC:s senaste uppgifter på 2,5-4C.

Som jag också tidigare skrivit om hänvisade förvillarnätverket Clintel till denna artikel som den viktigaste som skrivits i ämnet. De påstår dessutom helt felaktigt att IPCC helt ignorerat den:

“The Earth’s energy budget, climate feedbacks, and climate sensitivity” makes no reference to Lindzen and Choi (2011; hereafter LC11), the most important paper on climate feedbacks and climate sensitivity written in recent decades.”

Vilket alltså inte är sant. Det är bara så gammalt och uttjatat att det avhandlades i IPCC:s förra rapport från 2013. Artikeln har påvisats ha stora brister och refuserades enhälligt av fyra granskare varpå Lindzen och hans kollega istället valde att skicka manuset till en okänd koreansk tidskrift (en ganska lång historia som jag, som sagt, har skrivit om tidigare: Är jag en klimatjihadist? Del II. Lindzens irishypotes – Maths Nilsson, författare).

Det är inte bara ”alarmistiska” forskare som anser att artikeln inte höll måttet. Judith Curry skrev på sin blogg: ”With regards to the scientific merit of the paper, the PNAS reviews were actually quite thorough and do not seem unfair to me; they raise many valid concerns.  LC chose not to submit a revised version to PNAS and instead went with another journal.”

Vi har ganska nyligen passerat en 50%-ig ökning av CO2-halten och har redan över en grads temperaturökning. Om klimatkänsligheten (kk) vore under 1C som Lindzen hävdar, skulle det alltså ske en avkylning under resterande tid då vi adderar de återstående 50%:en för att nå en fördubbling av CO2 (förväntas runt ca år 2060 om vi fortsätter som nu om jag minns rätt).

Enda gången Elsa Widding vilade på hanen i sin nya bok och framhöll att hon inte hade kompetens att bedöma riktigheten i det som påstods var just när det gällde att ”många forskare” anser att klimatkänsligheten är under 1C (nej, det är inte många forskare som anser det). I övrigt avfärdades även IPCC:s mest säkerställda slutsatser utan minsta tvekan baserat på hennes egna ”sunda förnuft”:

Lindzen och Peterson hävdar med emfas att klimatforskningen är genomkorrupt och att forskarna kokar ihop sin alarmism enbart för att få uppmärksamhet och forskningsanslag. Det ska man uppfatta som saklig kritik, men om man påpekar att Lindzen tjänat gott på sitt debatterande med bland annat med lön från Koch Industry-startade Cato Institute är det personligt påhopp.

Nej, jag tror inte för ett ögonblick att Lindzen har ändrat åsikt på grund av pengarna, däremot har de varit en förutsättning för att ge honom en plattform att nå ut med sitt budskap.

Jag antar att man här får väl lita på IPCC, tiotusentals vetenskapligt publicerade artiklar osv eller på Lindzens åsikter ihopbakat med en världsomfattande konspiration där forskare inom en lång rad discipliner lyckats samordna sina resultat att peka åt samma håll under flera decennier.

Nä, inte mycket är nytt i den här debatten …

(Och på tal om Judith Curry så har tydligen även hon nu hamnat i Jordan Petersons intervjuprogram …).

Jordan Peterson har även teamat ihop sig med Bjørn Lomborg – som jag skrivit om många gånger, en dansk statsvetare som driver tankesmedjan Copenhagen Climate Consensus. Få är väl så ihärdiga som han är i klimatdebatten, samma budskap pumpas ut om och om igen och han har gång på annan bevisligen inte brytt sig särskilt mycket om att använda siffror på tillbörligt sätt. Förutom att vara mycket aktiv på ”alla” sociala medier skriver han regelbundet på de flesta större konservativa tidningarnas ledarsidor världen över (SvD är en av dem)). Här finns några av mina tidigare inlägg: Sökresultat för ”lomborg” – Maths Nilsson, författare

Hittar ni t ex en artikel som är negativ till elbilar är sannolikheten ganska stor att det är Lomborg som skrivit den och att den innehåller en mängd körsbärsplockade uppgifter …

Lomborg är inte särskilt förtjust i ”faktagranskningar”, vilket inte är så svårt att förstå då han ofta får underkänt i dem. Nyligen skrev han om hur han censurerats angående ett påstående om att isbjörnarna blir allt fler (ett budskap han upprepat kontinuerligt sedan i alla fall 2007):

Lomborg: ”Unfortunately, such misleading, ideologically-motivated ”fact checks” are occuring more and more often. As I recently pointed out in Wall Street Journal after Facebook censored accurate data on the increasing number of polar bears based on a dubious ”fact check”:

”The result is that the public is denied access to accurate data and open debate about these very important topics. Ridiculous points on one side are left standing while so-called fact-checking censors inconvenient truths. If we’re to make good climate policy, voters need a full picture of the facts.”

Så här skrev han t ex i SvD förra året (se SvD-ledare ♥ Lomborg = sant / låt stå – Maths Nilsson, författare):

Det här ganska typiskt för hur Lomborg argumenterar, det finns ett uns av sanning i botten men han tar siffrorna ur sitt sammanhang och likt en paragraftaliban hamrar in de kalla siffrorna som benhårda bevis på alarmismen. Så även i detta fall.

Det var nu en faktagranskning gjord av AFP han syftade på. Deras slutsats var att Lomborgs artikel/graf om den ökande isbjörnsstammen var missvisande då han använde data som inte är tillförlitlig.

Lomborg bemötte detta i Wall Street Journal, 26 januari 2023: ”Partisan ‘Fact Checkers’ Spread Climate-Change Misinformation”:

Lomborg: ”The official assessments from the leading scientists who study these animals—the Polar Bear Specialist Group within the International Union for Conservation of Nature—peg the global population today at 22,000 to 31,000. That’s higher than the 5,000 to 19,000 polar bears scientists estimated were around in the 1960s.

Even if you throw out all the 20th-century data, the Polar Bear Specialist Group in its latest (2021) report documents that polar-bear numbers have increased over the past two decades. AFP simply ignores this, and instead emphasizes that estimates are difficult.”

Är det vad the Polar Bear Specialist Group (PBSG) skriver i sin rapport? Både ja och nej.

Från PBSG:s hemsida:

Lomborg anger visserligen senaste uppskattningen rätt, men PBSG skriver som synes ovan att ingen av de totalt 19 olika subpopulationerna har ökat sett över längre tid, medan tre har minskat.

På lite kortare sikt har tre populationer minskat medan två har ökat. Däremot saknas det data för de flesta för att ens uttala sig säkert om antal och trender. Nedan bild över de olika subpopulationerna, deras storlek och trend:

Ni hittar hemsidan här: Polar Bear Specialist Group – Established 1968 (iucn-pbsg.org) och rapporten här: PBSG Status Criteria and Report July2021_FINAL_02Dec (iucn-pbsg.org)

Lomborg påstod i sin bok Cool It! från 2007, precis som nu, att det fanns 5000 isbjörnar runt 1960 och att det nu finns +20000, det vill säga att isnallarna stortrivs och det är ingen fara. Peter Dykstra på CNN försökte ta reda på var uppgifterna kom ifrån och kontaktade Lomborg, som i boken bara hade refererat till ”Krauss 2006”.

Det visade sig vara tidningsartikel i New York Times men vid förfrågan kunde journalisten Krauss inte komma på varifrån han hade fått uppgifterna (”det var allmänt känt typ”).

Senare mejlade dock Lomborg en ny referens till Dykstra: en rapport från Rysslands jordbruksdepartement skriven av Uspensky. De hade undersökt några isbjörnspopulationer i dåvarande Sovjetunionen och sen extrapolerat siffran till resten av Arktis och kommit fram till ungefär 5000 nallar runt 1960-talet.

Nu skriver Lomborg att uppgifterna kommer från expertgruppen PBSG (jag tror att Uspensky var med där?) och att de visst är tillförlitliga då siffrorna från 1960-talet kommer från tre peer-reviewade uppskattningar. Han menar vidare att det enda AFP stöder sig mot är en intervju med forskaren Don Vongraven:

Lomborg: ”But the AFP is verifiably wrong. It based its finding almost entirely on an interview with a retired scientist, Dag Vongraven.”

Vongraven säger som sagt i AFP-intervjun att det saknas tillförlitliga data för att säga något om antalet isbjörnar på sextiotalet, det handlar om rejäla extrapoleringar utifrån ett fåtal undersökningar som hade sina begränsningar och kan anses som rena gissningar. Något som Lomborg avfärdar som nonsens och bara sägs för att det inte passar in i det politiska narrativet:

Nu är Vongraven medlem i PBSG och har dessutom varit både vice och ordinarie ordförande mellan åren 2010-2021. År 2018 publicerade han en reviewstudie ihop med två kollegor som granskat nästan 1200 vetenskapliga artiklar i ämnet från åren 1886-2016:

  • Dag Vongraven, Andrew E. Derocher, and Alyssa M. Bohart. Polar bear research: has science helped management and conservation?. Environmental Reviews. 26(4): 358-368. https://doi.org/10.1139/er-2018-0021

Han borde kanske ha lite bättre koll än Lomborg som aldrig varit närheten av att forska i ämnet? Här uttalar sig andra forskare, några från samma expertgrupp, i samma banor som Vongraven:

Utöver bristen på tillförlitlig data påpekas att det mest handlar om en ordlek. Isbjörnsstammen var kraftigt decimerad på 50-60-talet på grund av jakt. Så på ett sätt stämmer det att totalpopulationen har ökat sedan 70-talet men det har inget med klimat eller levnadsmiljö att göra. Det har dock minskningen som syns i vissa populationer under senare tid (det är ju närmaste en självklarhet att olika platser kommer drabbas i olika takt och på olika sätt av en allt mer försvinnande sommaris).

Andrew Derocher, Professor, University of Alberta: ”Polar bears, while based on poor or no data, were heavily depleted in the 1950s-1960s. So, from 1970 to 2020, fine, polar bear populations overall increased. This of course ignores areas that have now declined (Western Hudson Bay, Southern Hudson Bay, Southern Beaufort Sea) and M’Clintock Channel that was severely overharvested post-1973. It’s a word game.”

Och Lomborgs referenser från 1960-talet?

Björn Lomborg hänvisar på Twitter till:

De tre uppskattningarna är alltså all over the place, och ett i mina ögon tydligt bevis för hur otillförlitliga siffrorna är. Men det är inget som verkar bekymra Lomborg, finns det siffror ska de användas. Lägg märke till att han i sin graf ovan anger osäkerhetsspannet för populationsuppskattningen från 1965 från 5000 till 19000, dvs mellan det högsta och det lägsta värdet för de olika uppskattningarna. Det ger en helt falsk bild av osäkerheterna i de olika studierna och kan inte jämföras rakt av med det spann som PBSG anger i sin senaste uppskattning.

Lomborg fortsätter och påpekar att AFP är petnoga med att bedöma rimligheten i siffrorna åt ena hållet men inte när det bekräftar det alarmistiska budskapet. AFP har en illustration över populationerna med en liten text som säger att isbjörnen kan vara utrotad till år 2100 (detta nämns inte i texten). Lomborg har förstås en poäng i att de i en faktagranskning skriver så utan att ange källa till påståendet. Ganska uselt faktiskt.

Men det är lite intressant hur han väljer att ”attackera det”:

Lomborg: ”Midway through the article, the outlet inserts a huge graphic that declares that polar bears “could be extinct by the end of the century.” AFP doesn’t clearly indicate a source for this claim, but it likely comes from a 2020 article in Nature that was widely reported as demonstrating the potential extinction of polar bears. Here, again, AFP oversteps the data. Even in its worst-case scenario, the Nature article doesn’t show that polar bears would become extinct.”

Återigen handlar det i mina ögon om vägning av ord och fokusering på detaljer istället för att diskutera allvaret i varthän det barkar. Studien har (förenklat) utgått från observationer av överlevnad och förökning hos de populationer som idag fastar under sommartiden då isen försvunnit och sedan jämfört det med förväntad isutbredning i framtiden. Och visst, de förutser ingen absolut utrotning till år 2100, däremot att de allra flesta subpopulationer riskerar att helt försvinna.

(Om den skillnaden ska avgöra om det är allvarligt eller inte säger enbart något om hur fucked up den här ”debatten” är – varsågod för åsikt).

Molnár et al: ”It also suggests that, with high greenhouse gas emissions, steeply declining reproduction and survival will jeopardize the persistence of all but a few high-Arctic subpopulations by 2100. Moderate emissions mitigation prolongs persistence but is unlikely to prevent some subpopulation extirpations within this century. […]

More field data on polar bear characteristics could allow us to better constrain DEB model parameters, thereby increasing accuracy and reducing uncertainty in the demographic estimates, but filling these data gaps will probably not lead to more optimistic conclusions than projected in Fig. 4 (Extended Data Figs. 6c and 9c), because all DEB model parameters and assumptions were chosen to yield optimistic threshold estimates in cases where data scarcity necessitated a choice.”

Om det är sant och rimligt? Jag har förstås ingen aning, det handlar om vad artikeln säger kontra vad Lomborg påstår att den säger.

Vidare skriver Lomborg att isbjörnar faktiskt överlevde en interglacial värmeperiod för 130 000-115 000 tusen år sedan med länk till en artikel som handlar om hur man 2004 hittat fossil som visar just detta. Men återigen ignorerar Lomborg forskarnas ”varningar” om att dra för långtgående slutsatser utifrån detta enda fynd. Uppvärmningen nu sker betydligt snabbare än då och kan förhindra anpassningar. Likaså kan nutida björnar evolutionärt specialiserat sig hårdare än de björnar som levde då och som kan försvåra en anpassning.

Men jaja, nyanser funkar inte i en debatt …

Det är samma typ av argumentation som när det lyfts fram att antal markbränder har minskat globalt sett, men utelämnar att det främst beror på minskat antal avsiktligt startade bränder i Afrika och att skogsbränder i vår boreala zon har ökat i antal och intensitet.

Jag gissar att den här typen av nygamla argument kommer fortsätta vinna mark i alternativhöger- och politiskt konservativa kretsar. Det är helt enkelt omöjligt att bemöta den flod av liknande påståenden som flödar fram och ständigt upprepas på nätet (gish gallop). Det ger slagfärdiga grafer och körsbärsplockade data är ju inte direkta lögner även om de inte behöver säga ett dugg om helheten (läs t ex om hur Henrik Jönsson utnyttjar detta angående extremväder: Kommentar till Henrik Jönssons video om extremväder – Maths Nilsson, författare

(Personer som Lena Andersson orkar ju inte ens ägna ett par minuter åt att kolla upp fakta innan hon istället skriver en rasande krönika över hur korrupt IPCC är, så vad ska vi egentligen med förklarande sammanfattningar till? Lena Andersson undviker kärnfrågan (igen) – Maths Nilsson, författare

Och två dagar efter att IPCC släppte sin rapport 2021 lät Fokus en amatör genom googling bestämma vad som kunde fastställas vetenskapligt (med ref tilll bl a Elsa Widdings första bok) Tips till klimatdebattörer – artiklar i Fokus och SvD – Maths Nilsson, författare )

Och visst finns det naturligtvis felaktigheter och alarmistiska påståenden att utnyttja: National Geographic video of starving polar bear should have clarified uncertain link to climate change – Climate Feedback:

UPDATE (27 July 2018): National Geographic has updated their article with the following note: “The text on the video above was edited on June 1, 2018 to make it clear that it is impossible to know why the polar bear pictured was starving. An earlier version of the video went too far in suggesting that climate change was responsible (read more).” 

Liknande överdrifter utnyttjas förstås till max för att skjuta hela klimatforskningen i sank som ren alarmism. Personer som Elsa Widding har ju dessutom lyckats övertyga folk om att hon köper IPCC:s slutsatser och bara vill nyansera medias rapportering – vilket jag visat är totalt felaktigt.

Dessa grupper utklassar ju dessutom alla andra på nätet när det gäller den här typen av ”debatt”, nyanser göre sig icke besvär som sagt. De har varit särskilt duktiga på att lyfta fram ALLT som förs fram av miljöorganisationer som hysterisk alarmism. Förra våren räckte ett uttalande på en högerextrem fransk tevekanal om att miljöorganisationer var köpta av Ryssland för att halva högeretablissemanget skulle gå bananas (kryddat med lite klipp och klistra från Henrik Jönsson för att tvista till budskapet lite): ”Hur klimatrörelsen gav Ryssland makten” – Maths Nilsson, författare

En tankesmedja under konservativa EU-blocket EPP påstod något liknande baserat på en intervju med en anonym rysk källa utan några som helst detaljer om vem eller vilka som skulle fått pengarna eller vad de skulle ha använts till, mer än att protestera mot fracking. Lomborg köpte det naturligtvis helt utan eftertanke. Lomborg i ny SvD-artikel: om fracking och rysspåverkan – Maths Nilsson, författare

Det kan fan inte vara svårt att vara lobbyist eller bedriva påverkansoperationer i dessa dagar.

Men större delen av det riktiga näringslivet (alltså utanför propagandaorganen) har redan insett att det handlar om företagens överlevnad att hänga med i CO2-sänkningarna av rent konkurrensmässiga skäl. Jag märker det t ex i jobbet där investerare i allt högre utsträckning faktiskt efterfrågar den typen av information.

Jag gissar att tids nog kommer demagoger som Henrik Jönsson, Bjørn Lomborg, Jordan Peterson osv glida över i att låtsas som inget har hänt, att allt har löst sig pga ökad BNP och att de egentligen har varit de som drivit utvecklingen i riktning mot lägre utsläpp. (Mig veterligt har Lomborg aldrig någonsin backat från ett uttalande, trots att bevisen är närmast otaliga). Processen har redan börjat (Timbro skriver om historien – Maths Nilsson, författare), EU skulle ju t ex hamna i kris om Kyotoavtalet uppfylldes men så blev inte fallet. Åtgärderna har dock gjort att IPCC:s värstascenario numera ter sig alltmer osannolikt och vips så ska det aldrig varit ett problem och framhålls som bara ha varit ren alarmism.

Det här tycks vara standardprocessen när det gäller allvarliga miljöfrågor.

Klimataktivisterna – Maths Nilsson, författare
Aktivist i kostym – Maths Nilsson, författare

Men förstås, diverse forum kommer fortsätta att beskylla världen för kommunism, New World Order och så vidare. Inget jag skriver eller säger kommer ändra ett dugg på det.

Nä, inte mycket är nytt i den här debatten …

SvD-ledare ♥ Lomborg = sant / låt stå

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized17 kommentarer

Bjørn Lomborg: Fler isbjörnar och färre bränder. Larmen om alla hot mot miljön och planeten utelämnar hur mycket som blir bättre i takt med att vi blir rikare.

Så lyder rubrik och inledning till Lomborgs senaste alster på SvD:s ledarsida. Han är en dansk opinionsbildare (driver tankesmedjan Copenhagen Consensus Center) som tycks ha fri tillgång till alla världens konservativt/marknadsliberalt inriktade ledarsidor – och SvD:s är inget undantag. I grunden är han statsvetare som inte ifrågasätter uppvärmningen men larmar om att det kostar för mycket att göra något åt det (”ej kostnadseffektivt”).

Visst kan det behövas folk som är lite motvalls och ger kritik till klimatdebatten men få har väl blivit så ofta påkommen med felaktigheter, vilseledande statistik och tvivelaktiga källor som Lomborg. Han är energisk som få, upprepar sina budskap om och om igen och jag har aldrig sett honom backa från ett enda uttalande eller på något sätt tagit åt sig av den omfattande kritik han får. Läs mer Ja, Lomborg bör tas med stora nypor salt

Här följer några exempel från den senaste SvD-artikeln:

Visst har han rätt i att media gärna gottar sig i undergångsrubriker (inom alla områden), men det är inget giltigt skäl till att slira på sanningen i det man själv skriver, särskilt när man vill verka utifrån att vara forskare. Och det handlar inte om oskyldiga misstag som vi alla gör till och från. (Han är dessutom själv ganska duktig på att trycka på hur illa det kommer gå om vi åtgärdar utsläppen). Lomborg:

Här skriver han om att arealen som brinner varje år minskar globalt sett. Det är visserligen sant och även IPCC påpekar det (även om jag inte kollat siffrorna han nämner), men …

Orsaken till nedgången beror främst på en nedgång i Afrika eftersom människan där förändrat landskapet och minskat avsiktliga bränder som ofta anlagts vid jordbruk. Länk till nedanstående klipp med fler kommentarer från forskare om detta:

IPCC konstaterar samtidigt att skogsbränder i den boreala zonen har blivit större och förekommer mer frekvent. IPCC AR6 kap 2:

”The boreal zone is also experiencing larger and more frequent fires, and this may increase under a warmer climate […] Box 4: Fire weather season has already lengthened by 18.7% globally between 1979 and 2013, with statistically significant increases across 25.3% but decreases only across 10.7% of Earth’s land surface covered with vegetation. Even sharper changes have been observed during the second half of this period (Jolly et al. 2015).[…] Fire frequencies under 2050 conditions are projected to increase by approximately 27% globally, relative to the 2000 levels”

Man kan kanske tro att hyperlänken i Lomborgs kommentarer ”Modeller visar” skulle gå till en vetenskaplig artikel eller liknande som faktiskt visar på det han påstår. Men icke. Det är till hans egen debattartikel i Wall Street Journal, jag hittade dock inget där som skulle bevisa några modellresultat…

Lomborg/SvD:

Så vilka är dessa högljudda miljöaktivister som utropade att Stora Barriärrevet höll på att dö ut? Man får väl förmoda att Lomborg syftar på det som länkas till under ordet ”högljutt”? Det är alltså en vetenskaplig artikel i den ansedda tidskriften PNAS:

De redovisar data från undersökningar som sträcker sig över nästan tre decennier vilka visar en nedgång i koralltäckningen. Jag tycker du kan klicka dig dit själv och läsa vad de skriver om huruvida revet är nära på att dö ut på grund av korallblekning (hela artikeln är tillgänglig), här en mening från sammanfattningen:

”Tropical cyclones, coral predation by crown-of-thorns starfish (COTS), and coral bleaching accounted for 48%, 42%, and 10% of the respective estimated losses, amounting to 3.38% y−1 mortality rate. Importantly, the relatively pristine northern region showed no overall decline.”

Inte riktigt vad Lomborg påstår. Det är fan pajasaktigt att kalla dessa forskare miljöaktivister i nedlåtande ton. Vad det gäller dödsrunan i The Guardian, här är länken, det var en lång artikel med fina bilder, men jag orkade inte läsa den för tillfället.

Och det här med en rekordstor koralltäckning i år. SvD:s ledarsida och Lomborg framställer det nästan som ett scoop och brer på med ett separat citat i stora bokstäver! Ungefär som att två tappra forskare ska ha avslöjat information som någon (oklart vem) skulle ha försökt hålla hemlig.

I verkligheten utanför konspirationsbubblan är ”scoopet” resultatet från ett övervakningsprogram som pågått i över 30 år och är redovisat i en årlig rapport. Projektet drivs av Australian Institute of Marine Science, AIMS (ja, tre av de fyra ”högljudda miljöaktivisterna” bakom ovanstående PNAS-artikel var (är?) knutna till AIMS).

Men visst, det stämmer att det var rekordnivåer av hårdkoraller i norra och centrala delar av revet (södra delen hade minskat något) och många har säkert inte hört talas om det (?). Men finns det något mer man kanske ska beakta innan man ropar hej?

För det första är det endast en sorts snabbväxande hårdkorall som står för det mesta av ökningen. Tyvärr är de också de mest sårbara för korallblekning, stormar och törnekrona (som äter koraller), dvs det kan gå snabbt att radera uppgången.

”As recorded previously, most of the recovery was driven by increases in the fast-growing Acropora corals, which have proliferated across many GBR reefs. Once established, these corals enter an exponential growth phase that rapidly increases measures of percent hard coral cover, as documented in this year’s results. However, they are particularly susceptible to wave damage, like that generated by strong winds and tropical cyclones.

They are also highly susceptible to coral bleaching and are the preferred prey for crown-of-thorns starfish. Therefore, large increases in hard coral cover can quickly be overturned by disturbances on reefs where Acropora predominate.”

Och för det andra finns det andra oroande trender. I år var första gången en omfattande korallblekning inträffade trots att det var ett La Niña-år, vilket är den kalla fasen i den så kallade ENSO-cykeln (ändrade havsströmmar i tropikerna enkelt uttryck). Normalt sett sker blekningarna under dess varma fas, El Niño. Den ackumulerade värmen i år var dock inte så hög att man hade förväntat sig någon omfattande död. Men så här ser utvecklingen ut vad det gäller förhållanden som ger korallblekning (GBR = Great Barrier Reef), tillfällena kommer allt tätare och chansen till återhämtning minskar:

Till det kan läggas att även vattenkemin håller på att förändras med sjunkande pH på grund av koldioxiden. Läs vad IPCC skriver om korallreven i IPCC AR6 WG2 kapitel 3.4.2 sid 410.

Klart man inte ska överdriva, men att stirra sig blind på enstaka positiva tecken blir lätt Bagdad-Bob-retorik. Inget nytt för Lomborg dock, ett klassiskt klavertramp från 2008 då han tyckte att vi inte skulle fokusera på havsnivåökningarna när data faktiskt visade på en nedgång:

Lomborg/SvD:

Det är helt sant att Al Gore i sin film felaktigt angav att man hittat isbjörnar som drunknat på grund av att det inte fanns någon is att kravla upp på (i verkligheten handlade det sannolikt om att de drunknat i en storm).

Det är också sant att diverse tårframkallande bilder med till synes svältande isbjörnar har spridits med budskapet att isbjörnarna är akut utrotningshotade. Så är inte fallet, den är klassad som sårbar i IUCN:s röda lista och minskad havsis anges som största hotet. Här är en bra artikel om problematiken med att överdriva hotbilden.

Men det betyder inte att det är problemfritt och att man därför kan ljuga åt andra hållet.

Lomborg påstod i sin bok Cool It! från 2007, precis som i SvD-artikeln nu, att det fanns 5000 isbjörnar runt 1960 och att det nu finns +20000, det vill säga att isnallarna stortrivs och det är ingen fara. Peter Dykstra på CNN försökte ta reda på var uppgifterna kom ifrån och kontaktade Lomborg, som i boken bara hade refererat till ”Krauss 2006”.

Det visade sig vara tidningsartikel i New York Times men vid förfrågan kunde journalisten Krauss inte komma på varifrån han hade fått uppgifterna (”det var allmänt känt typ”).

Senare mejlade dock Lomborg en ny referens till Dykstra: en rapport från Rysslands jordbruksdepartement skriven av Uspensky. De hade undersökt några isbjörnspopulationer i dåvarande Sovjetunionen och sen extrapolerat siffran till resten av Arktis och kommit fram till ungefär 5000 nallar runt 1960-talet.

Annars brukar det vara zoologen Susan Crockford som det hänvisas till (och förstås: i egenskap av den enda som vågar ”säga som det är”™ har hon tydligen fått en liten månatlig peng av fossildrivna Heartland Institute). Hon har skrivit artiklar utgivna av lobbygruppen GWPF + en bok och varit inblandad i diverse ”akademiska isbjörnsbråk”. Hon försvarar i alla fall Uspenskys siffra på 5000 isnallar runt 1960-talet.

Men kollar man vad isbjörnsforskare säger tycks de vara rörande överens om att det inte finns data från 60-talet för att säga varken bu eller bä. Här en reviewartikel från 2018. Att stammen växte på 70-talet kan till stor del härledas till jaktförbud och så här såg det ut från senaste räkningen:

Några populationer växer, andra minskar medan för de flesta saknas tillförlitlig data för att avgöra trenderna. Man vet m a o ganska lite om populationerna men det skiter Lomborg fullständigt i, han är bara ute efter att opinionsbilda och använder de siffror som passar in.

Här en artikel om myter kring isbjörnarna.

Sen kommer det här med att fler dör av kyla än av värme, men det är som att jämföra äpplen och päron. Dödsfall i samband med värmeböljor kommer ganska direkt och kopplingen till temperaturen är tydlig. Så är inte fallet med dödsfall relaterade till kyla. Flera studier visar att den pågående uppvärmningen inte alls kommer ”spara liv”. Läs kommentarer från forskare på området här.

Visst har människans tillvaro på jorden blivit bättre precis som Lomborg säger. Han tar upp luftföroreningar som tidigare krävde mängder med liv även i Europa har minskat. Betänk då att utsläppsminskningar av både svavel och freoner har kommit till genom en enorm kamp mot exakt samma organisationer och ofta samma personer som inte accepterar IPCC::s slutsatser om klimatet, inte för att samhället åstadkom det av sig självt genom att vi blev rikare.

Nu orkar jag inte mer 🙂

Här finns fler inlägg jag skrivit om Lomborg, här en video om hur Lomborg vill prata ner elbilar med hjälp av cherry picking.

Lomborg i ny SvD-artikel: om fracking och rysspåverkan

Den Av Mathsi Uncategorized8 kommentarer

6 april 2022 publicerade SvD ännu en artikel från opinionsbildaren Lomborg på sin ledarsida. Den handlar om problematiken med Europas energiförsörjning kontra beroendet av rysk olja och gas.

Visst kan jag hålla med om att det är märklig tajming i att lägga ner fullt fungerande kärnkraftverk i förtid med tanke på den enorma omställning som måste till om koldioxidutsläppen ska ner. Lomborg vill dock se mer utvinning av gas via fracking i Europa, men han menar att detta har motarbetats med hjälp av rysk finansiering:

Jag betvivlar inte att ryska ”fossilintressen” gör lika mycket för att skydda sina marknadsandelar som västliga fossilbolag bevisligen har gjort och fortfarande gör. Jag blev bara nyfiken på vilka källor och bevis dessa påståenden bygger på (för ja, det finns all anledning att ta Lomborgs argument med några rejäla nypor salt).

Det visar sig att den länk Lomborg gett går till en debattartikel med rubriken:

The plot against fracking. How cheap energy was killed by Green lies and Russian propaganda.

Bara av titeln kan man ju misstänka att det inte är en helt objektiv analys av läget… Den är skriven av den konservativa brittiska politikern (som även är journalist och författare) Matt Ridley. Han är, eller har i alla fall varit, ”rådgivare” åt ”klimathotsskeptiska” tankesmedjan GWPF. Och ja, det finns anledning att ta även hans uttalande om klimatet med några nypor salt (han har dessutom ekonomiska intressen i kolindustrin).

Men det innebär ju inte automatiskt att han har fel. Vilka källor bygger han sitt uttalande på?


Han påstår som synes att den ryssponsrade lobbyismen mot fracking har skett helt öppet med en hänvisning till Natochefen Rasmussen. Men som jag har skrivit om tidigare, så ville Rassmusen inte ange några källor eller bevis för sitt uttalande: ”He declined to give details of those operations, saying: ‘That is my interpretation.’” (Och Nato tar avstånd från påståendet.) Knappast vad jag kallar ”this one out there in plain sight” som Ridley påstår.

(Som sagt, jag betvivlar inte att det kan vara sant, jag är bara fascinerad av hur ofta dessa sanningar är lika välunderbyggda som överkokta spaghettistrån.)

Men han ger en källa till: ”The Centre for European Studies found that the Russian government has invested $95 million in NGOs campaigning against shale gas.”

Det finns ganska många institutioner med detta namn men Ridley ger ingen mer specifik information än så. Jag är dock övertygad om att det måste vara Wilfried Martens Centre for European Studies, som är en tankesmedja under konservativa EPP, den största politiska grupperingen inom EU-parlamentet (vilket i mina vinklade ögon gör dem till en ren lobbygrupp). 2016 gav de ut en EU-sponsrad rapport om rysk lobbyism i Europa: The Bear in Sheep’s Clothing; Russia’s Government-Funded Organisations in the EU.

Och vad säger de om fracking?

”According to one interviewee, mining shale gas in the EU would disadvantage Russia due to its due to its financial dependency on the EU’s gas imports. The Russian government has therefore invested €82 million in NGOs whose job is to persuade EU governments to stop shale gas exploration.58”

Det bygger alltså på en intervju, men under referens 58 står bara: ”Interview with anonymous contributor, 12 May 2015.”

Jag kan förstå om folk vill vara anonyma i sådana här ärenden, men vi får ingen mer information än så här. Det ges inga som helst handfasta bevis, de uppger inte ens vilka NGO:s som ska ha fått dessa pengar. Återigen, det kan mycket väl vara sant (det låter till och med troligt) men jag har blivit för cynisk för att blint tro på en lobbygrupps påståenden.

För visst finns det anledningar att vara skeptisk. Samma anklagelser framfördes mot miljöorganisationer i USA som protesterade mot fracking. De otroligt fluffigt underbyggda uppgifterna visade sig då komma från en astroturforganisation startad av en PR-byrå anlitad av fossilindustrin. Skrev om det här.

Och den studie Lomborg hänvisar till som ska visa att nyttan med fracking vida överstiger kostnaderna? Det är denna: Fracking, Coal, and Air Quality

Den säger att gas utvunnet via fracking har gjort att gaspriset i USA sjunkit och därmed konkurrerat ut kolkraftverk. Det har i sin tur lett till en förbättrad luftkvalitet och det är vinsterna med detta som har uppskattats. Det är alltså en jämförelse mellan kolets versus gasens påverkan på luftkvaliteten (mer korrekt andel små partiklar PM2.5). Den säger i övrigt ingenting om CO2-utsläpp eller hur fracking påverkar andra aspekter på miljön.

”Finally, we once again point out that this study by no means presents a full cost-benefit analysis of fracking.”

[Uppdatering 9/4: Visar sig att Lomborg inte heller verkar uppdaterad på läget, i t ex Polen har man gjort provborrningar och resultaten var så pass magra att oljebolag övergett projekten. Likaså i Storbritannien. Det verkar mest likna jakt på en fossil fantasi enligt denna artikel. ]

Jaja, kommer ju inte förändra något, jag är bara förundrad över hur lite det behövs för att få obekräftade påståenden att bli till fakta.

Julafton inträffar i sommar för Lomborg, SvD:s ledarsida och den bortskämda människan

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized, Vetenskap12 kommentarer

Till sommaren är det 50 år sen FN höll sin första miljökonferens i Stockholm. Då bildades även UNEP, Förenta nationernas miljöprogram. Detta ska högtidhållas med en ny konferens i vår kära hufvudstad i början av juni.

Min spaning är att detta kommer bli rena rama julafton för ”libertarianska/konservativa/fri-marknads”-debattörer. Vi kommer matas med exempel på hur miljömuppar alltid har varnat för miljökatastrofer som sen aldrig inträffade – allt har bara varit ogrundad alarmism.

Här ett tidningsklipp om konferensen (DN 1972) som länge rullat runt på nätet som bevis för denna obefogade undergångsretorik (uttalande av Maurice Strong):

Klipp Expressen FN-möte 72

Ingen som följt miljödebatten de senaste decennierna blir väl förvånad över att den danske statsvetaren Bjørn Lomborg redan har påbörjat denna process och bland annat sprider denna artikel (även översatt till engelska). I helgen publicerade SvD:s ledarsida (förstås) ännu en artikel av honom som hänvisar just till detta: 50 år av falsk miljöpanik (låst artikel [fick tips om att den kan läsas på engelska här).

I artikeln listar han, förutom FN-konferensen, diverse uttalanden och tidningsartiklar som ”ropat varg” om miljön och kontrar med:

”De hade allihop fel, eftersom de förbisåg den största resursen vi har: mänsklig uppfinningsrikedom.”

Detta är en nästan löjligt förenklad slutsats, för hur såg världen ut inför denna konferens 1972?

Svenske forskaren Svante Odén hade 1967 skrivit en insändare i DN där han beskrev att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, hade 1966 lite av en slump lyckats visa hur oerhört spritt PCB var i naturen, läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet).

Smog i storstäder och industriområden var ett högst påtagligt problem, t ex i New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö.

Klorerade föreningar låg bakom en rad allvarliga incidenter, som en av världens värsta massförgiftningar i Japan 1968 kallad Yushō – risoljesjukan, kor på flera håll i världen drabbades av ”X-disease” orsakat av kemikalieexponering, Chicken Edema Disease, var ett annat begrepp på denna tid, enorma mängder kycklingar dog exempelvis i USA 1969 – också det pga kemikalier.

Det började också bli känt att dioxiner bildades vid tillverkning av många av de ”fantastiska” klorerade föreningar som då användes, liksom vid förbränning av avfall och att det inte var särskilt hälsosamt. Sen hade vi DDT, kvicksilver och en rad andra bekämpningsmedel som användes i princip helt utan tanke på hur det påverkade miljön mer än att det tvivelsutan var bra för skördarna.

Flera allvarliga oljeutsläpp inträffade, fiskar dog i massor i Rhen. Och så vidare.

Konferensen i Stockholm handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträckte sig över nationsgränser. De 26 punkter som avhandlades kan du se här. Att leta upp diverse överdrivna uttalanden för att exemplifiera alarmism är förstås effektivt, men att använda dem som bevis för att det inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren populism. Och det har som bekant funkat utmärkt i propagandasyfte i alla tider. (Här kan du läsa Maurice Strongs öppningsanförande som är betydligt mer nyanserat än DN:s rubrik).

(Men visst, jag önskar också att ”man” var mer försiktig med uttalanden som ”vi har x antal år på oss” när det handlar om väldigt osäkra prognoser. Det är att pegga upp bollen för de som inte tycker det är någon fara på taket).

Åtgärder inom dessa områden kom inte av sig själva utan motarbetades hårt på sina håll . Det var inte lekfull uppfinningsrikedom eller plötsliga frivilliga infall från företag som stoppade mycket av det här, det rådde en ren kamp mellan miljöorganisationer, opinion, politiker och näringsliv. Volvo var till exempel inte särskilt pigga på att införa katalysatorer på sina bilar i Sverige trots att de tvingats till det i USA.

(Nej, jag är inte emot näringslivet och ja, de är och har alltid varit en självklar del av lösningen – mindre så när det gäller deras ideologiskt färgade lobbyorganisationer).

Självklart går det att hitta överdrifter och alarmism som inte har stöd i vetenskapen och dessa är förstås väldigt effektiva att använda i propagandasyfte. Men det förekommer precis lika mycket överdrifter åt andra hållet: inom i princip varenda miljöfråga påstås att åtgärder kommer leda till enorm arbetslöshet, konkurser, energibrist och allt vad det är. Saker som vi vet aldrig inträffade när insatser väl gjordes. Men ekonomiska katastrofprofetior tycks aldrig kunna klassas som alarmism.

Och så har det fortsatt allt sedan dess. Så här skrev exempelvis Fred Singer (känd klimatförvillare) om freoner:

Men åtgärder har haft effekt, de som skränar mest om överdriven miljöalarmism har vi INTE att tacka för följande förbättringar:

Och ja, jag tycker det är rätt bortskämt att bara slänga ur sig att allt detta hände bara för att BNP växte och alla blev rikare.

Lomborg kommenterar i SvD-artikeln även en uppmärksammad rapport från Rom-klubben:

”1972 kom också det första globala miljölarmet, rapporten ”Tillväxtens gränser”. Författarna förutspådde att de flesta naturresurser skulle ta slut inom ett par decennier, samtidigt som mänskligheten dukade under för miljöföroreningar.”

Detta är en ren lögn och du kan ladda ner en pdf av boken och läsa själv här. I sammanfattningen står att de pratar om bortom år 2100 och dessutom handlade det inte att allt skulle ta helt slut:

”The earth’s interlocking resources – the global system of nature in which we all live – probably cannot support present rates of economic and population growth much beyond the year 2100, if that long, even with advanced technology.”

(Relativt nya utvärderingar av Limits of Growth-rapporten menar för övrigt att ”spådomarna” fortfarande håller, läs t ex artikel i The Guardian.)

Ett oskyldigt litet fel? Såna gör vi ju alla.

Knappast, det är snarast modus operandi hos Lomborg att skarva, förvränga och plocka ihop lite av varje så att det passar hans världsbild – oavsett om det är sant eller inte eller bara en liten del av hela bilden. Läs till exempel mitt inägg: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt.

Miljöfrågor är ofta extremt komplicerade och många gånger finns det varken svart-vita svar eller enkla lösningar. Det är dock beklämmande hur lätt diverse myter fastnar som sanningar även hos till synes seriösa debattörer.

Diklordifenyltrikloretan – Wikipedia
DDT

”DDT-frågan” brukar vara ett tillförlitligt lackmustest på vilka kunskapskällor som används i denna aspekt. Det brukar påstås att 1970-talets DDT-förbud orsakat miljontals dödsfall i fattiga länder. Lomborg är (förstås) en av dem som hävdat att detta var ett förödande beslut.

Andra självsäkra debattörer som juristen, författaren Joakim Zander påpekade detta i Expressen så sent som förra året:

Och han är inte ensam. Mängder med libertarianska/konservativa tankesmedjor och lobbyorganisationer sprider budskapet helt okritiskt. Syndabocken brukar heta Rachel Carson. Många anser att hennes bok Tyst Vår från början av 1960-talet är startskottet för en omfattande miljörörelse. Competitive Enterprise Institute, huvudspelare även i klimatförvilllarbranschen, startade 2007 – när Carson skulle fyllt 100 år – en rätt makaber websida (RachelWasWrong) där de bland annat la upp bilder på afrikanska barn som dött av malaria:

”Her goal of getting rid of pesticides like DDT left uncounted millions vulnerable to deadly diseases like malaria.”

Carson likställs av vissa tankesmedjor och högerdebattörer vid massmördare som Stalin och Pol Pot. Breitbart: Google Celebrates the 20th Century’s Greatest Female Mass Murderer, Rachel Carson

Och precis som med klimatet är frågan så komplex att det finns enorma möjligheter till cherrypicking och rena lögner. Lobbyisten Steve Milloy har på sin sida Junk Science, med enorm spridning, listat 100 punkter som ska bevisa att DDT är helt problemfritt i motsats till vad alla alarmister säger. Det är ren desinformation.

Det är nämligen helt omöjligt att göra en sådan lista och råka missa all vetenskap som bevisar det motsatta. Och självklart använder han samma taktik som Lomborg (även om Lomborg nog får sägas även kan lyfta en del rimliga frågeställningar). Här kan du se ett exempel på den uppsjö av rena lögner han redovisar. Saker som är oerhört arbetsamt att kolla upp.

Och det finns massor med statistik som man med ett vant handlag kan använda i det syfte man vill, som den här grafen som visar hur antal malariafall ökade i Brasilien:

Som dock får en helt annan innebörd om man lägger till bildtexten (det handlar inte om DDT-förbud):


Zander hävdar ovan att DDT-förbudet grundas på en felaktig riskbedömning och att man inte beaktat alla konsekvenser det skulle få. Han har också skrivit på Twitter att Tyst Vår/Rachel Carson haft en oerhörd negativ inverkan på miljön i stort. I själva verket är det han som har dålig koll på orsak och verkan.

[Fick ”skäll” för att jag var oseriös att inte ha läst hans källa Wildavsky – har följt upp med ett inlägg om det.

Rachel Carson uttryckte klart och tydligt att problemen med insektsburna sjukdomar inte skulle förminskas, och hon argumenterade inte heller för ett totalförbud mot bekämpningsmedel, bara att de skulle användas så lite som möjligt för att undvika att skapa en värre fiende än den man först velat bli av med. Hon syftade på resistens och det stämde då, precis lika mycket som det gör idag, oavsett om vi pratar om DDT, glyfosat eller malariamediciner.

Tyst Vår var en nödvändig ögonöppnare för många och beskrev många väldokumenterade fall av allvarliga störningar i naturen pga överanvändning av bekämpningsmedel. Boken handlar inte alls bara om DDT som man ibland kan få intrycket av. USA:s förbud 1972 byggde naturligtvis inte heller på hennes slutsatser. Flera genomgångar av vetenskapen på området hade gjorts av bl a presidentens vetenskapliga råd både under Kennedys och Nixons administration.

Förbudet gällde dessutom användning inom jordbruket och innefattade inte bekämpning av malaria. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT långt efter detta förbud. Användningen av DDT i USA hade likaså minskat med runt 85% från 1959 till början på 70-talet, dvs långt innan förbudet (bland annat pga resistens hade gjort medlet mindre effektivt och det fanns bättre alternativ).

Det går inte att förneka att DDT var (och är) ett mycket effektivt bekämpningsmedel med låg akut toxicitet för människan. På flera ställen lyckades man helt få bort malaria vilket ledde till en optimism att man skulle kunna utrota sjukdomen. Och DDT blev huvudvapnet i WHO:s kampanj Global Malaria Eradication Program (GMEP) som startades 1955.

Man borde varit väl medveten om riskerna, i Grekland började exempelvis besprutning 1946 och den var framgångsrik, men 1951 blossade sjukdomen åter upp på grund av resistens mot DDT.

Men kampanjen tycktes ha belagts med skygglappar, tidigare kunskap och kontrollprogram lades åt sidan för att nästan helt fokusera på att utrota parasiten med hjälp av besprutning. Problemet var att man inte hade all nödvändig kunskap och det saknades kapacitet att hantera problemet på t ex den hårt drabbade landsbygden i Afrika.

”Destruction of mosquito breeding marshes, prevention of mosquito bites, and other measures traditionally used in malaria control were abandoned, depicted not only as unnecessary but as antagonistic to the higher goal of eradication. … Even the use of antimalarial drugs as a complementary measure was considered redundant at the beginning. At the same time, there was a general disregard for social and cultural barriers, which often prevented the acceptance of the campaign activities in many of the “remote areas.” ”

  • Nájera JA, González-Silva M, Alonso PL. Some lessons for the future from the Global Malaria Eradication Programme (1955-1969). PLoS Med. 2011;8(1):e1000412. Published 2011 Jan 25. doi:10.1371/journal.pmed.1000412

Under 1960-talet visade sig allt fler problem i form av resistens och återkommande utbrott. Sri Lanka såg länge ut att ha vara ett mönsterland och tycktes vara på god väg att utrota sjukdomen, men efter en tid av misskötta program blossade sjukdomsfallen upp igen 1968-69. Man utökade besprutningen med DDT men resistens gjorde att det inte hjälpte.

Malariaprogrammen tappade dessutom mycket av sin finansiering. USA drog 1963 in sina bidrag till WHO Malaria Special Account – ett hårt slag då de stått för 85% av finansieringen.

Man började inse att det var naivt att tro att man enkelt skulle kunna utrota sjukdomen via enbart besprutningsprogram och GMEP lades ner 1969. I början på sjuttiotalet kom sedan oljekris och ekonomiska bekymmer vilket också drabbade malariabekämpningen.

En studie har gått igenom fall från 1930 och framåt där malaria blossat upp igen.

Den gemensamma nämnaren till detta är inte brist på DDT utan brist på resurser. Enbart besprutning är inte tillräckligt. Det behövs pengar, sjukvård, mediciner, kontrollprogram med fungerande infrastruktur och så vidare. Att skylla problemen enbart på förbudet mot användning av DDT inom jordbruket är helt enkelt ren och skär populism, men det passar ju in i narrativet för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”.

Nedan en del grafer från Afrika (se liknande för andra världsdelar i artikeln ovan eller i mitt inlägg Var DDT-förbudet en katastrof?) Problemen uppstod som synes i många fall långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.

figure5

Här liknande resonemang i en artikel i Nature.

Med det sagt, pendeln kan ju svänga över för långt åt andra hållet också, där varenda kemikalie anses vara livsfarlig. Det tycks ibland inte finnas något mellanting mellan totalförbud och att vräka ut ton efter ton på minsta åkerplätt.

Nåväl, det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men det är valår och 50-årsjubileum för FN:s miljökonferens; jag gissar att valda delar av M-KD-SD-trojkan kommer köra ”Allt är bara alarmism”-argumentationen på repeat! Vi kommer matas med tidningsklipp och liknande. Timbro och SvD:s ledarsida kommer haka på, eller om det är tvärtom, SvD som leder dansen? Det är väl visserligen samma personer i hög grad…

Och jag tvivlar inte heller på att vissa miljöpartister och andra kommer bistå med upplagda smashlägen via obefogad alarmism och märkliga förslag.

Utvecklingen i klimatdebatten på senare tid är inte heller oväntad. Lomborg skriver t ex i sin SvD-artikel:

”Aktivistiska politiker i rika länder petar med åtgärder på marginalen och skyfflar subventioner över dyra lyxprojekt som elbilar, sol- och vindkraft, medan FN slår fast att det inte går att se någon mätbar effekt av det senaste decenniets klimatåtgärder.”

I verkligheten har kolindustrin snudd på kollapsat sedan 2015 och Parisavtalet. Priset för förnybar energi har rasat snabbare än någon tycks ha kunnat föreställa sig. Detta är också anledningen till att IPCC:s värstascenario RCP8.5 numera anses vara osannolikt (det är väl typ enbart Lomborg som fortfarande anser att ”sikta på” 3,75 C:s uppvärmning till år 2100 är mest kostnadseffektivt). Detta har inte hänt av sig självt, tvärtom har det ihärdigt motarbetats av både Lomborg och en uppsjö av tankesmedjor.

Men var så säker, det kommer inte dröja länge förrän marknaden och den växande BNP:n får cred för alla framgångar. De som tvivlat på all klimatvetenskap i evigheter skryter nu om att de är de verkliga ”klimatvännerna”.

Och vips, nu börjar det låta som att det knappt aldrig existerat ett problem. Och att 3-4C uppvärmning (ja, lägger man till osäkerheter är det fullt möjligt fortfarande) inte innebär några särskilt allvarliga problem.

Jaja, det här är the-never-ending-story och jag har inga större förhoppningar om att något kommer ändras, ser verkligen inte fram mot valkampanjen.

Vilken risk ska vi ta? del 3/3 – Utsläppen och ekonomin

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap8 kommentarer

I efterdyningarna av IPCC:s senaste WG1-rapport om fysiken bakom klimatförändringarna har den förlöjligats och anklagats för att vara fokuserad på helt orimliga och överdrivna utsläppsscenarier. Kända debattörer som Lomborg hävdar med emfas att kostnaden för klimatförändringarna inte kommer bli så farliga – och även han hänvisar till IPCC! Hur är det möjligt och vad ska man egentligen tro?

I del 1 skrev jag om nuvarande kunskapsläge och de observationer som gjorts. I del 2 om klimatmodellerna och deras osäkerheter. Här följer en diskussion om utsläppsscenarier och en framtida ekonomi (OBS, ur en naturvetares perspektiv), helt nödvändiga faktorer för att göra en riskutvärdering inför eventuella åtgärder. Men ack så svårt…

IPCC anger i WG1-rapporten att det ligger stor säkerhet i klimatmodellernas utfall avseende jordens framtida medeltemperatur vid ytan. Men det syftar på de ”fysikaliska beräkningarna” utifrån givna förutsättningar. Det är dock en annan femma att bestämma hur stora de framtida utsläppen kommer att bli, vilket även kräver svar på både politiska och ekonomiska frågeställningar.

Ingen vet naturligtvis vad framtiden har i sitt sköte, men för att ge politiker något att förhålla sig till när de ska fatta beslut har olika scenarier tagits fram (och självklart för att forskare ska kunna jämföra resultat utan att ha en miljard olika varianter att pyssla med). I IPCC:s förra rapport, AR5 från 2013, användes fyra olika så kallade Representative Concentration Pathways, RCP. Varje RCP har en siffra bakom sig och värstascenariot heter RCP8.5, där 8.5 står för den ”strålningseffekt” i W/m2 som växthuseffekten kommer ge år 2100.

I den senaste rapporten, AR6, från i somras användes sex olika så kallade Shared Socioeconomic Pathways (SSP). De är mer komplexa och involverar hur de framtida nivåerna uppstår och liknande, men principen är densamma. Värstascenariot benämns här SSP5-8.5. Detta är dock inga prognoser över hur det kommer att bli, utan projektioner utifrån givna parametrar.

Tanken med RCP8.5 var att det skulle vara ett mycket högt utsläppscenario men inget business-as-usual-scenario, det vill säga inte en beskrivning av det mest sannolika scenariot om vad som händer om inget görs. Men det har ofta, även i många vetenskapliga artiklar, benämnts så. Läs mer på t ex Carbon Brief.

För bara ett decennium sedan ökade utsläppen med 3% per år och det var många som ansåg att RCP8.5 – med en temperaturökning på 5ºC till 2100 – var fullt realistiskt. År 2015 skrev till exempel Roger Pielke Jr en artikel som beskrev varför ett ännu värre värstascenario behövdes för att täcka in tänkbara framtidsutsikter. (Nu är Pielke Jr en av de som starkast protesterar mot detta och tar varje tillfälle att förlöjliga de som fortfarande använder det.)

Men kolanvändningen toppade runt 2013 och utsläppen ökar numera ”bara” med 1% år. De allra flesta, inklusive IPCC, anser att SSP5-8.5 är ett osannolikt scenario tack vare förändringar i energisektorn. Till exempel har kolmarknaden i princip kollapsat på bara några år, ca 80% av den planerade utbyggnaden har avbrutits sen 2015 (och som vanligt, när något åtgärdats efter enorma påtryckningar som Parisavtalet, så är det sen som att problemet aldrig funnits och lösningen kom av sig självt bara för att vi blivit rikare).

Många forskare vill ta bort användningen av SSP5-8.5, men alla håller inte med; de anser att det finns faktorer vi kan för lite om (som t ex kolcykeln) som gör att det inte kan avfärdas helt, även om det är osannolikt, se t ex brevväxling i PNAS här.

Det finns också andra anledningar till att RCP8.5-scenariot används. Man kan behöva det för att få kläm på hur saker och ting fungerar utan att forskarna för den skull anser att scenariot är sannolikt, se twittertråd av Andrew Dessler.

De som faktiskt har bläddrat i IPCC-rapporten vet att den inte alls bara ägnar sig åt RCP8.5, även om det är sant att många vetenskaplig studier har använt detta scenario. Men hur vet man att det är orimligt?

Framtida scenarier

Det finns flera studier som har försökt räkna fram vilken framtida uppvärmning vi kan räkna med, här är några (bild och uppgifter härifrån):

Figure 1: Estimates of 2100 warming in current policy scenarios relative to preindustrial (1850-1900) temperatures from Hausfather and Riche 2019, Rogelj et al 2016, Climate Action Tracker (May 2021 update), Liu and Raftery 2021, and the integrated assessment models (MESSAGE, REMIND, and GCAM) participating in the 2021 NGFS Climate Scenarios.

Enligt dessa studier (som använt olika metodiker) leder rådande politik till att vi går mot en uppvärmning på cirka 3ºC vid 2100 (2-4,4ºC med hänsyn taget till osäkerheterna i klimatkänslighet) – och är mest jämförbart med IPCC:s SSP4-6.0 scenario och på inget sätt värstascenariot.

Om de mål som satts upp till 2030 uppfylls, leder det mot 2,4ºC och med netto-nollutsläpp till 2050 hamnar vi runt 2ºC (tagit siffrorna från forskaren Zeke Hausfather). Men detta är i dagsläget bara siffror på ett papper.

En ny FN-rapport visar dock att de planer länderna har redovisat kommer ge en ökning av utsläppen med 16% fram till 2030 och att vi tycks gå mot 2,7ºC:s uppvärmning till 2100 (har bara läst artikel, ej rapporten och det anges där inget intervall).

Men allt detta bygger förstås på att utöver att få fysiken rätt måste man förutspå vilka utsläpp vi kommer få. Utsläppsscenarierna måste vara något sånär rimliga för att kunna göra en riskanalys värd namnet. Det är de alldeles säkert, även om alla förstår att det måste finnas enorma osäkerheter inbakat i uppgiften (av en helt annan karaktär än de naturvetenskapliga problemen).

Roger Pielke Jr är ju som sagt den som ljudligast förlöjligar RCP8.5-scenariot. Därför läste jag en av hans senare artiklar (Environ. Res. Lett. 16, publicerad dec 2020) där han och några andra beskriver varför IPCC:s utsläppsscenarier har hamnat fel.

De undersöker fyra faktorer som används för att beräkna framtida utsläpp (Kayaidentitet):

CO2-utsläpp = befolkningsmängd x BNP per capita x energiintensitet x kolintensitet

… där energiintensitet = primärenergi/BNP och
kolintensitet = CO2-utsläpp/primärenergi

De har jämfört tillväxten i dessa faktorer från 2005 och framåt. Startåret är valt för att då började de flesta modeller i AR5 sina projektioner. Deras slutsats är att främsta orsaken till att IPCC:s scenarier är felaktiga beror på att de antagit en högre BNP per-capita-tillväxt än vad som sen har observerats i verkligheten. Så här har BNP per-capita-utvecklingen sett ut enligt artikeln:

Man kan diskutera om en evig exponentiell tillväxt är realistisk men det får vi ta en annan gång 🙂 . Energiförbrukning och utsläpp är starkt korrelerat med BNP (även om en del länder tycks ha brutit detta samband på senare år) och som synes i formeln ovan är BNP också en av de viktigaste faktorerna att bestämma för att bedöma om ett framtida scenario är realistiskt eller inte.

Pielke Jr och hans kollegor konstaterar alltså att bedömningen/prediktionen av BNP per-capita mellan åren 2005 och 2017 varit usel (för högt värde antaget). De räknar sen ut vilken tillväxt som skulle krävas för att ”komma ifatt” IPCC:s uppskattade BNP-tillväxt fram till 2100. De menar att denna komma-ifatt-tillväxt blir för hög för att vara realistisk och därmed är också värstascenarierna orealistiska.

En vetenskaplig artikel ska sätta sina resultat i ett sammanhang, det vill säga belysa slutsatserna i jämförelse med vad andra studier har kommit fram till, och då kanske i synnerhet de som kommit till en annorlunda slutsats. En artikel som tas upp är skriven av Christensen, Gillingham och Nordhaus (den sistnämnde fick Ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete med klimatet (se mer nedan)), PNAS 2018.

De hade gjort en sammanställning av expertutlåtande samt en econometric approach (nej, jag vet inte vad det innebär) om hur en framtida BNP-tillväxt beräknas. Båda metoderna visade att osäkerheterna var så stora att det fanns en 35% sannolikhet att även de värsta utsläppscenarierna (RCP8.5) kommer överskridas fram till 2100. Två andra studier kom fram till osäkerheter i samma storleksordning (Müller et al 2019, Startz 2020). Osäkerheter som alltså innebär att framtida utsläpp i IPCC:s scenarier är möjliga även med Pielkes Jr:s ”komma-ifatt-beräkningar”.

Pielke Jr och kompani kommentar är att dessa ändå är osannolika och lyfter fram sex punkter för att belysa detta:

However, we argue that this magnitude of catch-up may be unlikely, in light of: headwinds such as aging and debt, the likelihood of unanticipated economic crises, the fact that past economic forecasts have tended to over-project, the aftermath of the current pandemic, and economic impacts of climate change unaccounted-for in the baseline scenarios.

Det ligger säkert mycket i deras resonemang (artikeln är öppen att läsa för alla), men det handlar trots allt om en riskutvärdering, är deras resonemang säkra nog att förkasta flera studier eller starkt nog att ignorera konsekvenserna om de har fel? De har konstaterat att man inte kunnat förutsäga BNP på kort sikt, ändå ska vi lita på att denna uppskattning har ett värde för att bestämma det närmare hundra år framåt i tiden? Vi ska alltså förutsätta att en stor del av utvecklingsländerna inte kommer få fart på sin ekonomi och så vidare?

Är det rimligt? Kanske. Jag har faktiskt ingen aning. Men är det inte lite väl många antaganden som måste göras här? Som dessutom mest kan anses som åsikter och inte vetenskap? Eller?

Observera att detta naturligtvis inte är en hel genomgång av vad som är gjort på detta område, jag vill bara lyfta fram några av alla de osäkerheter som faktiskt lyfts fram i vetenskaplig artiklar.

Framtida kostnader

Medan en stor del av världen, inklusive IPCC, håller på att oja sig över att en uppvärmning om +2°C kommer få mycket allvarliga konsekvenser, så menar debattörer som Lomborg att en uppvärmning på 3,75°C är det optimala målet med tanke på kostnad och nytta i klimatåtgärder. Och slår man upp IPCC AR5 WG2 kapitel 10 kan man läsa att den ekonomiska påverkan beräknas vara ganska begränsad:

”… estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement). ”

Lomborg skriver i sin bok False Alarm att även om vi inte gör något alls kommer kostnaden inte vara katastrofal enligt ”den bästa tillgängliga forskningen”:

”The best current research shows that the cost of climate change by the end of the century, if we do nothing, will be less than 4 percent of global GDP. This includes all the negative impacts; not just the increased costs from stronger storms, but also the costs of increased deaths from heat waves and the lost wetlands from rising sea levels.”

Jo, det är utan tvekan Lomborgs åsikt, däremot är det inte alls vad alla ekonomer kommer fram till. Här en artikel som varnar för enormt mycket större kostnader för att inte göra något. Det finns fler. Jag kan inte bedöma riktigheten och jag har verkligen inte koll på allt om detta men det kan nämnas att även personer som Pielke Jr förordar drastiska klimatåtgärder.

Men hur har det blivit så här?

Nordhaus, som nämndes ovan, var först med att försöka uppskatta klimatförändringarnas framtida kostnader. Hans arbete har också fått stor tyngd i det som presenteras i IPCC:s rapporter i detta ämne. Hans modell DICE har fått mycket kritik under åren, särskilt har hans bedömning av discount rate diskuterats. Det vill säga hur ska man värdera kostnaden för en klimatåtgärd som görs idag jämfört med den nytta den kommer att ge, kanske långt, i framtiden?

Men det är långt ifrån det enda som ifrågasätts. Ekonomiprofessor Steve Keen är en av Nordhaus bittraste kritiker och i en artikel har han helt sågat de antaganden Nordhaus (och andra, som han kallar det, neoklassiska ekonomer) gjort. Bland annat har de antagit att endast de ekonomiska ”aktiviteter” som pågår utomhus och direkt drabbas av väder (jord- och skogsbruk etc) kommer påverkas av klimatförändringarna. Det innebär att ca 90% av alla ekonomiska branscher som bidrar till BNP inte alls ingår i beräkningarna. Det är antaganden från 1990-talet som fortfarande hänger med i IPCC:s WG2-rapporter. Här citat från AR5 (2014):

”Economic activities such as agriculture, forestry, fisheries, and mining are exposed to the weather and thus vulnerable to climate change. Other economic activities, such as manufacturing and services, largely take place in controlled environments and are not really exposed to climate change.”

I modellen används också mycket diskutabla antaganden som bygger på en svag korrelation mellan länders medeltemperatur och BNP. Jag har skrivit om detta tidigare, läs mer här. Lomborg och andra verkar inte heller göra en sanity check på sina resultat. När ”fysiken” spår att stora delar av världen kommer vara obeboeliga vid t ex 6C anses BNP bara påverkas, i sammanhanget, marginellt. Lomborg bygger sitt resonemang i hög grad på Nordhaus modell (PAGE och FUND är två andra ekonomiska modeller):

Bjorn Lomborg on Twitter: "Three main models estimating costs of climate (these are the ones used by Obama Admin): DICE, PAGE + FUND Global warming has real cost, but even strong temp

Här finns ett litet föredrag om beräkning av ekonomi vs klimatförändringar.

Så vad ska man som lekman tro? Jag är ingen ekonom och är dessutom långt ifrån insatt i IPCC:s WG2 och 3-rapporter (de kommer f ö i början på nästa år), men efter att ha bläddrat i den senaste IPCC WG2-rapporten från 2014 är det uppenbart att Lomborg gärna citerar valda delar från den men tycks helt bortse från de osäkerheter som lyfts fram i där. Några citat från kapitel 10, jag har fetat stilen:

–Climate change will have impacts, positive and negative and varying in scale and intensity, on water supply infrastructure and water demand (robust evidence, high agreement), but the economic implications are not well understood.

Och angående den där 2% påverkan på BNP som jag citerade ovan så var det inte hela texten, den ser ut så här:

–Global economic impacts from climate change are difficult to estimate. Economic impact estimates completed over the past 20 years vary in their coverage of subsets of economic sectors and depend on a large number of assumptions, many of which are disputable, and many estimates do not account for catastrophic changes, tipping points, and many other factors. With these recognized limitations, the incomplete estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement).

En par andra punkter:

-The impacts of climate change may decrease productivity and economic growth, but the magnitude of this effect is not well understood (limited evidence, high agreement). Climate could be one of the causes why some countries are trapped in poverty, and climate change may make it harder to escape poverty.

–Not all key economic sectors and services have been subject to detailed research. Few studies have evaluated the possible impacts of climate change on mining, manufacturing, or services (apart from health, insurance, and tourism).

-Summary: The literature on the impact of climate and climate change on economic growth and development has yet to reach firm conclusions. There is agreement that climate change would slow economic growth, by a little according to some studies and by a lot according to other studies. Different economies will be affected differently.

Mycket har så klart hänt sedan 2014 även inom den ekonomiska forskningen, men min uppfattning är att även bland världens ekonomer så har Lomborgs argument allt mindre stöd. (Eller?)

Återigen vill jag påpeka att jag inte är ekonom men jag har ändå en förutfattad mening om att det är snudd på omöjligt att beräkna BNP på ett relevant sätt 100 år fram i tiden. Jag har dock full förståelse att det görs och att man på något sätt måste göra en uppskattning, det är trots allt en riskutvärdering som ska göras utifrån den kunskap vi har idag. Jag tycker det är slående hur stora osäkerheter det finns i de ekonomiska spörsmålen jämfört med de fysikaliska (även om det så klart även finns osäkerheter där).

Jag anser också att det i ett riskutvärderingssyfte är värre att presentera felaktiga siffror än att göra mer generella bedömningar och bestämma sig för vad man vill ha gjort eller inte. Kostnad/nytta-beräkningar har historiskt sett också varit effektiva medel för att skjuta på miljöåtgärder, som när de sen gjordes inte alls kostade så mycket som man trott medan vinsterna överskreds enormt.

Jag vill bara avsluta med att säga att de allra flesta forskare tycks anse att RCP8.5-scenariot är osannolikt. Det finns ingen anledning att sprida överdriven undergångsretorik. Men att sprida idén och diverse förlöjliganden om att senaste IPCC-rapporten bara bygger på osannolika värstascenarier är direkt ovärdigt och verklighetsfrånvänt. Det är knappast så att de osäkerheter som finns bara är ”på vår sida”.

Men vad vi ska göra åt saker och ting kommer förstås alltid handla om åsikter. Det finns många sätt att lösa problem och inget behöver vara fel.

Besök av Aktuellt – och igen: varför inte ”live-debattera”

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap5 kommentarer

Aktuellt ska göra ett inslag om klimatförvillandet och jag fick en förfrågan om att vara med. ”Skeptikern” Elsa Widding uppger att hon också varit tillfrågad men tackat nej eftersom det gällde bandade intervjuer och inte en direktsänd debatt. Själv tycker jag snarast tvärtom och jag tänkte förklara varför. Lägger även till en video som visar varför det är en mardröm att debattera mot en smoothtalker som Lomborg – en av de mer framträdande klimatdebattörerna.

Det var knappast förvånande att Widding tackade nej eftersom hon, och de flesta andra ”skeptiker”, brukar måla upp bilden av att mainstream media är med i ”IPCC-komplotten”. Klart att hon ser en risk i att hennes svar klipps av och manipuleras om det inte är direktsänt.

Jag trodde först också att förfrågan gällde en direktsänd debatt och förklarade att jag motvilligt kunde ställa upp men bara om det styrdes upp ordentligt. Men fick direkt svar att det skulle bli inspelat i förväg. Det här har varit en evig fråga i USA, där debatten rasat hårdare än här. Forskare anklagas för att vara fega och inte våga ta debatten.

Jag har tidigare fått uppmaningen (ej från media dock) men då förklarat, och gett exempel på, varför jag tycker det är en usel idé. Det handlar inte om att jag inte ”vågar ta debatten”, formatet är bara kasst helt enkelt. Utöver det jag redan skrivit tänkte jag här ge några ytterligare exempel, en del har jag berört tidigare.

1) Det är extremt svårt att uttrycka sig kort och koncist om så komplexa saker som klimatvetenskapen (som likaså spänner över enormt stora områden). Jag är betydligt bättre och mer bekväm i att uttrycka mig i skrift än i en hetsig debatt. Det är inget jag skäms för att erkänna. Men det är inte huvudorsaken utan –>

2) Man ligger i underläge redan från början: det är hur enkelt som helst att påstå att IPCC ignorerar och mörkar alternativa förklaringsmodeller med orden: ”Många forskare säger …” och lägga fram ”bevis” i form av en hänvisning till en forskare, en gammal artikel eller dylikt.

Även om dessa argument har motbevisats 111 gånger om, kan det vara svårt att bemöta då det oftast kräver långa utläggningar. Och det är förstås inte alls säkert att man är uppdaterad i just den frågan. Bilden av det vetenskapliga kunskapsläget blir därmed totalt snedvriden. Här får ni några exempel (första har jag skrivit om tidigare):

Elsa Widding påstår i video 6 maj 2020 (ca 4:20 in) Elsa Widding 6. Vilka ifrågasätter klimatlarmen? – YouTube att det är långt ifrån säkerställt att CO2-ökningen i atmosfären kommer från oss människor. Hon hänvisar just till ”många forskare säger” samt en studie av Solheim, Humlum och Stordahl från 2013, och frågar sig varför man inte lyssnar på experter i frågan. Artikeln finns mycket riktigt och man kan förstås fråga sig varför professorers publicerade artiklar ignoreras? The phase relation between atmospheric carbon dioxide and global temperature – ScienceDirect

Det bara det att artikeln är gammal (2013) och den har inte alls ignorerats. Gör man sig omaket att klicka fram den ser det nämligen ut så här:

Notera de två kommentarerna. Det är inga sociala-medier-svar utan artiklar som påvisar grova felaktigheter i huvudartikeln. Och det är inga känsloburna åsikter utan argument uppbackade med empiriska vetenskapliga belägg. För att uttrycka det milt: det är sällan man ser en vetenskaplig artikel toksågas på detta vis.

Huvudpoängen här är dock inte vem som har rätt, utan att Widding inte med ett ord nämner att experter har lyssnat och de har argumenterat emot. Nästa steg är att Humlum och hans kollegor bemöter detta (precis som vetenskaplig debatt fungerat i evigheter). De kommenterande författarna säger sig också ha försökt få en respons från Humlum men mötts av tystnad.

Om de har rätt? Inte min sak att avgöra men typ alla världens forskare anser det. Det inkluderar även kända ”IPCC-kritiska” forskare som Curry, Lindzen och så vidare. Roy Spencer avfärdar som rent nonsens på sin blogg:

Bevisen är överväldigande och bygger på mätningar av isotoper, CO2-partialtryck, pH och en lång rad andra parametrar.

Executive Summary 2019_State of Climate.pdf (ametsoc.org): ”The ocean had a net uptake of about 2.4 billion metric tons of carbon dioxide in 2019. This is a record high amount and an increase of 0.2 billion metric tons from 2018, continuing a trend that began at the start of the twenty-first century. As a consequence of increased carbon dioxide in the ocean, surface ocean pH has declined by 0.018 ± 0.004 units per decade in most of the ocean, making it more acidic, since the pre-industrial period”

State of Climate 2020: ”Oceans absorbed a record amount of CO2. The ocean absorbed about 3.0 billion metric tons more CO2 than it released in 2020. This is the highest amount since the start of the record in 1982 and almost 30% higher than the average of the past two decades.” (se för övrigt sammanfattande grafer här: https://www.climate.gov/news-features/understanding-climate/reporting-state-climate-2020 )

IPCC AR6: A.1.1 ”Observed increases in well-mixed greenhouse gas (GHG) concentrations since around 1750 are unequivocally caused by human activities.”

Vill man ha en saklig och hederlig debatt får man ta och bemöta dessa motargument istället för att låtsas som att de inte finns. Det är trots allt 8 år sedan artikeln publicerades. I en livedebatt hade det kanske varit svårt att bemöta om man inte hade koll på just denna artikeln och kunnat visa det. Men ändå: det blir som att åsikt mot åsikt, vilket det inte handlar om här!

Volcano - Wikipedia

CC BY 2.0

Biokemiprofessorn Gösta Pettersson (pensionerad) argumenterar i sin bok Falskt Alarm på liknande sätt. Han tar upp att IPCC inte tagit hänsyn till skeptikers argument om att vulkaner under vattnet kan vara en stor utsläppskälla av CO2. Han hänvisar till en ”uppmärksammad artikel” skriven av geologen Timothy Casey.

Men det visar sig att det inte alls är någon vetenskapligt publicerad artikel han skrivit, utan ett blogginlägg (en milsvid skillnad). Volcanic Carbon Dioxide (geologist-1011.net) Flera har påvisat att Casey också har misstolkat sina källuppgifter.

Här är till exempel en diskussion om vulkaner kontra mänskliga utsläpp i American Geophysical Union’s Eos ”Volcanic Versus Anthropogenic Carbon Dioxide” .

Läser man vidare på Caseys blogg ser man att han också menar att fysiken bakom växthuseffekten är en bluff rakt igenom. En icke-fysiker, med en mastersexamen i geologi, avfärdar alltså ett par hundra års fysikalisk vetenskap i ett nafs. Det är med andra ord inte bara klimatforskarna han anser vara helt inkompetenta. Att han jobbar för oljeindustrin bevisar förstås ingenting, men det är ändå snudd på parodiskt.

Trovärdigare källa än kilometerhöga travar av vetenskapliga publikationer?

Pettersson fortsätter och menar att CO2-mätningarna från isborrkärnor inte stämmer. Det påstås att de initiala mätningarna av CO2 i isborrskärnor skulle ha gett mätvärden som inte stämde överens med moderna mätningar i atmosfären. Forskarna påstås då ha hittat på en teori att det måste finnas en förskjutning och att de sen gjorde allt för att bevisa denna förskjutning istället för att acceptera mätresultaten. Pettersson hänvisar till forskaren Jawowoski som lyfter fram en rad andra osäkerheter och det låter precis som om inget har gjorts för att minska dessa.

Men det har gjorts enormt mycket arbete för att vidimera resultaten och förskjutningen är inte heller tagen ur luften. Läs t ex på självaste WUWT.

Står man i en studio eller på en scen och någon drar till med sådana här körsbärsplockade referenser är det omöjligt att kolla upp vad som faktiskt är gjort på området. Och återigen, det blir en skev bild av det verkliga läget. Självklart finns det osäkerheter, men det betyder inte att man inte vet någonting.

Pettersson har i sin bok i princip helt uteslutit allt som presenteras av IPCC men drar sig inte för att exempelvis publicera Evans fantasifulla hypotes: Hansens modell och Evans hypotes (den märkligaste i klimatdebatten) Den har inte heller publicerats vetenskapligt utan saluförts på Evans frus blogg, JoNova, som enligt egen utsago är den tredje största i världen om klimatförvillande (just det där sista var min åsikt 😉 ). De två försörjer sig på detta, men det har förstås inget med saken att göra.

”Skeptiker” vill också sprida budskapet att alla forskare med alternativa förklaringsmodeller censureras och ignoreras av IPCC. Tydligaste exemplet är kanske den danske astrofysikern Svensmark. Utan att gå in på detaljer: han har visat att kosmisk strålning kan bilda partiklar i atmosfären som skulle kunna initiera molnbildning. Denna effekt varierar med solens aktivitet (som varierar i elvaårscykler).

Klimatsans och andra påstår att Svensmark bevisat att CO2 inte är den huvudsakliga boven i dramat bakom klimatförändringarna. Och det kan man ju tro, Svensmarks pressmeddelande vid publiceringen av en artikel 2017 sa något i stil med att de nu hittat den felande länken.

Och vad sa resten av forskarvärlden? De ifrågasatte inte själva mekanismen bakom partikelbildandet, däremot hade Svensmark inte på långa vägar kvantifierat hur det påverkade klimatet i stort. Här några intervjuer med andra forskare i samma område, ex: The press release goes way beyond what the paper actually shows,” says Steven Sherwood, an expert in atmospheric climate dynamics at the University of New South Wales, in Sydney, Australia.

Och notera också att Svensmarks studier har diskuterats i alla de fyra senaste IPCC-rapporterna (även den senaste). Ja, ALLA. Han har inte ignorerats! Hypotesen stämmer helt enkelt inte överens med observationer.

IPCC AR6 Chapter 7.3.4.5

Varför inte lyssna på vad han själv säger? År 2009 gick solen in i en cykel med extremt låg aktivitet (få solfläckar). Svensmark skrev då en artikel i en dansk tidning där han beskriver att de närmsta åren kommer bli mycket intressanta då hans hypotes förutspådde att temperaturen skulle gå ner. Artikeln översattes och publicerades på WUWT, världens mest besökta förvillarblogg:

Svensmark: ”global warming stopped and a cooling is beginning” – ”enjoy global warming while it lasts” – Watts Up With That? ; översatt från denna danska artikel: Mens Solen sover – Kronik – Debat (jyllands-posten.dk)

Vi vet alla att uppvärmningen fortsatte, men det är ändå en av de mest framförda alternativa hypoteserna. Budskapet på ”skeptiska” bloggar lyder så här:

Ja, det är bara att botanisera på bloggen för att hitta fler exempel, hoppas poängen har framgått?

Det är fullt görligt att kritisera klimatpolitik och inslag i media utan att lyfta fram världens största konspiration. För det jag beskrivit ovan är ändå saker som man någonstans kan förstå att det blir misstag runt. Men förvillandet går betydligt djupare ner i kaninhålan än så. Se filmsnutt längst ner i ett av mina förra inlägg för att se vidden av detta från en av de som nu lyfts fram som realist i klimatdebatten: https://mathsnilsson.se/2021/08/15/jag-har-inte-klimatangest-ar-bara-less/

Och du ledarskribent, tycker du det här låter jobbigt att hålla koll på? Ja, då kanske du skulle vara lite försiktig med att beskylla snudd på alla världens klimatforskare för fuskare med stöd av dessa källor? En av anledningarna till att BAMS, WMO, NCA, IPCC osv gör sina regelbundna jättesammanställningar är att det ska ges en samlad bedömning av den dokumenterade vetenskapen. Att hitta olika åsikter på nätet är inte en vetenskaplig debatt!

Nåväl, nu har jag i alla fall haft hembesök av Aktuellt. Skräckblandad förtjusning om jag ska vara ärlig, och precis som vanligt efter intervjuer blev den kvarvarande känslan att inte riktigt nå fram; varför uttryckte jag mig sådär; varför la jag inte till detta och så vidare. Vi får väl se hur slutresultatet blir, ska sändas nästa vecka någon gång.

Till sist, här en video som kanske skulle intressera SvD:s ledarredaktion som publicerar Lomborgs alster löpande. En grymt duktig och extremt offensiv debattör som kan pumpa statistik tills öronen blöder och som aldrig viker sig eller erkänner några fel. Vad som är sant är egentligen inte det intressanta här utan hur Lomborg missbrukar statistik och informationskällor för att föra fram sitt budskap. Och vilket genomslag hans vinklade inlägg i debatten får:

Visst behövs kritiska röster och visst kan Lomborg ibland ställa nödvändiga frågor om vilka åtgärder som är värda att införa. Men han är grymt selektiv – ett modus operandi för Lomborg och man bör ta hans budskap med rejäla skopor salt https://mathsnilsson.se/2020/11/01/ja-lomborg-bor-tas-med-rejala-nypor-salt/

Läs mer om hur denna debatt har manipulerats allt sedan IPCC startades i min bok Spelet om klimatet:

https://www.adlibris.com/se/bok/spelet-om-klimatet-vem-kan-man-lita-pa-i-klimatdebatten-9789189215269

Klimatdebattens mest skrämmande artikel?

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized9 kommentarer

Klimatdebatten känns ibland helt obegriplig. Å ena sidan: ett enormt tryck för att begränsa utsläppen så att den globala medeltemperaturen ska hålla sig under 2ºC (helst 1,5ºC ) till år 2100 – allt för att klara oss undan potentiellt katastrofala följder. Å andra sidan: uppvärmningen kommer ha en rätt marginell påverkan på världens BNP och människans vardag, det optimala är att ”sikta på” en temperaturökning om 3,5-4ºC – dubbelt så högt jämfört med Parisavtalets ambitioner!

Det senare är vad exempelvis Nordhaus, som fick ekonomipriset till Nobels minne 2018, menar. Likaså Lomborg (som bygger mycket av sina resonemang på Nordhaus slutsatser). Motsättningarna åskådliggörs tydligt i detta replikskifte mellan Wijkman och Lomborg på SvD:s ledarsida. Det märkliga är att båda hänvisar till IPCC!

Hur är det möjligt?

Ekonomiprofessor Steve Keen anser sig ha svaret på den frågan. Och kanske är hans artikel där han förklarar detta en av de mer skrämmande i hela klimatdebatten? Full article: The appallingly bad neoclassical economics of climate change (tandfonline.com)

Först en titt på några av de faror som kan ligga och skvalpa där i framtiden enligt ”alarmisterna”. IPCC gav ut en specialrapport SR15 år 2018 som beskrev riskerna med att bara gå från 1,5C till 2C:s global uppvärmning, här en av bilderna Graphics — Global Warming of 1.5 ºC (ipcc.ch):

Flera studier visar att djur och växtliv riskerar att drabbas hårt av uppvärmningen. Vid 3,2°C ökning av den globala medeltemperaturen förväntas hälften av alla insekter, växter samt en fjärdedel av alla ryggradsdjur ha förlorat mer än hälften av sina utbredningsområden. The projected effect on insects, vertebrates, and plants of limiting global warming to 1.5°C rather than 2°C | Science (sciencemag.org).

Naturligtvis finns det osäkerheter i sådana här analyser men det är inte de exakta siffrorna som är viktiga, det handlar om trender och riskhantering. Ovanstående effekter förväntas alltså uppstå vid en lägre temperatur än den både Nordhaus och Lomborgs anser vara ett optimum då man tar hänsyn till kostnader för klimatåtgärder.

När temperatur och fuktighet blir för hög klarar vår kropp inte längre av att svettas (vätskan avdunstar inte). Då handlar det bara om timmar innan kroppen kollapsar av överhettning. Många människor har dock svårt att överleva i förhållanden innan denna tröskel överskrids – några kända värmeböljor som orsakat stor överdödlighet är Paris år 2003 med 4870 dödsfall och Moskva år 2010 med 10 860 dödsfall.

Enligt Mora et al 2017 innebär en global medeltemperaturökning på 3,8C att exempelvis Jakarta kommer få detta klimat året runt (PDF) Global risk of deadly heat (researchgate.net). Nedan visas resultatet från deras beräkningar över hur många dagar av ”dödligt klimat” som kan förväntas i en framtid vid olika koncentrationer av koldioxid i atmosfären (olika RCP). Lomborgs optimum ligger på 3,75 °C och det motsvarar nästan bilden RCP8.5 nedan. Notera att det inte innebär att hela befolkningen kommer trilla ihop under dessa dagar!

Climate Change, Public Health, Social Peace | SpringerLink

Här är en annan studie på samma tema: Deadly heat waves projected in the densely populated agricultural regions of South Asia | Science Advances (sciencemag.org) Och här en till: An adaptability limit to climate change due to heat stress | PNAS

Nu finns det stora osäkerheter även i dessa projektioner och de olika studierna kommer inte till identiska slutsatser om när detta kommer inträffa, men ändå.

Det finns alltså en lång rad risker med att temperaturen ökar mer än 2°C (långt fler än vad som redovisat ovan, jordbrukets produktivitet tycks t ex redan nu ha påverkats negativt: Climate change has cost 7 years of ag productivity growth | Cornell Chronicle).

Det finns dock ytterligare en väsentlig sak som behöver läggas till:

Forskarna – i alla fall de naturvetenskapliga – tycks ganska ense om att klimateffekterna inte kommer att ske linjärt. Det finns uppenbara risker att diverse jämviktsförhållande rubbas så att jorden hamnar i ett ”nytt läge” som vi inte utan vidare kan ta ett steg tillbaka ifrån. Att då sluta släppa ut CO2 är för sent och kommer inte hjälpa. Dessa abrupta klimatförändringar brukar kallas tipping points, se t ex denna studien Tipping elements in the Earth’s climate system | PNAS:

En sådan punkt handlar om att Arktis sommar-is helt försvinner. När isen är borta absorberar havet mer solljus istället för att reflektera bort det och havet värms upp – och det blir lite av en självförstärkande spiraleffekt. Enligt studien är det tänkbart att vi redan passerat denna tipping point. Mer om detta i populärvetenskaplig form: As Climate Change Worsens, A Cascade of Tipping Points Looms – Yale E360.

Forskarna verkar vara rörande överens om att riskerna för att passera dessa gränser ökar dramatiskt om den globala medeltemperaturen kryper över 2°C. (Naturligtvis är det inget speciellt som händer vid just gränsen 2°C, det hela handlar om riskbedömningar och det mänskliga behovet av att sätta siffror och absoluta gränser på allt 😉 .)

Men, som sagt, IPCC:s rapporter innehåller även andra delar som behandlar kostnader och tänkbara åtgärder. Kapitlet ”Key Economic Sectors and Services” från 2014 inleds så här:

”For most economic sectors, the impact of climate change will be small relative to the impacts of other drivers (medium evidence, high agreement). ”

I mina öron rimmar detta illa med vad som presenteras i övriga kapitel, men vad vet jag. Bedömningen bygger förstås på resultaten från ekonomiska modeller. Här var, vad jag förstår, Nordhaus pionjär i att utvärdera klimatförändringarna. Hans modell kallas DICE och man kan fråga sig om den tar hänsyn till effekterna av minskad mängd krill, förstörda korallrev och allt vad som förväntas påverkas av uppvärmningen? Ingen enkel uppgift, jag undrar om ens biologer med någon större säkerhet kan förutspå vad som kommer hända när/om diverse bestånd kollapsar.

Ekonomiprofessor Keen har som sagt granskat vad Nordhaus DICE-modell bygger på:

Till att börja med konstaterade Nordhaus i en artikel 1991 att nära 90% av USA:s ”ekonomiska verksamheter” inte påverkades av klimatförändringar och därför kunde bortses ifrån. Det var enbart saker som jordbruk och annat som skedde utomhus som påverkades av väder och behövde tas med i beräkningarna:

Our estimate is that approximately 3% of United States national output is produced in highly sensitive sectors, another 10% in moderately sensitive sectors, and about 87% in sectors that are negligibly affected by climate change. (Nordhaus, 1991)

Mer än tjugo år senare gäller detta antagande fortfarande och användes i IPCC:s rapport AR5 (2014) enligt Keen.

Vidare antar man att det finns ett kausalt samband mellan BNP och medeltemperatur. Skillnaden i BNP mellan stater ska alltså kunna förklaras av deras medeltemperatur. Långsökt och förenklat? Ja, det anser även Keen… I bilden nedan visas detta samband för USA:s stater – ju större temperaturförändring från ett optimum (dvs ju längre ut åt kanterna) man rör sig, desto mer sjunker BNP.

De antar också att detta samband håller över tid, det vill säga utvecklingen av BNP versus temperatur kommer fortsätta på samma sätt även i framtiden. Inga abrupta förändringar tas med i beräkningarna.

Figure
Bild: Full article: The appallingly bad neoclassical economics of climate change (tandfonline.com)

Som synes ligger datapunkterna ganska huller om buller och det finns inget jättetydligt mönster. Korrelationen är usel (korrelationsfaktor = 0,31), vilket också innebär att förmågan att förutsäga en framtida utveckling med hjälp av denna modell blir usel. Enligt Keen har Nordhaus använt liknande data som ovan i sin modell DICE, men med en till och med lägre korrelationsfaktor.

”The parameter used in the model was an equation with a parameter of 0.227 percent loss in global income per degrees Celsius squared with no linear term. This leads to a damage of 2.0 percent of income at 3°C, and 7.9 percent of global income at a global temperature rise of 6°C”. (Nordhaus, 2018)

Lomborg är med på samma tåg (förstås). Här är en bild från hans senaste artikel:

Bild

Och denna ”skadeberäkning” är symmetrisk, det vill säga även en avkylning på 6°C skulle ge en minskning av världens BNP med 6-7% på samma sätt som en uppvärmning med 6°C. Vi hamnar då på förhållanden som rådde under senaste istiden. Sverige låg då under ett kilometertjockt lager av is!

Är det verkligen sådana här lösa antaganden som ligger till grund för beslut som kan få ganska ödesdigra konsekvenser? Jag vill verkligen inte tro det, jag menar, han fick trots allt pseudo-Nobelpriset för detta. Alla modeller och vetenskaper kräver visserligen att man gör antaganden och förenklingar av verkligheten, här har dock själva grundantagandet (att BNP beror av temperaturen) också blivit själva slutsatsen!

Jag är inte ekonom och jag förmedlar bara vad Keen har redovisat i sin vetenskapligt publicerade artikel. Jag letade halvhjärtat efter en kommentar från t ex Nordhaus men hittade inget. Keen menar att denna ovetenskapliga metodik beror på att ekonomer, skolade i den neoklassiska ekonomin, har fått dominera inom den ekonomiska klimatforskningen. Själv vet jag inte ens vad det betyder eller innebär…

(Det ska sägas att inte alla ekonomer viftar bort klimatfrågan som en trivialitet, Nordhaus har fått en hel del kritik. Och googla t ex vad World Economic Forum har att säga i frågan).

Ekonomiprofessor Richard Tol ligger bakom en annan ekonomisk modell (FUND) som legat till grund för IPCC:s kostnadsberäkningar av klimatförändringarna: Jag har skrivit om denna kontroversiella person tidigare.

Bara det att man ens pratar om BNP vid 10°C ökning av den globala medeltemperaturen känns i mina ögon som att man inte ens gjort en grundläggande sanity check på resultatet från sina modeller.

Sen har vi Lomborg som inte drar sig för att bolla lite med andras studieresultat som han känner för så att de passar in i hans resonemang: A closer examination of the fantastical numbers in Bjorn Lomborg’s new book – Grantham Research Institute on climate change and the environment (lse.ac.uk)

Som sagt, det känns som att det finns en avgrundsdjup spricka mellan de flesta naturvetenskapliga forskare och dessa ekonomers syn på verkligheten. (som sagt, inte alla ekonomer osv).

Och ja, jag inser naturligtvis hur det kommer låta: Vad var det vi sa, modeller är bara trams! Men det finns inget bättre tillfälle att använda uttrycket skit in – skit ut. De fysikaliska modellerna har presterat bra: Klimatmodeller och uppdaterad temperaturserie – Maths Nilsson, författare