I efterdyningarna av IPCC:s senaste WG1-rapport om fysiken bakom klimatförändringarna har den förlöjligats och anklagats för att vara fokuserad på helt orimliga och överdrivna utsläppsscenarier. Kända debattörer som Lomborg hävdar med emfas att kostnaden för klimatförändringarna inte kommer bli så farliga – och även han hänvisar till IPCC! Hur är det möjligt och vad ska man egentligen tro?

I del 1 skrev jag om nuvarande kunskapsläge och de observationer som gjorts. I del 2 om klimatmodellerna och deras osäkerheter. Här följer en diskussion om utsläppsscenarier och en framtida ekonomi (OBS, ur en naturvetares perspektiv), helt nödvändiga faktorer för att göra en riskutvärdering inför eventuella åtgärder. Men ack så svårt…

IPCC anger i WG1-rapporten att det ligger stor säkerhet i klimatmodellernas utfall avseende jordens framtida medeltemperatur vid ytan. Men det syftar på de ”fysikaliska beräkningarna” utifrån givna förutsättningar. Det är dock en annan femma att bestämma hur stora de framtida utsläppen kommer att bli, vilket även kräver svar på både politiska och ekonomiska frågeställningar.

Ingen vet naturligtvis vad framtiden har i sitt sköte, men för att ge politiker något att förhålla sig till när de ska fatta beslut har olika scenarier tagits fram (och självklart för att forskare ska kunna jämföra resultat utan att ha en miljard olika varianter att pyssla med). I IPCC:s förra rapport, AR5 från 2013, användes fyra olika så kallade Representative Concentration Pathways, RCP. Varje RCP har en siffra bakom sig och värstascenariot heter RCP8.5, där 8.5 står för den ”strålningseffekt” i W/m2 som växthuseffekten kommer ge år 2100.

I den senaste rapporten, AR6, från i somras användes sex olika så kallade Shared Socioeconomic Pathways (SSP). De är mer komplexa och involverar hur de framtida nivåerna uppstår och liknande, men principen är densamma. Värstascenariot benämns här SSP5-8.5. Detta är dock inga prognoser över hur det kommer att bli, utan projektioner utifrån givna parametrar.

Tanken med RCP8.5 var att det skulle vara ett mycket högt utsläppscenario men inget business-as-usual-scenario, det vill säga inte en beskrivning av det mest sannolika scenariot om vad som händer om inget görs. Men det har ofta, även i många vetenskapliga artiklar, benämnts så. Läs mer på t ex Carbon Brief.

För bara ett decennium sedan ökade utsläppen med 3% per år och det var många som ansåg att RCP8.5 – med en temperaturökning på 5ºC till 2100 – var fullt realistiskt. År 2015 skrev till exempel Roger Pielke Jr en artikel som beskrev varför ett ännu värre värstascenario behövdes för att täcka in tänkbara framtidsutsikter. (Nu är Pielke Jr en av de som starkast protesterar mot detta och tar varje tillfälle att förlöjliga de som fortfarande använder det.)

Men kolanvändningen toppade runt 2013 och utsläppen ökar numera ”bara” med 1% år. De allra flesta, inklusive IPCC, anser att SSP5-8.5 är ett osannolikt scenario tack vare förändringar i energisektorn. Till exempel har kolmarknaden i princip kollapsat på bara några år, ca 80% av den planerade utbyggnaden har avbrutits sen 2015 (och som vanligt, när något åtgärdats efter enorma påtryckningar som Parisavtalet, så är det sen som att problemet aldrig funnits och lösningen kom av sig självt bara för att vi blivit rikare).

Många forskare vill ta bort användningen av SSP5-8.5, men alla håller inte med; de anser att det finns faktorer vi kan för lite om (som t ex kolcykeln) som gör att det inte kan avfärdas helt, även om det är osannolikt, se t ex brevväxling i PNAS här.

Det finns också andra anledningar till att RCP8.5-scenariot används. Man kan behöva det för att få kläm på hur saker och ting fungerar utan att forskarna för den skull anser att scenariot är sannolikt, se twittertråd av Andrew Dessler.

De som faktiskt har bläddrat i IPCC-rapporten vet att den inte alls bara ägnar sig åt RCP8.5, även om det är sant att många vetenskaplig studier har använt detta scenario. Men hur vet man att det är orimligt?

Framtida scenarier

Det finns flera studier som har försökt räkna fram vilken framtida uppvärmning vi kan räkna med, här är några (bild och uppgifter härifrån):

Figure 1: Estimates of 2100 warming in current policy scenarios relative to preindustrial (1850-1900) temperatures from Hausfather and Riche 2019, Rogelj et al 2016, Climate Action Tracker (May 2021 update), Liu and Raftery 2021, and the integrated assessment models (MESSAGE, REMIND, and GCAM) participating in the 2021 NGFS Climate Scenarios.

Enligt dessa studier (som använt olika metodiker) leder rådande politik till att vi går mot en uppvärmning på cirka 3ºC vid 2100 (2-4,4ºC med hänsyn taget till osäkerheterna i klimatkänslighet) – och är mest jämförbart med IPCC:s SSP4-6.0 scenario och på inget sätt värstascenariot.

Om de mål som satts upp till 2030 uppfylls, leder det mot 2,4ºC och med netto-nollutsläpp till 2050 hamnar vi runt 2ºC (tagit siffrorna från forskaren Zeke Hausfather). Men detta är i dagsläget bara siffror på ett papper.

En ny FN-rapport visar dock att de planer länderna har redovisat kommer ge en ökning av utsläppen med 16% fram till 2030 och att vi tycks gå mot 2,7ºC:s uppvärmning till 2100 (har bara läst artikel, ej rapporten och det anges där inget intervall).

Men allt detta bygger förstås på att utöver att få fysiken rätt måste man förutspå vilka utsläpp vi kommer få. Utsläppsscenarierna måste vara något sånär rimliga för att kunna göra en riskanalys värd namnet. Det är de alldeles säkert, även om alla förstår att det måste finnas enorma osäkerheter inbakat i uppgiften (av en helt annan karaktär än de naturvetenskapliga problemen).

---

Roger Pielke Jr är ju som sagt den som ljudligast förlöjligar RCP8.5-scenariot. Därför läste jag en av hans senare artiklar (Environ. Res. Lett. 16, publicerad dec 2020) där han och några andra beskriver varför IPCC:s utsläppsscenarier har hamnat fel.

De undersöker fyra faktorer som används för att beräkna framtida utsläpp (Kayaidentitet):

CO2-utsläpp = befolkningsmängd x BNP per capita x energiintensitet x kolintensitet

… där energiintensitet = primärenergi/BNP och
kolintensitet = CO2-utsläpp/primärenergi

De har jämfört tillväxten i dessa faktorer från 2005 och framåt. Startåret är valt för att då började de flesta modeller i AR5 sina projektioner. Deras slutsats är att främsta orsaken till att IPCC:s scenarier är felaktiga beror på att de antagit en högre BNP per-capita-tillväxt än vad som sen har observerats i verkligheten. Så här har BNP per-capita-utvecklingen sett ut enligt artikeln:

Man kan diskutera om en evig exponentiell tillväxt är realistisk men det får vi ta en annan gång 🙂 . Energiförbrukning och utsläpp är starkt korrelerat med BNP (även om en del länder tycks ha brutit detta samband på senare år) och som synes i formeln ovan är BNP också en av de viktigaste faktorerna att bestämma för att bedöma om ett framtida scenario är realistiskt eller inte.

Pielke Jr och hans kollegor konstaterar alltså att bedömningen/prediktionen av BNP per-capita mellan åren 2005 och 2017 varit usel (för högt värde antaget). De räknar sen ut vilken tillväxt som skulle krävas för att ”komma ifatt” IPCC:s uppskattade BNP-tillväxt fram till 2100. De menar att denna komma-ifatt-tillväxt blir för hög för att vara realistisk och därmed är också värstascenarierna orealistiska.

En vetenskaplig artikel ska sätta sina resultat i ett sammanhang, det vill säga belysa slutsatserna i jämförelse med vad andra studier har kommit fram till, och då kanske i synnerhet de som kommit till en annorlunda slutsats. En artikel som tas upp är skriven av Christensen, Gillingham och Nordhaus (den sistnämnde fick Ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete med klimatet (se mer nedan)), PNAS 2018.

De hade gjort en sammanställning av expertutlåtande samt en econometric approach (nej, jag vet inte vad det innebär) om hur en framtida BNP-tillväxt beräknas. Båda metoderna visade att osäkerheterna var så stora att det fanns en 35% sannolikhet att även de värsta utsläppscenarierna (RCP8.5) kommer överskridas fram till 2100. Två andra studier kom fram till osäkerheter i samma storleksordning (Müller et al 2019, Startz 2020). Osäkerheter som alltså innebär att framtida utsläpp i IPCC:s scenarier är möjliga även med Pielkes Jr:s ”komma-ifatt-beräkningar”.

Pielke Jr och kompani kommentar är att dessa ändå är osannolika och lyfter fram sex punkter för att belysa detta:

However, we argue that this magnitude of catch-up may be unlikely, in light of: headwinds such as aging and debt, the likelihood of unanticipated economic crises, the fact that past economic forecasts have tended to over-project, the aftermath of the current pandemic, and economic impacts of climate change unaccounted-for in the baseline scenarios.

Det ligger säkert mycket i deras resonemang (artikeln är öppen att läsa för alla), men det handlar trots allt om en riskutvärdering, är deras resonemang säkra nog att förkasta flera studier eller starkt nog att ignorera konsekvenserna om de har fel? De har konstaterat att man inte kunnat förutsäga BNP på kort sikt, ändå ska vi lita på att denna uppskattning har ett värde för att bestämma det närmare hundra år framåt i tiden? Vi ska alltså förutsätta att en stor del av utvecklingsländerna inte kommer få fart på sin ekonomi och så vidare?

Är det rimligt? Kanske. Jag har faktiskt ingen aning. Men är det inte lite väl många antaganden som måste göras här? Som dessutom mest kan anses som åsikter och inte vetenskap? Eller?

Observera att detta naturligtvis inte är en hel genomgång av vad som är gjort på detta område, jag vill bara lyfta fram några av alla de osäkerheter som faktiskt lyfts fram i vetenskaplig artiklar.

---

Framtida kostnader

Medan en stor del av världen, inklusive IPCC, håller på att oja sig över att en uppvärmning om +2°C kommer få mycket allvarliga konsekvenser, så menar debattörer som Lomborg att en uppvärmning på 3,75°C är det optimala målet med tanke på kostnad och nytta i klimatåtgärder. Och slår man upp IPCC AR5 WG2 kapitel 10 kan man läsa att den ekonomiska påverkan beräknas vara ganska begränsad:

”… estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement). ”

Lomborg skriver i sin bok False Alarm att även om vi inte gör något alls kommer kostnaden inte vara katastrofal enligt ”den bästa tillgängliga forskningen”:

”The best current research shows that the cost of climate change by the end of the century, if we do nothing, will be less than 4 percent of global GDP. This includes all the negative impacts; not just the increased costs from stronger storms, but also the costs of increased deaths from heat waves and the lost wetlands from rising sea levels.”

Jo, det är utan tvekan Lomborgs åsikt, däremot är det inte alls vad alla ekonomer kommer fram till. Här en artikel som varnar för enormt mycket större kostnader för att inte göra något. Det finns fler. Jag kan inte bedöma riktigheten och jag har verkligen inte koll på allt om detta men det kan nämnas att även personer som Pielke Jr förordar drastiska klimatåtgärder.

Men hur har det blivit så här?

Nordhaus, som nämndes ovan, var först med att försöka uppskatta klimatförändringarnas framtida kostnader. Hans arbete har också fått stor tyngd i det som presenteras i IPCC:s rapporter i detta ämne. Hans modell DICE har fått mycket kritik under åren, särskilt har hans bedömning av discount rate diskuterats. Det vill säga hur ska man värdera kostnaden för en klimatåtgärd som görs idag jämfört med den nytta den kommer att ge, kanske långt, i framtiden?

Men det är långt ifrån det enda som ifrågasätts. Ekonomiprofessor Steve Keen är en av Nordhaus bittraste kritiker och i en artikel har han helt sågat de antaganden Nordhaus (och andra, som han kallar det, neoklassiska ekonomer) gjort. Bland annat har de antagit att endast de ekonomiska ”aktiviteter” som pågår utomhus och direkt drabbas av väder (jord- och skogsbruk etc) kommer påverkas av klimatförändringarna. Det innebär att ca 90% av alla ekonomiska branscher som bidrar till BNP inte alls ingår i beräkningarna. Det är antaganden från 1990-talet som fortfarande hänger med i IPCC:s WG2-rapporter. Här citat från AR5 (2014):

”Economic activities such as agriculture, forestry, fisheries, and mining are exposed to the weather and thus vulnerable to climate change. Other economic activities, such as manufacturing and services, largely take place in controlled environments and are not really exposed to climate change.”

I modellen används också mycket diskutabla antaganden som bygger på en svag korrelation mellan länders medeltemperatur och BNP. Jag har skrivit om detta tidigare, läs mer här. Lomborg och andra verkar inte heller göra en sanity check på sina resultat. När ”fysiken” spår att stora delar av världen kommer vara obeboeliga vid t ex 6C anses BNP bara påverkas, i sammanhanget, marginellt. Lomborg bygger sitt resonemang i hög grad på Nordhaus modell (PAGE och FUND är två andra ekonomiska modeller):

Här finns ett litet föredrag om beräkning av ekonomi vs klimatförändringar.

Så vad ska man som lekman tro? Jag är ingen ekonom och är dessutom långt ifrån insatt i IPCC:s WG2 och 3-rapporter (de kommer f ö i början på nästa år), men efter att ha bläddrat i den senaste IPCC WG2-rapporten från 2014 är det uppenbart att Lomborg gärna citerar valda delar från den men tycks helt bortse från de osäkerheter som lyfts fram i där. Några citat från kapitel 10, jag har fetat stilen:

–Climate change will have impacts, positive and negative and varying in scale and intensity, on water supply infrastructure and water demand (robust evidence, high agreement), but the economic implications are not well understood.

Och angående den där 2% påverkan på BNP som jag citerade ovan så var det inte hela texten, den ser ut så här:

–Global economic impacts from climate change are difficult to estimate. Economic impact estimates completed over the past 20 years vary in their coverage of subsets of economic sectors and depend on a large number of assumptions, many of which are disputable, and many estimates do not account for catastrophic changes, tipping points, and many other factors. With these recognized limitations, the incomplete estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement).

En par andra punkter:

-The impacts of climate change may decrease productivity and economic growth, but the magnitude of this effect is not well understood (limited evidence, high agreement). Climate could be one of the causes why some countries are trapped in poverty, and climate change may make it harder to escape poverty.

–Not all key economic sectors and services have been subject to detailed research. Few studies have evaluated the possible impacts of climate change on mining, manufacturing, or services (apart from health, insurance, and tourism).

-Summary: The literature on the impact of climate and climate change on economic growth and development has yet to reach firm conclusions. There is agreement that climate change would slow economic growth, by a little according to some studies and by a lot according to other studies. Different economies will be affected differently.

---

Mycket har så klart hänt sedan 2014 även inom den ekonomiska forskningen, men min uppfattning är att även bland världens ekonomer så har Lomborgs argument allt mindre stöd. (Eller?)

Återigen vill jag påpeka att jag inte är ekonom men jag har ändå en förutfattad mening om att det är snudd på omöjligt att beräkna BNP på ett relevant sätt 100 år fram i tiden. Jag har dock full förståelse att det görs och att man på något sätt måste göra en uppskattning, det är trots allt en riskutvärdering som ska göras utifrån den kunskap vi har idag. Jag tycker det är slående hur stora osäkerheter det finns i de ekonomiska spörsmålen jämfört med de fysikaliska (även om det så klart även finns osäkerheter där).

Jag anser också att det i ett riskutvärderingssyfte är värre att presentera felaktiga siffror än att göra mer generella bedömningar och bestämma sig för vad man vill ha gjort eller inte. Kostnad/nytta-beräkningar har historiskt sett också varit effektiva medel för att skjuta på miljöåtgärder, som när de sen gjordes inte alls kostade så mycket som man trott medan vinsterna överskreds enormt.

Jag vill bara avsluta med att säga att de allra flesta forskare tycks anse att RCP8.5-scenariot är osannolikt. Det finns ingen anledning att sprida överdriven undergångsretorik. Men att sprida idén och diverse förlöjliganden om att senaste IPCC-rapporten bara bygger på osannolika värstascenarier är direkt ovärdigt och verklighetsfrånvänt. Det är knappast så att de osäkerheter som finns bara är ”på vår sida”.

Men vad vi ska göra åt saker och ting kommer förstås alltid handla om åsikter. Det finns många sätt att lösa problem och inget behöver vara fel.