Lena Andersson är återigen i klimattagen med en text på SvD:s ledarsidor (9 juli). Ännu en gång verkar det handla om ilskan över hur journalister bedriver klimataktivism och att ”klimatåtgärder” inskränker människans frihet. Ingressen:
”Särdraget hos den fria ekonomin är att den saknar mål. Den går därför inte att förena med klimatrelaterade krav på målstyrning av produktionen, med mindre att den inte längre blir fri.”
Eller jag får nog rätta mig, det är inte människans frihet hon åberopar. Det verkar vara människans frihet att driva företag utan att staten lägger sig i som är bekymret. Ja, i mina ögon tycks artikeln mest handla om den kränkthet hon känner över diskrepansen mellan verklighet och hennes utopiska bild av hur samhället borde fungera.
LA menar att eftersom nedstängningar och husarrester under pandemin fick en högst marginell påverkan på CO2-utsläppen så är det ett bevis på vad som är möjligt och önskvärt att göra gällande ”klimatpåverkande aktiviteter”. Hon fortsätter:
”I stället fortsätter en aktivistisk klimatjournalistik att utifrån forskningsrön göra upp skrivbordskonstruerade planer på hur samhällen ska styras och utformas. Som om det vore för naturvetenskapen att avgöra och inte längre ett ämne inom den politiska filosofins domän, en fråga om vad människan är och inte är, om oföränderliga idéer rörande frihet och tvång, rätt och orätt.”
Nej, det är förstås inte upp till naturvetenskapen att bestämma hur vi styr samhället. Men, och det är här LA vimsar ut i tassemarkerna, vi har att rätta oss efter fysikaliska och biologiska ”lagar” vare sig vi vill det eller inte.
Man kan till exempel bli kränkt av att fisken tar slut vid långvarigt överfiske (oaktat orsak) men det får till slut konsekvenser och vi har sett otaliga exempel på detta. Om vi inte vill uppleva dessa kända och okända konsekvenser finns det bara ett alternativ, att ändra beteende. Hos marknadsfundamentalister kan det dock låta så här:
Climate Policy: Adaptation, Not Mitigation. ”When fish get harder to catch, fishermen whose incomes are at stake have every incentive to find ways of increasing productivity of fisheries (e.g. fish farming) or lowering their production costs, or both. And to the extent that fewer fish of one species means that the price of those fish will rise, market opportunists have an incentive to find a substitute that is cheaper.”
Det är lite som när Gråben rusar ut för ett stup och sen försöker backa tillbaka. Jämför torskfisket i Newfoundland och Norge som var på väg åt samma håll båda två. (Självklart ligger det annat bakom än enbart marknadsmekanismer (som idiotsubventionerad EU-fiskeflotta)).
Samma princip gäller förstås vad det gäller klimatet. CO2 absorberar IR-strålning, man kan bli kränkt av detta faktum men det är inte särskilt konstruktivt. I den pseudoklimatdebatt som rasat på kultur- och ledarsidor har LA hyllats för att hon vågar ställa ”kritiska frågor” – en intellektuell person som törs vara skeptisk och ”svära i klimatkyrkan”.
Maciej Zaremba i DN: ”Låt oss vara rädda om skeptikerna, de är ju så sällsynta”
Nina Solomin: Hur högt i tak har vi för de relevanta frågorna? – Fokus: ”Ja, de få individer som inte automatiskt gör och tänker som alla andra, är värdefulla för ett samhälle och en kultur som vill vara fri och intellektuellt vital. Dissidenterna i Sovjetunionen och det kommunistiska Europa var av det slaget.”
”För hur högt i tak har vi? Det är något som alla kulturredaktörer – och andra publicister – bör reflektera över. Ställs de relevanta frågorna? Eller är det så, som Andersson befarar i sin klimatkrönika, att det i vissa ämnen blivit suspekt att ställa frågor, ”för det ser ut som tvivel”.
Men vad är det för ”skeptiska frågor” hon ställt? Jag hittar dem inte. Jag ser enbart bevis för att hon inte lyft ett handtag för att se efter vad forskningen faktiskt säger. Det kommer ALLTID finnas akademiker som har avvikande åsikter om allt möjligt, det är en helt annan sak att publicera vetenskapliga bevis för dessa åsikter. Aldrig har väl dessa åsiktsmaskiner haft så stor makt och möjlighet att tjäna pengar som nu?
Jag klipper in från tidigare inlägg:
Låt oss en gång för alla klargöra att irritationen över Anderssons och liknande krönikor inte handlar om att de ställer frågor om vad vetenskapen egentligen säger. Alla borde vara nyfikna över den saken.
Lena Andersson, SvD: … knappast för mycket begärt att medborgarna får höra oklarheterna diskuteras tills de är nöjaktigt utredda. En sådan är varför det har funnits värmeperioder innan människan brände kol, körde bil och flög. Frågan är allt annat än insinuant, för jag känner inte till svaret.
Altstadt, Fokus: Jag vill exempelvis veta hur mycket människans utsläpp betyder i jämförelse med solens aktiviteter och är sambandet verkligen kausalt mellan ökade mängder koldioxid och temperaturökning?
Irritationen handlar om den häpnadsväckande slutsatsen att då de själva inte vet, så vet heller ingen annan. Eller att det skulle vara ett bevis på en konspiration vars omfattning vi aldrig sett maken till. Utan att uppvisa en antydan till att ha gjort en bakgrundskontroll bortom diverse blogginlägg slänger de sig istället på tangentbordet och skäller ut journalister och forskare efter noter.
Andersson påstår exempelvis att IPCC:s sammanfattande rapporter skulle mörka naturliga orsaker till klimatförändringarna, för där ”anges enbart människoskapade orsaker.” Det tar en minut att kontrollera att detta inte stämmer, något Andersson inte iddes göra (men beskyller andra för att inte vara kritiskt tänkande). Det här är standardmyt 1A hämtad direkt från nätet. Mycket annat av det hon påstår ligger på samma nivå. Inget av det som Andersson och andra kulturpersonligheter lyfter fram är något nytt, det har ältats i decennier.
IPCC har förstås inte heller ignorerat solens inverkan. Professor Lennart Bengtsson brukar gå hem i ”skeptiska” läger, hör honom i SwebbTV 2021 förklara att solens variationer inte korrelerar med nutida uppvärmning.
IPCC har heller inte ignorerat exempelvis Lindzens irishypotes eller astrofysikern Svensmarks forskning om solens aktivitet och kosmisk strålning, den finns kommenterad i alla de fyra senaste IPCC-rapporterna. Hypoteserna korrelerar helt enkelt inte med observationer. Om du inte litar på IPCC, läs vad Svensmark själv skrev 2009 då solen gick in i en mycket låg aktivitetsfas: den globala uppvärmningen har slutat och en nedkylning har börjat (WUWT 2009). Så blev inte fallet.
Och så vidare…
Idag är koldioxidens drivkraft i uppvärmningen inte bara en hypotes utan även empiriskt uppmätt, både vid jordytan (Feldman m fl 2015) och globalt via satellit (Kramer m fl 2021) – men ja, det är än så länge relativt korta mätserier och bara några av alla de pusselbitar som utgör helheten.
Det är mer än trettio år sedan världens alla länder var överens om att göra något åt utsläppen. I demokratisk anda har möte efter möte hållits för att få till avtal och en fungerande väg framåt. Även om det bevisligen inte gett önskade resultat kämpar folk röven av sig för att komma tillrätta med problemen på en demokratisk väg.
Likförbannat har varenda kultursideartikel som ”ställer kritiska frågor” refererat till filosofen Torbjörn Tännsjös inspel om att vi kanske måste ha en mer auktoritär styrning av samhället för att komma tillrätta med utsläppen. Som vore det en allmänrådande inställning hos de som faktiskt vill åstadkomma en förändring. Och nota benne, det inkluderar större delen av näringslivet!
Och kulturkrigarna nämner oftast inte med ett ord all den skit som gjorts, och fortfarande görs, för att motarbeta minsta åtgärd. Till och med sagde Lennart Bengtsson kallar tongivande ”skeptiska” rapporter för rena beställningsjobb med avsikt att förvanska vad forskningen faktiskt är överens om.
Forskare lägger enorm tid och kraft (nej, de blir inte avlönade av IPCC) för att sammanställa aktuellt forskningsläge. Någonstans måste dock vetenskap förmedlas till beslutsfattare och därför sammanställs även IPCC:s rapport Sammanfattning för beslutsfattare gemensamt av forskare och beslutsfattare, där forskare har ansvaret för att de som skrivs där också är det som beskrivs i huvudrapporterna.
Samma personer och organisationer som i decennier påstått att det inte skett någon uppvärmning försöker närmast desperat få det till att denna rapport är felaktig.
Nej, LA ställer inga ”kritiska frågor”, hon uppvisar bara en öronbedövande slapphet och arrogans. Och att hon sen hyllas för att vara skeptisk lagd är bisarrt för det är inget annat än kunskapsförakt. Vi lider definitivt ingen brist på denna typ av pseudoskeptiker.
Tänk om hon istället kunde ge oss något konkret råd om vad som skulle få henne att läsa/lyssna på naturvetenskaplig forskning!? Vi kan nämligen inte begära att världens akademiker ska göra mer för att förmedla kunskap än vad som har gjorts i klimatfrågan. Det går fan inte. Ändå ignoreras det. Eller om hon åtminstone kunde vara ärlig och säga att ja, det händer men jag skiter i alla bevis för rättigheten att göra som jag vill väger tyngre.
Jag vet förstås varifrån hon/de ha fått sina tvivel och jag har också i en mängd inlägg berättat varför man bör vara skeptisk (ja, på riktigt, inte bara vara motvalls för sakens skull). Eller varför inte läsa min bok Spelet om klimatet. Finns som både inbunden och pocket (tror Adlibris fortfarande har halva priset för den inbundna).
Det är inte bara naturvetenskapliga forskare som är överens om att åtgärder krävs för att förhindra allvarliga följder på grund av de pågående klimatförändringarna. Institute for Policy Integrity (New York University of Law) gjorde 2021 en undersökning där alla ekonomer som publicerat vetenskapliga artiklar inom klimatområdet tillfrågades om hur de såg på problematiken. 738 av dem svarade (svarsfrekvens 34%). Som synes i bilden nedan är det ytterst få som anser att konsekvenserna av klimatförändringarna är överdrivna.
Motorn i klimathotsförnekeriet har allt sedan början varit självutnämnda libertarianska/konservativa tankesmedjor. Lena Andersson tycks resonera enligt samma mall där ekonomin liknas vid en naturlag och jag får erkänna att jag ibland blir förundrad över hur naivt många av dessa marknadsfundamentalister ser på världen. I senaste krönikan skriver LA:
”… den fria ekonomins fundament, idén om att uppfylla det naturligt goda för det godas skull, individuellt självbestämmande, i motsats till nytta och ändamålsenlighet. Icke godtyckliga regler är ett nödvändigt men inte tillräckligt kriterium. Om staten styr medborgarnas liv men gör det lika för alla har vi givetvis inte en fri ekonomi.”
Herregud, det naturligt goda för det godas skull! Det går inte en dag utan att man får höra om diverse avarter och skit producerat i ”den fria ekonomins namn”. Att ogilla detta betyder inte att man därför vill införa kommunism. Hela anförandet är en jättelik halmgubbe, visst finns det några som ”vill ha det lika för alla” men det är knappast vad Parisavtalet innebär.
LA tycks vidare mena att Parisavtal och liknande målstyrning är att likna vid planekonomi och kränker den personliga friheten och principen om äganderätten. Argument som använts av Timbroanknutna personer i urminnes tider. Redan 1997 fick vi reda på att vi behöver äga de vilda djuren lite mer så ordnar det sig med utrotningar och sånt: Stefan Kraft rasar mot mot Göran Perssons miljöpolitik (tagen från denna tweet, samma sak upprepas i Krafts text Rörelsens gröna ansikte):
Anledningen till att vi har fått en bättre miljö är för att samhället har agerat trots högljutt motstånd från konservativa krafter med exakt samma argument och alarmism varenda gång. Det gäller i allt från utsläpp av SO2, freoner, PCB, bly från bensin och så vidare. Utfasningen av dessa problem skedde inte av sig självt på grund av en ekonomisk innovationslusta, åtgärder motarbetades i det längsta. Att marknadskrafterna är en enorm drivkraft när det väl sätter igång är en helt annan sak.
Visst innebär reglering av dessa utsläpp inskränkningar i företagsägarnas frihet att göra som de vill, men tänk om LA kunde reflektera över övriga medborgares frihet att behöva utsättas för dessa utsläpp. I alla nämnda fall är vetenskapen så klar den kan bli och i alla dessa fall har lobbyorganisationer hävdat motsatsen. Och gör så fortfarande.
Vems frihet är viktigast?
I inget av ovanstående fall har det krävts kommunism för att rätta till problemen. I inget av dessa fall har det inneburit samhällskollaps. Det är dock vad som påståtts varenda gång av kränkta libertarianska lobbyorganisationer och tankesmedjor.
Är frihet endast kännetecknat av att få driva företag som man vill? Hur påverkar det MIN frihet att exempelvis Hökmark driver en tankesmedja ihop med känd vetenskapsförnekande lobbyist utan att uppge finansiering SAMTIDIGT som han var välbetald EU-parlamentariker (med förmåner vanligt folk bara kan drömma om)?
Vill vi ha demokrati eller gå tillbaka till småfurstedömen där företagsledare bestämmer vad som är frihet?
Idag publicerar Timbro/Smedjan inlägg om att vi ska avhjälpa vattenbrist genom att höja priset när det behövs istället för att reglera användandet på annat sätt. Vilket i praktiken innebär att de som har råd kan fortsätta precis som de vill medan andra får stå för anpassningen till verkligheten. Är det frihet? För vem?
LA: ”Om dessutom växthusgaserna görs om till ett slags gift blir det visserligen absurt men åtgärderna står åtminstone inte i strid med de självägandets principer som många i smyg håller högt fast de har orsakat vår stundande ruin. Då kan utsläppen formuleras som en fråga om övergrepp – på människor, natur och framtid. Det är också vad som tankemässigt har skett. Koldioxiden är hin håle själv och måste förgöras.”
Eftersom LA argumenterar mot verkligheten krävs det förstås att hon tillverkar halmgubbar att ironisera emot. Hon argumenterar som ett tjurigt litet barn som inte får det lördagsgodis hon vill. Och jag gissar att hon får ganska bra betalt för det.
Att kämpa emot vetenskapen tycks vara något SvD:s ledarsida har som grej:
”Det är värt att påpeka att människans inverkan på jordens temperatur troligtvis överdrivs kraftigt i samhällsdebatten. Forskningen pekar allt mer på att vi upplever en naturlig variation i planetens medeltemperatur.” Nima Sanandaji/vd Captus
Och by the way, Greta Thunbergs protester ÄR en del av marknadsekonomin, bara det att LA och kompani inte gillar när efterfrågan som lyfts rör saker som påverkar deras personliga åsikter.
Maths Nilsson, författare 