Nej, det här inlägget handlar inte om psykologiprofessor Jordan B Peterson (JBP) och hans omtalade livsregler och de agiterade diskussioner om jämlikhet och allt vad det nu är man kan hitta. Jag misstänker att jag har någon sorts inbyggd aversion mot auktoriteter och folk som ska berätta för mig hur jag ska göra saker (kan själv!) och kanske är det därför jag heller inte orkat bry mig särskilt mycket om honom.

Men med tanke på hur omtalad han blivit på sociala, och vanliga, medier blev jag tvungen att tjuvtitta lite. Såg bland annat en ”debatt” mellan Sam Harris och JBP och det är intressant att lyssna på tänkande och vältaliga människor om filosofiska frågor (särskilt när man slipper hetsen att de ska bli avbrutna och inte hinna komma till saken innan programtiden är slut…).

Men jag fascineras över hur personer som uppnår någon sorts auktoritär ställning inom ett vetenskapligt område helt plötsligt blir en person att luta sig emot i alla vetenskapliga fält. Och uppenbarligen har JBP uttalat sig om klimatfrågan … och hmm, när jag såg honom sprida en video från Prager University som antyder att klimatvetenskapen är en konspiration började jag ana varthän det lutade (Prager U är alltså inte ett riktigt universitet, de ger ”kurser” på nätet och hävdar bl a att evolutionsteorin är fel och de har vetenskapliga bevis för att Gud existerar osv).

Det är klart att JBP måste svara på en rak fråga om klimatet men hur mycket ska man lyssna på vad han säger?

I ovanstående klipp får JBP frågan om han tror att klimathotet kan få människorna att ”samlas runt ett gemensamt hot” och jobba för en lösning. Han ger ett rungande NEJ! till svar på den frågan (och där håller jag med …).

Sen följer en lång motivering där han bland annat hänvisar till Björn Lomborg (som han tydligen anser vara ett geni), en dansk med doktorstitel i politisk vetenskap och som länge gått i bräschen för att det finns annat vi borde lägga pengarna på än att åtgärda klimathotet.

Och det förvånar mig faktiskt inte. Lomborg och JBP har en del gemensamt, båda är de vältaliga och det går inte att komma ifrån att de säger vettiga saker med övertygande argument.

Eller …?

… ja, åtminstone till man funderar lite mer på vad de egentligen säger. I videon ovan talar faktiskt JBP helt emot sig själv och Lomborg är i mina ögon mästare i körsbärsplockning av data som passar in hans tes liksom i grenen att leverera falska dikotomier (skrivs det så i plural?), det vill säga hävda att det bara finns två möjliga alternativ trots att båda dessa alternativ är felaktiga, eller att de två alternativen inte behöver utesluta varandra.

JBP säger att han under sin tid i FN ”läste en hel del” om klimatet och kom fram till att klimatmodellerna är högst osäkra och osäkerheten blir bara större ju längre fram i tiden man kommer (vilket förstås är sant).

Han säger vidare att osäkerheterna är så stora att vi inte ens kan mäta effekterna av eventuella åtgärder. Och vad ska vi göra? Det finns ingen plan. Och nu eldar han upp sig och levererar pricksäkra, sarkastiska uttalande om löjet i att sol och vind skulle lyckas ersätta fossila bränslen. Good luck with that! Oj, solen gick ner och nu funkar inte solcellerna. Det kanske vi skulle ha tänkt på innan vi stängde kärnkraftverken etc!?

Återigen, på ett plan har han förstås rätt, vi är inte i närheten av att åstadkomma en minskning av vårt fossilberoende och det fungerar utmärkt att leverera den här typen av argument på det sätt han gör. Sen fortsätter det.

IT’S COMPLICATED MAN! GOOD LUCK WITH SOLVING GLOBAL WARMING!

Det finns ju ingen plan. Sarkasmen dryper och det är något som säljer bra i debatten. Få bryr sig om att han själv förenklar och ger svepande argument verkar det som.
JBP tycker det är betydligt intelligentare att följa Lomborgs tes. Och vad är då den? Jo, han har samlat ett gäng ekonomer (en del med ”Nobelpriset” i bagaget) och beräknat vad som är mest kostnadseffektivt. Det finns en uppsjö problem i världen och vi kan inte göra allt så därför måste vi rikta in oss på det viktiga. Och ”klimatåtgärder” hamnar långt ner på listan. Istället är lösningen att göra fattigt folk rikare så att de i sin tur kan börja tänka på miljön och allt kommer bli renare och finare i framtiden.

Och det är nu det blir ”roligt”. JBP hänvisar till att klimatmodellerna är så osäkra att det inte går att säga något om framtiden. Samtidigt hänvisar han till Lomborgs teser om att åtgärder är i princip verkningslösa. Som naturligtvis bygger på beräkningar enligt ekonomiska modeller som i mycket bygger på prognoser från de ”riktiga” klimatmodellerna…

Enligt argumentationen är det alltså löjligt att stödja sig mot en rad klimatmodeller byggda på fysikaliska data (som har visat sig fungera bra) MEN slutsatser från ekonomiska modeller som lagts ovanpå dessa resultat ska tas på allvar! Lomborg hävdar till exempel i en rad artiklar att klimatåtgärder enligt Parisavtalet inte har någon effekt och är fullständigt oekonomiskt. Det är inte kostnadseffektivt. Men hans egna modeller har visat sig vara baserade på helt orimliga antaganden som t ex att CO2-minskande åtgärder kommer göras till 2030 (det är så långt åtgärdspaketen är beskrivna vad jag förstår) och sen ska de öka igen i samma takt som innan 2015.

Lomborg har gång på gång visat sig körsbärsplocka och fultolka data så att det stödjer hans tes. Och hans twitterflöde är full med sådant här:

You can get a billion people electricity and 2.8 billion people clean cooking for $0.786 trillion. You can get 1bn rich people in the world electric cars for $6 trillion
What should be our first priority?

Visst, vem kan argumentera emot att vi borde lyfta alla ur fattigdomen? Visst låter det fint att vi istället för att utveckla bilbatterier ska ge alla fattiga möjligheter till ett vettigt liv. Men det är så populistiskt att jag blir förbannad. Om det hade handlat om den här typ av frågeställningar skulle det varit åtgärdat för evigheter sen. Det är inte brist på pengar som är ett problem, gigantiska företag och vi i den rika världen har inga som helst problem att mer eller plundra Afrika i vinstintressets namn.

Lomborg argumenterar vidare för att vi borde satsa mycket mer på forskning om ny teknik för att åtgärda klimatproblemen. Återigen, inte svårt att hålla med om det men Lomborg har i evigheter propagerat för att den globala uppvärmningen inte är ett problem.

Jag har jobbat med teknikutveckling i +20 år och aldrig någonsin har det satsats jättepengar på något som inte anses vara ett problem. Så varifrån förväntar han sig att pengarna ska komma?

Ja, jag tycker det är idiotiskt och populistiskt att säga att vi måste vänta tills vi har en fullt utvecklad ny teknik innan vi gör något. Det brukar hänvisas till de stora subventioner som ges till förnyelsebara bränslen. Ja, en ny teknik har aldrig någonsin tagits fram utan investeringar. Det är väl däremot märkligt att vi har en uråldrig fossilteknikbransch som fortfarande subventioneras så det står härliga till. Som förutom CO2 även ligger bakom utsläpp av SO2, NOx, kadmium, kvicksilver, sot, smog osv (ja, lobbyorgansiationer har på senare tid producerat mängder med artiklar om att sot/smog inte är så hälsofarligt).

Naturligtvis hamnar tankar om att frihandel ska lösa problemet högt upp i Lomborgs lista. Det som stör mig mest bakom de tankarna är att någon ”osynlig marknad” ska lösa saken i en framtid. Som att vi i den rika världen har näringslivets välmenande att tacka för att vi nått dit vi har. Klart de är en del av det men det är sällan det kommit frivilligt (det finns inget mer hjälplöst än näringslivets lobbyorganisationer när det ställs krav på åtgärder). Ta en titt på historien, Lomborgs krav på att inte göra något på grund av ekonomi är inget nytt:

Reglering av svaveldioxid gick inte av sig självt. Storbritannien ville till exempel inte dra ner på några utsläpp för att rädda Norges fiskar. Ett memo från The British Central Electricity Generating Board beskriver hur de såg på saken:

”För dem är det ett korståg, den norska ministern insisterar på en extrem politik” och beräknade att åtgärder skulle kosta 500 000 pund per räddad fisk.

I USA slog flera vetenskapliga råd fast att reglering krävdes men istället lyssnade Reagans administration till det här (en åsikt som lades till som ett appendix till den vetenskapliga rapport som regeringen hade beställt eftersom den motsa allt annat i rapporten vars slutsats var att reglering behövdes. En person av tolv tyckte nämligen annorlunda, den ende som inte var expert på området; Fred Singer som även varit drivande ”akademisk expert” i att förringa farorna med freoner, tobaksrök och klimatet):

”I brist på ens en uppskattning av storleksordningen på den ekonomiska skada som kan tillskrivas surt nedfall, och med kostnader för utsläppskontroller som säkerligen ligger i multimiljarderdollar-området, måste man fråga sig om vi attackerar ett miljondollarsproblem med en miljarddollarslösning.”

Det är i princip identiskt med Lomborgs argumentation och har använts i alla stora miljöfrågor.

Svaveldioxidreglering förutspåddes sänka hela samhället med massarbetslöshet och skyhöga elpriser. Blev det så?

Nej, inte direkt. I USA sjönk till och med elpriserna, ingen massarbetslöshet uppstod och inte heller kostade det så mycket som antytts (hundratals miljarder dollar). 2003 rapporterade det amerikanska miljödepartementet att kostnaden för att minska luftföroreningarna under de föregående tio åren låg runt åtta-nio miljarder dollar, alltså en tiondel av de fruktade kostnaderna. De uppskattade dock att de fördelar som följde med detta motsvarade strax över hundra miljarder dollar . En senare rapport från 2005 säger att kostnaderna för att minska utsläppen var mindre än så, cirka tre miljarder per år, samtidigt som hälsoeffekterna av åtgärderna var större än tidigare uppskattningar.

Bly i bensin, det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera, motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på 8-15 miljarder dollar per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och att allt bara var hysteri: :

”… massan av bevis visar otvivelaktigt att bly inte är en signifikant faktor i luftföroreningar och utgör inget hälsoproblem för allmänheten på något sätt.”

Wall Street Journal, Sept. 9, 1965

När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstol för att stoppa det men EPA vann det slaget. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med 700 miljoner dollar enligt EPA.

Freoner: 1988 uppskattade EPA att reduktionen av CFC med 50 procent inom 10 år skulle kosta $3,55 per kilogram. 1993 hade målet blivit än mer ambitiöst: fullständig utfasning av CFC-tillverkning, och det två år tidigare, till 1996. Men trots det sjönk den förväntade kostnaden för att uppfylla kraven med mer än 30 procent till $2,45 per kilogram. Och där utbyte av särskilda CFC:er inte hade förväntats förrän inom åtta eller nio år, hade industrin lyckats identifiera och anamma ersättare inom så lite som två år.”

Det går att fortsätta så här i all evighet och varenda gång har de ekonomiska spådomarna slagit TOKJÄVLA FEL. Det är förstås inget som bevisar att de ska vara fel för klimatåtgärder men att JBP och Lomborg verkar förakta de naturvetenskapliga modellerna och istället lutar sig mot påhittade ekonomiska modeller är inget annat än populistiskt. Det är ingen osynlig marknad som hjälpt oss, regleringar är inte en magisk kula för allt men det enda som gett oss en bättre miljö är att vi gjort något TROTS att näringslivets lobbygrupper lagt mångmiljoner på att få oss att låta bli.

Ja, jag vet att det här är ett meningslöst inlägg som ingen bryr sig om eller kommer leda till något. Trumpismen har kommit till Sverige sen länge, SVT är kommunistiskt och det är nu till och med kontroversiellt att SVT kallat JBP för kontroversiell på statsteven (tycker de som normalt sett brukar håna andra för att vara lättkränkta…).

Men jag har i alla fall blivit av med lite aggressioner över att vara en meningslös människa en meningslös värld. Men jag är inte bitter och jag vet egentligen inte varför jag bryr mig. Det är ni som har barn, inte jag …