En kort reflektion om hur saker och ting förändras.

Har ju på senare år gått och blivit konsult och vi hade ett litet personalmöte häromveckan (notera att jag har inget att klaga på varken det företag jag jobbar på eller min arbetsgivare dvs konsultfirman). Vi är en hel del konsulter hos min uppdragsgivare som nu fått förlängt kontrakt med 6 eller 12 månader (själv har jag till året ut).

”Det är ju skönt att få så långa kontrakt så man kan känna lite trygghet. Det är ytterst sällan något företag i branschen som anställer någon (konsult) på längre kontrakt än 3 månader nu för tiden.”

Ungefär så kommenterade min chef det. Och visst, man ska väl vara tacksam antar jag…

För bara någon vecka sedan fick min kompis ett jobb; en projektanställning på ett år. Han hade redan blivit erbjuden tjänsten och kontraktet var i princip påskrivet när de ändrade sig. De fick inte längre anställa någon på längre tid än tre månader och sedan förlänga det i tremånadsetapper… Hepp!

För inte så länge sedan innebar trygghet ett fast jobb, nu att man har inkomst i åtminstone sex månader. Välfärd? Effektivitet? Que?

Alltså jag förstår inte. Visst, ett fast jobb är bara en skenbar trygghet men ändå. Tror någon att man presterar och lägger ner sin själ i något som kanske tar slut om en månad eller två? Managment by fear! Att man ska kämpa sig blodig i skräcken av att förlora jobbet? I en kreativ forskningsmiljö som jag jobbar i? Eller vilken miljö som helst för den delen.

För det är ju förstås inte billigare. Man måste ju betala ett led till i kedjan. Till och med städpersonal hyrs in fastän man vet att byggnaderna måste städas så länge företaget existerar oavsett aktiekurs.

Och framförallt, tror man så lite på sitt företag att man inte vågar anställa folk längre än tre månader (för nej det handlar inte om någon engångsföreteelse)? Planerar man inte över längre horisont än så nu för tiden?

Tror någon på detta. Jag menar på riktigt? Bortom aktiekursernas fantasivärld? Är det verkligen så vi vill ha det? Gör omvärldens krav det tvunget att ha det så här? Personligen är jag helt övertygad om att det enda vi kan konkurrera med är kvalité,  effektivitet och kreativitet. Kort och gott att ha kul på jobbet. Tremånaders uppdrag passar kanske en del men i stort tror jag inte ett skit på det. Men det är ju jag det.

Marknaden, det ansiktslösa monstret som numera har alla svaren, säger ju uppenbarligen att det är det bästa. Men den säger ju också att Brennan (f d vd på AZ) är värld en halv miljard på sex jobbade år trots att han inte åstadkommit ett skit mer än skapat kaos.

Sådärja, en liten måndagsreflektion helt i klass med dagens väder 🙂