Skrev det här i vintras i samband med att Timbro startade ett miljöinstitut med en vag vision om att kanske få det publicerat någonstans med större räckvidd än min lilla blogg … men tja, energin tog slut så orkade inte slutföra med att korta ner osv. Med tanke på pågående diskussion om aktivism och rubriker i SVT om att klimatfrågan är en vänsterfråga tyckte jag det kunde vara lämpligt att publicera det här ändå och beskriva hur det kommer sig att det blivit så. För det är ingen som helst slump. Och det har vidare drivit utvecklingen mot det vi ser idag där ingenting är sant utan bara konspirationer…

DEL I

Timbro ska starta ett miljöinstitut för att åtgärda högerns miljöpolitik, som lider brist på ”egna seriösa, genomarbetade alternativ”, meddelade tankesmedjans nye vd PM Nilsson i början på året (Aftonbladet 31 jan). Det är välkommet. Problem kan alltid lösas på olika sätt och bidrag behövs från olika delar av samhället. Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.”

Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mar 2021).

Men det ligger lite av ett löjets skimmer över uttalandena, för inte kan Nilsson och Dousa vara omedvetna om vad det stora nätverk av marknadsliberala tankesmedjor – där Timbro ingår – har ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren? (benämns Nätverket nedan).

Marknadsliberala tankesmedjor inom Atlas Network 2021

Reagan må under sin tid som senator ha instiftat lagar för renare luft, men när han blev president hamnade USA:s miljöskyddsmyndigheten (EPA) i skottgluggen. Driftbudgeten ströps med 27 procent och den för miljöforskning med 58 procent. Verkställandeärenden rasade med 80-procent, ”obekväma röster” avskedades, bara en folkstorm förhindrade en planerad lättnad av utfasning av bly i bensin, budgeten för att sanera förorenad mark slaktades och Reagan lade sitt veto mot Clean Water Act – trots enhälliga beslut i kongressens båda kamrar. Det var för dyrt.

På Carters tid hade USA och Kanada startat ett vetenskapligt projekt för att samla in data om effekten av surt regn orsakat av industrins svavelutsläpp. Reagan satte dock stopp för den gemensamma utvärderingen, administrationen uttryckte tvivel om huruvida USA:s vetenskapliga akademi var objektiva, och lät istället en separat kommitté göra USA:s analys – utan Kanadas inblandning. Till denna handplockades fysikern Fred Singer, då anställd av Nätverket (Heritage Foundation).

Slutsatsen var samstämmig med tidigare expertrapporter: utsläppen borde regleras. Det fanns fortfarande osäkerheter men de var inte skäl nog att fördröja åtgärder ansåg kommittén – det vill säga alla utom Singer. Han tilläts skriva ett eget appendix där han framförde sina tvivel om det var ekonomiskt försvarbart att införa regleringar.

Fred Singers slutsats i Acid Rain Peer Review Panel 1984

Och det var denna linje Reagan valde. Trots en närmast enhetlig syn inom forskarvärlden att utsläppen borde reduceras agerade han inte (ja, det förekom överdrifter från miljörörelsen men det ändrar inte på detta).

---

Thatcher och Reagan var båda drivande i att få till Montrealprotokollet för att ersätta freoner. Thatcher har likaså blivit en symbol för hur världsledare tog tag i klimatfrågan. De flesta känner till hennes rykande tal inför FN om vikten av att agera, färre känner till att Nätverket fick henne att ändra uppfattning. Mer om det senare.

Även George Bush lovade i sin valkampanj 1988 att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Men som vald president rann även detta engagemang snart ut i sanden. Intensiva kampanjer, iscensatta av lobbyorganisationer och Nätverket, lyckades nämligen övertyga det republikanska styret att IPCC inte var trovärdiga och att uppståndelsen bara handlade om en politiskt driven alarmism.

Stora delar av Nätverket accepterade nämligen inte att utsläppen av växthusgaser utgjorde ett problem. Detsamma gällde utsläppen av freoner. Nämnda Fred Singer och representanter för Nätverket satt i amerikanska kongressförhör och motsatte sig en snabb utfasning av freoner även långt efter det att tillverkningsindustrin var med på tåget.

Fossilindustrisponsrad kampanj från 1991

På Earth Day 1996 försåg Nätverket amerikanska studenter med en gratistidning där de kunde läsa att det inte fanns vetenskapligt stöd för att surt regn, freoner, avskogning eller klimatförändringar innebar några problem för världen. Och det i sammanhanget obligatoriska mantrat om kostnadseffektivitet: vi vet för lite, vi måste forska mer innan vi agerar. En av skribenterna var fysikern Fred Singer.

Det här är alltså året efter Nobelpriset i kemi gick till forskarna som kartlagt hur freoner påverkar ozonlagret.

Ekonomiprofessorn Julian Simon var en tongivande liberal miljödebattör knuten till Nätverket, hyllad som en ”sanningssägare” då han bemötte miljörörelsens överdrifter (för jo, de finns). Men av bara farten förringades miljöproblem in absurdum. I ett policydokument för Cato Institute 1995 menade han:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

I sin bok The Ultimate Resource 2 (1996) ifrågasätter han utfasningen av bly i bensin och viftar bort kända miljöproblem som obefogad alarmism:

”Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok.”

Allt med referens till den nämnda fysikern Fred Singers bok. I Simons ögon vägde detta uppenbarligen tyngre än IPCC, en mängd publicerad vetenskap och Nobelprisad kemi.

Competitive Enterprise Institute (CEI) instiftade 2001 ett pris till Simons minne. En majoritet de första elva pristagarna har uttryckt att IPCC och klimatlarmen är en politisk bluff.

---

Statsvetaren Aaron Wildavsky var en annan Nätverksansluten professor som inte gav mycket för statliga regleringar. Han berättar i sin bok But is it true? (1995) att freoner/ozonfrågan inte var något att oroa sig för, klimatförändringarna handlade om naturliga cykler, kapitlet om DDT är extremt vinklat och den amerikanska regeringen påstås ha agerat i panik när de införde ett förbud 1972.

I verkligheten kom USA:s första reglering av DDT redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom (gällde ej malariabekämpning eller export). USA:s regering baserade beslutet på slutsatser från bland annat fyra grundliga vetenskapliga genomgångar de initierat.

Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen med bekämpningsmedel i sin bok Tyst vår 1962 och fått politiker och allmänhet att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som låg till grund för regleringarna. Men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen.

Nätverket har drivit omfattande kampanjer mot Rachel Carson, särskilt CEI. De har liknat förbudet vid massmord trots att det aldrig handlat om ett totalförbud, vilket bland annat Wildavsky påstår i sin bok. Det är ett budskap som extremhögern tacksamt tagit till sig. Breitbart 2014:

”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”

Som av en händelse satt Wildavsky i styrelsen för nämnda Fred Singers tankesmedja. Singer var likaså vetenskaplig granskare av But is it true?

---

1998 satte sig Nätverket ner med representanter för oljebolag och drog upp en detaljerad handlingsplan för hur de skulle hålla USA borta från Kyotoavtalet (ja, en representant för Singers tankesmedja deltog). Huvudstrategin var att trycka på hur osäker vetenskapen inom klimatologin var.

Med en tänkt mångmiljonbudget planerade de PR-kampanjer riktade mot media, politiker, skolor, företagsledare och allmänhet. De skulle finansiera studier, knyta till sig forskare som kunde föra deras talan, starta gräsrotrörelser och så vidare. Man ville skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC” som politiker och media kunde vända sig till.

2001 kom IPCC:s tredje stora rapport. Nätverket köpte inte slutsatserna och lät några kända ”skeptiker” ta fram en egen sammanfattning. Den imponerade inte direkt på klimatforskare. Men det ideliga misstänkliggörandet hade effekt. Bush beordrade en granskning av IPCC och klimatforskningen. Men ingen konspiration uppdagades.

En del av Nätverkets arbete i USA handlade om att rent ut sagt trakassera klimatforskare via ideliga stämningar och misstänkliggöranden om fusk. Till och med domstolarna tycktes tröttna på påhoppen. Colombias Superiour Court i utlåtande från 2013 (CEI = Competitive Enterpise Institute):

”Målsägande har blivit undersökt flera gånger och hans arbete har funnits vara korrekt. Några av dessa undersökningar har dessutom utförts på grund av anklagelser från CEI-försvararna i målet. På det följer att om någon ska vara på det klara över riktigheten i målsägandens arbete så är det CEI-försvaret. Det är därmed inte mer än rätt att säga att CEI-försvarets fortsatta kritik av målsägande är en hänsynslös ignorans av sanningen.”

Thatcher, som gick i bräschen för att agera i klimatfrågan hade vid det här laget gjort helt om. I sina memoarer (Statecraft, 2002) skrev hon att det mest hade handlat om alarmism och var ”en fantastisk ursäkt för [att införa] en världsomspännande, supranationell socialism.”

Och vad hade fått henne på andra tankar? Nätverkets böcker. En var skriven av Fred Singer.

2001 meddelade Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoavtalet och han lät en lobbygrupp veta att det delvis berodde på deras jobb.

Senare uppdagades att en lobbyist som fått centralt jobb inom Bushadministrationen hade redigerat bort fakta i expertmyndigheternas vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. Ett par dagar efter det blev känt slutade han för att börja jobba på oljejätten Exxonmobil.

Kanada fick i Stephen Harper en ny premiärminister 2006. Utöver en rad skandaler, slaktade han budgeten för forskning, miljöbevakningsprogram och liknande. Han förbjöd statligt anställda forskare att prata med media utan tillstånd. På konferenser fick de förskrivna svar om vad de fick yttra sig om. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat. Under Harpers ledning blev Kanada det enda land som hoppade av Kyotoprotokollet.

---

Några år efter millenniumskiftet startade Fred Singer NIPCC – ja, med ett N – med hjälp av Nätverket. De har arrangerat mängder med konferenser – finansierade av Nätverket – och gett ut omfattande ”vetenskapliga rapporter” i stil med IPCC:s men med rakt motsatt budskap.

Klimatforskare anser rapporterna vara rent bedrägeri. Meteorologiprofessor Lennart Bengtsson avfärdade exempelvis en som rent nonsens 2011:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv. För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”

Så sent som 2017 skickade NIPCC ut en rapport till 350 000 amerikanska lärare där det bland annat påstods att det inte skett någon uppvärmning sedan 1997. Fred Singer hävdade för övrigt i Voice of America 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att vi knappast skulle se något större uppvärmning framöver heller. Något han upprepade i föredrag 2016.

Och det är alltså något som vissa tycker behöver debatteras än idag: Huitfeldt (Kvartal) gör reklam för Climate the movie – Maths Nilsson, författare

Kända ”skeptiska” akademiker har förutspått att en nedkylning ska börja nästan varje år sedan millenniumskiftet.

David Evans förslag, saluförd på en av världens största ”skeptiska” bloggar, JoNova (Evans fru)

---

Nätverkets amerikanska organisationer har alltid varit motorn i att sprida desinformation i klimatfrågan. En avgörande faktor i deras framgångar är att de knutit till sig enstaka akademiker som kunnat föra deras talan. Likaså pengar från oljeindustrin. Det är mycket väldokumenterat. Deras budskap om att IPCC inte går att lita på har förstås inte stannat i USA. När USA hoppat av Kyotoavtalet 2001 riktades fokus mot europeiska politiker för att övertyga även dem. Det var en betydligt svårare uppgift.

To be continued … kanske … om jag orkar 🙂