Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

6:4 DDT och professor Aaron Wildavsky

Under covidpandemin gjordes enorma vetenskapliga framsteg. Viruset identifierades snabbt. Analysmetoder och olika snabbtest togs fram. Vaccin utvecklades i rekordfart och började tillverkas i en enorm skala.

Men bristen på kunskap i kombination med det allvarliga läget blottade tydligt hur forskare är vanliga människor precis som alla vi andra. Stundtals var samtalet inte särskilt smickrande för akademin. Påhoppen haglade. Hastigt hopplitade studier och artiklar blev till sanningar. Professorer stod i tv och påstod bergsäkert – men utan vetenskapligt stöd – att munskydd var lika effektiva som vaccin.

I paniken som rådde tycktes några inom akademin välja bort den vetenskapliga metodiken för att istället anamma minsta uttalande som bekräftade ens egen uppfattning. Allmänheten valde snabbt sida. Konspirationsteorier och antivaccinpropaganda följde som ett brev på posten (ber om ursäkt för en metafor som i den digitala tidsåldern och ”effektiviseringar” kanske inte längre är användbar?).

Bortom de skrikande rubrikerna jobbade dock merparten av forskare på utan att dra de säkra slutsatser som ofta dryftades i sociala medier och i morgonstudior. De samlade in data och utvärderade. Hyfsat säkra slutsatser i komplexa frågor tar tid att få fram. Som det alltid ha varit.

Begreppet försiktighetsprincipen blev högaktuellt. Vilka åtgärder är egentligen berättigade för att undvika risk? Sannolikheten att åtgärder trots goda intentioner istället förvärrar situationen är långt ifrån försumbar när man inte har koll på orsak och verkan.

Jag hamnade i ett upprört meningsutbyte om detta när jag på Twitter kommenterade en text i Expressen. Inte för att jag hade en annorlunda åsikt i frågan om försiktighetsprincipen utan för att DDT togs upp som ett varnande exempel:

”Ta DDT som exempel, en kemikalie med dåligt rykte som också är ett av de få verkligt effektiva bekämpningsmedlen mot myggor som sprider malaria. Det i stort sett globala förbudet av substansen under 1970-talet ledde till dramatiska ökningar i dödsfall från malaria. Dessa överträffade med oerhörd majoritet de dödsfall förbudet eventuellt räddade.”[1]

DDT är förmodligen miljödebattens främsta symbolfråga och argument likt dem ovan är vanliga. De dyker även upp i klimatdebatten med uppenbar avsikt att misskreditera miljörörelsen. Svenska tankesmedjan Eudoxa AB fick exempelvis tillåtelse av Competetive Enterprise Institute att översätta deras rapport Vad varje europé bör veta om global uppvärmning (2007) där de påstår:

”Malaria har historiskt även funnits på nordligare breddgrader och skulle lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT, vilket miljörörelsen starkt motsätter sig.”[2]

Ett makalöst populistiskt uttalande och jag återkommer snart till det.

DDT-frågan kopplas starkt till marinbiologen Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962. Där lyfte hon riskerna med att sprida de enorma mängder bekämpningsmedel som då länge hade gjorts utan några djupare tankar på konsekvenser. Boken handlar dock långt ifrån enbart om DDT. Som redan har nämnts brukar boken anges som ett startskott för miljörörelsen. Vill man sänka förtroendet för denna blir Rachel Carson en självklar måltavla.

Och utsatt blev hon redan på sin tid.

Kemikalieindustrin försökte stämma henne och när det misslyckades satsade de 250 000 dollar på en PR-kampanj med syfte att svartmåla Carson och den vetenskap hon hänvisade till. Hon blev kallad hysterisk, ovetenskaplig och kommunist. Hon blev även påhoppad för att vara en ogift kvinna som tog sig i ton.[3]

Och trots att Carson inte argumenterade för ett totalstopp för bekämpningsmedel målades skräckscenarier upp av hennes opponenter (som sällan lyfts upp som överdriven alarmism i debatten på samma sätt som miljöargument ofta gör). White-Stevens, vetenskapsman och representant för kemiindustrin och American Cyanamid Company, förutspådde en dramatiskt återgång till den ”mörka tidsåldern” av svält, sjukdomar och död om användningen av bekämpningsmedel begränsades.[4]

Och tongångarna har knappast blivit bättre med åren. År 2007 lanserade Competitive Enterprise Institute webbsidan RachelWasWrong.com (Rachel hade fel). I ett pressmeddelande skrevs:

”Även om Carson kan ha menat väl, fick hennes retorik och anti-teknologiska åsikter förödande konsekvenser, särskilt för barn i Afrika. Vår webbplats innehåller fotografier av några barn som miste livet i malaria sedan DDT förbjöds. Vi ber att folk också kommer ihåg deras födelsedagar, med hopp om att det kommer att uppmuntra beslutsfattare att tänka om dåraktig och farlig politik.”[5]

Ett i mina ögon smaklöst tilltag. På samma sida hittas länkar till mängder med dokument och inlägg om varför kemikalier är bra och regleringar är dåliga.

På webbsidan JunkScience fanns ett räkneverk som räknade upp hur många som dog på grund av att DDT hade förbjudits. The Malaria Clock: A Green Eco-Imperialist Legacy of Death.[6] Sidan drivs av Steven Milloy, som bland annat jobbat på Cato Institute, Competetive Enterprise Institute och Fox News (och är likaså en av de mer aktiva i klimatdebatten). Det verkar inte finnas ett enda utsläpp som är värt att reglera enligt honom.

Journalisten James Delingpole, även han en känd förvillare inom klimatdebatten, skrev 2014 på Breitbart News:

”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”[7]

Liknande artiklar har publicerats i en lång rad av världens större tidningar, om än inte lika tillspetsade. Men temat är klart: att DDT-förbudet inneburit massmord på oskyldiga människor. Nu hade artikeln i Expressen jag kommenterade inget med dessa extrema uttalanden att göra, däremot bygger resonemanget på samma felaktigheter. När jag påpekade detta fick jag till svar att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.

Aaron Wildavsky, är nu inte expert på malariabekämpning utan en (numera avliden) namnkunnig professor i statsvetenskap vid Berkeley. Inom miljödebatten är han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk. Han menade att försiktighetsprincipen missbrukas (särskilt av miljörörelsen) och används som argument för att helt undvika risk (vilket är omöjligt). Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer menade han. Istället förespråkade han mer trial and error, det vill säga att man testar och agerar när problem uppstår. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.

Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. Svaret blev nej. Jag ska exemplifiera med fallet DDT varför han gör det alldeles för enkelt för sig. (I själva verket är det mesta i boken skrivet av Wildavskys studenter men han berättar i förordet att han aktivt medverkat till texterna och står för varenda ord i boken).

Huvudargumentet i både hans bok och i Expressenartikeln ”Att helt förbjuda DDT gjorde mer skada än nytta” är i realiteten en stor halmgubbe. För nej, det har aldrig funnits ett totalt förbud.

I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och även där var det fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar efter förbudet inom jordbruket 1972. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick långt efter detta förbud.[8] Produktionen av DDT var som högst 1962, åttiofem tusen ton per år, men volymerna sjönk sedan stadigt långt innan förbudet infördes.[9]

Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall bara om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa exempelvis malaria. Länder som Indien införde inget förbud alls.

En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden kommit, konstaterade att ”Som situationen är nu används DDT fortfarande i stor utsträckning, både inom jordbruket och för vektorkontroll [=bekämpa sjukdomsspridning], i vissa tropiska länder.”[10]

I slutet av förra millenniet tog dock debatten om ett globalt totalförbud fart i och med att ett nytt avtal skulle signeras (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POP)). Flera miljöorganisationer ville inkludera DDT i denna förbudslista. Men det blev inget totalförbud denna gång heller. WHO inkluderar numera DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds numera detta även av de allra flesta miljöorganisationer.

Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet, ökad kostnad och även ett ökat antal malariafall. Men rent generellt korrelerar malariautbrotten inte särskilt bra med DDT-förbuden och den gemensamma nämnaren är inte brist på DDT.

En artikel i den vetenskapliga tidskriften Malaria Journal har gått igenom vetenskaplig litteratur och bedömt orsakerna bakom sjuttiofem fall där malaria hade ”kommit tillbaka” efter lyckade bekämpningsprogram.[11] Det involverade 61 länder mellan 1930 och 2000. En tredjedel berodde på att myggorna utvecklat resistens mot DDT, men nio av tio gånger var orsaken till återfallen att man inte hade hållit fast vid de pågående kontrollprogrammen på grund av bristande resurser vad det gällde sjukvård, distribution och så vidare. Enbart besprutning är inte tillräckligt.[12]

Att skylla problemen enbart på förbuden är helt enkelt ren och skär populism, men det passar bra in i världsbilden för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”. Det finns otaliga exempel på där återuppblossande malariaepidemier i fattiga länder inträffade långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.[13]

Ett par exempel förutom de som hittas i ovanstående referenser:

Peru: ”Tyvärr ökade malaria igen 1970 när myggor blev DDT-resistenta och finansieringen av malariakontrollprogrammet minskade.”[14]

Iran och flera grannländer: ” På grund av den dubbla resistensen hos An. stephensi mot DDT och dieldrin, användes malation IRS vid malariavektorkontroll i Iran sedan 1968.”[15]

Och på tal om resistens:

”År 1956 visade endast fem arter av dessa myggor resistens; i början av 1960 hade antalet stigit till tjugoåtta. I Västafrika, Mellanöstern, Centralamerika, Indonesien och Östeuropa innehåller de resistenta myggorna några mycket farliga malariavektorer.”[16]

Orden är Rachel Carsons.

Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bland annat tyfus), fästingar, husflugor och så vidare utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller de läkemedel som finns mot malaria.

Wildavsky diskuterar inte resistensproblemet alls i sin bok. Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen. Det finns åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad på grund av att sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.

Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen av DDT infördes redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom 1972.[17] Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen och fått politiker att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som var grunden som förbuden fattades på (men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen). Fyra vetenskapliga genomgångar gjordes på uppdrag av USA:s regering, alla fyra rekommenderade en utfasning av DDT:

(1) 1963, ”Use of Pesticides,” A Report of the President’s Science Advisory Committee (PSAC)
(2) 1965, ”Restoring the Quality of Our Environment,” A Report of the Environmental Protection Panel, PSAC
(3) 1969, Report of the Committee on Persistent Pesticides, Division of Biology and Agriculture, NRC, to the Agriculture Department
(4) 1969, Mrak Commission Report

DDT ersattes stegvis av nya medel som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT. Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.

Bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall redovisas, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd. Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:

”Aldrig tidigare har dock så många skadedjur med ett så brett spektrum av vanor och egenskaper ökat till skadliga nivåer efter applicering av något material, som har inträffat efter användning av DDT i äppelbesprutningsprogrammen.”[18]

Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika skadliga för fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.

Jag har i tidigare kapitel gett flera exempel när hela fiskpopulationer slogs ut efter DDT-besprutning (kapitel 2:4).

Wildavsky menar att det fanns få bevis för att DDT orsakade hälsoproblem för människor, och likaså att bevisen var svaga för negativ påverkan på vilda djur och växter. Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa allvarlig hälsopåverkan på människor. Ofta byggde dessa fynd på slutsatser utifrån djurförsök och enskilda kliniska fall. Det medger även WHO i exempelvis en rapport från 1979, även om det fanns flera studier som indikerade problem.[19] Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.

Och här märks också ensidigheten tydligt. Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människor kritiserades med rätta hårt redan då.[20] Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.

I Tyst vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömupparnas siffror? Ja, det gör i alla fall ”regleringsskeptiker”, ett av deras vanligaste argument om att DDT inte påverkade djurlivet negativt kommer just från naturföreningen National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar. (Oftast hänvisas då till webbsidan Junk Science). De sägs nämligen visa att antalet fåglar ökade, inte minskade, under denna tid. Wildavsky nämner detta, men säger förvisso att siffrorna är ifrågasatta.

Audubon, som sammanställt statistiken, säger att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Både antal platser där dessa årliga räkningar utfördes och antalet fågelskådare hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. På 1930-talet stod 679 personer för räkningen som utfördes på 203 olika platser. Fyrtio år senare deltog 32 322 personer på 1320 olika platser.[21]

De hade på slutet av denna tidsperiod särskilt riktat in sig på att följa upp havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör. Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder av fåglar dog efter DDT-besprutningar. Här citat från en vetenskaplig artikel:

”Det finns betydande bevis för att DDT ackumulerats från kontaminerade daggmaskar och dödat ett stort antal vandringstrastar och andra trastar på 1950- till 1970-talen (Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).[22]

(Vandringstrast heter i USA american robin och ska inte blandas ihop med european robin, den art vi kallar rödhake.)

Wildavsky påpekar vidare att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.

Men ingen påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och som beskrivits i tidigare kapitel fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).

Att DDT orsakar äggskalsförtunning är klarlagt och likaså att DDT påverkat särskilt rovfåglar hårt. Men problematiken är komplex. Förutom att det är svårt att isolera orsak och verkan när det finns en massa olika miljögifter närvarande så skiljer känsligheten enormt mellan olika fågelarter. De flesta tamfåglar, som är lättare att studera i kontrollerade försök, är exempelvis inte särskilt känsliga. Föroreningar i koncentrationer som inte tycktes påverka tordmular alls, fick havsörnarnas reproduktion att minska med 80 procent i Sverige.

Efter att Wildavsky listat upp dessa tvivel på orsak-och-verkan kommenterar han att övertygande bevis för kopplingen mellan DDT och äggförtunning har framkommit på senare tid, men lägger till att det inte rättfärdigade ett totalt förbud (vilket ju heller inte infördes). Det är en åsikt och inte fakta.

Återhämtningen av populationerna efter förbuden har också varit anmärkningsvärd. Men trots att det har gått femtio år sen förbudet så dör fåglar än idag på grund av DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). 2012 observerades fåglar i USA som dog i spasmer väldigt lika dem som DDT-drabbade fåglar visade förr. Det visade sig att dessa fåglar hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA.[23] I området fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…

Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Teorier har ofta svaga punkter: bioackumulering kan vara verklig, men …” och spekulerar sedan i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 1960-talet. Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.

Det finns mer att kommentera både från Wildavskys bok och diverse andra argument i samma stil som florerar på nätet, men jag nöjer mig så. Det bör återigen påpekas att Rachel Carson inte heller förespråkade ett totalstopp för användandet av bekämpningsmedel:

”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre.

Praktiska råd ska vara ’Spraya så lite som du bara kan’ istället för ’Spraya till gränsen för vad du kan’. […] Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”

Det är förståndiga ord om gäller i allra högsta grad än idag.

---

Wildavskys DDT-text är i mina ögon ett vetenskapligt haveri. Det kanske beror på att det var hans studenter som skrivit merparten och de var förstås mycket väl medvetna om sin handledares negativa inställning i frågor om statlig reglering och påverkades därav? Det är inte mina ord utan Wildavskys egna och en felkälla han själv diskuterar i introduktionen. Han trycker på hur han aktivt tagit del i produktionen och att de hade vänt och vridit på argumenten för att få ihop en objektiv text.

De hade även skickat de olika kapitlen på remiss till sakkunniga. Och här dyker han upp igen, Fred Singer – nestorn i att ifrågasätta vedertagen vetenskap inom en rad miljöfrågor (se kapitel 6:1). Han var en av dem som anlitats som expert. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas vetenskapliga råd (SEPP).

Ett kapitel i Wildavskys bok But is it true? handlar om klimatförändringarna och är minst lika vinklat som det om DDT beskrivet ovan. Han avvisar bevisen som klimatforskarna presenterat rörande mänsklig påverkan och lyfter i stället fram naturliga variationer som mera troliga orsaker. Han ifrågasätter till och med uppvärmningen med stöd av temperaturmätserier från enbart USA som utgör knappt två procent av världens yta.

Wildavsky skrev dessutom förordet till en bok av Robert Balling utgiven 1992 (The Heated Debate: greenhouse predictions versus climate reality) och avfärdar den globala uppvärmningen som ännu en av alla obefogade skrämselhistorier. Han riktar svidande kritik mot reglering av växthusgaser som enligt honom skulle leda till en avindustrialisering av USA och sänka ”vår levnadsstandard till urusla nivåer”. Den verkliga faran, menade han, kom från ”människor som vill kontrollera vårt beteende i den globala uppvärmningens namn”.[24]

Balling är för övrigt professor i geologi och har varit mycket aktiv i att bestrida IPCC:s slutsatser. Han har dessutom fått stora pengar från fossilindustrin.[25]

Det är förstås lätt att utmåla personer likt Wildavsky som att vara av industrin köpta vettvillingar som inte bryr sig om miljö och hälsa. Men det är att göra det lätt för sig. En hel del av Wildavskys inlägg om när försiktighetsprincipen kan ge motsatt effekt bör man naturligtvis ta åt sig av. Men det är symptomatiskt för den här debatten att en klick av akademiker ligger bakom en mängd så kallade skeptiska böcker och publikationer utgivna på libertarianska tankesmedjor och liknande.

Alla delar de en ganska extrem syn på regleringar och statens inblandning. Liksom den att i princip alla miljölarm är överdrivna och att vetenskapen där är korrumperad av forskare som bara fiskar efter statliga forskningsanslag. Personer som Fred Singer återkommer ständigt som referens och expert inom områden han själv inte har forskat i.

De måste förstås få ge ut vilka böcker och saluföra vilka åsikter de vill. Problemet är inte att de försöker påverka opinionen utan hur det görs. Men det bidrar naturligtvis till att det i miljöfrågor ofta kan vara mycket svårt att veta vem man kan lita på.

Nästa kapitel ->

---

[1] Zander, Joakim Åtgärdernas effekter kan bli värre än viruset, Expressen 2020-03-19 https://www.expressen.se/kultur/atgardernas-effekter-kan-bli-varre-an-viruset/

[2] Murray, Iain, Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, Eudoxa AB, 2007 https://web.archive.org/web/20070110100915/http:/www.eudoxa.se/content/archives/klimatet.pdf

[3] Robin McKie, Rachel Carson and the legacy of Silent Spring, The Guardian 27 maj 2012 https://www.theguardian.com/science/2012/may/27/rachel-carson-silent-spring-anniversary

[4] Lear, Linda J. “Rachel Carson’s ‘Silent Spring.’ (sid 18)” Environmental History Review, vol. 17, no. 2, 1993, pp. 23–48. JSTOR, https://doi.org/10.2307/3984849. Accessed 15 Nov. 2023.

[5] Morrison, Riachard, Competitive Enterprise Institutes webbsida 2007-05-21 https://cei.org/blog/rachel-was-wrong/

[6] The Malaria Clock: A Green Eco-Imperialist Legacy of Death http://junksciencearchive.com/malaria_clock.html

[7] Delingpole, James, Google celebrates the 20th-century’s greatest female mass murderer Rachel Carson, Breitbart 2014-05-27 https://www.breitbart.com/europe/2014/05/27/google-celebrates-the-20th-century-s-greatest-female-mass-murderer-rachel-carson/

[8] Excerpt from DDT, A Review of Scientific and Economic Aspects of the Decision To Ban Its Use as a Pesticide, prepared for the Committee on Appropriations of the U.S. House of Representatives by EPA, July 1975, EPA-540/1-75-022 https://www.epa.gov/archive/epa/aboutepa/ddt-regulatory-history-brief-survey-1975.html

[9] https://web.archive.org/web/20211125124535/https://wwwn.cdc.gov/TSP/ToxProfiles/ToxProfiles.aspx?id=81&tid=20

[10] INTERNATIONAL PROGRAMME ON CHEMICAL SAFETY, ENVIRONMENTAL HEALTH CRITERIA 9, DDT and its Derivatives, World Health Organization, Geneva, 1979, ISBN 92 4 154069 9 https://inchem.org/documents/ehc/ehc/ehc009.htm#SectionNumber:3.2

[11] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

[12] Greenwood, B., Mutabingwa, T. Malaria in 2002. Nature 415, 670–672 (2002). https://doi.org/10.1038/415670a

[13] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

[14] Griffing, S.M., Gamboa, D. & Udhayakumar, V. The history of 20th century malaria control in Peru. Malar J 12, 303 (2013). https://doi.org/10.1186/1475-2875-12-303

[15] Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0

[16] Carson, Rachel, Silent spring II, New Yorker, 1962-06-23, https://www.newyorker.com/magazine/1962/06/23/silent-spring-part-2

[17] DDT Regulatory History: A Brief Survey (to 1975), US Environmental Protection Agency  https://www.epa.gov/archive/epa/aboutepa/ddt-regulatory-history-brief-survey-1975.html

[18] Baker, Howard, Spider Mites, Insects, and DDT, Yearbook of Agriculture 1952, National Agricultural Library Digital Collections  https://naldc.nal.usda.gov/download/IND43894268/PDF

[19] INTERNATIONAL PROGRAMME ON CHEMICAL SAFETY, ENVIRONMENTAL HEALTH CRITERIA 9, DDT and its Derivatives, World Health Organization, Geneva, 1979, ISBN 92 4 154069 9 https://inchem.org/documents/ehc/ehc/ehc009.htm#SectionNumber:3.2

[20] Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260

[21]Per Dr. Gary Langham, Audubon Chief Scientist https://timpanogos.blog/2015/08/26/audubon-christmas-bird-count-issue-eagles-did-not-prosper-during-the-time-of-ddt/

[22] Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098

[23] https://www.sciencenews.org/article/ddt-lingers-michigan-town

[24] Hansson, S.O. Social constructionism and climate science denial. Euro Jnl Phil Sci 10, 37 (2020). https://doi.org/10.1007/s13194-020-00305-w

[25] Desmogs websida: https://www.desmog.com/robert-c-balling-jr/