Tankesmedjor gjorde klimatet till en vänsterfråga Del II

Det här är en fortsättning på föregående inlägg som är en respons på hur Timbros två senaste vd:ar uttrycker det som att marknadsliberaler skulle vara garanten för en ansvarsfull miljöpolitik.

Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.” Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna”.

I förra inlägget visade jag hur flera tongivande liberaler och tankesmedjor genom åren har ifrågasatt vetenskapen bakom några av de allra största miljöproblemen vi haft. Oftast med hänvisning till en enskild akademiker med avvikande åsikter, jag exemplifierade med fysikern Fred Singer. Inlägget slutade med att USA beslutade att stå utanför Kyotoavtalet 2001, en stor seger för lobbyorganisationer och marknadsliberala tankesmedjor (nedan kallat ”Nätverket”). Nu riktades fokus över Atlanten. Europeiska politiker skulle övertygas.

Förutom att ifrågasätta IPCC:s trovärdighet handlar förstås miljöfrågor mycket om ekonomi.

Tankesmedjan ACCF, med rejäla intressekonflikter i frågan i form av finansiering från oljebolag, bildade dotterbolaget ICCF som öppnade kontor i Bryssel (läs: de skaffade ett postfack och lät en annan tankesmedja sköta fotarbetet via sekretessavtal). Margo Thorning utsågs till chef. Hon hade tidigare författat dystopiska rapporter om hur Kyotoavtalet riskerade amerikanska förluster upp mot 400 miljarder dollar årligen och hotade miljontals jobb.

Nu gjorde hon samma analys för fyra länder i EU. Utsikterna var inte nådiga. I enbart Tyskland skulle antalet jobb minska ”med 1,0 miljoner jobb årligen under budgetperioden 2008–2012” och BNP braka in i väggen.

Klipp från rapportThe Impacts of Climate Change on European Employment and Skills in the Short to Medium-Term: A Review of the Literature Final Report (Volume 2) May 2009

Siffrorna skrevs ner något i en senare version men det var fortfarande ett ekonomisk haveri som väntade. ICCF lobbade både EU:s och nationella parlament ihop med andra medlemmar i Nätverket. (BBC, ABC News, Bloomberg, Reuters, MSNBC News med flera förmedlade uppgifterna). Vittnesmål som kryddades med påståenden som exempelvis från Martin Ågerup, danska CEPOS och International Policy Network, 2004:

  • klimatet har faktiskt alltid förändrats och kommer alltid att förändras. Därför är små människoskapade temperaturhöjningar inte ett problem.”
  • IPCC:s slutsatser [om människans påverkan] är mycket kontroversiella.”.

De är på inget sätt ovanliga uttalanden från Nätverket. Nedan från Storbritanniens parlament med idel kändisar från klimatdebatten. Fred Singer är en.

Ovan Storbritannien och nedan evenemang EU-parlamentet:

A Workshop Co-sponsored by

International Council for Capital Formation, Centre for the New Europe, Istituto Bruno Leoni and Institut Economique Molinari

Wednesday, November 24th, 2004

Place: The European Parliament – Room ASP 1G2


Competitive Enterpise Institute (CEI) är en av de mest aktiva aktörerna i det här spelet. 2005 gav de ut rapporten Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, som svenska tankesmedjan Eudoxa AB lät översätta. Utöver ekonomisk undergångsretorik med hänvisning till ICCF:s rapport, märks utstuderad körsbärsplockning av information och populistiskt nonsens som att malaria ”lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT”.

Siffrorna ovan är hämtade från Margo Thornings, ICCF, rapport.

CEI skickade även sin konsult Chris Horner över Atlanten med uppdrag att övertala företag att finansiera en ny tankesmedja som skulle bearbeta politiker på samma lyckosamma sätt man gjort i USA. Horner var även advokat för Cooler Heads Coaltion, en oljefinansierad gruppering som beskriver sig själva som en ”informell ad hoc-grupp, fokuserad på att skingra myterna om global uppvärmning”, vilket i praktiken innebär att ifrågasätta IPCC:s slutsatser. Bland medlemmarna hittas flera tankesmedjor från Nätverket samt oljebolag. Horner är dessutom författare till ett par storsäljande böcker där IPCC:s slutsatser utmålas som vänstervriden alarmism.

Nu misslyckades Horners försök att starta en ny tankesmedja och han uttryckte förvåning över bristen på intresse.

Men andra tog chansen.

Gunnar Hökmark, moderat med Timbrobakgrund, startade under sin tid som EU-parlamentariker en tankesmedja, European Enterprise Institute (EEI). Han anställde Chris Horner för att sköta energi- och miljöfrågor. I realiteten verkar hans roll mest handlat om att prata ner internationella klimatavtal.

Förutom att Hökmark själv var vice ordförande för EPP – den största politiska grupperingen inom EU – fanns en rad politiska högdjur med i smedjans kommittéer (exempelvis sittande finansminister för Slovenien, före detta finansministern för Slovakien, tidigare vice premiärminister i Österrike och tillika dåvarande EU:s särskilda samordnare för stabilitetspakten för sydöstra Europa).

Trots de uppenbara potentiella intressekonflikterna vägrade de uppge vilka som finansierade deras verksamhet. Även vicepresidenten för europeiska investeringsbanken fanns med på ett hörn, är det verkligen rimligt att en person på den posten engagerar sig i politiskt opinionsdrivande verksamhet?

Men EU drev igenom Kyotoavtalet. Målen uppfylldes med råge. EU kollapsade inte.


Även om finansieringen av Nätverkets verksamheter oftast är höljd i dunkel är det mycket väldokumenterat hur oljeindustrin har bidragit med stora pengar. Ett talande exempel är Brysselbaserade tankesmedjan Centre for New Europe (CNE), vars chef 2005–2007 var Mattias Bengtsson (vd för Timbro fram till 2004). Den kände liberale debattören Johan Norberg var senior fellow. CNE vägrade uppge sina finansiärer men via oljejätten ExxonMobils dokumentation framgår att CNE erhållit 130 000 dollar 2004-2005, varav 80 000 var öronmärkta till utbildning om klimatförändringarna.

Och vad innebar det?

Man behöver inte ägna många minuter på CNE:s sidor för att inse att deras syn på ”sund vetenskap” inte var liktydigt med den som IPCC representerar, snarare motsatsen – några av klimatförvillandets allra vanligaste myter hittas där. IPCC kallas till exempel för ”en märklig samling ägghuvuden”.

Under essential readings listas en radda böcker skrivna av personer som är kända för att inte acceptera IPCC:s slutsatser (en stor majoritet av utgivna ”klimatskeptiska” böcker har koppling till Nätverket – och nästan ingen har genomgått kollegial granskning (Dunlop, 2013)). CNE ordnade likaså en föreläsning med den i del 1 nämnde Fred Singer och publicerade några av hans rapporter.

CNE samarbetade med andra europeiska tankesmedjor inom Nätverket som alla förkastade IPCC:s slutsatser och de saluförde detta genom bland annat workshops för EU-parlamentariker. Samma tongångar hördes hemma i Sverige. Nima Sanandaji, då vd för tankesmedjan Captus, skrev 2005 på SvD:s ledarsida:

Det är värt att påpeka att människans inverkan på jordens temperatur troligtvis överdrivs kraftigt i samhällsdebatten. Forskningen pekar allt mer på att vi upplever en naturlig variation i planetens medeltemperatur.”

Hans kollega, Jonas Pettersson, ledarskribent på SvD och senare pressekreterare för Centerpartiet, kom i debattartikel i Aftonbladet fram till den häpnadsväckande slutsatsen att IPCC:s slutsatser var en bluff byggda på i stort sett en forskares studier (Michael Mann).

Och så där har det sett ut. Och även om verkligheten har kommit ifatt de flesta är det tydligt att misstron lever kvar i de här kretsarna baserat på uppfattningar som har sina rötter i detta välorganiserade desinformationsflöde. Här från SvD:s ledarsidas chef 2020.

IPCC sammanställer mängder av angelägen forskning som spänner över flera områden, men de rapporter som oftast når den offentliga diskussionen är sammanställda av politiska tjänstemän och ska betraktas just som det, och inte som en högre makts dekret.” De som sätter tvångströja på debatten | Tove Lifvendahl | SvD

Självklart ska inte IPCC rapporter ses som religiösa skrifter, men det är inte politiska tjänstemän som skriver rapporterna. Nedan en tweet från Janerik Larsson efter IPCC släppt sin senaste rapport. Han är journalist, skribent på SvD:s ledarsidor, PR-konsult och har även varit vice vd för Svenskt Näringsliv.

Men nej, marknadsliberaler hatar inte miljön och alla är givetvis inte klimatförnekare. Däremot är det ytterst väldokumenterat hur väldigt många tankesmedjor inom Nätverket har varit motorn i det välorganiserade desinformationsarbete som bedrivits i klimatfrågan under decennier. Och fossilindustrin har smörjt maskineriet med stora summor (se t ex Brulle 2013).

Det är helt legitimt att tycka att Parisavtal och liknande är fel sätt att lösa problemen. I komplexa frågor om miljön förekommer det alltid överdrifter och felaktigheter som med rätta måste få kritiseras.

Miljörörelsen är inte felfria och äger inte ensamrätt till vad som är bäst lösningar. Men det som beskrivits ovan handlar inte detta, det har inget att göra med att ”nyansera debatten” utan att helt bortse från en enorm mängd vetenskap. Det är helt uppenbart att en ideologisk övertygelse har blivit till stora skygglappar mot verkligheten, enskilda akademiskers åsikter till halmstrån att klamra sig fast vid trots att empiriska data motbevisat dem om och om igen.

För jo, vi vet att de har haft fel angående vad vetenskapen kan visa, det är kontrollerbara fakta och ingen åsikt. Det handlar heller inte om vad enstaka studier säger. Alternativa förklaringsmodeller har inte ignorerats. Men det kan vara ack så svårt att veta vad som är sant, för det är en veritabel flod av desinformation som dränkt denna debatt.

Visst har miljön blivit bättre i takt med att ekonomin har växt. Men det har inte kommit av sig självt utan för att samhället har agerat trots rejält motstånd och obefogad undergångsretorik från Nätverket, inte bara i klimatfrågan.

Det är därför en aning stötande när Timbros vd:ar nu vill påstå att ”marknadsliberaler är de riktiga klimatvännerna” och att en ”liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor”. De har inte ens accepterat att det existerar problem och har påstått att västvärlden skulle implodera om åtgärder vidtogs. Det kanske finns, men jag har nog aldrig sett minsta skymt av ånger eller ursäkt, mest handlar det om att utmåla miljöorganisationer som hysteriker och ja, några vill till och med likna dem vid terrororganisationer – till synes helt blinda för sin egen extremism.

Och för att återknyta till den i del I nämnda opinionsartikeln i Aftonbladet där Timbro meddelade att det ska starta ett nytt miljöinstitut. De som nu ska leda deras nya miljöinstitut är inga ”klimatförnekare” och det är bara att önska dem lycka till. Att det finns viss skepsis är med stöd av ovanstående självklart. Och det är helt självförvållat.

Nätverkets systematiska arbete med att undergräva förtroende för den vetenskapliga processen har likaså fått vidare konsekvenser. Deras ideliga påstående om en pågående konspiration passade högernationalistiska grupper som hand i handske.

Forskare och miljörörelser har i flera decennier försökt lyfta klimatfrågan men det var först i och med Greta Thunbergs protester frågan hamnade i allmänhetens fokus på riktigt. Högernationalistiska grupperingar som AfD som aldrig brytt sig om saken började sprida propaganda mot Thunberg, miljörörelsen och klimatvetenskapen som sådan. SwebbTV är bara en i mängden av alternativmedia som hoppade på tåget. Klimatfrågan är numera en självklar del i kulturkriget mot etablissemanget.

De tvivel som till en början spreds i försvar av ekonomiska intressen har nu fallit helt utom kontroll och genomsyras av konspirationsteorier av olika slag. Riksdagsledamöter från etablerade partier menar på fullt allvar att det pågår en ”subtil hjärntvätt av svenska befolkningen” via alarmistiska färger på väderkartorna.

En springande punkt här är IPCC:s slutsatser och huruvida alternativa hypoteser har ignorerats som många inlägg på svenska kultursidor hävdat. Visst finns det saker i debatten som bör kritiseras, men faktum är att nivån på mycket av den kritik som framförs är på pinsamt låg nivå. Jag har skrivit tillräckligt om det:

11:2 Kulturkriget och att flytta gränser – Maths Nilsson, författare

11:2:4 – Att tålmodigt diskutera – Maths Nilsson, författare

11:2:7 En konservativ rörelse i fritt fall? – Maths Nilsson, författare


Varför ältar jag detta? För jo, jag har ju skrivit om det tidigare. Det är helt enkelt för att ”deras” (ja, jag generaliserar) beskrivning av hur vår miljö blivit bättre är ren politisk historierevisionism. Det vill säga som Wikipedia uttrycker det: ”där en makthavare eller ideolog låter skriva om historien efter en politisk agenda, för att kunna använda den nya berättelsen som propaganda.”

Tankesmedjor gjorde klimatet till en vänsterfråga

Skrev det här i vintras i samband med att Timbro startade ett miljöinstitut med en vag vision om att kanske få det publicerat någonstans med större räckvidd än min lilla blogg … men tja, energin tog slut så orkade inte slutföra med att korta ner osv. Med tanke på pågående diskussion om aktivism och rubriker i SVT om att klimatfrågan är en vänsterfråga tyckte jag det kunde vara lämpligt att publicera det här ändå och beskriva hur det kommer sig att det blivit så. För det är ingen som helst slump. Och det har vidare drivit utvecklingen mot det vi ser idag där ingenting är sant utan bara konspirationer…

DEL I

Timbro ska starta ett miljöinstitut för att åtgärda högerns miljöpolitik, som lider brist på ”egna seriösa, genomarbetade alternativ”, meddelade tankesmedjans nye vd PM Nilsson i början på året (Aftonbladet 31 jan). Det är välkommet. Problem kan alltid lösas på olika sätt och bidrag behövs från olika delar av samhället. Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.”

Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mar 2021).

Men det ligger lite av ett löjets skimmer över uttalandena, för inte kan Nilsson och Dousa vara omedvetna om vad det stora nätverk av marknadsliberala tankesmedjor – där Timbro ingår – har ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren? (benämns Nätverket nedan).

Marknadsliberala tankesmedjor inom Atlas Network 2021

Reagan må under sin tid som senator ha instiftat lagar för renare luft, men när han blev president hamnade USA:s miljöskyddsmyndigheten (EPA) i skottgluggen. Driftbudgeten ströps med 27 procent och den för miljöforskning med 58 procent. Verkställandeärenden rasade med 80-procent, ”obekväma röster” avskedades, bara en folkstorm förhindrade en planerad lättnad av utfasning av bly i bensin, budgeten för att sanera förorenad mark slaktades och Reagan lade sitt veto mot Clean Water Act – trots enhälliga beslut i kongressens båda kamrar. Det var för dyrt.

På Carters tid hade USA och Kanada startat ett vetenskapligt projekt för att samla in data om effekten av surt regn orsakat av industrins svavelutsläpp. Reagan satte dock stopp för den gemensamma utvärderingen, administrationen uttryckte tvivel om huruvida USA:s vetenskapliga akademi var objektiva, och lät istället en separat kommitté göra USA:s analys – utan Kanadas inblandning. Till denna handplockades fysikern Fred Singer, då anställd av Nätverket (Heritage Foundation).

Slutsatsen var samstämmig med tidigare expertrapporter: utsläppen borde regleras. Det fanns fortfarande osäkerheter men de var inte skäl nog att fördröja åtgärder ansåg kommittén – det vill säga alla utom Singer. Han tilläts skriva ett eget appendix där han framförde sina tvivel om det var ekonomiskt försvarbart att införa regleringar.

Fred Singers slutsats i Acid Rain Peer Review Panel 1984

Och det var denna linje Reagan valde. Trots en närmast enhetlig syn inom forskarvärlden att utsläppen borde reduceras agerade han inte (ja, det förekom överdrifter från miljörörelsen men det ändrar inte på detta).


Thatcher och Reagan var båda drivande i att få till Montrealprotokollet för att ersätta freoner. Thatcher har likaså blivit en symbol för hur världsledare tog tag i klimatfrågan. De flesta känner till hennes rykande tal inför FN om vikten av att agera, färre känner till att Nätverket fick henne att ändra uppfattning. Mer om det senare.

Även George Bush lovade i sin valkampanj 1988 att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Men som vald president rann även detta engagemang snart ut i sanden. Intensiva kampanjer, iscensatta av lobbyorganisationer och Nätverket, lyckades nämligen övertyga det republikanska styret att IPCC inte var trovärdiga och att uppståndelsen bara handlade om en politiskt driven alarmism.

Stora delar av Nätverket accepterade nämligen inte att utsläppen av växthusgaser utgjorde ett problem. Detsamma gällde utsläppen av freoner. Nämnda Fred Singer och representanter för Nätverket satt i amerikanska kongressförhör och motsatte sig en snabb utfasning av freoner även långt efter det att tillverkningsindustrin var med på tåget.

Fossilindustrisponsrad kampanj från 1991

Earth Day 1996 försåg Nätverket amerikanska studenter med en gratistidning där de kunde läsa att det inte fanns vetenskapligt stöd för att surt regn, freoner, avskogning eller klimatförändringar innebar några problem för världen. Och det i sammanhanget obligatoriska mantrat om kostnadseffektivitet: vi vet för lite, vi måste forska mer innan vi agerar. En av skribenterna var fysikern Fred Singer.

Det här är alltså året efter Nobelpriset i kemi gick till forskarna som kartlagt hur freoner påverkar ozonlagret.

Ekonomiprofessorn Julian Simon var en tongivande liberal miljödebattör knuten till Nätverket, hyllad som en ”sanningssägare” då han bemötte miljörörelsens överdrifter (för jo, de finns). Men av bara farten förringades miljöproblem in absurdum. I ett policydokument för Cato Institute 1995 menade han:

Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

I sin bok The Ultimate Resource 2 (1996) ifrågasätter han utfasningen av bly i bensin och viftar bort kända miljöproblem som obefogad alarmism:

”Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok.”

Allt med referens till den nämnda fysikern Fred Singers bok. I Simons ögon vägde detta uppenbarligen tyngre än IPCC, en mängd publicerad vetenskap och Nobelprisad kemi.

Competitive Enterprise Institute (CEI) instiftade 2001 ett pris till Simons minne. En majoritet de första elva pristagarna har uttryckt att IPCC och klimatlarmen är en politisk bluff.


Statsvetaren Aaron Wildavsky var en annan Nätverksansluten professor som inte gav mycket för statliga regleringar. Han berättar i sin bok But is it true? (1995) att freoner/ozonfrågan inte var något att oroa sig för, klimatförändringarna handlade om naturliga cykler, kapitlet om DDT är extremt vinklat och den amerikanska regeringen påstås ha agerat i panik när de införde ett förbud 1972.

I verkligheten kom USA:s första reglering av DDT redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom (gällde ej malariabekämpning eller export). USA:s regering baserade beslutet på slutsatser från bland annat fyra grundliga vetenskapliga genomgångar de initierat.

Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen med bekämpningsmedel i sin bok Tyst vår 1962 och fått politiker och allmänhet att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som låg till grund för regleringarna. Men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen.

Nätverket har drivit omfattande kampanjer mot Rachel Carson, särskilt CEI. De har liknat förbudet vid massmord trots att det aldrig handlat om ett totalförbud, vilket bland annat Wildavsky påstår i sin bok. Det är ett budskap som extremhögern tacksamt tagit till sig. Breitbart 2014:

Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”

Som av en händelse satt Wildavsky i styrelsen för nämnda Fred Singers tankesmedja. Singer var likaså vetenskaplig granskare av But is it true?


1998 satte sig Nätverket ner med representanter för oljebolag och drog upp en detaljerad handlingsplan för hur de skulle hålla USA borta från Kyotoavtalet (ja, en representant för Singers tankesmedja deltog). Huvudstrategin var att trycka på hur osäker vetenskapen inom klimatologin var.

Med en tänkt mångmiljonbudget planerade de PR-kampanjer riktade mot media, politiker, skolor, företagsledare och allmänhet. De skulle finansiera studier, knyta till sig forskare som kunde föra deras talan, starta gräsrotrörelser och så vidare. Man ville skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC” som politiker och media kunde vända sig till.

2001 kom IPCC:s tredje stora rapport. Nätverket köpte inte slutsatserna och lät några kända ”skeptiker” ta fram en egen sammanfattning. Den imponerade inte direkt på klimatforskare. Men det ideliga misstänkliggörandet hade effekt. Bush beordrade en granskning av IPCC och klimatforskningen. Men ingen konspiration uppdagades.

En del av Nätverkets arbete i USA handlade om att rent ut sagt trakassera klimatforskare via ideliga stämningar och misstänkliggöranden om fusk. Till och med domstolarna tycktes tröttna på påhoppen. Colombias Superiour Court i utlåtande från 2013 (CEI = Competitive Enterpise Institute):

”Målsägande har blivit undersökt flera gånger och hans arbete har funnits vara korrekt. Några av dessa undersökningar har dessutom utförts på grund av anklagelser från CEI-försvararna i målet. På det följer att om någon ska vara på det klara över riktigheten i målsägandens arbete så är det CEI-försvaret. Det är därmed inte mer än rätt att säga att CEI-försvarets fortsatta kritik av målsägande är en hänsynslös ignorans av sanningen.”

Thatcher, som gick i bräschen för att agera i klimatfrågan hade vid det här laget gjort helt om. I sina memoarer (Statecraft, 2002) skrev hon att det mest hade handlat om alarmism och var ”en fantastisk ursäkt för [att införa] en världsomspännande, supranationell socialism.”

Och vad hade fått henne på andra tankar? Nätverkets böcker. En var skriven av Fred Singer.

2001 meddelade Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoavtalet och han lät en lobbygrupp veta att det delvis berodde på deras jobb.

Senare uppdagades att en lobbyist som fått centralt jobb inom Bushadministrationen hade redigerat bort fakta i expertmyndigheternas vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. Ett par dagar efter det blev känt slutade han för att börja jobba på oljejätten Exxonmobil.

Kanada fick i Stephen Harper en ny premiärminister 2006. Utöver en rad skandaler, slaktade han budgeten för forskning, miljöbevakningsprogram och liknande. Han förbjöd statligt anställda forskare att prata med media utan tillstånd. På konferenser fick de förskrivna svar om vad de fick yttra sig om. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat. Under Harpers ledning blev Kanada det enda land som hoppade av Kyotoprotokollet.


Några år efter millenniumskiftet startade Fred Singer NIPCC – ja, med ett N – med hjälp av Nätverket. De har arrangerat mängder med konferenserfinansierade av Nätverket – och gett ut omfattande ”vetenskapliga rapporter” i stil med IPCC:s men med rakt motsatt budskap.

Klimatforskare anser rapporterna vara rent bedrägeri. Meteorologiprofessor Lennart Bengtsson avfärdade exempelvis en som rent nonsens 2011:

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv. För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.

Så sent som 2017 skickade NIPCC ut en rapport till 350 000 amerikanska lärare där det bland annat påstods att det inte skett någon uppvärmning sedan 1997. Fred Singer hävdade för övrigt i Voice of America 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att vi knappast skulle se något större uppvärmning framöver heller. Något han upprepade i föredrag 2016.

Och det är alltså något som vissa tycker behöver debatteras än idag: Huitfeldt (Kvartal) gör reklam för Climate the movie – Maths Nilsson, författare

Kända ”skeptiska” akademiker har förutspått att en nedkylning ska börja nästan varje år sedan millenniumskiftet.

David Evans förslag, saluförd på en av världens största ”skeptiska” bloggar, JoNova (Evans fru)


Nätverkets amerikanska organisationer har alltid varit motorn i att sprida desinformation i klimatfrågan. En avgörande faktor i deras framgångar är att de knutit till sig enstaka akademiker som kunnat föra deras talan. Likaså pengar från oljeindustrin. Det är mycket väldokumenterat. Deras budskap om att IPCC inte går att lita på har förstås inte stannat i USA. När USA hoppat av Kyotoavtalet 2001 riktades fokus mot europeiska politiker för att övertyga även dem. Det var en betydligt svårare uppgift.

To be continued … kanske … om jag orkar 🙂