Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Ibland verkar det som att många har en bild av forskning och vetenskap som liknar professor Balthazar, en tecknad figur som var populär när jag var liten. Genier får en plötslig idé och sedan löser de jättesvåra problem helt på egen hand. Om man vill förhålla sig sunt skeptisk till nya rön måste man veta att denna bild är helt felaktig (utan att förringa vikten av smarta människors insatser).

Det som till slut blir till vedertagen kunskap rörande komplexa system bygger alltid på en lång rad studier och observationer från flera olika forskargrupper som har bekräftat hypoteserna. Ingen enskild studie kan ensamt leverera ”sanningen” i komplexa frågor. I takt med att ny kunskap erhålls, väcks hela tiden nya frågor. I det avseendet blir vetenskapen aldrig ”avgjord”. Det är dock inte samma sak som att allt är osäkert och att vi egentligen inte vet något om någonting.

”Att lyssna på forskningen” kan i realiteten vara knepigare än vad man kanske kan tro. I forskningsfronten tas steg framåt, bakåt och åt sidorna hela tiden. Det produceras mängder med artiklar men många av de bakomvarande studierna håller verkligen inte världsklass. Det förekommer tyvärr även fusk och andra problem. Men en rasad bro gör det inte rationellt att säga att vi därför inte skulle kunna lita på att broar rent generellt. Därav är sammanställningar likt de IPCC gör väldigt viktiga. Alla studier varken kan eller bör ges samma vikt.

Jag tror att det är en nödvändighet att lyfta fram att dessa problem existerar istället för att sopa dem under mattan och sprida en idealiserad bild av hur forskningsvärlden ser ut.

---

Vi tycks dras till katastrofer medan ljumma och allmängiltiga händelser passerar omärkt förbi. Det återspeglas om inte annat i nyhetsmediernas publikationer. Så har det varit i alla tider. Det gäller även vetenskapliga tidskrifter, särskilt de mest kända. Jag gissar att Nature inte skulle ha kastat sig över att publicera en studie som visade att fiskar inte reagerar särskilt mycket på havens ”försurning”.

Däremot gäller det omvända.

2009 och 2010 publicerades tre studier i prestigefulla vetenskapliga tidskrifter som visade att en sänkning av pH i haven gjorde fiskar förvirrade och förlorade sin förmåga att upptäcka faror. Effekterna var mycket tydliga och därmed förstås oroande. Bakom studierna låg bland annat forskarna Danielle Dixson och Philip Munday. Dessa artiklar blev under några år flitigt citerade av andra forskare inom området. De användes till och med för att motivera politiska beslut i USA.

(Det bör kanske påpekas att försurning kan ge en fel bild då det egentligen handlar om att havet blir mindre basiskt/alkaliskt, pH sjunker på grund av att koldioxiden löser in sig och bildar kolsyra, men pH kommer ändå ligga kvar på den ”icke-sura” sidan rent kemiskt, det vill säga pH>7.)

2013 gjorde SVT:s Vetenskapens värld ett inslag om Dixson och Mundays forskning vid ett korallrev i Papua Nya Guinea. Fiskar tycktes ändra beteende i närheten av vissa punkter där koldioxid sipprade ut från botten och lokalt sänkte pH (året efter publicerade de dessa fynd i en vetenskaplig artikel). På SVT:s webbsida skrevs i samband med detta en artikel med rubriken: Surare hav gör fiskar riskbenägna.

Programmet fick klimathotsskeptikernas bloggar att surna till. Gösta Wallin, professor emeritus i oceanografi och känd ”skeptisk” klimatdebattör, sågade programmet och menade att SVT spred felaktigheter. Klimatdebatten är på många sätt förutsägbar och Wallins påstående viftades bort av många. Men hade han fel?

Det fanns de som anade oråd. En forskargrupp i Norge med bland annat två svenskar, Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt, tillhörde de som tvivlade. De båda hade tidigare blivit kändisar i forskarvärlden av anledningar forskare helst inte skulle vilja bli kända:

Två av deras kollegor på Uppsala universitet hade 2016 fått en artikel publicerad i ansedda Science, en väldig framgång för forskare.[1] De hade för första gången kunnat visa hur mikroplaster påverkade fiskar negativt. Nyheten fick stort genomslag i media världen över. Men när Sundin och Jutfelt läste rapporten kunde de inget annat än att häpnas.[2] Experimenten hade utförts på deras egna labb och på de fiskar de själva forskade på. De kunde inte få ihop det. Efter mycket våndor beslutade de sig för att anmäla saken för misstänkt forskningsfusk. Det var inget lättvindigt beslut, de var ju vänner med de berörda och anklagelserna var så pass allvarliga att jobben stod på spel – antingen de anklagades eller deras egna om de hade fel. Sundin säger i radioprogrammet Kaliber:

”Det var ju som att läsa en påhittad berättelse. Det var så många, det var många stora grejer som inte stämde.”

Efter flera utredningar konstaterades att det måste handla om forskningsfusk. Resultaten var i princip påhittade och artikeln drogs tillbaka. Exempelvis saknades rådata helt, något som skylldes på att en dator blivit stulen. Försök påstods ha pågått under tre veckor i ett labb på Gotland, men Sundin och Jutfelt hade varit där under denna tid och kunde intyga att det inte stämde. Via bland annat kvitton på flygbiljetter kunde utredningen också visa att den aktuella forskaren inte varit där under tillräckligt lång tid för att kunnat utföra försöken som de hade beskrivits.

Forskaren blev av med jobbet medan professorn blev friad från fuskanklagelserna (han står med som medförfattare till artikeln men har inte aktivt deltagit i själva utförandet). Han blev dock av med stora forskningsanslag och Vetenskapsrådet beslutade att han inte fick ansöka om nya pengar på två år. Båda forskarna bedyrar sin oskuld och känner sig orättvist behandlade.

Men det slutar alltså inte här. Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt försökte upprepa försöken som visat försurningens tydliga effekter på fiskarna som beskrivits ovan. Men de såg inte alls samma alarmerande resultat.

(Notera att det handlar om fiskar i haven, inte i sjöar och vattendrag och resultaten ska inte blandas ihop med försurningen från svaveldioxidutsläppen.)

En hörnsten i kvalitetssäkringen av forskningsresultat är att andra grupper försöker reproducera och bekräfta eller motbevisa de uppnådda resultaten. Det finns otaliga anledningar till att resultat från experiment inte är robusta, och det helt utan att det handlar om fusk. Forskning innebär att försöka hitta nya sätt att testa och analysera problemställningar, det kan i efterhand visa sig finnas saker man har förbisett. Det är också en anledning till att man inte ska dra alltför långtgående slutsatser baserat på enskilda studier. Eller från enskilda forskare heller för den delen.

Nu kunde alltså inte Sundin och Jutfelts forskargrupp reproducera de alarmerande resultaten om hur fiskar reagerade på ett lägre pH. Att resultaten inte blir identiska är kanske inte konstigt, men att de tydliga effekterna helt skulle försvinna på grund av mindre skillnader i metodik är osannolikt. De publicerade sina fynd i en artikel i Nature 2020.[3]

De påstod inte rakt ut att det förekommit fusk i de tidigare studierna, men det var nog så nära man kan komma. Något som förstås fick vissa forskare att attackera dem för att av ren avundsjuka angripa andra forskares uppmärksammade studier.[4] I rabaldret som följde fick de flera vittnesmål från före detta medarbetare till de misstänkta forskarna om fler oegentligheter.

De utpekade forskarna bedyrar dock även här sin oskuld och de publicerade en replik där de försvarade sina resultat.[5] Deras institutioner avfärdar anklagelserna. I skrivandes stund har Science dragit tillbaka en av artiklarna, men vad jag förstår är de andra också under utredning. Det verkar alltså som att Gösta Wallin var värd att lyssna på det här fallet (jag har inte själv sett SVT:s program).

År 2022 publicerade Sundin och Jutfelt en ny artikel ihop med några andra forskare som beskriver vad som brukar kallas the decline effect (minskningseffekten)[6] Inledande studier inom nya forskningsområden visar ibland stora observerade effekter som efterföljande studier sen inte kan bekräfta. Sundin och Jutfelt redovisar också hur senare tids försök på försurningen knappt gett någon effekt alls på fiskarnas beteende (alltså inte enbart deras egna försök).

Risken för den här effekten är påtaglig när det handlar om observationsstudier där beteenden ska kontrolleras. En förklaring till fenomenet kan vara att inledande studier ofta är små med ett litet antal djur eller människor, vilket gör att enskilda observationer kan få ett orimligt stort utslag. Det är ingen slump att de flesta läkermedelskanditater faller bort i de sista stora så kallade kliniska fas III-studierna. Tidigare visade effekter visar sig då inte vara signifikanta.

Man kanske heller inte har tänkt igenom försöksmetodiken riktigt och resultaten blir därmed påverkade av det man ”vill se”. I fallet som beskrivits ovan var dock effekterna så stora att de svårligen kunde förklaras med denna typ av ”oskyldiga misstag”.

Vetenskapliga artiklar blir heller inte indragna för att andra studier visar att slutsatserna i studien inte höll, det hör till den vetenskapliga processen. Indragningar görs för att man har konstaterat fusk eller andra oegentligheter.

Sådana här saker är förstås enormt negativt för tilliten till vetenskapen och självklart biter sig tvivlet fast, vem kan man lita på? Det är också mumma för konspirationsteoretiker. Men forskare är bara vanliga människor med fel och brister som alla andra. Alla gör fel och det förekommer tyvärr fusk inom alla branscher, så också inom forskningen. Men att förkasta all vetenskapen på grund av enstaka händelser av fusk är inte rationellt.

Det är inte enskilda forskare man ska ha tillit till utan den vetenskapliga processen. Etablerad kunskap kommer som sagt inte utav enskilda studier eller en forskares resultat. Det är ett samarbete (under hård konkurrens) mellan olika forskargrupper där resultat stöts och blöts. I forskningsfronten kommer det alltid bölja fram och tillbaka. En del motbevisas medan annat består. Det tar tid men det är en del av forskningen, något som samhällsdebatten bevisligen ofta har svårt att hantera. Att kunskapsläget justeras allteftersom handlar sällan om fusk utan om att nya försök har gett ny kunskap. Att atomuren idag är mer exakta än vad gamla pendelklockor var innebär naturligtvis inte att de fuskade på den tiden.

Ovanstående exempel är naturligtvis sedelärande, men man ska veta att det som IPCC slår fast med stor säkerhet inte handlar om vad enstaka studier eller enskilda forskargrupper har kommit fram till. Och även om det finns exempel på den här minskningseffekten ska det inte tolkas som att det alltid är så. Långt ifrån. Ett tydligt exempel på motsatsen är isminskningen i Arktis, den har gått mycket snabbare än vad man först trodde. Citat från Arktiska rådet:

”Modellprognoser som rapporterades av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) 2007 underskattade förändringstakten som nu observeras i havsisen.”[7]

15:1 Överfiske

”Om inte människor agerar nu kan fisk och skaldjur försvinna till år 2048.” [8]

Påståendet har spridits vitt och brett i nyhetsmedia. Den kontroversiella filmen Seaspiracy tar också upp påståendet. Det finns till och med en webbsida som lagt upp ett räkneverk som håller koll på hur många dagar det är kvar tills haven kommer vara tomma på fisk och skaldjur.

Citatet ovan kommer från en artikel i National Geographic 2006. Och studien de i sin tur hänvisar till var publicerad i Science 2006.[9] I den redovisade forskarna en ökande trend i rapporterad fiskfångst globalt sett. De hade sedan räknat på hur långt fram i tiden en kollaps skulle kunna inträffa om samma trend höll i sig. Och denna punkt hamnade alltså på år 2048.

De definierade en kollaps som när fiskfångsten av respektive art hamnat under tio procent av deras historiskt registrerade maximum. Det räknades alltså på mängden upptagen fisk, inte på vad som fanns i haven.

Efter publikationen blev det mycket rabalder även inom den akademiska världen. Flera ansåg bland annat att extrapoleringen som gjorts inte var rimlig och att bilden var överdramatisk dyster. Boris Worm, författare till Science-artikeln, hade sin antagonist i Ray Hilborn som inte alls höll med om Worms slutsatser. Men istället för att bara gnälla på varandra valde de att gemensamt försöka få fram bättre data om fiskbestånden via ett projekt drivet under National Center for Ecological Synthesis and Analysis(NCEAS). De undersökte fiskbestånd motsvarande hälften av världens fångster. Resultatet publicerades i en ny artikel i Science 2009.[10]

Worm backade nu från sitt tidigare påstående om en kollaps till år 2048. De hade visat att bestånden faktiskt ökade i de områden där fiskeriet reglerades på lämpligt sätt. Det handlade om två tredjedelar av de undersökta bestånden. Situationen var alltså betydligt bättre än vad Worm först hade kommit fram. En uppföljning gjordes 2020 som bekräftade resultaten.[11]

Detta är definitivt ett bra exempel på hur media, och vi i allmänhet, gärna sprider katastrofvarningar. Det visar också, ännu en gång, varför man inte ska lita på en enskild studie. Kontrasten till IPCC:s sammanfattande rapporter är stora.

Men, det är ju inte så att de nya uppgifterna avskriver problemen. En tredjedel av fiskebestånden överfiskas och även de experter som kritiserar filmen Seaspiracy anser att överfisket är ett rejält problem.[12] Från vissa delar av världen råder det brist på tillförlitliga data, stora fångster tas in utan att rapporteras och fartyg går under falsk flagg.

En studie från 2023 som bland annat följt GPS-data på fiskefartyg kom fram till att så mycket som 17 procent av fångsterna kan vara illegala och orapporterade.[13] Ett tydligt varnande exempel är ju torskbeståndet som på nittiotalet kollapsade utanför Newfoundland. Det är först nu som man ser tecken på att fisken är på väg tillbaka.[14] En tredjedel av världens broskfiskar – som hajar och rockor – är nu utrotningshotade enligt en rapport från IUCN från 2021.[15]

15:2 Patrick Moore misshandlar vetenskap

Det är populärt med böcker som ”klär av miljöalarmismen”. Patrick Moores Fake Invisible Catastrophes and Threats of Doom (Falska osynliga katastrofer och hot om undergång) från 2021 är en i raden. Den är planerad att ges ut på svenska i början på 2024.

Moore var en gång i tiden miljöaktivist och var med när Greenpeace bildades. Han framställs ofta som forskare eftersom han har en doktorshatt i ekologi från 1970-talet. I själva verket har han lämnat både akademin och Greenpeace för evigheter sen och är inget annat än en lobbyist/opinionsbildare knuten till flera tankesmedjor som Heartland Institute, Clexit och CO2 Coalition – några av de mest aktiva i klimatförvillandet.

Han hävdar att hans bok är byggd på vetenskap. Sean Holman, professor i journalism, har granskat innehållet och har också kontaktat flera av de forskare vars studier Moore använder som referenser.[16]

Moore är övertygad om att korallerna inte kommer påverkas av klimatförändringarna och att larmen är överdrivna. 2016 drabbades Stora Barriärrevet av en kraftig värmebölja (El Niño) där stora delar (93 procent) av revet drabbades av korallblekning. Moore skriver att det bara handlade om alarmistiska rubriker utan stöd:

”… den noggranna läsaren skulle få svårt att hitta ursprunget till de 93 procenten eftersom det inte finns några uppgifter om det annat än i rubriker.”

Verkligheten är en annan. Ett pressmeddelande från expertorganisationen ARC Centre of Excellence Coral Reef Studies nämner just detta: ”Endast 7 % av Stora Barriärrevet har undvikit korallblekning”. Studier som sedermera avrapporterades i tidskriften Nature.[17] Moores kommentar till Holman var att han måste ha missat den.

---

Moore menade vidare att en ökad temperatur bara är gynnsamt och leder till en högre biodiversitet i haven. Han hänvisade till en studie av bland annat forskaren Tittensor som stöd. Holman kontaktade Tittensor som svarade att deras studie handlade om hur det såg ut generellt på jorden, det finns fler arter i varmare vatten, MEN den säger inget om vad som händer vid en så pass snabb förändring som nu sker. Tittensor har själv publicerat studier som visar på det omvända mot vad Moore hävdade.[18]

Ytterligare några liknande kommentarer tillbakavisas av Tittensor som gjort de studier som Moore hävdar styrker hans sak. Om Moore backade från sitt påstående efter att ha fått ta del av Tittensors kommentarer? Nej, det är inte riktigt så klimatdebatten fungerar.

Holman skriver: ”Ändå vidhöll Moore sitt påstående, med hänvisning till en karta som han sa visade att ”tropiska och subtropiska vatten har ungefär samma temperatur”, något Tittensor skrev kunde ”motbevisas med cirka 30 sekunders googling”, och gav fyra länkar.”

Holman frågade Moore varför han inte kunde visa vetenskapliga artiklar som stöder det han skrivit om uppvärmningen av haven. Moore levererade standardsvaret att han inte tror på klimatmodeller…

---

Moore påstår att försurningen av haven är en ren fabrikation av data och stödjer sig delvis på en sexton år gammal artikel. Enligt honom säger denna att pH inte har ändrats i haven utanför Australiens västkust mellan 1708–1988. Professor Carles Pelejero, huvudförfattare till artikeln, säger dock att Moores påstående inte stämmer. Han påpekar att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades. Men han blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument, sexton år senare (jag misstänker dock att få som följt Moore och klimatdebatten höjer ögonbrynen en millimeter, det är så här det brukar se ut).

Vad studien visar är hur pH i en begränsad lagun hade varierat baserat på så kallade proxydata från bor-isotoper. Kemin ”uppför sig” betydligt annorlunda i lagunen än i haven utanför, och det är svårt att detektera en trend i ”bruset”. Pelejero gav Holman länkar till en studie som använt sig av samma teknik men i havet utanför lagunen, och en annan från Sydkinesiska sjön. Båda visar en tydligt trend i försurningen.[19]

Moores kommentar? “Jag köper det inte. De vet inte vad pH var 1900, för att inte tala om 1850, för att inte tala om 1750. De vet inte vad pH var då.”

Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just att pH inte hade ändrat sig sedan den tiden.

Istället hänvisade Moore till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Ännu en kändis i klimatdebatten. Även om man bortser från de miljoner som denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen, så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg.

---

Det här vara bara några exempel på hur svårt det kan vara att veta vem man kan lita. De visar också på vikten av de stora sammanställningar IPCC och liknande organisationer gör. Självklart kommer en del avvägande att göras i deras slutsatser som alla inte håller med om i alla detaljer (det finns flera forskare som tycker att IPCC är alldeles för konservativa i sina slutsatser). Men de utgör ändå en bra ögonblicksbild av kunskapsläget som ingen kan uppnå på egen hand.

Nästa kapitel ->>

---

[1] Lönnstedt O.M., Eklöv P. 2016 Environmentally relevant concentrations of microplastic particles influence larval fish ecology. Science (doi: 10.1126/science.aad8828)

[2] Kaliber, Vetenskapspoliserna – om fusk i forskarvärlden, Sveriges radio 21 maj 2018 https://sverigesradio.se/artikel/6955861

[3] Clark, T.D., Raby, G.D., Roche, D.G. et al. Ocean acidification does not impair the behaviour of coral reef fishes. Nature 577, 370–375 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-019-1903-y

[4] Enserink, Sea of Doubt, Science 2021-05-06 https://www.science.org/content/article/does-ocean-acidification-alter-fish-behavior-fraud-allegations-create-sea-doubt

[5] Munday, P.L., Dixson, D.L., Welch, M.J. et al. Methods matter in repeating ocean acidification studies. Nature 586, E20–E24 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-020-2803-x

[6] Clements JC, Sundin J, Clark TD, Jutfelt F (2022) Meta-analysis reveals an extreme “decline

effect”in the impacts of ocean acidification on fish behavior. PLoS Biol 20(2): e3001511. https://doi.org/10.1371/journal.pbio.3001511

[7] AMAP, 2011. Snow, Water, Ice and Permafrost in the Arctic (SWIPA): Climate Change and the Cryosphere. Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP), Oslo, Norway. xii + 538 pp

[8] Mycket av informationen är hämtad från artikel på World in data Will the oceans be empty by 2048? Besökt 2023-04-03

[9] Worm, B., Barbier, E. B., Beaumont, N., Duffy, J. E., Folke, C., Halpern, B. S., … & Watson, R. (2006). Impacts of biodiversity loss on ocean ecosystem services. Science, 314(5800), 787-790. https://www.science.org/doi/10.1126/science.1132294

[10] Worm, B. et al. (2009). Rebuilding global fisheries. Science, 325(5940), 578-585.

[11] Hilborn, R., et al. (2020). Effective fisheries management instrumental in improving fish stock status. Proceedings of the National Academy of Sciences, 117(4), 2218-2224.

[12] Hamrud, Eva, Fact Check: Will The Oceans Be Empty of Fish by 2048, And Other Seaspiracy Concerns, 2021-04-30  https://www.sciencealert.com/no-the-oceans-will-not-be-empty-of-fish-by-2048

[13] Park et al, Tracking elusive and shifting identities of the global fishing fleet, Science Advances, 2023, Vol 9, Issue 3, DOI: 10.1126/sciadv.abp820

[14] Rose G et al, ”Northern cod comeback” Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences (2015-10-27) DOI: org/10.1139/cjfas-2015-0346

[15] IUCN, Press release 2021-09-04 https://www.iucn.org/news/species/202109/tuna-species-recovering-despite-growing-pressures-marine-life-iucn-red-list

[16] Holman, Sean, Fact Checking Patrick Moore, Climate Skeptic, TheTyee.ca, 2021-06-04 https://thetyee.ca/Analysis/2021/06/04/Fact-Checking-Patrick-Moore-Climate-Skeptic/

[17] Hughes, T., Kerry, J., Álvarez-Noriega, M. et al. Global warming and recurrent mass bleaching of corals. Nature 543, 373–377 (2017). https://doi.org/10.1038/nature21707

[18] Yasuhara et al PNAS, May 26, 2020, 117 (23) 12891-12896, https://doi.org/10.1073/pnas.1916923117 ; Lotze et al, PNAS, June 11, 2019 116 (26) 12907-12912, https://doi.org/10.1073/pnas.1900194116

[19] Wu, H.C., Dissard, D., Douville, E. et al. Surface ocean pH variations since 1689 CE and recent ocean acidification in the tropical South Pacific. Nat Commun 9, 2543 (2018). https://doi.org/10.1038/s41467-018-04922-1 ; Liu, Y., Peng, Z., Zhou, R. et al. Acceleration of modern acidification in the South China Sea driven by anthropogenic CO2. Sci Rep 4, 5148 (2014). https://doi.org/10.1038/srep05148