Patrick Moores nya bok om överdrivna larm

Det är poppis med böcker som ”klär av miljöalarmismen”. Patrick Moores Amazonbästsäljare Fake Invisible Catastrophes and Threats of Doom är en i raden. Moore hävdar, i vanlig ordning, att hans bok är byggd på vetenskap. Sean Holman, professor i journalism vid Mount Royal University i Calgary, har tagit en titt på innehållet i boken och har också kontaktat flera av de forskare vars studier Moore använder som referenser.

Moore var en gång i tiden Greenpeaceaktivist, och framställs ofta som forskare eftersom han har en doktorshatt i ekologi från 70-talet. I själva verket har han lämnat både akademin och Greenpeace för evigheter sen och är inget annat än en lobbyist/opinionsbildare. De så kallade vetenskapliga artiklar han skriver är rapporter utgivna av olika tankesmedjor och skulle inte hålla ens som studentuppsats, se ett av mina tidigare inlägg: Patrick Moore. En studie i förnekelse. – Maths Nilsson, författare

Nedan följer några punkter ur Holmans långa genomgång (jag har själv inte läst boken och refererar bara till texten).


Moore är övertygad om att korallerna inte kommer påverkas av klimatförändringarna och att larmen är överdrivna. 2016 drabbades Stora Barriärrevet av en kraftig värmebölja där stora delar av revet drabbades av korallblekning. Moore skriver att det bara handlar om alarmistiska rubriker utan stöd:

“… the careful reader would be hard pressed to find the origin of the 93 per cent as there is no record of it other than in headlines.

Verkligheten: här är ett pressmeddelande från ARC Centre of Excellence Coral Reef Studies som nämner just denna siffra: Only 7% of the Great Barrier Reef has avoided coral bleaching – ARC Centre of Excellence for Coral Reef Studies (coralcoe.org.au). Studier som sedermera avrapporterades i Nature Global warming and recurrent mass bleaching of corals | Nature

Moores kommentar till Holman var att han måste ha missat den. Det var ju synd.


Varmare hav hotar inte korallreven

Moore säger att en ökad temperatur bara är gynnsamt och leder till en högre biodiversitet i haven. Han hänvisar till en studie av Tittensor m fl som stöd för detta Global patterns and predictors of marine biodiversity across taxa | Nature.

Tittensor svarar Holman att deras studie handlade om hur det generellt såg ut på jorden, det finns fler arter i varmare vatten, MEN den säger inget om vad som händer vid en så pass snabb förändring som nu sker. Tittensor har själv publicerat studier som visar på det omvända mot vad Moore hävdar:

Moore skriver att “warmest waters in the world have the greatest diversity for every taxonomic class of marine life”, med hänvisning till samma studie. Men enligt Tittensor själv visade studien att artrikedomen i öppet hav är störst i subtropiska regioner medan kustnära arter är rikligast i varmare ekvatoriella områden. Om Moore backade från sitt påstående efter att ha fått ta del av Tittensors kommentarer? Nä, det är inte riktigt så klimatdebatten fungerar.

”Nevertheless, Moore maintained his support for that claim, citing a map he said showed that “tropical and subtropical waters are about the same temperature,” something Tittensor wrote could be “disproved with about 30 seconds of Googling,” providing four supporting links.

Holman frågar Moore varför han inte kan visa vetenskapliga artiklar som som stöder det han skrivit om uppvärmningen av haven. Moore levererar standardsvaret att han inte tror på klimatmodeller…

Det finns fler kommentarer om korallernas väl och ve i Holmans genomgång. Och för er som anser att forskare bara larmar och inte kan ta in ny information publicerades en artikel i Nature i år som skriver ner hoten mot en utrotning av korallreven en aning (en av forskarna, Terry Hughes, tillhör den som larmar mest om Stora Barriärrevets hälsotillstånd):

”Our findings suggest that, while local depletions pose imminent threats that can have ecologically devastating impacts to coral reefs, the global extinction risk of most coral species is lower than previously estimated.


”Klimatförändringarna orsakar inte fler skogsbränder i USA”

USA:s myndigheter redovisar ytan av brunnen mark från och med tidigt 1980-tal, vilket ger en ökande trend. I bloggosfären och i Lomborgs artiklar låter det dock helt annorlunda. Där används ofta nedanstående graf:

Så mycket för nya rekord, eller hur!

Myndigheterna skriver att statistiken innan 1983 inte kan jämföras med tidigare år eftersom jämförelsebar data inte finns och/eller kan inte bekräftas:

Bild

Moore tar dock detta som ett ”politisk uttalande”.

Det är ingen som förnekar att ”bränd yta” har minskat sen 1900-talets början i både USA och världen. Men om man ska leta efter en ”klimatsignal” i dessa mätningar kan man inte bara stirra sig blind på stapeldiagram utan att fundera på vad värdena innebär och hur de har samlats in (om man nu är intresserad och inte bara vill sprida propaganda). Det har trots allt hänt en del i världen sedan 1920-talet vad det gäller övervakning, bekämpning och markanvändning.

Stefan Doerr, Professor, Swansea University: ”In other words, where humans have not converted flammable landscapes to less or-non flammable landscapes by removing or changing the vegetation, warming temperatures are, overall, associated with an increase in fire activity. A very thorough recent global analysis of trends and fire knowledge overall is here” (Bowman et al 2020). (i ett av mina tidigare inlägg här finns länkar till fler studier).

Här finns mer om detta.

Att använda data som Moore och Lomborg är lite som att använda nedanstående graf som argument för att mässlingsviruset har blivit mindre smittsamt med åren. Vi vet alla vad denna nedgång beror på (hej, antivaxxare):

File:Measles cases graph.svg - Wikimedia Commons

”Det finns ingen korrelation mellan koldioxid och temperaturen”

Här dyker Moores favoritgraf upp som sägs visa att det inte finns någon korrelation mellan temp och CO2-halter 600 miljoner år tillbaka:

What are your thoughts on the fact that CO2 levels have hit 415 PPM for  first time in 3 million+ years? Or the fact this, and or our hand on it, is

Grafen är som synes gjord av en viss Nasif Nahle med ett, hm, märkligt cv: professor vid Biology Cabinet Org (enligt den nu nedlagda (?) hemsidan var/är det en grupp Nahle startade med sina kompisar när han var 23 år och de bedriver någon sorts frilansande forskning About_Us (archive.org)), han har även en tidigare professur i okänt ämne och menar att jorden inte värms upp utan kyls ner.

Nåja, Nahle hänvisar som synes till en bok skriven av Ruddiman, som dock bestämt förnekar att grafen skulle komma från honom. Moores respons: jaha, då får jag väl ta bort den informationen (hej, källkritik).

Det hänvisas också till en artikel skriven av Pagani (numera avliden) i Science 2005. Den beskriver CO2-nedgången mellan 45-25 miljoner år sedan, en liten fraktion av ovanstående alltså. En annan artikel av Pagani i Science 2006 kommer till slutsatsen att klimatet är väldigt känsligt för koldioxidhalten i atmosfären:

Sudden global warming 55 million years ago provides evidence for high climate sensitivity to atmospheric CO2″

Precis det motsatta till vad Moore påstår.

I grafen ovan visas temperaturen som i det närmaste binär med ett varmt och ett kallt läge. Det kommer från en schematisk, handritad graf av Scotese baserat på väldigt sparsamma data. Idén om att det bara skulle finnas två lägen är sedan länge utdaterad – i alla fall om man frågar dem som jobbar med det. Läs mer och om ursprunget till grafen på RealClimate: Can we make better graphs of global temperature history?

Holman kontaktade även Scotese som bifogade en av ina egna studier av syreisotoper och påpekade:

There’s no doubt that more CO2 leads to higher temperatures.

Moores kommentar på det? “I’d like to see his argument on that,” Moore replied, later accusing Scotese in an email of being a “full-on alarmist” who has “clearly bought into the ‘CO2 is dangerous’ mantra even though it is at historically low levels.”

Det är för övrigt intressant att argumentet om att klimatet alltid har varierat och att koldioxidhalterna varit högre förr, förs fram som om de ”mainstreamforskare” som tagit fram dessa data inte känner till dem! Notera att solens instrålning har varierat på denna skalan och är inte medräknad. Havsnivån, som var mer än 80 meter högre än i dag vid ”koldioxidtopparna”, visas inte heller.


Försurningen av haven är en ren fabrikation

Moore menar att detta inte stämmer och stödjer sig delvis på en 16 år gammal artikel. Enligt Moore säger denna att pH inte ändrats i haven utanför Australiens västkust mellan 1708-1988. Professor Carles Pelejero, huvudförfattare till artikeln, säger dock att Moores påstående inte stämmer (han påpekar att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades, men blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument 16 år senare (gissar dock att ingen som följt Moore och klimatdebatten höjer på ögonbrynet en millimeter).

Vad artiklen/studien visar är hur pH i en begränsad lagun i området har varierat baserat på så kallade proxydata från bor-isotoper. Kemin ”uppför sig” betydligt annorlunda där än i haven utanför och det är svårt att detektera en trend i ”bruset”. Pelejero gav Holman länkar till en studie som använt sig av samma teknik men i havet utanför som visar en tydlig trend Surface ocean pH variations since 1689 CE and recent ocean acidification in the tropical South Pacific | Nature Communications En annan studie från Sydkinesiska sjön: Acceleration of modern acidification in the South China Sea driven by anthropogenic CO 2 | Scientific Reports (nature.com)

Moores kommentar? “I don’t buy it. They don’t know what the pH was in 1900, never mind 1850, never mind 1750. They don’t know what the pH was then.”

Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just detta… Och så hänvisar han istället till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Även om man bortser från de miljoner denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg. Allt är med andra ord precis som vanligt.


Det finns fler detaljer i Holmans genomgång. Moore har en bestämd uppfattning om att koldioxid enbart är bra och att människor inte påverkar klimatet. Han letar sedan fram detaljer för att stödja denna åsikt. Det hjälper inte ens att de som tagit fram dessa data dementerar Moores påståenden. Han replikerar bara att de är rädda för att ha en avvikande uppfattning (C.Y.A – Cover Your Ass action). Ett cirkelresonemang som aldrig tar slut.

Är allt Moore säger och anser fel? Så brukar det knappast vara, men hans trovärdighet som informationskälla är i mina ögon helt förbrukad sedan länge och det tar år och dagar att gå igenom varenda påstående han ständigt häver ur sig.

Men detta är förstås ingen information som når Hakelius, Lena Andersson, SvD:s ledarredaktion osv. Tids nog kommer Timbro argumentera för hur ”vi” åtgärdade även ”klimatproblemen” enbart för att vi blev rikare – precis som de nu tar åt sig av att miljön är så mycket bättre trots attackerna på den fria marknaden tidigare utsläppsregleringarna har inneburit.

Jag säger väl som ”klimathotsskeptikerna” – allt går i cykler…


PS. Moore är förstås tystad på sedvanligt sätt …:

Moore’s book, which was just released in audiobook and hardcover formats, has so far been promoted by Canada’s largest newspaper chain, Rupert Murdoch’s Sky News in Australia, a TV talk show supported by a prominent Canadian university and a PBS talk show, as well as a constellation of conservative or climate science doubting groups including the Competitive Enterprise InstituteAmerican ThinkerRebel NewsWatts Up With That? and Friends of Science.

The Washington Times and the Epoch Times both promoted it within the last several weeks.

Försläpp och utlottning av Tvivel till March for Science

Hörrni, på lördag (22/4) är det March for Science, en manifestation för vetenskapen som planeras i över 500 städer runtom i världen. I Stockholm går marschen från Mariatorget till Medborgarplatsen där det blir en del tal etc, se program i länken ovan.

För att fira detta släpper jag e-boken av Tvivel -en bok om faktaförvirring en vecka före utsatt tid (planering har ju ändå aldrig varit min starka sida 🙂 ). Gå in och gilla Facebook-inlägget här så är du med i utlottningen av gratisexemplar (e-bok).

I Tvivel berättar jag historien bakom många av de klassiska miljöfrågorna och belyser debatterna där vetenskapen bakom dem ifrågasätts på samma sätt som klimathotet. Det är inte alltid lätt att veta vem man kan lita på och detsamma gäller i frågorna om vaccin och kost (vem lurar till exempel vem i LCHF-debatten?).

Den fysiska boken släpps nästa vecka, 28/4.

Surt regn, klimatförändringar; historien upprepar sig?

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer1

Uttalandet (dvs ifrågasättandet att åtgärder i miljardklassen är försvarbara när vi inte vet vad kostnaderna för problemt är)  skulle mycket väl kunna vara hämtat från dagens klimatdebatt eller i vilken större miljöfrågedebatt som helst i modern tid. Men just det här är hämtat från 1984 och rapporten ”Report of the Acid Rain Peer Review Panel” skriven i regi av EPA (USA:s miljöskyddsmyndighet). Rapporten togs fram av en expertpanel som gick igenom vad som publicerats i den vetenskapliga litteraturen rörande det sura regnets effekter på miljö och människa. I den klargörs tydligt att det är mycket man ännu inte visste och behövde forska vidare i men det fastslogs också i lika klara ordalag att det man visste var tillräckligt för att åtgärder borde vidtas omgående. Den nämnda panelen utgjordes som sagt av akademiska experter i området förutom just Fred Singer som var fysiker och tillsatt av Reagan-administrationen. Han var den enda som hade en avvikande åsikt (dvs han tyckte inte det fanns fog för att införa utsläppsregleringar) och hans inlägg publicerades som en bilaga längst bak i rapporten.

Frågan om reglering av svavel utsläpp har i mångt och mycket alla ingredienser och åsikter som ingår i den minst sagt polariserade klimatdebatten i våra dagar; är det verkligen så pass farligt att vi måste agera? Är det verkligen människans utsläpp som är orsaken? Hur säkra ska vi vara innan vi agerar? Och då liksom nu vägrar industriländer göra något av kostnadsskäl eller bara ovilja att reglera, forskningsresultat förnekas, pressen rapporterar ofta populistiskt och sensationellt, en rädsla för att energipriserna ska rusa med förlorade jobb och ekonomiska svårigheter, för att inte säga kris, som följd. Ja, precis samma frågor som idag alltså…

Det är nu trettio år sedan ovan nämnda rapport skrevs och vi sitter nu med facit i hand, så hur gick det?

Det tog 10-15 år från att kunskapen om surt regns effekter på miljön fanns tills man lyckades införa regleringar på utsläppen som då i princip halverades (fast nu ökar det igen främst pga Kina som nu släpper ut motsvarande upp mot 40 Globen-arenor fyllda med koncentrerad svavelsyra varje år).

svavelutsläpp

Källa: PNNL, Pacific Northwest Laboratories http://www.flickr.com/photos/pnnl/5446030630/sizes/m/in/photostream/

För många är just denna drastiska minskning av svavelutsläpp en seger och ett lysande exempel på vad ett idogt miljöarbete och engagemang kan åstadkomma. För andra är det bevis på precis tvärtom, ett typexempel på hur hysteriska miljöorganisationer och odugliga och populistiska politiker agerar utan att ha vetenskapliga fakta att stödja sig på.

Vetenskapligt

Till att börja med kan man säga att även om media gav en skev bild av vad man visste om skogsdöden på åttiotalet (berättar mer om det här) och orsaken fortfarande inte är helt känd så finns det mängder av bevis för att sur nederbörd var, och fortfarande är, ett stort problem. Läs till exempel denna text om Hubbarb Brook Research Foundation som följt en skog i nordöstra USA sedan femtiotalet. Och här kan du läsa historien om hur regleringarna av svavelutsläppen kom till stånd efter mycket om och men.

Ekonomiskt

Men pengarna då? Hur gick det med den befarade krisen efter regleringarna infördes?

Det blev ingen massarbetslöshet. Det blev inga skenande energipriser. I USA sjönk till och med elpriset (US Energy Information Adminstration review 2008 table 8.10) fastän svavelutsläppen minskades med 54% (1990-2007)

År 2003 rapporterade den amerikanska miljöskyddsmyndigheten, EPA, att kostnaden för att minska luftföroreningarna under de föregående tio åren låg runt 8-9 miljarder dollar per år. En ansenlig summa men man uppskattade samtidigt att de fördelar som följde med detta motsvarade 101-119 miljarder dollar per år.

En senare rapport från 2005 (J Environ. Managment, Chestnut, Mills, 77, 2005, 252-266) fastslås att kostnaderna för att minska utsläppen var ännu mindre än förväntat (cirka 3 miljarder/år) samtidigt som hälsoeffekterna av åtgärderna uppenbarligen är större än tidigare uppskattningar. De konstaterar också att återhämtningen av naturen inte gått så smärtfritt som man kanske hade förväntat sig (många sjöar är fortsatt försurade trots minskade utsläpp då överskott av nitrater och sulfater i omgivande landskap späder på problemen).

En utredning i EU uppskattar att den totala kostnaden för sämre hälsoeffekter på grund utsläppen ligger på 330–940 miljarder euro., några av de direkta ekonomiska förlusterna omfattar:

-15 miljarder euro på grund av förlorad arbetstid

-4 miljarder euro i hälso- och sjukvårdskostnader

-3 miljarder euro på grund av minskad skörd

-1miljard euro på grund av skador på byggnader.

Gaserna kan dessutom genom reaktion med andra ämnen bilda mycket små partiklar som i sin tur kan tränga långt ner i lungorna och orsaka emfysem och bronkit. Inom EU anses så många som 400 000 personer ha dött en för tidig död på grund av luftföroreningar år 2010.

Så om man inte tror att koldioxid från fossila bränslen är något problem så är i alla fall de föroreningar från fossilförbränningen källan till ett av de större hälsoproblemen vi har.

Man kan ju välja att se det på två sätt; antingen hänger man upp sig på det olyckliga faktum att debatten om skogsdöden var skev och därmed anser att även allt annat som rör denna fråga är falsarier. Eller så kan man fråga sig varför det gick tretton år från det att Svante Odén presenterade sin forskning på FN:s miljökonferens 1972 till några regleringar av utsläppen i Europa kom i stånd 1985. Visst är det beklagligt att den tidens diskussion om skogsdöden inte verkade spegla det som fanns publicerat i den vetenskapliga litteraturen, men samtidigt är det lika beklagligt att det ska behövas dylika krigsrubriker och katastroflarm för att det ska hända något. Ska det verkligen behövas ett (uppdiktat eller inte) katastroftillstånd innan vi gör något åt problemen?

Oavsett vilket synsätt man väljer har jag svårt att se att någon idag skulle vara missnöjd med att vi lyckats minska svavelutsläppen och jag väljer utan tvekan att kalla det för en framgångsaga och de som vill kalla det sura regnet och dess effekter för en bluff har knappast tagit del av de fakta som finns.

Det går att förändra. Om vi vill. Och det kan till och med vara lönsamt.

Inside

 

1Om argumenten känns igen kanske det inte är så konstigt. Fred Singer har agerat ”akademisk expert” och ifrågasatt allt från tobaks hälsofarlighet, freoners effekt på ozonlagret och är en hyllad ”nestor” i de kretsar som anser att människans koldioxidutsläpp inte har någon påverkan på klimatet