Årsdag för miljöskandal ”utan ansvarig”

19 augusti 2006. Ett tankfartyg från Europa har angjort en av kajerna i Abidjan, Elfenbenskustens största stad, och femhundratusen liter av lasten förs över till tankbilar. Det töms vidare på stadens soptippar och andra ställen där många av stadens fattiga livnär sig på saker som blivit över. Ett internationellt jättebolag gör därmed en mångmiljonbesparing jämfört med om avfallet skulle ha tagits om hand i Europa på ett säkert sätt. Det blir till priset av femton avlidna och upp till hundra tusen personer som fick uppsöka sjukhus.

Efterspelet avslöjar en ljusskygg verksamhet med förgreningar ända upp till Skandinavien och en kamp om att mörklägga saken och friskriva sig från ansvar. I mina ögon ett lysande exempel på hur svårt det är för lagstiftare att hålla jämna steg med multinationella bolag med enorma omsättningar.

Det är en lika skrämmande som fascinerande historia som fick mig att skriva Det som blir över, en helt fiktiv roman som dock tar avstamp i denna händelse och anspelar på mycket av det som hände efteråt.

bild-det-som-blir-over-provtryck

Den var på vippen att bli utgiven på ett av de stora förlagen efter toppbetyg från deras lektör, men det föll på målsnöret ”inte på grund av kvaliteten – inte alls! – utan på vilken sorts bok det är och vad vi redan fattat beslut att ge ut.” Efter liknande svar på min bok Tvivel slutade det med att jag gav ut båda böckerna själv. En tid då jag mådde ”ganska” kasst, så det slutade med att efter jag gett ut dem la ner allt vad som hade med skrivande, marknadsföring och liknande att göra …


Nåväl, här är historien om Trafiguraskandalen:


Det hela börjar i Amsterdams hamnområde 2 juli 2006. Ett tankfartyg vid namn Probo Koala börjar pumpa bort det vatten man normalt sköljer rent tankarna mellan lasterna (så kallat slop-water). Ganska snart inser  hamnpersonalen att det inte alls handlar om den relativt ofarliga last som hävdas, det luktar fan kort och gott. En första grovanalys av innehållet visar att det innehåller en sisådär 250 gånger mer organiskt material än det Trafigura har angett och fått offert på. Det går visserligen att hantera ändå men det kräver specialbehandling och priset blir då också ett helt annat: 500 000 euro, 37 gånger mer än vad det skulle kostat om det bara hade handlat om vanligt sköljvatten.

Och det var alldeles för mycket ansåg de som leasade fartyget: Trafigura, världens tredje största oljetradingbolag med rötter i London och Schweiz. Så istället för att betala, pumpas sörjan tillbaka till fartyget och de försöker istället bli av med det någon annanstans. I augusti månad hamnar de i Abidjan, den största staden i Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) och en av Afrikas största hamnar där de kan bli av med det för 18 500 euro. En nätt liten besparing på 481 500 euro. Över 500 000 liter av lasten pumpas över till tankbilar och dumpas sedan lite här och var i Abidjan, framförallt på soptipparna där åtminstone femton människor dör och upp mot hundra tusen andra drabbas (frätskador, andningsbesvär med mera).

Trafigura hävdar att detta inte alls kan härledas till den last som dumpats där, de har i själva verket ingen aning om att det skulle vara en särskilt farlig last överhuvudtaget. En FN-rapport (A/HRC/12/26/Add.2, 3 September 2009) hävdar motsatsen.

Trafigura gör allt för att kämpa ner hela affären. Man lyckas få till en så kallad super-injunction från den brittiska domstolen rörande ett dokument som påvisar att ledningen för Trafigura var väl medvetna om vad som fanns i lasten. I Storbritannien kan man få ett domstolsbeslut på att pressen inte får offentliggöra saker som varit uppe i rätten om det kan leda till ekonomiska förluster för ett företag om det kommer ut.

Jag pratade med en brittisk advokat som berättade att själva grundtanken med tystnadsförläggandena (injunctions) egentligen är god, den brittiska pressen är ju allt annat än timid och det kan ju vara ganska olyckligt om man blir oskyldigt anklagad för något i tidningarna som sedan sänker företaget eller personen helt, det går ju inte riktigt att i efterhand försvara sig emot sådana saker.

Men Trafigura-affären visar med all tydlighet att det nästan alltid finns en avigsida med de godaste av intentioner. Trafigura anlitade en välrenommerad advokatfirma Carter-Ruck som hotade media till höger och vänster om rättsliga åtgärder om de rapporterade om det som har hänt, bland annat hotade de att stämma BBC för förtal som tog tillbaka ett nyhetsinslag från nätet.

Man lyckades dessutom få till ett föreläggande/injunction rörande ett dokument som kom att kallas Mintonrapporten. Där finns i klartext beskrivet vad som finns i lasten. Men det var inte nog med det, det blev vad som kom att kallas en super-injunction av det hela, man fick inte ens offentliggöra att det existerade någon injunction överhuvudtaget.

En annan brittisk presstradition är att pressen får fritt rapportera om allt som sägs i parlamentet och Paul Farrelly, en ledamot, tar upp frågan om denna injunction i parlamentet. En reporter på The Guardian, Alan Rusbridger, skickar iväg ett frustrerat Twittermeddelande: ”Now Guardian prevented from reporting parliament for unreportable reasons. Did John Wilkes live in vain?” (John Wilkes var en politiker och journalist på 1700-talet som kämpade för öppenheten i parlamentet).

Skådespelaren Steven Fry re-Twittrar detta meddelande och snart är det uppror på nätet. Mintonrapporten hamnar på Wikileaks och bara timmar innan Guardian ska möta Trafigura i rätten kastar Trafigura in handduken, deras försök att tysta ner affären misslyckades.

En del intern mejlkorrespondens läcker också ut på nätet, som visar klart och tydligt att Trafigura visste vad de hade i fartygstankarna. Man hade försökt bli av med lasten i flera hamnar innan Abidjan. En av de som deltar i mejl-diskussionerna är Claude Dauphin som är företagets president i London. Trafigura hävdar att Mintonrapporten bara var en draft-version och inte alls var baserad på riktiga analyser utan ett teoretiskt resonemang över vad som egentligen kunde ha gått snett nere i Abidjan.

Senare publicerades ändå resultaten från riktiga analyser utförda av Netherlands Forensic Institute (NFI) på prover från den aktuella lasten tagna i Amsterdam av District Environmental Police (DEP). I de 528 000 litrarna fanns förutom vatten; 40 ton lut, 25 ton svavel, 2 ton vätesulfid och 12 ton merkaptaner (en typ av ohyggligt illaluktande svavelprodukter, skunkar utsöndrar t ex etylmercaptan). Dessutom fanns där 24 kg av en katalysator (ARI-100 EXL) som används till så kallade Merox-processer (MERcaptan Oxidation), som i det här fallet handlar om att destruera farliga svavelhaltiga biprodukter. En kemikalie som inte alls förekommer i bensin eller råolja.

Men Trafigura köper sig ut ur krisen, för ett bidrag om 100 miljoner pund till den ivorianska regeringen slipper de undan vidare rättsliga åtgärder i landet och de direktörer som blivit fängslade i landet släpps. Trafigura betalar men hävdar fortfarande sin oskuld. Man betalar även en summa pengar (2300 euro) till några av lastbilschaufförerna, Greenpeace hävdar att det är mutor för att de ska hålla tyst medan Trafigura säger att det är kompensationspengar för vad de gått igenom. Det är väl fritt till upp till var och en att avgöra vilket …

Trafigura köper sig även ut ur (min tolkning) de engelska domstolarna och betalar 2009 ytterligare 30 miljoner pund för kompensation till de drabbade för att slippa rättsliga åtgärder (min tolkning). Fortfarande utan att medge att de gjort något fel.

De hade kontrakterat det ivorianska företaget Compagnie Tommy för att ta hand om avfallet på lagligt sätt. Ett företag som startades bara någon månad innan den aktuella lasten dök upp i Abidjan och de hade heller inga tillstånd att ta emot denna typ av laster. Trafigura hävdar att om något fel har begåtts så är det av C Tommy. De hävdar dock bestämt att avfallet omöjligen kan ha orsakat problemen folk sökte sjukhusvård för. Flera experter vittnar till deras fördel.

2010 dömer en holländsk domstol Trafigura att betala 1 miljon euro i böter för att ha skeppat ut avfallet från EU, vilket bryter mot Baselkonventionen. Trafigura hävdar att detta är fel, eftersom avfallet skapats ombord på skeppet faller det istället under MARPOL (Marine Pollution) och att inget brott har begåtts. De nederländska myndigheterna går också med på att inte ställa bolagets vd inför rätta om de går med på att böta ytterligare 67 000 euro.

Kaptenen, Sergey Chertov, för fartyget Probo Koala döms till ett fem månaders fängelsestraff och en Trafiguraanställd i Amsterdam vid namn Naeem Ahmed döms till 25 000 pund i böter och sex månaders fängelse . Detta överklagas men fastställs återigen hösten 2011.

I Elfenbenskusten döms Salomon Ugborugbo till 20 års fängelse, det var han som var chef för Compagnie Tommy och ytterligare en person, Essoin Kouao, döms till fem års fängelse.

Trafigura har alltså fått betala i runda slängar 1,5 miljarder SEK i böter och uppgörelser. Är det mycket? De hade 2010 en omsättning på cirka 80 miljarder och en ren vinst på 440 miljoner, men då pratar vi US-dollar, på svenska blir det över 500 miljarder i omsättning och nästan tre miljarder i vinst. Med andra ord är det bara en lite darrning i deras balansräkning.

Är det inte märkligt att detta kan pågå gång efter gång utan att de ansvariga får något straff överhuvudtaget. Exxon Valdez i Alaska, Union Carbide i Bhopal, Shell som förstört Nigerdeltat för att ta några andra välkända exempel. Särskilt när man läser sådant här:

Amnesty har lämnat in dokument till de brittiska myndigheterna som omfattar upp mot 5000 sidor med, vad de hävdar, bevis för att Trafigura brutit mot lagen. Myndigheterna håller med om att det som beskrivs skulle innebära allvarliga brott om det stämde men de erkänner dessutom att de varken har kompetens eller resurser att ge sig i kast med Trafiguras jurister … I princip handlar det om att helt ge upp kampen mot stora internationella bolagsjättar!

Mer om Trafigura finns förstås att läsa på nätet, varför inte börja på wikipedia.

Men det slutar inte där, spåren leder ända upp till Norge och en explosion på företaget Vest Tank i Norge 2007.  Det visade sig att man höll på med samma sak som Probo Koala hade gjort i sina tankar. Givetvis var det just Trafigura som låg bakom även detta (vill inte avslöja för mycket innan du läst boken 🙂  )

 

skull

 

 

 

 

Sommarerbjudande: ladda ner e-böcker gratis

 

En röd liten stuga ebok RGB

 

Vad kan passa bättre än lite gratis sommarläsning som utspelar sig på Öland (där jag växte upp)? Under juli kan du ladda ner e-boken En röd liten stuga (liksom min faktabok Tvivel) från distributören Publit gratis. Det gör du här.

Om boken:

En döende landsbygd kämpar mot staten och kapitalet.

En deckare i feelgood-format där det enda mordoffret är en ihjälskjuten gnu på Ölands Stora Alvar. Poliserna Pia och Bosse som får åka på det udda uppdraget hamnar mitt i en grannfejd mellan en bonde och en rik stockholmare som köpt en herrgård i utkanten av Hemlösa by. Tillsammans med kommunen har han hemliga planer för området vilka skulle få katastrofala följder för de boende där om de genomförs. Byborna kämpar emot och hoppet står till en röd liten stuga som ligger i vägen för alltihop.

Men ingen vill prata om den förolyckade gnun och vad den har med saken att göra.

 

Finns förstås även på Adlibris och Bokus för några tior om du vill boosta BNP 🙂

 

TVIVEL -en bok om faktaförvirring handlar om hur vetenskap ofta missbrukas i den offentliga debatten, tar främst upp de historiskt stora miljöfrågorna som freoner och ozonlagret, det sura regnet, DDT och andra kemikalier med mera. Några omdömen kan du se här. Och du laddar ner den på samma ställe som boken ovan, det vill säga här.

Skrivarvåndor…

Att skriva är lite som att träna, när man väl är mitt upp i det och tränar snudd på varje dag så finns det ingen tid att skjuta upp det på och det bara rullar på. Som av sig själv på något sätt. Men har man väl kommit ur rutinerna kan det vara hopplöst att komma tillbaka …

Jag la i princip ner skrivandet efter att jag skrivit klart min senaste En röd liten stuga och den blivit refuserad. Åtminstone tillfälligt (har lagt av många gånger förut i och för sig 🙂 ). Men jag tyckte verkligen inte att det var särskilt kul längre. Fyra av mina fem manus (alla utom det sista) har kommit långt i processen med olika förlag men det stupade av olika anledningar och jag har lite gett upp hoppet om att ”det ska bli något riktigt av det”.

Också det är lite som att träna, att köra Vätternrundan, ta sig runt en Ironman osv är sporrande mål att träna inför och grymt kul att genomföra. Men det är inte kul hela tiden, tvärtom rent utav och när man sen har gjort det några gånger vill man gärna höja ribban lite eller uppleva något nytt. Att lägga ner så otroligt mycket tid på att skriva utan att få någon egentlig bekräftelse är lite som att träna och genomföra en Ironman utan en officiell tävling med publik och utan att berätta det för någon. Ja, några skulle säkert köra ändå men jag lever i tron att de flesta skulle hitta på något annat istället då. Så funkar i alla fall jag. Mycket av frustrationen ligger nog också i att jag skulle kunna göra något annat av all den tid som nu mest känns som att den går till spillo. Frågan är bara vad det skulle vara 🙂 ?

Motivationen kommer och går, har mina perioder av uppgivenhet men skrivit lite då och då sen förra sommaren men inte riktigt kommit igång. Börjar få lite sug efter att skriva lite igen (annat än om klimatdebatten som jag är urless på 😉 ) men som en naturligt velig person är det inte lätt att komma igång efter uppehåll:

Har två manus (spänningsromaner) jag redan skrivit 50-60 sidor på (en om konspirationer och hämnd och en om en försvunnen man som efter många år dyker upp igen ”med komplikationer”). Kan inte bestämma mig för vilken jag ska fortsätta skriva på.

Har även påbörjat ett fantasy/magisk realism-manus men behöver få ihop lite olika delar för att det ska fungera. Likaså har jag en gång påbörjat en uppföljare till Själseld (dvs skräckroman/rysare). För att inte tala om mitt ”stora projekt” om ett episkt drama om krig och makt i en påhittad värld (som kanske påminner om vår egen 😉  ) i en typ medeltida epok…

Och sen har jag ju ett (för att vara mig) väl utstakat synopsis till den där sorgliga, samhällsengagerande storyn om mannen som bryter ihop på jobbet … för att inte tala om den där …

Ja, du förstår.

Att sen dessutom att behöva ta beslut om varenda liten scen och person. Författeri är nog inget för veliga personer som mig 🙂 … Tur att det är fotbolls-VM ikväll så jag kan skjuta på besluten ett tag till!

 

 

 

Ny e-bok: En röd liten stuga -en slags öländsk deckare …

 

En röd liten stuga ebok RGB

Ähum, egentligen är det märkligt att den här inte är en storsäljare … Eller kanske inte om den inte går att köpa, så jag fixade till en e-bok. Blir din för en tjuga 🙂

En döende landsbygd kämpar mot staten och kapitalet.

En deckare i feelgood-format där det enda mordoffret är en ihjälskjuten gnu på Ölands Stora Alvar. Poliserna Pia och Bosse som får åka på det udda uppdraget hamnar mitt i en grannfejd mellan en bonde och en rik stockholmare som köpt en herrgård i utkanten av Hemlösa by. Tillsammans med kommunen har han hemliga planer för området vilka skulle få katastrofala följder för de boende där om de genomförs. Byborna kämpar emot och hoppet står till en röd liten stuga som ligger i vägen för alltihop.

Men ingen vill prata om den förolyckade gnun och vad den har med saken att göra.

Finns endast som e-bok (Adlibris, Bokus m fl) men kan även laddas ner via Publit, distributören här (20 :-).

Tips om appar för att läsa e-böcker finns här. (Nya surfplattor/datorer etc har förmodligen redan stöd för e-pub-filer).

 

 

Share this:

 

Läs nytt manus: En röd liten stuga

I somras blev mitt femte manus klart och likväl som att det ligger och skräpar på min hårddisk kan jag ju lägga upp den här om någon vill läsa. Klicka på denna länk för att komma till pdf-fil: en röd liten stuga_maths nilsson blogg

en röd liten stuga

Jag har varit inne på ganska många olika genrer och det här blev ytterligare en: en deckare i ”feelgoodformat”, där det enda mordoffret är en ihjälskjuten gnu på Ölands Stora Alvar. Poliserna Pia och Bosse som får åka på det udda uppdraget hamnar mitt i en grannfejd mellan en bonde och en rik stockholmare som köpt en herrgård i utkanten av Hemlösa by. Tillsammans med kommunen har han hemliga planer för området vilka skulle få katastrofala följder för de boende där om de genomförs. Byborna kämpar emot och hoppet står till en röd liten stuga som ligger i vägen för alltihop. Men ingen vill prata om den förolyckade gnun och vad den har med saken att göra.

 

(För den som undrar: Orkar inte ge ut den på egen hand och jag har, åtminstone för tillfället, gett upp skrivandet efter detta manus. Känns lite för meningslöst att lägga ner all tid utan att det ger något. Men sånt kan svänga snabbt i min lilla värld 🙂  så man vet aldrig, för egentligen gillar jag ju att skriva och leva i en drömvärld …).

 

 

Ny utgåva av Minotauros Tårar

Då finns det en ny utgåva av Minotauros Tårar att shoppa loss på. Och varför lägger jag tid och pengar på detta nu då? Ja, det kan man verkligen fråga sig 🙂

minotauros ii omslag storpocket

Första utgåvan kom 2013 och jag har länge känt att den borde redigeras en vända till (man har kanske utvecklats lite under åren?). I mitten på december utlyste Arbetsförmedlingen ett tillfälle för fem författare att få åka till Aten och pitcha en bok för grekiska förläggare. Minotauros Tårar utspelar ju sig på Kreta och handlar om en verklig händelse från andra världskriget så jag slängde in en ansökan och blev uppsatt som reserv (dvs ungefär som vanligt, känns som alla mina manus snubblat på mållinjen :/ ).

Det fick mig i alla fall att göra den däringa redigeringen och har nu rensat ut ett ton adjektiv och onödig text. Slängde ihop ett nytt omslag och gjorde om inlagan till det bättre också. Blev storpocket den här gången. Går att köpa på Bokus, Adlibris alternativt Publits bokshop.

 

(jädrar vad smidigt Publit är för publicering när man väl har rätta filerna. Print On Demand, dvs de trycks när de beställs så det blir dyrare men man slipper sitta på lager som sen måste kastas …)