Etikett: Patrick Moore

Del IV: Fallgropar – Kapitel 15: Alarmistiska vetenskapliga studier

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Ibland verkar det som att många har en bild av forskning och vetenskap som liknar professor Balthazar, en tecknad figur som var populär när jag var liten. Genier får en plötslig idé och sedan löser de jättesvåra problem helt på egen hand. Om man vill förhålla sig sunt skeptisk till nya rön måste man veta att denna bild är helt felaktig (utan att förringa vikten av smarta människors insatser).

Det som till slut blir till vedertagen kunskap rörande komplexa system bygger alltid på en lång rad studier och observationer från flera olika forskargrupper som har bekräftat hypoteserna. Ingen enskild studie kan ensamt leverera ”sanningen” i komplexa frågor. I takt med att ny kunskap erhålls, väcks hela tiden nya frågor. I det avseendet blir vetenskapen aldrig ”avgjord”. Det är dock inte samma sak som att allt är osäkert och att vi egentligen inte vet något om någonting.

”Att lyssna på forskningen” kan i realiteten vara knepigare än vad man kanske kan tro. I forskningsfronten tas steg framåt, bakåt och åt sidorna hela tiden. Det produceras mängder med artiklar men många av de bakomvarande studierna håller verkligen inte världsklass. Det förekommer tyvärr även fusk och andra problem. Men en rasad bro gör det inte rationellt att säga att vi därför inte skulle kunna lita på att broar rent generellt. Därav är sammanställningar likt de IPCC gör väldigt viktiga. Alla studier varken kan eller bör ges samma vikt.

Jag tror att det är en nödvändighet att lyfta fram att dessa problem existerar istället för att sopa dem under mattan och sprida en idealiserad bild av hur forskningsvärlden ser ut.

Vi tycks dras till katastrofer medan ljumma och allmängiltiga händelser passerar omärkt förbi. Det återspeglas om inte annat i nyhetsmediernas publikationer. Så har det varit i alla tider. Det gäller även vetenskapliga tidskrifter, särskilt de mest kända. Jag gissar att Nature inte skulle ha kastat sig över att publicera en studie som visade att fiskar inte reagerar särskilt mycket på havens ”försurning”.

Däremot gäller det omvända.

2009 och 2010 publicerades tre studier i prestigefulla vetenskapliga tidskrifter som visade att en sänkning av pH i haven gjorde fiskar förvirrade och förlorade sin förmåga att upptäcka faror. Effekterna var mycket tydliga och därmed förstås oroande. Bakom studierna låg bland annat forskarna Danielle Dixson och Philip Munday. Dessa artiklar blev under några år flitigt citerade av andra forskare inom området. De användes till och med för att motivera politiska beslut i USA.

(Det bör kanske påpekas att försurning kan ge en fel bild då det egentligen handlar om att havet blir mindre basiskt/alkaliskt, pH sjunker på grund av att koldioxiden löser in sig och bildar kolsyra, men pH kommer ändå ligga kvar på den ”icke-sura” sidan rent kemiskt, det vill säga pH>7.)

2013 gjorde SVT:s Vetenskapens värld ett inslag om Dixson och Mundays forskning vid ett korallrev i Papua Nya Guinea. Fiskar tycktes ändra beteende i närheten av vissa punkter där koldioxid sipprade ut från botten och lokalt sänkte pH (året efter publicerade de dessa fynd i en vetenskaplig artikel). På SVT:s webbsida skrevs i samband med detta en artikel med rubriken: Surare hav gör fiskar riskbenägna.

Programmet fick klimathotsskeptikernas bloggar att surna till. Gösta Wallin, professor emeritus i oceanografi och känd ”skeptisk” klimatdebattör, sågade programmet och menade att SVT spred felaktigheter. Klimatdebatten är på många sätt förutsägbar och Wallins påstående viftades bort av många. Men hade han fel?

Det fanns de som anade oråd. En forskargrupp i Norge med bland annat två svenskar, Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt, tillhörde de som tvivlade. De båda hade tidigare blivit kändisar i forskarvärlden av anledningar forskare helst inte skulle vilja bli kända:

Två av deras kollegor på Uppsala universitet hade 2016 fått en artikel publicerad i ansedda Science, en väldig framgång för forskare.[1] De hade för första gången kunnat visa hur mikroplaster påverkade fiskar negativt. Nyheten fick stort genomslag i media världen över. Men när Sundin och Jutfelt läste rapporten kunde de inget annat än att häpnas.[2] Experimenten hade utförts på deras egna labb och på de fiskar de själva forskade på. De kunde inte få ihop det. Efter mycket våndor beslutade de sig för att anmäla saken för misstänkt forskningsfusk. Det var inget lättvindigt beslut, de var ju vänner med de berörda och anklagelserna var så pass allvarliga att jobben stod på spel – antingen de anklagades eller deras egna om de hade fel. Sundin säger i radioprogrammet Kaliber:

”Det var ju som att läsa en påhittad berättelse. Det var så många, det var många stora grejer som inte stämde.”

Efter flera utredningar konstaterades att det måste handla om forskningsfusk. Resultaten var i princip påhittade och artikeln drogs tillbaka. Exempelvis saknades rådata helt, något som skylldes på att en dator blivit stulen. Försök påstods ha pågått under tre veckor i ett labb på Gotland, men Sundin och Jutfelt hade varit där under denna tid och kunde intyga att det inte stämde. Via bland annat kvitton på flygbiljetter kunde utredningen också visa att den aktuella forskaren inte varit där under tillräckligt lång tid för att kunnat utföra försöken som de hade beskrivits.

Forskaren blev av med jobbet medan professorn blev friad från fuskanklagelserna (han står med som medförfattare till artikeln men har inte aktivt deltagit i själva utförandet). Han blev dock av med stora forskningsanslag och Vetenskapsrådet beslutade att han inte fick ansöka om nya pengar på två år. Båda forskarna bedyrar sin oskuld och känner sig orättvist behandlade.

Men det slutar alltså inte här. Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt försökte upprepa försöken som visat försurningens tydliga effekter på fiskarna som beskrivits ovan. Men de såg inte alls samma alarmerande resultat.

(Notera att det handlar om fiskar i haven, inte i sjöar och vattendrag och resultaten ska inte blandas ihop med försurningen från svaveldioxidutsläppen.)

En hörnsten i kvalitetssäkringen av forskningsresultat är att andra grupper försöker reproducera och bekräfta eller motbevisa de uppnådda resultaten. Det finns otaliga anledningar till att resultat från experiment inte är robusta, och det helt utan att det handlar om fusk. Forskning innebär att försöka hitta nya sätt att testa och analysera problemställningar, det kan i efterhand visa sig finnas saker man har förbisett. Det är också en anledning till att man inte ska dra alltför långtgående slutsatser baserat på enskilda studier. Eller från enskilda forskare heller för den delen.

Nu kunde alltså inte Sundin och Jutfelts forskargrupp reproducera de alarmerande resultaten om hur fiskar reagerade på ett lägre pH. Att resultaten inte blir identiska är kanske inte konstigt, men att de tydliga effekterna helt skulle försvinna på grund av mindre skillnader i metodik är osannolikt. De publicerade sina fynd i en artikel i Nature 2020.[3]

De påstod inte rakt ut att det förekommit fusk i de tidigare studierna, men det var nog så nära man kan komma. Något som förstås fick vissa forskare att attackera dem för att av ren avundsjuka angripa andra forskares uppmärksammade studier.[4] I rabaldret som följde fick de flera vittnesmål från före detta medarbetare till de misstänkta forskarna om fler oegentligheter.

De utpekade forskarna bedyrar dock även här sin oskuld och de publicerade en replik där de försvarade sina resultat.[5] Deras institutioner avfärdar anklagelserna. I skrivandes stund har Science dragit tillbaka en av artiklarna, men vad jag förstår är de andra också under utredning. Det verkar alltså som att Gösta Wallin var värd att lyssna på det här fallet (jag har inte själv sett SVT:s program).

År 2022 publicerade Sundin och Jutfelt en ny artikel ihop med några andra forskare som beskriver vad som brukar kallas the decline effect (minskningseffekten)[6] Inledande studier inom nya forskningsområden visar ibland stora observerade effekter som efterföljande studier sen inte kan bekräfta. Sundin och Jutfelt redovisar också hur senare tids försök på försurningen knappt gett någon effekt alls på fiskarnas beteende (alltså inte enbart deras egna försök).

Risken för den här effekten är påtaglig när det handlar om observationsstudier där beteenden ska kontrolleras. En förklaring till fenomenet kan vara att inledande studier ofta är små med ett litet antal djur eller människor, vilket gör att enskilda observationer kan få ett orimligt stort utslag. Det är ingen slump att de flesta läkermedelskanditater faller bort i de sista stora så kallade kliniska fas III-studierna. Tidigare visade effekter visar sig då inte vara signifikanta.

Man kanske heller inte har tänkt igenom försöksmetodiken riktigt och resultaten blir därmed påverkade av det man ”vill se”. I fallet som beskrivits ovan var dock effekterna så stora att de svårligen kunde förklaras med denna typ av ”oskyldiga misstag”.

Vetenskapliga artiklar blir heller inte indragna för att andra studier visar att slutsatserna i studien inte höll, det hör till den vetenskapliga processen. Indragningar görs för att man har konstaterat fusk eller andra oegentligheter.

Sådana här saker är förstås enormt negativt för tilliten till vetenskapen och självklart biter sig tvivlet fast, vem kan man lita på? Det är också mumma för konspirationsteoretiker. Men forskare är bara vanliga människor med fel och brister som alla andra. Alla gör fel och det förekommer tyvärr fusk inom alla branscher, så också inom forskningen. Men att förkasta all vetenskapen på grund av enstaka händelser av fusk är inte rationellt.

Det är inte enskilda forskare man ska ha tillit till utan den vetenskapliga processen. Etablerad kunskap kommer som sagt inte utav enskilda studier eller en forskares resultat. Det är ett samarbete (under hård konkurrens) mellan olika forskargrupper där resultat stöts och blöts. I forskningsfronten kommer det alltid bölja fram och tillbaka. En del motbevisas medan annat består. Det tar tid men det är en del av forskningen, något som samhällsdebatten bevisligen ofta har svårt att hantera. Att kunskapsläget justeras allteftersom handlar sällan om fusk utan om att nya försök har gett ny kunskap. Att atomuren idag är mer exakta än vad gamla pendelklockor var innebär naturligtvis inte att de fuskade på den tiden.

Ovanstående exempel är naturligtvis sedelärande, men man ska veta att det som IPCC slår fast med stor säkerhet inte handlar om vad enstaka studier eller enskilda forskargrupper har kommit fram till. Och även om det finns exempel på den här minskningseffekten ska det inte tolkas som att det alltid är så. Långt ifrån. Ett tydligt exempel på motsatsen är isminskningen i Arktis, den har gått mycket snabbare än vad man först trodde. Citat från Arktiska rådet:

”Modellprognoser som rapporterades av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) 2007 underskattade förändringstakten som nu observeras i havsisen.”[7]

15:1 Överfiske

”Om inte människor agerar nu kan fisk och skaldjur försvinna till år 2048.” [8]

Påståendet har spridits vitt och brett i nyhetsmedia. Den kontroversiella filmen Seaspiracy tar också upp påståendet. Det finns till och med en webbsida som lagt upp ett räkneverk som håller koll på hur många dagar det är kvar tills haven kommer vara tomma på fisk och skaldjur.

Citatet ovan kommer från en artikel i National Geographic 2006. Och studien de i sin tur hänvisar till var publicerad i Science 2006.[9] I den redovisade forskarna en ökande trend i rapporterad fiskfångst globalt sett. De hade sedan räknat på hur långt fram i tiden en kollaps skulle kunna inträffa om samma trend höll i sig. Och denna punkt hamnade alltså på år 2048.

De definierade en kollaps som när fiskfångsten av respektive art hamnat under tio procent av deras historiskt registrerade maximum. Det räknades alltså på mängden upptagen fisk, inte på vad som fanns i haven.

Efter publikationen blev det mycket rabalder även inom den akademiska världen. Flera ansåg bland annat att extrapoleringen som gjorts inte var rimlig och att bilden var överdramatisk dyster. Boris Worm, författare till Science-artikeln, hade sin antagonist i Ray Hilborn som inte alls höll med om Worms slutsatser. Men istället för att bara gnälla på varandra valde de att gemensamt försöka få fram bättre data om fiskbestånden via ett projekt drivet under National Center for Ecological Synthesis and Analysis(NCEAS). De undersökte fiskbestånd motsvarande hälften av världens fångster. Resultatet publicerades i en ny artikel i Science 2009.[10]

Worm backade nu från sitt tidigare påstående om en kollaps till år 2048. De hade visat att bestånden faktiskt ökade i de områden där fiskeriet reglerades på lämpligt sätt. Det handlade om två tredjedelar av de undersökta bestånden. Situationen var alltså betydligt bättre än vad Worm först hade kommit fram. En uppföljning gjordes 2020 som bekräftade resultaten.[11]

Detta är definitivt ett bra exempel på hur media, och vi i allmänhet, gärna sprider katastrofvarningar. Det visar också, ännu en gång, varför man inte ska lita på en enskild studie. Kontrasten till IPCC:s sammanfattande rapporter är stora.

Men, det är ju inte så att de nya uppgifterna avskriver problemen. En tredjedel av fiskebestånden överfiskas och även de experter som kritiserar filmen Seaspiracy anser att överfisket är ett rejält problem.[12] Från vissa delar av världen råder det brist på tillförlitliga data, stora fångster tas in utan att rapporteras och fartyg går under falsk flagg.

En studie från 2023 som bland annat följt GPS-data på fiskefartyg kom fram till att så mycket som 17 procent av fångsterna kan vara illegala och orapporterade.[13] Ett tydligt varnande exempel är ju torskbeståndet som på nittiotalet kollapsade utanför Newfoundland. Det är först nu som man ser tecken på att fisken är på väg tillbaka.[14] En tredjedel av världens broskfiskar – som hajar och rockor – är nu utrotningshotade enligt en rapport från IUCN från 2021.[15]

15:2 Patrick Moore misshandlar vetenskap

Det är populärt med böcker som ”klär av miljöalarmismen”. Patrick Moores Fake Invisible Catastrophes and Threats of Doom (Falska osynliga katastrofer och hot om undergång) från 2021 är en i raden. Den är planerad att ges ut på svenska i början på 2024.

Moore var en gång i tiden miljöaktivist och var med när Greenpeace bildades. Han framställs ofta som forskare eftersom han har en doktorshatt i ekologi från 1970-talet. I själva verket har han lämnat både akademin och Greenpeace för evigheter sen och är inget annat än en lobbyist/opinionsbildare knuten till flera tankesmedjor som Heartland Institute, Clexit och CO2 Coalition – några av de mest aktiva i klimatförvillandet.

Han hävdar att hans bok är byggd på vetenskap. Sean Holman, professor i journalism, har granskat innehållet och har också kontaktat flera av de forskare vars studier Moore använder som referenser.[16]

Moore är övertygad om att korallerna inte kommer påverkas av klimatförändringarna och att larmen är överdrivna. 2016 drabbades Stora Barriärrevet av en kraftig värmebölja (El Niño) där stora delar (93 procent) av revet drabbades av korallblekning. Moore skriver att det bara handlade om alarmistiska rubriker utan stöd:

”… den noggranna läsaren skulle få svårt att hitta ursprunget till de 93 procenten eftersom det inte finns några uppgifter om det annat än i rubriker.”

Verkligheten är en annan. Ett pressmeddelande från expertorganisationen ARC Centre of Excellence Coral Reef Studies nämner just detta: ”Endast 7 % av Stora Barriärrevet har undvikit korallblekning”. Studier som sedermera avrapporterades i tidskriften Nature.[17] Moores kommentar till Holman var att han måste ha missat den.

Moore menade vidare att en ökad temperatur bara är gynnsamt och leder till en högre biodiversitet i haven. Han hänvisade till en studie av bland annat forskaren Tittensor som stöd. Holman kontaktade Tittensor som svarade att deras studie handlade om hur det såg ut generellt på jorden, det finns fler arter i varmare vatten, MEN den säger inget om vad som händer vid en så pass snabb förändring som nu sker. Tittensor har själv publicerat studier som visar på det omvända mot vad Moore hävdade.[18]

Ytterligare några liknande kommentarer tillbakavisas av Tittensor som gjort de studier som Moore hävdar styrker hans sak. Om Moore backade från sitt påstående efter att ha fått ta del av Tittensors kommentarer? Nej, det är inte riktigt så klimatdebatten fungerar.

Holman skriver: ”Ändå vidhöll Moore sitt påstående, med hänvisning till en karta som han sa visade att ”tropiska och subtropiska vatten har ungefär samma temperatur”, något Tittensor skrev kunde ”motbevisas med cirka 30 sekunders googling”, och gav fyra länkar.”

Holman frågade Moore varför han inte kunde visa vetenskapliga artiklar som stöder det han skrivit om uppvärmningen av haven. Moore levererade standardsvaret att han inte tror på klimatmodeller…

Moore påstår att försurningen av haven är en ren fabrikation av data och stödjer sig delvis på en sexton år gammal artikel. Enligt honom säger denna att pH inte har ändrats i haven utanför Australiens västkust mellan 1708–1988. Professor Carles Pelejero, huvudförfattare till artikeln, säger dock att Moores påstående inte stämmer. Han påpekar att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades. Men han blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument, sexton år senare (jag misstänker dock att få som följt Moore och klimatdebatten höjer ögonbrynen en millimeter, det är så här det brukar se ut).

Vad studien visar är hur pH i en begränsad lagun hade varierat baserat på så kallade proxydata från bor-isotoper. Kemin ”uppför sig” betydligt annorlunda i lagunen än i haven utanför, och det är svårt att detektera en trend i ”bruset”. Pelejero gav Holman länkar till en studie som använt sig av samma teknik men i havet utanför lagunen, och en annan från Sydkinesiska sjön. Båda visar en tydligt trend i försurningen.[19]

Moores kommentar? “Jag köper det inte. De vet inte vad pH var 1900, för att inte tala om 1850, för att inte tala om 1750. De vet inte vad pH var då.”

Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just att pH inte hade ändrat sig sedan den tiden.

Istället hänvisade Moore till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Ännu en kändis i klimatdebatten. Även om man bortser från de miljoner som denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen, så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg.

Det här vara bara några exempel på hur svårt det kan vara att veta vem man kan lita. De visar också på vikten av de stora sammanställningar IPCC och liknande organisationer gör. Självklart kommer en del avvägande att göras i deras slutsatser som alla inte håller med om i alla detaljer (det finns flera forskare som tycker att IPCC är alldeles för konservativa i sina slutsatser). Men de utgör ändå en bra ögonblicksbild av kunskapsläget som ingen kan uppnå på egen hand.

Nästa kapitel ->>

[1] Lönnstedt O.M., Eklöv P. 2016 Environmentally relevant concentrations of microplastic particles influence larval fish ecology. Science (doi: 10.1126/science.aad8828)

[2] Kaliber, Vetenskapspoliserna – om fusk i forskarvärlden, Sveriges radio 21 maj 2018 https://sverigesradio.se/artikel/6955861

[3] Clark, T.D., Raby, G.D., Roche, D.G. et al. Ocean acidification does not impair the behaviour of coral reef fishes. Nature 577, 370–375 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-019-1903-y

[4] Enserink, Sea of Doubt, Science 2021-05-06 https://www.science.org/content/article/does-ocean-acidification-alter-fish-behavior-fraud-allegations-create-sea-doubt

[5] Munday, P.L., Dixson, D.L., Welch, M.J. et al. Methods matter in repeating ocean acidification studies. Nature 586, E20–E24 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-020-2803-x

[6] Clements JC, Sundin J, Clark TD, Jutfelt F (2022) Meta-analysis reveals an extreme “decline

effect”in the impacts of ocean acidification on fish behavior. PLoS Biol 20(2): e3001511. https://doi.org/10.1371/journal.pbio.3001511

[7] AMAP, 2011. Snow, Water, Ice and Permafrost in the Arctic (SWIPA): Climate Change and the Cryosphere. Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP), Oslo, Norway. xii + 538 pp

[8] Mycket av informationen är hämtad från artikel på World in data Will the oceans be empty by 2048? Besökt 2023-04-03

[9] Worm, B., Barbier, E. B., Beaumont, N., Duffy, J. E., Folke, C., Halpern, B. S., … & Watson, R. (2006). Impacts of biodiversity loss on ocean ecosystem services. Science, 314(5800), 787-790. https://www.science.org/doi/10.1126/science.1132294

[10] Worm, B. et al. (2009). Rebuilding global fisheries. Science, 325(5940), 578-585.

[11] Hilborn, R., et al. (2020). Effective fisheries management instrumental in improving fish stock status. Proceedings of the National Academy of Sciences, 117(4), 2218-2224.

[12] Hamrud, Eva, Fact Check: Will The Oceans Be Empty of Fish by 2048, And Other Seaspiracy Concerns, 2021-04-30  https://www.sciencealert.com/no-the-oceans-will-not-be-empty-of-fish-by-2048

[13] Park et al, Tracking elusive and shifting identities of the global fishing fleet, Science Advances, 2023, Vol 9, Issue 3, DOI: 10.1126/sciadv.abp820

[14] Rose G et al, ”Northern cod comeback” Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences (2015-10-27) DOI: org/10.1139/cjfas-2015-0346

[15] IUCN, Press release 2021-09-04 https://www.iucn.org/news/species/202109/tuna-species-recovering-despite-growing-pressures-marine-life-iucn-red-list

[16] Holman, Sean, Fact Checking Patrick Moore, Climate Skeptic, TheTyee.ca, 2021-06-04 https://thetyee.ca/Analysis/2021/06/04/Fact-Checking-Patrick-Moore-Climate-Skeptic/

[17] Hughes, T., Kerry, J., Álvarez-Noriega, M. et al. Global warming and recurrent mass bleaching of corals. Nature 543, 373–377 (2017). https://doi.org/10.1038/nature21707

[18] Yasuhara et al PNAS, May 26, 2020, 117 (23) 12891-12896, https://doi.org/10.1073/pnas.1916923117 ; Lotze et al, PNAS, June 11, 2019 116 (26) 12907-12912, https://doi.org/10.1073/pnas.1900194116

[19] Wu, H.C., Dissard, D., Douville, E. et al. Surface ocean pH variations since 1689 CE and recent ocean acidification in the tropical South Pacific. Nat Commun 9, 2543 (2018). https://doi.org/10.1038/s41467-018-04922-1 ; Liu, Y., Peng, Z., Zhou, R. et al. Acceleration of modern acidification in the South China Sea driven by anthropogenic CO2. Sci Rep 4, 5148 (2014). https://doi.org/10.1038/srep05148

Jörgen Huitfeldt om polarisering och Lena Andersson

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap11 kommentarer

I det sedvanliga efterspelet till Lena Anderssons (LA) opinionstext skrev Jörgen Huitfeldt (JH) en tänkvärd artikel på DN:s ledarsida: Kritikerna försöker inte ens förstå vad Lena Andersson säger. Han jämför med hur sorgligt polariserad nyhetsjournalistiken i USA är. Det är mer viktigt vem som säger något än vad denne egentligen säger. Man försöker inte ens förstå vad ens opponent vill säga.

Och han påpekar att vi är på väg åt samma håll här hemma. Han tar Lena Anderssons artikel från förra helgen som exempel och påpekar att efterspelet är tragiskt förutsägbart. Och jag kan hålla med honom, han har flera poänger men vi kommer till ganska skilda slutsatser om vad som egentligen driver denna polarisering.

För ja, jag tycker att även JH:s inlägg var väldigt förutsägbart och faktiskt ganska tröttsamt. Även om han förstås har viktiga poänger så visar han en del av vad jag ville ha sagt med min kommentar om LA:s senaste alster. Det om att hennes texter är så substanslösa och osakliga att det ger utrymme för var och en att göra sin egen tolkning. Och det gör vi utefter våra tidigare erfarenheter och kunskaper.

Om JH och andra vill förstå vad jag – som mångårig ”klimatdebattör” (vilket fånigt ord) – ser när jag läser LA och vissa artiklar på JH:s egna nättiding Kvartal ska jag ge exempel på det nedan.

Där JH i LA:s artikel ser en tydligt formulerad poäng …

”Den poäng hon vill göra är tydlig: När det kortsiktiga vädret är i linje med domedagsscenarierna beskrivs det som ännu en bekräftelse på att undergången är nära. Men när så inte sker – som under denna svala svenska sommar – behandlas det just som kortsiktiga vädervariationer.”

… ser jag bara en viss antydan till rättmätig kritik/poäng som snabbt drunknar i en radda trötta ”titta-ut-genom-fönstret-anekdoter” som använts i tjugo-trettio år för att förklara bort allvaret i klimatförändringarna (eller hela dess existens).

LA: ”Medierna utlovar 48 grader. Det håller sig kring 35.”

Jaha, Sardinien fick 48,2C, men visst, Palermo fick bara 47C – nytt rekord för staden sedan 1790 och bränder tvingade flygplatsen att stänga. New European record: 48.2°C recorded in Sardinia – Weather News (weatherandradar.co.uk). Att media inte skulle rapportera om detta eller sätta det i sitt sammanhang med allt annat som hände och hänt runt Medelhavet (och andra stora delar av världen) på senare tid vore tjänstefel. Särskilt med tanke på vad som förutspås hända i Medelhavsområdet i en varmare värld.

Om det överdrivits, skrivits för mycket om detta för att locka läsare genom att spela på deras oro som bland annat JH påpekar? Ja, säkert, människan har varit fixerad vid vädret i alla tider. Och media behöver uppmärksamhet, att LA skulle kritisera denna marknadsmekanism vore dock förvånande…

JH skriver sen: ”Hon säger alltså inte att någon klimatförändring inte sker, hon förnekar inte några forskningsresultat från FN:s klimatpanel.”

Nej, hon skriver inte det rakt ut. I denna artikeln. Men det har hon gjort tidigare, nedan från 2021 där hon bland annat ifrågasätter orsakssambanden mellan CO2 och uppvärmningen:

I Studio ett-debatten (Sveriges radio) hon deltog i upprepade hon detta och visar att det inte var någon tillfärllighet. Jag har också visat att hon inte bemödat sig det allra minsta för att leta rätt på information om dessa frågor (se t ex länkar ovan). Inte ens två minuter på att kontrollera fakta.

Självklart ligger det i mitt bakhuvud när jag läser hennes texter. Konstigt vore det annars. (Ja, jag tycker förstås det borde ligga även i JH:s bakhuvud.)

Att konstruera en halmgubbe är en mycket vanlig debatteknik som går ut på att inte ens försöka förstå vad ens opponent vill ha sagt. LA gör detta om och om igen. Här från en tidigare text:

”Vi lever i en värld som hävdar att vi måste bryta med allt vad människan är och har uppnått.”

JH tycks helt ha blundat för nedanstående obegripliga passage, som upptar en femtedel av senaste SvD-artikeln. Det är en enorm och smått bisarr halmdocka hon målar upp (se mer i mitt förra inlägg). Inte en stavelse tyder på att hon gjort minsta försök att förstå vad hennes s k opponenter vill ha sagt (som JH efterlyste). Hon tycks ha hört något extremt och sen stängt av öronen och inbillat sig att det skulle vara en vanlig uppfattning:

”En dag i juli. Hemma igen. Grått och ostadigt. Gick upp klockan sju, drack kaffe, läste tidningen. Somrarnas extrema väder är människans fel – alldeles som i en djurens och naturens egen konspirationsteori. En främmande grupp har för att sko sig tvingat på alla andra sin ideologi. Historiens ackumulerade växthusgaser framställs som en extravagans, en stötande, obetänksam lössläppthet; en lyx i nivå med de uttråkade klassernas dekadenta krossande av champagneflaskor.

Så ser man alltså på hårt arbete, framsteg och välståndshöjning för flertalet – något föraktligt som skulle ha undvikits om förståndet varit större. En återkommande formulering är den om hur vädret och temperaturen skulle ha varit ”utan människans utsläpp av koldioxid”. Hur då utan? Referenspunkten utgörs tydligen av ett idealtillstånd före industrialiseringen där man drog oxar över torvan och kardade ull för eget bruk. 

Vilket sorgligt samhälle som så hatar människans storhet att hon beklagar sina triumfer. Krälande i stoftet ber det om ursäkt inför generationerna som lever allra högst på triumferna. Man tycks på allvar tro att medicinska och tekniska framsteg är möjliga utan övriga landvinningar, utan handel, konsumtion och materiell strävan. Att producera för livets nödtorft räcker.”

Men hur kan vi tolka samma text så olika? Självklart beror det på vilken bakgrundskunskap och erfarenhet av klimatdebatten vi bär med oss.

Jag vet inte när JH respektive LA började kommentera klimatdebatten, men för en annan som har följt och deltagit i den i + 15 år är det här ganska tröttsamt. JH är i allra högsta grad en del av media, tidigare reporter på Sveriges radio och numera chefredaktör för ”nättidiningen” Kvartal. En av, i mina ögon, Sveriges bästa intervjuare.

Kan det vara så att det faktiskt är JH som inte vill förstå det kritikerna framför? Inte tvärtom som han vill hävda.

Här följer några exempel från Kvartals artiklar som jag tycker visar att JH/Kvartal faktiskt i allra högsta grad bidragit till polarisering genom att inte ens försöka förstå.

I slutet av 2021 publicerade de en artikel från deras vetenskapsjournalist som visade gamla tidningsklipp från 1970- och 80-talen där det varnades för att vi stod inför en ny istid.

Jag gissar att JH såg detta som en nyansering av nutida ”klimatalarmism” och medias hysteri.

Själv såg jag bara ännu en gammal myt flyta upp till ytan där det via extrem cherrypicking framställs som att det på 1970-talet rådde vetenskaplig konsensus om denna stundande istid. Allt för att spela ner nutida ”larm”. Så var dock inte fallet och det finns inga som helst likheter med nutida läge om klimatförändringarna.

Här en översikt om de vetenskapliga publikationer som avhandlat ämnet:

”There was no scientific consensus in the 1970s that the Earth was headed into animminent ice age. Indeed, the possibility of anthropogenic warming dominatedthe peer-reviewed literature even then.”

Från artikel i Bulletin of the American Meteorological Society 2008

Det är ren fakta och ingen åsikt. Lägg märke till att denna vetenskapligt publicerade artikel är från 2008 och skrevs för att bemöta den förvillardebatt om detta som då stormat i åratal. Och Kvartal håller den vid liv, nu mer än femton år senare.

Jag tycker det är inkompetent alternativt avsiktligt förvillande när en vetenskapsjournalist skriver denna typ av artiklar. Ja, det är en åsikt, varsågoda, men jag har också motiverat den: 

Jag misstänker likaså att JH såg en nyansering av debatten när samme vetenskapsjournalist skrev en liknande artikel på Kvartal om havsnivåhöjningarna. Jag ser återigen en helt annan bild. Det handlar det om cherrypicking, okända källor och förmedling av felaktiga budskap från t ex Media Research Center (MRC) Newsbuster. De är i princip sinnebilden för den amerikanska polarisering JH varnar för i sin text. Här artikel från 2009 när de efter en kall period i USA menade att den globala uppvärmningen är en mediamyt: Media Myth: Networks Stick to Warming Theme Despite Avalanche of Chilling News.

Ja, jag har motiverat mina åsikter:

Jag gissar vidare att när Kvartal 2020 valde att intervjua Elsa Widding (alltså innan hon blev politiker) såg de framför sig en person som i och med sin roll i Nuon-affären var modig och vågade ”säga som det är” och därmed var värd att lyssna till även i klimatdebatten – en seriös debattör, trots att hennes åsikter var kontroversiella vilket Staffan Dopping också påpekar.

Själv upplevde jag att de legitimerade åsikter från en person som på fullt allvar hävdat att det inte gjorts någon forskning på CO2:s IR-absorption sedan Tyndalls experiment på 1800-talet, att forskarna inte var överens om vad som orsakade den ökande halten CO2 i atmosfären, att det inte fanns bevis för ”koldioxidhypotesen” och spridandet av ett otal andra faktiska felaktigheter. Alla som läst min blogg vet vad jag pratar om, här ett par exempel och vad resultatet blir när man bemöter det:

I ett huj kändes det som att mina (och många andras) ansträngningar att sakligt bemöta allt detta nonsens sak var ogjort. Bara man är emot mainstream kan man säga precis vad som helst och ses som en ”sund motvikt i debatten” och få en plattform.

Widding som nu gått vidare att sprida antivaxxpropaganda och på fullt allvar ställde frågan på Twitter varför Sveriges regering inte kommenterat uppgifterna om att det var en 1-4 kiloton TNT eq-vätebomb som sprängdes för att förstöra Nord Stream och att målet var Kaliningrad (jo, det var tydligen beräknat så att de skulle drabbas värsta av effekterna och att det därför var bevis för att USA låg bakom. Nej, jag skojar inte. Videon ligger nu på SwebbTV (förstås), tänker inte länka men googla fysikprofessor Benjamin Brown… Här kan du se några provsprängningar av bomber <10 kton TNT eq.)

Nej, jag efterfrågar inte censur, Widding får publicera sina stolligheter bäst hon vill, jag frågar mig dock varför en seriös redaktion vill göra sig till megafon för saker som varit motbevisade i decennier? Hur ska polariseringen upphöra om klarlagda myter aldrig får dö?

Den tilltagande (?) polariseringen är ett problem och jag vet verkligen inte vad som ska göras. Men en sak vet jag, det hade räckt med att LA m fl hade tagit åt sig av det som etablerad forskning anser vara så gott som helt säkerställt för tjugo år sedan så hade vi inte haft den här diskussionen.

Nej, jag tror varken JH eller LA har någon dold agenda och snälla, kom inte dragandes med att de är köpta av oljeindustrin. Det handlar inte om att LA vill ”nyansera debatten” även om hon och andra vill tro det. JH kanske inte ser det men det är helt tydligt varifrån LA:s tvivel kommer ifrån. Kanske skulle ni på Kvartal när ni intervjuade Lennart Bengtsson frågat om de uppenbara förvillarkampanjer som genomförts genom åren (”tydligt beställningsarbete” som LB uttrycker det).

Det här är nutid, Patrick Moore menar att det inte finns några bevis för att CO2 ger uppvärmning:

Nej, Moore är inte en random tokstolle i den här debatten. Han företräder bl a CO2 Coalition och bilden ovan är från tankesmedjan GWPF. Väldigt mycket av det nonsens som framförs på nätet kommer från dessa källor. Moore har även deltagit som ”expertvittne” i kongressförhör i USA. Vaktel förlag ska ge ut hans senaste bok på svenska i höst.

Det är inte polariserande att påpeka att här typen av förvillande förekommer och har förekommit frekvent i vissa kretsar. Exempelvis fick Centre för New Europe (CNE) 2004 åttiotusen dollar från ExxonMobil öronmärkt för utbildning om klimatförändringarna. På deras hemsida vimlar det av inlägg som påpekar att IPCC är en samling ägghuvuden och liknande:

Och CNE är bara ett av många exempel och det är heller ingen extremorganisation i detta avseende. Mattias Bengtsson gick från vd-tjänst på Timbro till att bli chef för CNE 2007. Nej, alla liberaler och konservativa är självklart inte klimatförnekare, men det är ren fakta att denna typ av organisationer stått för merparten av förvillandet i decennier.

JH: ”Funktionen hos ett sunt offentligt samtal är att, med konflikten som en av metoderna, söka efter det som är mest rimligt eller rent av sant. Där ska de bästa argumenten vinna och den som är överbevisad i sak också medge detta. Men här ser vi allt oftare hur uppburna debattörer vill tysta meningsmotståndare genom att försöka ta ifrån dem deras plattform. Hur de framhärdar i uppfattningar som för länge sedan har motbevisats och hur logiken ”min fiendes fiende är min bästa vän” regerar samtalen.”

LA och många andra drar fram Karl Popper och hans teser om att hypoteser måste testas och eventuellt förkastas. Som om det inte har gjorts.

Salby, Harde, Humlum, Solheim, Lindzen, Svensmark, Soon, Baliunas, Seitz, Singer, Michaels osv osv. Deras hypoteser och påståenden har bemötts med empriska data och observationer. Jag förstår att JH och LA inte tagit del av detta men det är enormt tröttande att detta fortfarande ältas och hålls vid liv trots att det motbevisats för decennier sedan. Jag håller med JH i ovanstående – och just därför borde han inte tycka att LA:s texter är särskilt träffande.

Och irritationen mot SvD:s ledarsida? Ja, det finns åtskilliga exempel på där deras publikationer går helt på tvärs med etablerad forskning:

SvD:s ledarsida 2005: ”Det är värt att påpeka att människans inverkan på jordens temperatur troligtvis överdrivs kraftigt i samhällsdebatten. Forskningen pekar allt mer på att vi upplever en naturlig variation i planetens medeltemperatur.”

Så sent som förra året publicerade de (ännu en) text av Lomborg:

”För tio år sedan utropade miljöaktivister högljutt att Australiens magnifika stora barriärrev var nära att dö ut, till följd av den blekning som klimatförändringarna inneburit.”

Länken under högljutt går alltså till en vetenskaplig artikel som redovisar observationer av Stora Barriärrevet under ca 30 år. Det räcker att läsa sammanfattningen för att se att de inte alls påstår det Lomborg skriver.

En seriös redaktion skulle inte släppa igenom sådant (och det finns gott om andra exempel). Att SvD:s ledarsida får kritik för sin ”klimatbevakning” är ytterst välförtjänt och det är inte att polarisera att framföra det. Polariseringen står ledarsidan för i detta fall.

[Tillägg med tanke på att ta ifrån debattörer plattform. Sedan Musk tagit över Twitter har en enorm mängd forskare slutat skriva på plattformen för att det är helt outhärdligt pga alla jävla påhopp, troll och desinfomation.

Visst, det otroligt slött att klistra epitet som ”klimatförnekare” och ”köpt av oljeindustrin” i tid och otid. Jag skrev om det efter en tidigare uppmärksammad artikel från LA. Det hade räckt med att bemöta de uppenbara felaktigheter hon skrivit:

Såg likaså att det pågår en diskussion på Twitter där vissa tycks säga att det inte finns överdriven ”alarmism” som inte har stöd i forskningen. Klart det gör. Men inget av det LA skriver träffar ens i närheten. Ja, rent generellt är kritiken mot medias klimatbevakning som framförs på kultur- och ledarsidor ofta otroligt medioker och drunknar i överdrifter och okunskap:

Jag tycker som sagt att JH har en läxa att göra. Du är välkommen att läsa min bok förstås 😉 eller botanisera på min blogg https://mathsnilsson.se/klimat/ .

Jag levererar naturligtvis inte ”den enda sanningen”, men kom inte och säg att jag inte försökt sätta mig in i ”klimatskeptikernas” argument. Har du?

PS Såg att Henrik Jönsson släppt en video och kommer med ännu en tolkning av vad LA egentligen skrev i sin artikel. Tydligen handlade den om hur klimatfrågan gestaltas och även att man inte får kritisera policyförslag. Och till bilder av sladdtelefoner och ånglok får vi veta hur miljörörelsens vill vrida tillbaka tiden.

Har HJ poänger? Självklart, de brukar de flesta ha, så även LA och Widding. Men HJ är en populist som hämtar kraft och popularitet från just polarisering. Hans videor dryper av det. Jag har också visat hur han helt medvetet ljuger för att polarisera mot ”klimataktivister”.

Misstänker att jag aldrig kommer nå fram med det jag vill ha sagt via dessa blogginlägg i denna enorma fråga, men det är i alla fall ett försök.