Etikett: Hav

Del IV: Fallgropar – Kapitel 15: Alarmistiska vetenskapliga studier

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Ibland verkar det som att många har en bild av forskning och vetenskap som liknar professor Balthazar, en tecknad figur som var populär när jag var liten. Genier får en plötslig idé och sedan löser de jättesvåra problem helt på egen hand. Om man vill förhålla sig sunt skeptisk till nya rön måste man veta att denna bild är helt felaktig (utan att förringa vikten av smarta människors insatser).

Det som till slut blir till vedertagen kunskap rörande komplexa system bygger alltid på en lång rad studier och observationer från flera olika forskargrupper som har bekräftat hypoteserna. Ingen enskild studie kan ensamt leverera ”sanningen” i komplexa frågor. I takt med att ny kunskap erhålls, väcks hela tiden nya frågor. I det avseendet blir vetenskapen aldrig ”avgjord”. Det är dock inte samma sak som att allt är osäkert och att vi egentligen inte vet något om någonting.

”Att lyssna på forskningen” kan i realiteten vara knepigare än vad man kanske kan tro. I forskningsfronten tas steg framåt, bakåt och åt sidorna hela tiden. Det produceras mängder med artiklar men många av de bakomvarande studierna håller verkligen inte världsklass. Det förekommer tyvärr även fusk och andra problem. Men en rasad bro gör det inte rationellt att säga att vi därför inte skulle kunna lita på att broar rent generellt. Därav är sammanställningar likt de IPCC gör väldigt viktiga. Alla studier varken kan eller bör ges samma vikt.

Jag tror att det är en nödvändighet att lyfta fram att dessa problem existerar istället för att sopa dem under mattan och sprida en idealiserad bild av hur forskningsvärlden ser ut.

Vi tycks dras till katastrofer medan ljumma och allmängiltiga händelser passerar omärkt förbi. Det återspeglas om inte annat i nyhetsmediernas publikationer. Så har det varit i alla tider. Det gäller även vetenskapliga tidskrifter, särskilt de mest kända. Jag gissar att Nature inte skulle ha kastat sig över att publicera en studie som visade att fiskar inte reagerar särskilt mycket på havens ”försurning”.

Däremot gäller det omvända.

2009 och 2010 publicerades tre studier i prestigefulla vetenskapliga tidskrifter som visade att en sänkning av pH i haven gjorde fiskar förvirrade och förlorade sin förmåga att upptäcka faror. Effekterna var mycket tydliga och därmed förstås oroande. Bakom studierna låg bland annat forskarna Danielle Dixson och Philip Munday. Dessa artiklar blev under några år flitigt citerade av andra forskare inom området. De användes till och med för att motivera politiska beslut i USA.

(Det bör kanske påpekas att försurning kan ge en fel bild då det egentligen handlar om att havet blir mindre basiskt/alkaliskt, pH sjunker på grund av att koldioxiden löser in sig och bildar kolsyra, men pH kommer ändå ligga kvar på den ”icke-sura” sidan rent kemiskt, det vill säga pH>7.)

2013 gjorde SVT:s Vetenskapens värld ett inslag om Dixson och Mundays forskning vid ett korallrev i Papua Nya Guinea. Fiskar tycktes ändra beteende i närheten av vissa punkter där koldioxid sipprade ut från botten och lokalt sänkte pH (året efter publicerade de dessa fynd i en vetenskaplig artikel). På SVT:s webbsida skrevs i samband med detta en artikel med rubriken: Surare hav gör fiskar riskbenägna.

Programmet fick klimathotsskeptikernas bloggar att surna till. Gösta Wallin, professor emeritus i oceanografi och känd ”skeptisk” klimatdebattör, sågade programmet och menade att SVT spred felaktigheter. Klimatdebatten är på många sätt förutsägbar och Wallins påstående viftades bort av många. Men hade han fel?

Det fanns de som anade oråd. En forskargrupp i Norge med bland annat två svenskar, Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt, tillhörde de som tvivlade. De båda hade tidigare blivit kändisar i forskarvärlden av anledningar forskare helst inte skulle vilja bli kända:

Två av deras kollegor på Uppsala universitet hade 2016 fått en artikel publicerad i ansedda Science, en väldig framgång för forskare.[1] De hade för första gången kunnat visa hur mikroplaster påverkade fiskar negativt. Nyheten fick stort genomslag i media världen över. Men när Sundin och Jutfelt läste rapporten kunde de inget annat än att häpnas.[2] Experimenten hade utförts på deras egna labb och på de fiskar de själva forskade på. De kunde inte få ihop det. Efter mycket våndor beslutade de sig för att anmäla saken för misstänkt forskningsfusk. Det var inget lättvindigt beslut, de var ju vänner med de berörda och anklagelserna var så pass allvarliga att jobben stod på spel – antingen de anklagades eller deras egna om de hade fel. Sundin säger i radioprogrammet Kaliber:

”Det var ju som att läsa en påhittad berättelse. Det var så många, det var många stora grejer som inte stämde.”

Efter flera utredningar konstaterades att det måste handla om forskningsfusk. Resultaten var i princip påhittade och artikeln drogs tillbaka. Exempelvis saknades rådata helt, något som skylldes på att en dator blivit stulen. Försök påstods ha pågått under tre veckor i ett labb på Gotland, men Sundin och Jutfelt hade varit där under denna tid och kunde intyga att det inte stämde. Via bland annat kvitton på flygbiljetter kunde utredningen också visa att den aktuella forskaren inte varit där under tillräckligt lång tid för att kunnat utföra försöken som de hade beskrivits.

Forskaren blev av med jobbet medan professorn blev friad från fuskanklagelserna (han står med som medförfattare till artikeln men har inte aktivt deltagit i själva utförandet). Han blev dock av med stora forskningsanslag och Vetenskapsrådet beslutade att han inte fick ansöka om nya pengar på två år. Båda forskarna bedyrar sin oskuld och känner sig orättvist behandlade.

Men det slutar alltså inte här. Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt försökte upprepa försöken som visat försurningens tydliga effekter på fiskarna som beskrivits ovan. Men de såg inte alls samma alarmerande resultat.

(Notera att det handlar om fiskar i haven, inte i sjöar och vattendrag och resultaten ska inte blandas ihop med försurningen från svaveldioxidutsläppen.)

En hörnsten i kvalitetssäkringen av forskningsresultat är att andra grupper försöker reproducera och bekräfta eller motbevisa de uppnådda resultaten. Det finns otaliga anledningar till att resultat från experiment inte är robusta, och det helt utan att det handlar om fusk. Forskning innebär att försöka hitta nya sätt att testa och analysera problemställningar, det kan i efterhand visa sig finnas saker man har förbisett. Det är också en anledning till att man inte ska dra alltför långtgående slutsatser baserat på enskilda studier. Eller från enskilda forskare heller för den delen.

Nu kunde alltså inte Sundin och Jutfelts forskargrupp reproducera de alarmerande resultaten om hur fiskar reagerade på ett lägre pH. Att resultaten inte blir identiska är kanske inte konstigt, men att de tydliga effekterna helt skulle försvinna på grund av mindre skillnader i metodik är osannolikt. De publicerade sina fynd i en artikel i Nature 2020.[3]

De påstod inte rakt ut att det förekommit fusk i de tidigare studierna, men det var nog så nära man kan komma. Något som förstås fick vissa forskare att attackera dem för att av ren avundsjuka angripa andra forskares uppmärksammade studier.[4] I rabaldret som följde fick de flera vittnesmål från före detta medarbetare till de misstänkta forskarna om fler oegentligheter.

De utpekade forskarna bedyrar dock även här sin oskuld och de publicerade en replik där de försvarade sina resultat.[5] Deras institutioner avfärdar anklagelserna. I skrivandes stund har Science dragit tillbaka en av artiklarna, men vad jag förstår är de andra också under utredning. Det verkar alltså som att Gösta Wallin var värd att lyssna på det här fallet (jag har inte själv sett SVT:s program).

År 2022 publicerade Sundin och Jutfelt en ny artikel ihop med några andra forskare som beskriver vad som brukar kallas the decline effect (minskningseffekten)[6] Inledande studier inom nya forskningsområden visar ibland stora observerade effekter som efterföljande studier sen inte kan bekräfta. Sundin och Jutfelt redovisar också hur senare tids försök på försurningen knappt gett någon effekt alls på fiskarnas beteende (alltså inte enbart deras egna försök).

Risken för den här effekten är påtaglig när det handlar om observationsstudier där beteenden ska kontrolleras. En förklaring till fenomenet kan vara att inledande studier ofta är små med ett litet antal djur eller människor, vilket gör att enskilda observationer kan få ett orimligt stort utslag. Det är ingen slump att de flesta läkermedelskanditater faller bort i de sista stora så kallade kliniska fas III-studierna. Tidigare visade effekter visar sig då inte vara signifikanta.

Man kanske heller inte har tänkt igenom försöksmetodiken riktigt och resultaten blir därmed påverkade av det man ”vill se”. I fallet som beskrivits ovan var dock effekterna så stora att de svårligen kunde förklaras med denna typ av ”oskyldiga misstag”.

Vetenskapliga artiklar blir heller inte indragna för att andra studier visar att slutsatserna i studien inte höll, det hör till den vetenskapliga processen. Indragningar görs för att man har konstaterat fusk eller andra oegentligheter.

Sådana här saker är förstås enormt negativt för tilliten till vetenskapen och självklart biter sig tvivlet fast, vem kan man lita på? Det är också mumma för konspirationsteoretiker. Men forskare är bara vanliga människor med fel och brister som alla andra. Alla gör fel och det förekommer tyvärr fusk inom alla branscher, så också inom forskningen. Men att förkasta all vetenskapen på grund av enstaka händelser av fusk är inte rationellt.

Det är inte enskilda forskare man ska ha tillit till utan den vetenskapliga processen. Etablerad kunskap kommer som sagt inte utav enskilda studier eller en forskares resultat. Det är ett samarbete (under hård konkurrens) mellan olika forskargrupper där resultat stöts och blöts. I forskningsfronten kommer det alltid bölja fram och tillbaka. En del motbevisas medan annat består. Det tar tid men det är en del av forskningen, något som samhällsdebatten bevisligen ofta har svårt att hantera. Att kunskapsläget justeras allteftersom handlar sällan om fusk utan om att nya försök har gett ny kunskap. Att atomuren idag är mer exakta än vad gamla pendelklockor var innebär naturligtvis inte att de fuskade på den tiden.

Ovanstående exempel är naturligtvis sedelärande, men man ska veta att det som IPCC slår fast med stor säkerhet inte handlar om vad enstaka studier eller enskilda forskargrupper har kommit fram till. Och även om det finns exempel på den här minskningseffekten ska det inte tolkas som att det alltid är så. Långt ifrån. Ett tydligt exempel på motsatsen är isminskningen i Arktis, den har gått mycket snabbare än vad man först trodde. Citat från Arktiska rådet:

”Modellprognoser som rapporterades av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) 2007 underskattade förändringstakten som nu observeras i havsisen.”[7]

15:1 Överfiske

”Om inte människor agerar nu kan fisk och skaldjur försvinna till år 2048.” [8]

Påståendet har spridits vitt och brett i nyhetsmedia. Den kontroversiella filmen Seaspiracy tar också upp påståendet. Det finns till och med en webbsida som lagt upp ett räkneverk som håller koll på hur många dagar det är kvar tills haven kommer vara tomma på fisk och skaldjur.

Citatet ovan kommer från en artikel i National Geographic 2006. Och studien de i sin tur hänvisar till var publicerad i Science 2006.[9] I den redovisade forskarna en ökande trend i rapporterad fiskfångst globalt sett. De hade sedan räknat på hur långt fram i tiden en kollaps skulle kunna inträffa om samma trend höll i sig. Och denna punkt hamnade alltså på år 2048.

De definierade en kollaps som när fiskfångsten av respektive art hamnat under tio procent av deras historiskt registrerade maximum. Det räknades alltså på mängden upptagen fisk, inte på vad som fanns i haven.

Efter publikationen blev det mycket rabalder även inom den akademiska världen. Flera ansåg bland annat att extrapoleringen som gjorts inte var rimlig och att bilden var överdramatisk dyster. Boris Worm, författare till Science-artikeln, hade sin antagonist i Ray Hilborn som inte alls höll med om Worms slutsatser. Men istället för att bara gnälla på varandra valde de att gemensamt försöka få fram bättre data om fiskbestånden via ett projekt drivet under National Center for Ecological Synthesis and Analysis(NCEAS). De undersökte fiskbestånd motsvarande hälften av världens fångster. Resultatet publicerades i en ny artikel i Science 2009.[10]

Worm backade nu från sitt tidigare påstående om en kollaps till år 2048. De hade visat att bestånden faktiskt ökade i de områden där fiskeriet reglerades på lämpligt sätt. Det handlade om två tredjedelar av de undersökta bestånden. Situationen var alltså betydligt bättre än vad Worm först hade kommit fram. En uppföljning gjordes 2020 som bekräftade resultaten.[11]

Detta är definitivt ett bra exempel på hur media, och vi i allmänhet, gärna sprider katastrofvarningar. Det visar också, ännu en gång, varför man inte ska lita på en enskild studie. Kontrasten till IPCC:s sammanfattande rapporter är stora.

Men, det är ju inte så att de nya uppgifterna avskriver problemen. En tredjedel av fiskebestånden överfiskas och även de experter som kritiserar filmen Seaspiracy anser att överfisket är ett rejält problem.[12] Från vissa delar av världen råder det brist på tillförlitliga data, stora fångster tas in utan att rapporteras och fartyg går under falsk flagg.

En studie från 2023 som bland annat följt GPS-data på fiskefartyg kom fram till att så mycket som 17 procent av fångsterna kan vara illegala och orapporterade.[13] Ett tydligt varnande exempel är ju torskbeståndet som på nittiotalet kollapsade utanför Newfoundland. Det är först nu som man ser tecken på att fisken är på väg tillbaka.[14] En tredjedel av världens broskfiskar – som hajar och rockor – är nu utrotningshotade enligt en rapport från IUCN från 2021.[15]

15:2 Patrick Moore misshandlar vetenskap

Det är populärt med böcker som ”klär av miljöalarmismen”. Patrick Moores Fake Invisible Catastrophes and Threats of Doom (Falska osynliga katastrofer och hot om undergång) från 2021 är en i raden. Den är planerad att ges ut på svenska i början på 2024.

Moore var en gång i tiden miljöaktivist och var med när Greenpeace bildades. Han framställs ofta som forskare eftersom han har en doktorshatt i ekologi från 1970-talet. I själva verket har han lämnat både akademin och Greenpeace för evigheter sen och är inget annat än en lobbyist/opinionsbildare knuten till flera tankesmedjor som Heartland Institute, Clexit och CO2 Coalition – några av de mest aktiva i klimatförvillandet.

Han hävdar att hans bok är byggd på vetenskap. Sean Holman, professor i journalism, har granskat innehållet och har också kontaktat flera av de forskare vars studier Moore använder som referenser.[16]

Moore är övertygad om att korallerna inte kommer påverkas av klimatförändringarna och att larmen är överdrivna. 2016 drabbades Stora Barriärrevet av en kraftig värmebölja (El Niño) där stora delar (93 procent) av revet drabbades av korallblekning. Moore skriver att det bara handlade om alarmistiska rubriker utan stöd:

”… den noggranna läsaren skulle få svårt att hitta ursprunget till de 93 procenten eftersom det inte finns några uppgifter om det annat än i rubriker.”

Verkligheten är en annan. Ett pressmeddelande från expertorganisationen ARC Centre of Excellence Coral Reef Studies nämner just detta: ”Endast 7 % av Stora Barriärrevet har undvikit korallblekning”. Studier som sedermera avrapporterades i tidskriften Nature.[17] Moores kommentar till Holman var att han måste ha missat den.

Moore menade vidare att en ökad temperatur bara är gynnsamt och leder till en högre biodiversitet i haven. Han hänvisade till en studie av bland annat forskaren Tittensor som stöd. Holman kontaktade Tittensor som svarade att deras studie handlade om hur det såg ut generellt på jorden, det finns fler arter i varmare vatten, MEN den säger inget om vad som händer vid en så pass snabb förändring som nu sker. Tittensor har själv publicerat studier som visar på det omvända mot vad Moore hävdade.[18]

Ytterligare några liknande kommentarer tillbakavisas av Tittensor som gjort de studier som Moore hävdar styrker hans sak. Om Moore backade från sitt påstående efter att ha fått ta del av Tittensors kommentarer? Nej, det är inte riktigt så klimatdebatten fungerar.

Holman skriver: ”Ändå vidhöll Moore sitt påstående, med hänvisning till en karta som han sa visade att ”tropiska och subtropiska vatten har ungefär samma temperatur”, något Tittensor skrev kunde ”motbevisas med cirka 30 sekunders googling”, och gav fyra länkar.”

Holman frågade Moore varför han inte kunde visa vetenskapliga artiklar som stöder det han skrivit om uppvärmningen av haven. Moore levererade standardsvaret att han inte tror på klimatmodeller…

Moore påstår att försurningen av haven är en ren fabrikation av data och stödjer sig delvis på en sexton år gammal artikel. Enligt honom säger denna att pH inte har ändrats i haven utanför Australiens västkust mellan 1708–1988. Professor Carles Pelejero, huvudförfattare till artikeln, säger dock att Moores påstående inte stämmer. Han påpekar att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades. Men han blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument, sexton år senare (jag misstänker dock att få som följt Moore och klimatdebatten höjer ögonbrynen en millimeter, det är så här det brukar se ut).

Vad studien visar är hur pH i en begränsad lagun hade varierat baserat på så kallade proxydata från bor-isotoper. Kemin ”uppför sig” betydligt annorlunda i lagunen än i haven utanför, och det är svårt att detektera en trend i ”bruset”. Pelejero gav Holman länkar till en studie som använt sig av samma teknik men i havet utanför lagunen, och en annan från Sydkinesiska sjön. Båda visar en tydligt trend i försurningen.[19]

Moores kommentar? “Jag köper det inte. De vet inte vad pH var 1900, för att inte tala om 1850, för att inte tala om 1750. De vet inte vad pH var då.”

Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just att pH inte hade ändrat sig sedan den tiden.

Istället hänvisade Moore till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Ännu en kändis i klimatdebatten. Även om man bortser från de miljoner som denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen, så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg.

Det här vara bara några exempel på hur svårt det kan vara att veta vem man kan lita. De visar också på vikten av de stora sammanställningar IPCC och liknande organisationer gör. Självklart kommer en del avvägande att göras i deras slutsatser som alla inte håller med om i alla detaljer (det finns flera forskare som tycker att IPCC är alldeles för konservativa i sina slutsatser). Men de utgör ändå en bra ögonblicksbild av kunskapsläget som ingen kan uppnå på egen hand.

Nästa kapitel ->>

[1] Lönnstedt O.M., Eklöv P. 2016 Environmentally relevant concentrations of microplastic particles influence larval fish ecology. Science (doi: 10.1126/science.aad8828)

[2] Kaliber, Vetenskapspoliserna – om fusk i forskarvärlden, Sveriges radio 21 maj 2018 https://sverigesradio.se/artikel/6955861

[3] Clark, T.D., Raby, G.D., Roche, D.G. et al. Ocean acidification does not impair the behaviour of coral reef fishes. Nature 577, 370–375 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-019-1903-y

[4] Enserink, Sea of Doubt, Science 2021-05-06 https://www.science.org/content/article/does-ocean-acidification-alter-fish-behavior-fraud-allegations-create-sea-doubt

[5] Munday, P.L., Dixson, D.L., Welch, M.J. et al. Methods matter in repeating ocean acidification studies. Nature 586, E20–E24 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-020-2803-x

[6] Clements JC, Sundin J, Clark TD, Jutfelt F (2022) Meta-analysis reveals an extreme “decline

effect”in the impacts of ocean acidification on fish behavior. PLoS Biol 20(2): e3001511. https://doi.org/10.1371/journal.pbio.3001511

[7] AMAP, 2011. Snow, Water, Ice and Permafrost in the Arctic (SWIPA): Climate Change and the Cryosphere. Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP), Oslo, Norway. xii + 538 pp

[8] Mycket av informationen är hämtad från artikel på World in data Will the oceans be empty by 2048? Besökt 2023-04-03

[9] Worm, B., Barbier, E. B., Beaumont, N., Duffy, J. E., Folke, C., Halpern, B. S., … & Watson, R. (2006). Impacts of biodiversity loss on ocean ecosystem services. Science, 314(5800), 787-790. https://www.science.org/doi/10.1126/science.1132294

[10] Worm, B. et al. (2009). Rebuilding global fisheries. Science, 325(5940), 578-585.

[11] Hilborn, R., et al. (2020). Effective fisheries management instrumental in improving fish stock status. Proceedings of the National Academy of Sciences, 117(4), 2218-2224.

[12] Hamrud, Eva, Fact Check: Will The Oceans Be Empty of Fish by 2048, And Other Seaspiracy Concerns, 2021-04-30  https://www.sciencealert.com/no-the-oceans-will-not-be-empty-of-fish-by-2048

[13] Park et al, Tracking elusive and shifting identities of the global fishing fleet, Science Advances, 2023, Vol 9, Issue 3, DOI: 10.1126/sciadv.abp820

[14] Rose G et al, ”Northern cod comeback” Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences (2015-10-27) DOI: org/10.1139/cjfas-2015-0346

[15] IUCN, Press release 2021-09-04 https://www.iucn.org/news/species/202109/tuna-species-recovering-despite-growing-pressures-marine-life-iucn-red-list

[16] Holman, Sean, Fact Checking Patrick Moore, Climate Skeptic, TheTyee.ca, 2021-06-04 https://thetyee.ca/Analysis/2021/06/04/Fact-Checking-Patrick-Moore-Climate-Skeptic/

[17] Hughes, T., Kerry, J., Álvarez-Noriega, M. et al. Global warming and recurrent mass bleaching of corals. Nature 543, 373–377 (2017). https://doi.org/10.1038/nature21707

[18] Yasuhara et al PNAS, May 26, 2020, 117 (23) 12891-12896, https://doi.org/10.1073/pnas.1916923117 ; Lotze et al, PNAS, June 11, 2019 116 (26) 12907-12912, https://doi.org/10.1073/pnas.1900194116

[19] Wu, H.C., Dissard, D., Douville, E. et al. Surface ocean pH variations since 1689 CE and recent ocean acidification in the tropical South Pacific. Nat Commun 9, 2543 (2018). https://doi.org/10.1038/s41467-018-04922-1 ; Liu, Y., Peng, Z., Zhou, R. et al. Acceleration of modern acidification in the South China Sea driven by anthropogenic CO2. Sci Rep 4, 5148 (2014). https://doi.org/10.1038/srep05148

Patrick Moore. En studie i förnekelse.

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap12 kommentarer

Patrick Moore är en central figur i klimatdebatten och brukar lyftas fram för att ha varit aktiv i uppstarten av Greenpeace. Han framställs ofta som forskare eftersom han har en doktorshatt i ekologi från 70-talet. I själva verket har han lämnat både akademin och Greenpeace för evigheter sen och är inget annat än en lobbyist/opinionsbildare och lever på ”antiregleringsdebatter” (har bland annat startat CO2 Coalition och ni vet precis varifrån de får sina pengar …)

I slutet på januari 2020 publicerade han med god hjälp av Lord Monckton en, enligt honom själv, vetenskapligt granskad (peer review) rapport om klimatet. Den är dock rena skämtet och jag återkommer till den, först ett par andra saker som Moore påstår (jag har redan skrivit om hur Monckton inte kan hantera sanningen).

Om ni inte redan visste det så är de här två herrarna inga udda figurer bland dem som kritiserar IPCC:s slutsatser, tvärtom går de i bräschen och har deltagit i flera kongressförhör, föreläser och visar upp sig i media då fort de får tillfälle. Moore har t ex över 100 000 följare på Twitter. Elsa Widding (skrivit boken Klimatkarusellen) visade några av Moores grafer i Swebb-TV, Klimatsans lägger frekvent upp deras material och Gösta Pettersson (skrivit boken Falskt Alarm) refererar till Moncktons bisarrt kassa artiklar osv.

Här följer några uttalanden från en intervju av Moore (en av de bästa han givit enligt honom själv/ Twitter 30 jan 2020). En eloge till Kevin Pluck som har textat och tagit fram klippen.

Plastansamlingarna i Stilla Havet (m fl) är en myt enligt Moore. Bevis? Titta på en satellitbild på Google.

Nej, ingen kommersiell satellit har den upplösningen att det skulle kunna användas för att upptäcka plasten och det handlar inte om uppbyggda ”berg” av sopor utan om små plastpartiklar under ytan.

Och nedan får du ”beviset”. Halva jordklotet i en bild utan ett enda moln. Det är alltså på denna nivå debatten är. På allvar:

Moore cloudless day

(Bilden är tagen från Wikipedia och ja, kolla metadata, den är photoshoppad).

Bara som exempel, de här vetenskapliga artiklarna om plast i haven tog ett par minuter att ta fram och skumma sammanfattningen på:

-Lebreton, L., et al, Evidence that the Great Pacific Garbage Patch is rapidly accumulating plastic. Sci Rep 8, 4666 (2018). https://doi.org/10.1038/s41598-018-22939-w
-Jambeck, J. R. et al. Science 347, 768–771 (2015).
-Carson, H. S., Colbert, S. L., Kaylor, M. J. & McDermid, K. J. Mar. Pollut. Bull. 62, 1708–1713 (2011).
-Eriksen, M. et al. PLoS ONE 9, e111913 (2014).
-van Sebille, E. et al. Environ. Res. Lett. 10, 124006 (2015).
-Lönnstedt, O. M. & Eklöv, P. Science 352, 1213–1216 (2016).
-Nature, 536, 263–265 (18 August 2016) doi:10.1038/536263a
-Environ. Sci. Technol. 2014, 48, 9, 4732-4738

Bilder och filmer på fåglar som fått i sig plast är också bara fake enligt Moore:

https://twitter.com/kevpluck/status/1224391753370914817?s=20//twitter.com/kevpluck/status/1224391753370914817?s=20

Några vetenskapliga artiklar om just det (återigen det tog någon minut att få fram):

-Audrey E. Cartraud et al, Marine Pollution Bulletin, Volume 140, 2019, Pages 308-314
-Marta N. Basto et al, Marine Pollution Bulletin, Volume 138, 2019, Pages 19-24
-Chunyou Zhu et al, Marine Pollution Bulletin, Volume 149, 2019
-Franco et al, Marine Pollution Bulletin, Volume 146, September 2019, Pages 387-392

Det är filmer som de här han syftar på:

Ni kanske har sett sköldpaddan som fått ett plaströr i näsborren? Moore anklagar forskaren Christine Figgener (Texas A&M University) som plockade ut det för att själv ha kört in det för att få en bra film:

Här är filmen:

Det finns som du vet en mängd andra bevis på hur djur av olika arter får i sig mängder plast även om det är väldigt mycket som inte är känt om mikroplasters verkan på djur och natur. Moore är inte skeptiker. Han förnekar (ja, det är ett passande ord och du förstår precis vad jag menar, jag syftar inte på någon förnekelse av massmord eller liknande). Han tror säkert på det själv men det spelar ingen roll.

Vill du ha ytterligare exempel?

Han anser som sagt inte att plast i haven är något problem, han kastade själv tomflaskor överbord under sin tid på Greenpeace eftersom de blir hem till djur:

Verkligheten:

Och till Moores artikel. Den är inte publicerad i någon vetenskaplig tidskrift utan utgiven via en tankesmedja, vilket är fullt begripligt eftersom den inte skulle ta sig igenom en granskning:

-ingen seriös vetenskaplig artikel har grafer med en vetenskaplig referens i form av en blogg, t ex joannova.com

-flera blogginlägg används som referens, det är inte enbart Jo Novas graf utan även ett annat blogginlägg från henne, likaså ett från Steven Goddard (han ljög om sitt namn tidigare, heter egentligen Tony Heller och har blivit motbevisad så många gånger att det är löjligt och har t o m blivit sparkad från bloggen WUWT).  Roy Spencer är visserligen forskare på riktigt men nej, en seriös artikel hänvisar inte till hans blogginlägg som stöd

-och nej,  tidningsartiklar är inte heller gångbara vetenskapliga referenser i det här sammanhanget (t ex Booker/The Telegraph, som f ö även ifrågasatte om asbest och rökning är hälsofarligt, Bowater/Daily Express, MacCarthy/The Independent)

-inte heller skulle en graf, tagen ur sitt sammanhang och som inte visar det som hävdas i texten, accepteras. Det gäller en graf med data från en isborrkärna från Grönlands glaciärer (som kanske är en av de mest missbrukade i debatten). Dessutom med enda referens att Christoffer Monckton tagit fram den men i övrigt inga källor till varifrån uppgifterna kommer.

Bara för att ta några exempel.

Det finns inget nytt i hans artikel, inga nya uppgifter, inga nya rön eller slutsatser. Det är ett desperat ältande av samma saker han påstått i åratal. Som har lika lite bäring nu som då.

Han menar att mänskliga utsläpp av koldioxid har räddat planeten från undergång då halten var på väg under 150 ppm vilket skulle få växterna att dö ut. Om två miljoner år! (Varför ser jag inga hånfulla drev om alarmist åt det här!?)

Han har antagit en linjär nedgång sen miljoner år tillbaka och det är inget som stämmer med verkligheten.

Moore: ”Given continued withdrawal of carbon from the atmosphere into the ocean sediments, it would only be a matter of time before CO2 dropped to 150 ppm or lower during a period of glaciation. At the average rate of 32 Kt of carbon lost annually, this would occur in less than two million years from now.”

 

Vänster bild: inte från den aktuella artikeln men med samma budskap (från ett blogginlägg av Moore), notera skalan på x-axeln. Höger bild: CO2 under de senaste knappa miljonen år, det är ingen linjär nedgång. Har även markerat när Homo Sapiens dök upp på planeten för att få lite perspektiv.

Moore refererar till en artikel i PNAS av Ward et al från 2005 som stöd för att växterna riskerar att dö ut vid låga koldioxidhalter (ja, förutom att han använder sitt eget föredrag på lobbyorganisationen GWPF som referens förstås). Den bygger på analys av fossila prover från en tjärgrop i Kalifornien då CO2-halten varit ca 180 ppm.

Tittar man på en nyare artikel från Ward et al i Scientific Reports från 2017, som är baserad på prover från samma ställe, visar det sig att världen inte är så enkel som Moore vill göra gällande. Trots de låga CO2-halterna verkar trädens stamtillväxt ha varit lika stor som idag. Men att plocka ut det som stöder ens tes är själva grunden i förvillandet.

Ward: ”Nevertheless, remarkably, measurements of annual growth rate of these trees (as shown by the width of the annual rings) show that stem growth was similar to today.”

Det är naturligtvis komplext och fler faktorer än bara CO2 spelar in, och nej, ingen säger emot att en högre halt CO2 gynnar tillväxt, allt annat lika. Och tror du att IPCC mörkar att jordens växtlighet grönskat så är det DU som behöver utbildning och inte världen som är konspiratorisk. Du är vuxen och tror på individen, du klarar att söka upp och läsa en IPCC-rapport.

Moore skriver själv att de förändringar som växterna behövde anpassa sig under tidigare glaciala/interglaciala tider skedde under 15 000 år och att samma sak händer nu under 100 år. Det är skillnad. Men han bortser helt från det i sin argumentation.

Moore drar även upp den enligt honom dåliga korrelationen mellan koldioxid och temperatur genom historien också det ett av hans gamla talepunkter, har skrivit om det här, Klimatet har alltid varierat.

Han tar även upp den uttjatade värmepausen mellan 1996-2014 utan att berätta varför han valt just det intervallet. Nej, varken UAH eller väderballonger ger stöd för en uppvärmningspaus.

Och så där fortsätter det. Nej, allt är naturligtvis inte osant men häpnadsväckande ensidigt, han skriver att i det vilda begränsas växternas tillväxt även av andra faktorer som vatten och näringsämnen men övergår direkt till att ignorera det och säga att för ”mat- och skogsindustrin” är det här enbart bra. Som att vi lever separerade från övriga naturen. Som att nederbördsmönster och temperaturer inte kommer ändras i övrigt. Som att vi inte redan idag överförbrukar vatten. Och så vidare.

”Moore: In wild nature the limiting factors are often water and key nutrients such as nitrogen and phosphorous. But if these nutrients and water are in sufficient supply for optimum growth then at 400 ppm CO2 will be the key factor limiting growth.”

 

Moore har ältat om det här år ut och år. Lika många gånger har han blivit matad med vetenskap som visar att han har fel. Men det skiter han och hans följare fullständigt i. Ingen ”debatt” kommer någonsin kommer ändra på det.

För det handlar inte om vetenskap. Det handlar inte om skepticism. Det är ideologi, pengar och känslor. Han har målat in sig i ett hörn och de sociala kostnaderna i att acceptera att det han har argumenterat för i decennier inte stämmer är förmodligen oöverstigliga.

Återigen, Moore är en central del i klimatförvillandet och är liksom Monckton författare av till exempel NIPCC-rapporterna (som även Lennart Bengtsson sågar vid fotknölarna som rent bedrägeri). Det är ändå röster som allt fler här i Sverige vill ska få höras mer i media verkar det som (Fokus, Axess, GP:s (ledarsida från i fredags håller t ex inte ens grundskolenivå i källkritik)).

För att höra ”båda sidorna” sägs det. Nej, det handlar om att förtränga publicerad vetenskap. Och det är ingen slump att det ser ut så här, många har kämpat hårt för att få ”debatten” precis där den nu är (och har tjänat grymt med pengar på vägen).

Politisk konservatism har naturligtvis inget med förakt för vetenskap att göra, men idag är det precis vad du får på köpet (USA, Australien, Brasilien m fl). Och det kan enbart de konservativa själva göra något åt. Efter år i den här debatten är det uppenbart att fakta inte kommer göra saken ett dugg bättre. Tyvärr har jag inga som helst förhoppningar om att det kommer bli bättre och förmodligen lär vi väl ha Trump vid makten fyra år till och likaså ett konservativt block vid rodret hemma i Sverige …

Heartland Institute är bara en av alla dessa konservativa tankesmedjor som matar republikanerna med information, här kan du själv höra vilka bra kontakter de har med Trumpadministrationen (förr försökte man väl åtminstone dölja korruptionen, nu verkar ”ingen” bry sig).

Heritage Foundation är en annan smedja som kämpat hårt för att dissa vetenskap i princip alla miljöfrågor. En organisation Mattias Karlsson (SD) som av en händelse träffade i Washington för att planera uppstarten av sin nya konservativa tankesmedja. Det lär knappast vara en hyllning av Sveriges stolta naturvetenskapliga traditioner vi kommer få höra ifrån dem med tanke på nedanstående…

Men det passar in i gyttret av alla konservativa tankesmedjor och ger väl en del pengar antar jag.

Mattias Karlsson uttalande om vädret

För att avsluta med Moore igen, utvinning av oljesand är egentligen bara ett bra sätt att rena upp naturen. Om man vill kan man få allt att vara precis det man vill det ska vara. Och man blir kändis och får enorma följarskaror.

Har kunskap någonsin varit så nedvärderad som idag?

 

Vad det handlar om, egentligen? Här från Moores artikel:

”There must be a total paradigm shift from demonizing fossil fuels and fearing CO2 as a toxic pollutant to celebrating CO2 as the giver of life that it is while continuing to use fossil fuels ever-more efficiently.”

 

(Jo, jag är fullt medveten om att mina långa inlägg varken gör till eller ifrån i det här propagandaspelet, jag skriver mest av mig frustration).

 

 

 

Ny IPCC-rapport: Havsnivåökningen och kritiken

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap4 kommentarer

En framtida havsnivåökning är ett av de allvarligaste hoten med klimatförändringarna men det är också ett mycket komplext område och det finns en rad vetenskapliga osäkerheter i att mäta den. Slutsatserna i IPCCs förra rapport från 2013 var att havsnivåökningen har accelererat men det hävdas bestämt från valda delar av nätet att det inte finns några vetenskapliga bevis för det.

Hur ser det ut egentligen?

I och med FNs toppmöte om klimatet har IPCC tagit fram en ny specialrapport som släpptes idag: Special Report: Ocean and Cryosphere in a Changing Climate dvs klimatförändringar i hav och kryosfär (=glaciärer, polarområden etc)).

Den har skrivits av 104 experter på området och bygger på 6891 vetenskapliga artiklar. Processen har tagit två år och innefattar flera remissrundor och över 31000 kommentarer har bemötts (vilket också offentliggörs). Den enda svenska författaren var professor emeritus Ulf Molau, växtekologi, Göteborgs Universitet (kapitlet om alpina områden).

Slutsatsen angående havsnivåökningarna var att de med hög sannolikhet accelererar:

”Global mean sea level (GMSL) is rising (virtually certain1) and accelerating (high confidence2). The sum of glacier and ice sheet contributions is now the dominant source of GMSL rise (very high confidence). GMSL from tide gauges and altimetry observations increased from 1.4 mm yr–1 over the period 1901–1990 to 2.1 mm yr–1 over the period 1970-2015 to 3.2 mm yr–1 over the period 1993–2015 to 3.6 mm yr–1 over the period 2005–2015 (high confidence). The dominant cause of global mean sea level rise since 1970 is anthropogenic forcing (high confidence) (4.2.2.1.6, 4.2.2.5).”

SROCC_SPM1_Final_2481x

Men vad ligger bakom? Vad har ifrågasatts tidigare?

Det finns satellitmätningar av havsnivåerna sen tidigt 1990-tal men tiden innan det får man förlita sig på mätningar med bojar och de fanns oftast bara vid kusterna och var inte jämnt spridda över världen. Det är med andra ord inte helt trivialt att göra dessa rekonstruktioner tillbaka i tiden. Olika forskargrupper har olika metodiker för att ”kompensera för luckorna” och resultaten skiljer sig därför något åt med ökande osäkerhet och spridning ju längre bak i tiden man går.

Något som gör saken än svårare är att ökningen inte är jämnt fördelad över planeten, det går med andra ord inte plocka ut New Yorks hamn som Lars Bern gjorde i senaste SwebbTV-programmet och tro att den visar något om den globala processen (vilket han förstås är fullt medveten om men visar ändå):

global-mean-sea-level-from-1992-2014-based-on-data-collected-from-the-TOPEX-poseidon

Havsnivåökning (mest i rött, sänkning i blått) utifrån satellitmätningar mellan 1992 -> 2014. Bild från Carbon Brief som i sin tur tagit den från NASA.

IPCC konstaterade i sin senaste rapport, AR5 från 2013, att det var mycket sannolikt att havsnivåökningen har ökat från 1,7 mm/år (1901-2010) till 3,2 mm/år (1993-2010) och nu i den nya rapporten nämns 3,6 mm/år (2005-2015).

”It is very likely that the mean rate was 1.7 [1.5 to 1.9] mm yr–1 between 1901 and 2010 and increased to 3.2 [2.8 to 3.6] mm yr–1 between 1993 and 2010. […] It is likely that similarly high rates occurred between 1920 and 1950.”

Det bygger bland annat på tre rekonstruerade mätserier (som i sin tur bygger på en lång rad studier). Efter det har ytterligare två publicerats och i bilden nedan är alla inritade tillsammans med satellitmätningarna fr o m 1993 i svart. Den övre grafen visar ökningen och den nedre själva förändringshastigheten.

havsnivå obs_slr_comps

obs_slr_comps

Chart by Carbon Brief using Highcharts.

Bland annat har klimatologen Judith Curry (välkänd kritiker av IPCC, numera inte aktiv inom akademin) protesterat mot att det finns hållbara bevis för att ökningen skulle ha accelererat under senare tid. Bland annat cirkulerar hennes vittnesmål i ett Kongressförhör från 2014 där hon argumenterade enligt följande:

-IPCC skriver själva att det är troligt att ökningen mellan 1920-1950 var i paritet med det vi nu ser (ej ”fetad text” i citatet ovan). Av de tre mätserier som var med i AR5 visar en av dem en markant ökning under senare år (röd) jämfört med 20-50-talet, en visar ganska likvärdig ökning (grå) medan en visar på en lägre ökning (gul).

-En orsak till havsnivåökningarna är människans överanvändning av ”landbaserade vattenförråd” som hamnar i haven. Curry hänvisar till en studie från 2012 som hävdar att mellan 1963-2001 utgjorde detta 42% av ökningen vilket inte har räknats med tidigare och skulle då göra nuvarande ökning mindre markant.

Den studie om landbaserade vattenbassänger som Curry hänvisar till är en modellstudie som har kritiserats hårt. I en kommentarsartikel till studien sägs att modellen involverar helt orimliga antaganden som inte stämmer överens med observerad verklighet (med bifogade studier som ska visa detta) och gör att siffrorna blir ordentligt felaktiga. Författarna till ursprungsartikeln köper förstås inte det men håller med om att modellen innehåller en hel del osäkra parametrar.

Själv kan jag förstås inte bedöma saken.

Det Curry inte heller tar upp (eftersom de inte fanns då 🙂 ) är de två nya rekonstruktioner som gjorts efter IPCC AR5 (blå och svart) som visar en tydlig acceleration. Så tre av fem mätserier visar en markant ökning, en visar på en måttlig ökad acceleration jämfört med 40-talet medan en visar på en nedgång. Enligt Carbon Brief skriver dock författarna i artikeln bakom mätserien som visar en nedgång att över ett längre perspektiv syns att takten ökar: “the rate of sea level rise is increasing with time” (jag har själv inte läst den).

Nu är Curry en av de som remissläst IPCCs nya rapport som hon tyckte var utmärkt enligt eget uttalande efter att ha läst en draftversion i slutet av förra året:

”I will obviously not make any public comments on the IPCC draft, other than to say I was fairly impressed with what I read.”

Vad hon kommer säga efter publiceringen vet jag inte …

Hon har dock själv känt sig tvungen att föregå IPCC och gjorde en egen sammanställning i en rapport i slutet av förra året där hon argumenterar för att det inte finns tillräckliga bevis för en ”mänskligt orsakad” och accelererande havsnivåökning. Enligt henne ligger förändringarna inom de naturliga variationerna som pågått under tusentals år och osäkerheterna i mätningarna gör att vi inte kan avgöra om accelerationen är signifikant.

Nu ska man veta att det är en rapport utgiven via hennes eget företag och inte publicerad i en vetenskaplig tidskrift med peer-review. Likaså påpekar hon själv att hon inte är en expert på området:

”I am not a published expert on sea level rise […] In any event, it is arguably useful for a knowledgeable person outside of the publishing sea level community to provide an independent assessment.”

Återigen, det vore fånigt om jag skulle bedöma riktigheten i den men ….

Men det är märkligt att hon tyckte att draft-versionen av IPCC-rapporten var utmärkt i höstas (som vi nu vet konstaterar att nivån med hög säkerhet accelererar och nej slutsatsen kan inte ha ändrats i den rapporten på så kort tid) samtidigt som hon själv hävdar att det inte finns bevis för det! 

Och man kan ju fråga sig varför hon, som inte är expert på området, skrivit den över huvud taget när en rad av internationella expertorgan publicerat rapporter under året? Hon anger tre skäl: det kan innebära ett allvarligt hot, det råder stor förvirring av kunskapsläget och det tredje att hennes företags klienter velat att hon skrivit den [insert conspiracy of choice… 😉 ] Men det luktar spin lång väg…

”Third, a number of CFAN’s clients have queried me about a range of specific concerns that they have regarding sea level rise (and I have been doing consulting on this topic).”

”My clients are concerned about the alarmist predictions they have encountered. I have seen various ‘experts’ make public statements projecting 21st century sea level to be as high as 9 m [30 feet]. My clients are looking for someone that they trust to provide an objective assessment that focuses on their issues of concern.”

Utöver IPCCs nya rapport har det i år kommit några sammanfattande rapporter där experterna på området har en motsatt åsikt än den Curry har. De säger sig se en signifikant acceleration av havsnivåökningarna i data från snart 30 års satellitmätningar:

I Bulletin of American Meteorological Society (BAMS) sammanställning över kunskapsläget State of the Climate 2018 redovisar de att satellitmätningarna visar en acceleration på 0,1 mm per år sen 1993.

World Meteorological Organization publicerar varje år en sammanfattande rapport State of the Climate och den för 2018 publicerades i våras med budskapet att havsnivåökningen fortsätter i en accelererande fart. I dagarna gick de ut med ett pressmeddelande (inför toppmötet) att klimatförändringarna fortsätter i en accelererande takt:

”Over the five-year period May 2014 -2019, the rate of global mean sea-level rise has amounted to 5 mm per year, compared with 4 mm per year in the 2007-2016 ten-year period. This is substantially faster than the average rate since 1993 of 3.2 mm/year.”

Det är naturligtvis lätt att slänga ett öga på en graf och tycka att man inte ser en acceleration utan en rät linje men ögonmått räcker inte som vetenskapligt argument. Här finns en diskussion om statistik för att bestämma acceleration eller inte.

Ändring av drivkrafter

Man kan tro att havsnivåökningen enbart beror på smältvatten från glaciärer och dylikt men det är fel, en av de mest framträdande orsakerna har varit termisk expansion, det vill säga den ökade temperaturen gör att vattnets densitet minskar och därmed ökar i volym. Mellan 1993 -> 2010 ökade havsnivån med 54 mm och 19 mm av dem anses bero på denna värmeorsakade expansion. Utöver det har, som redan nämnts, (över)användandet av vattenreservoarer på land bidragit med en ansenlig mängd vatten till haven under senare decennium (vilket känns mer skrämmande än själva havsnivåökningen i mina ögon).

slr_ar5_contributions

I bilden ovan visas orsakerna till havsnivåökningarna under tre olika perioder (från IPCC AR5). Enligt BAMS 2018 (länk ovan) utgjorde smältande glaciärer och polaris mellan 2005-2016 två tredjedelar av havsnivåökningarna dvs en rejäl ökning sen 1993-2010 och ett tydligt tecken på ett ändrat mönster.

Men som också syns i stapeldiagrammen ovan är att varken modeller eller observationer ”går ihop” jämfört med de uppmätta ändringarna. Det är fortfarande saker som kräver mer forskning för att klargöra.

Men en mängd nyare studier menar på att denna osäkerhet inte alls är till vår fördel. Enligt de prediktioner som gjordes i IPCC AR5 översteg inte ens worst case’n en stigning på mer än 1 meters ökning runt år 2100. De flesta nya studier håller sig visserligen fortfarande inom spannet av IPCCs AR5-modeller när det kommer till ”troligaste scenariot”, men det är slående hur worst-case scenarierna har stigit avsevärt. Denna ökning beror till stor del på en omvärdering av hur mycket avsmältningen från Antarktis kan bidra med.

Nedan visas studier om havsnivåökningar till år 2100 vid fortsatt höga CO2-utsläppsnivåer. Det gråa området visar vad modellerna som användes till IPCC AR5 predikterade och de blåa punkterna är respektive studies ”best estimate” och strecken spannet (vilket om något visar att IPCCs prognoser varit konservativa och inte alls lutat sig mot de mest alarmistiska studierna):

Predicyions sea surface slr_timeline

Estimates of sea level rise by 2100 under very-high emissions scenarios, published between 1983 and 2018. Dots represent the best estimate, while bars represent the high and low-end estimates (when available). Black lines indicate IPCC report values, and the grey region extends those values forward until the next IPCC report. Based on data from Garner et al 2018; Chart by Carbon Brief using Highcharts.

Prognoserna för 2100 har också skruvats upp något i och med denna rapport.

Det är ingen som mörkar att det fortfarande är mycket som är oklart vad det gäller detta komplexa område, rapporten fastslår till exempel att avsmältningen från Grönland och Antarktis går betydligt snabbare än förväntat och accelererar.

Men jag tycker det åskådliggör hur det brukar se ut när det gapas om att det inte går att föra en saklig debatt .

Lars Bern konstaterar till exempel i SwebbTV att det inte finns ett enda bevis för att havsnivåerna ökning accelererar, vilket förstås är rent svammel. Currys vittnesmål i Kongressen refererar till en hårt kritiserad modellstudie från 2012, likaså är hon inte själv expert på området och hennes egna rapport inte peer-reviewad. Det behöver naturligtvis inte innebära att den inte är relevant, men ändå, det är inte det enda som finns och det är rent ut sagt bisarrt att den skulle få någon som helst vikt i jämförelse med de tre ovan sammanfattande rapporterna ovan från experterna byggda på tusentals studier.

Det är samma visa med klimatkänsligheten (hur mycket temperaturen stiger vid en fördubbling av CO2-halten), Curry (igen) har publicerat en peer-reviewad studie om en något lägre känslighet än den IPCC redovisat. Trots att det finns närmare 140 andra så är det plötsligt enbart den studien som gäller. Allt annat bara försvinner liksom.

Likaså framställs det som att det är enbart Lennart Bengtsson som har en gedigen meritlista och är den enda experten som finns (även om det rör saker utanför hans eget område). Gösta Pettersson tar i sin bok Falskt Alarm enbart upp Lord Moncktons totalsågade studie men ”glömmer de andra” och säger sig ändå beskriva klimatdebatten ur ett vetenskapligt perspektiv.

Mörner är en pensionerad forskare som fortfarande är mycket aktiv i klimatdebatten. Han har onekligen meriter inom havsnivåforskningen men det finns mycket frågor att ställa vad som hänt under de senaste åren, här försöker jag få något som helst grepp på en av hans senare, mycket märkliga, artiklar om havsnivåökning.

Nej, jag tycker inte det är hederligt. Få i den här debatten verkar vara nyfikna på riktigt, det handlar om att håna varandra, förvränga uttalanden, cherry-picka och rent utav ljuga för att inte nämna alla konspirationshistorier. De som klagar mest är de som allra minst vill ha en saklig debatt, de vill lyfta fram minsta skitstudie som vara den enda gällande.

Och nej, jag hyser inga tvivel om att Currys rapport kommer anses vara den enda tillförlitliga av många i den här debatten medan IPCC-experterna på området kommer framställas som vindflöjlar köpta av Soros…

Och du, havsnivåökningen är bara ett kapitel i rapporten, slutsatsen är klar och tydlig, fortsatta utsläpp kommer innebära enorma problem även om man bortser från havsnivåökningarna, men det finns fortfarande möjlighet att göra något åt saken …

Carbon Brief har gått igenom hela rapporten.

Översikt av mina övriga klimatinlägg här.