Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

DEL II: MOTREAKTIONER

Kapitel 5: En konservativ/liberal motrörelse

1929 brakade Wall Street-börsen in i väggen och drog hela världsekonomin med sig i fallet. Ekonomen John Maynard Keynes åsikter om att staten skulle kontrollera marknaden hårdare blev dominerande.

På andra sidan åsiktsstaketet fanns ekonomer som Friedrich Hayek som menade att staten gjorde marknaden mindre effektiv och förhindrade värdeskapande. Det var enligt honom inte bara dåligt ur en ekonomisk synvinkel, det kunde även leda till politisk totalitarism.

1947 bildade Hayek organisationen Mont Pelerin Society (MPS) tillsammans med en rad andra nyliberala tänkare som skrivit in sitt namn i historien som exempelvis Karl Popper, George Stigler och Milton Friedman. De förespråkade mer frihet, frihandel med ett minimum av statliga regleringar samt lägre skatter. Åtta medlemmar av MPS har i skrivande stund fått Ekonomipriset till Nobels minne. Flera av dessa var nationalekonomer vid universitetet i Chicago som bidragit med flest pristagare genom åren. De har gett upphov till vad som brukar kallas Chicagoskolan som haft stor påverkan på samhällsdebatten och sägs ha influerat mycket av Världsbankens och Internationella Valutafondens policyrekommendationer.

En brittisk man vid namn Anthony Fisher läste Hayeks bok Vägen till träldom och blev eld och lågor. Han ville sprida budskapet och sökte upp Hayek i London 1945. Av honom fick han rådet att inte ta den politiska banan utan att istället starta en fri organisation som kunde forska och nå ut till intellektuella på ett annat sätt än vad politiker kunde.

1954 blev Fisher invald i MPS och året därpå startade han och en vän tankesmedjan Institute of Economic Affairs (IEA) som långt senare skulle ha en väldigt aktiv roll i klimatdebatten. De publicerade en mängd rapporter som försökte sälja in fördelarna med deras syn på en fri marknad. Men på det stora hela förde de länge en ganska undanskymd tillvaro.

Sedan kom 1970-talet och samtidigt som världsekonomin började hacka infördes en lång rad lagar för att skydda miljön. Tillväxten avtog, oljeembargon och energikriser satte hård press på västvärlden. Politiker sökte lösningar och Keynes åsikter om hur ekonomin skulle skötas mötte allt hårdare motstånd. Tankar om en marknadsliberal samhällsordning växte sig allt starkare. En av dess främste förespråkare var Milton Friedman som 1976 belönades Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I en berömd artikel från 1970 i New York Times argumenterade han för att företagens enda mål var att tjäna pengar åt sina ägare så länge de följde lagen och inte bedrev bedrägeri eller bedräglig reklam.[1] Han menade att företagsledare som tog andra hänsyn än att maximera vinsten (som till exempel miljö, social rättvisa eller välgörenhet) bröt mot sitt kontrakt med ägarna och använde deras pengar för sina egna syften.

Den förhärskande uppfattningen att miljön måste skyddas via förbud och förmaningar och att människors konsumtion var på väg att förgöra hela vår existens ifrågasattes av denna marknadsliberala rörelse. Mänskligheten skulle inte offra sig och hålla välfärden tillbaka. De miljörelaterade problemen löstes bäst genom utveckling och tekniska framsteg menade de. Och en förutsättning för detta byggde på ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion.

En lika bärande del av resonemanget var äganderätten. Med ett tydligt privat ägandeskap får ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Om någon förorenar någon annans mark eller riskerar deras hälsa kan de hållas ansvariga i domstol. Dessa tankegångar ligger bakom de gigantiska skadestånd som ofta utdöms i USA – de är till för att avskräcka och för att företag ska ha kontroll på sin verksamhet.

Detta var även tankesmedjan IEA:s melodi. De hade ett mer eller mindre färdigförpackat alternativ till den då rådande ekonomiska politiken: Sänk skatterna och låt marknaden sköta det den gjorde bäst med ett minimum politisk inblandning.

Fisher hade visioner och åkte till USA. Där träffade han oljemagnaten Charles Koch som delade samma tankar om hur ett friare samhälle kunde skapas: genom att påverka politiken via tankesmedjor. 1974 startades Charles Koch Foundation, som 1977 blev Cato Institute – som senare också skulle spela en stor roll i klimatdebatten.

I USA var då de libertarianska tankesmedjorna Heritage Foundation och American Enterprise Institute redan verksamma. Fisher startade 1981 Atlas Economic Research Foundation som numera heter Atlas Network – ett internationellt nätverk som idag samlar upp mot 600 frimarknadsorienterade tankesmedjor. Timbro, som i sin nuvarande form bildades 1978, är en av dem.

Dessa organisationer har stundtals haft ett enormt inflytande på politiken i USA. Ett tydligt exempel är när Ronald Reagan blev president 1980. Heritage Foundation hade då lagt ut en miljon på att engagera över tvåhundra personer för att sätta samman ett tretusen sidor långt policydokument. Flera av Heritages medarbetare fick ta plats i Reagans administration[2] och upp mot 60 procent av de tvåtusen förslag som getts i rapporten sägs har genomförts under Reagans styre.[3]

En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Reagan-administrationen utnämnde Stroup till chef för Office of Policy Analysis vid inrikesdepartementet. Han var dessutom knuten till tankesmedjorna Independent Institute och Cato Institute.

Även Storbritannien anammade som bekant dessa strömningar i och med att Margaret Thatcher kom till makten 1979.

Under 1980-talet växte liknande konservativa och libertarianska smedjor fram som svampar ur marken: George C Marshall Institute (1984), Heartland Institute (1984), Competitive Enterprise Institute (1984), Independent Institute (1986) och så vidare. Dessa tankesmedjor har också varit den huvudsakliga motorn i maskineriet i att ifrågasätta IPCC och den vedertagna vetenskapen bakom klimatförändringarna.

Mycket i denna värld tycks vara helt tvärtom jämfört med den gängse bilden av vad till exempel besvärande intressekonflikter innebär. Trumps administration ändrade EPA:s vetenskapliga råd i grunden och andelen industrianknutna experter fick en markant ökad andel av platserna. Det fanns långt gångna planer på att helt utesluta forskare som fått forskningsanslag från staten. Bland många tongivande nyliberala klimatdebattörer (långt ifrån alla dock) är det nämligen inte forskare knutna till näringslivet som har besvärande intressekonflikter utan de som är beroende av statens pengar.

Ja, man kan nog påstå att många av dessa organisationer utgjort miljörörelsens motpol i hart när varenda stor miljöfråga som existerat sedan 1980-talet. Det ska inte tolkas som att tankesmedjorna är en helt homogen massa med identiska åsikter. Inte heller som att de struntar i miljön. Men de har en helt annan värderingsgrund när det gäller risker och vilka åtgärder som kan rättfärdigas jämfört med miljörörelsen. Men kanske framförallt, de har i många fall haft helt olika uppfattningar om vad vetenskapen faktiskt säger. Och det skulle jag vilja påstå är ingen slump.

De marknadsliberala tankesmedjorna omsätter stora summor. Forskaren Robert Brulle gick igenom amerikanska skatteredovisningar för 91 organisationer som varit aktiva i att bestrida IPCC:s slutsatser. Mellan åren 2003 och 2010 hade de sammanlagt en årlig inkomst om 900 miljoner dollar.[4] En hel del av detta har kommit från oljeindustrin och konservativa stiftelser, men väldigt mycket kommer från anonyma finansiärer via konservativa stiftelser, så kallade dark money.

Och många är inte blyga med att de vill stöpa om hela samhällsstrukturen. I mitten på 1990-talet skrev vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation till och med en essä om hur det skulle gå till: Structure of Social Change:[5]

-Steg ett: donera pengar till universiteten för att skapa ”intellektuell råvara”.

-Steg två: donera pengar till tankesmedjor som processar ”råvaran” till en användbar form för att skapa opinion.

-Steg tre: donera pengar till ”gräsrotrörelser” som propagerar för en mindre stat och bantad statlig välfärd och liknande. Dessa agerar som säljarkår och för att få politiker att tro att det finns ett brett stöd hos allmänheten.[6]

Det finns naturligtvis miljardärer och filantroper på andra sidan åsiktstaketet som också vill förändra världen. Rockefeller Foundation donerar också stora pengar till USA:s kända universitet och ger bidrag till olika miljöprojekt och organisationer. De är likaså engagerade i klimatfrågan. Rockefeller hade också del i hur FN utformades efter andra världskriget och beskylls därför ofta för att ligga bakom FN:s klimatpanel – alltså i linje med vad exempelvis familjen Koch gör fast ”på andra sidan”. Är det så mycket bättre?

Det finns dock en stor skillnad här. Det är mycket väl dokumenterat hur många av de ovan nämnda tankesmedjorna i decennier gått på tvärs med en enorm mängd vetenskapliga studier. Det handlar inte om detaljer eller om att nyansera debatten utan ett systematiskt arbete för att förvilla med en tydlig, och dokumenterad, agenda. Där finns också mycket besvärande intressekonflikter då det till stor del finansierats av personer, företag och organisationer med stora ekonomiska intressen i frågan. Min bok Spelet om klimatet beskriver hur detta har gått till och naturligtvis finns det enormt mycket information att inhämta på andra håll om detta. Det blir mer om det i senare kapitel.

Men, påpekar vän av ordning, även de nämnda tankesmedjorna hänvisar ju till professorer och andra akademiker. Och marknadsliberaler är självklart inte onda människor som helt avsiktligt vill utplåna jordens djur och växtliv. De menar ju också att de har vetenskapen på sin sida. Hur går detta ihop?

Ja, det sätter fingret på den springande punkten i många andra stora miljödebatter och då särskilt klimatfrågan. Att miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor förespråkar olika lösningar är inte kruxet, det handlar om att de ofta har haft helt olika syn på om det ens existerar ett problem eller inte. Och att det har funnits meriterade akademiker som drivit de ”klimathotsskeptiska kampanjerna” har varit en helt avgörande faktor till att de blivit så framgångsrika.

Även detta går, åtminstone delvis, att spåra till 1970-talets reaktion mot den växande miljörörelsen. För det var inte bara i de ekonomiska och politiska kretsarna denna uppstod. Det var definitivt inte alla professorer som var nöjda med den ”larmande miljömedvetenheten”, dess undergångsretorik och vad som många uppfattade som ren teknikfientlighet.

Nästa kapitel ->

---

[1] Friedman, Milton, A Friedman doctrine‐- The Social Responsibility Of Business Is to Increase Its Profits, New York Times 1970-09-13 https://www.nytimes.com/1970/09/13/archives/a-friedman-doctrine-the-social-responsibility-of-business-is-to.html

[2] Stahl, Jason Right Moves: The Conservative Think Tank in American Political Culture Since 1945, 2016, ISBN: 978-1-4696-2787-8

[3] Edwards, Lee (1997). The Power of Ideas. Ottawa, Illinois: Jameson Books. pp. 41–68. ISBN 0-915463-77-6.

[4] Brulle, R.J. Institutionalizing delay: foundation funding and the creation of U.S. climate change counter-movement organizations. Climatic Change 122, 681–694 (2014). https://doi.org/10.1007/s10584-013-1018-7

[5] Lennon, The Koch network’s integrated strategy for social transformation, 2018-10-26, https://www.opensecrets.org/news/2018/10/the-koch-networks-integrated-strategy-for-social-transformation/  Kopia hittas här: https://kochdocs.org/2019/08/19/1996-structure-of-social-change-by-koch-industries-executive-vp-richard-fink/

[6] Felicity Lawrence, Rob Evans, David Pegg, Caelainn Barr and Pamela Duncan, How the right’s radical thinktanks reshaped the Conservative party, The Guardian 2019-11-29 https://www.theguardian.com/politics/2019/nov/29/rightwing-thinktank-conservative-boris-johnson-brexit-atlas-network