Samtalet som aldrig kom…

För en månad sedan fick jag mejl från Harper Collins, ett av världens största bokförlag, att de fått tillbaka mitt manus Det som bli över från sin externa lektör med ”ett mycket positivt omdöme”. Nu skulle de överlägga internt om de ville gå vidare. Men jag var ”prio ett” och inom några veckor skulle jag få veta.

Som författarwannabe är jag ganska luttrad och räknade inte med att det skulle gå vägen men självklart började det bubbla i kroppen av hopp ändå. Varje gång telefonen lät ryckte jag till men det glada beskedet kom aldrig. Det bidde inget den här gången heller, enligt uppgift inte eftersom den var dålig utan att den inte passade in i utgivningen:

Det beror inte på kvaliteten – inte alls! – utan bara på vilken typ av bok det är och vad vi redan har fattat beslut om att ge ut.

”Jag tror att du kan hitta ett annat förlag som vill ge ut din bok, den är så pass aktuell, intressant och välskriven.”

Jag vill i alla fall ge en eloge till Harper Collins för deras sätt att kommunicera vad manuset låg ”längs vägen”. Uppskattades.

Men det går förstås inte komma ifrån att jag blev otroligt besviken och de välbekanta frågorna om det verkligen är värt att hålla på kom som ett brev på posten.  Alla mina tre manus har gått vidare hos åtminstone ett par av de ”stora förlagen” och fått liknande kommentarer som ovan från flera. Minotauros Tårar som jag till slut gav ut själv var bland de fem finalisterna i Selmapriset och jag har fått bra kritik på mina tidigare två som trots allt finns att köpa. Så visst har jag fått kvitto på att jag kan skriva och visst borde ”jag se det från den positiva sidan”…

Men ändå, jag brukar skoja om hur jag glassar i livet eftersom jag har fått möjligheten att gå ner i arbetstid för att kunna skriva. Sanningen är att jag lägger ner rätt mycket tid och kraft på att skriva, visst är det skoj men långt ifrån alltid. Lite som en läxa som alltid hänger över en. På gott och ont. Hur länge är det värt att jobba nästan heltid med något, i princip alldeles gratis, utan att det leder till något?

Jag har inga illusioner om att bli en storsäljare bara för att ett av mina manus skulle råka bli antaget, men bara det att uppleva något nytt, få nya erfarenheter. Att få skriva på riktigt så att säga. Att få bekräftelse (något annat vore att ljuga). Men jag är ju inte ensam om det, förlagen blir alldeles dränkta av manus. Så vi får väl se vad som händer…

 

3 reaktioner på ”Samtalet som aldrig kom…

  1. Pingback: Ooops I did it again… – Maths Nilsson, författare

  2. Pingback: Svar från lektör … – Maths Nilsson, författare

  3. Pingback: Ny bok på g -publiceringstankar – Maths Nilsson, författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s