Samtalet som aldrig kom…

För en månad sedan fick jag mejl från Harper Collins, ett av världens största bokförlag, att de fått tillbaka mitt manus Det som bli över från sin externa lektör med ”ett mycket positivt omdöme”. Nu skulle de överlägga internt om de ville gå vidare. Men jag var ”prio ett” och inom några veckor skulle jag få veta.

Som författarwannabe är jag ganska luttrad och räknade inte med att det skulle gå vägen men självklart började det bubbla i kroppen av hopp ändå. Varje gång telefonen lät ryckte jag till men det glada beskedet kom aldrig. Det bidde inget den här gången heller, enligt uppgift inte eftersom den var dålig utan att den inte passade in i utgivningen:

Det beror inte på kvaliteten – inte alls! – utan bara på vilken typ av bok det är och vad vi redan har fattat beslut om att ge ut.

”Jag tror att du kan hitta ett annat förlag som vill ge ut din bok, den är så pass aktuell, intressant och välskriven.”

Jag vill i alla fall ge en eloge till Harper Collins för deras sätt att kommunicera vad manuset låg ”längs vägen”. Uppskattades.

Men det går förstås inte komma ifrån att jag blev otroligt besviken och de välbekanta frågorna om det verkligen är värt att hålla på kom som ett brev på posten.  Alla mina tre manus har gått vidare hos åtminstone ett par av de ”stora förlagen” och fått liknande kommentarer som ovan från flera. Minotauros Tårar som jag till slut gav ut själv var bland de fem finalisterna i Selmapriset och jag har fått bra kritik på mina tidigare två som trots allt finns att köpa. Så visst har jag fått kvitto på att jag kan skriva och visst borde ”jag se det från den positiva sidan”…

Men ändå, jag brukar skoja om hur jag glassar i livet eftersom jag har fått möjligheten att gå ner i arbetstid för att kunna skriva. Sanningen är att jag lägger ner rätt mycket tid och kraft på att skriva, visst är det skoj men långt ifrån alltid. Lite som en läxa som alltid hänger över en. På gott och ont. Hur länge är det värt att jobba nästan heltid med något, i princip alldeles gratis, utan att det leder till något?

Jag har inga illusioner om att bli en storsäljare bara för att ett av mina manus skulle råka bli antaget, men bara det att uppleva något nytt, få nya erfarenheter. Att få skriva på riktigt så att säga. Att få bekräftelse (något annat vore att ljuga). Men jag är ju inte ensam om det, förlagen blir alldeles dränkta av manus. Så vi får väl se vad som händer…

 

Vad gör jag för fel..?

Efter att ha gottat sig i att ha varit en av de fem finalisterna i Selmapriset (och till och med fått känna på livet som kulturnörd och för första gången läsa högt ur min egen bok vid prisceremonin) kan jag inte låta bli att fundera på det där med att bli utgiven. Ja, att bli utgiven och inte ge ut själv. Minotauros Tårar har jag skickat in till tjugo olika förlag…

För även om priset gick till bästa egenutgivna bok så är jag, om jag ska vara ärlig, en ofrivillig egen utgivare. Jag vill bli utgiven av ett förlag, få slipa på texten med en redaktör, uppleva hur det går till med allt bakom scenen innan den hamnar på bokhyllorna i butik. För det är ju där jag vill vara… Det går att köpa in alla dessa tjänster men det lockar också att vara en del av ett team som man vet kan sin sak. Att vara författare är ganska ensamt som det är…

Det har varit kul att fixa allt med utgivningen själv (att t ex göra omslag är lika kul som att skriva, om inte lite roligare…). Men allt det där med säljeri, distribution och så vidare, ja det är kanske inte min grej…

I och med nomineringen fick jag ett kvitto på att jag uppenbarligen kan skriva, även om jag har ganska lätt för att tro annorlunda. ”En oerhört välskriven spänningsroman” var hedersomnämnandet. Det värmer på riktigt. Och ändå, jag har skickat in manuset till tjugo olika förlag.

Fick några svar (Ordfront tyckte t ex att den stod ut ur massan och de läste med intresse men… nej tack) men det var mest standardrefuseringar. Klart man måste fundera på varför?

Var den för dålig? Storyn inte kommersiellt gångbar? Hur många förlag hade läst överhuvudtaget? Var resten av bidragen till Selmapriset så dåliga att jag gick vidare ”i brist på annat” (utan att ha läst mina medtävlares verk så tror jag faktiskt inte det)? Är alla de böcker som faktiskt ges ut så mycket bättre än min? Funderingarna dyker upp… vad krävs egentligen för att komma genom nålsögat?

Om jag är bitter? Nej faktiskt inte. Men frustrerad, ja. Man vill ju så gärna…

Uppenbarligen har jag inte gjort tillräckligt bra reklam för den, inte sålt in mig och min berättelse tillräckligt bra. Jag betvivlar inte att varje förlag skulle ta in en bok de tror på och det går ju inte att bli förbannad på att de inte bedömer mitt manus som gångbart. Det är ingen välgörenhetsverksamhet. Och i vilken annan bransch kan man ”ansöka” om att få delta direkt i elitserien utan någon som helst utbildning, erfarenhet eller liknande. Och ändå ha en, liten men ändå befintlig, chans att faktiskt komma med?

Och det är väl där problemet ligger, att man drunknar i mängden. Förhoppningsvis ska väl det här ta mig ett steg närmre utgivning. En sak att lägga till CV:t som kan få en att sticka ut ur mängden.

Jaja, några söndagsfunderingar. Oavsett vilket har nomineringen till Selmapriset givit mig en behövlig puff i ryggen. Något att tänka på i de där stunderna då jag undrar varför jag håller på … Återigen, tack Lavaförlag för nomineringen.

Jag får ta med mig det 🙂 Och rikta blicken framåt…

MNIL1017_1