Jag har följt klimatdebatten länge och har under senare år även bloggat aktivt om vetenskapliga myter. År 2021 gavs min bok Spelet om klimatet ut på Polaris fakta. Den skildrar hur klimatdebatten eskalerade från det att IPCC bildades 1988 fram till nutid. Jag beskrev huvudaktörerna och deras argument. Framförallt ville jag visa hur välorganiserat ”motståndet” varit och att rena lögner har påverkat politiska beslut på högsta nivå.

Men samtidigt är det lite som att lyfta ut ett kapitel ur en bok. För en sak som blir uppenbar när man sätter sig in i frågan är att detta skyttegravskrig inte startades i och med att IPCC bildades. De låsta positionerna har sina rötter i ideologiska motsättningar som formades när miljörörelsen började vakna till liv på 1960-talet. Om detta handlar Vi har tio år på oss!

Titeln syftar på de larm som ideligen uppstår i miljödebatter. Ingen sida går fri från överdrifter men det innebär inte nödvändigtvis att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Ett problem med ideologiskt drivna rörelser är att även saklig kritik tenderar att uppfattas som personliga påhopp, vilket sällan leder till ökad förståelse (och det gäller förstås oavsett vilken sida om åsiktstaketet man befinner sig).

Vill man förstå hur det blivit så här behöver man leta sig tillbaka till det som ledde fram till att FN bildade sitt miljöprogram UNEP i och med deras första miljökonferens i Stockholm 1972. Och likaså hur samhällsdebatten har utvecklats därifrån till idag. Det är knappast en slump att vi är där vi är i denna debatt.

Delar av den politiska högern vägrar fortfarande att acceptera IPCC:s slutsatser och har gjort klimatfrågan till en självklar del av kulturkriget. Personer som Jordan Peterson med miljontals följare ser till att denna strid i allra högsta grad hålls vid liv än idag.

Högernationalistiska grupper har med samma självklarhet gjort frågan till ännu ett vapen i sitt krig mot etablissemanget.

I boken skildrar jag också hur enstaka meriterade akademiker haft en enorm inverkan på denna utveckling – och har än idag. Det är viktigt att förstå hur vi hamnat där vi är idag för att ha möjlighet att kunna dra lärdomar inför framtiden. Det blir i mina ögon extra viktigt då vissa nu tycks vilja skriva om historien för att kunna skylla problematiken på andra än dem själva.

Ofta har kritiken mot klimatalarmismen varit högst medioker och osaklig, vilket också är viktigt att skildra. Gränser förflyttas steg för steg. Kända personer man anser vara tillförlitliga ”ställer en fråga”, uttrycker tvivel. Snart sätts snöbollen i rullning.

Men det finns gott om exempel på överdrifter från båda sidor som kan utnyttjas i denna bedrägliga och omfattande debatt. Om detta handlar min nya bok*:

Vi har tio år på oss! Ideologi och alarmism i en infekterad miljö- och klimatdebatt.

Och den läses här på bloggen. Jag kommer lägga ut kapitel för kapitel (så om du vill undvika spamning kanske du ska avfölja…). Kanske en galen idé, men vi testar väl formatet bara för skojs skull 🙂 (inte omöjligt att jag avslutar med att ladda upp en pdf).

Ni hittar innehållsförteckning med klickbara länkar till respektive kapitel här .

Sprid gärna.

---

*bok och bok förresten, se det som ett manus vars öde tyvärr inte var att bli en färdig bok när den blev stor … Eller varför inte som en pre-print, vilket i akademins värld är en artikel som ännu inte är granskad och officiellt publicerad, men som författaren själv anser håller tillräcklig kvalitet för att göras offentlig och läsas (men nej, min bok är ingen vetenskaplig publikation på det sättet). Jag tycker ju (förstås) att det är ett angeläget ämne.

Svar på några frågor angående denna ”bokutgivning” och tankar om mitt fortsatta engagemang i denna fråga.

Varför publicera här på bloggen?

Det beror självklart på att jag är tystad av den djupa staten, cancelled av förlagen, mulad av korrekthetspolisen. Stå upp för mig!

Nej, självklart inte. Det var snarare vad jag förväntade mig faktiskt.

Den enkla sanningen är att inget av de tillfrågade förlagen ville ge ut mitt manus även om ett förlag gjorde ett ordentligt övervägande och bifogade en utförlig motivering, med följande slutsats:

”Summa summarum: nej tack just nu, tyvärr. Fast med ett visst vankelmod och en dito tvekan, som Du märker.”

Till skillnad från vad folk i allmänhet kanske tror, så är det få klimatböcker som säljer bra i Sverige (det finns säkert undantag men jag har hört samma från tre olika förlag). Det blir knappast bättre om författaren är okänd som jag, att det redan finns ganska många klimatböcker på marknaden, varav min egen Spelet om klimatet är en (jag konkurrerar med mig själv så att säga).

Sen tycker jag förstås att det är tråkigt att man lägger ner så mycket tid på något ganska få är intresserade av att läsa. Men det är ju självvalt. Och jag har haft kul under tiden. I alla fall ganska ofta, när jag väl kommit igång.

Så varför skrev jag då boken om jag i princip räknade med att inte bli utgiven?

Det var för det första inte tänkt att bli en bok. Det började med att jag ville göra någon typ av sammanfattning och ”avslut” på det jag bloggat om under de senaste fem-sex åren. Men som så ofta förr med saker jag sätter igång med: det blir något helt annat än vad det var tänkt. Jag tycker ju förstås det är kul att skriva och gräva i sådant här när jag väl kommer igång. Och så klart att jag innerst inne hoppades…

En del av innehållet i Vi har tio år på oss! kommer förstås att kännas igen från mina bloggposter och mina böcker Spelet om klimatet och Tvivel. (Min första fråga till en kompis som läste första draften var om jag skrivit Spelet om klimatet på nytt? Han svarade nej 🙂 ) Jag tycker själv att även om det är inom samma ämne, lyfter den nya boken andra dimensioner än det jag skrivit om tidigare.

Jag har som sagt följt klimatdebatten länge, men anledningen till att jag började blogga mer aktivt och regelbundet var att frågan i och med Greta Thunbergs protest till slut fick mer uppmärksamhet i media. Som jag uppfattade det kastade sig då också diverse nya proffstyckare och politiker in i debatten – det var ju ett dukat bord av polariserande åsikter och ett färdigställt paket att utnyttja. Men allt de gjorde var att köra konstgjord andning på gamla trötta ”skeptiska” argument som blivit motbevisade sedan + 10 år sedan. Jag kände då ett behov att bemöta det.

Och det har varit kul. Lite av ett äventyr att efter utgivningen av Spelet om klimatet vara med i både TV4 (Nyhetsmorgon) och SVT (Aktuellt samt Politik i bokhyllan) med mera.

Men, som alla förr eller senare kommer inse när man håller på med att bemöta klimatvetenskapliga myter: till slut vevar man bara samma gamla skiva. Runt, runt. Det är faktiskt inte särskilt mycket nytt som dyker upp. Jag har ärligt talat tröttnat. Det tar väldigt mycket tid. Information om vetenskapen, liksom faktakontroller, är dessutom numera betydligt mer lättillgängliga än tidigare. Och de som inte köper IPCC:s slutsatser idag, lär väl knappast göra det i framtiden heller.

Tycker också att det tär att alltid befinna sig i någon sorts konflikt på sociala medier. Det gör något med en inombords. Man liksom dras till skitkastningen oavsett om man vill det eller inte. Det märktes inte minst på Twitter (som på många sätt var ett fantastiskt forum där man kunde ha direktkontakt med journalister, forskare, politiker och så vidare).

Och Musk har gjort det sämre på alla tänkbara sätt. Alla tidigare försök att begränsa desinformation har avsiktligt lyfts bort och X är numera ett lekrum fyllt av antisemitism, klimatförnekelse och högerextrema figurer. I skrivandes stund har exempelvis Musk släppt in mytomanen och uppviglaren Alex Jones (spred bland annat konspirationen att skolmassakern i Sandy Hook var påhittad) och de höll mysstund ihop:

Det känns som att min ”bok” Vi har tio år på oss! blir en bra avrundning på mitt bloggande… Men jag kommer säkerligen följa debatten och även i fortsättningen skriva inlägg när det kokar över. Jag ska snart vara med i en dokumentärpodd och bidrar gärna där det behövs med föredrag och dylikt.

(Och det svänga snabbt i min värld – undrar ibland om jag är manodepressiv light 😉 )

Publicera i egen regi?

Visst är det ett alternativ. Jag har ju gjort det tidigare och tyckte då det var kul att fixa fram allt som ska till för att få ett manus till en tryckt bok. Men det tar tid, kostar pengar och kräver lust och energi. Tid har jag väl, men inte energin och lusten att göra det igen. Inte just nu i alla fall. Sådant måste kännas kul om det ska vara någon mening med jobbet.

Så, nu var det slut på offerkoftandet. Läs boken vettja, gratis är gott 🙂

Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel hittar du här: Vi har tio år på oss!