Försöker ta tag i ett nygammalt projekt men prokrastinerar bäst jag kan. Skriva blogginlägg till exempel 🙂

I dagarna kom det ut en ny artikel om klimatkänsligheten, det vill säga hur mycket temperaturen ändrar sig vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären. Det är en mycket central del i hela klimatdebatten men också ohyggligt komplex att beräkna (skrivit om det förut). Det är inte uppvärmningen från själva koldioxiden i sig (ca 1°C) som är problemet att bestämma, utan vad det i sin tur leder till vad det gäller molnbildning och liknande (så kallade återkopplingar). 

Redan 1979 bestämdes den till 1,5-4,5°C (Charneyrapporten) och det är identiskt med vad som angavs i IPCC AR5 från 2013 (även om de flesta tycks anse att Charney inte riktigt hade fog för att ange ett ”så snävt” intervall redan då).

Nu har 25 forskare under fyra års tid gått igenom den mängd studier som beräknat klimatkänsligheten genom åren och kunnat minska spannet till:

Sannolikt: 2,6-4,1°C                      (66% range)
Mycket sannolikt: 2,2-4,9°C        (90% range)

med bästa uppskattningen till strax över 3°C. Svart stapel i bilden nedan. I bilden anger de tjocka staplarna ”likely interval (66%)” och de tunnare linjerna ”very likely (90%)”. Det är den så kallade jämviktskänsligheten (ECS, Equilibrium Climate Sesitivity) som avses och syftar på när klimatsystemet har kommit i jämvikt, vilket kan ta mycket lång tid efter att koldioxidhalten har uppnåtts.

Det kan vara opraktiskt att använda och det finns ett annat begrepp som kallas Effective Climate Sensitivity som syftar på temperaturen 150 år efter en abrupt fördubbling av koldioxidhalten och det visas med den gråa stapeln nedan. (Det skiljer lite mellan vad som står i Carbon Briefs text och det som visas i bilden vad det gäller detta men jaja (nej, jag har inte läst själva artikeln, den är på 166 sidor…)). Det finns även Transient Climate Response, TCR, som motsvarar temperaturen vid den tidpunkt koldioxidhalten har fördubblats.

Bild från Carbon Brief.

CMIP5=klimatkänslighet utifrån modellkörningar som användes till förra IPCC-rapporten. CMIP6=modellkörningar inför kommande rapport.

CMIP6-resultaten har börjat droppa in efter artikeln slutförts. Många av dessa har gett  oroande höga värden och även om många forskare förhåller sig skeptiska till dem kan de inte utesluta dem, har skrivit om det tidigare.

I den nya studien har de använts sig av tre olika ”klasser” av data och sen kombinerat dem. Historiska data som omfattar observationer från 1900-talet och framåt. Paleoklimatdata från senaste istiden (20 000 år sen (Paleo cold, nedan)) och paleodata från Pliocen (3 miljoner år sen (Paleo Warm)). De har även utgått från de fysikaliska återkopplingsprocesser som påverkar klimatet, som, om jag fattar det rätt, inbegriper resultat utifrån klimatmodellerna.

De har även tittat på vad som skulle krävas för att den verkliga klimatkänsligheten skulle ligga under 2°C och kom bland annat fram till att en ny och stark kylande återkoppling från molnen måste identifieras och det fann man inte sannolikt. Likaså har vi redan nu passerat 1°C medan en fördubbling av koldioxidhalten beräknas nås först runt 2060 med nuvarande utsläppstakt.

På andra sidan staketet brukar man dock fortfarande hävda att klimatkänsligheten borde ligga på runt 1°C (eller till och med lägre) och jag misstänker att inget kommer ändras i det avseendet  i och med denna studien …

Med andra ord, det finns nu stöd för att säga att det är väldigt osannolikt att klimatkänsligheten är under 2°C och mer sannolikt runt 3°C.

Det är egentligen inget uppseendeväckande, det är vad mainstream forskare har hävdat länge men det har varit svårt att backa upp det med stor vetenskaplig säkerhet. 1995 gjordes en sammanställning av ett gäng experters subjektiva bedömningar:

Expert nr 5 sticker ut både vad det gäller själva värdet och hur stor spridningen anses kunna vara. Det ska tydligen vara Richard Lindzen, en av de mer kända IPCC-kritikerna, jag skrev om hans Iris-hypotes häromdagen.

Artikelförfattarna har skrivit om det här på Carbon Brief.

---

[26/10 2020: Två nya studier på området:

En studie som tittat på paleontologiska data (miljoner år tillbaka) stöder slutsatsen att en låg klimatkänslighet inte är realistiskt:

Inglis et al, Global mean surface temperature and climate sensitivity of the early Eocene Climatic Optimum (EECO), Paleocene–Eocene Thermal Maximum (PETM), and latest Paleocene, Clim. Past, 16, 1953–1968, https://doi.org/10.5194/cp-16-1953-2020, 2020.

---

Fler av de modellkörningarna inför nästa IPCC rapport (CMIP6) har gett höga klimatkänsligheter. Mycket av detta har tillskrivits nya ”molnparametrar” och de höga värdena har ifrågasatts. En ny studie menar nu att det kan vara rimligt ändå. När klimatet blir varmare kommer en större del av molnen bestå av vätska (istället för iskristaller) och påverka hur mycket sol som reflekteras. Det är en ”glidande process” när en reflektionen av solljus avtar och den positiva återkopplingen på temperaturen då kommer öka. Det skiljer i när olika modeller spår att detta kommer inträda men det är en mekanism som gör att en klimatkänslighet på mer än 5C inte kan uteslutas.

Bjordal, J., Storelvmo, T., Alterskjær, K. et al. Equilibrium climate sensitivity above 5 °C plausible due to state-dependent cloud feedback. Nat. Geosci. (2020). https://doi.org/10.1038/s41561-020-00649-1