Tillståndet för att använda bekämpningsmedlet glyfosat (den aktiva substansen i bland annat Roundup) inom EU går ut i juni 2016. EU-kommissionen har lagt ett förslag om att förlänga det med 15 år och tanken var att medlemsländerna skulle ha röstat i frågan under ett möte som pågick måndag-tisdag denna vecka. Men kommissionen gjorde bedömningen att ingen kvalificerad majoritet skulle uppnås så omröstningen sköts upp. Sverige, Frankrike och Nederländerna var bland dem som sagt att de skulle lägga ner sin röst. Bakgrunden till det uppskjutna beslutet är en minst sagt infekterad debatt om ämnets farlighet.
I mars 2015 kom International Agency for Research on Cancer (IARC) fram till att glyfosat är ”trolig cancerogen för människor” (klass 2A), vilket är den näst högsta risknivån. Under hösten 2015 konstaterade dock EFSA, det europeiska organet för livsmedelssäkerhet, att substansen inte var cancerogen.
EFSA:s rapport fick 96 forskare att skicka ett öppet protestbrev till EU-kommissionären Vytenis Andriukaitis där de redogjorde för varför de inte anser att det finns vetenskapligt stöd för EFSAs beslut. Det handlar bland annat om val av statistiska utvärderingsmetoder och inkonsekvens i de data och argument de backar upp sina slutsatser med.
Bernhard Url, chefen för EFSA, blev inte direkt imponerad av kritiken och gjorde ett upprört uttalande:
”Det här det första tecknet på Facebook-eran inom vetenskapen. Du har en vetenskaplig utvärdering, du lägger ut den på Facebook och ser hur många som gillar den.”
Den animerade (och tekniska) brevväxlingen mellan IARC och EFSA som följer finns att läsa på EFSA:s hemsida. De skulle haft ett möte för bara några veckor sedan och diskutera saken men det ställdes in eftersom EFSA inte tog bort en del uttalanden från sin hemsida angående IARC:s rapport.
Hur kan de komma till så skilda ståndpunkter egentligen?
Först och främst ska man vara klar över att det inte är ovanligt att forskare är oense över hur försöksresultat ska tolkas. Men en förutsättning för att det ska kunna göras en likvärdig utvärdering är att alla har tillgång till samma data. Så är dock inte fallet.
Vad det gäller IARC så sätter de samman av en grupp av internationella experter inom området inför en aktuell utvärdering (i glyfosatfallet var det 17 personer från 11 olika länder). De går igenom befintlig vetenskaplig dokumentation som är offentligt publicerad och tar beslut utifrån det. Det ställs höga krav på att de inte har några intressekonflikter. Alla dokument som ingår i beslutsunderlaget är också officiella.
Med EFSA är det skillnad då de även inkluderar studier som är utförda/ägs av industrin i sina utvärderingar. Problemet är att de räknas som affärshemligheter och därför inte är offentliga, det vill säga IARC har inte tillgång till samma information som EFSA.
EFSA:s rapport om glyfosat är i stor utsträckning byggd på en utvärdering gjord av den tyska riskgranskningsmyndigheten BfR. De grundar i sin tur sina slutsatser på en rapport som är sammanställd av European Glyphosate Task Force (GTF), en gruppering av företag som producerar glyfosat. BfR är öppna med att de inte själva gått igenom alla de försök GTF rapporterat om i detalj utan utgått från de sammanfattningar industriforskarna gjort.
Det betyder förstås inte att de är felaktiga men det går inte att komma ifrån att det skaver en aning när en granskande part tar sina beslut baserat på slutsatser dragna av dem som ska granskas och inte utifrån de grunddata som presenterats.
En springande punkt verkar vara fem djurstudier vars resultat EFSA lagt stor vikt vid då de fattat sina beslut. Två av studierna är desamma som i tidigare tillståndsansökan men nu finns det tre nya studier och data från dem är inte offentliga [1]. Märkligt nog verkar data från de två tidigare studierna stödja IARC:s slutsatser om att glyfosat kan vara cancerogen.
Det skulle förstås klargöra en del om alla studier offentliggjordes men EFSA vägrar då det skulle kunna skada företagen (som jämförelse kan nämnas att kliniska studier som ligger till grund för godkännande av läkemedel är offentliga).
Det är oklart vad som händer nu, nästa EU-möte är planerat till maj i år och kommissionen har bett de länder som inte velat bifalla förslaget att komma in med synpunkter på hur ett förslag som de kan stödja skulle se ut.
Sveriges miljöminister Åsa Romson har uttalat sig till The Guardian:
”Vi kommer inte ta några risker rörande glyfosat och vi tycker inte att den analys som hittills har genomförts är bra nog. Vi kommer föreslå att inget beslut ska tas förrän en fortsatt analys har genomförts och EFSA:s forskare har varit mer transparenta om deras överväganden.”
– “Carcinogenicity Study with Glyphosate Technical in Swiss Albino Mice” (2001), following OECD Guideline 451 & GLP – study owned by the Israeli pesticides company ADAMA Agan Ltd and was never published;
– “Glyphosate technical: Dietary Carcinogenicity Study in the Mouse” (2009), following OECD Guideline 451 & GLP – study owned by the Australian pesticides company Nufarm and was never published;
– “HR-001: 18-Month Oral Oncogenicity Study in Mice” (1997), following following OECD Guideline 451 & GLP – study owned by the Japanese pesticides company Arysta LifeSciences Corporation and was never published
Ni vet väl förresten att det är förbjudet att skriva artiklar om kemikalier utan att publicera strukturen 🙂
Den verkar genom att inhibera ett enzym som är involverad i bildandet av en del aminosyror och därmed hindras växterna att bilda en del proteiner.
Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen: finns det ett problem överhuvudtaget?
Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?
Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.
“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”
Ungefärlig översättning:Varförlägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?
(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)
Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?
Surt regn och reglering av svavelutsläpp
Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.
Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)
Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.
Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?
Från: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.
Tid från vetskap till åtgärd:15-20 år … (med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)
Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …
[1] Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2] 8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003; [3] 3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266; [4] Utredning från EU [5] Rapport från OECD 2014
Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs… Frågan är vem som ska betala och för vad? Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)
__________________________
Freoner och ozonnedbrytning
Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.
1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.
Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).
1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.
Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).
Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:
”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.”
Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)
Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?
Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:
En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.
Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner): 650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997): 40-400 dollar/bil
EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg (1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).
Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år Verklig tid: 2 år
Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect
Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.
____________________________________
Bly i bensin
Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:
”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”
Wall Street Journal, Sept. 9, 1965
När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.
Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…
Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.
Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995 (notera enhet, risknivån för barn är 50µg/L):
_____________________________
Klorerade och bromerade organiska föreningar
1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.
Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.
(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).
Att märka upp farliga kemikalier
Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.
Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.
“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”
Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985
Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier
_______________________________
Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).
Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).
I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?
Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.
2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar
Januari 1979. Ett godståg skakar fram genom Missouris snötäckta landskap. Det är mitt i natten när det närmar sig den lilla hålan Sturgeon. En kopplingsaxel går sönder och tåget spårar ur. En av godstankarna får en spricka och innehållet forsar ut längs med spåret i nästan en kilometer innan tåget stannar. Det var triklorfenol på väg till Monsantos fabrik för tillverkning av ett träimpregneringsmedel. En händelse som kom att riva hål i den slöja som dolt några av de största kemikaliejättarnas förehavande under lång tid och som ger efterverkningar än idag.
Sturgeon evakueras och boskap flyttas därifrån. Prover tas och skickas bland annat till Christoffer Rappe vid Umeå Universitet som konstaterar att det innehåller små mängder av TCDD (”dioxin”), av många kallad världens giftigaste kemikalie.
Olyckan leder till en av USA:s längsta rättegångar som tog nästan fyra år att avsluta. Monsanto får betala en mindre summa pengar till ett par invånare i Sturgeon för förlorad inkomst men efter överklagan slipper de miljonböter eftersom målsägande inte kunde bevisa att produkten var ”unreasonably dangerous” för invånarna.
Men i rättegångshandlingarna som omfattar nästan hundratusen sidor fanns mer intern dokumentation än vad Monsanto förmodligen skulle velat ha sett dagens ljus.
Till en början var det dock inte särskilt mycket halloballo om saken, detaljer hade sipprat ut lite pö om pö under den evighetslånga rättegången – inte de bästa förutsättningarna för att skapa ett mediedrev. Det var först när advokaten sammanställde en överklagan som det började hända grejor. Och ändå inte …
Dr Cate Jenkins på det amerikanska miljöskyddsverket (EPA) fick nys om sammanställningen och blev orolig. Efter en tid startade myndigheten en utredning gällande tre brottsmisstankar: underlåtelse att rapportera risker med sina produkter, konspiration med avsikt att lura staten samt falska uttalanden.
I praktiken trampar utredningen vatten redan från början, det händer i princip ingenting. Men medierna skapar rubriker med saker som att Monsanto hållit hemligt att vattnet utanför en av deras fabriker tog kål på fiskar inom loppet av tio sekunder.
”Monsanto documents — many emblazoned with warnings such as ”CONFIDENTIAL: Read and Destroy” — show that for decades, the corporate giant concealed what it did and what it knew. In 1966, Monsanto managers discovered that fish submerged in that creek turned belly-up within 10 seconds, spurting blood and shedding skin as if dunked into boiling water. They told no one.”
EPA verkar dock ha haft mer fokus på att röja undan sin obstinata medarbetare än att utreda Monsantos förehavanden. Jenkins blev bortplockad från sin tjänst strax efter hon startat igång cirkusen och Monsanto får en skriftlig ursäkt för att uppgifter läckt. Utredningen läggs ner efter ett par år utan att Monsantos brottsmisstankar blivit granskade.
(För den konspiratoriskt lagde: Det är dokumenterat att Jenkins högre chefer haft löpande kommunikation med höga chefer på Monsanto under utredningen. Deras advokat hade tidigare jobbat på EPA…)
Jenkins stämmer EPA för att ha blivit trakasserad och får tillbaka sitt jobb, men först efter att ärendet överklagats i fyra instanser av EPA, Jenkins fick rätt i alla.
Men vad gällde saken egentligen och vad har det med TTIP att göra?
Får nog börja med lite historik…
År 1897 invigs Djurgårdsbron i Stockholm och korv med bröd säljs för första gången i Sverige. På andra sidan Atlanten startar Herbet Dow ett nytt företag, Dow Chemicals, som med hjälp klorgas skulle ta första stegen till att bli ett av världens största företag som lever och frodas än i våra dagar.
Under början av 1900-talet upptäcktes att restprodukter från olja, så kallade organiska föreningar som består av kol och väte, fick helt fantastiska egenskaper när man reagerade dem med klor, man bytte i princip ut väte mot klor (eller brom) i molekylen. De blev på det sättet beständiga, brandsäkra osv.
Snart var världen fylld av klorerade (och bromerade) produkter: plaster som polyvinylklorid (pvc), tillsatser i färg, bekämpningsmedel som DDT, Hormoslyr och Agent Orange, impregneringsmedel, desinficeringsmedel, flamskyddsmedel, värme- och kylmedia, klorerade lösningsmedel för att bara för att nämna några. Många av dagens läkemedel skulle heller inte existera utan denna typ av kemi.
Uppfinningsrikedomen var gränslös, nya förbättrade produkter dök upp i en strid ström och pengarna flödade in. Det tycktes inte finnas några problem. Men mörka moln hopade sig vid horisonten och svepte snart fram över världen.
Människor och djur drabbades av märkliga och svåra sjukdomar. Svenska forskare som Sören Jensen identifierade PCB (bl a) och upptäckte att det fanns spritt överallt i naturen. Det finns hur mycket som helst att skriva om detta (inte omöjligt att det kommer några inlägg om det 🙂 ). Men för att göra en lång historia lite kortare …:
Monsanto (liksom Dow och andra företag) har åkt på mängder av stämningar rörande hälsoriskerna med dessa produkter och de skador de orsakat. Visst är det orättvist att använda dagens miljömåttstockar mot företag angående händelser från förr, men Monsanto hävdar (även i rätten) att man inte vetat hur farliga vissa produkter varit och att man agerat så fort man vetat.
Och det är här skon klämmer. Deras interna dokumentation visar att det knappast stämde och det var förstås straffbart redan på den tiden. Exemplen är många:
-Man hade uppmanat ett externt tox-labb att ändra uppgifter om hur cancerframkallande en av deras produkter var, labbet svarar:
”We will amend our statement in the last paragraph on page 2 of the Aroclor 1254 [=produktnamn för PCB] report to read, ‘does not appear to be carcinogenic’ in place of ‘slightly tumorigenic’ as requested.”
-De hade hållit saker hemliga, här ett memo angående resultaten att fiskarna dog på stört utanför deras fabrik som nämnts ovan. De verkade ha god kontakt med myndighetspersoner som lovade att inte låta allmänheten veta:
”Joe Crockett, Secretary of the Alabama Water Improvement Commission, will try to handle the problem quietly without release of the information to the public at this time.”
Det dröjde tretton år från det att ledningen visste tills myndigheterna varnade allmänheten att äta fisk från floden nedströms om fabriken…
-Det finns flera fall där det mycket tydligt berättas att deras produkter inte var helt problemfria, här en rapport till Monsanto från Drinker, professor i fysiologi på Harvard:
“In view of the fact that compound #5460 in such low concentration proved so definitely toxic, no higher concentrations were tested.”
Det här var bara några axplock…
Men det Caty Jenkins var mest bekymrad över var att Monsanto verkade ha myglat med några av sina studier angående hur farligt vissa av deras klorerade kemikalier var.
Prover som skickats till labb för analys och låg till grund för säkerhetsbedömningen verkade vara av mycket bättre kvalité än det som egentligen producerades i fabriken, enligt Jenkins (det handlade mycket om halten av TCDD).
Likaså verkade det som att Monsanto fifflat med studier om hur arbetare i deras fabrik påverkats efter att ha exponerats av kemikalier vid en olycka (t ex Zack, Suskind J. of Occupational Medicine, Vol. 22 (1980), pgs. 11-14).
Vittnesmål i rätten visade att de inte gått rätt till i urvalet av vilka som var exponerade för kemikalierna och inte, något som ger helt snedvridna slutsatser. Enligt Jenkins hade just dessa studier varit viktiga i EPA:s beslut att inte klassificera vissa kemikalier för cancerogena för människan.
Studiernas riktighet har också kritiserats i flera vetenskapliga rapporter (Hay, Nature, 315, 102-103 (1985); L Roberts, Science, 251, 626 (1991); Hardell, Am J Med, 19, 547-549 (1991)).
Hur det egentligen ligger till med detta får vi väl antagligen aldrig veta men sedan dess har som sagt Monsanto, Dow med flera stämts på enorma belopp i olika grupptalan (hur det nu sägs i plural….). Tjugotusen invånare i Anniston erhöll till exempel $700 miljoner (Monsanto hade PCB-fabrik där) och det är inte den enda. Totalt handlar det om mångmiljarder dollar som företagen måste punga ut med i efterhand.
Och vad har detta med TTIP-avtalet att göra kan man fråga sig igen?
Allt och inget.
EU är inte precis fritt från kemikalieskandaler och amerikanare är förstås varken dummare eller ondare än vad vi är. Men det är två helt olika system och kulturer det handlar om och som jag berättat om i del 1 så skiljer sig lagarna totalt i de olika lägren.
Det är uppenbart av det jag skrivit om i både detta inlägg liksom det i del 2 att allt för många är beredda att göra väldigt mycket när det handlar om pengar (vilken nyhet…). Det finns ingen som helst anledning att ge företag som dessa VIP-behandling i separata och domstolar dolda för insyn. Tycker jag…
Men framförallt tycker jag att ovanstående tydligt visar hur idiotiskt systemet med att inte ha någon sorts ”hälsokrav” innan man startar produktion av tonvis med kemikalier är. På kort sikt tjänar förstås många affärsmän och advokater grova pengar (och slipper antagligen undan ansvar dessutom) på systemet, men rent samhällsekonomiskt?
Och etiskt?
Fullskaliga tox-studier utan att någon egentligen kan säga något? Hur smart är det? Det är förstås uppenbart att det kommer bli problem om man har hunnit bygga upp en verksamhet innan man inser att det var en alltför giftig produkt och att det borde läggas ner…
REACH kommer inte eliminera denna typ av händelser men det kan förebygga en hel del trots allt. Det lovas att detta inte kommer beröras av TTIP men jag är skeptisk med tanke på hur mycket snack det varit om att REACH skulle utgöra ett icke tarifiärt handelshinder.
Det betyder inte att man ska reglera upp allt till stillestånd… Men tänk bara vad mycket forskning och utveckling ovanstående förlikningsbelopp skulle räcka till, det motsvarar en tiondel av vad hela EU:s kemiindustri lägger på FoU under ett helt år. Och det var bara en förhandling…
Och pengar är som alltid den springande punkten i miljöfrågor. Det pratas ofta om hur dyrt restriktioner kommer bli och att jobben kommer ryka. Är det verkligen så? Mer om det i nästa inlägg …
Hmm, tror jag får hejda mig lite här för idag, måste lära mig att skriva kortare inlägg tror jag 🙂
Får ta historierna om TCDD och Bisfenol A i ett annat inlägg eller två, de sammanfattar annars ganska väl om kaoset som råder vid klassningarna av kemikalier och vem man ska tro på…
_________________________________
Fast bara en liten grej till 🙂 det var om den där ”världens giftigaste kemikalie” …
Tänkvärt om TCDD (Schecter, Gasiewicz, Dioxin and Health, 2nd edition, 2003):
-Dela en sockerbit i miljoner delar. Ge en av bitarna (ca 1 µg) till ett marsvin, om det varit TCDD hade den förmodligen dött. -TCDD ger upphov till en rad olika cancerformer och sjukdomar hos djur, det är det ingen som tvivlar på. -50 nanogram TCDD/kg kroppsvikt kan ge råttor problem med reproduktionen och immunförsvaret. Det är koncentrationer som motsvarar ett par sockerbitar i en vattenfylld Globen-arena.
-Generellt sett har varje människa numera runt 5 nanogram TCDD/kg i blodet. Alltså, om exponeringen ökar med 3 miljondelar av en sockerbit så når halten i blodet nivåer där vi vet att råttor får problem med reproduktion och immunförsvar. Och apor problem med inlärningsförmågan. TCDD verkar genom att binda in till receptorn ArH i kroppen. Den är identisk hos försöksdjuren och människan...
Hur stora marginaler vill vi ha?
_________
Internationel Agency för Research on Cancer, IARC, klassar TCDD som cancerogen:
”There is sufficient evidence in humans for the carcinogenicity of 2,3,7,8-tetrachlorodibenzo-para-dioxin.”
En artikel författad av forskare från Exponent, en konsultfirma som förser industrin med akademiker för uppgifter som till exempel skriva vetenskapliga artiklar, säger att det inte är så. Artikeln finansierades av: RFHEE, Chlorine Chemistry Division of the American Chemical Council (men det är inget som dolts utan angivits som Conflict of Interest i artikeln):
‘‘There is persuasive evidence that TCDD at low levels is not carcinogenic to human beings and that it may not be carcinogenic even at high levels.’’
Den ingick i materialet som den amerikanska EPA:s baserade sin klassificering av TCDD på. Exponents vice vd , Dennis Paustenbach (med ett cv på 181 sidor), var en av dem som satt i det vetenskapliga råd hos EPA som gjorde utvärderingen…
”There is inadequate evidence that it can cause cancer in humans but at present it is far from conclusive.”
Vem ska man lita på..?
… ja, sorry, jag skulle ju sluta, får bli mer om det någon annan gång … 🙂
Många skulle säkert ha backat undan från problemet den amerikanske advokaten Evan Nelson stod inför. En uppsjö av vetenskapliga studier visade att asbest orsakade cancer och en mängd olika instanser som t ex IARC (International Agency for Research on Cancer) klassade asbest som cancerogen. Det var inget särskilt kontroversiellt. Och just det var hans problem.
Han försvarade nämligen företag som blivit stämda av anställda som drabbats av cancer och hävdade att det berodde på den asbest de hanterat på jobbet och nu ville ha skadestånd. I USA kan det handla om stora belopp och är inte något företagen vill betala utan vidare. Det är förstås förståeligt att de vill att det ska finnas bevis för det men …
Nelson behövde hitta en försvarsstrategi och hade kommit på en avancerad idé: en helt ny vetenskaplig teori till varför människor drabbas av mesothelioma, den mycket ovanliga cancerform som är starkt förknippad med asbest (den utvecklas i en typ av celler som täcker flera av kroppens inre organ, särskilt vanligt i lungorna). Men det räckte förstås inte att han själv som advokat lade fram en hemsnickrad förklaringsmodell som det inte fanns vetenskapliga belägg för.
Därför skickade han ett mejl till den före detta Harvard-professorn Peter Valberg och förklarade sin teori: radioaktiva partiklar från tobak var det som orsakade cancern, inte asbest. Nelson bifogade några artiklar som han tyckte stödde sin exalterande hypotes och frågade om Valberg kunde skriva några peer-review’ade* artiklar om detta. (Det här är år 2008 och är uppgifter som grävts fram av journalister på Vice News och Center for Public Integrity ).
*(peer-review = granskning av artiklar innan de publiceras i vetenskapliga tidskrifter, ett centralt kvalitetsbegrepp inom akademin).
Valberg hade slutat sin akademiska karriär och jobbade nu för konsultfirman Gradient, en av de större i en bransch som växer så att det knakar. De förser företag (eller vem som nu vill betala) med kompetenta akademiker som bland annat kan författa vetenskapliga artiklar vilka kan behövas vid rättsliga förhandlingar av den ovan nämnda typen.
Men det var ändå en mycket kontroversiell teori advokaten presenterade. För trots alla studier som gjorts på hundratusentals rökare allt sedan sextiotalet fanns det inget i de resultaten som tydde på att rökning orsakade mesothelioma. Man kan därför tycka att den före detta professorn skulle behövt lite tid att fundera över saken, men bara timmar efter mejlet får Nelson svar från Valberg att han accepterar. Han och ytterligare en kollega, Goodman, ställer upp att skriva tre artiklar om saken. (Valberg kostar $330/timme). Och vips så fanns det expertvittnen för en helt ny vetenskaplig teori!
Efterföljande mejlkonversation visar dock att de hade svårt att få artiklarna godkända. Till slut lyckades de ändå få två av dem publicerade, den tredje som skulle bevisa att rökning orsakade mesothelioma blir dock aldrig publicerad. Som de tre granskarna uttryckte det:
________________________________
”This paper presents what I consider a highly biased review of the evidence that tobacco exposure is associated with an increased risk of mesothelioma. I strongly suspect the authors must work with someone with a strong financial interest in this subject. … The evidence that tobacco smoke is associated with mesothelioma is if anything extremely weak, and hardly convincing.”
”The logic in this paper is very fuzzy.”
”NOT TRUE”
________________________________
Men det spelade ingen roll, i ett senare rättsfall användes slutsatsen ändå: det är rökning och inte asbest som gett de anställda cancer. Situationen är lätt absurd: en ”akademisk expert” (Goodman) hänvisar till vetenskap i en artikel som hon själv har skrivit utifrån en hypotes formulerad av en advokat på den advokatfirma som sköter försvaret i det aktuella rättsfallet…
Asbest, en mineral uppbyggd av silikater (SiO4) och olika metaller. Finns i olika former. Foto Wikipedia Common, Aram Dulyan.
År 2012 gör IARC ytterligare en genomgång av all vetenskaplig data som rör alla varianter av asbest och slår fast att det är cancerogent. Ännu en gång. Det går heller inte att sätta en lägsta gräns för en säker exponering. Nio epidemiologiska organisationer kräver med stöd av detta ett internationellt förbud, en åsikt som stöds av hundratals hälsovårdsorganisationer och experter (i Skandinavien förbjöds asbest redan i mitten på åttiotalet och EU införde förbud 2005, men det här är alltså i USA, i nutid).
WHO räknar med att 107 000 dör varje år på grund av asbest. I USA dör 40 000 per år men debatten om det är farligt eller inte fortgår fortfarande trots en ganska ny lag som skulle kunna ge EPA rätt att reglera det. Men det är inget Trumps administration verkar vilja och USA fördubblade importen av ”rå asbest” mellan 2017 och 2018.
________________________________
”All forms of asbestos (chrysotile, crocidolite, amosite, tremolite, actinolite and anthophyllite) are carcinogenic to humans (Group 1).”
Goodman och andra fortsätter dock att hävda i rättegångar att asbest inte ger mesothelioma och att det finns en säker exponeringsnivå. Hon överger dock sin tidigare tes att det skulle vara rökning som är orsaken.
Ford investerar i vetenskap
Asbest beständiga egenskaper gör att mineralen passar utmärkt som belag i bilbromsar. Förr var det mer eller mindre standard och när t ex trumbromsar skulle bytas blåstes de ofta rena med tryckluft och mekanikerna bar sällan ansiktsmasker. Ford (Chrysler och GM har ju konkat så de drabbas inte) har därmed blivit stämda av anställda som drabbats av cancer och vill ha skadestånd i processer som ovan.
Ford hade alltså en hel del vetenskap som talade emot dem, utöver det som redan nämnts har hundratals läkare, forskare och akademiker från sjutton olika länder skrivit under legala försäkranden i USA att asbest i bromsar riskerar att orsaka cancer hos arbetarna.
Därför har Ford investerat $40 miljoner i att ifrågasätta riktigheten i detta. I en genomgång av de vetenskapliga artiklar som publicerats mellan 1998-2015 angående asbest i bromsar och dess hälsorisker så hittades:
-27 st skrivna av experter knutna till industrin – ingen eller minimal risk för cancer konstaterades
-10 st skrivna av experter knutna till målsägande – ökad risk konstaterades
-11 st skrivna av utländska forskare ej involverade i rättegång – tio konstaterade en ökad risk för cancer
Det handlar sällan om helt ny vetenskap i den här typen av artiklar, oftast görs ”bara” genomgångar av redan utförda och vetenskapligt redan bedömda studier. Inget som driver vetenskapen framåt i egentlig mening utan mest nyttiga som ammunition i rättegångskrigen. Det verkar dock fungera, som en advokat skriver i ett internt Ford-memo angående effekten konsultfirmornas nya vetenskapliga artiklar haft:
”… changed the scientific playing field in the courtroom. You know this better than anyone as you have seen the number of plaintiff verdicts [in asbestos cases] decrease and the cost of settlement go down over time.”
Inte sällan kritiseras dock dessa nya studier för att vara bristfälliga, några forskare har till och med vittnat om att slutsatserna som dras från deras gamla studier är felaktiga.
”They’ve published a lot, but they’ve really produced no new science,” said John Dement, a professor in Duke University’s Division of Occupational and Environmental Medicine and an asbestos researcher for more than four decades. ”Fifteen years ago, I thought the issue of asbestos risk assessment was pretty much defined. All they’ve accomplished is to try to generate doubt where, really, little doubt existed.”
____________________
Tillägg 27 dec 2017: Ett annat företag som (i hemlighet) finansierat 13 asbeststudier är Georgia Pacific. Dessa vetenskapliga artiklar motsäger också att det skulle finnas ett samband mellan cancer och asbest men studierna har visat sig vara väldigt bristfälliga, bl a har cancerstudier avslutats efter fem dygn, vilket inte ger någon som helst användbar information (rekommenderad studielängd är 2 år om jag inte missminner mig).
De första studierna som visade på problemen med asbest publicerades 1964 och mötte då starkt motstånd från industriföreträdare. Rättegångar har dock offentliggjort dokument som visar att företagen själva visste om det här redan under 1930-talet …
Men det här är bara toppen av ett isberg på ett problem som blivit allt snårigare och unknare med åren – kopplingen mellan akademin och kommersiella intressen. Var drar man gränsen och vad är sant eller falskt?
Många hävdar att det handlar om samma taktik tobaksbolagen förde för att hålla försäljningen uppe dvs anlita akademiker som ifrågasätter vetenskapen. Det är väl dokumenterat i de miljontals dokument som blivit officiella i och med rättegångar mot tobaksbolagen:
Doubt is our product since it is the best means of competing with the “body of fact” that exists in the mind of the general public. It is also the means of establishing a controversy.
Tillvägagångssättet ser under alla omständigheter misstänkt likt ut och samma mönster syns runt nästan varenda farlig kemikalie du kan tänka dig. Ytterligare ett exempel:
Marknära ozon är väl inte farligt?
Forskare vid Harvard utförde en omfattande studie om hur hälsan påverkades efter att USA börjat elda med inhemskt kol istället för importerad olja 1973 pga arabiskt oljeembargo (Six Cities Study). Resultatet var dramatiskt: folk i de mest förorenade städerna dog två år i förtid. Att rena utsläppen skulle ha lika stor effekt på dödligheten som att hitta en universell bot för cancer.
Men studien fick inte särskilt mycket uppmärksamhet förrän 1997 när USA:s miljöskyddsverk, EPA ville använda den för att stödja utsläppsregleringar 1997 (Clean Air Act). Protester från industrin ledde till att en tredje oberoende part först skulle granska studien. Health Effect Institute fick uppgiften och efter tre år kunde de konstatera att Harvardforskarnas slutsatser var riktiga.
Om det slutade där?
Nej. Gradient, jäpp samma konsultfirma som i asbestfallet ovan, skred till verket. De har nu producerat 37 artiklar som på olika sätt tonar ner riskerna med luftföroreningar. Finansiärer? American Petroleum Institute, Navistar och the International Carbon Black Association.
Och Goodman, ja samma kvinna som i asbestfallet ovan, har stått i Kongressen och vittnat om att EPA inte tar tillräcklig hänsyn till senare tids epidemiologiska studier som säger att sot/smog inte är så farligt …
2014 publicerade OECD en rapport som uppskattar att luftföroreningar dödar 3 miljoner människor och kostar samhället 3,5 triljoner dollar varje år.
Men det har inte hindrat Texas Commission on Environmental Quality, en regulatorisk myndighet (sic), betalat Gradient $1,65 miljoner sedan 2013 för att utmana EPA:s vetenskapliga analys att marknära ozon är farligt.
Det går att fortsätta så här i evigheter, exemplen är nästan otaliga, ni får ett par till i nästa inlägg (och om det skulle råka bli något med mitt senaste bokprojekt så kan ni kanske få läsa ääännu mer :)). [Jodå, min bok Tvivel finns nu att köpa 🙂 ]
Någon får gärna försöka övertyga mig om varför vi ska låta denna typ av företagskultur få tillgång till slutna affärsdomstolar som kilar vid sidan av det normala rättsväsendet, vilket mycket väl kan bli fallet i och med TTIP och ett eventuellt ISDS.
PS. Om Ford var medvetna om asbest och riskerna i bromshanteringen?
Ett internt memo visar att de var så pass bekymrade att de undersökte alternativ redan 1971. De hittade ett, problemet var att det kostade 1,25 dollar mer per framhjulspar. Så det fick vara …
Nästa inlägg: I vår klorerade värld, vad företagen visste men inte ville berätta…
USA har cirka 85 000 registrerade ”kommersiella” kemikalier. Under de senaste fem åren har de lyckats bedöma hälsoriskerna på sex utav dem. Förra året utfördes inte en enda riskbedömning. Året innan det gjordes en. När nya kemikalier ska registreras innehåller 85% av ansökningarna inga uppgifter om hälsodata enligt det amerikanska miljöskyddsverket (EPA). Och det är bara början …
Så, hej politiker och nyliberaler, berätta gärna varför jag inte ska vara orolig inför TTIP-avtalet?
Nej, jag är varken ironisk eller spydig och jag är till och med övertygad om att det finns bra saker med avtalet, men det får inte problemen med vissa kemikalier att försvinna på något magiskt sätt -att nitroglycerin kan vara bra för hjärtsjuka hjälper inte fabriksarbetare vid dess hantering i fabriken…
Jag undrar om folk i gemen har en susning om vad skillnaderna mellan EU och USA:s lagstiftningar innebär? Hur många politiker har det? TTIP-avtalet kommer inte påverka hälsa och miljö lovas det från politiker och de enormt mäktiga kemilobbyorganisationerna på båda sidor om Atlanten. Kemikalieregleringarna ska inte behandlas sägs det.
Så en marknad som omfattar 5-6 triljoner dollar ska inte behandlas i ett frihandelsavtal mellan de två största på området i världen? Ursäkta, men jag tror inte på det… Och med tanke på historiken och spelet bakom EU:s kemikalielagstiftning REACH har jag svårt att se hur amerikanarna kommer acceptera EU:s lagar och regler utan vidare.
Men allt är tokhemligt och debatten ljummen på sin höjd. Av en del som läckt ut verkar mycket tyda på att politikerna lovar ganska tunt:
– The Guardian har dokument som visar att EU redan strukit 31 pesticider från en förbudslista efter påtryckningar från kemilobbyn. Vad mer är att vänta?
– The Guardian avslöjar också att EU:s chefsförhandlare sitter på möten med Exxon och berättar hur bra TTIP kommer vara för dem att ”komma åt” utvecklingsländer i t ex Afrika.
Röd-grönt flum säger du.
Bedöm själv, här kommer några inlägg om hur det ser ut och varför jag är skeptisk till många sidor av TTIP-avtalet och varför företag ska kunna gå vid sidan om det befintliga rättsväsendet och behandla sina göranden i dolda domstolar. Jag kan bara inte förstå varför jag inte ska oroa mig?
Kan börja med att nämna: -Nej, jag tror inte på, och vill inte ha, någon ”kemikaliefri” värld … -Nej, jag hatar inte USA, tvärtom, men det finns mycket som inte är perfekt … -Nej, jag hatar inte näringslivet , efter att själv jobbat med kemisk processutveckling i över tjugo år vågar jag nog påstå att det görs mer miljöarbete inom kemikalieindustrin (i alla fall i EU) än vad folk tror. Exemepel från Cefics hemsida:
Men man ska inte vara naiv, i slutänden är det pengar och gränsvärden som sätter agendan om vad som ska åtgärdas …
-Och ja, jag gillar att avsluta meningar med … 🙂
Här är de kommande inläggen:
#1 Lagstiftning och miljöarbetet EU vs USA (detta inlägg) #2 Asbest, du kanske trodde att frågan om att asbest orsakar cancer var utagerad och klar? Det trodde nog alla (även i USA) men nej, så är det inte längre. Inte på grund av ny banbrytande forskning, men på grund av nya vetenskapliga artiklar … (förklarar imorgon 😉 ) #3 Vår klorerade värld,vad vissa företag egentligen visste men inte ville berätta. #4 Det hotar jobben och tillväxten.Argumenten vi hört förut. Numera har vi facit till många av miljöproblemen som åtminstone delvis åtgärdats, hur blev det egentligen med larmen om att det skulle skicka oss tillbaka till 1800-talet?
REACH
Från och med 2007 fick EU en ny kemikalielagstiftning som kallas REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals). Den omfattar alla kemikalier som hanteras i mängder över 1 ton (bekämpningsmedel, läkemedel och kosmetika hanteras dock under andra lagar). Den största förändringen med REACH innebär att ansvaret för att bevisa att en kemikalie är säker att hantera numera ligger hos företagen och inte hos myndigheterna.
Så nu ska alla kemikalier som hanteras i mängder över 1 ton testas innan 2018. Det finns många undantag och totalt sett omfattar det ca 30 000 av de 100 000 som finns på marknaden. Ju större mängd som används desto mer info krävs.
Det kan verka vara självklart men som jag återkommer till i senare inlägg så är det inte så lätt som man kan tro. Och de 9 miljoner försöksdjur som krävs har nog också en annan uppfattning … (det finns olika uppskattningar om hur många försöksdjur som kommer stryka med, trovärdiga uppgifter mellan 2-54 miljoner har jag hittat även om det finns de som säger över 100 miljoner). Miljardbelopp satsas dock på att hitta alternativa s k in-vitro-metoder till djurförsök, både via EU och privat.
REACH var dock inget som infördes utan vidare, det skulle nämligen innebära ganska stora kostnader för näringslivet, en fullständig säkerhetsbedömning kan kosta upp mot 8000 euro. En uppskattning var att det nya lagarna skulle kosta kemi-industrin €3.2 miljarder utspritt under de första 11 åren och ungefär lika mycket för företag indirekt kopplade till kemiindustrin. Som jämförelse kan nämnas att bara under år 2012 hade denna bransch inkomster på €558 miljarder. Det har dessutom uppskattats att hälsovinsterna med REACH kommer motsvara €20-40 miljarder.
Ett vanligt argument emot EU:s lagstiftning är att den innebär ett ”förtäckt handelshinder” för dem utanför unionen (lagarna omfattar även kemikalier som importeras till EU). Nu har en tredjedel av de kemikalier som registreras i REACH riskklassats, och så här lyder utvärderingen:
”Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.”
Folke Rydén och Evin Rubar har dokumenterat det smutsiga spelet bakom kulisserna som föregick REACH i sin dokumentär Förgiftad Kompromiss. En massiv kampanj från den kemiska industrins lobbyorganisationer tvingade in avsevärda lättnader i det slutgiltiga förslaget. Den amerikanska kemilobbyn fick till och med USA:s administration att pressa europeiska politiker att förhindra lagen. Filmen kan ses här. De uppmanade dessutom andra stater världen över att motarbeta förslaget.
USA
Are you ready to make America strong again?
Sarah Palin m fl republikaner
Det fanns en tid då det var USA som satte spelreglerna på den kemiska marknaden. I och med lagen Toxic Substances Control Act (TSCA) från 1976 införde de regler som inte fanns någon annanstans i världen och om andra länder ville komma in på deras marknad var det bara att rätta in sig i ledet. Och eftersom marknaden var enorm så gjorde länderna i Europa och Japan osv vad som krävdes.
Men genom att prioritera ekonomiska vinster för företagen över hälsan hos sina medborgare har USA nu tappat denna position. I och med REACH är det USA m fl som får rätta in sig i ledet om de vill sälja produkter till EU. Och de vill dom. Det finns mycket man kan tycka om EU, men det är endast i makt av en enad union som REACH har kunnat införas och fungera. Men något säger mig att det inte är detta Palin och Trump avser med att göra USA starkt igen …
TSCA är en lag som allmänt betraktas som ganska tandlös, bland annat för att myndigheterna måste väga in kostnaden för industrin vid en eventuell reglering. Det är också upp till myndigheterna att bevisa att en kemikalie är farlig, inte tvärtom. De har dessutom bara nittio dagar på sig att avgöra saken från det att en registreringansökan skickats in tills tillverkning kan starta. Då finns det allt som oftast inte särskilt mycket toxdata tillgängligt (notera dock att liksom i EU lyder läkemedel, kosmetika och pesticider under särskilda lagar).
EPA kan inte heller tvinga företag att utföra tox-tester om de inte kan bevisa att det finns en risk till att börja med. Hörde jag Moment 22?
Reglering är sällan den enda lösningen men EPA har försökt att på frivillig väg få in toxdata på några speciellt utvalda kemikalier som man vet kan vara farliga särskilt för barn. Det lyckades inte och projektet lades ner 2011. Samma visa angående antibiotika till djur, uppmaningen att minska användningen har resulterat i en ökning trots att antalet djur minskat.
Enligt NY Times har resultatet blivit att endast att par hundra av de ca 85 000 kemikalier som är registrerade i USA testats, se bild nedan, och bara ett tiotal har reglerats eller förbjudits (som t ex PCB och dioxin). Som jämförelse kan nämnas att i slutet av 2014 hade 7992 kemikalier klassats inom EU…
Och sedan 1991 när en federal domstol nekade EPA att införa ett förbud för asbest har i princip alla försök att införa reglering av kemikalier lagts ner (det finns dock förbud mot asbest i vissa applikationer även i USA, läs mer i NYT här).
Arbete för att få till en ny lag, som till stor del liknar REACH, har pågått länge men ännu har inget godkänts. Det är ingen särskilt vågad gissning att det kommande valresultatet i USA kommer få en stor inverkan på vad som händer på det här området. EPA:s budget har kontinuerligt bantats och det kommer knappast ändras om republikanerna vinner och det innebär också att ännu mindre pengar kommer finnas tillgängliga för tox-bedömningar.
Republikanerna av idag är ljusår ifrån det parti som fanns på Nixons tid då flera miljölagar och miljöskyddsverk (EPA) kom till stånd och stora arealer avsattes till nationalparker.
Vissa delstater som t ex Kalifornien går dock före och inför strängare lagar på egen hand.
Det ovan beskrivna är förstås bara en kort översikt men det är uppenbart att det finns enorma skillnader i inställning till miljöarbete mellan EU och USA. Hur ska detta hanteras i TTIP kan man fråga sig? Jag avundas inte förhandlarna…
Men REACH har inte sänkt EU:s kemiindustri (se nedan), ska TTIP ändå bli det som får oss att ta ett steg tillbaka i utvecklingen? Bara för att… ja, för vadå?
___________________________
REACH och handeln
EU:s kemiindustri har i princip fördubblat intäkterna under de senaste tjugo åren även om andelen av den globala marknaden minskat. Det beror på en utspädning då Kina och Indien drastiskt ökat sin tillverkning och även ökat sina inhemska behov. Enligt Cefic har tillväxten för EU:s kemibransch (0,6%) varit större än för den amerikanska (0,2%) under tiden 2003-2013. Det går med andra ord knappast att dra slutsatsen att de nya lagarna skulle ha sänkt EU:s industri.
Näringslivet vill gärna skylla på skatter och avgifter och alla andra utom sig själva när det ställs krav som gör att vinsterna kan påverkas. Kemiindustrin (liksom näringslivet hemma i Sverige), hyllar gärna sig själva med statistik som: kolla här, vi har ökat vår produktivitet med 2,5 % per år sedan 2001. Sanningen är att det inte hänt ett dugg på den fronten de senaste tio åren, se nedan, trots ökade vinster. Det beror på mycket men kan svårligen skyllas på skatter och avgifter.
IMHO så finns det bara ett sätt att överleva: att utvecklas och hitta nya produkter och det åstadkoms enbart genom forskning och utveckling. Även om det spenderas mycket pengar redan nu så går en allt mindre andel av vinsterna till just FoU. Även det är detsamma i Sverige generellt, aktieutdelningarna slår rekord år efter år medan investeringarna minskar. Det är förstås inte hållbart om man vill behålla ledningen, sen kan man skylla på skatter och annat hur mycket man vill.
Svensk tillväxt har i högre grad än under tidigare konjunkturåterhämtningar drivits av en sysselsättningsökning snarare än produktivitetstillväxt. Vad kan då ligga bakom denna utveckling? En viktig orsak är sannolikt att investeringarna utvecklats svagt under samma period.
Miljökraven kommer knappast att minska. Även om det trollas bort i TTIP kommer inte kraven från allmänheten att försvinna. Face it! Delar av näringslivet agerar likt en cyklist som kommer till slutsatsen att minskad träning är svaret på att möta allt mer kuperade tävlingsbanor.
Visst kommer enskilda firmor att drabbas av höjda miljökrav men vem ska betala och för vad? Det är en fråga om demokrati i mina ögon. Vill vi bara vara viljelösa konsumenter som endast kan hantera en dimension (läs billigt, billigt, billigt på kort sikt) eller medborgare med en vilja att åstadkomma något? Jag återkommer i denna fråga i mitt sista inlägg i denna serie.
Hur man än vänder och vrider på det så är kostnaderna för REACH en droppe i havet jämfört med hur den lånuppblåsta finansmarknaden påverkar handeln.
”In depth studies have shown that expenses for bilateral trade rose by about 11 per cent as the consequence of the worldwide recession”
Ändå verkar de enda lösningar vi har grunda sig på att ta ytterligare lån för att skapa någon sorts konstgjord tillväxt och låta ”någon annan” ta hand om problemen …
Från: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al. 
Asbest, en mineral uppbyggd av silikater (SiO4) och olika metaller. Finns i olika former.
IMHO så finns det bara ett sätt att överleva: att utvecklas och hitta nya produkter och det åstadkoms enbart genom forskning och utveckling. Även om det spenderas mycket pengar redan nu så går en allt mindre andel av vinsterna till just FoU. Även det är detsamma i Sverige generellt, aktieutdelningarna slår rekord år efter år medan investeringarna minskar. Det är förstås inte hållbart om man vill behålla ledningen, sen kan man skylla på skatter och annat hur mycket man vill.
Maths Nilsson, författare 