I sanningens namn har läsandet av Tre Sekunder av Roslund och Hellström skett i intervallform vilket nog påverkat helhetsintrycket. Boken blev utsedd till Bästa Svenska Kriminalroman 2009.

Boken känns  ganska gedigen och trovärdig men ändå lite släpig, bitvis tjatig. Jag vet inte om det beror på att de är två som skriver (hur de får ihop det är för mig en gåta, skulle inte för mitt liv klara att skriva ihop med någon….), men lite för ofta upprepas hur Ewert (poliskommissarien) och andra sammanfattar vad som har hänt. Nästan så att det ältas. Fler än en gång fick jag också läsa om stycken för jag inte riktigt hängde med i vem som sa vad, men det kanske mest beror på mig … 🙂
Berättelsen inleds med en urspårad knarkleverans som slutar i ett mord. En av de närvarande är Piet Hoffman, en före detta kriminell som  infiltrerat den polska maffian och dess knarkhandel. För att lyckas måste han verka kriminell även i polisens system och register, ett faktum som gör att ytterst få vet vem han egentligen är. Allt annat betyder dödsdom men också en del praktiska problem för polisen.  Piet Hoffman är nära ett genombrott när han får i ansvar att ta över knarkhadeln inne på fängelserna, ett uppdrag som gör att han måste hamna på ett utav dem och ett brott måste sopas under mattan….

Poliskommissarie Ewert Grens börjar utreda det begångna mordet och det är mycket som inte riktigt stämmer. …

För att uttrycka det kort och konsist; helt okej underhållning medan man läser men redan direkt efteråt känner jag att den inte lämnat några större intryck. Den börjar lite trevande, de bygger metodiskt, och lite segt, upp handlingen men när det sedan väl kommer igång blir det spännande. Bokens innehåll bygger ju också på en intressant frågeställning, är det okej att sopa vissa brott under mattan för att kunna komma åt andra brott??

Blir inte mycket mer än en trea av fem möjliga…